Förvaltningsproblem och administrativa systemfel

Denna utredning har inte som avsikt att beskriva Finlands invandringsförvaltning generellt, eftersom den finns beskriven i ett antal publikationer, t.ex. i den mycket informativa broschyren Handbok i flyktingmottagning för personal inom samarbetsområdet Jakobstad, Nykarleby, Pedersöre, Larsmo och Kronoby. I den beskrivs flyktingmottagningen som också exemplifieras med organisationen i Jakobstad och i Kronoby. I Inrikesministeriets broschyr Välkommen till Finland från 2011 beskrivs hela det universalistiska finländska välfärdssamhället med de olika former av socialpolitiska tjänster och åtgärder som finns för landets befolkning. En allmän och sammanfattande beskrivning har presenterats av Pasi Saukkonen (2013, 81–97). I detta sammanhang beskrivs endast bestämda problem som sammanhänger med invandraradministrationens uppbyggnad i Finland.

Tarnanen m.fl. (2013, 157) skriver:

”Ur förvaltningssynpunkt sker integreringsarbetet på flera ställen, eftersom många aktörer är inblandade. Den aktuella lagen om främjande av integration betonar kommunernas allmänna ansvar och samordningsansvar samt yrkesövergripande samarbete med till exempel tredje sektorn. Viktiga aktörer är även arbets- och näringsförvaltningen, läroanstalter som ordnar integrationsutbildning och regionens arbets- och näringsliv.”

Förvaltningens två ben, å ena sidan arbets- och näringsförvaltningens arbetsmarknadsorienterade integrationsutbildningar och å andra sidan kommunernas integrationsutbildningar inom ramen för t.ex. det fria bildningsväsendet och Undervisnings- och kulturministeriets förvaltningsområde, medför vissa problem i integrationsarbetet. Invandrarens valmöjligheter påverkas av inom vilket förvaltningsområde dennes integrationsplan görs. Oftast görs den inledande kartläggningen av arbets- och näringsbyrån

eftersom invandrarna anmäler sig som arbetssökande. Ifall kommunen gör den inledande kartläggningen är kommunen berättigad till en ersättning på 700 euro per kartläggning, men i så fall får invandraren inte anmäla sig som arbetssökande under en viss tid (t.ex. två månader i Raseborg) (intervju).

Arbetar- och medborgarinstituten erbjuder inom ramen för det fria bildningsväsendet integrationsutbildningar som kan tas med i den individuella integrationsplanen. De godkänns emellertid inte automatiskt. När NTMcentralerna upphandlar och konkurrensutsätter integrationsutbildningar har de inte begärt offert av de kommunala arbetar- och medborgarinstituten. Arbetar- och medborgarinstitutens utbildningar ingår oftast i de frivilliga delarna av integrationsutbildningen. Det är ofta problematiskt för arbetar- och medborgarinstituten att ordna tidsmässigt tillräckligt omfattande utbildningar för att de ska kunna utgöra arbetsmarknadsrelaterade integrationsutbildningar.

Invandrarnas egna utsagor under våren 2015 har tydligt fört fram arbets- och näringsbyråernas vägran att erbjuda svenskspråkig integration för invandrarna både i huvudstadsregionen och i Åbo (Svenska Yle: Radiohuset 13.5.2015; samtal med kollega vid ÅA 16.4.2015). Integrationsstöd beviljas inte för studier i svenska.

I Pargas hade år 2012 en svenskspråkig integrationsutbildning upphandlats från företaget Arffman Consulting, som inte klarade av uppdraget (Åbo Underrättelser 8.3.2012; 5.6.2013). Företaget ville bl.a. använda sig av Medborgarinstitutets undervisning utan att erbjuda ersättning för det så att eleverna som deltog i undervisningen skulle få gå på Medborgarinstitutets kurser i svenska (intervju). Efter att denna kurs avbröts konstaterade NTM-centralens tjänsteman, som är ansvarig för integrationstjänster i de fall invandrare efterlyser kurser på svenska, att det inte kommer att ordnas kurser i svenska eftersom ”behovet av svenskkurser är för litet och kostnaderna måste hållas på en rimlig nivå” (ÅU 5.6.2013). Samtidigt har det fria bildningsväsendets kurser haft 20 deltagare i Nagu och kring 10 i Pargas (intervju 13.2.2015). Arbets- och näringsbyråns tjänsteman hänvisar till kursen i Pargas som ett exempel på svårigheten att ordna kurser i svenska. Elevunderlaget varierar gällande utbildningsnivå och språkkunskap, vilket gör det svårt att skapa undervisningsgrupper på svenska. Utöver detta lär det vara svårt att få ihop 18 elever, som är gruppens minimistorlek. Tjänstemannen hänvisar till den ringa storleken i den potentiella svenskintegrerade gruppen som orsak till att

undervisningen blir svår att arrangera (intervju).

I Nyland hade på hösten 2015 ännu inte gjorts någon upphandling av NTM-centralen på svenskspråkig integrationsutbildning, utan integrationsutbildningen sköts på frivillig basis och erbjuds av Arbis, Folkakademin i Borgå och Lärkkulla (intervju). Fördröjningen hänger ihop med resursbrist, bara en person handlägger alla upphandlingar och hon är moderskapsledig (intervju).

I Raseborg ordnar Lärkkulla svenskkurser enligt arbets- och näringsbyråns krav. Via arbets- och näringsbyrån har en svenskkurs ordnats senast år 2007 och det är på grund av minimistorleken på grupperna som svenskkurser inte har ordnats sedan dess (Grüne m.fl. 2013, 247; intervju 23.3.2015). En samhällsaktiv person som invandrat till Finland för länge sedan konstaterade i intervjun som gjordes för Via svenska att man inte borde utgå från grupper med minst sju eller nio eller femton deltagare på kursen, utan att lagbokens text om individuell rätt till integration borde följas också i språkundervisningen. Det vore relevant speciellt på svenska, men också på finska. Skräddarsydda lösningar skulle ändå inte behövas på finska i och med att mängden deltagare ofta är större så det är lätt att få ihop tillräckligt stora grupper (Konrad, intervju 2012).

Det finns ett administrativt systemfel i integrationsförvaltningens två ben; kommunen och arbets- och näringsförvaltningen, nämligen att ämbetsdistriktets språkliga status är betydligt klarare när det gäller kommunerna än när det gäller de statliga lokalmyndigheterna. Statliga lokal- och regionalförvaltningen består av stora ämbetsdistrikt där det svenska inslaget är svagare än exempelvis i tvåspråkiga kommuner. I statsförvaltningen är tvåspråkigheten formellt sålunda paradoxalt geografiskt mer utbredd, eftersom myndigheter som sköter ärenden i enspråkigt finska områden också måste beakta de tvåspråkiga områdena inom ämbetsdistriktet. Samtidigt blir det svenska inslaget svagare än vad som vore fallet ifall ämbetsdistriktet skulle omfatta endast en tvåspråkig kommun. Ett exempel på detta är Nylands NTM-centrals och speciellt Esbo lokalbyrås vägran att erbjuda svenska som integrationsspråk för invandrare som önskat att bli integrerade på svenska (intervjuer).

Ett liknande problem uppstår i Raseborg där arbetskraftsrelaterad svenskundervisning inte erbjuds invandrare, trots att invandrarna i regionen har en klar nytta av tvåspråkigheten. Besluten fattas centraliserat i Helsingfors, där beslutsfattaren inte känner till de lokala förhållandena i Raseborg (inter-

vjuer). I och med att flyktingar integreras på finska blir kontaktspråket automatiskt finska i magistratens handlingar och ortens språkliga status kommer inte att påverka språkvalet. Sålunda skapar statsförvaltningen en finskspråkig integration för olika invandrarkategorier, oavsett om de är arbetssökande och inom arbets- och näringsbyråernas förvaltningsområde eller om de är flyktingar och inom det kommunala flyktingmottagandet.

Det vore skäl att se över förvaltningen av integrationstjänsterna med hänsyn till de sektorer inom vars kompetensområde frågan ligger. Det vore motiverat att kommunen skulle vara den instans som handhar hela integrationsprocessen i och med att kommunen har ansvar för största delen av all den samhällsservice som invandraren är berättigad till. Jag framförde denna syn hösten 2012 på följande sätt: