10
stenlabyrinter
–
en vindlande väg
Stenlabyrinter – en vindlande väg PENTTI RISLA
En del österbottniska kulturminnen ligger i den karga havsmiljön inom världsarvet Kvarkens skärgård som, tillsammans med Höga kusten, upptogs på Unescos världsarvslista 2006. Precis som i övriga Finland finns också på österbottniska slätter och skär talrika fornlämningar som minnen av tidiga bosättningar. Stenlabyrinter förekommer i Finland såväl vid kusten som på öarna. På västkusten, från Åboland i söder till Österbotten i norr, finns fältlabyrinter som oberoende av utseende ofta kallas jungfrudanser. På finska kallas labyrinter allmänt jatulintarha (jättens hage). Benämningen jatuler härstammar från Torneåtrakten. Liksom på svenskspråkiga områden anses jättar ligga bakom märkliga, oförklarligt stora stenformationer. Jatuli-namnet är ett försök att förklara ursprung och mening av något man inte förstår och således är namnet inte ursprungligt. Benämningen jungfrudans innefattar kan-
ske en vink om användningen av de av sten radade labyrinterna - namngivningen beskriver det man har föreställt sig att utfördes på platsen. På de områden i Europa där fältlabyrinter förekommer finns en ganska enhetlig namnflora samt dans- och lektradition. Speciellt Troja är ett vida utbrett labyrintnamn i norra Europa och används i Finland på båda nationalspråken i olika varianter. Labyrintnamn förknippade med städer eller befästningar är bland annat Jeriko, Rundborg, Trojeborg och Viborg. Namn för labyrintlekar är många, t.ex. Sankt Peters lek och Laiskan Jaakon riitinki (lat mans ringar) och de som kopplas till den heliga staden Jerusalem. Labyrinterna med sina runda och tilltalande former har alltid väckt stort intresse bland allmänheten och stimulerat fantasin. Enligt folktraditionen nämns förutom jättar också präster, sjömän och ryssar som labyrintbyggare, men det förklarar varken traditionens ursprung eller syfte.
