Issuu

bottniska studier 4 Lars-Erik Edlund och Marianne Nordman (red.)

Sprakmoten i VaSterbotten och oSterbotten

bottniska studier 4

Marianne Nordman (red.)

moten rbotten erbotten Svensk-Österbottniska Samfundet r.f., vars hemort är Vasa, grundades 1920 för att främja svensk kultur och särskilt vetenskap, litteratur och konst i svenska Österbotten. Samfundet för verkligar sitt syfte genom att understöda studier och forskning samt litterär och konstnärlig verksamhet. SvenskÖsterbottniska Samfundets grundare, konsul Harry Schauman, bildade år 1928 en stiftelse i syfte att stödja samfundet. Förutom det bidrag Harry Schaumans Stiftelse årligen ställer till samfundets förfogande delar samfun det ut medel ur egna eller förvaltade fonder.

Den fjärde volymen i serien Bottniska st terbotten och Österbotten i 13 uppsatse om Kvarken. Språkmöten är ett mångfasetterat beg Kungl. Skytteanska Samfundet vinklar. Språkmöten äger rum inom den Samfundet, grundat 1956 – som fått sitt namn fråga om tvåspråkighet, flerspråkighet, s till minne av den om Norrlands andliga odling vändning. Språkmöten sker också mella högt förtjänte Johan Skytte, riksråd, guvernör bruk men samtal och president – har till även uppgifti att stödja som och de som förd främja såväl den vetenskapliga forskningen Språkmöten uppstår dessutom i officiell som den andliga odlingen i allmänhet i Norri den officiell i sammanträden men även land genom Skillnader och likheter i dialektord, ortn hörigheten Västerbotten • att utgöra ett stödorganmellan för i Norrland befint och Öst liga och tid. tillkommande institutioner och organ Allt detta och en hel del annat belys på den andliga odlingens område Språkmöten i Västerbotten och Öster • att i Norrland anordna föredrag och föreläsi gångna tid kan inom Kvarkenregionen ningar i vetenskapliga ämnen dag och har stark potential att leva kvar • att i sinaöver handlingar befordra Kvarken ochframstående språken möts på båda vetenskapliga verk till trycket, samt att även kretslopp. annorledes stödja vetenskaplig forskning, sär Boken ges utintresse i samverkan mellan de v skilt sådan av norrländskt Kungl. Skytteanska Samfundet i Umeå o det i Vasa. Den har redigerats av profess professor emerita Marianne Nordman, V

Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar Acta Regiæ Societatis Skytteanæ nr 78

Skrifter

ISSN 0560-2416

ISSN 04

ISBN 978-91-86438-60-9

ISBN 97

D E MO

789186 438609

789

språkmöten i västerbotten och österbotten

Lars-Erik Edlund och Marianne Nordman (Red.)

SPRAKMOTEN I VA S T E R B OT T E N OCH OSTERBOT TEN

Bottniska studier 4

Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar Acta Regiæ Societatis Skytteanæ nr 78 ISSN 0560-2416 978-91-89244-03-0 www.skytteanskasamfundet.se © Utgivarna Grafisk form och omslag: Crealio Design, Ove Lillas

Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet nr 75 ISSN 0473-8063 ISBN 978-952-69130-5-6 aws.samfundet.fi

Förord Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två, skaldade i tiderna Rudyard Kipling. Han avsåg definitivt inte Kvarkenregionen. Här har nämligen havet förenat. Men mera än så. En gemensam historia, liknande samhällsstrukturer och kulturer och, inte minst, vårt svenska språk har förenat Österbotten och Västerbotten. Men perspektiven är och har varit olika. Att Västerbotten ligger på Sveriges östkust och Österbotten på Finlands västkust visar ju på detta. Det kunde ju ha varit tvärtom. Men i Sverige-Finland fanns Bottniska viken i mitten. Österbotten och i synnerhet svensktalande Österbotten har länge varit beroende av Sverige, ekonomiskt och kulturellt, medan Västerbotten inte haft samma behov av kontaktytor österut. Ändå finns det så uppenbara likheter områdena emellan. Systerakademierna Svensk-Österbottniska Samfundet i Vasa (1920–) och Kungl. Skytteans ka Samfundet (1956–) i Umeå har nästan identiska syften, att stödja vetenskap och forskning med regional förankring, inte minst som motpoler till starka centra söderut i huvudstadsregionerna. Den vetenskapliga forskning som i dag bedrivs i Umeå och i Vasa är omfattande och mångfasetterad. Det finns en del beröringspunkter och även en del gemensamma projekt, men de är trots allt relativt få. Det finns dock en samlad kunskap om våra regioner inom humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap. De båda akademierna beslöt våren 2010 att mera målmedvetet som institutioner samarbeta genom att i tematiska häften, i mer populärvetenskaplig form, presentera och jämföra våra regioner. När processen väl kom igång tenderade emellertid häftena att bli hela böcker. Skriftserien Bottniska studier utmynnar inte endast i ett antal publikationer utan skapar även nätverk av forskare inom olika discipliner vid de olika universitetsmiljöerna vid Kvarken. Detta finner vi vara av stor strategisk betydelse för våra akademier och lärosäten, och vara något som dessutom pekar framåt. För att travestera Kipling kan vi nu säga: Öst är öst och väst är väst, och nu möts de två!

Umeå och Vasa, i juni 2017 Lars-Erik Edlund Preses Kungl. Skytteanska Samfundet

Kjell Herberts Preses Svensk-Österbottniska Samfundet

Innehåll Lars-Erik Edlund och Marianne Nordman Inledning

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

SPRÅKLIGA LANDSKAP Kjell Herberts Språkliga landskap i Västerbotten och Österbotten. Från enspråkighet till mångspråkighet

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

MÖTEN I VÄSTERBOTTEN Lars-Erik Edlund Språkliga och kulturella mönster i norra Sverige. Några perspektiv med utgångspunkt från forskningen i nordiska språk

. . . . . . .

Klara Bertils Umeåsvenskan. Ett norrländskt stadsspråk

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

VÄSTERBOTTEN MÖTER ÖSTERBOTTEN Ann-Catrine Edlund Språkmöten i havsisen

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Åke Sandström Holmöns ortnamn. Studier av huvudleder som ortnamnselement 82 . . .

Ulf Lundström Kall(a), klubb och välv. Om dialektord och ortnamnselement väster och öster om Bottenviken

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Daniel Andersson Ordspråk som kulturhistoriskt källmaterial. En diskussion med exempel från Västerbotten och Österbotten

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

102

MÖTEN I ÖSTERBOTTEN Marianne Nordman Den tvåspråkiga staden Vasa. Om individerna och mötet mellan finskan och svenskan

114

Siv Björklund Språkmöten inom undervisningen

130

Jaana Puskala Om namnkommitténs arbete inför sammanslagningen av Vasa och Lillkyro

143

........... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.......................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Viveca Rabb Sko man ta typ en Åbobo å en Kårshålmsbo å så sku di få barn. En folk dialektologisk studie av tjugo Vasasvenskars uppfattningar om vilka dialekter som mest liknar Vasasvenskan 152 .. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Christer Laurén Flerspråkig trots Downs syndrom. Två berättelser

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

160

Sara Nyholm Konsten att välja rätt varietet

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

165

Lars-Erik Edlund och Marianne Nordman Några avslutande ord

...................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

174

Skribenterna

..................................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

176

språkmöten i västerbotten och österbotten

Inledning Lars-Erik Edlund och Marianne Nordman

Skriftserien Bottniska studier är en produkt av ett samarbetsprojekt mellan de vetenskapliga samfunden Kungl. Skytteanska Samfundet i Umeå och Svensk-Österbottniska Samfundet i Vasa. Projektet tog sin början 2010 och har till dags dato resulterat i tre publikationer, den första om dansminnen, den andra om bottniska trästäder och den tredje om det religiösa landskapet, alla med förankring i Västerbotten och Österbotten. Den fjärde volymen i serien har getts namnet Språkmöten i Västerbotten och Österbotten. I volymen deltar 13 skribenter, samtliga med band till den akademiska miljön i den västerbottniska och i den österbottniska regionen. Västerbotten representeras av sex skribenter och Österbotten av sju. Bidragen i boken har genomgått en redaktionell granskning. Boken har tematiskt delats in i fyra avdelningar, var och en med sitt lokala perspektiv. Den inledande avdelningen, ”Språkliga landskap”, handlar om det språkliga landskapet i Västerbotten och Österbotten, om

dynamiken i relationen mellan enspråkighet och flerspråkighet, och ger en bakgrund till studierna i de följande avsnitten. Den andra avdelningen, ”Möten i Västerbotten”, ger i det första bidraget en översikt över Umeåbaserad forskning i språkliga och kulturella mönster i norra Sverige. Uppsatsen tar som utgångspunkt den forskning i nordiska språk som under en lång följd av år bedrivits vid Umeå universitet. Fokus ligger på teman som språketnografi, kulturgränser, språkgeografi, ortnamn och skriftbruk, allt inom nordsvenskt område. Den moderna Umeåsvenskan som ett norrländskt stadsspråk presenteras i avdelningens andra uppsats, där också två Umeåungdomar får ge sin syn på dialekt och identitet. Den tredje avdelningen i boken, ”Möten mellan Västerbotten och Österbotten”, fokuserar i den första uppsatsen på de språkmöten som ägt rum i Kvarken mellan säljägarna och som satt sina märken i jägarnas ordförråd för säl och för verksamheter i samband

språkmöten i västerbotten och österbotten

med säljakten. Två uppsatser anknyter till kontakterna på båda sidor om Kvarken genom att ge en inblick i spår som avsatts i olika typer av namn. Det gemensamma ordspråksmaterialet, framför allt i Skelleftebygden och Jakobstadstrakten, får sin belysning i avdelningens sista uppsats. Bokens fjärde avdelning, ”Möten i Österbotten”, inleds med en överblick över den forskning som bedrivits i tvåspråkighet i Vasaregionen och lyfter fram den bild som forskningen ger av två- och flerspråkighet i olika miljöer: på arbetsplatsen, inom servicen, i möteskontext, inom utbildningen och inom kulturen men också hos enskilda individer. Språkundervisningens roll för två- och flerspråkighet och hur den didaktiska verksamheten kan utvecklas och förverkligas betonas i en uppsats som visar på den språkbadsundervisning och de tandemförsök som gjorts utgående från forskningsmiljön i Vasa. I en av uppsatserna redogörs för hur namn på vägar i det finska Lillkyro fick sin svenska »komplettering» när Vasa och Lillkyro fusio nerades. En annan uppsats med stark anknytning till Vasamiljön är en folkdialektologisk studie av några Vasasvenskars syn på språket i staden. Språkmöten på individnivå illustreras genom en Vasaflicka med Downs

syndrom, och avdelningen avslutas bredare med språkmöten både individuellt och i grupp, förankrat i Närpes. Språkmöten är, så som vi illustrerat dem i boken, ett mångfasetterat begrepp som kan ses ur en mängd synvinklar. Språkmöten äger rum inom den enskilda individen som en fråga om tvåspråkighet, flerspråkighet, språkval och individuell språkanvändning. Språkmöten sker olika individer emellan i regionalt språkbruk men också i samtal sådana som dem mellan säljägarna i Kvarken. Språkmöten kommer till i officiella situationer som på arbetsplatser, möten, sammanträden men även i den officiella skyltningen på platser och vägar. Också kulturen och den konkreta geografin lyfter fram språkmöten i dialektord, ortnamn och ordspråk där gemenskapen och samhörigheten mellan Västerbotten och Österbotten tydligt dokumenteras. Språkmöten i Västerbotten och Österbotten är vår insats för att visa på den nära växelverkan som funnits inom Kvarkenregionen i gångna tider, den växelverkan som finns i dag och den som har en stark potential att finnas också i framtiden. Språket lever, språken möts över Kvarken och språken möts på båda sidor om Kvarken i ett ständigt språkligt kretslopp.

SPRÃ…KLIGA LANDSKAP

språkliga landskap

Språkliga landskap i Västerbotten och Österbotten. Från enspråkighet till mångspråkighet Kjell Herberts Åbo Akademi, Vasa

Inledning Den kanadensiske språkombudsmannen inledde en gång sin årliga rapport med en retorisk fråga: Vad finns det för likheter mellan Heinz produkter, kommunism och tvåspråkighet? Svaret fanns i Heinzkoncernens reklamslogan ”at least 57 varieties”. (Annual Report 1974) Många språksociologer och sociolingvister bekräftar gärna påståendet. Två- eller flerspråkiga samhällen eller miljöer finner man lite varstans, men i komparativa studier visar det sig snart att skillnaderna förefaller att vara mer uppenbara än likheterna, när man väl fördjupar analysen. Det betyder dock inte att det inte finns överraskande likheter. Finland har en lång erfarenhet av språkpolitik. Språklagens bestämmelser om att språkliga rättigheter ska ges åt vardera språk-

gruppen (finskoch svenskspråkiga) enligt enahanda grunder förefaller enkla och rättvisa. Men redan i tillämpningen av språklagen visar det sig att grundförutsättningarna på det lokala och regionala planet är synnerligen olika. I miljöer där språkgrupperna är jämnstora finns en inre tvåspråkig dynamik, som gör att flerspråkigheten fungerar i praktiken, eftersom umgängesmönstren och individerna är flexibelt tvåspråkiga. I miljöer där minoritetsgruppen är liten blir denna lätt marginaliserad, och minoritetsspråket i det offentliga rummet ofta satt på undantag. Här behövs betydligt större och mer målmedvetna insatser för att båda språkgrupperna ska ges samma förutsättningar att få service och för att de helt enkelt ska kunna leva på sitt språk, vilket på inget sätt

borde hota eller försvaga majoritetsspråkets självskrivna ställning, enbart med stöd av den demografiska basen. Att flerspråkigheten uppvisar olika variationer kan man även notera genom att studera den visuella flerspråkigheten. Det är viktigt att ett minoritetsspråk är synligt, inte bara ur informationssynvinkel, utan även för språkets status och minoritetsgruppens självkänsla och identitet. Många ord och ortnamn kan vara så gott som identiska på majoritets- och minoritetsspråket. Ändå är det av största vikt att båda varianterna, i synnerhet om de är officiella språk, ståtar sida vid sida, helst dessutom med lika stora bokstäver. Redan det att minoritetsspråket, eller det mindre talade språket, får nöja sig med smärre bokstäver är en tydlig statusmarkering. Det visuella språkliga landskapet har under de senaste decennierna fått ett ökat intresse hos språksociologer och sociolingvister. Den primära orsaken till detta är enkel: digitalkameran. Genom digitalisering är det hur enkelt och billigt som helst att med små och billiga kameror eller mobiltelefoner göra även omfattande studier av hur flerspråkigheten tar sig uttryck i det offentliga rummet. Det språkliga landskapet innefattar inte bara de lokala eller officiella språken. Engelskans inflytande, inte minst i olika världsmetropoler, har blivit föremål för omfattande studier, som t.ex. i Bangkok, Tokyo och Jerusalem (Gorter 2006, Backhaus 2007), men även det hur andra språk än

språkliga landskap

engelskan synliggörs som etniska markörer i London, New York och Washington DC har väckt intresse (Shohamy, Ben-Rafael & Barni 2010). Det finns egentligen två typer av LL-studier (linguistic landscape). Antingen fokuserar man på det lokala minoritetsspråkets synlighet eller på engelskans inflytande som ett nutida lingua franca. I denna studie sammanförs dessa koncept. Vi granskar hur finska och svenska synliggörs i två officiellt tvåspråkiga städer i Finland, huvudstaden Helsingfors och Vasa i Österbotten, vid västkusten. Men studien tar även upp engelskans synlighet som ett världsspråk med låg användningströskel och som ett gemensamt språk inom turism, kultur och internationell handel, inte minst via internationella mode- och snabbmatskedjor. Vidare studerar vi hur denna anglifiering slår ut i en mer eller mindre enspråkig, men ändå allt mer internationell miljö. Här jämförs Kvarkenstäderna Vasa och Umeå. Utgångspunkten för analysen är, på basis av iakttagelser i den första studien, där Helsingfors och Vasa jämförs, att man i en genuint tvåspråkig miljö tenderar att oftare utnyttja engelskan som ett neutralt språk, i stället för översättningar av t.ex. firma- och produktnamn. Det är ju inte någon nyhet att klädkedjor gärna annonserar mode på engelska, men har engelskan trängt undan de lokala språken? Hypotesen kunde därför formuleras på följande sätt: engelska är vanligare i kom-

språkliga landskap

mersiell skyltning i tvåspråkiga miljöer än i enspråkiga, då engelska förenklar valet och balansen mellan de lokala språken.

Linguistic Landscape Den allmänt vedertagna definitionen av språklandskap eller linguistic landscape är följande: The language of public road signs, advertising billboards, street names, place names, commercial shop signs, and public signs on government buildings combines to form the linguistic landscape of a given territory, region or urban agglome ration. (Landry & Bourhis 1997) Linguistic landscape har vidare beskrivits som en vetenskaplig deldisciplin i korsningen mellan sociolingvistik, sociologi, socialpsykologi, geografi och masskommunikation (Gorter 2006). I praktiken har LL-studier oftast gjorts inom sociolingvistiken, då man studerar den visuella flerspråkigheten i flerspråkiga miljöer och samhällen.

Språklandskapet Finland Finland är intressant som objekt för LL-studier. Språklagen för nationalspråken svenska och finska ger klara direktiv även för den visuella tvåspråkigheten när det gäller skyltning och informationsplikt. Det finns emellertid olika direktiv och regelverk för stat och kommun, varför lokala och regionala variationer kan förekomma. I princip är republiken Finland tvåspråkig, vilket innebär att

statliga myndigheter bör garantera tvåspråkighet, en tvåspråkighet som kanske oftare är principiell och därmed även visuell, men som inte alltid fungerar i praktiken. Ett bra exempel är polisen, som är statlig. Polisbilarna i hela landet är tvåspråkiga, oftast med POLIISI framåt och på polisbilens högra sida, medan POLIS visas bakåt och på polisfordonets vänstra sida. Även polisuniformen är tvåspråkig, dock med POLIISI med större bokstäver än det svenska POLIS. Dessa viktiga visuella och principiella medel att garantera tvåspråkig service betyder ytterst sällan att poliserna själva talar svenska, om de inte råkar vara svenskspråkiga eller genuint tvåspråkiga, vilket är mer sannolikt i de tvåspråkiga regionerna. (Herberts 2013) Finland har en lång erfarenhet av att hantera den visuella tvåspråkigheten. När den nya lagen för samiskan trädde i kraft i januari 2004 hade vägverket klara normer för hur skyltningen skulle utformas i de fyra kommuner i norra Finland där samiskan är officiellt språk: i Ivalo, Enare, Enontekis och norra delen av Sodankylä. (Samisk språklag 2003) Den finländska språklagen beaktar de lokala språkförhållandena i och med att kommunerna kan ha olika språklig struktur. Kommunstrukturen har emellertid förändrats och kommer sannolikt att förändras i en snar framtid. Antalet kommuner i Finland var 2016 totalt 313, då de år 2008 var hela 418. En omfattande våg av sammanslagningar har påverkat även språkstrukturen. Antalet svensk- och tvåspråkiga kommuner på fast-

språkliga landskap

landet var år 2008 hela 46, men var 2016 endast 33. Antalet tvåspråkiga kommuner med svensk majoritet sjönk under tiden från 22 till 15, medan antalet tvåspråkiga kommuner med finsk majoritet sjönk från 18 till 15. En liten svensk minoritet (79 personer år 2008) försvann då Finby kommun i sydvästra Finland inkorporerades med helfinska Salo stad 2009. Den svenska majoriteten i östnyländs ka Pernå kommun blev minoritet i staden Lovisa, medan den finska majoriteten i Pojo kommun får se sig som minoritet i staden Raseborg, tidigare Ekenäs. (Herberts 2013) De tre sista enspråkigt svenska kommunerna på fastlandet, österbottniska Korsnäs (ofta utsedd till världens ”svenskaste” kommun), Närpes stad och Larsmo avstod frivilligt från sin enspråkiga status 2015. Helt frivilligt var beslutet dock inte, eftersom ett tillägg till språklagen gav ökade statsandelar till kommuner som blev tvåspråkiga. Detta föranledde en hätsk diskussion i synnerhet i Närpes,

då man ansåg att staten tvångsförfinskar de sista svenskbygderna i landet. Bland annat en dödsannons över Närpes stad cirkulerade på Facebook. (Syd-Österbotten 15.10.2014) De 16 kommunerna på Åland, Mariehamn jämte 15 små skärgårdskommuner, bibehåller sin enspråkigt svenska status oberoende av andelen finskspråkiga, eftersom Åland är ett enspråkigt svenskt landskap (Självstyrelselag för Åland 1991). En kommun på fastlandet är tvåspråkig om minst 8 procent, eller 3 000 personer, talar det andra nationalspråket som modersmål. Man tyr sig till den individuella språkregistreringen och därför kan även språkgränser förskjutas då det demografiska underlaget förändras. Om minoritetens andel sjunker till 6 procent eller lägre blir en tvåspråkig kommun enspråkig (Språklag 2003). Enligt lokala beslut kan dock den tvåspråkiga statusen bibehållas på frivillig basis. Det skedde i Lojo 1997, då staden och landskommu-

Tabell 1. Kommunernas språkstruktur i Finland, åren 2008, 2010 och 2016. Källa: Finlands kommunförbund. 2008

2010

2016

Tvåspråkig kommun med FINSK majoritet

Tvåspråkig kommun med SVENSK majoritet

353

290

264

415

340

313

Enspråkig FINSK kommun Enspråkig SVENSK kommun (på fastlandet) Enspråkig SVENSK kommun (ÅLAND) TOTALT

språkliga landskap

nen med samma namn fusionerades. I Lojo landskommun fanns då en svenskspråkig minoritet, som i och med sammanslagningen utgjorde endast 3,5 procent (1 670 personer år 2012) i den nya staden. (Finlands kommunförbund, Lojo stad) Man har alltså rätt att förvänta sig att kommunala myndigheter ska se till att kommunens språkliga struktur beaktas i allt beslutsfattande och att invånarna, oberoende av språk, ska få sina behov av offentlig service tillgodosedda på sitt eget språk, finska eller svenska. Där den demografiska basen är betryggande tvåspråkig fungerar även tvåspråkigheten om inte per automatik, men i alla fall i hög grad tack vare sin egen tyngd. Enligt Språkbarometern (Herberts 2009, 2013), som mäter hur de lokala språkminoriteterna i landets tvåspråkiga kommuner upplever att den kommunala och statliga servicen fungerar för den lokala minoriteten, fungerar tvåspråkigheten i praktiken om minoriteten uppgår till minst 25–30 procent. Detta gäller den svenskspråkiga minoriteten. De finskspråkiga upplever vanligen att de i regel får service på sitt modersmål, oberoende av gruppens storlek, även om de känner ett visst främlingskap som inflyttare i en miljö med en dominerande svensk social och politisk kultur. För svenskspråkigas möjligheter att får service på sitt språk har andelen svenskspråkiga större betydelse än det absoluta antalet. I Helsingfors finns omkring 36 000 svenskspråkiga, men de utgör bara 5,7 procent av stadens befolkning; i Esbo, likaså i

huvudstadsregionen, är 20 000 svenskspråkiga, men de utgör knappt 10 procent av stadens befolkning. I Åbo är antalet svenskspråkiga något under 10 000, men de utgör bara drygt 5 procent av invånarna. (Finlands kommunförbund 2016) I dessa städer talar man ofta om den ”svenska glesbygden”, där man måste känna till de svenska stigarna (skolor, föreningar, församlingar) för att kunna leva åtminstone en del av sitt liv på svenska. (Herberts 2013) I kommuner, där den svenskspråkiga minoriteten uppgår till en tredjedel, är arbetsmarknaden tvåspråkig, umgängesformerna tvåspråkiga, man både ser och hör det andra språket frekvent, och man skiljer sig inte ur mängden om man begär service på sitt språk. Ungefär hälften av finlandssvenskarna (inkl. ålänningarna) lever som lokal majoritet, medan hälften lever som lokal minoritet, vilket naturligtvis i praktiken betyder att både trycket att även behärska finska och möjligheterna att få service på svenska är högst varierande. I skarp kontrast till den väl reglerade tvåspråkigheten inom kommun och stat har vi den privata sektorn. Språklagen reglerar företagens verksamhet endast marginellt, något som kännetecknar språklagar världen över. Det finns regelverk med tanke på konsumenterna, såsom instruktionsböcker och varudeklarationer som bör finnas till hands på konsumentens språk. Även fackliga avtal och varningsskyltar bör beakta arbetstagarnas språk. Men i övrigt är fältet fritt. Den privata sektorn, även inom handeln, kan själv

välja vilken språkpolitik man har. Att inte ha en språkpolitik blir därför också ett val i en flerspråkig omgivning. Ofta är gamla lokala företag, som är väl integrerade på hemma plan, bra anpassade till den lokala språkstrukturen, när det gäller personal, skyltning och annonsering. Stora nationella och internationella kedjor har emellertid svårigheter med att ha lokala särlösningar, eftersom utställningsmaterial, skyltar och reklamtidningar sällan produceras lokalt. Det är inte ovanligt att företag som enspråkigt etablerat sig i en tvåspråkig omgivning efterhand anpassar sig till kundernas behov. Internationaliseringen är naturligtvis en utmaning för företag som har verksamhet i många länder. Inom handeln, och ofta inom mode- och konfektionsbranscher, liksom inom hemelektronik, sport och snabbmatskedjor ser man allt oftare hur engelska väljs som ett givet lingua franca i produktnamn, skyltning och annonsering. En växande synlighet när det gäller engels ka har visats i många LL-studier. Ökningen i Finland kan påvisas genom ett intressant exempel från en utställning på Postmuseet i Helsingfors (år 2002). Varumärket Coca-Cola introducerades i Finland 1952, då Helsingfors var värd för Olympiska spelen. Introduktionen av den nya drycken var tvåspråkig med landets officiella språk, finska och svenska. På 1960-talet blev finska det enda språk som användes i marknadsföringen. Under senare decennier har engelskan tagit över som marknadsföringsspråk. När läske-

språkliga landskap

drycken Sprite introducerades i Finland på 1960-talet gavs det korrekta uttalet på flaskan (Sprajt). Idag skulle en sådan upplysning närmast ses som ett skämt.

Språklandskapet Sverige Sverige har en historia av enspråkighet, även om man sedan gammalt haft samiska och finska bosättningar och tidvis stor internationell invandring. Först i och med arbetet med Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk kom lagstiftningsarbetet i gång. Från 1980-talet har Lantmäteriverket infört de samiska ortografierna hos samiska ortnamn på sina kartor. I och med språklagen år 2000, då samiska blev officiellt minoritetsspråk i Sverige, började vägskyltar med samiska ortnamn sättas upp längs svenska vägar. (minoritet.se) Lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk infördes den 1 januari 2010 och ger de nationella minoriteterna judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar ett grundskydd och stöd för att minoritetsspråken ska främjas och utvecklas och för att kulturen ska utvecklas och bevaras (Lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk 2009). Utöver detta grundskydd finns särskilda rättigheter för samiska, finska och meänkieli inom speciella förvaltningsområden. Där ska minoriteterna kunna använda sitt språk i både muntlig och skriftlig kontakt med myndigheter. Förvaltningsmyndigheterna måste

språkliga landskap

Umeå hör till det samiska förvaltningsområdet, men samiska skyltar är ovanliga, här ett undantag vid Umeå universitet.

se till att det finns språkkunnig personal och att det erbjuds barn- och äldreomsorg på minoritetsspråken. (Nationella minoriteter 2016) Intresserade kommuner kan ansöka om att ingå i förvaltningsområden och får, om detta beviljas, statsbidrag. Under 2015 avsatte den svenska regeringen 103 miljoner kronor till minoritetspolitiken, varav 80 miljoner avsattes till kommuner och landsting inom förvaltningsområdena. Antalet kommuner med erkända minoritetsspråk har ökat efterhand och 2015 ingick 59 kommuner i det finska

förvaltningsområdet, 19 kommuner i det samiska och sex kommuner i meänkieli förvaltningsområdet. Fram till 2010 omfattades det finska förvaltningsområdet av endast fem kommuner, det samiska av fyra och meänkieli av fem. År 2016 fanns 290 kommuner i Sverige. (minoritet.se) Umeå ingår numera i två förvaltningsområden, såväl det samiska som det finska. Man kunde därför förvänta sig att samiska och fins ka skulle finnas i språklandskapet, åtminstone i och utanför kommunala serviceinrättningar. I en LL-studie, som gjordes våren 2016 i Umeå, med fokus på samiskan och finskan konstateras det i de preliminära resultaten att engelska och svenska förekommer på samma hierarkiska nivå, åtminstone inom den privata, kommersiella sektorn, medan finska kan förekomma i vissa sammanhang och samiska förekommer ytterst sparsamt. Studien omfattade 200 foton (december 2015 – mars 2016) av offentliga och privata skyltar, reklamer och graffiti, såväl permanent som tillfällig skyltning. En del bilder togs även inomhus, såsom i bibliotek och föreningslokaler. (Cocq et al 2016) Under de senaste decennierna har språklandskapet förändrats i de kommuner som hör till förvaltningsområdena, dock tämligen begränsat, ofta med fokus endast på ortnamnen och i mindre utsträckning på väg- och gatuskyltar och endast marginellt inom den privata sektorn. Haparanda utgör möjligen ett undantag. Umeå kommun är alltså förvaltnings område för samiska och finska, vilket inne-

bär att samiska och finska som språk och kulturer har ett förstärkt skydd enligt lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk. Det innebär att kommunen fortlöpande arbetar med att främja och synliggöra och sprida kunskap om de lokala minoritetsspråken och minoritetskulturerna. Samiska veckan i Umeå och samiska inslag under kulturhuvudstadsåret kan ses som exempel på detta. Men det är endast temporärt som det samiska finns i gatubilden. Noterbart är att på Umeå stads hemsida erbjuds information på samiska och finska i första hand, men även på engelska, franska, arabiska, somaliska, farsi och sorani (Umeå kommun). Umeå kommun lämnade i maj 2012 in en ansökan till Lantmäteriet om att få det samiska ortnamnet Ubmeje godtaget. Trafikverket skulle i så fall kunna sätta upp tvåspråkiga platsmärken. Man lyfter fram att Umeå sedan 2010 ingår i förvaltningsområdet för samiska och att Umesamiskan traditionellt varit det språk som talats i trakten och att det finns ett ökat intresse för att vitalisera språket. (För en närmare diskussion om namnet Ubmeje och dess synlighet hänvisas till Edlund 2017.) Svenska språket var inte officiellt lagstadgat som majoritets- eller förvaltningsspråk i Sverige förrän 2009 då en språklag antogs av riksdagen med ikraftträdande den 1 juli 2009. Enligt lagen ska svenska vara huvudspråk i Sverige. I den parlamentariska språkkommitténs slutbetänkande konstaterades att svenska språkets ställning har försvagats

språkliga landskap

på universitet och i företag och att svenskan därför måste stärkas genom en språklag. Kommitténs ordförande Åke Gustavsson betonade, att det är olyckligt att vissa utbildningar på högskolenivå nästan helt gått över till att använda engelska. I stället borde satsningar ske på kurser i både svenska och engelska som vetenskapligt språk. Om företag bestämmer sig för att använda engels ka som koncernspråk är det dagens behov som får styra. Men då får svenskan så kallade domänförluster. Doktorander vid svenska universitet ska kunna tala och skriva om sitt ämne på svenska. De bör åtminstone skriva en sammanfattning av sin avhandling på svenska, föreslog språkkommittén. (Svenska Dagbladet 2.4.2002) I språklagen anges svenska som huvudspråk. Svenska omtalas som officiellt språk för Sverige i ”internationella sammanhang”. Anledningen till att man lagstadgade svens kans officiella ställning, trots att det i praktiken bara handlade om en kodifiering av vad som redan gällde, var bland annat att man har upplevt det som otillfredsställande att svenskan har en ställning som är mindre officiell än de officiella minoritetsspråken. Bestämmelserna i språklagen är utformade så att den ska värna om både det svenska språket och den språkliga mångfalden i Sverige. (Språklag 2009) Engelska sloganer har blivit allt vanligare även i offentliga sammanhang. Det finns många exempel på svenska städer och regioner som använder sig enbart av engelska sloganer: Kristianstad – Spirit of food, Stockholm

språkliga landskap

– the Capital of Scandinavia, Sigtuna – where Sweden begins, Dalarna – First Region of Sweden och Östergötland – East Sweden. När det föreslogs att Kramfors-Sollefteå flygplats skulle döpas om till High Coast Airport protesterade dock lokalbefolkningen, kanske mest för att platsen skulle komma att heta High Cost Airport i folkmun. (Språkförsvaret 2013) Språkförsvaret är ett nätverk som bildades 2005 och som arbetar för att stärka det svenska språket och motverka domänförluster till engelskan. År 2010 gjorde Språkförsvaret en förfrågan till 68 företag, bland dem de 50 största företagen i Sverige. Endast tio företag svarade, medan fyra öppet avstod. Bara några företag med synlig reklam svarade. Nedan ges några exempel på svaren: Vi har gått från att vara ett nordiskt företag till ett internationellt modeföretag. Vi använder oss av både engelska och lokalt språk när vi marknadsför. Det lokala språket är viktigt att kommunicera på för att få fram rätt budskap. Engelskan kommer in i vårt vardagsspråk från alla håll och kanter via internet. Ökad invandring och flerspråkighet påverkar också. ... för kunden verkar det kvitta, man vet vad det handlar om oavsett modersmål. Om det nu är så, så hänger det säkerligen samman med den ökade andelen global kommunikation som når lokala marknader genom sociala medier och internet. Eftersom det engelska språket och engelska uttryck dominerar finansbranschen, är det en ständig

utmaning att finna adekvata uttryck på svenska. (Språkförsvaret 2010) Som man kan förvänta sig är det enligt företagen globaliseringen, internet och den engelska vokabulären som skapar en naturlig domän för engelskan. I några kommentarer lyfter man dock fram vikten av att lokala språk används. Enligt Piller (2003) har användningen av engelska i icke-engelsktalande miljöer i kommersiella sammanhang sällan ett informationsvärde, utan engelska används snarast för att ge ett intryck av att man är modern, internationell, sofistikerad och underhållande.

Empiri De metodologiska problemen med LL-undersökningar påminner i många avseenden om problem med innehållsanalyser av skriftliga handlingar. Även om en fullständig täckning av allt innehåll är fullt möjlig, som t.ex. att samtliga synliga objekt noteras, betyder detta ju ingalunda att läsaren eller flanören har samma perspektiv och noterar samma saker som man gör i en noggrann dokumentation. Innehållsanalyser av olika dokument eller LL-undersökningar mäter inte nödvändigtvis erfarenhet eller känslor hos åskådaren eller konsumenten. Olika betraktare ser olika saker i det språkliga landskapet. Skillnaden mellan en neonskylt och en meny utanför en restaurang är i form av synlighet och storlek uppenbar. Olika målgrupper har olika ingångar. Naturligt-

vis är det också klart att all information inte är avsedd för alla besökare. Några budskap är endast för fotgängare, andra för bilister, en del för kunder, några för utländska besökare och andra riktar sig endast till någon mindre målgrupp av lokalbefolkningen. Förbipasserande brukar inte läsa alla tecken på en viss gata, men en sociolingvist kan göra det för forskningsändamål. Eftersom det språkliga landskapet är tydligast och mest synligt i stadsmiljöer och shoppingområden i städerna, skulle stadsbild vara ett bättre ordval än landskap. Gorter (2006) föreslår därför termen språkliga stadsbilder (linguistic cityviews). Men termen språkligt landskap (linguistic landscape) verkar dock vara djupt rotad. I vår empiriska studie avfotograferades alla skyltar och all offentlig text, både permanenta och temporära visuella budskap, i vissa centrala, men avgränsade offentliga rum. Alla meddelanden klassificerades. Vanligtvis registrerades ett objekt per institution (jfr Cenoz & Gorter 2006). Då olika slag av information kunde noteras såsom namn, adress, öppethållningstider men också temporär skyltning (reklam, evenemang), togs flera objekt med. Metoden förefaller enkel och okomplicerad, men subjektiva gränsdragningar är ofrånkomliga.

Det språkliga landskapet i Helsingfors och Vasa 2010 År 1880 var Helsingfors fortfarande en ganska liten stad med en befolkning på 38 000. Majoriteten, 55 procent, var svensk-

språkliga landskap

språkig. Flyttningsrörelsen till städerna som ägde rum under 1920-talet kom att dramatiskt minska andelen svenskspråkiga i många kuststäder. År 2010 hade Helsingfors en befolkning på 576 600 eller 10,8 procent av den totala befolkningen i landet. Det relativa antalet svenskspråkiga hade då minskat till 6,1 procent eller 34 500 (Uppslagsverket Finland 2008; Herberts 2013). Det har skett en anmärkningsvärd förändring i språkstruktur och språkanvändningsmönster i huvudstadsregionen. Språkbarometern och andra sociolingvistiska undersökningar visar att den svenskspråkiga befolkningen i dag är mycket tvåspråkig och flexibel i sina språkval. De svenskspråkiga talar vanligen flytande både svenska och fins ka. Som i många liknande omständigheter är en diglossisk uppdelning av språkfunktioner uppenbar. Finska används i formella situationer, på arbetsplatser och med främlingar, medan svenska används i informella situationer, hemma, i skolan, med vänner, i före ningar och kulturella evenemang. De svenskspråkiga har en preferens för att använda svenska, men bara om de är övertygade om att motparten är villig att tala språket. Enligt uppskattningar av de svensktalande själva använder de finska och svenska i genomsnitt på en fifty-fifty basis. Under helgerna, när de har mer informella kontakter i sina egna sociala nätverk, använder de mer svenska än under vardagar (Herberts 2009). McRae (1999) fann i sin studie av Finland en avsaknad av beredskap att mobilisera och motstå förväntade förändringar. Äldre

språkliga landskap

svenskspråkiga längtar efter det förflutna, medan en yngre generation förhåller sig mer pragmatiskt till dagens situation. McRae noterade en historisk ironi i det faktum att svenskspråkiga historiskt sett var den främs ta gruppen som motsatte sig förryskningen men nu förefaller de tämligen obekymrade över förfinskningen. Antalet talare av andra språk än finska och svenska överstiger i Helsingfors idag antalet svenskspråkiga, som en följd av en ökad invandring. Idag har närmare tio procent av befolkningen i Helsingfors eller mer än 55 000 invånare andra språk som modersmål. (Finlands kommunförbund) Vasa (på finska Vaasa) har i dag cirka 68 000 invånare varav drygt 69 procent är finskspråkiga och drygt 22 procent svensk-

talande. Med sina 13 000 studenter är Vasa en livlig studiestad. Vasa är också en för finländska förhållanden tämligen internationell stad. (Vasa stad 2016) Som flanör i vilken finländsk tvåspråkig stad som helst blir man snabbt medveten om de två officiella språken och vilket språk som är lokalt majoritetsspråk och vilket som är minoritetsspråk. Gatuskyltarna och offentliga informationstavlor ger besked. Detta visade sig mycket tydligt i en studie som gjordes 2010 i såväl Helsingfors som Vasa, och vars resultat för första gången redovisas nedan. I Helsingfors valde vi att studera den centrala Alexandersgatan med varuhus, affärer, banker, kontor, universitet, kommunala och statliga inrättningar, varför floran av skyltar kan förväntas vara stor och representativ.

Tabell 2. Det språkliga landskapet i centrala Helsingfors och Vasa 2010. Tabellen baserar sig på skyltning inom den offentliga sektorn och inom den privata. Värdena i tabellen ges i procent. HELSINGFORS

Endast FINSKA

Offentlig

Privat

VASA Offentlig -

Privat 20

Endast SVENSKA

Endast ENGELSKA

FINSKA och SVENSKA

FINSKA och ENGELSKA

100 (143)

100 (144)

100 (42)

100 (166)

FINSKA, SVENSKA och ENGELSKA

Man bör dock notera att Alexandersgatan är ett typiskt turiststråk mellan centrala sevärdheter i Helsingfors, varför skyltningen inte riktar sig bara till lokalbefolkningen. I Vasa valdes Hovrättsesplanaden, likaså med varuhus, affärer, banker, en kyrka, statliga och kommunala institutioner. I båda miljöerna fanns även ett antal gatuskyltar, trafikmärken, busshållplatser, parkeringsautomater och anslagstavlor. En ökning av engelska i gatubilden i Vasa torde vara uppenbar. För den sjätte nordiska tvåspråkighetskonferensen 1990 gjorde fotografen Gunnar Bäckman en fotoutställning om det språkliga landskapet i Vasa. Även om detta inte var någon systematisk granskning fann han ytterst få engelskspråkiga eller trespråkiga skyltar (Bäckman 1991). Det är uppenbart att vi kan notera en anmärkningsvärd ökning av det engelska inslaget, vilket framgår av de nu aktuella studierna. Den offentliga sektorn, både den statliga och den kommunala, uppvisar stor laglydighet. I Vasa var samtliga skyltar tvåspråkiga (finska och svenska) eller trespråkiga, med engelska som tredje språk. I Helsingfors (med betydligt fler, i synnerhet statliga skyltar) var 4 av 10 skyltar två- eller trespråkiga, medan var femte officiell skylt, eller oftast tillfällig information, var endast enspråkigt finsk. Den privata sektorn följde den officiella tvåspråkigheten eftersom ungefär hälften av skyltarna var tvåspråkigt finska–svenska. Det var en överraskning att många tillfälliga skyltar var enbart på engelska. Det verkar som om engelska används i stället för två-

språkliga landskap

språkiga lösningar, särskilt i restauranger och klädbutiker. I stället för att använda Ale/Rea (Alennusmyynti/Realisation) som var brukligt tidigare, verkar det i dag vara vanligare att använda bara Sale. Andra exempel inom den privata sektorn på engelsk reklam var New Terrace Open, Fashion Report, Easy Living och Shopping Sunday. Ett antal relativt nystartade företag hade engelska namn: Office Sportsbar, Final Contact, Ladyslim, Hair Company, Lady Line, Exclusive Women Sports Club, Rock Jet och Fontana Night Club samt kollektivtrafikens Busstop! Sammantaget hade det språkliga landskapet i Vasa ungefär lika mycket engelska inslag som i Helsingfors. I Vasa innehöll 28 procent av de kommersiella skyltarna engels ka och i Helsingfors 27 procent. I centrala Helsingfors ser man dock allt fler affärer som skyltar på finska och engelska, en del nöjer sig med finska, medan ett fåtal av tradition har en finsk–svensk skyltning. Några exempel på offentlig trespråkighet, något som också är möjligt, ger t.ex. Aktia Bank och varuhuset Stockmann. Däremot förefaller svenskan ofta satt på undantag.

Språklandskapen Vasa och Umeå 2016 I den fotosafari som företogs sommaren 2016 i Umeå och Vasa fotograferades 140 objekt i Umeå. Det rumsliga området bestod av Kungsgatans gågata i centrala Umeå samt det då nyöppnade köpcentret Avion, söder om centrum. I Vasa avfotograferades 130 objekt i liknande miljöer, gågatan Hovrättsesplanaden samt affärsområdet Stenha-

språkliga landskap

ga (med en mindre galleria) några kilometer norr om centrum. Båda miljöerna präglas av affärer, varuhus och köpcentra, medan andelen offentliga inrättningar är relativt liten, även om sådana inrättningar finns. Gatuskyltar, trafik- och parkeringsskyltning togs även med, eftersom dessa ju faller under myndigheternas lokala informationsplikt och därför borde följa det språkliga regelverket. Precis som 2010 fungerade den visuella offentliga tvåspråkigheten nästan klanderfritt. Några skyltar var dessutom trespråkiga, med engelska som tredje språk. Tre skyltar av 24 var dock enspråkigt finska.

Den privata sektorn uppvisade helt förväntat en större bredd i att det förekom en större andel engelsk skyltning. Här var även antalet observationer betydligt större, ungefär 100. I den officiellt tvåspråkiga staden Vasa var hälften av de kommersiella skyltarna föredömligt tvåspråkiga, med finska och svenska, oftast i nu nämnd ordning. Knappt en av fyra kommersiella skyltar var enspråkigt finsk. Sammanlagt 11 procent av skyltarna var enspråkigt engelska, medan engelska och finska samsades något mer sällan (6 procent) och hela 14 procent av skyltarna var trespråkiga: finska, svenska och engels ka. Ingen skylt var enspråkigt svensk. Det

Tabell 3. Det språkliga landskapet i centrala Vasa och Umeå 2016. Tabellen baserar sig på skyltning inom den offentliga sektorn och inom den privata. Värdena i tabellen ges i procent. VASA

Offentliga sektorn

Privata sektorn

Endast FINSKA

FINSKA och SVENSKA

FINSKA och ENGELSKA

FINSKA, SVENSKA och ENGELSKA

Endast ENGELSKA

100 (24)

100 (106)

SVENSKA och ENGELSKA

Endast ENGELSKA

100 (25)

100 (115)

Totalt UMEÅ Endast SVENSKA

Totalt

språkliga landskap

Vasa stad saluför fungerande tvåspråkighet. (”Jag kan byta språk mitt i en fras”)

Genuint språkmöte i Vasa.

Något selektiv flerspråkighet i Vasa.

Genuint svenskt i Umeå, Sweden.

Tvåspråkighet i Umeå, med svenska för närsynta.

Engelska med uttalsrekommendation, Avion, Umeå.

språkliga landskap

betyder att 89 procent av de kommersiella skyltarna hade finska inslag, 60 procent svenska och 31 procent engelska, då ju språken inte utesluter varandra. Det empiriska underlaget för den offentliga skyltningen var begränsat också i Umeå, 25 objekt. Enspråkigt svenska skyltar dominerade klart, endast en svensk–engelsk och en enspråkig engelsk skylt kunde noteras. I enspråkiga Umeå (dock med officiella minoritetsspråk) var drygt hälften av objekten eller skyltarna inom den privata sektorn enspråkigt svenska, medan lika stor andel sammantaget hade endast engelska (26 procent) eller även svenskt inslag (20 procent). I Umeå hade således 74 procent av de kommersiella skyltarna svenska inslag, medan 46 procent hade engelska inslag. Vår hypotes, att engelskan kunde förväntas ha en större närvaro i Vasa, får inte stöd av empirin. Engelskan verkar inte ha ersatt de nationella språken som ett lingua franca utan kommer snarare in som ett komplement till dem, speciellt inom vissa affärsdomäner. I den enspråkigt svenska kontexten (Umeå) verkar däremot engelskan att oftare manövrera ut det lokala språket. Det gäller inte minst nyöppnade affärer i köpcentret Avion. Samtidigt är det intressant att notera att Avion ligger vägg i vägg med IKEA, som har en helt svensk profil, även språkligt. Speciellt inom klädmodebranschen och inom hemelektronik anammar man lätt engelska uttryck. Flera svenska och norska kedjor med verksamhet i många länder använder samma engelska reklam i såväl Vasa som

Umeå (företag som Lindex, KappAhl, Dressman, H & M) utan att nödvändigtvis vika för de lokala språken.

Mångspråkighet inom företag – exemplet Wärtsilä Den officiella tvåspråkigheten är tämligen strikt reglerad i Finland. Inom detaljhandeln har man, som vi sett, en betydligt större valfrihet. Hur beter sig då lokala företag med internationella förgreningar? Vi har valt att studera hur några företag i Vasa tacklat utmaningen. Det första företag som studerats är den numera internationella teknologikoncernen Wärtsilä (Malkamäki & Herberts 2014). Wärtsilä levererar kraftlösningar för marinoch energimarknader till närmare 70 länder. Företagets viktigaste bas är Vasa och här har man länge fungerat på två språk. Svenska och finska har av tradition varit naturliga kommunikationsspråk på olika nivåer inom företaget, eftersom personalen rekryterats även i genuint tvåspråkiga regioner. (Också Nordman berör språkanvändningen vid Wärtsilä i denna volym.) Idag, när Wärtsilä är en internationell operatör, räcker det naturligtvis inte med de två nationella språken. Liksom många andra företag har Wärtsilä gått in för att ha ett gemensamt språk för koncernen, engelska. Man skulle kunna kalla detta för en aktiv språkplanering, men det är det inte. Man kan snarare säga att det har skapats en norm, att engelska ska användas som gemensamt språk. Det innebär att kunskaper i engelska i praktiken är en kompetens som förutsätts av

personal, speciellt av dem som ska ha kontakt med olika enheter inom koncernen. I stället för att göra en kvantitativ enkät med ytliga frågor, och förmodligen låg svarsprocent, valde vi att intervjua ett antal anställda, med olika funktioner inom koncernen, men även med olika språklig bakgrund. Även om studien inte gör anspråk på att vara helt representativ växer det ändå fram en bild av hur vardagen ser ut i ett mångspråkigt företag. Malkamäki intervjuade ett tjugotal personer: assistenter, montörer, ingenjörer och anställda vid Shared Service Center, en enhet som globalt handhar ekonomifunktioner för alla enheter, med 24 olika språk. Bara detta faktum visar ju att engelskan inte slår ut de nationella språken, även om engelskan är det gemensamma språket inom koncernen. Principen är att alla dokument som ska vara tillgängliga för kolleger, även långt utanför Finlands gränser, görs på engelska. Även om mötesspråket vid enheterna i Vasa kan vara finska eller svenska, eller ibland både finska och svenska, skrivs protokollen på engelska. Också när kolleger med samma språk kommunicerar via e-post gör de det på engelska, om informationen är av den arten att även andra i företaget ska ta del av informationsutbudet. Våra intervjuer visar att den språkliga flexibiliteten är bred och att även språktoleransen växer i en flerspråkig organisation. Naturligtvis sköts den interna informationen till anställda i Finland på finska, svenska och engelska. Eftersom man har egen terminologi och egen ”Wärtsiläjargong” sköts infor-

språkliga landskap

mationen oftast av informatörer som själva skriver på tre språk, i stället för att företaget skulle ha någon utomstående translator. Informationsfilmer om säkerheten för de anställda görs på de anställdas språk, eftersom man även vill förmedla en närhet och en känsla. Effekten blir bättre om man då använder de anställdas känslospråk. Olika avdelningar har varierande umgänges kulturer och traditioner. Hela atmosfären präglas dock av en öppenhet och en inbyggd flexibilitet. S.k. small talks vid kaffeborden kan variera beroende på vilka som råkar vara på plats. Finns det en osäkerhet eller om nya deltagare kommer in byts ofta språk. Det gemensamma språket, engelska, finns i regel som en möjlig resurs. Men det är klart att språket är mera än ett kommunikationsmedel och språkmöten är också kulturmöten. Kunskaper om olika kulturer är minst lika viktiga som språkkunskaper i mötet med andra nationer. En viktig poäng är att kunden om möjligt ska bemötas på kundens språk. I Europa är det inte alltid naturligt att använda engelska, något vi nordbor dessvärre ofta tror. Behovet av kunskaper i tyska, ryska, spanska, franska, italienska osv. finns kvar. Att lära sig grunderna i kundens språk lönar sig alltid. Vår studie om språken vid Wärtsilä visade att Strubells (1999) modell, det s.k. flerspråkighetshjulet (Catherine wheel), fungerar i praktiken, ungefär så här: en större motivation att lära sig språk leder till att fler lär sig språk, vilket ökar användningen och skapar större efterfrågan, vilket leder till att fler inser nyttan av språkkunskaper, vilket skapar stör-

språkliga landskap

re motivation ... Och hjulet snurrar av egen kraft. Behovet av kunskaper i engelska är givet, men utöver det behöver företag kunskaper även i andra språk. Samtidigt visade studien vid Wärtsilä att engelskan inte hotar de lokala språken. De används även på att naturligt sätt, fastän engelska används inom vissa av företagets interna domäner. Förmågan att förstå ett språk är mycket större än förmågan att uttrycka sig på ett språk. Därför kan även situationer där var och en talar sitt eget språk fungera utan större problem. Flerspråkighet, inte en- eller tvåspråkighet, är en nyckel till fungerande kommunikation.

Sammanfattning De tämligen begränsade empiriska undersökningar som ovan relaterats till pekar alla i samma riktning. Engelskan har blivit allt viktigare inom den kommersiella sektorn, med allt fler företag som väljer att namnge produkter, kampanjer och även hela företag på engelska. Man utgår, speciellt inom modebranschen, från att det går att kommunicera med kunderna på engelska. De stora globala kedjorna visar vägen, och de mindre nationella och lokala företagen hakar på. Även företag med internationella kontaktytor använder allt oftare engelska som det gemensamma språket, för dokumentation och kommunikation internt mellan olika enheter inom företaget, även om man så vitt möjligt försöker kommunicera med leverantörer och kunder på deras språk. Leder då denna anglifiering till att de lo-

kala språken är hotade? Man kan förvisso se början till en domänförlust då de lokala språken ersätts av andra språk. Ännu förefaller det dock som om engelskan närmast skulle vara ett komplement som reklamspråk, där vissa termer återkommer (sale, fashion, offer etc.). Det ger en internationell dimension åt produkten och företaget. Dessutom är det enklare med tanke på marknadsföringen att ha samma språkkoncept i olika språkmiljöer. Även lokala företag hakar ibland på trenden, inte minst med engelska företagsnamn. Den observation som gjordes i studien i Vasa (och Helsingfors) 2010 och som pekade på en tendens att finsk och svensk information ibland ersattes av engelsk (opening hours, fitting room, car wash) är inte något som kännetecknar enbart tvåspråkiga miljöer. Vår jämförelse av Vasa och Umeå visar att det engelska inflytandet snarare är starkare i Umeå än i Vasa. Engelska är det gemensamma språket inom den finländska, numera internationella koncernen Wärtsilä. Men de lokala språken lever vidare som informella språk vid kaffebord, vid informella sammankomster och även på möten, trots att all dokumentation av vikt görs på engelska. Domänförlusten gäller således främst företagets egen interna kommunikation kopplad till vissa rutiner. Ekonomifunktionerna sköts på 24 språk vid servicecentret i Vasa. Framtiden för Österbotten och Västerbotten i världen går i första hand via engelskan, men detta behöver inte hota de lokala språken. Framtiden ligger inte i English only, utan i en levande, flexibel mångspråkighet, på individ- och samhällsnivå.

språkliga landskap

Litteratur och andra källor Annual Report. 1974. Ottawa: Commissioner of Official Languages. Backhaus, P. 2007. Linguistic Landscapes. A Comparative Study of Urban Multilingualism in Tokyo. Clevedon: Multingual Matters. Bäckman, Gunnar. 1991. Tvåspråkigheten porträtterad. I: Österbotten, Svensk-Österbottniska Samfundets årsbok 1991. Vasa. S. 9–20. Cenoz, J. & D. Gorter. 2006. Linguistic landscape and minority languages. I: The International Journal of Multilingualism 3. S. 67–80. Cocq, Coppélie et al. 2016. Vårt språkliga landskap. Tillgänglig på adressen www.humlab.umu.se. Edlund, Lars-Erik. 2017. Ortnamn och identitetsprocesser. Diskussionen kring några samiska ortnamn i Västerbotten. Manuskript för konferensvolym från NORNA:s 46:e symposium: Namn och identitet. Tammerfors universitet 21–23 okt. 2015. NORNA-rapporter 95. Tammerfors. Finlands kommunförbund. Tillgänglig på adressen www. kommunerna.net. Gorter, Durk (ed.). 2006. Linguistic Landscape: A New Approach to Multilingualism. Clevedon: Multilingual Matters. Herberts, Kjell. 2009. Service på svenska och finska – ett medborgarperspektiv. Språkbarometern 2008. Vasa: Samforsk, Åbo Akademi. Herberts, Kjell. 2013. Service på svenska och finska – i minoritetsperspektiv. Språkbarometern 2012. Vasa: Samforsk, Åbo Akademi. Lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk. 2009. I: Svensk författningssamling 2009:724. Landry, R. & R.Y. Bourhis. 1997. Linguistic landscape and ethnolinguistic vitality. I: Journal of Language and Social Psychology 16. S. 23–49. Lojo stad. Tillgänglig på adressen www.lohja.fi.

Malkamäki, Anni & Kjell Herberts. 2014. Case Wärtsilä, Flerspråkighet i arbetssituationer. Vaasa: Vaasan yliopiston julkaisuja. Selvityksiä ja raportteja 194. McRae, Kenneth D. 1999. Conflict and Compromises in Multilingual Societies. Finland. Rauma: Wilfrid Laurier University Press. minoritet.se. Tillgänglig på adressen www.minoritet.se. Nationella minoriteter. (Annonsbilaga till Dagens Nyheter 25.8.2016). Länsstyrelsen i Stockholms län & Sametinget. Piller, Ingrid. 2003. Advertising as a Site of Language Contact. I: Annual Review of Applied Linguistics (2003) 23. Cambridge: Cambridge University Press. S. 170–183. Samisk språklag 15.12.2003/1086. Tillgänglig på adressen www.finlex.fi. Shohamy, Elana, Eliezer Ben-Rafael & Monica Barni (eds). 2010. Linguistic Landscape in the City. Clevedon: Multilingual Matters. Självstyrelselag för Åland, 16.8.1991/1144. Tillgänglig på adressen www.finlex.fi. Språkförsvaret. Tillgänglig på adressen www.sprakforsvaret.se. Språklag, 6.6.2003/423. Tillgänglig på adressen www. finlex.fi. Språklag, 2009. I: Svensk författningssamling 2009:600. Strubell, Miquel. 1999. From language planning to language policies and language politics. I: Peter J. Weber (ed.). Contact + Confli(c)t. Language planning and minorities. Bonn: Dümmler. S. 237–248. Svenska Dagbladet 2.4.2002. Språklag skall skydda svenskan. Syd-Österbotten 15.10.2014. Närpes dödförklaras på Facebook. Umeå kommun. Tillgänglig på adressen www.umea.se. Uppslagsverket Finland. 2008. Helsingfors: Schildts förlag. Vasa stad 2016. Tillgänglig på adressen www.vaasa.fi.

MÖTEN I VÄSTERBOTTEN

möten i västerbotten

Språkliga och kulturella mönster i norra Sverige. Några perspektiv med utgångspunkt från forskningen i nordiska språk Lars-Erik Edlund Umeå universitet, Umeå

Denna översikt redovisar några av huvudlinjerna i den forskning i ämnet nordiska språk vid Umeå universitet som haft inriktning mot språkförhållanden i norra Sverige. Jag inleder med en beskrivning av den nordistiska forskningsmiljön i Umeå på 1970- och det tidiga 1980-talet, varpå följer beskrivningar av språketnografisk, dialektgeografisk och onomastisk forskning samt forskning om skrivande och skriftbruk på nordsvenskt område.

Sigurd Fries i mitten av 1970-talet. Foto: Clas Fries.

Den nordistiska forskningsmiljön i Umeå under 1970- och 1980-talet En viktig del av verksamheten i det under senare delen av 1960-talet etablerade ämnet nordiska språk var högre seminariet. Detta leddes av Sigurd Fries som åren 1968–88 var professor i svenska språket, särskilt nusvens ka. Han var en av de pionjärer som byggde

upp det unga universitetet och var alltifrån 1950-talet i vetenskapskretsar känd som kunnig dialektolog, namnforskare och språkhistoriker. Mest uppmärksamhet fick han för sina studier av nordiska växtbenämningar, främst avhandlingen (1957) om nordiska trädbenämningar av typen äspe, birke och eke, ett ämne som han senare återkom till. Norrländska teman fick under Umetiden mer och mer plats i hans vetenskapliga produktion, bl.a. genom några viktiga källutgåvor: Gustav Fridners samling av västerbottniska växtnamn som utgavs år 1999 och Peter Artedis Nordmalingsflora från 1729 som utkom år 1985; Linnés ungdomsvän Artedi hade Sigurd tidigt uppmärksammat. I en artikel (1977) behandlade Sigurd Fries växtbenämningarna kovall, missne och tätgräs, dvs. Västerbottensdialekternas bidrag till det svens-

ka riksspråket. Också norrländska ortnamn behandlade han, som önamnet Tarv i Umeå skärgård som i en studie (1975) sätts in i ett kommunikationssammanhang. Relationen mellan de nordnorrländska naturnamnen som tycks vara av hög ålder och de yngre bebyggelsenamnen på -mark och -böle, diskuteras i en annan artikel (1984). Populärvetenskapligt behandlades en lång rad enskilda västerbottniska namn. Senare delen av sitt liv ägnade Sigurd åt Linnés stilistiskt friska dagbok Iter Lapponicum 1732, som utgavs av Kungl. Skytteanska Samfundet (2003–05) i tre stora volymer. Sigurd Fries’ verksamhet vid institutionen bäddade för mycket av den forskning som i det följande kommer att presenteras. Men i seminariet deltog också andra professorer med nordistisk utbildning. Främst av dem var Karl-Hampus Dahlstedt. Han hade själv sina rötter i Ångermanland och södra Lappmarken och återvände därför, när han knöts till Umeå universitet, till hembygden. Från 1969 var han professor i allmän språkvetenskap. År 1950 hade han framlagt en avhandling om nybyggardialekten i Vilhelmina om benämningar på vilda bär men också samiska lånord i svenska dialekter, exempelvis lusp ’del av sjö som smalnar av mot utloppet’ och mokk (m.fl. former) ’ed mellan sjöar’. I analysen av nybyggesmålet återfinner man sociolingvistiska perspektiv, och på det området blev Dahlstedt så småningom en av pionjärerna i Sverige. Han intresserade sig dessutom för ortnamn, alltifrån urnordiska namn i södra Lappland till finska och samis-

möten i västerbotten

Bild av Andromeda ur Carl Linnæus Iter Lapponicum.

Teckningar av djur och insekter ur Carl Linnæus Iter Lapponicum.

Teckning från södra Lappmarken som visar hur man kan bära en lätt båt (en håp) på sina axlar. Ur Carl Linnæus Iter Lapponicum.

möten i västerbotten

Karl-Hampus Dahlstedt 1960. Forskningsarkivet/ Umeå universitetsbibliotek.

Claes-Christian Elert. Forskningsarkivet/ Umeå universitetsbibliotek.

ka namn. Bland enskilda ortnamn som han behandlade kan nämnas Nästansjö, Pengsjön, Ön – namnet på en stor birfurkationsö i väst ra Ångermanland – och komplexet Uman/ Omsjö/Junsele (se Dahlstedt 1965, 1967, 1976, 1984a, 1984b, 1987). Dahlstedt stimulerade till åtskilliga studier av det mångspråkiga och mångkulturella Nordsverige, inte minst till studier med språksociala inslag. En annan deltagare i seminariet var professorn i fonetik, Claes-Christian Elert, vilken 1964 vid Stockholms universitet disputerat på en fonologisk avhandling. Elert var tillsammans med Fries ledare för projektet Stadsmål i Övre Norrland som 1982 avrapporterades i volymen Nordsvenska. Språkdrag i övre Norrlands tätorter. Här finner man bland mycket annat bidrag om provinsialismer i skolungdomars språk, om objektsformer av personliga pronomen i den regionala svens kan samt om sje- och tje-ljudet i stadsmålen. Viktig är också en studie som Elert framlagt vid ett Umeåsymposium 1990, där han föreslår en ny regional indelning av talad svenska utifrån uttalsmässiga kriterier (Elert 1994). I seminarierna deltog förstås förutom doktoranderna också en rad andra forskare som kom från de olika ämnena. Här fanns exempelvis Gudrun Utterström som i grunden var medeltidsforskare men senare lämnade viktiga bidrag till personnamnsforskningen, Roland Otterbjörk som hade en nästan osannolik överblick över de svenska dopnamnens historia, Evert Melefors som arbetade med äldre inbyggarbenämningar, Sture P. Ureland som studerade europeiska språkkon-

taktfenomen samt etnolingvistik och etnopolitik, Carl-Gustaf Söderberg som var en kunnig fonetiker, och en hel del andra. I den humanistiska forskningsmiljön fanns dessutom professorn i finska, Tryggve Sköld, som i sin doktorsavhandling behandlat urnordiska lånord i samiska och finska (1960). Åtskilliga av hans undersökningar rörde etymologiska problem, och en hel del av dem finns samlade i Wortstudien (1992). Dessutom finns några mindre studier, bl.a. rörande ortnamnet Umeå och dess bakgrund (1989). Med sin kompetens i finsk-ugriska språk och nordiska språk och sin stora lärdom, som han generöst delade med sig av, var han en viktig samtalspart i miljön. Vid Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå (DAUM) – en institution som numera tyvärr lagts ner – fanns samtidigt, från 1970-tal fram till 1990-tal, chefer med vidsträckta språkvetenskapliga intressen. Här fanns till en början den brett orienterade Gunnar Pellijeff som utgav talrika delar av Övre Norrlands ortnamn. Norrbottens län (ÖNON; 1980 ff.) och därvid hade att brottas med svåra, ibland nästan oöverstigliga namnproblem. Senare kom Sven Söderström, vilken arbetade med ljudhistoriska problem i svensk dialektologi och sådana som relaterade till finska och samiska, och dessutom medverkade till utgivningen av Gustav Hasselbrinks sydsamiska ordbok. Till sist ska nämnas Åke Hansson som 1995 publicerade Nordnorrländsk dialektatlas (1–2) och dessförinnan kortfattat introducerat dialektometrin i svensk forskning (Hansson 1986).

Vid DAUM arbetade dessutom Olavi Korhonen, som så småningom knöts till Umeå universitet som professor i samiska. Han hade och har ett stort intresse för de samiska varieteternas utbredning och historia, men också för relationen mellan samiska och närliggande språk. Korhonen har framlagt åtskilliga viktiga studier från avhandlingen 1982 och framåt som speglat mellanspråklig ordgeografi och mellanfolklig kulturhistoria. Genom sin viktiga fältverksamhet har han dessutom åt eftervärlden räddat åtskilligt av det nordskandinaviska områdets samiska språk och kultur. I denna mylla grodde alltså den nordistiska forskningen vid Umeå universitet. Det är ett privilegium att ha fått ha rötterna i denna miljö. Nu över till min genomgång av den nordistiska forskningsmiljön i Umeå.

Språketnografiska perspektiv Många studier tillhör det språketnografiska området. Denna forskning har främst fokuserat på de nordskandinaviska dialekterna och deras ordförråd. Här finns undersökningar som rört växtnamn, terrängord, sjukdomsbenämningar, ord för däggdjur och fiskar, båttermer och olika tabueringsföreställningar inom den nordiska kulturen. Teoretiskt har en del av studierna kommit att knyta an till den kognitiva lingvistiken.1 Flera av under1 I Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådets (HSFR) internationella utvärdering 2000 heter det bl.a. att nya perspektiv öppnas ”i en bred s.k. språketnologisk forskning, vilken pågår i Umeå och är koncentrerad till det nordskandinaviska dialektområdet och sammanlänkar dialektgeografiska och onomastiska infallsvinklar med metoder inom kognitiv antropologi och semantik” (Barnes et al. 2000: 39 f.).

möten i västerbotten

sökningarna har haft stöd av den ordgeografiska databasen Diabas, numera förlagd till HUMlab, Umeå universitet; språkgeografiska arbeten redovisas nedan i en särskild avdelning. Språksociala studier som berör dialekternas identitetsskapande funktioner har vidgat fältet. Dessutom finns undersökningar av, förutom personnamn, främst ortnamn inom det flerspråkiga Nordskandinavien; dessa senare återfinns också de i en separat avdelning nedan. Det språketnografiska området har sedermera vidgat horisonten med analyser av bl.a. ordspråk och narrativer. Många av undersökningarna anknyter till historievetenskaperna och etnologin, och är tvärvetenskapligt anlagda.2 Det rika material som dialekterna tillhandahåller gör att betydelseförhållanden i detalj kan analyseras. Med utgångspunkt från Lulemålens ord för ’våtmark’ söker Staffan Wiklund (1992) sålunda blottlägga en folklig kategorisering. Denna studie visar att den norrbottniska myren, som näringsmässigt var betydelsefull, benämndes med hjälp av en väl differentierad terminologi. I dialekterna finns ett femtiotal dialektala ”grundord” för våtmarker – däld(a) (dälde) ’liten sänka i skog’, däppe (däppa) ’pöl i skogsmark som ofta torkar ut’, slägd ’fuktig sänka, myrsänka’ och sveg (myrsveg) ’dalsänka, försänkning’ etc. – och mängder med sammansättningar; bara till land finns tjugotalet sammansättningar. 2 Flera av dem tillkom inom projektet Kulturgräns norr: Förändringsprocesser i tid och rum, som bedrevs mellan 1996 och 2006, finansierades av Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond och leddes av artikelförfattaren. Projektet involverade åtta ämnen från fyra fakulteter.

möten i västerbotten

Totalt kan säkert något hundratal olika ord ha funnits för att differentiera myrlandet. Visserligen fanns inte en individuell behärskning av alla dessa ord, däremot tillhandahöll språksystemet denna rika repertoar. Ordgruppen studeras i avhandlingen ur ett informant- och intervjuarperspektiv och är därför även av metodologiskt intresse. Wiklund har ytterligare fördjupat sina studier av terrängorden i Lulemålen, bl.a. i en studie 2013 om rolka ’(röd)brun fällning i vatten’, wolja ’grön massa som man kan iaktta i stillastående vatten’, vesa ’gyttja, dy’, röta ’myrjord, torv, torvströ’ m.fl. ord. En hel del terrängord behandlas också ur olika perspektiv i Lundström (2015), se nedan. I en annan studie som visar samma väl differentierade folkliga taxonomi, Ann-Catrine Edlunds (2000), sätts de bottniska jägarnas ord för säl under luppen. Hon visar att taxonomin varierar utifrån de kunskaper som aktualiseras under olika delar av jakten. När säljägaren söker efter jaktområde talas – med avseende på ismiljön – om vikaresälen som vistsäl. I själva jakten benämns den vaksamma och listiga vikaresälen långvikare. När man sedan tar vara på en skjuten säl blir däremot sälens kön relevant. Då talar man om morsan (sälhonan), vars kött tillvaratas, stimmaren eller algen (sälhannen), vars skinn och späck tas vara på, däremot inte köttet (A.-C. Edlund 2000 kap. 5 et passim). Studien tar sina teoretiska utgångspunkter i den kognitiva lingvistiken. När avhandlingen publicerades var den metodologiskt nyskapande, eftersom kognitiv lingvistik i slutet av 1990-talet

nästan uteslutande var introspektivt orienterad; först senare har man börjat ta hänsyn till språkbrukarnas sociala tillhörighet på det sätt som sker i avhandlingen.3 När man betraktar de terminologier som funnits rörande de norrbottniska våtmarkerna och de bottniska sälarna, inser man att forna agrar- och jägarsamhällen varit väl utvecklade kunskapssystem. Det talas idag om att vi nu är på väg in i kunskapssamhället, men man kan verkligen fundera över hur många kunskapssamhällen vi under efterkrigstiden lämnat bakom oss. I Asbjørg Westums studie (1999), som också tagit starka intryck av den kognitiva lingvistiken, behandlas ord som i svenska dialekter betecknar ’engelska sjukan’, men även likartade sjukdomstillstånd med insjunkna tinningar och felväxta armar och ben etc.: ris, skäver, skärva, valk och såg. Ordet ris har huvudsakligen en nordöstlig utbredning i svenska dialekter, skäver och skärva finns i de södra delarna av Sverige, såg är belagt i Värmland, Närke, Västmanland och Dalarna och valk har sitt centrum i Dalsland. Ordens etymologier kan ge indikationer rörande synen på sjukdomsorsaken. Ordet såg hör sålunda samman med suga; övernaturliga väsen ansågs suga kraften ur barns fingrar, tår eller bröstvårtor. Sjukdomstermen valk kan 3 Den folkliga terminologin kan också utvidgas p.g.a. folkliga föreställningar knutna till jakten och fångstdjuren. Ordens ”inneboende” kraft har gjort att man undvikit att tala om vissa företeelser som bedömts vara farliga. Detta har gällt också sälar (A.-C. Edlund 1992a, 1992b). För sälar är svarttjäder, tupp och iskatt troliga noaord men också några i dialekterna inlånade ord som alg och morsa. Dialekterna visar hur ord av denna typ uppstått och använts och man kommer här de konkreta språkbrukarna nära (L.-E. Edlund 1988).

sammanhållas med valka ’knåda’, ’trycka’ då de sjuka barnen ansågs bli knådade av övernaturliga väsen.4 Westums studie visar dessutom, och detta är av stort intresse, att föreställningarna kring detta sjukdomskomplex skiljer sig åt i olika delar av landet. Inom ris-området i norr är det övernaturliga väsen som förorsakar sjukdomen, medan sjukdomsorsaker och botemedel inom det sydliga skäver-, skärva-området anknyter till onda ögat och normbrytare. Att dessa senare föreställningar har starkt fäste just i södra delen av Sverige beror antagligen på den sociala kontroll och starka religiositet som präglat området. I ris-området i norr har den sociala kontrollen inte varit lika stark. Denna analys görs mot bakgrund av skilda historiska och kulturgeografiska studier (Winberg 1997 med litt.). Den folkliga botaniken skiljer sig som bekant från den vetenskapliga. Den folkliga indelar växtvärlden utifrån för ögat uppenbara likheter och skillnader eller växternas användning i folkhushållet, och kommer till synes i de dialektala växtnamnen. Ämnet uppehöll i flera sammanhang Sigurd Fries, och i en avhandling framlagd av Margareta Svahn (1991) studeras de dialektala benämningarna för gräs och halvgräs utifrån detta perspektiv. I en folklig kategori som Svahn benämner ”strå med vippa” återfinns ett flertal gräsarter som endast skolade botanister särskiljer, t.ex. Agrostis (ven), Deschampsia (tåtel), Fes tuca (svingel) och Poa (gröe). För den folkliga 4 Bakgrunden till skärva/skäver är däremot dunkel, medan ris ansetts vara lånat från finskans riisi (och i sin tur ett slaviskt ord).

möten i västerbotten

botanikens ”strå med vippa” finns ekvivalenterna ven, tåtel, bunk, tannarn och jägarn liksom, i norska dialekter, dagrabb och bunt (jämte punt och funt). Men artindelningen kan ibland också sammanfalla mellan den vetenskapliga och folkliga botaniken. Staggen (Nardus stricta) har ett karakteristiskt utseende med styva strån, kamliknande ax och smala spetsiga blad, och upplevs som hårdslaget. Vi finner för Nardus stricta i den folkliga floran ekvivalenterna stagg (stägg), sägg, finnskägg, fnugg, hära och börsting och på norskt område noteras finn, finntopp och finntott. En del sociodialektala studier finns också inom det språketnografiska fältet. Gunvor Flodell har sålunda i en monografi (2002) studerat dialekten i västerbottniska Bjurholm, där hon anlägger ett etnolingvistiskt perspektiv och låter informanterna uttala sig om hur människor talar såväl hitom som bortom de upplevda gränserna, m.a.o. hur man språkligt upprätthåller vi – dom. I komparativt syfte jämför Flodell dessutom med betydelsen av svenskan i sydamerikanska Obéra, och svenskhetens revitalisering här. Denna studie, som bygger på ett stort insamlat material, ger oss inblickar i både dialektförändring och språkdöd. Attitydundersökningar kan också ge intressanta inblickar i orsakerna till språkliga förändringsmönster av idag. Lisa Eriksson (1997, 2005) exempelvis har studerat attityder till dialekten i Piteområdet och iakttar därvid hur en del tonårspojkar lyfter fram användningen av Pitemålet såsom positiv, något att vara stolt över. Dialekten signale-

möten i västerbotten

rar både lojalitet inåt mot den egna gruppen och distans utåt mot andra grupper. Det kan noteras att också pojkar i fordonsprogrammet som inte har sina rötter i Piteå trots detta högt värderar Pitemålet (och Piteå). Pitemålet fungerar här som en del i konstruktionen av dessa ungdomars identitet, oavsett om man sedan verkligen hör till gruppen dialekttalare eller inte. Denna grupp är med Erikssons terminologi anhängare av dialekten. Men det finns också anpassare, vilka har en kluven inställning till dialekten och söker anpassa sitt dialekttal efter språksituationen. Och till sist finns en grupp avståndstagare, som fjärmar sig från dialekten och på sikt planerar att flytta från Piteå. En utvidgad studie som skulle följa upp attitydundersökningen ett par decennier senare skulle här vara välkommen. I en nyligen publicerad språksocial studie (2017) diskuterar Asbjørg Westum talspråk och språkförståelse hos åtta informanter i nordvästra Jämtland och hur dessa ser på språklig förståelse och språklig anpassning i mötet med folk från det angränsande Lierne i Trøndelag. Inte minst är det intressant att se hur talarnas ackommodationsstrategier tar sig ut. Lierneborna tecknar en bild av asymmetrisk ackommodation där de tvingas hitta fungerande strategier för att skapa förståelse med Frostviksborna. En uppföljning till denna pilotundersökning utlovas, vilket är glädjande, då studien aktualiserar principiellt viktiga frågeställningar.5 5 Dialektologisk är också Westerlund (2011) som är en auditiv analys av fonemen i dialekten i Rödåliden i södra Västerbotten.

På det språketnografiska området finns också studier av personnamn. Linnea Gustafsson (2002) undersöker dopnamnsskicket från 1790-tal och hundra år framåt i Skellefteområdet.6 Socialt undersöks hur dopnamn sprids mellan olika grupper. En av hypoteserna är att borgerlighetens framväxt under 1800-talet haft avgörande betydelse för namngivningen. Det är tydligt att det är borgargrupperna som introducerar engelska namn som Jenny och Fanny, men när detta namnmode sprids ut till omlandets byar skapar bönderna på grundval av -y-namnen helt nya flicknamn som Berty, Manny, Menny och Minetty. Även om gränser mellan sociala grupper står i fokus i undersökningen, ger den också indikationer om hur innovationer sprids inom ett geografiskt område. Inte minst spänningsfältet mellan stad och land belyses i studien. Till det språketnografiska forskningsområdet hör även studier av ordspråk. Här finns Daniel Anderssons avhandling (2009) som behandlar nordsvenska ordspråk. Analysen görs med hjälp av språketnografisk och paremiologisk metod samt med inslag av den blendteori som utvecklats inom kognitiv lingvistik. I avhandlingen fokuseras äktenskapsmarknaden, hushållet och sexualiteten, där ordspråk och de föreställningar om kön de förmedlar sätts in i ett kulturellt sammanhang och diskuteras genusteoretiskt. På äktenskapsmarknaden väljer mannen partner 6 En tidig personnamnsstudie framlagd i Umeå är Audéns (1980) som har klar bottnisk anknytning, eftersom den beskriver 1500-talets personnamnsskick i (dåvarande) Västerbotten och Österbotten, och söker förklara de skillnader som kan iakttas.

och granskar sin tillkommande noggrant. Han får passa sig för att falla för skönheten, i första hand måste en kvinna nämligen kunna arbeta. Ordspråket ”Man ska inte välja hustru i kyrkdörren utan i fähusdörren” illustrerar detta. Vad gäller arbetsfördelningen visar ordspråken att kvinna och man kompletterar varandra i vardagen: mannen bär in veden, kvinnan svarar för eldningen, vilket sammanfattas i ordspråket ”Sur ved – sur käring!”. Vad gäller sexualiteten finns ett flertal överraskande rättframma ordspråk. ”Om än trädet är murket nog är kvisten frisk” t.ex. förmedlar tanken att en äldre man kan ha stark könsdrift, medan ”Det händer att en torrgran grönskar igen” visar att också en äldre kvinna kan bli gravid. Ordspråken utgör folklig visdom, pregnant förmedlad, och visar samhällets normer och regler. Men det vore fel att säga att man utifrån ordspråken kommer åt en enskild regional eller nationell grupps tankemönster. Daniel Andersson har efter avhandlingen i flera studier återkommit till ordspråksmaterialet. Det språketnografiska området har ytterligare kommit att utvidgas. I ett projekt7 inom vilket Daniel Andersson och folkloristen Coppélie Cocq arbetar, är målet att vinna kunskap om olika gruppers narrativa konstruktion av förhållandet mellan männi ska och natur, särskilt i situationer när detta förhållande hotas eller störs. Här har bl.a. behandlats narrativ konstruktion av klimat7 Projektet Naturen i narrativen: En studie av muntliga berättelser om miljö- och naturkatastrofer ur ett folkloristiskt och språketnografiskt perspektiv, finansierat av Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond.

möten i västerbotten

förändringar och gruvexploateringar i norra Sverige. I den historiska delen av projektet studeras två inflytelserika Lappmarksskildringar – Petrus Laestadius journaler från 1830-talet och O. P. Petterssons Gamla byar i Vilhelmina som utgavs 1941–60 – och på detta sätt illustreras språkets betydelse för konstruktion av natur och plats i en flerkulturell miljö där olika gruppers naturkunskap lyfts fram – eller döljs (Andersson manuskript).

Kulturgränser och språkgeografi Från senare delen av 1800-talet och en bra bit framåt sökte forskare avtäcka en ”naturlig” region och dess gränser genom en analys av geologiska, klimatiska, socioekonomiska och kulturella egenskaper, däribland språkliga, men så statisk är inte verkligheten. Numera uppfattar man rummet som en kulturell konstruktion, rum där människor positionerar sig på skilda sätt eller väljer olika identifikationsmönster. De kulturella gränserna förändras ständigt. Kartering av fenomen ger i bästa fall en skenbart statisk ögonblicksbild av komplicerade och dynamiska förlopp. Också språkliga förhållanden har sedan 1800-talets senare del studerats med geografiska förtecken; se översikter över nordisk forskning i L.-E. Edlund 2010a, 2011. En del studier av denna typ har också utarbetats i Umeå; vissa har redan nämnts. Med hjälp av den inledningsvis nämnda dialektgeografiska databasen Diabas har kartor framtagits. Språkkartan över de svenska dialekternas ord för ’idissla’ (L.-E. Edlund 1991a) visar hur gemensamma arkaismer finns i periferierna

möten i västerbotten

Karta som visar var narv(e) har sin språkgeografiska tyngdpunkt (svart skraffering). Växtbenämningarna vattenarv(e) (röd skraffering) och svinarv(e) (grön skraffering) redovisas också. Benämningen narv(e) är rimligen resultatet av en felaktigt dragen morfemgräns i vattenarv(e) resp. svinarv(e). Den svarta skrafferingen i mellersta Norrland är lite glesare, eftersom ordet där inte är lika frekvent som på de andra områdena. En del enstakabelägg för vattenarv(e) (röd prick) och svinarv(e) (gröna prickar) har också satts ut. Kartan har framtagits av Diabas, HUMlab, av Fredrik Palm.

Karta som visar var sarv(e) har sin språkgeografiska tyngdpunkt (röd skraffering). Benämningen sarv(e) är antagligen resultatet av en felaktigt dragen morfemgräns i vassarv(e) (svart skraffering). En del enstakabelägg för sarv(e) (röda prickar) har också satts ut. Kartan har framtagits av Diabas, HUMlab, av Fredrik Palm.

och hur ord som ursprungligen haft hemortsrätt inom avgränsade områden (dröppja i dialekterna i söder, idissla i de centralsvenska dialekterna, järva/järmta m.fl. i dialekterna i norr etc.) spridits i olika riktningar. Karteringen av de svenska och norska orden för ’mjölkört (Epilobium [Chamænerion] angustifolium)’ (L.-E. Edlund 1990) visar att språkkartan kan ställas i etymologins tjänst och illustrera hur orden gradvis ombildas. Dialektkartorna i Svahns redan nämnda studie (1991) belyser på likartat sätt emotiva ordbildningsförhållanden. Särskilt intressanta är på nordskandinaviskt område naturligtvis de mellanspråkliga dialektundersökningarna, som dock ännu är påfallande få. Dahlstedts karteringar av samiska ord i svenska dialekter (1950, 1982) liksom Korhonens studier av ett antal ord med slavisk bakgrund (1982) är här viktiga utgångspunkter, och det finns också några ytterligare. I en studie av siken i folklig tradition och dialekt (L.-E. Edlund 2010b) uppvisas en rik ordvariation i sikfiskarnas benämningar. Sex av benämningarna – de nordsvenska rabbox, sellack, mujka, lögdahuttjen, blajokk och getjokk – behandlas etymologiskt och språkgeografiskt; de tre första orden har finsk, de tre sista samisk bakgrund. Sikfisket var uppenbarligen en angelägenhet för olika folkgrupper i området, och ord inlånades.8 En del studier ligger det arkeologiska och 8 Ett betydelsefullt material utgör Lappmarksprästen J. A. Nenséns (1791–1881) folkminnesuppteckningar från Lappmarken. Inom projektet Den vetgirige prästen (finansierat av Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond), som slutförs 2018, tillgängliggörs detta material digitalt med transkription. Här belyses zoologi, dialekt, ortnamn, läkemedel, seder, levnadssätt m.m. hos svenskar och samer, ett viktigt material för att belysa kulturmöten på nordskandinaviskt område i äldre tid.

möten i västerbotten

etnologiska området nära, som Åke Sandströms studie (2015) om de nordiska orden för äldre årfästen och roddverb i betydelser som ’paddla’, ’ro skjutande’ o.likn., vilka studeras med vidsträckta språkliga och historiska utgångspunkter. Här visar författaren att roddverben mynda ’paddla, staka, ro i synriktningen’ och svepa ’ro med paddel, en kort (styr)åra’ i ett äldre skede förknippats med paddling mer än med rodd i synriktningen. Roddverben hamna (da. havne) och västnord. hamla ’ro skjutande’ och dyl. bildades i förbindelse med tidig rodd i årbandsfästen benämnda hamna (fda. hafnæ) och hamla. När i ett senare skede de från kontinenten introducerade årfästena utan årband kom i bruk spreds ord som skotta, skåta o.d. och stryka. Sandström diskuterar dessutom – det är ett uppslag mer än en slutgiltigt utmejslad tanke – huruvida folknamnet svear etymologiskt sett kan ha sin utgångspunkt i stammen i orden svepa, sväva ’paddla’. De dialektgeografiska studierna har naturligt nog ofta svenskspråkig eller rentav nor disk anläggning, och måste alltså involvera material också från helt andra håll. Tyvärr saknas ännu en sammanfattande dialektgeografisk volym för svenskt språkområde. En dialektgeografisk översikt om ortnamn och dialekter är dock sedan ett antal år under slutförande vid Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur – i samverkan med Svenska litteratursällskapet i Finland – 9 med

artikelförfattaren som huvudredaktör. I denna atlas finns bidrag av ett stort antal främst svenska forskare, och från Umemiljön förutom huvudredaktören också Ann-Catrine Edlund, Åke Sandström, Margareta Svahn och Asbjørg Westum. Dessutom finns i den planerade volymen karteringar av ett antal växtnamn som utarbetats av Sigurd Fries i samverkan med Lars-Erik Edlund. Diabas är en kartografisk resurs i sammanhanget.10

9 Redan 1937 utarbetades planerna vid Akademien för ett ambitiöst arbete med titeln Atlas över svensk folkkultur. År 1957 kom en första del, Materiell och social kultur, år 1976 en andra del, Sägner, tro och högtidssed. År 1937 igångsattes även arbetet med en atlas över de finlandssvenska dialekterna.

10 Atlasen Språken i Sverige utkom 2010 med Östen Dahl och Lars-Erik Edlund som redaktörer. Här finns språkkartor över de rikssvenska, finlandssvenska och estlandssvenska dialekterna, ibland insatta i ett större nordiskt perspektiv. Volymen karterar dessutom ortnamn samt minoritetsspråk i Sverige.

Ortnamnen och språkliga möten i norr Norra Sveriges mångspråkighet ger naturligt nog områdets ortnamn sin speciella prägel. Ortnamnsstudier visar sålunda att det här finns tydliga kulturella gränser (L.-E. Edlund 1997, 2013 passim). Regionen norr om Nolaskogsområdet i norra Ångermanland är sedan förhistorisk tid inlemmad i ett östligt sammanhang med älvnamn av finskugrisk härkomst som Skellefteå, Piteå, Luleå, Kalix och Torneå. Flera är omdiskuterade, exempelvis Skellefteå och Piteå (Korhonen 1982, 2013). För namnet Umeå finns inte heller en entydig tolkning (se Sköld 1989, L.-E. Edlund 1991b, Korhonen 2013 med anf. litt.). Från Nolaskogs och söderut finner man där emot uråldriga, många gånger svårtolkade, germanska vattendragsnamn som *Stjōr (för Ångermanälven), *Ind/*Inn (för Indalsälven), *Oghn (för Ljungan) etc.

möten i västerbotten

Ser man till några viktiga typer av bebyggelsenamn av nordisk typ saknas i Norrbotten och Västerbotten – samt i Österbotten – namn med huvudlederna -sta (Godmersta), -hem (Helgum) och -vin (Hjälta), vilka beläggs på mellannorrländskt område. I Västerbottens kustland finns däremot ett flertal förhistoriska nordiska naturnamn som Lövånger, Kräkånger, Bygdeå, Bettnäs och Täfteå (L.-E. Edlund 2013). På det österbottniska området finner man däremot inga sådana gamla naturnamnstyper utan yngre typer av svenska namn av typen Bennäs, Björkö och Bråtö, men framför allt en rad ursprungligen finska namn som hänger samman med finsk bebyggelse, vilka kan exemplifieras med Esse, Kantlax, Mussor och Munsala (se bl.a. Huldén 1987, 1989, 2001). Det finns stora skillnader mellan det västerbottniska, norrbottniska och österbottniska området, vilka alltså uppvisar skilda ortnamnskulturer. Men även yngre typer av ortnamn har uppmärksammats som de nordsvenska nybyggesnamnen där det finns en del uppkallelser efter andra orter (Krim, Lybäck, Tusculum, Manilla), men också uppkallelser efter andra förebilder (Borup och den nordvästerbottniska namnkvintetten Snipp, Snapp, Snorum, Hej och Basalorum). Se Hagervall 1986, L.-E. Edlund 1991c, 2017, Lundström 2015. En viktig fördjupningsstudie som visar lagerföljden i namnskatten är Ulf Lundströms (2015) som behandlar bebyggelsenamn i tre socknar, Bureå, Burträsk och Lövånger i norra Västerbotten. I området finns förhistoriska namn – Blacke, Bureå, ett par namn på

-ånger – namn som tillhör den medeltida bebyggelseexpansionen på -mark, -böle och -byn och andra, rimligen också medeltida namn på -träsk, -sjön och -vattnet. I västra delen av Burträsk finner man bebyggelsenamn som återgår på samiska naturnamn (Gorkuträsk, Jäppnästjärnliden, Lubboträsk, Sittuträsk och Tavträskliden). Cirka 300 nybyggesnamn tillkomna från 1730 till cirka 1870 återfinns dessutom i undersökningsområdet. Många av dem baseras på ett äldre naturnamn eller en del av ett naturnamn – Granöträsk anläggs sålunda vid Granöträsket, Sidtorp vid Sidberget –, en del är nybildningar – ett Forsnäs anläggs vid en fors och ett bäcknäs – och några få är uppkallelsenamn, som Gotland, Vimmerby och Lugnet. Inom ett projekt som just nu (2017) håller på att avrundas studeras användningen av samiska ortnamn på vägskyltar och kartor, och vad detta betyder för skapandet av platser, identitet och känslan för plats.11 Av särskilt intresse är de samiska namnen för Lycksele (Umesamiska Likssjuo/sydsamiska Liksjoe) och Dorotea (sydsamiska Birjevahne/Döörte/ Kraapohke), men också det Umesamiska namnet Ubmeje för Umeå. Hur processen för en etablering av officiella namn tar sig ut undersöks, men också attityder till olika namnformer. Inte minst frågor rörande språklig revitalisering kommer genom dessa diskussioner 11 Projektet heter Att benämna och berätta platsen: Hur folkligt platsskapande kan stärka samiska traditioner och identiteter och finansieras av forskningsrådet Formas, Forskningsrådet för miljö, areella näringar och samhällsbyggande. Artikelförfattaren är projektledare, och Daniel Andersson deltar i projektet.

i förgrunden. Se L.-E. Edlund under utg., jfr Andersson 2016, 2017. I en annan artikel (2013) analyserar Daniel Andersson hembygdsforskaren O. P. Petterssons bruk av ortnamn och ortnamnsnarrativer i det ovan nämnda verket Gamla byar i Vilhelmina, varvid begreppet ’platsskapande’ är centralt. Man finner bl.a. att ortnamnen och narrativerna bygger upp ett landskap med samisk historia och närvaro.

Skrivande och skriftbruk på nordsvenskt område Det engelska begreppet ’literacy’ täcker både den enskilda individens läs- och skrivkompetens och samtidigt de kulturella och sociala praktiker där läsande och skrivande ingår. Begreppet ’skriftbruk’ söker täcka detta engelska begrepps betydelse.12 Det nordsvenska skrivandet har i flera studier uppmärksammats. Flera studier av 1800- och 1900-talets vardagliga, folkliga skrivande har tagit sin utgångspunkt i dagböcker, visböcker och kopieböcker. Viktig är här Ann-Catrine Edlunds studie (2007) som kretsar kring dagboksskrivandets funktioner och dess samband med identitetsskapande processer. De kvinnodagböcker 12 Jag koncentrerar mig här alltså på de studier som rör det nordsvenska skrivandet, även om det av mig ledda projektet Vadstenaklostret som text- och handskriftsproducerande miljö, som finansierades av Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond och inom vilket Jonas Carlquist presenterade flera viktiga monografier, bör nämnas. Vidare har Solbritt Hellström (2008) framlagt en studie av det jämtländska skrivandet under 1600-talet, vilken utifrån en noggrann analys av de anteckningar rörande dop, begravning m.m. som kyrkoherde Olof Bertilsson i Offerdal efterlämnat, ger möjligheter att studera den skriftspråkliga övergången från danska till svenska. Metodologiskt anknyter Hellström till en kodteori som demonstrerar hur individuella ortografiska kodsystem skapas och omskapas.

möten i västerbotten

Äntligen har det sydsamiska namnet på Dorotea, Kraapohke, synliggjorts på ett platsmärke. Detta är

som studeras i denna monografi tillkom under 1930- och 1940-talet. De är till sin karaktär vanligen kortfattade och dokumenterande, men stundom finns mer reflekterande partier. Drivkrafterna bakom skrivhandlingen står i centrum för studien, liksom sambandet mellan dagboksskrivandet, identiteten och det handlingsutrymme som skapas. Vi ges här också unika inblickar i två självförsörjande kvinnors vardag i Övre Norrland. I analysen har en etnografiskt inspirerad metod tillämpats, och med hjälp av genusteori fördjupas diskussionen av identitetsfrågor. I en senare studie (2016) fördjupas analysverktygen ytterligare, då Ann-Catrine Edlund studerar en ung kvinnas sångboks- och dagbokspraktiker bland annat med hjälp av aktörnätverksteorin (ANT). Studien utgör ett gott exempel på att skriftbruk och litterära artefakter kan bidra till konstruktionen av identitet. Under utgivning är ”Jag har aldrig tid att skriva om veckorna”, ett projekt som AnnCatrine Edlund leder. Härigenom publiceras en kritisk utgåva av dagböcker och visböcker som sammanställdes av modern Greta-Kaisa och döttrarna Lovisa och Greta på gården

betydelsefullt för att manifestera det samiska språket. Fotografi: Sanna-Lisa Streuka, SvT Västerbotten. Medgivande.

möten i västerbotten

Anten-Ors, Storkågeträsk, Skellefteå, åren år. Nils experimenterar en hel del i sitt skri1878–1901. I dagböcker dokumenterades vande: på många ställen använder han den vardagslivet i byn, och i visböcker skapades skrivstil han lärt i skolan, på andra ställen koegna samlingar av texter. I dagböckerna an- pierar han däremot bokstäver från tryckstilar vänds ett dialektfärgat språk, ja t.o.m. en dia- han möter i sin läsning: fraktur, antikva och lektal syntax, där det lokala talspråket kom- ett slags skuggade bokstäver som han återmer till uttryck. Texterna har transkriberats, funnit i rubriker. Under dessa år blir också Från Håxåsen till Sapientia Duce översatts och brett kommenterats, och utgör bondsonen Nils Jöns son Nils Hamberg. Man material för studierhöll av på enattalternakan i spridskrivbokens många namnteckningar tid i slutetett av viktigt 1800-talet då skrivkunnigheten vinna mer allmän ning på landsbygden, skall i den här artikeln en jämtländsk ynglings, Nilshur Jönstiv språkhistoria ur språkbrukarnas eget perfölja han sakta söker sig fram till det nya sons, skrivande några år under den aktuella tiden analyseras.1 Spännande är det l 447Edlund 2005, Zakrzewski spektiv ”from below”. namnet (se L.-E. inte minst att vi får följa en ung människa från en tydligen skrivovan miljö under Ett annat, lika omfångsrikt, utgör 2009). några år i tonåren, då denna samtidigt söker material finna nya perspektiv på tillvaron. Beskrivningen här och tar alltså sin utgångspunkt i ett individuellt vilket de dagskrivböcker som unge Nils Jöns-skrivande, I Storkågeträskoch Hammerdalsdagböcknaturligtvis inte hindrar att man kan dra vissa generella slutsatser av studien. son sammanställde i Hammerdal och Öster- erna finner vi ett rikt material som belyser varsund mellan 1878 och 1882. Där får man en dagligt skriftbruk och moderniseringsmönster. Nils Jönsson från Håxåsen och hans skrivande bild av denne jämtländske ynglings liv, och Men materialet är också intressant för att vi Vem var då Nils Jönsson? Han var född 1863 i Håxåsen i jämtländska Hammerfölja utvecklingen som skrivande – ochOlofsdotter. härigenom dal, somkan son till hemmansägaren Jöns Nilsson och Ingeborg Efter kommer en handfull människor minst – människa fem hade fråninrättats 1800-talet mycket nära in på livet. Det skolgånginte vid en av detecknande småskolor som mot slutetunder av 1850-talet är faktiskt ibland som om man sitter tillsammans med dem vid deras skrivplats och där delar deras vardagstankar och vardagsbekymmer. Så fjärran i tid är de, men ändå så nära! Till sist ska nämnas en studie som binder samman studier av dialekt med literacyområdet, och vi tar dessutom med denna undersökning steget över till den österbottniska sidan av Bottenviken. Dialekten har med hjälp av de nya skriftmedierna fått nya användningsområden. Anna Greggas Bäckströms studie (2011) visar nämligen att nya medier, inte minst textmeddelanden (sms) som skickas via mobilen, lockat fram skrivande på dialekt. Några egentliga skrivregler finns här inte, och olika individer väljer Det vackra omslaget till Nils skilda sätt att skriva, och en och samma perJönssons dagbok 1881. son kan dessutom växla mellan olika former i Det vackra omslaget till dagboken 1881.

möten i västerbotten

Från Håxåsen till Sapientia Duce

449

I denna svit avbildningar ur Nils Jönssons anteckningsbok kan man bl.a. se hur den unge Nils använder sig av olika rubrikstilar från böcker han läst (de båda sidorna till höger). Man ser också hur han övar sin namnteckning, och vi kan (på uppslaget nere till vänster) se hur han får ett av sina sällsynta utbrott i anteckningsboken – just när han övar namnteckningen. I denna svit avbildningar ur anteckningsboken kan man bl.a. se hur den unge Nils använder sig av olika rubrikstilar från böcker han läst (de båda sidorna till höger). Man ser också hur har övar sin namnteckning, och vi kan (på uppslaget nere till vänster) se hur han får ett av sina sällsynta utbrott samma meddelande. Avhandlingens resultat Studierna visar vilka konkurrensfördelar i anteckningsboken – just när han övar namnteckningen.

stuhar, intressant nog, blivit ett viktigt avstamp dier med utgångspunkt i lokala och regionala Jag skall predika för er så att bord bänkar diskusskola hoppa material och bjelkarna nedfalla för John Helgander (2013) i dennes har.i taket Härskola finns traditionella språkgeoch menniskorna [svårlästa ord] säga ha, ha, ha för den predikant vi haft idag. sion beträffande upprättandet av ortografi ografiska och onomastiska undersökningar Han är öppenhjärtig detta liksom på många andra ställen i dagboken, för älvdalskan kopplatpåtill dessställe, revitaliseringsav vilka flera vetter mot historievetenskapervår unge Nils! Det är uppenbart att han anförtrott dagboken det han på strävanden. Greggas Bäckströms studie har na och etnologin, menannat också studier utifrån sätt inte kunnat kommunicera till sin omgivning. uppenbarligen principiellt intresse. helt andra teoretiska perspektiv. Styrkan har Redan under 1878 möter vi i dagboken noteringar som visar att Nils besöker legat och ligger attantecken mångfald olika insockenbiblioteket samt att han ur sin morbrors bibliotek läser och igör Några avslutande reflektioner gångar att tolka materialen hålls öppna, där Många studier har sedan 1970-talet genom- t.ex. impulser från den kognitiva lingvistiken förts av nordister vid Umeå universitet med tidigt fick ingång och kunde utvecklas. Senautgångspunkt från de nordliga empirierna. re har literacystudierna berikats med hjälp av

möten i västerbotten

nya teorier alldeles som de språketnografiska studierna. Detta har exemplifierats ovan. De språkliga studier som hittills utarbetats har många gånger varit påtagligt mång- eller tvärvetenskapligt anlagda. I en framtid får man säkert räkna med att de tvärvetenskapliga perspektiven vidareutvecklas också i helt nya riktningar. Detta är en naturlig följd av att undersökningarna kommer att svara mot olika globala utmaningar som rör t.ex. revitalisering av kulturarven, skilda literacyrelaterade frågor och olika gruppers narrativer i en värld där kulturella och materiella värden hotas eller störs. Det är en påtaglig konkurrensfördel att i kommande studier ha tillgång till historiska material. Sådana har byggts upp genom åren och materialuppbyggnaden fortsätter, senast

med J. A. Nenséns folkminnesuppteckningar från Lappmarken vilka kastar ljus över förhållanden på 1700- och 1880-talet. Den fackkompetens om de nordliga områdenas språk och kultur som byggts upp ger oss dessutom en stabil grund från vilken undersökningar även fortsättningsvis kan utvecklas. Men för att säkra forskningsområdet behövs också framdeles extern finansiering i den utsträckning som tidigare funnits, som kan knyta ytterligare medarbetare till miljön och därtill bygga upp vetenskapliga nätverk med andra forskare och forskargrupper, också internationellt. Dessutom behövs doktorander som arbetar med nordliga forskningsfrågor och som i en framtid kan föra forskningstraditionerna vidare.

Litteratur Andersson, Daniel. 2009. Fega pojkar pussar aldrig vackra flickor. Könsrelaterade ordspråk i nordnorrländsk agrarmiljö belysta ur språkligt och kulturellt perspektiv. Nordsvenska 17. Umeå. Andersson, Daniel. 2013. Natur, namn och narrativ. Samiska minneslandskap genom ortnamn och ortnamnsnarrativer. I: Språken. Tiden. Rummet. Festskrift tillägnad LarsErik Edlund på 60-årsdagen den 16 augusti 2013. Studier redigerade av D. Andersson & S. Haugen. Nordsvens ka. Supplement 1. S. 31–44. Andersson, Daniel. 2016. Kontaktzon Lappland. Materiella, ideologiska och språkliga möten. I: Thule. Kungl. Skytteanska Samfundets årsbok 2016. S. 137–153. Andersson, Daniel. 2017. Ortnamnens funktioner i flerspråkiga områden. I: Mellannorrland i centrum. Språk-

liga och historiska studier tillägnade professor Eva Nyman. Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar 77.

Nordsvenska 26. S. 131–142. Andersson, Daniel. Manuskript. Markernas kronologi och ideologi. Natur och platsskapande i norra Sverige med fokus på kolonisationen av Lappmarken. [Planeras för utgivning i Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar.]

Atlas över svensk folkkultur. 1. Materiell och social kultur. Utg. under redaktion av S. Erixon. Uppsala. 1957. Atlas över svensk folkkultur. 2. Sägen, tro och högtidssed. Utg. under medverkan av Dialekt- och folkminnesarkivet. Red. Å. Campbell & Å. Nyman. Uppsala. 1976. Audén, Bengt. 1980. Bottniska personnamn. Frekvenser i skattelängder från mitten av 1500-talet. Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar 22. Umeå. Barnes, Michael, Jan Terje Faarlund & Hans-Peter Naumann. 2000. Från runsten till e-post. Utvärdering av svensk forskning i nordiska språk. Stockholm: HSFR. Dahl, Östen & Lars-Erik Edlund (utg.). 2010. Språken i Sverige. Sveriges Nationalatlas. Stockholm. Dahlstedt, Karl-Hampus. 1950. Det svenska Vilhelminamålet. Språkgeografiska studier över ett norrländskt nybyggarmål och dess granndialekter 1. Allmän inledning. Ord och betydelser A. Text. Skrifter utg. genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. A:71. Uppsala & København. Dahlstedt, Karl-Hampus. 1965. Place Names, Linguistic Contact and Prehistory. I: Hunting and Fishing. Nordic

Symposium on Life in a Traditional Hunting and Fishing Milieu in Prehistoric Times and up to the Present Day. S.135– 158. Dahlstedt, Karl-Hampus. 1967. Nästansjö. I: Namn och bygd 55, 1967. S. 20–28. Dahlstedt, Karl-Hampus. 1976. Pengsjön. I: Nordiska studier i filologi och lingvistik tillägnade Gösta Holm på 60-årsdagen den 8 juli 1976. S. 48–58. Dahlstedt, Karl-Hampus. 1982. Ord för ’renko’ i nordsvens ka dialekter. En studie i mellanspråklig ordgeografi. I: K.-H. Dahlstedt, Å. Hansson, S. Sahlman-Karlsson (& M. Nejati) (red.). Språkhistoria och språkkontakt i Finland och Nord-Skandinavien. Studier tillägnade Tryggve Sköld den 2 november 1982. Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar 26. S. 21–66. Dahlstedt, Karl-Hampus. 1984a. Omsjö, Uman och Junsele. I: Florilegium Nordicum. En bukett nordiska språk- och namnstudier tillägnade Sigurd Fries den 22 april 1984, utg. av L.-E. Edlund, C. B. Hagervall, B. Liljestrand (red.) & E. Melefors. Acta Universitatis Umensis. Umeå Studies in the Humanities 61. S. 58–70. Dahlstedt, Karl-Hampus. 1984b. Finska ortnamn mitt i Ångermanland. I: Namn och bygd 72 1984. S. 18–58. Dahlstedt, Karl-Hampus. 1987. Ön även kallad Bullernosius. I: K.-H. Dahlstedt. Från Quartier Latin till Grisbacka. Ett urval artiklar i språkvetenskapliga och andra ämnen. Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar 31. Norrländska skrifter 14. S. 73–90, 112. Edlund, Ann-Catrine. 1992a. Språklig tabuering vid säljakt. Kring ord för sälar på svenskspråkigt område. I: L.-E. Edlund (red.). Tabu, verklighet, språk. Tio uppsatser om folkliga tabueringsföreställningar och taxonomier. Stockholm: Carlssons. S. 54–88. Edlund, Ann-Catrine. 1992b. Sjökatt och svarttjäder. Studier över säljägares noaord för säl inom det bottniska området och östersjöområdet. Center for Arctic Cultural Research. Umeå university. Research Reports 15. Umeå. Edlund, Ann-Catrine. 2000. Sälen och jägaren. De bottniska jägarnas begreppssystem för säl ur ett kognitivt perspektiv. Umeå. Edlund, Ann-Catrine. 2007. Ett rum för dagen. En studie av två kvinnors dagboksskrivande i norrländsk jordbruksmiljö. Kulturens frontlinjer. Skrifter från forskningsprogrammet Kulturgräns norr 53. Umeå. Edlund, Ann-Catrine. 2016. The song book and the peasant diary as participants in the construction of the modern self. I: A.-C. Edlund, T. G. Ashplant & A. Kuismin (eds.). Reading and writing from below. Exploring the margins of modernity. Northern studies monographs 4. Vardagligt skriftbruk 4. S. 77–96. Edlund, Ann-Catrine (red.). Under utgivning. ”Jag får aldrig skriva om veckorna”. Vardagligt skrivande i Storkågeträsk under sent 1800-tal. Kommenterad utgåva sammanställd av Ann-Catrine Edlund under medverkan av Birgitta Bjurman, Marcus Brännström, Lars-Erik Edlund, Ulf

möten i västerbotten

Lundström och Martin Lönnebo. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Edlund, Lars-Erik. 1988. Terrängordet och ortnamnselementet nurk(a) ≈ nork, dess semantik och etymologi. I: [Festskrift tillägnad] Ingemar Olsson 25 augusti 1988. MINS 28. S. 73–92. Edlund, Lars-Erik. 1990. Några svenska och norska namn på mjölkörten, Chamænerion angustifolium. Namngivningsmotiv och några etymologier I: S. Fries (red.). Om växtnamn. Tio föredrag vid växtnamnssymposiet i Umeå den 6–7 december 1988. Nordsvenska 6. S. 129–152. Edlund, Lars-Erik. 1991a. Svenska dialekters ord för ’idissla’. I: 4. Nordiske Dialektologkonference Askov Højskole 12.–16. august 1990. Konferenceforedrag. Danske folkemål 33. S. 319–330. Edlund, Lars-Erik. 1991b. Finskt och nordiskt i den nordsvenska ortnamnsskatten – några perspektiv. I: Thule. Kungl. Skytteanska Samfundets årsbok 1991. S. 25–48. Edlund, Lars-Erik. 1991c. Namn på nybyggen. I: Västerbotten 1991. S. 228–235. Edlund, Lars-Erik. 1997. Ortnamnsforskning och historieforskning. Några reflexioner från ett nordligt perspektiv. I: Den 8. nasjonale konferansen i namnegransking. Blindern 22. november 1996. S. 41–82. Edlund, Lars-Erik. 2005. Från Håxåsen till Sapientia Duce. Nils Jönsson och hans skrivande 1877–82. I: Språk i tid. Studier tillägnade Mats Thelander på 60-årsdagen. Red. B. Melander (huvudredaktör), G. Bergman-Claeson, O. Josephson, L. Larsson, B. Nordberg & C. Östman. Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 67. S. 325–335. Edlund, Lars-Erik. 2010a. Mapping the North Germanic languages. I: A. Lameli, R. Kehrein & S. Rabanus (eds.). Language and Space. An International Handbook of Linguistic Variation. Vol. 2. Language Mapping. S. 203–237. Edlund, Lars-Erik. 2010b. Siken i folklig tradition och dialekt. En studie av folkliga taxonomier och språk i möten. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 2010. S. 49–80. Edlund, Lars-Erik. 2011. Språkgeografisk kartering av de nordiska språken. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 2011. S. 9–60. Edlund, Lars-Erik. 2013. Morfars karta visar vägen. Ett urval språkvetenskapliga texter 1979–2013. Festskrift tillägnad LarsErik Edlund på 60-årsdagen den 16 augusti 2013. Red. av R. Jacobsson. Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar 67. Umeå. Edlund, Lars-Erik. 2017. Ett Tusculum i norr. Ett och

annat om nybyggesnamn i norra Sverige. I: Mellannorrland i centrum. Språkliga och historiska studier tillägnade professor Eva Nyman. Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar 77. Nordsvenska 26. S. 117–129.

Edlund, Lars-Erik. Under utgivning. Ortnamn och identitetsprocesser. Diskussionen kring några samiska ort-

möten i västerbotten

namn i Västerbotten. I: NORNA:s 46:e symposium. Namn och identitet 21–23 oktober 2015 på Tammerfors universitet. NORNA-rapporter 95. Tammerfors. Elert, Claes-Christian. 1964. Phonologic studies of quantity in Swedish based on material from Stockholm speakers. Monografier utgivna av Stockholms kommunalförvaltning 27. Stockholm. Elert, Claes-Christian. 1994. Indelning och gränser inom området för den nu talade svenskan – en aktuell dialektografi. I: L.-E. Edlund (red.). Kulturgränser – myt eller verklighet? En artikelsamling. Diabas. Skrifter från den dialektgeografiska databasen inom Institutionen för nor diska språk vid Umeå universitet 4. S. 215–228. Elert, Claes-Christian & Sigurd Fries (red.). 1982. Nordsvens ka. Språkdrag i övre Norrlands tätorter. Acta Universitatis Umensis. Umeå studies in the Humanities 49. Umeå. Eriksson, Lisa. 1997. Barbarernas språk eller gudarnas tungomål? En studie av attityder till pitemålet och behärskningen av detsamma hos ett antal gymnasieelever. [Opublicerad C-uppsats vid Institutionen för nordiska språk vid Umeå universitet höstterminen 1997.] Eriksson, Lisa. 2005. ”En kvinna klär sällan i dialekt.” I: Västerbotten 2005. S. 64–74. Flodell, Gunvor. 2002. ”De verkar te å gå bakåt.” Språk, etnicitet och identitet belyst utifrån emigrant- och dialektmaterial. Kulturens frontlinjer. Skrifter från forskningsprogrammet Kulturgräns norr 36. Umeå. Fries, Sigurd. 1957. Studier över nordiska trädnamn. Skrifter utg. av Kungl. Gustav Adolfs Akademien för folklivsforskning 29. Studier till en svensk dialektgeografisk atlas 3. Uppsala. Fries, Sigurd. 1975. Tarv. Ett önamn i Umeå skärgård. I: Namn och bygd 63 1975. S. 15–26. Fries, Sigurd. 1977. Kovall, missne och tätgräs. Västerbottensdialekternas bidrag till det svenska riksspråket. I: Provinsiellt och universellt. En vänskrift till Karl-Hampus Dahlstedt 19 april 1977. Utg. av R. Otterbjörk & S. Sjöström. University of Umeå. Department of general linguistics. Publication 12. S. 39–44. Fries, Sigurd. 1984. Spännvidden mellan namnets och bebyggelsens ålder belyst av ortnamnsskicket i Övre Norrland. I: Bebyggelsers og bebyggelsesnavnes alder. NORNAs niende symposium i København 25–27 oktober 1982. NORNA-rapporter 26. S. 247–259. Fries, Sigurd. 1985. Peter Artedi och Nordmalings flora jämte en levnadsteckning och en utredning om släkten Arctædius. Skrift, ägnad minnet av Peter Artedi (1705–1735). Skrifter utgivna av Johan Nordlander-sällskapet 8. Umeå. Fries, Sigurd, Jan Nilsson & Margit Wennstedt (red.). 1999. Folkliga växtnamn i Västerbotten samlade av Gustav Fridner. Skrifter utgivna av Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. Serie E. Växtnamn 2. Umeå. Greggas Bäckström, Anna. 2011. ”Ja bare skrivar som e låter”.

En studie av en grupp Närpesungdomars skriftpraktiker på dialekt med fokus på sms. Nordsvenska 20. Umeå. Gustafsson, Linnea. 2002. Novation i norr. Nya dopnamn och namngivningsmönster i Skelleftebygden 1791–1890. Anthroponymica Suecana 12. Kulturens frontlinjer. Skrifter från forskningsprogrammet Kulturgräns norr 39. Umeå. Hagervall, Claes Börje. 1986. Studier över yngre nybyggesnamn i Västerbottens län, särskilt i Vännäs socken. Ett bidrag till en norrländsk bebyggelsenamnsatlas. Nordsvenska 2. Umeå. Hansson, Åke. 1986. Dialektometri – dialektologi som statistik. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 1986. S. 88–92. Hansson, Åke. 1995. Nordnorrländsk dialektatlas. 1. Text. 2. Kartor. Skrifter utg. av Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. Serie A. Dialekter 11. Umeå. Hasselbrink, Gustav. 1981–85. Südlappisches Wörterbuch ausgearbeitet von Gustav Hasselbrink. Oårj’elsaamien baaguog’ärjaa tjaaleme Gustav Hasselbrink. 1–3. Skrifter utg. genom Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser. C. Lapskt språk och lapsk kultur. 4. Uppsala. Helgander, John. 2013. ”Det avvikande skriftspråket” – dödar eller stöttar det älvdalskan? I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 2013. S. 29–48. Hellström, Solbritt. 2008. Att vänja sig till det svenska språket. Studier av en individuell skriftspråklig förändring utifrån Olof Bertilssons kyrkobok 1636–1668. Nordsvenska 14. Umeå. Huldén, Lars. 1987. Bynamnen i Österbotten. I: Klassiska problem inom finlandssvensk ortnamnsforskning. Svenska litteratursällskapets jubileumssymposium på Hanaholmen 4–6 oktober 1985. Skrifter utg. av Svenska litteratursällskapet i Finland 539. Studier i nordisk filologi 67. S. 149–157. Huldén, Lars. 1989. Finskt och svenskt i kustösterbottniskt ortnamnsskick. I: Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 1989. S. 5–15. Huldén, Lars. 2001. Finlandssvenska bebyggelsenamn. Namn på landskap, kommuner, byar i Finland av svenskt ursprung eller med särskild svensk form. Översikt utarbetad av Lars Huldén utgående från material sammanställt av Nina Martola [...] och med bidrag av Åke Granlund och Carl-Eric Thors. Skrifter utgivna av Svenska litteratursällskapet i Finland 635. Helsingfors. Korhonen, Olavi. 1982. Samisk-finska båttermer och ortnamnselement och deras slaviska bakgrund. En studie i mellanspråklig ordgeografi och mellanfolklig kulturhistoria. Skrifter utg. av Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. Ser. A Dialekter. Nr 3. Umeå. Korhonen, Olavi. 2013. Utlåtande om det umesamiska namnet Ubmeje på staden Umeå. [Otryckt sakkunnigutredning ingiven till Umeå kommun.] Linnæus, Carl. 2003a. Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732. 1. Dagboken. Utg. efter handskriften av Algot Hellbom, Sigurd Fries & Roger Jacobsson. Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar 54:A. Umeå. Linnæus, Carl. 2003b. Iter Lapponicum. Lappländska resan

1732. 2. Kommentardel. Utg. med kommentarer och register av Ingegerd Fries & Sigurd Fries. Redaktör Roger Jacobsson. Under medverkan av Ingvar Berg, Dan Bäcklund, Phebe Fjellström, C. E. Jarvis, Bengt Jonsell, Tryggve Sköld, och med Linnés egna skrivelser och anteckningar i samband med resan. Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar 54:B. Umeå. Linnæus, Carl. 2005. Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732. 3. Facsimileutgåva. Utg. efter dagbokshandskriften av Roger Jacobsson & Sigurd Fries. Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar 54:C. Umeå. Lundström, Ulf. 2015. Bebyggelsenamnen i Bureå, Burträsks och Lövångers socknar i Skellefteå kommun jämte studier av huvudleder och nybyggesnamn. Nordsvenska 23. Kungl. Skytteans ka Samfundets Handlingar 70. Umeå. Læstadius, Petrus = Petrus Læstadius journaler. Faksimiletext och kommentar. 1–3. Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar 15. Umeå 1977. Pellijeff, Gunnar. 1980. Övre Norrlands ortnamn. Ortnamnen i Norrbottens län 7, Kalix kommun: Bebyggelsenamn. Umeå: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet. Pellijeff, Gunnar. 1982. Övre Norrlands ortnamn. Ortnamnen i Norrbottens län 13, Överkalix kommun: Bebyggelsenamn. Umeå: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet. Pellijeff, Gunnar. 1985. Övre Norrlands ortnamn. Ortnamnen i Norrbottens län 7, Kalix kommun: Naturnamn. Umeå: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet. Pellijeff, Gunnar. 1987. Övre Norrlands ortnamn. Ortnamnen i Norrbottens län 3, Bodens kommun: Bebyggelsenamn. Umeå: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet. Pellijeff, Gunnar. 1988. Övre Norrlands ortnamn. Ortnamnen i Norrbottens län 11, Piteå kommun: Bebyggelsenamn. Umeå: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet. Pellijeff, Gunnar. 1990. Övre Norrlands ortnamn. Ortnamnen i Norrbottens län 9, Luleå kommun. Bebyggelsenamn. Umeå: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet. Pellijeff, Gunnar. 1992. Övre Norrlands ortnamn. Ortnamnen i Norrbottens län 5, Haparanda kommun. Bebyggelsenamn. Umeå: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet. Pellijeff, Gunnar. 1996. Övre Norrlands ortnamn. Ortnamnen i Norrbottens län 14, Övertorneå kommun: Bebyggelsenamn. Umeå: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet. Pettersson, O. P. = O. P. Pettersson. Gamla byar i Vilhelmina. Facs.-utg. med en levnadsteckning över förf. av Karl-Hampus Dahlstedt och en bebyggelsehistorisk essä av Magnus Mörner. 1–4. Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar 23. Norrländska skrifter 8. Umeå 1982. Sandström, Åke. 2015. Hå och hamna. Ordhistoriska och ordgeografiska studier av paddlingens och roddens äldsta terminologi i

möten i västerbotten

Norden. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 135. Studier till en svensk dialektgeografisk atlas 8. Uppsala. Sköld, Tryggve. 1960. Einige germanische Lehnwörter im Lappischen und Finnischen. Uppsala universitets årsskrift 1960:2. Uppsala. Sköld, Tryggve. 1989. Om det finska, samiska och svenska namnet på Umeå. I: Thule. Kungl. Skytteanska Samfundets årsbok 1989. S. 7–27. Sköld, Tryggve. 1992. Wortstudien. Festschrift Tryggve Sköld zum 70. Geburtstag am 2. November 1992. Red. A. Groundstroem & T. Forsgren. Acta Universitatis Umensis. Umeå studies in the Humanities 109. Umeå. Svahn, Margareta. 1991. Finnskägg, tåtel och sia. Om folkliga namn på gräs. Skrifter utg. av Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. Ser. A. Dialekter 8. Umeå. Westerlund, Rune. 2010. Ljudstrukturen i dialekten i Rödåliden. Auditiv analys av fonemen i en norrländsk dialekt i början av 2000-talet. Umeå. Westum, Asbjørg. 1999. Ris, skäver och skärva. Folklig kategorisering av några barnsjukdomar ur ett kognitivt semantiskt perspektiv. Diabas. Skrifter utg. från den Dialektgeografiska databasen inom Institutionen för nordiska språk vid Umeå universitet 5. Skrifter utg. av Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. Serie A. Dialekter 13. Umeå. Westum, Asbjørg. 2017. Åtta informanter om talspråk och språkförståelse i Frostviken. En pilotstudie. I: Mellan-

norrland i centrum. Språkliga och historiska studier tillägnade professor Eva Nyman. Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar 77. Nordsvenska 26. S. 277–289.

Wiklund, Staffan.1992. Våtmarksord i lulemålen. En ordgrupp sedd ur informant- och intervjuarperspektiv. Diabas. Skrifter utg. från den Dialektgeografiska databasen inom Institutionen för nordiska språk vid Umeå universitet 3. Umeå. Wiklund, Staffan. 2013. Rolka, vesa och to. Några terrängbeskrivande och terrängbetecknande ord i lulemålen. I: Språken. Tiden. Rummet. Festskrift tillägnad Lars-Erik Edlund på 60-årsdagen den 16 augusti 2013. Studier redigerade av D. Andersson & S. Haugen. Nordsvenska. Supplement 1. S. 105–121. Winberg, Christer. 1997. Flodströmlinjen i forskningen. I: L.-E. Edlund. (red.). Kartan i kulturforskningens tjänst. Kulturens frontlinjer. Skrifter från forskningsprogrammet Kulturgräns norr 2. S. 26–51. Zakrzewski, Jens. 2009. När Nils Jöns son blev Nils Hamberg. Analys av en namnteckning. [Otryckt examensarbete Institutionen för språkstudier, Umeå universitet. Lärarprogrammet vårterminen 2009.]

möten i västerbotten

Umeåsvenskan. Ett norrländskt stadsspråk Klara Bertils Uppsala universitet, Uppsala

I takt med att Umeå universitet under de senaste 40 åren har vuxit till ett av landets största har Umeå haft en stadig befolkningsökning och en stor omsättning av invånare. Idag bor ca 85 000 personer i Umeå tätort, varav en stor del inflyttade (Umeå kommun 2015). Dagens Umeå är en stad med ett levande kultur- och studentliv, bebodd av människor från hela Sverige och världen. Denna dynamiska och multikulturella stad omges av en glesbefolkad västerbottnisk landsbygd. Två världar möts där stad gränsar till landsbygd, vilket innebär intressanta språkliga möten. Jag presenterar här resultaten från en mind re studie om infödda och inflyttade Umebors reflektioner och uppfattningar om stadsspråket i Umeå (Bertils 2013). Vad uppfattar Umeborna själva som utmärkande för språket i Umeå? Hur resonerar de om språket i sin hemstad? Och vad berättar detta i ett större perspektiv? Att språk och identitet hör ihop är en grundläggande iakttagelse i den

gren av språkvetenskapen som benämns sociolingvistik och behandlar sambandet mellan språk, individ och samhälle. Genom att undersöka hur människor talar och hur de resonerar om sitt och andras språk, kan man få kunskap om hur dessa människor ser på sig själva och sin omgivning. Den här artikeln handlar därför inte bara om Umebornas syn på sitt språk, utan även om deras syn på sig själva.

Tidigare forskning om stadsmål och dialekt i Västerbotten Tidig forskning som behandlar västerbottniska dialekter fokuserar framför allt på de ålderdomliga och särpräglade lokala dialekterna. De lokala, traditionella västerbottniska dialekterna finns beskrivna i Edlund (1996: 331 ff.), Dahlstedt och Ågren (1980) och Wessén (1969). Substantivböjning och ljudlära i lokala västerbottniska dialekter beskrivs av Larsson (1929). En kommenterad ordbok med fonetisk och grammatisk beskrivning

över Umemålet vid 1700-talets slut ger Stenberg (1804). Inom forskningsprojektet Stadsmål i övre Norrland studerades under 1970-talet talspråken i övre Norrlands tätorter utifrån dialektologiska och sociolingvistiska perspektiv. En sammanställning och beskrivning av projektet publicerades 1982 som Nordsvenska: språkdrag i övre Norrlands tätorter (Elert & Fries 1982). Flera arbeten har skrivits om dialekt och dialektutjämning i Västerbotten samt i södra Lappland: dialektutjämning i västerbottniska Burträsk (Thelander 1979), i västerbottniska Norsjö (Westerberg 2006) samt i lappländska Dorotea (Kärrlander 2000; 2006). Samtliga studier visar att de utpräglade lokala dialekterna på de respektive undersökningsorterna förändras mot ett mer utjämnat språk. Thelander (1979) visar dock att detta inte nödvändigtvis behöver innebära en övergång till en neutral standardsvenska. Visserligen tenderar talare att byta ut särdrag i den lokala dialekten mot standardsvenska, men man tycks i hög grad behålla sådana drag som är gemensamma för större delar av Norrland. Från att ha talat dialekter som skiljer sig från by till by, närmar sig alltså många talare vad som kan beskrivas som ett norrländskt regionalt standardspråk. Denna varietet har drag som skiljer sig från centralsvenskt standardspråk och som är gemensamma för stora delar av Norrland. Thelander (1989: 118) förklarar denna förskjutning från lokal till regional dialekt med att talarnas identifikationsbas har vidgats från lokal till regional, ”från Burträsk till Norrland”. När samhället

möten i västerbotten

förändras från stabila mikrostrukturer och identifikation inom den lilla gruppen till att omfatta en vidare gemenskap, vidgas även språket från det lokala till det regionala (jfr Helgander 1996: 165).

Så gjordes studien I den studie som ligger till grund för den här artikeln intervjuades nio personer bosatta i Umeå, i åldrarna 19–80 år. Intervjuerna gjordes under våren 2013. Eftersom studien inte syftade till att undersöka stadsbornas faktiska språkbruk utan deras uppfattningar om och attityder till detsamma, ställdes inget krav på att samtliga deltagare skulle vara födda och uppvuxna i Umeå. Snarare ville jag fånga en del av stadens heterogena befolkning genom att inkludera även inflyttade Umebor i studien. Således fick informantgruppen tre olika kategorier: informanter födda och uppvuxna i Umeå, informanter inflyttade från orter utanför Umeå kommun, här kallade fjärrinflyttade, samt informanter som delvis är uppvuxna på en närliggande ort i kommunen, här kallade närinflyttade. Den tredje kategorin uppstod när två av informanterna, som i samtal för intervjun angett att de kom från Umeå, visade sig jämföra stadsspråket i Umeå med språket på en hemort utanför staden. Samtliga deltagare har svenska som enda modersmål. Informanterna listas i Tabell 1 nedan. Informanterna ombads till exempel att ange språkliga drag som de uppfattar som typiska för Umeå, och berätta om hur de uppfattar stadens språk och dess talare. De fick

möten i västerbotten

Tabell 1. Översikt över informanter. Umeåfödda

Fjärrinflyttade

Närinflyttade

Ulla-Britt, f. 1938

Frida, f. 1934, från Västerbottens inland. I Umeå sedan 1969

Nina, f. 1970. Flyttade in till Umeå efter gymnasiet

Uno, f. 1942

Fredrik, f. 1961, från Stockholmstrakten. I Umeå sedan 1987

Niklas, f. 1993. Flyttade in till Umeå med familjen vid 13 års ålder

Ulf, f. 1979

Fabian, f. 1985, från södra Norrland. I Umeå sedan 2006

Ulrika, f. 1990

dessutom frågor om sitt eget språkbruk: Hur förhåller man sig själv till Umeåsvenskan? Finns det sammanhang när man talar mer eller mindre dialektalt? I följande avsnitt presenteras några resultat från undersökningen. Det bör betonas att intervjuerna inte kan ge svar på frågan hur man faktiskt talar i Umeå – en sådan studie återstår fortfarande att genomföra. I stället kan intervjuerna ge kunskap om hur stadsborna själva uppfattar och resonerar om språket i sin hemstad. Språket i Umeå omtalas i föreliggande artikel som Umeåsvenska. Detta är en medvetet vald vag och oetablerad term som är tänkt att fungera som en neutral etikett på språket. Till skillnad från den i litteraturen och bland Umebor gängse beteckningen Umemål antyder Umeåsvenska inte en viss grad av dialektalitet, utan är tänkt att fungera som utgångspunkt för att utforska språket i dagens Umeå.

Typiska drag i Umeåsvenskan Informanterna beskriver en rad drag som de menar utmärker språket i Umeå. Dessa finns på flera språkliga nivåer: ord, grammatik och uttal. Flera av informanterna påpekar att det är svårt att skilja mellan sådana drag som är ”typiska” för Umeå och sådana som är gemensamma för ett större norrländskt regionalt språkområde. Detta är inte överraskande: som stadsspråk är det sannolikt att Umeåsvenskan framför allt har drag av ett regionalt norrländskt talspråk. I det följande presenteras ett urval av de drag som informanterna anför som typiska i Umeå svenskan. Ord och grammatik Det ord som informanterna allra oftast anför är verbet he (med böjningsformerna her/ här, hedde/hädde, hett/hätt). Det är ursprungli-

möten i västerbotten

gen en regional variant av standardsvenskans häva, ’förflytta uppåt’, men har i den norrländska regionen fått ett större betydelseomfång än standardsvenskans (för en mer utförlig beskrivning, se Bucht 1962: 95). I Umeå, liksom i stora delar av övriga Norrland, kan man ”he på sej jackan”, ”he mjölk i kaffet” och fråga var någon ”har hett tidningen”. He motsvarar alltså en rad standardsvenska verb som ställa, sätta, lägga och hälla, och kan närmast översättas med engelskans put. Flera av informanterna uttrycker en påfallande stolthet över ordet he, som de menar fyller en funktion som saknas i standardsvenskan. Ulrika, en ung kvinna som i övrigt säger att hon försöker undvika att tala alltför dialektalt, lyser upp när hon kommer att tänka på he och säger lite skämtsamt att det är ”världens bästa ord”. Hon berättar om när hon började studera franska, och upptäckte att hon i sin dialekt hade den direkta översättning som standardsvenskan saknar för franskans mettre: Då tyckte jag det var roligt och det finns ju motsvarighet på franska. För att folk brukade säga ”nämen vad är det för konstigt ord?” men speciellt när jag hittade motsvarigheten i franska [...] Det är ju skitbra översättning, alldeles perfekt liksom. (Ulrika)

talspartner först inte förstod ordet men sedan tyckte att det är ett bra, roligt och användbart ord. He, med uttalsvarianter, används i stora delar av norra Sverige och framstår i tidigare studier som ett resistent drag i det norrländs ka talspråket. Kärrlander (2000; 2006) visar i sina undersökningar av talspråket i Dorotea att även talare av en mycket utjämnad (standardnära) dialekt, i Kärrlanders fall tonårsflickor, använder just he (i Dorotea uttalat /hä/). Precis som för Nina och Ulrika verkar alltså ordet ha ett starkt fäste även bland dem som annars inte talar så mycket dialekt. Det framstår som ett stabilt dialektord som är gemensamt för stora delar av det norrländska dialektområdet och som dessutom tycks vara särskilt förknippat med positiva associationer. Till dialektala uttryck hör också sådana som i en viss region har ett annat betydelseomfång än i standardspråket. Ett sådant exempel i Umeåsvenskan är ordet fara, som i standardsvenskan i regel innebär en förflyttning över en längre sträcka, ofta med hjälp av ett fordon. I Umeå och i stora delar av Norrland omfattar fara ett större betydelsespektrum: det kan användas för alla typer av förflyttning, oavsett avstånd. Nina berättar att detta kan leda till missförstånd när hon talar med människor söderifrån:

Ulrika och Nina, som båda uttrycker viss ambivalens till sin dialekt, berättar att de har använt he i samtal med människor utanför Västerbotten utan att tänka på att det inte är standardsvenska. De berättar att deras sam-

En sak som jag har fått höra mycket [i södra Sverige], det var att man sa att ”Jamen då far jag iväg” när man skulle gå iväg. ”Jaha men ska du fara långt eller vad ska du åka med?” och såhära. Det har

möten i västerbotten

man ju fått tänka på att man får ändra på. […] Dom trodde man skulle ut och flyga eller så om man bara skulle gå några meter. (Nina) Ulla-Britt nämner också dialektordet lämmen, med grundbetydelsen ’mörbultad, slagen’, som idag används för att beskriva en person som har träningsvärk eller på annat sätt ont i kroppen. Ordet anförs hos Bergman (1952) och Thelander (1983) som en allmänt utbredd norrländsk provinsialism. Två av de äldre informanterna lyfter fram ett särskilt bruk av det negerande förledet o-. I standardsvenska kan som bekant o- sättas framför adjektiv som då får motsatt betydelse, som i motsatsparen trolig–otrolig och van–ovan. I Umeåsvenskan, och i stora delar av den norrländska regionen, kan o- även kombineras med verb: den som ännu inte har ätit har oäte och den som ännu inte har gått iväg har ogått. Verbavledningar på o- står i Svenska Akademiens grammatik med noteringen ”regionalt (nordsvenskt)” (Teleman m.fl. 1999: 525), och framstår även i tidigare dialektundersökningar som en relativt spridd norrländsk provinsialism (Thelander 1983; Bergman 1952: 24). Informanten Frida, född

att ha oätit = att ännu inte ha ätit

he = sätta, ställa, lägga, stoppa, hälla,…

att vara lämmen = att ha tränings- värk, ont i kroppen

Figur 1. Tre norrländska dialektala uttryck med förklaringar.

1934, noterar dock att konstruktionen verkar bli allt mer sällsynt: Dom känns inte naturliga nu, det har nog fallit bort med åren. Ja, jag skulle kunna tänka mej att nån sa ”Ska du komma nu?”, ”Ja lite senare för jag har oäte”, då skulle det kunna komma. Men ogått, det använder jag aldrig. (Frida) Ett grammatiskt drag som framstår som ett stabilt drag i norrländskt regionalt standardspråk är ändelselös presens och predikatsfyllnad (Thelander 1979; Kärrlander 2000; Westerberg 2006). Det är former som ”Vad säg du?” för standardsvenska ”Vad säger du?”, och ”skorna är blöt” för ”skorna är blöta”. Detta drag lyfter även flera av föreliggande studies informanter fram, formulerat som att man i Umeå och övriga Norrland ”tar bort ändelserna” och använder ”korta ord”. Frida tycker att det är praktiskt: ”Onödigt att ha en massa vokaler som man inte behöver!” Hon, och flera andra informanter, menar dock att detta är någonting som de medvetet undviker när de behöver tala tydligare eller vill låta mer standardspråkliga.

Uttal, prosodi och taltempo Ett drag som ligger nära norrländska ändelselösa former är att vokaler generellt tenderar att falla bort i ordslut. Standardsvenska inte blir i norrländskt regionalt talspråk till int, vilket nämns av flera informanter. Ulf menar dock att det knappast används i hans bekant-

skapskrets av högskoleutbildade Umebor, utan att det snarare hör landsbygdsspråket till. Andra informanter betraktar det däremot som typiskt för Umeåsvenskan och säger att de själva använder det. Frida menar att hon undviker att använda int utanför Västerbotten då hon tänkt att det ”inte är svenska”, och att hon även i Umeå föredrar standardvarianten inte i situationer där hon vill ”vara korrekt”. Till samma kategori av dialektala drag hör också att slutvokalen faller bort i vissa ortnamn: Ume, Skellefte, Pite och Lule. Flera av informanterna betraktar detta drag som typiskt för Umeåsvenskan, och säger att det är någonting som kan avslöja en talare som infödd Umebo. Nina menar till och med att det låter tillgjort att uttala stadens namn som Umeå, att det låter som att ”man fånar sig”. Ett drag på uttalsnivå som däremot nämns bara i negativa ordalag är tjockt l, vilket i tidigare forskning (Elert 1994: 219) anförs som ett utmärkande drag i norrländskt standardspråk. Nina säger att hon lägger märke till att det låter ”jättebonnigt” i hennes eget tal när hon är på andra orter, och Frida tycker att konsonantkombinationen k+tjockt l ”inte är så vacker”. Att intonationen i Umeå skiljer sig från den i södra Sverige nämns av flera informanter. Informanterna har, inte överraskande, svårt att sätta fingret på exakt vad det är som utmärker språkmelodin i Umeå, men de menar att ”lite melodi” eller ”nåt över språket” kan avslöja att talare kommer från norra Sverige, om än inte nödvändigtvis specifikt från

möten i västerbotten

Umeå. Att just intonationen är en mycket resistent nivå vid dialektutjämning, möjligen till och med den allra mest stabila, är välkänt inom dialektforskningen (se t.ex. Elert 1994: 217). En talare som i övrigt saknar påtaglig dialektal prägling kan genom sin intonation avslöja sitt geografiska ursprung. Flera informanter tar också upp en skillnad mellan nordsvensk och standardsvensk ordaccent, vilken även påpekas av Kärrlander (2000) och Bergman (1952: 11 ff.). Ord och namn som dator, Stockholm och David har i centralsvenskt standardspråk grav accent (sänkt tonhöjd i huvudbetonad stavelse) och i det norrländska talspråket akut accent (höjd tonhöjd i huvudbetonad stavelse). Frida berättar att hon när hon bodde i Stockholm lade märke till skillnaden mellan sitt eget och stockholmarnas uttal av just Stockholm, och att hon ganska snart själv tog över den stockholmska ordaccenten för detta ord. Flera av informanterna menar att det snarare än enstaka drag finns ett särskilt sätt att tala som är typiskt för Umeå och norra Sverige. Ett lågt taltempo nämns av både infödda och inflyttade, liksom en tendens att ”dra ut” eller ”hänga lite” på orden. Frida, Fredrik och Fabian talar dessutom om en fåordighet som typisk för såväl Umeå som större delar av norra Sverige. Jag tyckte inte asså att det är nån speciell dialekt eller nånting utan det är mer på, såhär, korta ord, eller typ… Dom pratar inte så jävla mycket om man säger så. (Fabian)

möten i västerbotten

Niklas menar att det låga taltempot gör att även människorna framstår som lugna – på gott och ont. Typ det här lugna, att det låter för lugnt ibland så att man anses som lite seg. Vissa kan ju verka så. Lite såhär sega i bollen. Men samtidigt inte så uppjagade kanske. (Niklas) Fredrik, inflyttad till Umeå från Stockholm på 1980-talet, beskriver lugnet som den största skillnaden mellan Stockholm och Umeå – vad gäller såväl språket som samhället i allmänhet. Han menar att detta lugn ger honom möjlighet att känna sig delaktig i samtalet och en känsla av att samtalspartnern tar sig tid att lyssna på honom och ta in det han säger. För honom som stockholmare var det en omställning att själv gå ner i taltempo, en förändring som han beskriver som att ”få andas mellan orden”. De drag som informanterna nämner som utmärkande för språket i Umeå är alltså i huvudsak sådana som återfinns i tidigare beskrivningar av norrländskt regionalt språkbruk och som är gemensamma för ett större område. En Umebo tycks utifrån sitt språk kunna avslöjas som kommande från den norrländska regionen, men knappast från just Umeå. Flera av informanterna påpekar dock att stadsspråket i Umeå skiljer sig påtagligt från språket på landsbygden genom att vara mindre utpräglat dialektalt. UllaBritt och Uno säger att det räcker att komma någon mil utanför staden för att höra en

tydlig dialektal skillnad – enligt Ulla-Britt ”något helt annat”. Nina, uppvuxen på en mindre ort i Umeå kommun, berättar att hon som ung tyckte att man i Umeå pratade ”rikssvenska” medan man på hennes hemort hade ”en bydialekt”. Flera av informanterna menar också att Umeåsvenskan är mindre ”norrländsk” eller utpräglat dialektal än talspråken i Piteå, Luleå och Skellefteå. Umeåsvenskan framstår utifrån denna beskrivning som ett norrländskt standardspråk som är förståeligt för alla svenskar, men som samtidigt har drag som gör att talaren kan hänföras till Norrland. Ulla-Britts uppfattning om den ideala Umeåsvenskan som att ”det ska höras att det är norrländskt men inte sådär hemskt utpräglat” sammanfattar väl Umebornas beskrivningar av stadsspråket.

Identitet och dialekt: två Umeåungdomar – två perspektiv Genom att tala på ett visst sätt kan man uttrycka vem man är och vad man kommer ifrån. Detta samband mellan dialekt och identitet är tydligt i intervjuerna, inte minst hos de yngre informanterna. Niklas, en ung kille som läser sista året vid ett yrkesprogram på gymnasiet, återkommer flera gånger till att dialekten för honom hör ihop med grupptillhörighet och vem man är. Det är ju alltid en liten identitetsgrej tror jag. Man vill på nåt sätt tillhöra en grupp och liksom prata lite brett, en riktig norrlänning. (Niklas)

möten i västerbotten

Med föräldrar från södra Sverige menar Niklas att han egentligen inte är en ”riktig” Umebo eller norrlänning på samma sätt som den som bott på orten i flera generationer. Han berättar att han har strävat efter att prata ”bredare”, till och med bredare än det som han uppfattar som den vanliga Umeå svenskan. Det skulle ändå vara najs om jag kunde vara typ äkta norrlänning fast jag inte är det. För att det ändå är coolt och man tillhör en speciell grupp. Så det är väl lite därför jag ville prata lite bredare. (Niklas) Att bo i Umeå med inflyttade föräldrar är tydligen inte tillräckligt ”äkta” för Niklas, men att tala en mer utpräglad dialekt är ett möjligt sätt att konstruera en identitet som ”äkta norrlänning”. Han berättar hur han under högstadietiden kom i kontakt med ungdomar från inlandet och tyckte att deras mer utpräglade dialekt var häftig. Jag tyckte det där lät ju coolt, folk från Lycksele som pratade sådär brett och det lät manligt och fränt. (Niklas) Dialekten tycks för Niklas och i de kretsar han rör sig (ett yrkesprogram på gymnasiet, med många klasskamrater inflyttade från landsbygden) ha en särskild status och förknippas med eftersträvansvärda egenskaper: den är ”manlig”, ”cool” och ”frän”. Niklas återkommer flera gånger till dialekten, särskilt västerbottnisk inlandsdialekt (där han

nämner orterna Lycksele och Bjurholm) men även Umeåsvenskan, som ”manlig” jämfört med standardsvenskan. Han förknippar dialekttalare med hårt kroppsarbete och menar att dialekten passar särskilt bra i ”manlighets kulturer” och ”machokulturer”. I sin yrkesroll som hantverkare säger han sig prata mer dialektalt än annars, och menar att detta ger honom större ”respekt” än om han skulle ha talat standardsvenska. Liknande tendenser ser Eriksson (1997: 9) i en studie om Piteåungdomars attityd till Pitemålet: killar på gymnasiets fordonsprogram lyfter fram Pitemålet som häftigt och manligt, och menar att dialekten ger dem tillträde till gemenskap i särskilda domäner. Niklas menar också att män generellt tenderar att tala mer dialekt än kvinnor: Jag tror att män kan vara duktiga på att bre på lite mer och låta som att dom är lite mer från typ norra Norrland än kvinnor, som kanske pratar lite mer civiliserat eller vad man vill kalla det. Med kvinnor är det kanske lite svårare att höra om dom pratar Umemål eller inte. (Niklas) Dialekten hör alltså för Niklas ihop med manlighet, tuffhet och lokal identitet, och är en resurs för att manifestera denna identitet. Genom att tala dialekt kan han inte bara ge uttryck för och förstärka en identitet som norrlänning, utan också manifestera en identitet som man. En annan inställning till dialekt har Ulrika, en ung kvinna född och uppvuxen i

möten i västerbotten

Umeå. Liksom Niklas har hon inflyttade föräldrar, och hon har fått höra att hon ”inte har någon dialekt”. Till skillnad från Niklas har Ulrika dock ingen önskan om att tala mer dialektalt, utan berättar att hon särskilt som yngre men även än idag medvetet har undvikit att tala på ett sätt som hon benämner som ”brett” och ”fult”. Hon menar att det förmodligen är många ungdomar som resonerar likadant. Det kanske inte är så coolt att – Jamen tänk då, vad det är för mänskor som pratar bredast? Dom är från landet, kanske, asså grovdraget. Och jag tror att många tonåringar liksom överlag vill bo i stan och vill inte låta som en lantis. Så att där kan det nog vara lite fult att prata dialekt. (Ulrika) Eriksson (2005) finner att många Piteåungdomar, särskilt flickor, vill undvika att tala dialekt för att inte riskera att verka ”bonniga”. Liknande tankar har Ulrika, som tror att en Umeåungdom – såsom hon själv – inte vill ”låta som en lantis”. De som talar mest dialekt är enligt Ulrika stadens ”raggare”, en grupp som hon själv inte identifierar sig med och som tycks ligga nära den ”machokultur” och traditionella manlighet som Niklas förknippar med dialekt. Ulrika säger att hon idag tar mindre avstånd från dialekten än tidigare och att hon kan tycka att det är ”kul” att använda dialektala uttryck, men att hon inte har någon önskan om att bli igenkänd som Umebo utifrån sitt språk. Så länge dia-

lekten inte är alltför utpräglad, kan hon numera uppskatta den. Blir det för grovt tycker jag det är jobbigt. Men om det är nån liten släng i melodin eller så, så tycker jag det bara är fint. (Ulrika)

Attityder till Umeåsvenskan: bildat och begripligt eller charmigt och bonnigt? Inom forskningen om attityder till språk och dialekter brukar man tala om att språk och dialekter å ena sidan kan vara kopplade till social status och prestige, å andra sidan till gruppsolidaritet (Ryan m.fl. 1982: 8 ff.). Förenklat kan man säga att standardspråk i regel associeras med parametrar som makt och högre utbildning som innebär prestige och social status. Språkformer som avviker från standardnormen, såsom dialekt och slang, kan däremot få ett värde på ett annat plan: det kan betraktas som ”tufft” eller ”mysigt” och ha funktionen att visa att talare hör samman som grupp. De attityder till Umeå svenskan som framkommer i intervjuerna finns på både ett statusplan och ett solidaritetsplan. Å ena sidan talar informanterna uppskattande om Umeåsvenskans närhet till standardsvenskan: Ulla-Britt menar att det talas en ”bra svenska” i staden och Uno att de flesta Umebor pratar ”någorlunda bra”. Dessa informanter beskriver Umeåsvenskan som liggande nära en standardspråklig norm, till skillnad från de omgivande mer utpräglade dialekterna på landsbygden. På en

möten i västerbotten

fråga om han tycker att språket i Umeå är vackert svarar Uno: Jag tycker att det dom pratar uppe i Piteå, liksom dom sjunger lite grann, det tycker jag är vackert. När jag förstår det alltså. När dom inte pratar för fort. Men nä, annars tycker jag väl det vi pratar här i Umeå inte är nåt speciellt, det kan jag inte säja. (Uno) Pitemålet, som enligt Uno kan vara svårt att förstå och som av flera av informanterna beskrivs som en mer utpräglad dialekt än språket i Umeå, sägs vara ”vackert”. Umeå svenskans kvaliteter verkar för Uno däremot inte ligga på en estetisk nivå, utan snarare hänga ihop med dess goda begriplighet. Åtminstone har jag då tyckt hela tiden att vi har ju ett ganska förståeligt språk, det är väl inte nå större konstigheter egentligen. Och det har ju mycket att göra med att vi är en universitetsstad, det talas ju klarspråk här kan man väl säja. (Uno) Uno förknippar Umeåsvenskan med bildning, en parameter kopplad till social status och närhet till standardnormen, och framställer den som ett begripligt och vårdat språk som fungerar bra över stora geografiska områden och i olika talsituationer. Å andra sidan talar flera informanter uppskattande om Umeåsvenskan i dess egenskap av dialekt, i kontrast till en standardsvenska. Dessa informanter beskriver språket med ord

som snarare hänger ihop med solidaritet, trivsel och gemenskap än med status och närhet till en officiell norm. Nina säger att hon tycker att Umeåsvenskan visserligen är ”bonnig” men ändå ”fin”. Niklas menar, som vi sett i avsnittet om identitet och dialekt ovan, att språket är ”coolt” och ”charmigt” och bidrar till en känsla av gruppsamhörighet. Ulrika tror att många från södra Sverige tycker att Umeåsvenskan är fin eftersom den är annorlunda – den framstår som exotisk i kontrast till standardsvenskan. En person som talar Umeåsvenska låter lugn och trygg, menar flera informanter. Om talarna sägs också att de verkar vara ”snälla”, ”rejäla” och ”inte tillgjorda” och tycks ha ”båda fötterna på jorden”. Det finns dock en annan sida av myntet, även för just de informanter som uttrycker sig positivt om Umeåsvenskan. Flera av de Västerbottenfödda informanterna menar att deras språk kan kännas lantligt och opassande när de kommer till nya orter och sammanhang. ”Det känns ju som man har en bondska nästan när man kommer till större städer”, säger Nina, som berättar att hon ofta ”skärper till sig” och försöker tala mer standardspråkligt när hon svarar i telefon på jobbet. Nina, Ulrika och Ulf menar också att de kan tycka att Umeåsvenskan låter ”konstig”, ”jätteskoj ig” eller ”bonnig” när de hör den i radio eller teve. Både Nina och Ulrika menar att man låter lite mindre intellektuell när man talar Umeåsvenska, och Ulf tycker att de västerbottniska nyhetsuppläsarna låter ”lite osmartare” än andra och därför inte riktigt passar

möten i västerbotten

i teve. Denna uppfattning skiljer sig påtagligt från de äldre informanternas syn på Umeå svenska som ett språk präglat av bildning och närhet till standardnormen. De yngre informanterna ser i stället en dialekt, avvikande från en standardspråklig norm. I vissa sammanhang gör detta att de uppfattar sitt språk som olämpligt, medan det i andra sammanhang är någonting positivt som stärker en gemenskap och en stolthet över det egna språket.

Två sätt att vara Umebo: stadsbo och norrlänning? I informanternas beskrivningar av Umeå svenskan visar sig alltså två skilda perspektiv: stadsspråket som standardsvenska och stadsspråket som dialekt. Delvis kan detta naturligtvis hänga ihop med att informanterna har olika uppfattningar om vilka språkliga drag som är utmärkande för Umeåsvenskan. Men kanske handlar de skilda perspektiven på Umeå svenska även om någonting annat, nämligen om olika sätt att betrakta och identifiera sig själv som Umebo. Som vi sett ovan skiljer sig Umeå från sin omgivning genom att vara en stor universitetsstad med hög inflyttning. Att identifiera sig som Umebo i en norrländsk kontext kan därför innebära att man identifierar sig som ”stadsbo” i förhållande till den omgivande landsbygden. Detta synsätt går tydligast att skönja hos informanterna Uno och Ulla-Britt. De talar om Umeåsvenskan som en ”bra svenska” kopplad till hög utbildningsgrad och status, och jämför stadens språk med landsbygdens mer utpräglade dialekt. Lokal tillhörighet kan hos dessa talare därför

manifesteras i ett stadsspråk som man tycker ligger nära standardsvenskan. Detta språk speglar Umeå som norrländskt centrum och utbildningsstad i kontrast till den rurala och mer dialektala omgivningen. En stolthet över att tala standardnära betyder alltså inte att man undviker den lokala dialekten för att ta avstånd från sin hemort. I stället kan det mer standardnära talet vara en del i att konstruera och manifestera en identitet som stadsbo i allmänhet och Umebo i synnerhet. Niklas, en ung man i ett hantverkaryrke, avviker från de andra infödda och närinflyttade genom en uttalad önskan att tala mer dialektalt. Detta skulle kunna förklaras med att han ser på sin identitet ur ett annat perspektiv än kontrasten mellan stad och landsbygd. Han betraktar i stället Umeå som en del av Norrland i kontrast till södra Sverige, och ger uttryck för en norrländsk regional identitet där ett ”norrlänning-skap” framstår som mer centralt än ett ”Umebo-skap”. Hans strategi för att manifestera sin identitet blir därmed att tala mer dialektalt. Greggas Bäckström (2011: 35) påpekar att olika delar av identiteten kan vara olika viktiga i olika sammanhang. Hos mina informanter ser vi att inte bara en konkret situation utan också den tänkta kontext i vilken man identifierar sig har betydelse för vilken del av identiteten som aktualiseras. Niklas förstärker sin norrländska identitet i kontrast till södra Sverige genom en medvetet förstärkt dialekt medan Uno och Ulla-Britt manifesterar identiteten som stadsbor gentemot landsbygden genom ett språk som de uppfattar som standardnära.

Förutom dessa två tydliga grupper som visar hur man genom språket kan manifestera en identitet som ”stadsbo” respektive ”norrlänning”, finns det en grupp informanter som ger uttryck för en mer ambivalent syn på sitt språk. I vissa sammanhang är man stolt över dialekten – över finurliga ord som he, över det ”praktiska” i de ändelselösa korta orden, över den lite exotiska norrländska intonationen och över det behagliga lugnet i taltempo. I andra sammanhang känns dialekten ”bred”, ”bonnig” och ”osmart”, och man ser till att ”skärpa till sig” eller ”tvätta bort” de norrländska särdragen. Dessa talare kan uppskatta sin dialekt och se ett värde i den, men anpassar sig efter den situation de befinner sig i. Hur Umeborna ser på sitt språk speglar hur de ser på sin stad och på sig själva. Å ena sidan är Umeå en universitetsstad och storstad, i motsats till en omgivande glesbefolkad landsbygd. Å andra sidan är Umeå en del av den stora regionen Norrland, i kontrast till södra Sverige. Umeborna är samtidigt stadsbor och norrlänningar, två identiteter som båda tycks vara viktiga och kunna ge avtryck i och manifesteras genom det språk man talar. Dessa norrländska stadsbor talar ett norrländskt stadsspråk, men hur det bedöms och uppfattas beror på i vilken kontext de betraktar sig själva.

Språken i Umeå – ett språksamhälle präglat av mångfald I den här artikeln har stadsspråket i Umeå möjligen, och i så fall säkerligen felaktigt,

möten i västerbotten

framställts som ett homogent språksystem. Det skulle då vara ett mer eller mindre enhetligt västerbottniskt stadsspråk som kan fångas under beteckningen Umeåsvenska. På ett sätt går det möjligen att tala om en Umeå svenska – ett norrländskt stadsspråk som utmärks av ett antal språkliga drag som för talaren till norra Sverige och som samtidigt skiljer sig från landsbygdens mer utpräglade lokala språk. I samtalen med Umeborna och med hänsyn till stadens brokiga och dynamiska befolkningsmönster blir det dock tydligt att detta inte är en helt rättvisande bild av Umeås språk. Flera av informanterna betonar i stället det heterogena, variationen, i stadens språk och befolkning. Språket beskrivs som ”lite blandat”, både som en ”blandning av svenska dialekter” och av ”inlandsmål och rikssvenska”. Just denna mångfald, menar informanterna, är någonting som utmärker Umeå – möjligen i kontrast till den omgivande landsbygdens mer begränsade inflyttning och mer homogena befolkning. En beskrivning av en Umeåsvenska bör ta hänsyn till även denna dimension, och snarare än ett sökande efter en enda Umeåsvenska beskriva en språklig variation i staden och tala om Umeås språk i plural. En av informanterna påpekar dessutom att svenska inte är det enda språk som talas i Umeå, och framhäver så ytterligare stadens pluralitet. Umeå är en multikulturell stad med en stor andel såväl svenska som utländska inflyttare, och präglas därav av en språklig mångfald vad gäller både svenska och andra språk. Hur detta konkret påver-

möten i västerbotten

kar språket i Umeå återstår att utforska. För andra städer, såväl i Sverige som internationellt, har beskrivits hur ett s.k. multietniskt ungdomsspråk eller en förortsslang utvecklas i multikulturella områden (Fraurud & Bijvoet 2004). Att undersöka denna dimension av Umeås stadsspråk vore en intressant uppgift för vidare forskning. Det bör också betonas att geografisk tillhörighet är endast en av flera möjliga ingående komponenter i en människas identitet. En Umebo identifierar sig sannolikt inte endast som sådan, utan samtidigt som till exempel fotbollsspelare, läkare, medelålders och kvinna. Edlund (2003: 43) resonerar om vilken roll den geografiska dimensionen kommer att spela i framtida människors gruppidentifikation. Möjligen kan sociala och kulturella formeringar komma att få, och redan idag ha, större betydelse än den geografiska tillhörigheten. I intervjuerna i den här studien

blir det dock tydligt att en norrländsk identitet faktiskt spelar en påtaglig roll för flera av informanterna: Niklas talar om en strävan efter att vara ”en riktig norrlänning” och Ulla-Britt tycker att ”det ska höras att [språket] är norrländskt”. Man urskiljer också ett ”vi” och ”dom” i en kontrast mellan stad och landsbygd. Dessutom kan regionalt associerade språkdrag fylla en funktion i att konstruera och manifestera andra identiteter än bara den lokala tillhörigheten, som i Niklas berättelse om hur en mer utpräglad dialekt kan vara en del i att konstruera identiteter som ”manlig” och ”kroppsarbetare”. Norrländska regionala drag framstår därmed som produktiva språkliga resurser med ett identifikationsvärde även i vårt moderna och geografiskt mobila samhälle. På så sätt är dessa regionala språkdrag fortsatt levande och betydelsefulla för dagens, och sannolikt även för morgondagens, Umebor.

Litteratur Bergman, Gösta. 1952. Nordliga provinsialismer i det bildade svenska talspråket. Lund. Bertils, Klara. 2013. Vårdat, coolt eller bonnigt? En studie över Umeåbors uppfattningar om stadsspråket i Umeå. Opubl. magisteruppsats vid Institutionen för språkstudier, Umeå universitet. Bucht, Torsten. 1962. Språket i Härnösand. Stockholm: Svenska Bokförlaget. Dahlstedt, Karl-Hampus & Per-Uno Ågren. 1980. Övre Norrlands bygdemål. Berättelser på bygdemål med förklaringar och en dialektöversikt. Skrifter utgivna av Johan Norlander-sällskapet 2. 2 uppl. Umeå: Cewe-Förlaget. Edlund, Lars-Erik. 1994. Dialekterna och de regionala språken i nutid och framtid. I: Barbro Blomberg &

Sven-Olof Lindquist (red.). Den regionala särarten. Lund: Studentlitteratur. S. 211–232. Edlund, Lars-Erik. 1996. Västerbotten: Dialekter. I: Norrländsk uppslagsbok 4. Umeå: Norrlands universitetsförlag. S. 331–333. Edlund, Lars-Erik. 2003. Det svenska språklandskapet: De regionala språken och deras ställning i dag – och i morgon. I: Gunnstein Akselberg, Anne Marit Bødal & Helge Sandøy (red.). Nordisk dialektologi. Oslo: Novus förlag. S. 11–49. Elert, Claes-Christian & Sigurd Fries. 1982. Nordsvenska: språkdrag i övre Norrlands tätorter. Umeå studies in the humanities nr 49. Umeå: Umeå universitet. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Elert, Claes-Christian. 1994. Indelning och gränser inom området för den nu talade svenskan – en aktuell dia-

lektografi. I: Lars-Erik Edlund (red.). Kulturgränser – myt eller verklighet? Skrifter från den dialektgeografiska databasen inom Institutionen för nordiska språk vid Umeå universitet. S. 215–228. Eriksson, Lisa. 1996. Barbarernas språk eller gudarnas tungomål? En studie av attityder till pitemålet och behärskningen av detsamma hos ett antal gymnasieelever. Opubl. C-uppsats vid Institutionen för nordiska språk, Umeå universitet. Eriksson, Lisa. 2005. En kvinna klär sällan i dialekt. I: Tidskriften Västerbotten 2005/1. S. 64–74. Fraurud, Kari & Ellen Bijvoet. 2004. Multietniskt ungdomsspråk och andra varieteter av svenska i flerspråkiga miljöer. I: Kenneth Hyltenstam & Inger Lindberg (red.). Svenska som andraspråk – i forskning, undervisning och samhälle. Lund: Studentlitteratur. S. 389–419. Greggas Bäckström, Anna. 2011. ”Ja bare skrivar som e låter.” En studie av en grupp Närpesungdomars skriftpraktiker på dialekt med fokus på sms. Umeå: Umeå universitet. Helgander, John. 1996. Mobilitet och språkförändring. Exemplet Övre Dalarna och det vidare perspektivet. Högskolan Dalarna, rapport 1996: 3. Falun: Högskolan Dalarna. Kärrlander, Eva. 2000. Återbesök i Dorotea. Rapport från en undersökning av dialektutjämningen i en kommun i södra Lappland. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 2000. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien. S. 81–111. Kärrlander, Eva. 2006. Hädde och gatt. Om dialektutjämningen hos sjuåringar i Dorotea. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 2006. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien. S. 31–48. Larsson, Seth. 1929. Substantivböjningen i Västerbottens folkmål: jämte en exkurs till ljudläran. Uppsala: Uppsala universitet.

möten i västerbotten

Ryan, Ellen Bouchard, Howard Giles & Richard J. Sebastian. 1982. An integrative perspective for the study of attitudes towards language variation. I: Ellen Bouchard Ryan & Howard Giles (red.). Attitudes towards language variation. Social and applied contexts. The social psychology of language 1. London: Edward Arnold. S. 1–19. Stenberg, Pehr. 1804. Ordbok över Umemålet. Utgiven med inledning och kommentar av Gusten Widmark. Skrifter utgivna genom landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Serie A: 12. Uppsala: Almqvist & Wiksell 1966 och 1973. Teleman, Ulf, Staffan Hellberg & Erik Andersson. 1999. Svenska Akademiens grammatik 2: Ord. Stockholm: Svenska Akademien och Norstedts ordbok. Thelander, Mats. 1979. Språkliga variationsmodeller tillämpade på nutida Burträsktal. Del 1: Materialbeskrivning och analys på språkdragsnivå. Studia Philologiae Scandinavicae Upsaliensia 14. Uppsala: Uppsala universitet. Thelander, Mats. 1983. Från blåknut till brakknut. Om provinsiella drag i flyttares språk. I: Nysvenska studier, tidskrift för svensk stil- och språkforskning 63. S. 5–126. Umeå kommun. 2015. Befolkningsförändringar. Tillgänglig på adressen http://www.umea.se/umeakommun/kommunochpolitik/faktaomkommunen/befolkning/befolkningsforandringar.4.7cd2414c12182 1b4919800025242.html. Hämtat 2016-07-30. Wessén, Elias. 1969. Våra folkmål. 9 uppl. Stockholm: Fritze. Westerberg, Anna. 2006. Norsjömålet under 150 år. Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi 86. Uppsala: Kungliga Gustav Adolfs Akademien.

VÄSTERBOTTEN MÖTER ÖSTERBOTTEN

västerbotten möter österbotten

Språkmöten i havsisen Ann-Catrine Edlund Mittuniversitetet, Sundsvall

När snöstormen viner i februari månad håller sig nog de flesta kustbor runt Bottenviken inomhus och längtar till ljusare och varmare tider. Men för de säljägare i det bottniska området som var aktiva under 1900-talet gav snöovädret andra signaler – det var en påminnelse om att det snart var dags att ge sig ut i havsisen. Snöovädret förebådade gråsälarnas och vikaresälarnas kutning i mars i havsisen på Bottenviken och februariovädret har också kallats för både sälkutur, gråsälur och kutur. Bottenvikens islandskap består av havsis och landfast is. Kalla vintrar kan havsisen täcka i stort sett hela Bottenviken. Havsisen ligger dock inte fast – utan den är i ständig rörelse och driver med vindar och strömmar. Detta rörliga islandskap av drivis utgjorde jaktområde för de säljägare i det bottniska området under 1900-talet som åkte ut i fälan, den flera månader långa jaktexpedition som i sin längsta form kunde äga rum ända från mars till juni. Jägarna kom från kusttrakterna

i Österbotten, Norrbotten och Västerbotten. Från Österbotten kom både svensktalande och finsktalande jägare, men de svensktalande jägarna från södra Österbotten var i klar majoritet. Under jägarnas långa vistelse i havsisen uppstod språkmöten mellan jägare från olika jaktlag. Det var främst språkmöten mellan olika dialekter av svenska – västerbottniska, norrbottniska och österbottniska dialekter. I äldre tid är det också möjligt att det funnits samisktalande jägare ute i havsisen. I den här artikeln behandlas en mycket betydelsefull del av jägarnas språkliga repertoar: jägarnas ordförråd för säl. För att kunna förstå orden och det jaktsammanhang där de användes ges också en skildring av jägarnas livsvillkor ute i havsisen på Bottenviken.

Vårvinterjakt i havsisen under 1900-talet För kustbefolkningen på båda sidor om Kvarken och Bottenviken har säljakten va-

rit en betydelsefull näring vid sidan av fisket. Kanske vågar man lite tillspetsat hävda att det finns en kontinuitet i den bottniska säljakten över 5 000 år som vi kan följa i historiska och arkeologiska källor – från stenålderns jakt med harpun och nät till 1960-talets sista jaktfärder i motorbåt med gevär som vapen. Sälen har varit en mångsidigt utnyttjad resurs där alla sälens delar har tagits tillvara: köttet, skinnet och späcket. Kött, blod och inälvor har använts i kosthållet. Skinnet användes till mössor, vantar, skor och till säckar och väskor. Det råa sälspäcket kunde användas för impregnering av lädervaror, t.ex. seldon och skodon. Späcket förädlades också genom kokning till tranolja, som bland annat kunde användas till impregnering av båtar och trävirke utomhus, eller till vegetabilisk garvning vid lokala garverier. För 1900-talets jägare är det framför allt en jaktform som dominerat, drivisjakten, som pågick under vårvintern då den s.k. fälan, dvs. färden på havsisen, äger rum. Sälen kunde också fångas i nät eller skjutas på sten under sommar och höst, men dessa jaktformer har utövats endast i begränsad omfattning under 1900-talet. Drivisjaktens utveckling under 1900-talet skiljer sig väsentligt mellan Bottenvikens svenska och finska kust. I Sverige framstod säljakten som en näring i utdöende. Från tidigt 1900-tal rapporteras om en stark nedgång i antal fälbåtar ute i isarna vid den västerbottniska och norrbottniska kusten. Under mitten av 1800-talet ska det på denna kuststräcka ha funnits minst 80-talet fälbåtar i bruk samtidigt, medan det

västerbotten möter österbotten

år 1910 var endast 15 båtar ute i fälan. Jakten var helt enkelt mindre lönsam eftersom priser på hudar, späck och tranolja sjunkit dramatiskt på grund av den alltmer mekaniserade ishavsfångsten. Den österbottniska säljakten uppvisar en helt annan kontinuitet än jakten på den svenska sidan av Bottenviken. Visserligen beskrivs även här en nedgång i antalet fälresor i början av 1900-talet, men man kan se en tydlig kontinuitet i jakten från 1800-talet fram till 1940-talet i några av kustsocknarna. Men efter krigsåren började också den österbottniska drivisjakten avta. Omkring 1950 upphörde den omfattande yrkesjakten även om enstaka jägare bedrev den fortfarande. Det är framför allt tre österbottniska socknar som utmärker sig i statistiken över dödade sälar under 1900-talet: Replot, Bergö och Korsnäs. Det lägsta antal dödade sälar som noteras ett enskilt år i Österbotten är 2 000 sälar – en lägsta siffra som ligger på samma nivå som Västerbottens toppnotering av utbetalda skottpremier år 1930. Toppnoteringen för Vasa län är hela 11 491 sälar från år 1913. Att den krävande säljakten med sina ålderdomliga jaktmetoder överlevt in i 1900-talet kan framför allt tillskrivas två ekonomiska faktorer: råvarubrist och införande av skottpeng. Under och mellan de båda världskrigen ökade efterfrågan på sälprodukter eftersom det rådde allmän råvarubrist, både på kött och på fett. Dessutom höjdes skottpengen till en nivå som innebar att jakten blev lönsam: först till sex kronor per säl och sedan till tio kronor. Skottpengen kom att få stor betydelse för

västerbotten möter österbotten

drivisjaktens fortlevnad, framför allt i Sverige. Jaktens utgång var alltid oviss, lönsamheten varierade utifrån de dödade sälarnas späckmängd och skinnens kvalitet. I och med skottpengens införande kom jaktinkomsterna att bli något säkrare, eftersom jägarna nu garanterades ett fast minimivärde för varje dödad säl. Jakten underlättades också avsevärt i början av 1900-talet i och med att man introducerade mausergevär i jakten istället för de tunga gamla lodbössorna som kunde väga upp till 20 kg. Då mausergevären utrustats med kikarsikte utsträcktes skotthållet till 150 meter – att jämföra med lodbössornas 30–40 meter.

De bortavarande jägarna och de hemmavarande kvinnorna Säljägaren i det bottniska området var undantagslöst en man. Kvinnornas arbetsinsats var dock helt nödvändig för att de långa jaktexpeditionerna skulle vara möjliga att genomföra. Ansvaret för och arbetet med barn, boskapsskötsel och jordbruk kom att vila på kvinnorna i och med att männen var borta flera månader i sträck. Kvinnorna hade många gånger en omänsklig arbetsbörda och i Österbotten fick det påtagliga konsekvenser för spädbarnsdödligheten under 1700-tal och 1800-tal. Kvinnorna hade helt enkelt inte tid och möjlighet att amma sina barn. Vid mitten av 1700-talet dog så många som en tredjedel av barnen före ett års ålder, att jämföra med andra delar av Finland där cirka en femtedel av barnen dog innan de fyllt ett år. Resenärer och köpmän som besökte kustsamhällena runt Bottenviken i äldre tid antog att de kommit till utpräglade

kvinnosamhällen eftersom där fanns en sådan dominans av kvinnor. Ur de återvändande resenärernas berättelser utvecklades en mytbildning där historieskrivare och geografer kom att beskriva ett amasonernas land, befolkat av kvinnor, bortom Europas nordöstligaste del.

Kunskapssystem i en föränderlig miljö Vårvinterns drivisjakt bedrivs i ett rörligt och föränderligt landskap. Islandskapets topografi skiftar utifrån väder- och vindförhållanden, vilket innebär att jaktförutsättningarna är helt beroende av yttre ekologiska faktorer. Två exempel på situationer som helt kontrolleras av väder- och vindförhållanden är jägarnas färdväg i isen samt tidpunkten för jägarnas hemfärd från jakten, där jägarnas fullastade båt närmast får tina fram ur havsisen. Jägarnas kunskapssystem omfattar naturligtvis ingående kunskap om sälarna och deras beteende, men för att ha framgång i jakten och också för att överleva i islandskapet krävdes mycket ingående kunskaper om havsisens beskaffenhet och hur den påverkas av väder- och vindförhållanden. Jägaren måste kunna läsa av islandskapet, och ständigt vara observant på förebud om ändringar i vindriktning och vindstyrka. Kring olika isars beskaffenhet har det utvecklats en mycket rik terminologi, med benämningar för bl.a. olika typer av havsis, sprickor i isen, sammanfrusna sprickor och drivande isstycken. Isterminologin och den iskunskap som är förbunden därmed, har med tvingande nödvändighet traderats till nästa generation jägare.

Jägarna måste också vara beredda att ompröva och utvidga den kulturella kunskapen utifrån gjorda individuella och gemensamma erfarenheter. Omprövningen av kunskap är framtvingad av ismiljöns föränderliga karaktär. För de män som befann sig ute i fälan innehöll jaktmånaderna unika tillfällen för betydelseskapande kommunikation. I den många gånger påtvingade närheten mellan männen när de satt insnöade och inblåsta under båtens tjäll, var berättandet det enda man – i väntan på bättre jaktväder – fördrev tiden med. I samtalen konstruerade och förhandlade jägarna fram en gemensam förståelse av verkligheten. Återberättandet av jakterfarenheter fortsatte naturligtvis även när männen kommit hem från jakten. I dessa samtal på land fortsatte förhandlandet om jägarnas verklighet ute i havsisen. Jaktkunskapens tradering, bevarande och vidareutveckling var helt beroende av jägarnas muntliga kommunikation. Jaktens specifika ordförråd fyllde naturligtvis en viktig kunskapsbevarande funktion. Att tillägna sig dessa begreppssystem för säl och is var en viktig del i inskolningen till jägare. Det var nödvändigt för att bli medlemmar av säljägarnas yrkeskår och dela de exklusiva kunskaper som säljakten krävde.

Jaktområdets isgeografi För att förstå drivisjaktens förutsättningar måste man framför allt klargöra den viktiga distinktionen mellan landfast is och havsis i Bottenviken. Från land ut till de yttre skären ligger den landfasta isen stadigt hela vintern,

västerbotten möter österbotten

Förändringar i isläget kunde medföra att båtlagen hamnade i kritiska situationer. David Hortlander har fotograferat ett kritiskt läge i sin ögonblicksbild från tidigt 1930-tal (DAUM 3597).

Isläget den 1 mars 1994. Bottenviken är här helt istäckt, men man kan tydligt se att en råk står öppen på den svenska sidan från Holmön och norröver, det s.k. landvredet. På Bottenhavet är endast den östra delen täckt med rörlig drivis. Foto: SMHI.

västerbotten möter österbotten

Luleå

Kemi

Lillbotten

NORRBOTTNEN/ BOTTEN

Skellefteå

Uleåborg

Bredbotten Umeå

KVARKEN Sundsvall

Vasa

SÖDERSJÖN

Jägarnas egna benämningar på havsområdena. Norrbotten/Norrbottnen eller bara Botten avser Bottenviken. Den nordöstliga delen av Norrbottnen kallas Lillbotten – området mellan fyren Malören utanför Kalix och fyren Karlön på finskt område – och havsområdet söder därom benämns Bredbotten. Bottenhavet benämns Södersjön.

Fälbåten dras ut till öppet vatten vid Bjuröklubb den 28 februari 1944. När båten sjösatts sätts seglen för att påbörja seglatsen in i havsisen. Foto: Bertil Ekholtz, Västerbottens museum.

kallad bräddisen (Öbt) eller liden (Vbt). Havsisen däremot är alltid rörlig och driver med vindar och strömmar – vissa jägare har kallat den för strängen (Vbt). Mellan den stillastående landfasta isen och den rörliga havsisen bildas en gräns, landvredet, vars sträckning i stort sett är densamma från år till år. Hårda vintrar kan dock landvredet gå litet längre ut från kusten. Under senvintern blåser det vanligen västliga vindar vilket medför att havsisen pressas mot den finska sidan. På den svenska sidan öppnas då landvredet och där bildas en seglingsbar råk som kan vara upp till 3–4 km bred, också kallad landklovet eller havsvaken. Riktigt gynnsamma vintrar kunde landvredet stå öppet ända från Holmön upp till Norrbottens skärgård. Havsisens utbredning och dess utseende varierar naturligtvis år från år. Ju kallare vintern är desto längre söderut flyttas gränsen för havsisen. Men även år med riktigt stränga vintrar blir havet sällan helt igenfruset.

Fälan Fälresan påbörjades i mars efter månader av förberedelser. Det var ett omfattande och tidskrävande arbete att rusta fälmännen med proviant och kläder för upp till 12 veckors bortavaro. Ett arbete och ansvar som föll på kvinnornas lott. Under den första etappen av fälresan fraktades båt och manskap till landvredet, på antingen den östra eller västra sidan av Bottenviken. Väl ute vid landisens yttre kant vidtog ofta en väntan på gynnsamma vindar för att kunna segla upp efter landvredet och sedan ta isen, dvs. bege sig in i havsisen och där söka

västerbotten möter österbotten

efter jaktområde och lägerplats för båten. I en jaktdagbok från 1927 beskrivs väntan på vind och öppet vatten. 10 april. Vind NV. På förm SV på efterm. Idag har vi sett om grejorna våra och i övrigt inte gjort något alls. (Helmer Zakrissons jaktdagbok.) Jaktlaget från Holmsund hade då dragit båten en bit ut på isen utanför Holmön vid Västerbottenskusten. Där fick de sedan ligga och vänta i två veckor på gynnsam vind och öppet vatten innan de kunde segla norrut i landvredet mot Bjuröklubb där de så småningom kunde ta isen. Holmön var en förs ta hållplats både för sydvästerbottningar och för österbottningar. En jägare beskriver träffsäkert Holmön som ”farstudörren här åt skären”. Under den andra etappen av fälresan seglade man in i havsisen. Man sökte efter öppningar i isen, s.k. vred, som man kunde segla in längs efter. Eftersom dessa vred endast stod tillfälligtvis öppna var de svåra att hitta. Till ledning i sökandet efter vägar in i isen kunde fälmännen spana efter hägringar av öppet vatten som kunde avteckna sig som mörka stråk på himlen. När de funnit en väg in i havsisen och där valt ut en lägerplats kunde det hända att de stannade på samma ställe våren igenom till dess att de mer eller mindre tinade loss. Men om jakten visade sig vara utsiktslös där de stannat, kunde de också få dra båten långa sträckor över isen i sökandet efter nya jaktområden.

Norrbottnisk fälbåt på lägerplatsen. Till skydd mot väder och vind spändes tjället, som bestod av segelduken, upp över båten. Fotot, troligen från tidigt 1930-tal, är taget av Edvin Brännström (DAUM 3597).

De tre männen under tjället i fälbåten fotograferades av fiskeriinspektör David Hortlander i Norrbotten, troligen under tidigt 1930-tal (DAUM 3597).

I väntan på jaktdagar Onsdag 17 april – Lugnt och hett. Gick ej att komma inom skotthåll på en enda säl.

västerbotten möter österbotten

Torsdag 18 april – Stilla och långtråkigt. Fredag 19 april – Lugnt och tjocka. Lördag 20 april – Svag vind och tjocka. Söndag 21 april – Frisk NO. Regn och tjocka. Nöter skinnfällarna. (Erik Granlunds dagbok, här citerad efter Edlund 2000: 129.) Efter fem dygns väntan på jaktväder andas den österbottniske jägarens jaktdagboksanteckningar leda och tristess. För att kunna utstå de långa väntetiderna i fälan krävdes en god portion tålamod. När väntan på att få komma ut i jaktisen väl var över vidtog en andra väntan – väntan på att få gynnsamt jaktväder. För att komma inom skotthåll på vikaresälen krävdes soliga dagar och lämplig vind. En jägare uppger att under en fälresa som varade tio till tolv veckor kunde de

Möte i isen mellan jägare från Holmön och ett jaktlag från Österbotten som slagit läger öster om Stora Fjäderägg i maj 1941. Foto: Bertil Ekholtz, Västerbottens museum.

verkliga jaktdagarna vara begränsade till 15 dagar. Under väntetiden sysselsatte man sig med att se över redskap, kläder och skor som behövde lappas och lagas. I äldre tid band de också nät. Vid snöstorm och allmänt dåligt väder kunde man ibland vara hänvisad till att stanna inne i båten under tjället veckovis. Den enda möjlighet som då gavs att fördriva tiden var att berätta historier för varandra.

Kontakter mellan jaktlagen Storribben 1931 Söndagen den 17 maj kl. 20.50. Sitter som bäst i bröderna Nilssons båt och diskuterar allt som rör sig kring sälfångarnas bättre å sämre dagar. Under det diskutionen pågår kokar Herr Egon kaffe, enär en par man tänker ut å vittja harrnätena och för dessa blandar vi till en kask som ska värma upp dom lite. Tiden lider, och natten tillstundar, varför det är bäst å avsluta mitt klått för den här gången. Tecknar mitt namn Sjöman Albin Söderholm från Bergö–Vasa Finland P.S. Härmed önskar jag antecknaren få en hälsning framfört genom båtsbesättningen till någon glad och trevlig svensk tös. D.S. (Anteckning i Valfrid Östlings jaktdagbok, Hindersön, Nederluleå. Här citerad efter Edlund 2000: 135.) Drivisjakten medgav många tillfällen till kontakt mellan båtlagen. I den norrbottniske jä-

garen Valfrid Östlings dagbok finns denna hälsning nedtecknad från en jägare från Bergö i Österbotten. Man har tagit kontakt mellan fångstlagen för att utbyta erfarenheter men också förnödenheter. De flesta kontakter har ägt rum vid de hållpunkter som finns längs landvredet, vid fyrplatser och grund. Vid jaktens inledande veckor när jägarna sökte sig upp längs landvredet vid den svenska sidan var Holmön, Fjäderägg, Bjuröklubb och Grundskatan viktiga mötesplatser. Väntan på gynnsamma isförhållanden kunde som sagt bli lång och det gavs många tillfällen att utbyta erfarenheter från tidigare jaktsäsonger. En andra viktig anhalt var Sundsvall Bjuröklubb och Grundskatan, där landvredet gick mycket nära fastlandet. På hällarna vid Svarthällsviken strax norr om Grundskatan finns inknackade namn, bomärken och årtal från 1791 till 1915, av sydösterbottniska fälmän, vilka vittnar om Grundskatans betydelse som knutpunkt för jägarna. Vid fyrplatserna kunde jägarna dessutom få information om isläget av fyrmästarna på de då bemannade fyrarna. Åke Sjöstedt, son till fyrmästaren på Bjuröklubb, berättar att det var en upplevelse när ”själafinnarna” kom på våren och fyllde köket med sina diskussioner om isläget och lämpliga jaktområden. En vår på 1930-talet fanns så många som 16 båtar inom synhåll samtidigt. I sökandet efter lämpliga jaktområden i havsisen kunde det också hända att båtlag stötte ihop när de färdades längs råkar in i havsisen. Visserligen rådde det konkurrens om de bästa jaktområdena ute i havsisen, men

västerbotten möter österbotten

NORRBOTTEN

Kemi

Luleå

Skellefteå VÄSTERBOTTEN

2 5

3 4 26

Uleåborg

10 11

12 13

Umeå 16 17

18 19

14 15 20

22 21

Vasa

ÖSTERBOTTEN

Fyr Grundområde Udde eller ö 1. Malören 2. Rödkallen 3. Marakallen 4. Norströmsgrund 5. Rebben 6. Bondökallarna 7. Pite Rönnskär 8. Romelsön 9. Skötgrönnan

10. Bjuröklubb 11. Grundskatan 12. Blackkallen 13. Vännskär 14. Stora fjäderägg 15. ”Storgrundshörnet” 16. Holmögadd 17. Norrskär 18. Skvättan

19. Strömmingsbådan 20. Valsörarna 21. Ritgrund 22. Helsingkallan 23. Tankar 24. Ulkokalla 25. Nahkiainen 26. Merikalla

Jägarnas hållpunkter längs med landvredet vid den finska och svenska kusten. Den inritade linjen markerar landvredets ungefärliga sträckning under en normalkall vinter. Kartan framtagen efter original från Gustafsson 1990: 254.

västerbotten möter österbotten

det tycks alltid ha funnits en beredskap att bistå varandra i nödsituationer, oavsett varifrån båtlaget kom. I en sägen som traderats bland jägarna berättas dock om stölder ute i havsisen. Stor-Håkan sades vara en man som inte hörde hemma i något båtlag. Ute i havsisen ska han ha ägnat sig åt att stjäla både sälar och proviant. En ung pojke som var båtvakt sägs ha ändat Stor-Håkans liv då denne försökte stjäla sälar av honom. Beroende på vilken landsman som berättar sägnen så växlar Stor-Håkans nationalitet. Bland svenska jägare sades han vara finne, medan finska jägare menade att Stor-Håkan var svensk.

Jägare som spanar efter säl på en hög iskall. Foto: C. G. Rosenberg, Nor diska museet.

Ord för säl som kunskapsbärare Ett rikt ordförråd för säl var nödvändigt för att kunna bära och hantera all den kunskap om sälen som jägarna måste besitta för att kunna jaga säl framgångsrikt. En inventering av ord för säl i det bottniska området har resulterat i totalt 150 olika ord för säl – som inte ska förväxlas med den enskilde jägarens ordförråd. Det finns nämligen en betydande regional variation i jägarnas ordförråd för säl. De österbottniska, västerbottniska och norrbottniska jägarna använde helt enkelt olika ord. Det är svårt att säga hur många ord som den enskilde jägaren behärskade – eftersom det varierade utifrån jägarens erfarenhet. Man kan säga att orden aktivt hjälpte till att organisera jägarnas kunskap – den kunskap som var nödvändig för att veta hur man som jägare skulle agera i tre olika situationer i drivisjakten: i sökandet efter jaktområden, i val av jaktstrategi och i tillvaratagandet av sälen som resurs. Att söka efter jaktområden i havsisen När jägarna sökte efter lämpliga jaktområden i havsisen krävdes det kunskap om vilken typ av is som gråsälen respektive vikaren valde för sin kutning, vilket framgår av det ös terbottniska talesättet ”Du ska inte söka säl, utan is när du far och jaktar”. Ingående kunskap om tidpunkt och ismiljö för gråsälens kutning finns framför allt dokumenterad hos de österbottniska jägarna. Gråsälen gick sällan längre norrut än till södra havsiskanten. I och med att de kutande gråsälarna i mars stannar uppe på isen endast under de två–tre

västerbotten möter österbotten

Jägaren som kräker (’kryper’) mot en slättliggare uppe på en öppen isslätt. Han kräker på skredstången, den 4–5 meter långa skida som används vid jakten och har den vita skärmen, skjulet, uppspänt som skydd. Foto: Edvin Brännström (DAUM 3597).

veckor som digivningen pågår, gällde det att både besitta goda iskunskaper och ha en stor portion tur för att lyckas lokalisera gråsälarna i islandskapet innan de söker sig till öppet vatten. Österbottniska jägare uppger att gråsälarna kutar i omgångar, i två trupper. Med gammeltruppen avsågs de äldre gråsälar som går en bit in i drivisen och kutar något tidigare – medan sentruppen – de yngre gråsälarna stannar nära öppet vatten intill iskanten och kutar något senare. I maj kan gråsälsjakten bli aktuell igen i samband med att gråsälen följer den sista isen norrut för att gå upp på isen och ömsa päls. Orden läger och gråsälsläger (Öbt) samlar kunskap om att gråsälarna vid denna tidpunkt samlas i stora flockar i det havsområde där den sista isen finns, dvs. oftast längst uppe i Bottenviken. Jakten på vikaresäl kunde inte påbörjas förrän fram emot april månad, eftersom de

håller sig gömda under isen och snön i s.k. vistor under mars månad. För de jägare som befann sig i fälan kunde dock sökandet efter lämpliga jaktisar för vikare påbörjas veckor innan den aktiva jakten inleddes. Ordet vistsäl har använts i hela det bottniska området och organiserar kunskap om vikaresälarnas kutningsbeteende, vandringsmönster och val av ismiljö. Vistsälen håller till i fast is som brutits sönder vid flera tillfällen och sedan åter frusit ihop, s.k. vistaris. Vistarisen består av slätter som är tätt genomkorsade av höga vallar i vilka vikarehonan och vikarehannen har sina vistor. Lite paradoxalt kan man konstatera att ordet vistsäl faktiskt kan omfatta sälar som inte är synliga för blotta ögat. I sökandet efter jaktis för vistsäl under mars kunde jägarna alltså inte sikta sälen på isen. I sitt sökande fick de istället utgå från sina kunskaper om vikaresälens isval.

västerbotten möter österbotten

Val av jaktstrategi: att skjuta en vikaresäl Till sist kommer den perfekta jaktdagen när jägarna kan gå ut på jakt i havsisen. När jägaren då siktar en svart prick långt borta på isen måste han tidigt välja jaktstrategi beroende på om det är en gråsäl, eller vikare som han ser i sin kikare, ofta på flera hundra meters håll. Om den svarta pricken tycks vara en gråsäl behöver han inte vara så försiktig när han närmar sig sitt byte eftersom gråsälen inte är särskilt vaksam. Men om det istället är en vuxen vikaresäl måste han använda all sin skicklighet som jägare, både när han försiktigt krypande på sin skida närmar sig sälen och när han riktar ett skott mot sälen på ca 100–150 meters håll. Vaksamma långvikare och slättliggare på isslätter I april börjar de vuxna vikaresälarna, som befinner sig inne i havsisen, lämna sina vistor för att ligga uppe på den öppna isen. De stiger då oftast upp mitt på mindre eller större is slätter där de har god uppsikt över annalkande faror och är därför mycket svåråtkomliga för jägaren. De sälar som befinner sig i denna öppna ismiljö och uppvisar detta vaksamma beteende kallas av jägarna runt Bottenviken för långvikare eller slättliggare. Ordet avser både den vuxna sälhannen och sälhonan. Långvikaren och slättliggaren ligger oupphörligt och spejar runt isen. Enligt en uppgift kunde den kika upp så ofta som var 20:e sekund. Jägaren måste därför dölja sig bakom den vita skärmen på skredstången eller om möjligt hitta naturliga skjul på isen som

kan ge skydd. Det var också stor risk att sälen skulle få vittring på jägaren, eftersom den kände vittringen av en människa på så långt håll som 400–500 meter. Att fälla en långvikare var en prestation som kunde klassas som ett inträdesprov för att få tillhöra säljägarnas exklusiva skara.

Spaka stegsälar och rödbröstare i rörlig is Jägarna hade en rik flora av benämningar på sälar som var mindre och orädda. Orden varierar regionalt, men två av orden har varit kända över hela det bottniska området: stegsäl och rödbröstare. Båda sälarna beskrivs av jägarna som dumma eller spaka, dvs. ouppmärksamma och därför lättåtkomliga. Det råder dock delade meningar om stegsälens arttillhörighet. Några jägare menar att stegsälen är en ungsäl av vikare, medan and ra säger att den utgör en egen art, och ytterligare några antar att stegsäl avser arten knubbsäl. Däremot råder det större enighet om att rödbröstaren tillhör vikaresläktet. Båda benämningarna är väl förankrade i hela det bottniska området. Både stegsälen och rödbröstaren vistas i rörlig is, vilken karakteriseras av jägarna som slarvig is eller dålig is. Vid havsisens södra kant, vid Vaken eller Södra stjärten, är isen alltid rörlig. Inom detta område uppehåller sig stegsälen från och med början av april månad. Som jaktområde betraktat är detta isområde svårbemästrat och svårtillgängligt eftersom det är förenat med stora risker att vistas med båt i den rörliga isen vid havsiskanten. Det finns dock enstaka uppgifter

om att vissa båtlag specialiserat sig på jakt vid just Södra stjärten. När havsisen börjar smälta undan i april–maj följer stegsälen med havsiskanten norrut. Den kan då också påträffas en bit inne i havsisen eftersom den på sin vandring norröver följer öppningar i isen, s.k. vred, klamningar eller splitor. Det finns ytterligare ett antal regionala ord som har ett likartat kunskapsomfång som stegsäl. Dessa sälar är också små, orädda och uppehåller sig i rörlig is. I Norrbotten har denna säl kallats för muding eller slarvsäl. I Österbotten kunde den kallas för stegboll, stegplugg, knubbsäl, buddare eller trubbsäl. I Västerbotten kallades den för nadd eller knabbsäl. Rödbröstaren förekom betydligt mer sparsamt än stegsälen, i stort sett endast på Södersjön, jägarnas benämning för Bottenhavet, där isen är betydligt mer rörlig än uppe i Bottenviken. Den har ett framträdande rödbrunt bröst, som sägs vara synligt också på långt håll. Till skillnad från stegsälen antas rödbröstaren vara fullvuxen. Enligt samstämmiga uppgifter antas den nu vara utdöd i de bottniska vattnen, eftersom den var så lättjagad. Både rödbröstare och stegsäl hade alltså ett ouppmärksamt beteende. Men jaktsituationen underlättades dessutom av dessa sälars val av ismiljö. I den ojämna och skrovliga is som stegsälen och rödbröstaren vistades i var det nämligen lätt att hitta naturliga skydd för jägaren när han kräkte (kröp) fram mot sälen. Dessutom var denna ismiljö full av naturliga ljud från issörja, vatten som slår och isflak som skrapar mot varandra. Därmed kunde

västerbotten möter österbotten

Norrbottniska jägare med sitt byte av mindre sälar, troligen ungsäl av vikare som kunde benämnas stegsäl. Foto: David Hortlander (DAUM 3597).

inte sälarna urskilja de störande ljud som jägaren framkallade när han kräkte, eller när han närmade sig isen från vattnet i jullen. Men den trasiga isen kunde ibland också utgöra en skyddande miljö för sälen, där den blir oåtkomlig i och med att denna is inte alltid bär jägaren på senvåren. Benämningen vaksäl var bekant för österbottniska och västerbottniska jägare. Vaksälen sägs tillhöra vikaresälens släkte och påminner till viss del om stegsälen. Den är liten och uppehåller sig i det öppna vattnet i havsvaken eller uppe på isen intill havsvakens kant, där isen är i ständig rörelse. Den kan skjutas då den befinner sig i vattnet på våren, eftersom den då är fet och flyter.

Att tillvarata sälen Under 1900-talet var de utbetalda skottpengarna jägarnas främsta och säkraste inkomstkälla. De enskilda sälarnas resursvärde mätt i späckmängd och skinnkvalitet var där-

västerbotten möter österbotten

med många gånger av underordnad betydelse för jaktens intäkter under större delen av 1900-talet. Ur resurssynpunkt förenas dessutom de fullvuxna sälarna, både gråsäl och vikare, av att de genomgår en kraftig avmagring från mars till maj, i och med att de äter påfallande lite under hela kutningsperioden. Under senvåren har därför varken honan eller hannen något ekonomiskt värde utöver skottpengen i och med att de inte bär något späck. Både sälens ålder och sälens kön hade relevans när sälen skulle tillvaratas. Jägarnas ordförråd för sälhanne, sälhona och kut innehåller både kunskap om sälarnas ekonomiska värde och även kunskap om sälarnas användbarhet i jägarnas kosthåll ute på isen.

Otto och Dan Andersson från Obbola by i Västerbotten tappar här blod ur en vikarekut för att anrätta blodpannkaka. Fotot som tagits i maj 1943 förvaras vid Västerbottens museum.

Sälhonan Sälhonornas späckmängd varierade beroende på om de fött en unge under året eller inte. De sälhonor som inte fött någon kut under våren kallas för gallmorsa respektive gallsäla. I och med att de inte gav di behöll de sin späckmängd våren igenom. I maj när de andra vuxna sälarnas späcklager kan ha minskat till 1 centimeters tjocklek, kan gallmorsan/gallsälan fortfarande bära ett 7–8 centimeter tjockt späcklager. Det sägs att köttet var särskilt eftertraktat för jägarna. De sälhonor som kutat under våren kallas i Västerbotten och Norrbotten för morsa. Sammansättningarna kutmorsa, gråsälsmorsa, vikarmorsa och stormorsa förekommer också. I Österbotten kallas den kutande honan för säla (gråsäla, vikarsäla) eller moder (gråsälsmoder). Morsan/sälan var betydelsefull för jägarnas kosthåll i havsisen eftersom de kunde tillvarata både kött och blod. Sälhannen Sälhannarnas kött och blod tog jägarna aldrig vara på. I Österbotten och Västerbotten kallades hannen för alg (gråsälsalg, vikar alg, gammalalg) och i Västerbotten kunde den även kallas för stimmare, liksom i Norrbotten (gråsälsstimmare, vikarstimmare, gammalstimmare). I Österbotten förekom även rant för sälhannen. En del sälhannar utmärker sig genom att lukta förfärligt illa, deras blod har dessutom en kraftig bismak. Stanken från blodet sägs vara mycket genomträngande och ihållande. En enda droppe på handen kunde resultera i en odör som det var omöjligt att tvätta bort.

västerbotten möter österbotten

De österbottniska jägarna hade målande benämningar för denna stinkande hanne: lukt alg, apotekare, luktare och terpentinare. I Västerbotten kunde den kallas för luktare, medan de norrbottniska jägarna använde fränfaraon och fränoxe. En jägare från Österbotten berättar att han av misstag försökt sig på att dricka blodet av en nyligen skjuten luktalg. Men så sköt jag en sån där gammal, en sån där luktandealg, och så tog jag och gjorde om det där. Jag lade munnen [intill kulhålet]. Åh karl, det smakade så starkt! Det smakade så starkt, men jag måste ta och dricka 4–5 munnar likaväl jag nu har, du vet, satt munnen till hålet. Men jag tror inte hela den dan och flera dagar så smakade vatten nånting, annat än bara av det.

Sälkuten Benämningarna gråsälskut och vikarekut är allmänna benämningar för kutarna i det bottniska området. Sälkutarnas ekonomiska värde varierade avsevärt. Både gråsälskuten och vikarekuten bär vit päls när de föds. Den byts mot en mörkare päls när kuten är ca tre veckor gammal. Eftersom vikarekuten inte kommer upp ur vistan förrän den bytt päls kunde jägarna påträffa endast gråsälskuten medan den var vit. Den vita pälsen var mycket eftertraktad bland jägarna eftersom försäljningen av de s.k. vitkutskinnen gav goda inkoms ter. Om man hade turen att hitta kutande gråsäl kunde man alltså göra en stor ekonomisk förtjänst. Benämningen vitkut har an-

vänts både i Österbotten och i Västerbotten, men signifikativt nog är ordet inte upptecknat i Norrbotten eftersom det var ytterst sällsynt att de norrbottniska jägarna fick tillfälle att bedriva jakt på kutande gråsäl. Köttet av kutarna kom också till användning i jägarnas kosthåll, där några av jägarna anser att gårsälskutens kött är att föredra. Kutarnas späckmängd är tydlig i benämningen fetkut som använts i Västerbotten och Österbotten. Förutom kunskap om kutarnas resursvärde förmedlar även benämningen vitkut kunskap som har relevans för jägarens jaktmetod. Så länge som gråsälskuten bär sin vita päls skyggar den nämligen inte undan för jägaren och kan då klubbas. Men så snart dess päls blivit mörk, flyr den undan jägaren i vattnet om den har möjlighet, varför det ibland kan vara motiverat för jägaren att skjuta kuten istället för att klubba den.

Ordförrådets dynamik – exemplet vuxen vikaresäl Olika kunskaper om sälen aktualiseras alltså i olika jaktsituationer: i sökandet efter jaktområde, i själva jakten och vid tillvaratagandet av sälen. Det innebär också att sälbenämningarna varierar utifrån situation, vilket får till konsekvens att en och samma säl kan ges olika benämningar i dessa tre skilda jaktsituationer. Ett tydligt exempel är de olika benämningar som finns för den fullvuxna vikaresälen. Den kan kallas vistsäl, långvikare, luktare eller morsa. I sökandet efter jaktområde är kunskap om vikarens ismiljö avgörande och den kallas då för vistsäl. När jägaren sik-

västerbotten möter österbotten

tat en säl i ismiljön krävs kunskap om både sälens vaksamhet och dess ismiljö när jägaren ska välja jaktstrategi. Den vuxna och listiga vikaresälen som befinner sig i öppen ismiljö kallas då för långvikare. Först när sälen ska tillvaratas blir sälens kön relevant. Om det är en stimmare som skjutits består sälens värde endast av skottpengen och kanske lite värde i skinn och späck. Skulle det dessutom visa sig vara en stinkande luktare är det möjligt att jägaren sänker ned sälkroppen i havet och bara skär av nosen för skottpengens skull. Men är det däremot en morsa eller gallmorsa som skjutits kan både blod och kött tas tillvara. Vårvinterjaktens ordförråd kan alltså sägas vara dynamiskt. Det rika och varierade ordförrådet för säl bidrog till att organisera jägarnas kunskaper om sälen. Men det bidrog inte endast till att strukturera kunskap, utan ordförrådet vägledde också jägarnas agerande i olika situationer under jakten.

Ett ordförråd i skriftligt förvar Språkmötena ute i havsisen blev allt färre efter 1950-talet, i takt med att säljakten som näring alltmer avtog. Ingen sitter längre under tjället i fälbåten och berättar historier medan snöstormen viner utanför. Det

är svårt att tro att drivisjakten i någon form skulle kunna återuppstå. Det är knappast troligt att någon idag vill utsätta sig för de faror och de umbäranden som vistelsen ute i den farliga havsisen innebär. Vid språkmöten i havsisen under 1900-talet då jägare från Österbotten, Västerbotten och Norrbotten möttes så underlättades samtalen av att ett antal ord för säl var gemensamma i hela området: gråsäl, vikare, långvikare, stegsäl, vistsäl och rödbröstare. Man kan säga att dessa ord utgjorde en basnivå för jägarnas ingående kunskap om sälarna, men man kan också kalla det för en kommunikativ basnivå som var gemensam för de bottniska jägarna. Och däremellan fanns en rik flora av regionala ord för sälen. Orden för säl fungerade som redskap för jägaren när kunskap om en svårfångad och komplicerad verklighet skulle tolkas och bevaras. Orden vägledde också jägaren i hans agerande under jakten. Den omfattande kunskap som var förbunden med säljakten och de ord för säl som så länge enbart traderats muntligt finns nu endast i skriftligt förvar, i kulturhistoriska skildringar av säljakten – långt borta från säljägarens verklighet ute i havsisen.

västerbotten möter österbotten

Litteratur Uppgifterna i artikeln är hämtade från min avhandling där jag studerat jägarnas ordförråd för säl: Sälen och Jägaren. De bottniska jägarnas begreppssystem för säl ur ett kognitivt perspektiv (Umeå 2000). Orden för säl finns här redovisade och diskuterade i detalj i en separat ordredovisning. Merparten av orden har samlats in från muntligt, inspelat material med jägare födda mellan ca år 1900 och 1940. Man kan säga att det handlar om två generationer jägare som varit aktiva

mellan ungefär 1920-tal och 1960-tal. Materialet består dels av inspelat material vid DAUM (Dialekt-, folkminnesoch ortnamnsarkivet i Umeå), dels av egna inspelade intervjuer med jägare. Säljaktens terminologi på finlandssvenskt område har även behandlats i en avhandling publicerad i Helsingfors, Lars Nyström: Alg, pytare och skridstång. Sälfångs tens och säljaktens terminologi i finlandssvenska folkmål (Helsingfors 2000).

västerbotten möter österbotten

Holmöns ortnamn. Studier av huvudleder som ortnamnselement Åke Sandström Umeå

Till synes utslängd en hel mil ut från södra Västerbottenskusten ligger Holmön, eller egentligen Holmöarna för de är ju flera. Allt sedan 1300-talet tycks det ha funnits bofast befolkning här ute, som mest 453 personer (1917) fördelade på ett 50-tal bondgårdar, varav många var arealmässigt små. Tillgången på betesmark samt säl och fisk – i äldre tid framför allt strömming – lockade nog till bosättning. Öarnas centrala läge vid den tidens vanliga farleder kors och tvärs i Kvarken var väl också en bidragande orsak till att så många ville bo och livnära sig här ute, året om. I följande studier redovisar jag översiktligt de ortnamnselement i form av de huvudleder1 som går att notera i mängden ortnamn på Holmön med närsluten arkipelag. Därefter belyser jag helt kort landhöjningens effekter 1 Huvudled är den del av namnet som anger vad för slags lokalitet som är den ursprungliga namnbäraren och benämns i vanliga sammansatta namn även efterled, slutled, senareled. Som ett slags attribut till huvudleden står bestäm ningsleden, som i primärt sammansatta namn är lika med förleden, den främre ordleden.

på ortnamnsförrådet jämte några av namnmaterialets drag och särtecken. Jag lyfter också fram några gemensamma och särskiljande drag gentemot de närmast i Svenska Österbotten föreliggande ortnamnen. Min redovisning utgår från en av mig påbörjad studie av ortnamnen på Holmön. Naturnamnet Holmön om den största och enda bebyggda av Holmöarna (jag bortser då från fyrplatserna Holmögadd och Stora Fjäderägg) används i denna artikel som ett pars pro toto-namn för alla holmarna och grunden i Holmöarkipelagen. På ett mer generellt plan går de ortnamn som förekommer att sortera under tre huvudkategorier: bebyggelsenamn, vartill hör t.ex. namn på gårdsgrupper, bydelar, hamnar, fiskelägen och fyrplatser, ägonamn, såsom namn på boställen, nyodlingar och fasta fiskeplatser, och naturnamn (el. terrängnamn), t.ex. namn på grundklackar, holmar, vikar, uddar, insjöar, berg. De förra kategorierna, bebyggelsenamn och ägonamn, är ett uttryck för den mänskliga od-

lingens inflytande och kan därför också benämnas kulturbaserade ortnamn. Till dem går även att sortera fram namn på anläggningar – andra än de redan upptagna under bebyggelsenamn och ägonamn, såsom namn på grindar, lador, kvarnar, stugor, vägar och utlagda laxnät.2 Namnen på av människan skapade företeelser omfattar bland namnmaterialet en förhållandevis stor grupp. Till samma kategori kulturnamn hör då även de för Norra Kvarken så vanliga förlisningsnamnen grundade på sjöfartens haverier utifrån exempelvis olycksfartygens namn, gods och kaptener. Ortnamn är visserligen i det stora hela sammansatta, dvs. består då av både bestämningsled och huvudled, t.ex. på Holmön Klintviken, Skataudden och Storviksögern, där namnelementen viken, udden och ögern utgör huvudleder.3 Likafullt är ortnamn i många fall sekundära, dvs. kopplade till ett redan befintligt ortnamn, i exemplen ovan till primärnamnen Klintarna, Skatan och Storviken. En ytterligare grupp ortnamn utgörs av avledningar, där ändelser av olika slag har fogats till ett grundord, t.ex. önamnet Knivingen (till kniv ’höjdsträckning av viss form’) och skidbacken Den rasande (till rasa ’skynda häftigt’ + pres. part. -nde). Ortnamnselement i huvudleder från Holm ön utgör alltså undersökningsmaterialet i 2 Den senare kategorin laxnätnamn jämte s.k. laxnätställen på Holmön har jag belyst tidigare, se Sandström 1993 och 2000. 3 Namnelementet öger m. om trädlösa, ofruktbara grus- och stenholmar, går att belägga i ortnamn längs södra Västerbottenskusten (Bygdeå och Umeå snr) med sporadisk förekomst inåt landet. Det rör sig här om en för området dialektal form av ör ’ds.’ (fvn. aurr ’grus’ o.d.), se Sjöström 1971.

västerbotten möter österbotten

denna studie. De är alla hämtade från ortnamn excerperade ur fältuppteckningar och skrivna källor, såsom från belägg i ortnamnsarkiven och äldre bykartor, skifteshandlingar och bevarade protokollböcker med t.ex.

Nutida karta över Holmöarna med sjöfartsolyckor och deras föranledda ortnamn markerade. Efter Sandström 1998: 19.

västerbotten möter österbotten

noteringar om fiskeplatser, och ängeslotter. Exemplifierade ortnamn och med dem samhöriga dialektord är sedan kontrollerade med minnesgoda ortsbor, av vilka många till vardags talar en näraliggande variant av det gamla Umemålet. Dialekten på ön ligger därmed nära den som finns redovisad hos Pehr Stenberg (1804) och i Hössjömålet (1979). Sålunda bevaras här ännu de fornärvda diftongerna ei (< fsv. æi) och öy (i t.ex. ö, hö). Den sedan något sekel avlagda diftongen au (i t.ex. hös, fsv. haus) gestaltas numera som både ö /ô/ och diftongen öy /öj/.4

Materialredovisning Huvudledernas namnelement i de naturoch kulturbaserade ortnamn som finns noterade i Holmöns ortnamn redovisas nedan under fyra avdelningar. Inledande 1a–e och 2 omfattar namnelement knutna till kulturnamn, alltså här artbetecknande huvudleder i namn på bebyggelser, odlingar, vägar, landoch sjömärken m.m. samt sådana med direkt anknytning till jakt och fiske. Efterföljande grupper 3a–i omfattar namn element knutna till naturnamn, dvs. i detta sammanhang de i huvudleder med topografisk denotation, varav gruppen 3i utgör element med ännu för studien oviss betydelse. Den fjärde avdelningen redovisar huvudleder i yngre sjökortsnamn. Redovisningen av 4 Beträffande uttalet av ord har jag så långt som möjligt använt det svenska alfabetets bokstäver, fastän med större konsekvens än i vanligt skriftspråk. Därutöver markeras ”tjockt l” /L/ och särskilt öppet a- och ö-ljud /â/ resp. /ô/. Lång och kort vokal liksom accentuering markeras endast i enskilda fall.

ortnamn och huvudleder sker vanligen i bokstavsordning. 1. Namnelement som betecknar a) enskilda byggnationer: affär, bastu, bo, bod, boställe, by, byggning, gård, hus, kvarn, kyrka, kåk, lada, stuga, villa; b) annan anläggning: bom, damm, dansarplan, dike, grav, grov ’dike’, kaj, kyrkogård, källa, led ’grindplats’, (båt)länning, (soldat) rote, (lin)synke, tjärhov, tomt, torg, verk; c) odlad eller röjd kulturmark: bränna, gärda, hage, hägn, jord, laduvall, lägd, nybruk, plan, ren, ro ’vrå’, rodning, slätt(a), teg, (ny) verk, åker, änge; d) vägar till lands och sjöss: backe, bro, far, kanal, krok, krök, led, stig, tå, väg; e) landoch sjömärken: båk, fyr, kummer, prick, tavla, (hamn)tulter, vårdkas. 2. Namnelement som betecknar enskilda objekt med direkt anknytning till jakt och fiske: bastu, gistvall, hag ’nätrad’, hamn, kammare ’viste för fisk’, lagna (?), lott, nät, salteri, slakteri, strand ’fiskeläge’, ställe, sund ’ryssjeplats’, varp, vatten, (fisk)verk. 3. Huvudleder i naturnamn, dvs. sådana med topografisk funktion som betecknar a) skogs- och sankmarker: blöta, drävj, hål, mor, myra, ris, skog, smöke, tuva; b) sänkor på land och sjöbotten: botten, dal, djup, grubba, gryta, svag; c) sjöar och andra vattensamlingar på land: bäck, dike ’mindre tjärn’, grav ’insjö o.d.’, pluns, pott, puss, sjö, tjärn;

västerbotten möter österbotten

d) hav, fjärdar, vikar och sund: ave, bredd, botten, bröst, bukt, fjärd, flage, grav ’grund havsvik’, hav, hål, krok, kvark, mare, stråk, ström, sund, vatten, vik; e) hällar och stenig terräng: hälla, mal, *mån,5 reft (el. räft),6 skravel, sten; f) stränder, näs och uddar: grande, hals, land, näs, sand, sida, skate, snyte, strand, udde; g) höjder och sluttningar på land: berg, hall, hammar, hös, kall, kam, klint, klubb, kniv, knut, kont,7 köl, ås, ägg (el. egg);8 h) öar, holmar och grundklackar ute i sjön: brott, bränna, både, gadd, grund, *grynda,9 holme, hälla, kall, klack, rev, skär, utgrund, uthälla, ö, öger; i) övriga naturnamnselement med för mina sagesmän icke fastlagd grundbetydelse: fricka (i Soldatfrickan), kopp (i Kop5 Namnelementet mån f., bsg. /mô:´rna/, ’stenskravel’ återfinns i ortnamnet *Långklintmånen /lang-kLint-mô:´rna/. Ordet förekommer också som efterled i ord som flö(d)mô:rn ’den del av stenstranden högvattnet når’ och rävamô:rn ’stenskravel där räven har sin tillflykt’. Ett sammanhang med namnelementet man f. ’ås, höjdsträckning o.d.’ (Dalarna, Medelpad m.fl.) och bergnamnet Månen (Lövånger) kan föreligga, se Holm 1958: 30 ff. Hit hör väl då även det hos Karsten 1921: 554 nämnda ortn. Månan f. /månon/ på en äng i Replots skärgård. 6 I litteraturen tycks alltjämt råda osäkerhet om vokalens kvalitet i reft ~ räft f. ’stenrev(el)’. Det med rev n. – och refta (?) – samhöriga revel m. saknas på Holmön men förekommer i Österbotten (Karsten 1921: 408). 7 Namnelementet kont föreligger i ortn. Kontarna /kö`nta/ på egenartat bulliga bergsformationer belägna på nö. Ängesön, därav sekundärt även Kontviken, Kontgraven m.fl. på platser i närheten. Som isord förekommer kont m. i betydelsen ’kraftigt isflak’, och det samma i flottarkont ’lossbrutet isflak som användes som flotte vid passerandet av en råk’ (Holmön). 8 Vilketdera ägg n. eller egg (fsv. æg, egh, fvn. egg m. (n) ’egg, vass kant’) som gäller beror på hur den senare leden -ägg i önamnen Lill- och Stor-Fjäderägg (fiereggen 1626, Fiärägg 1650, 1671, Fyräggen 1650, Fieder eggen 1662, Fiær-Eggen 1731) kan härledas. Jfr not 11. 9 Namnelementet grynda (~ grynna o.d.) f. (n.) saknas i yngre ortnamn från Holmön men återfinns under formen -grönnan (bsg.) på äldre kartor. Till sin form är detta ord en -iōnbildning (*grunþiōn) till roten i grund.

pen), märg (i Märgen), spik (i Spiken) och *åveta (i Stor-Avetan 1787/88),10 samtliga dessa i ortnamn på ängen, flotte (i Gåsflotten) och glona i Stavarsglonan om en skogsglänta. 4. Flertalet sjökortsnamn vid Holmöarna av typen Bocken, Drygan, Dynan, Fällan, Förposten, Liggaren, Kornsnesan, Pynten, Stommen (till stomme ’stubbe’), Stormpinan, Vakaren och Vithästen på enskilda landuddar och grundklackar oftast i ytterskärgården är i grunden enledade ortnamn. Den allmänna meningen på orten är emellertid att många av dessa kunde gå att föra till kategorin sjömätningsnamn, dvs. tillkomna ombord på sjömätningsfartyget eller – troligare – vid skrivbordet hos sjökortsmakaren. Följaktligen visar namnelementen inom denna kategori i många fall ingen eller i vart fall svag förankring i traktens egen namntradition. Några sådana är säkert också bänk (t.ex. i Bänken), klätt (t.ex. i Måsklättarna), knös (i Tvåknösen), löga (i Sörlöga), pynt (i Pynten), rad (i Klackraden), tagg (i Maltaggarna) och tinne (i Tinnarna), här merendels också hapaxbelägg. I den lokala dialekten är många av dessa ord ändå säkert belagda men alltså i helt andra sammanhang än i ortnamn.

10 Namnelementet *åveta, som är härlett ur ängesnamnet Stor-Åvedan, Stor-Avetan (1787/88), Storåvättan (ek 1959), öppnar för ett äldre å-veita, i så fall väl samhörigt med fvn. veita f. ’översilningsdike, dike på ängsmark som anlagts för att tjäna vid uppdämning resp. sänkning av änget’.

västerbotten möter österbotten

Holmön vid tiden för 6 meters högre vattenstånd (1300-talet), baserat på Plankarta (1984) från Umeå kommun. Av ortnamnsskicket på Holmön framgår att en stor del av den nuvarande bygden vid tiden för den första bosättningen låg under havets yta. Efter Sandström 1998: 13.

Landhöjningens effekter på ortnamnsförrådet Av ortnamnsskicket på Holmön framgår att en stor del av den nuvarande bygden vid tiden för den första bosättningen låg under havets yta. Många av de nuvarande halvöarna och uddarna bär nämligen ö- och holmnamn, och områden där nu många av byns åkrar utbreder sig har namn på fjärd, sjö, vik och sund. För förståelsen av ortnamnen här måste följaktligen landhöjningens effekter beaktas, och i många fall ger redan kartan med sina ekvidistanslinjer klara besked om namnens tillkomsttid. En snabb översyn av ortnamn med huvudleder som de nyss nämnda visar då att sedan Holmöarkipelagen fick sin första mängd strandnära ortnamn har trakten höjt sig drygt sex meter. Denna slutsats går att exemplifiera med hjälp av ett 20-tal äldre ortnamnsbelägg, vilka därmed också pekar mot en landtagning redan på 1300-talet (Sandström 1989). Enligt bevarade bebyggelsesägner företogs annekteringen av öarna jämte fiskevattnen däromkring av tre ”fiskarlappar” med – som det förmodats – åkerbruk och tamboskapsskötsel, fiske och säljakt som centrala näringsfång. Historiska fakta som man skulle kunna anknyta dessa sägner till, andra än vad de samtida ortnamnen kan ge, saknas dock. Ekvidistanslinjen 6 meter utgör med denna syn, och ställd i relation till havets nutida normalvattenstånd, lika fullt det jag vill kalla traktens bosättningsgräns. Landhöjningsprocessen har alltså gjort att många äldre naturnamn inte längre gör skäl för sina ursprungliga innebörder. Från bör-

jan riktigt stora vikar på -fjärd, -grav, -krok och -vik har minskat i storlek för att i flera fall sedan också avskiljas från havet och förvandlas till insjöar, tjärnar, skogs- och myrmarker djupt inne på land. Mänsklig verksamhet har förstås också inverkat här; tidigare havsvikar har dikats ut eller odlats upp och åkrar därefter på sina håll belamrats med skog. Och detsamma kan förstås sägas om många ö- och holmnamn på -både, -grund, -holme, -skär och -öger, vilkas lokaler i stället ökat sitt omfång och ofta sedan vuxit ihop med andra namngivna platser samt i vissa fall alltså också kommit att beteckna landfasta uddar och skogshöjder. Likväl har ortnamnen i stor utsträckning bevarat sitt ursprungliga läge och även sin huvudsakliga språkform. Namnens huvudleder visar i sådana fall alltjämt mot vad för slags lokal namnet betecknade när det gavs. Intressant nog finns därför de i trakten förekommande namnelementen berg, hall, hals, hammar, kam, kniv (i Knivingen), skate och ås uteslutande i namn på höjder och sluttningar belägna strax vid eller ovanför bosättningsgränsen, dvs. på områden högre än dem som ekvidistanslinjen 6 meter utvisar. Av detta kan man vidare anta att ortnamnen bildade till något av dessa namnelement bör ha använts redan vid tiden för den första bosättningen och att ortsborna därefter inte använt dem i ortnamn på tidsmässigt yngre strandlokaler. I det senare fallet rör det sig emellertid om lokaler inom merendels långgrunda tillandningsområden. Till naturnamnselementen, produktiva redan under tidig landnamstid, går det förut-

västerbotten möter österbotten

om redan uppräknade element att föra även flage, gadd, hälla, mare, sund, tjärn och ö. Också om ortnamn bildade till dessa ger kartan med sina ekvidistanslinjer kronologiska besked. Till mängden riktigt gamla namn hör även t.ex. Fjärägg (y. Fjäderägg) och Grossgrunden samt de som är bildade till grande (dial. gran) ’mager uppgrundningsmark’ och (hamn)tulter ’visst sjömärke’.11

Några egenheter hos namnmaterialet För innebörden hos en mindre grupp huvudleder anförs från trakten både två och tre betydelser. Vid redovisningen av betydelsekategorierna 1a–c, 2 och 3a–i har jag hållit sådana tvetydiga namnelement isär. De tillförs då fler än bara en av kategorierna, och tydligast vad gäller följande elva: dike n. 1 /diitj/ ’mindre tjärn’ (3c) och 2 /di:`ke/ ’avloppsdike’ (1b), alltså här även en uttalsskillnad betydelserna emellan; bastu m. /ba`ste/ 1 ’rök- eller torkhus i byn’ (1a) och 2 ’fiskarstuga’ (2); botten /bö´ttn/ m. 1 ’det inre av en vik’ (3d) och 2 ’sjöbotten’ (3b); grav /grâ:v/ f. 1 ’gravplats’ (1b), 2 ’insjö, kärr o.d.’ (3c) och 3 ’grund havsvik’ (3d); kall /kall/ m. 1 ’höjd’ (3g) och 2 ’grundklack (med isberg)’ (3h); krok m. 1 ’mindre vik, bukt’ (3d) och 2 ’vägkrök’ (1d); 11 Förleden i ortn. Fjäderägg /fjärägg/ (fiereggen 1626, Fiär ägg 1650, jfr not 8) torde vara subst. fjära ’(sten)fåra’ (Sandström 1990), i ortn. Grossgrunden i stället genitiven av fsv. *grót n. ’sten(mark)’, identiskt med fvn. grjót ’ds.’.

västerbotten möter österbotten

led /le:/ n. 1 ’grindplats’ (1b) och 2 led m. ’farled’ (1e), här även skilda genus betydelserna emellan; sjö /sjö:/ m. 1 ’insjö’ (3c) och 2 ’hav’ (3d); strand f. 1 ’strand’ (3f) och 2 ’fiskeläge’ (2); vatten n. 1 ’visst fiskevatten’ (2) och 2 ’av holmar och kust avgränsad fjärd’ (3d); verk n. 1 ’nyodling’ (1c), 2 ’ryssjesund’ (2) och 3 ’visst maskineri’ (1b). Bland den redovisade mängden huvudleder från Holmön, allt som allt ca 180 st., går det därutöver att hålla fram en grupp på elva stycken med i uttalet lika form i både obestämd och bestämd form singular, vilket naturligtvis har avgörande betydelse för hur ortnamnen till denna grupp kan förstås: botten /bö´ttn/ m. ’det inre av en vik; sjöbotten’, grande /gra:n/ m. ’(mager) uppgrundningsmark’, hamn f. ’båt- och fiskehamn’, kvarn f. ’kvarnhus’, lund /lönn/ m. ’skogdunge’, plan /pLa:n/ m. ’plan mark’, ren /re:n/ f. ’åkerren’, sand /sa:n/ m. ’sandvik’, sten /stein/ m., strand /stra:n/ f. ’strand; fiskeläge’12 och tjärn /tjänn/ m. ’mindre insjö’. Av de elva namnelementen är tre (hamn, kvarn och ren) utpräglade kulturnamn, de övriga, primärt sett, naturnamn. Betydelserna här och i studien i övrigt är kortfattade men lika fullt de som anses gälla bland mina sagesmän på ön. Lokala exempel på ortnamn bildade till denna grupp huvudleder är med ovan förevarande ordning t.ex. Skutbotten, Gran, Gammelhamn, Nils Anderskvarn, Bastulund, Dansarplan, Åkerren, Grannsand, 12 Numera används dock som bsg. form även kvarnen / kva:´rna/ och stranden /stra:´na/.

Gubbsten, Byviksstrand och Lomtjärn. På formella grunder är det alltså inte alltid klart avgjort om det här rör sig om namn bildade på tillsynes en singular obestämd grundform hos huvudleden eller, vilket gäller merparten övriga ortnamn i trakten, bestämd form. Här må även nämnas att bland Holmöns namnelement av typen ave, både, flage, flotte, hage, mare, snyte och skate, dvs. här i grunden kortstaviga svaga maskuliner, har den oblika formen antagit grundform; de ändas i dialekten på -a så att t.ex. ett äldre boði > båda, skati > skata osv. Denna utveckling är ett tämligen generellt drag i nordsvenska och även många finlandssvenska dialekter. Ett annat kännetecken hos många av Holm öns ortnamn är att de för den oinvigde företer svag, eller åtminstone enkel, namnkaraktär. Jämför t.ex. härifrån Högögern (4 ggr), Lillgrundet (2 ggr), Långdiket (4 ggr), Långtjärn (3 ggr), Långviken (3 ggr), Långögern (8 ggr), Nyåkern (2 ggr), Sandgrubban (2 ggr), Storgrundet (4 ggr), Storhällan (3 ggr), Storkroken (3 ggr), Storviken (2 ggr), Storstendiket (2 ggr), Storstenögern (7 ggr) och Öllerögern (3 ggr) samt därtill prepositionsnamn som In på Vattnet /in-a va´ttne/ (2 ggr), Söder i Viken /sö:i vi:´ka/ och Viken utanför Reven /vi´ka utarne-rä:´va/.13 Flera av de här uppräknade naturnamnen framstår i själva verket som närmast halvt appellativiska, en syn som inte minst förstärks av den stora förekomsten identiska namn. 13 De många ortnamnen på Lång- på tjärnar, vikar, ögrar m.m. kommer sig förstås av traktens av inlandsisens rörelser formade sten- och grusåsar, här utlagda i huvudsakligen nord-sydlig riktning. Åsar på tvärs (s.k. de Geer-morä ner) är inte fullt så vanliga som de kan vara i Vasa skärgård.

Typiska namn ur det samlade ortnamns materialet från Holmön är också de som består av enbart ett topografiskt ord, t.ex. Berget, Bäcken, Gaddarna, Grundet (4 ggr), Hallen, Hällan (7 ggr), Kammen, Myran och Myrorna, Potten, Sand (2 ggr), Skatan, Stenarna (6 ggr), Strand, Sundet, Trapporna, Viken, Åkern och Ögern (2 ggr). Ungefär hälften av dessa betecknar platser i byns närmiljö. Andra enledade ortnamn – de allra flesta också här naturnamn – går i stället att förstå som reduktioner av ursprungligen tvåledade namn, t.ex. Bådan /bô`dan/ < Laxbådan < Laxbåda-grundet, Finnen /fi`inn ~ y. finn/ < Finnkroken, Graven /grâ:´va/ < Gaddgraven, Kallen /ka`alln/ < Knivingskallen, Kola /kô:`La/ < Kolahuskroken, Sekas /se:´kas/ < Sekasgraven < *Segskärs-graven, Skäret /sjä:´re/ < Fjä(de)räggskäret och Vattnet < Gaddvattnet. För en mindre grupp inhemska ortnamnselement har emellertid deras äldre mer specifika innebörder hunnit tyna bort; tillfrågade sagesmän kan inte längre ge ens en enkel förklaring av dem. Detta gäller ave, flage, flotte, *fricka, grande, kniv, kopp, mare, tulter och *åveta, vilka inte ens alltid finns upptagna i Pehr Stenbergs ordbok (1804). Jämförelser med ortnamnen på näraliggande håll, såsom trakterna norrut längs Västerbottenskusten och Svenska Österbotten, har då i stället givit möjlighet att åtminstone på ett mer generellt plan förstå även många av dessa ord.

Fler jämförelser med Österbotten Över Holmön och Kvarken gick förr en stor del av person- och posttrafiken mellan Umeå

västerbotten möter österbotten

och Vasatrakten, indirekt belyst redan på Olaus Magnus magnifika Carta marina från 1539 (Juslin 1991: 66). En viktig trafik svarade också de bottniska säljaktlagen för, genom sina återkommande vårvinterfärder med sälbåtar kors och tvärs i Kvarken. I möten mellan sådana besättningar i hamnar och ute på sälisen utväxlades nu inte bara ord för jaktredskap, is och säl utan ganska säkert behandlades även andra språkliga ämnen. Huruvida en sådana mer tillfällig mellanfolklig samvaro också bidrog till spridningen av lokala ortnamnselement är mer osäkert, eller i vart fall ännu i det stora hela outrett. Ortnamnsförrådet på Holmön visar lika fullt på en mängd gemensamma drag med ortnamnen i Österbotten, här i synnerhet skärgården norr och söder om Vasa. Förutom allmänna huvudleder i naturnamn som berg, holme, näs, sjö, sund, vik, udde, ås, ö används på bägge håll också mer ovanliga namnelement som både ’grundklack (vid vattenytan)’, flage och mare ’grund fjärd’, gadd ’uppstickande grund’, hall ’grusås’, hals ’myrhals o.d.’, hål ’sund, smalt inlopp’, hös ’(grus) kulle’, klint, klubb, knös och kont ’bergknula’, krok ’mindre vik’, mal ’grusmark’, pluns ’tjärn’, pott ’göl’, rev, skate ’udde’, sten och vatten ’av holmar och kust avgränsad fjärd’, till dessa namnelementet kalle ’landis’ samt ör för det på Holmön och i södra Västerbotten så typiska kall och öger.14 Slutsatsen baserar jag på uppgifter om ortnamn behandlade hos Karsten 1921, Huldén 1952 och Thors 1953. 14 Från Holmön går ett 20-tal kall- och 190-tal öger-namn (!) att belägga.

västerbotten möter österbotten

Huvudleder i naturnamn på Holmön men som jag inte lyckats finna med motsvarande betydelser i Österbotten är ave ’smal vik’, bredd /breid/ ’fjärd’, dike ’mindre tjärn’, drävj ’myrhål’, egg ’viss höjdsträckning’,15 flotte /fLô:`ta/ ’grund i vattenytan (?)’, grav /grâv/ ’grund havsvik; insjö’,16 kam ’ås’, kniv ’viss bergformation’, mån /mô:rn/ ’stenskravel’, refta (~ räfta) /rä`fta/ ’stenrev(el) på land’ och smöke /smö`ötj/ ’myrhål’. Jag måste emellertid generellt reservera mig beträffande min slutsats rörande de nyss uppräknade namnelementen. En fördjupad undersökning skulle möjligen kunna visa att något eller några av dessa, på likartat sätt som på Holmön, ändå finns som huvudleder i den österbottniska namnskatten, men en sådan studie har jag inte haft möjlighet att genomföra.17 Några spår av samiska eller ens finska ortnamn, som när det gäller det senare är så vanliga längs Svenska Österbottens kust, har inte stått att finna på Holmön. Avslutningsvis redovisar jag här ett axplock österbottniska naturnamn som med sina närmast identiska namnformer går att återfinna även på Holmön. Exemplen nedan är hämtade från Karsten 1921: 651 ff. 15 Jämför not 8 ovan. 16 Likafullt är namnelementet grav (~ gräv) i Österbotten ganska allmänt i namn på sjöar, bäckar, raviner, diken av djupare karaktär. Jfr finl.-sv. gräv f., vilken som huvudled i några österbottniska naturnamn också kan beteckna ”djupare vikartade vatten” (Karsten 1921: 218). – Antalet grav-namn på Holmön i betydelsen ’grund, flikig havsvik, stundom i det närmaste tillandad vik’ och sekundärt ’(efter tillandning) insjö, tjärn, kärr o.d.’ rör sig om ca 50 stycken. 17 Av namnelement som saknas i namnen på Holmön, men som är mer eller mindre vanliga i naturnamn i motsvarande naturförhållanden längs övre Norrlands kustland, kan nämnas ed, hög, lid, kläpp, kulle, mo, nabb, nor, träsk och vattung.

Bastuviken, Bredskäret, Finnen, Gaddarna, Gammelhamnen, Gråsjälsbådan, Gråsjälsstenarna, Klubben, Klubbudden, Kontbäcken, Kummelskäret, Laxbådan, Lillhällan, Långviken, Malgrundet, Malhösarna, Malskär, Mjösund, Nördestören,18 Nötkroken, Orrskär, Plunsen, Sand(en), Sandviken, Själskär, Skatan, Skutvik(en), Storkroken, Storstens örarna, Strömmen, Stångören, Sunnertsgrund(et), Svärtesören, Torskär, Truthällan, Tummelören och Utbådan. Och kanske förekom det därför att förbipasserande österbottningar, om de händelsevis kom att konfronteras med något eller några av de exemplifierade ortnamnen, fick anledning att förvånas över dem. * Holmön är märkvärdig nog med sina klippor och stränder, stigar att gå på och farleder att åka båt eller paddla efter. Märkvärdig är också den rika floran av äldre ortnamn, och att den ännu i så stor utsträckning bevarats som muntlig tradition. Men teknikutveckling och rationaliseringar har medfört att öns gamla basnäringar som jordbruk och fiske i stort sett upphört. Och med dem försvinner väl snart också de ortnamn som så länge varit knutna hit. Idag finns ett 40-tal åretruntboende på ön. Sommar- och vintertrafik till och från fastlandet, ett litet snickeri, en lanthandel med postkontor, bensinmack, bibliotek och apotek, ett par vandrarhem och en sommarrestaurang samt postrodd över Kvarken tillsammans med Björköby bidrar dock alltjämt till arbetstillfällen. Det samlade intryck18 På Holmön i stället för ören (pl. örarna) i namn som Nördest-, Stång-, Tummelören, Storstensörarna alltså formen ögern (pl. ögrarna), se not 3.

et av Holmön är att ortsborna i samvaron kring all denna småskaliga verksamhet ändå

västerbotten möter österbotten

förstått att ta vara på och visa respekt för sin ovanligt rika ortnamnstradition.

Litteratur ek = Ekonomisk karta 20L 6a Holmön, skala 1:10 000. 1959. Holm, Gösta. 1958. Namntypen Umeå och höjdnamnet Månen. Ett par norrländska namnstudier. I: Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift. Lund. S. 21–37. Huldén, Lars. 1952. Ortnamnen i Munsala. I: Studier i nor disk filologi 1952:4. Helsingfors. S. 1–160. Hössjömålet = Evert Larsson & Sven Söderström. 1979. Hössjömålet. Ordbok över en sydvästerbottnisk dialekt. Skrifter utg. av Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. Serie A. Dialekter 1. Umeå. Juslin, Åsa (m.fl.). 1991. Wi hafva klämmit Quarken. Om postrodden förr och nu. Vasa. Karsten, T. E. 1921. Svensk bygd i Österbotten nu och fordom. En namnundersökning. 1. Naturnamn. Skrifter utg. av Svenska litteratursällskapet i Finland 65. Helsingfors. Plankarta över norra Holmöarna, skala 1:10 000 (1984). Umeå kommun. Sandström, Åke. 1989. Ortnamn och tidig bebyggelse på Holmön. I: Annika Sander (red.). Bottnisk kontakt IV. Skellefteå 5–7 februari 1988. Skellefteå. S. 136–141.

Sandström, Åke. 1990. Namnet Fjäderägg. I: Fåglar i Västerbotten 1. Årg. 15. Västerbottens ornitologiska förening. Umeå. S. 12–13. Sandström, Åke. 1993. Laxnätställen och laxnätnamn. C-betygsuppsats vid Institutionen för nordiska språk. Umeå universitet. Sandström, Åke. 1998. Holmöns båtmuseum. Sevärt i Västerbotten 11. Umeå. Sandström, Åke. 2000. Fisket kring Holmöarna. I: Västerbotten 1/2000. S. 41–52. Sjöström, Inger. 1971. Ortnamn på -öger längs Västerbottenskusten och på Holmön. Meddelanden från avdelningen för nordiska språk inom Institutionen för svenska vid Umeå universitet 2. Umeå. Stenberg, Pehr. [1804] 1966. Ordbok över Umemålet. Utgiven med inledning och kommentar av Gusten Widmark. 1. Inledning. Skrifter utg. genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala, serie A:121. Uppsala. Thors, Carl-Eric. 1953. Studier över finlandssvenska ortnamnstyper. I: Studier i nordisk filologi 42:2. Helsingfors. S. 1–150.

västerbotten möter österbotten

Kall(a), klubb och välv. Om dialektord och ortnamnselement väster och öster om Bottenviken Ulf Lundström Skellefteå museum, Skellefteå

Inledning Kontakterna har under en lång tid varit livliga över Bottenviken. Från den östra sidan har man kommit över till Västerbotten för att fiska och jaga säl. Västerbottningar har åkt till Österbotten för att byta fisk mot råg eller för att ta tjänst som dräng eller piga. Havet har varit något som förenat de boende på båda sidor om Bottenviken. Därför skulle man förvänta sig att även det svenska språket på ömse sidor om Bottenviken skulle ha stora likheter. Visst finns likheter, men de är inte så stora som man kan förvänta sig. Under arbetet med min doktorsavhandling om bebyggelsenamnen i socknarna Bureå, Burträsk och Lövånger i Västerbottens län har jag haft tillfälle att fundera över likheter och skillnader mellan Österbotten och Västerbotten. Ämnet har berörts av olika forskare och bedömningen är att Österbotten

har fått sin svenska befolkning från Mellansverige under slutet av 1100-talet och under 1200-talet. Inflyttningen har främst gått från Uppland via Åland och Åboland till Österbotten. Däremot finns i framförallt norra delen av Svenska Österbotten tecken på ett inslag från Norrland. Denna artikel är ett försök att ytterligare beskriva skillnader och likheter i språket mellan Västerbotten, Norrbotten och Österbotten.

Belagda kontakter mellan Västerbotten och Österbotten Bjuröklubb och Bjurön i Lövånger tycks tidigt ha varit en plats dit fiskare och säljägare från den östra sidan av Bottenviken har kommit. Bakgrunden är att vid Bjuröklubb öppnas varje år en lång vak, det s.k. landvredet, och här kunde man tidigt börja jaga säl. År 1604 besöktes sålunda Bjurön av fis-

västerbotten möter österbotten

Vid Svarthällviken intill Bjuröklubb finns ett större antal ristningar som främst är gjorda av österbottniska säljägare. De är utförda under tiden 1791–1915. Foto: Henry Lundström, Skellefteå museum.

kare från Pedersöre socken i Österbotten, vilka hade två skutor och tre fälbåtar, dvs. en större båt använd i säljakt. Men fiskare därifrån har säkert fiskat här långt tidigare. Bjuröklubb har åtminstone sedan 400-talet varit en viktig fiskeplats (Lundström 2015: 26). För Lövångersborna erbjöd Österbotten möjligheter att finna en bättre försörjning eftersom den egna socknen i princip var uppodlad redan på 1500-talet. Därför kunde mycket få nybyggen tas upp under 1700-talet och 1800-talet. Lövånger saknade dessutom större vattendrag och kunde anlägga sågverk endast för husbehov. Under lång tid har bönder i Västerbotten seglat över till Österbotten för att byta fisk,

främst strömming, mot råg. Marknadsplatser var Vasa och Toby å. Vid missväxt och nöd i Västerbotten fanns alltid utvägen att flytta över Bottenviken och skapa en ny framtid på den östra sidan. Genom krigen kom dess utom många flyktingar och soldater från den östra sidan av Bottenviken till Västerbotten (Lundström 2015: 171 f.). Yrkesgrupper som sökt sig över Bottenviken är också lantmätare från Lövånger till Österbotten, skeppsbyggare från Österbotten till Västerbotten och samma väg färdades österbottningar under 1800-talet för att söka arbete på sågverken i Norrland. Umeå socken och stad synes ha haft mycket goda kontakter med Österbotten och ett stort an-

västerbotten möter österbotten

tal flyttningar kommer fram i släktforskningar. Sannolikt har den geografiska närheten spelat in. Kontakterna mellan Västerbotten och Österbotten har varit omfattande och berört många grupper i samhället.

Dialektgrupper i Österbotten. Illustration på s. 58 i ett avsnitt av Ann-Marie Ivars i Språken i Sverige (red. Östen Dahl och Lars-Erik Edlund), 2010.

Österbottens språkliga ställning Den fasta svenskspråkiga bosättningen i Ös terbotten dateras vanligen till 1100-talet och 1200-talet. Den bild som ortnamnen ger av den språkliga utvecklingen i Österbotten tolkas av Carl-Eric Thors som att Östra Svealand har varit det viktigaste kärnområdet för de ortnamnstyper som förekommer på finlandssvenskt område. Ganska många ortnamnsgrupper är gemensamma för denna del av Sverige och större eller mindre områden i Svenskfinland. Det rör sig om tre olika typer av spridning: 1) spridningen kan gälla över hela det svenskspråkiga området i Finland, 2) några grupper finns över hela området utom i norra Österbotten, 3) långt vanligare är att namnen är gemensamma för Östsverige och Sydfinland men saknas i Ös terbotten (Thors 1953: 141). Olika namntyper har spridits genom invandring, t.ex. elementet -vatten, eller på grund av kulturförbindelser, såsom -rödja och -bränna. Norra Österbottens nära kontakt med Norrland framträder tydligt och regionen har förmodligen till inte obetydlig del koloniserats västerifrån (Thors 1953: 147). När det är fråga om ord för ’idissla’ pekar de österbottniska orden järmta m.fl. västerut där former som järmta finns i Norrbotten och

järta (< jämrta) i Västerbotten, Ångermanland och Medelpad (Edlund 1991: 322). Vad gäller dialekterna i Norrland finns det klara skillnader mellan dem i Västerbotten och Norrbotten och dem i Österbotten, medan vissa företeelser också förenar (Jansson 1942: 69 ff.). Senare drag i Österbotten som har motsvarigheter i norra Sverige och Norge är apokope (bortfall av ljud eller stavelse i ordslut), vokalbalans av östnorsk–norrländsk typ (i norra Österbotten), norrländsk förmjukning, supradentaler, tjockt l och bortfall av t i slutljud (Ivars 2010: 58). I norra Österbotten finns sålunda tilljämningsformer som överensstämmer med former i de norra delarna av Norrland (Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten), t.ex. av orden lada och trana som har formerna lödu resp. trönu i båda områdena.

Namnelement som finns exklusivt i Västerbotten Ett par namnelement som finns i Västerbotten men inte i Österbotten är gamla och var levande under yngre järnåldern innan den svenskspråkiga bygden hade etablerats i Österbotten. Elementet ånger kan vara från yngre järnåldern (500–1000) och *āt(t)/*åt(t) från vikingatiden (800–1000). I Norr- och Västerbotten finns också andra namn av liknande ålder vilka är gamla vattendragsnamn såsom: Bureå, Bygdeå, Byske, *Ruta (som ingår i Rutvik), Sävar, Tavle, Tåme, Umeå, *Vara (som ingår i Varuträsk). I Västerbotten finns även medeltida bebyggelsenamn, bl.a. -mark ’nybygge i skog eller

västerbotten möter österbotten

utmark’. Elementet finns även i södra Norrbotten och norra Ångermanland. I Österbotten finns visserligen några namn som innehåller -mark, men de är av annan karaktär.

*āt(t)/*åt(t) Elementet *āt(t), *åt(t) ’egendom, äga’ ingår i fyra ångermanländska namn samt i de äldre formerna Sunnanåth och Westhanåtth i Lövånger, Västerbotten. ånger Namnelementet anger m. ’vik’ som ursprungligen använts om havsvikar finns i Sverige från Lövånger i norr längs kusten ner till Finnerånger i norra Uppland. Kärnområdet för namntypen finns i Norge och typen kan ha spridits till Mellannorrland vid tiden för Kristi födelse (Holm 1991: 688, Edlund 2001: 34 ff.). * Följande namnelement har en mera västlig utbredning i Norden och har en svagare ställning i Mellansverige. Åtminstone ett namnelement som har en västligare utbredning förekommer även i Österbotten, nämligen -vatten. Se avsnittet nedan om element som finns både väster och öster om Bottenviken.

ava Elementet och dialektordet ava m. med betydelsen ’säckformig vik som genom ett smalt sund står i förbindelse med en större vatten-

västerbotten möter österbotten

brön Namnelementet brön n. ’låg höjd’ återfinns i de flesta socknar i landskapet Västerbotten, dessutom finns elementet representerat i namn i socknarna Bjurholm och Nordmaling, Ångermanland, samt i socknarna Piteå och Hortlax, Norrbotten.

Avan vid Varuträsk i Skellefteå. En ava är en ’säckformig vik som genom ett smalt sund står i förbindelse med en större vattensamling’.

samling’ och med liknande betydelser, finns i större delen av Sverige och bl.a. i de norrländska kustlandskapen. I vissa norska dialekter finns ave, age m. med betydelser som liknar dem som finns i Sverige (Jonsson 1966: 237 f., NSL: 81). Det kan inte uteslutas att ava har använts i Österbotten i något enstaka namn.

bod/bud Ordet bod f. ’bod’ är identiskt med fsv. bodh ’(förvarings)bod’ och är vanligt som element i svenska ortnamn i skogstrakter i Götaland och Mellansverige samt på Åland och i sydvästra Finland. I Västerbotten har bod i ortnamn vanligen betydelsen ’fäbod’. Namnelementet finns även på ett större nordiskt område (se Pamp 1988: 50 f.). I ortnamn förekommer även en variantform bud som i allmänhet har samma betydelse. Den är vanlig i Norrland.

bräcka Ordet bräcka, bräck(e) ’brant backe, brant sluttning, strandbrädd’ finns framförallt i Västsverige men även i några landskap vid östkusten (OAU, Pamp 1988: 108). I Västerbotten finns några enstaka namn och i Norsjömålet finns bräcka ännu som dialektord.

grande Namnelementet grande m. ’uppgrundning’ finns i delar av Norrland (Holm 1949: 148 f.) samt i östliga delar av Norge (NSL: 180). Namnelementet synes i Västerbotten framförallt ha använts om lokaler intill rinnande vatten.

bränne Namnelementet bränne n. ’ställe där det brunnit’ finns i vissa landskap i Götaland och i delar av Norrland (Brink 1991 i NONELex, uppslagsordet -bränna, där även -bränne kommenteras). Det är vanligt i naturnamn i Västerbotten (Lundström 2015: 268).

käl Elementet käl m. finns i svenska ortnamn i Sverige norr om en linje Dalsland–Hälsingland samt i Västnorden och England. I Sverige finns betydelser som ’låg höjd’, ’tät granskog, försumpad granskog’, ’moss- och

myrkomplex’, ’höglänt ödemark’. För detaljerad utbredning se Lindberg 1941: 153 ff.

lägd Ordet lägd f. har i mellersta och norra Norrland betydelsen ’sådd äng’, ’hövall’. Det synes vara en bildning till adjektivet låg. Ordet får antas ha genomgått en betydelseutveckling: ’svacka i terrängen’ > ’gräsbärande svacka’ > ’gräsbärande område i allmänhet’ > ’sådd äng’. I södra Norrland, i uppsvenska och i östsvenska dialekter lever den ursprungliga betydelsen ’fördjupning eller sänka i marken’ (Edlund 1977: 162). mor Namnelementet mor f. ’lågt land, bevuxet med granskog; skogbeväxt myrland’ finns i ett område från östra Svealand och norrut samt norra Gotland. I Finland finns mor på Åland och i östra Nyland (Molin 1992 i NONELex). Elementet mor finns dessutom i Østerdalen i Norge (NSL: 316). myra Namnelementet myra f. ’torvmark, vattensjuk mark’ finns främst i Norrland, men även i delar av Mellan-, Syd- och Västsverige, Gotland och Sydfinland (Pamp 1988: 104). sel Sel finns som element och ord i norrländska dialekter (Jonsson 1966: 256 f.). En definition som fångar in betydelsen av sel i norra Västerbotten är ’lugnvatten mellan forsar i en älv eller å, sjö’ (Holm 1949: 108).

västerbotten möter österbotten

Namnelement som finns på ömse sidor om Bottenviken Språket har påverkats av kontakterna över Kvarken. Nedan redovisar jag några av de namnelement som ingår i bebyggelsenamn från Norrbotten och Västerbotten där det finns motsvarigheter i Österbotten. En del element lever fortfarande som ord i dialekten medan andra lever enbart som namnelement. bränna Ordet bränna har i Sverige (finns i nästan hela landet), Norge och Finland företrädesvis betydelsen ’svedjeland’ men även en betydelse ’genom skogseld avbränd plats’ (HarlingKranck 1990: 204 ff.). För ytterligare en betydelse, se Lundström 2015: 229. Namnelementet bränna finns i Österbotten och Nyland i Finland. Thors (1953: 58 f.) säger att det är oklart varifrån namnen på bränna i Österbotten spridits, men att elementet sannolikt kommit från Mälarprovinserna. Dock kan de talrika namnen på -bränna i vissa delar av Österbotten (norra Österbotten, trakterna närmast söder om Vasa) tyda på ett sammanhang med det norrländska ortnamnsskicket. brännland Ordet och namnelementet brännland n. finns i Norrland och i norra Norrland synes betydelsen vara ’mark där skogseld gått fram’ (ÖNON 7B: 186). Ordet och namnelementet finns även i norra Österbotten och östra Nyland i Finland (Harling-Kranck 1990: 207 ff.). Appellativet har i Pedersöre och Purmo

västerbotten möter österbotten

botten. Kärnområdet ligger vid Bottenhavet och Nordatlanten. Belägg finns även från Södermanland och Nyland (Rietz: 303b– 304a). Ordet har upptecknats med betydelserna ’landis; är den is, som wid stränderna ligger på botten, altid högre än annan is på wattnet och på hwilket man gärna körer om wåren, när isarna börja blifwa swaga; kal las också iskall och landkall’ (Stenberg 1966: 60, uppteckning från Umeå socken i början av 1800-talet); ’en ur hafvet uppstående kal klippa som utgör en uppehålls-ort för fiskare’ (Rietz: 303b). Klubberget vid Borgfors i Byske. Fotot taget från byn Klubbfors i Piteå kommun 24.8.2013. Foto: Ulf Lundström.

upptecknats i betydelsen ’svedjeland’ och i Nyland i betydelsen ’av skogseld härjad mark’. Thors (1953: 56, 59) antar att Brännlandet i Österbotten har samband med utbredningen i Norrland.

bränsel Namnelementet bränsel n. ’svedjeland’ finns i Norrland, Mellansverige och delar av Västsverige (Pamp 1988: 90). I Västerbotten synes dock betydelsen vara ’plats där skogsbrand gått fram’. I Finland finns namnelementen bränsel, bränsla, bränsle i norra delen av Österbotten och södra Finland. Namnen på bränsel i Ös terbotten synes kunna kopplas till utbredningen i Norrland medan utbredningen i södra Finland kan kopplas till namnen i Mellansverige (Harling-Kranck 1990: 209 ff.). kall Appellativet kall m. är främst upptecknat i norra Norge, norra Sverige samt i Öster-

klubb Elementet klubb m. ’skogklädd höjd’ finns i ortnamn i delar av Norrland, norra Österbotten och delar av Nyland. Sambandet mellan klubb-namnen i Österbotten och Norrland är enligt Thors tydligt (Thors 1953: 85 f.). kläpp I Norrland, Västsverige samt Norge finns namnelementet kläpp m. som synes ha betydelsen ’bergsknalle’ (Thors 1953: 137 ff.). Elementet kläpp finns sparsamt i södra och norra Österbotten där det betecknar en äng. Möjligen kan dessa namn sammanställas med namnen på kläpp i Norrland (Thors a. st.). lid Ordet och elementet lid f. ’sluttning’ är vanligt i hela Sverige. I Norrland är betydelsen ’sluttning i skog’. Elementet lid är det klart

vanligaste topografiska elementet i efterlederna på bebyggelsenamn i norra Västerbotten. Namnelementet lid finns i hela Svenskfinland men namn med lid är mycket talrikare i Österbotten än i de sydliga landskapen och speciellt i södra Österbotten. Thors tolkar den rikliga förekomsten i Österbotten som ett inflytande från Norrland (Thors 1953: 82 ff.).

rodde Appellativet och namnelementet rodde n. ’ställe i skogen, där träd och buskar röjts bort och det växer gräs’ finns i Sverige framförallt i Norrbotten och Västerbotten (Thors 1953: 65). I södra och mellersta Österbotten finns ett namnelement rådda använt om röjningar. I området finns även råddland. Förekomsten i Österbotten tolkas av Thors ha ett samband med namnen i Norr- och Västerbotten (Thors a. st.). ronning I bl.a. Norr- och Västerbotten finns appellativet och namnelementet ronning m. ’röjning, nyodling’ och betecknar mark som röjts för att skapa slåtterängar. I norra Österbotten är elementet rödning mycket vanligt (Thors 1953: 67 ff.). I södra Österbotten i Malax och Petalax finns det besläktade ranning och ronning. HarlingKranck menar att ronning i Malax och Petalax har samband med namn i Norrland medan rödning i norra Österbotten har samband med

västerbotten möter österbotten

element i södra Norrland och Mellansverige (Harling-Kranck 1990: 192 ff.). Thors (a. st.) anger en annan syn.

tjärne/tjärn Ordet tjärn (med variantformer) finns i väst ra Norden och i västra och norra delen av Sverige. I norra Västerbotten synes den dialektala formen gå tillbaka på tjärne m. ’liten (skogs)sjö’. Ordet tjärn finns även i Svenskfinland, där beläggen dock är glesa (Thors 1953: 117 ff., Jonsson 1966: 48 ff.). Elementet finns sparsamt i stora delar av Österbotten samt i södra Finland. Namnen i Österbotten har samband med namnen i Norrland och namnen i södra Finland med Uppland (Thors 1953: 117 ff.). vatten Namnelementet vatten n. ’sjö’ förekommer bl.a. i hela Norrland utom i Gästrikland (Jonsson 1966: 214). I norra delen av svenskspråkiga Österbotten förekommer, alldeles som i norra Norrland, elementet vatten. Elementet vatten hänger samman med namnen i Norrland (Slotte 1978: 111 ff., Thors 1953: 119 f.). välv Namnelementet välv betecknar i ortnamn något välvt, antingen i konvex eller konkav form. Elementet kan alltså beteckna en höjd eller en sänka, även en vattensamling, belägen mellan kullar (Edlund 2010a: 285 ff.). Det ingår i Norr- och Västerbotten både i

100

västerbotten möter österbotten

för- och efterleder. Några exempel är Välvsjön i Burträsk samt Valvet och Valvvattnet i Överkalix (ÖNON 7B: 172 f.). I Replot i Österbotten finns namnet Välvan som betecknar en liten rund sjö (Karsten 1921: 275, 278). I Replot förekommer välva f. även som appellativ (Edlund 2010b: 26).

änge Appellativet änge finns på Gotland, i Sverige norr om Dalälven, i södra Österbotten och sporadiskt även i norra Österbotten, där

Tabell 1. Namnelement i Österbotten som även finns i Norr- och Västerbotten. Element

Norra Öb

bränna

brännland

bränsel

klubb

kläpp

Mellersta Öb

Södra Öb

lid

ronning

rådda

tjärn

vatten

välv

änge

SUMMA

1 5

emot inte i den mellersta delen (HarlingKranck 1990: 232 ff.). * Flera av namnelementen som presenterats ovan finns i Västerbotten, Norrbotten och i norra Österbotten och dessa element kan ha spridits genom kolonisation från västra sidan av Bottenviken. De element som ser ut att ha spridits från Norrland finns inte enbart i norra Österbotten utan även i mellersta och södra delen av landskapet.

Slutord Ett antal namnelement som finns i Norr- och Västerbotten har motsvarigheter i Österbotten. De finns såväl i norra som i mellersta och i södra Österbotten. Att dessa namnelement finns i Österbotten beror sannolikt både på invandring och på den kontakt som ägde rum ute på Bottenviken mellan säljägare och fiskare. Sannolikt har de svenskspråkiga människor som etablerat sig i norra Österbotten flyttat in från Västerbotten. Tidiga flyttningar från Västerbotten till norra Österbotten kan ibland styrkas i skriftliga källor. Ett exempel från Johan Bures släktutredning om Bureätten är Malin Larsdotter, änka efter birkarlen (en sådan har rätt att handla med samerna och även beskatta dem), handelsmannen och bonden Nils Hansson i Östanbäck, Skellefteå. Hon gifte om sig med Olof Persson i Karleby och flyttade dit med sin dotter Anna, sannolikt efter 1592.

Flyttningar kan även ha gått till andra delar av Österbotten. Elementen välv och kall finns på öar i Kvarken. När flyttningen från västra sidan av Bottenviken blev större, kanske under slutet av medeltiden, var

västerbotten möter österbotten

mellersta och södra Österbotten redan en svensktalande bygd, men däremot kan inflyttarna i språkligt hänseende ha påverkat norra Österbotten och kanske även kustområdet.

Litteratur Edlund, Lars-Erik. 1977. Lägd och slägd – två dialektala terrängbeteckningar. I: Provinsiellt och universellt. En vänskrift till Karl-Hampus Dahlstedt 19 april 1977. Umeå: Dep. of general linguistics, Univ. S. 162–181. Edlund, Lars-Erik. 1991. Svenska dialekters ord för ’idissla’. I: Danske folkemål. Utg. af Institut for dansk dialektforskning (Utvalg for folkemaal) 1989. S. 319—330. Edlund, Lars-Erik. 2001. Norrbottens svenska dialekter och deras bakgrund – några synpunkter. I: Marianne Blomqvist under medverkan av Mirja Saari & Peter Slotte (red.). Våra språk i tid och rum. Meddelanden från institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur vid Helsingfors universitet. Serie B. Nr 21. Helsingfors. S: 34—44. Edlund, Lars-Erik. 2010a. Om valv och det ångermanländs ka Valto. I: Kristinn Jóhannesson (sammanställare). Bo65. Festskrift till Bo Ralph. Meijerbergs arkiv för svensk ordforskning 39. Göteborg: Meijerbergs institut för svensk etymologisk forskning. S. 281–291. Edlund, Lars-Erik. 2010b. Om valv i nordiska ortnamn. I: Namn och Bygd 98. S. 21—37. Harling-Kranck, Gunilla. 1990. Namn på åkrar, ängar och hagar. Skrifter utg. av Svenska litteratursällskapet i Finland 565. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. Holm, Gösta. 1949. Ortnamnen i Lövånger. I: Gösta Holm (utg.). Lövånger. En sockenbeskrivning under medverkan av flere fackmän. 2. Umeå. S. 90–157. Holm, Gösta. 1991. De nordiska anger-namnen. Skrifter Nors ke videnskapsakademi, II, Hist.-filos. Klasse, N.S. 18. Lund: Lund Univ. Press. Ivars, Ann-Marie. 2010. Gammalt möter nytt i Österbotten. I: Ö. Dahl & L.-E. Edlund (red.). Språken i Sverige. Sveriges nationalatlas. Stockholm: Norstedts. S. 58. Jansson, Valter. 1942. De östsvenska dialekternas ställning. I: Svenska landsmål och svenskt folkliv 65. Stockholm [senare Uppsala]: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. S. 47–71. Jonsson, Hans. 1966. Nordiska ord för vattensamling. Lundastudier i nordisk språkvetenskap A: 16. Lund: Studentlitteratur.

Karsten, T. E. 1921. Svensk bygd i Österbotten. Nu och fordom. En namnundersökning. 1. Naturnamn. Skrifter utg. av Svenska litteratursällskapet i Finland 155. Helsingfors. Lindberg, Carl. 1941. Terrängordet köl (käl, kielas). En betydelsehistorisk och -geografisk undersökning. Uppsala. Lundström, Ulf. 2015. Bebyggelsenamnen i Bureå, Burträsks och Lövångers socknar i Skellefteå kommun jämte studier av efterleder och nybyggesnamn. Nordsvenska 23. Kungl. Skytteanska Samfundets handlingar 70. Umeå. NSL = Norsk stadnamnleksikon. 1997. Redigert av Jørn Sandnes og Ola Stemshaug. 4 utg. Oslo: Samlaget. Pamp, Bengt. 1988. Ortnamnen i Sverige. 5 uppl. Lundastudier i nordisk språkvetenskap B: 2. Lund: Studentlitteratur. Rietz = Rietz, Johan Ernst. Svenskt dialekt-lexikon. Ordbok öfver svenska allmogespråket, 1–2. Malmö 1862–67. Fotolitografisk reproduktion. Lund 1962. Slotte, Peter. 1978. Sjönamnen i Karlebynejden. En undersökning av huvudledstyperna. Acta Academiae Aboensis. Ser. A. Humaniora 55:5. Åbo: Åbo Akademi. Stenberg, Pehr. 1966. Ordbok över Umemålet. Utgiven med inledning och kommentar av Gusten Widmark. 1. Inledning. Ordbok. Skrifter utg. genom Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala ser. A:12. Uppsala. Thors, Carl-Eric. 1953. Studier över finlandssvenska ortnamnstyper. I: Studier i nordisk filologi 42:2. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. S. 1—148. ÖNON = Övre Norrlands ortnamn utg. av Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. Ortnamnen i Norrbottens län. 3–. 1980–. Skrifter utg. av Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. Umeå. Otryckta källor NONELex = Lexikon över nordiska ortnamnselement. Utg. av NORNA. Tillgänglig på adressen http://www2.sofi. se/NORNA/NONELex/index.html. (Artiklarna -bränna, -mor(a).)

OAU = Ortnamnsarkivet i Uppsala. Numera: NAU vid ISOF, Uppsala.

101

102

västerbotten möter österbotten

Ordspråk som kulturhistoriskt källmaterial. En diskussion med exempel från Västerbotten och Österbotten

Daniel Andersson Umeå universitet, Umeå

Inledning1 Ordspråk är en språklig genre som fascinerat människor under lång tid, och såväl teoretiska som empiriska studier har genomförts av forskare inom en rad olika forskningsområden.2 I denna artikel undersöks ett slags grundantagande som präglar många av dessa ordspråksstudier, nämligen att ordspråken uttrycker normer och värderingar som råder inom ett visst kulturellt sammanhang, och att ett ordspråksmaterial därmed blir en möjlig ingång för den som är intresserad av ”kynnet” eller ”mentaliteten” hos ett folkslag eller en nation. Detta görs utifrån en samling ordspråk från Skelleftebygden i Västerbotten och en samling från Jakobstadsnejden i Ös 1 Jag vill tacka Caroline Sandström på Institutet för de inhemska språken, Ordbok över Finlands svenska folkmål, samt Maria Levlin för hjälp med några dialektord. 2 Se Andersson 2009 och 2014 för översikter över ordspråksforskningen.

terbotten. Till detta material ställs frågan i vilken utsträckning ordspråken ger kunskap om de kulturella sammanhangen de insamlats i.

Ordspråk och kultur: metodologiska problem Det finns skäl att problematisera en enkel syn på relationen mellan ordspråk och det kulturella sammanhanget (Andersson 2009: 227 ff.; Andersson 2012: 28 f.). När man studerar en samling ordspråk är kunskapen om hur ordspråken använts ofta ringa, exempelvis kunskap om huruvida de använts ironiskt, humoristiskt eller på andra sätt som resulterar i ”brott” mot de normer som ordspråken innehåller. Vi vet heller inte om vi studerar samtliga ordspråk; det kan ha funnits sociala sammanhang vars ordspråksbruk inte samlats in. Det är rimligt att

anta att privilegierade grupper i ett samhälle i större utsträckning fått ”sina” ordspråk spridda och nedtecknade än andra. Om man räknar antalet ordspråk som innehåller antingen en viss norm eller ett visst sakligt innehåll (detta diskuteras nedan) så är det problematiskt att använda detta för att argumentera för att det ena men inte det andra varit väl förankrat i det kulturella sammanhanget. Ett visst ordspråk kanske fångar in en för det kulturella sammanhanget cent ral norm på ett så pass effektivt sätt att det blir ett helt dominerande ordspråk för just detta budskap. I en granskning av en ordspråkskorpus förefaller ett enstaka sådant ordspråk perifert i jämförelse med fem and ra ordspråk som uttrycker en annan norm. I själva verket kan dock dessa fem vara sådana som brukats endast vid några få tillfällen medan det ensamma ordspråket varit spritt och använt i många sammanhang. Vidare bör man problematisera relationen mellan ideal och praktik; ingenting säger att de ideal som ordspråken målar upp faktiskt efterlevdes i sådan utsträckning att det var ”det normala” sättet att agera på (Andersson 2009: 90 ff.). Det finns alltså många argument som talar emot föreställningen om att en samling ordspråk uttrycker de normer och regler som gäller eller gällde i en viss kulturell kontext. Samtidigt kan man inte komma ifrån att ordspråken som samlats in i ett visst kulturellt sammanhang faktiskt har använts i detta sammanhang, som uttryck för folklig visdom

västerbotten möter österbotten

(Mieder 1993: 178), och att de trots allt berättar något.

Material Materialet till föreliggande studie hämtas ur en bok som gavs ut 2004 och som är resultatet av arbetet inom dels en studiecirkel inom Studieförbundet Vuxenskolan i Skelleftebygden, dels en studiecirkel inom Svenska studiecentralen i Jakobstad (Ordspråksboken 2004). Ordspråken i samlingen, som också innehåller en stor mängd ordstäv, har excerperats och sammanställts i två korpusar: Västerbottenskorpusen respektive Österbottenskorpusen, vilka vardera omfattar ca 150 ordspråk. Vid sammanställningen har ett par mycket likadana varianter räknats som varsitt ordspråk. För ett par av ordspråken kan det möjligen ifrågasättas huruvida de uttrycker någon erfarenhet eller visdom, men i dessa fall har en generositetsprincip tillämpats. Ordspråkens språkliga form En förutsättning för att en samling ordspråk ska kunna berätta något om ett visst kulturellt sammanhang är att ordspråken har något som knyter dem till detta sammanhang. När det gäller ordspråken som studeras här, knyts de till Väster- respektive Österbotten i och med att de nedtecknats av personer från dessa områden, i syfte att samla in och bevara dialektala talesätt. Västerbottensmaterialet anges representera Burträskmålet, Lövångermålet och Skelleftemålet (Ordspråksboken 2004: 7) medan Österbottensmaterialet

103

104

västerbotten möter österbotten

har hämtats från Jakobstad, Pedersöre, Purmo, Esse, Kronoby och Larsmo (ibid.: 53). Något som ytterligare förankrar ordspråken i dessa områden är just den dialektala språkformen. Dialekternas ord och uttal har i de här studerade samlingarna nedtecknats med hjälp av så kallad grov transkription, som förvisso inte ger plats åt språkens melodi och accenter, men likväl fångar mycket av grammatiken, ordförrådet och uttalet hos dialekterna i fråga. Vissa ordspråk i korpusarna har stora likheter med standardsvens ka motsvarigheter, dock här med en dialektal prägel, till exempel följande:

den och I Önnemo (af Klintberg 2014), något som torde bidragit till att de behållit mycket av den standardsvenska formen även i dialektala områden. Andra ordspråk har en tydligare förankring i dialekten genom bruk av ordformer som är ovanliga på andra språkområden. I Västerbottenskorpusen hittar vi exempelvis följande ordspråk:

Man ska eint skåda hunn ätt harom3 ’man ska inte skåda hunden efter håren’ Östanbäck (s. 22). (Sidhänvisningarna i exemplen gäller Ordspråksboken 2004.)

Hurru än du sno dä hav du ashåle bak, men misslögom vare harne framma ’hur du än vänder dig har du arselhålet bak, men det vore opraktiskt ha det fram’ (s. 10)

Surt, sa räävin åm röunbärän4 ’surt sa räven om rönnbären’ Kronoby (s. 78) Dialekten i dessa och liknande ordspråk, så som den nedtecknats, leder i vissa fall den dialektkunniga till rätt språkområde, men den språkliga formen har som sagt mycket gemensamt med den standardsvenska motsvarigheten. De standardspråkliga ordspråken av detta slag, som lever kvar än i dag, har ofta spridits skriftligen i skolundervisningen, i Sverige genom exempelvis Läsebok för folkskolan och genom Anna Maria Roos Sörgår3 Jfr Holm 1975: 146. 4 Jfr Holm 1975: 317.

Rauwåll goo a gått a sjuut, men kuselit skruup ’lavskrikan är god och lätt att skjuta, men mycket odryg’ Byske (s. 28)

I det första av de två exemplen ovan används bland annat den dialektala formen rauwoll för den folkliga benämningen rödolle (jfr Lindgren 1940: 113, raufågel, normaliserad stavning, ’lavskrika’ i Burträskmålet). Lavskrikan är känd för att vara orädd för människor och skulle därför vara lätt att skjuta.5 I det andra exemplet återfinns även det för Skelleftebygden så karakteristiska misslagom. Första delen i detta ordspråk återfinns redan hos Grubb (1665: 348) i formen Hwart man wänder sigh, så 5 Pehr Stenberg (1966: 106) anger för Umemålet formen rouwfohl (normaliserad stavning), dvs. orden raouw ’rödbrun’ och ordet fohl som syftar på fågelns karakteristiska flygsätt, från träd till träd; Stenberg beskriver även allmogens illvilja gentemot fågeln eftersom den ansågs bringa olycka.

västerbotten möter österbotten

är altijdh rumpan baak, och är än idag ett spritt och använt ordspråk i svenskan. I varianten från Skelleftebygden är metaforiken något mer explicit, och det ursprungliga ordspråket har försetts med en humoristisk kommentar. I Österbottenskorpusen återfinns många ordspråk med dialektala ordformer som förankrar ordspråken i just Österbotten. Så är fallet med de två följande exemplen: Äldn ir än braan dräng män än rokoan håssbond ’elden är en bra dräng men en dålig husbonde’ Pedersöre (s. 60) Ir int än kaar ilak så ir a pöllo ’är inte en karl elak så är han galen’ Pedersöre (s. 70) Det förstnämnda av dessa är än i dag ett allmänt spritt ordspråk i svenskan, och i Topelius Läsebok för de lägsta läroverken i Finland från 1856 lyder det Elden är en god dräng, men en dålig husbonde (s. 216 i 17:e upplagan 1932). Ordet rokoan förekommer i österbottniska dialekter i exempelvis formerna ruku, ruko och betyder ’dålig, usel’ (Vendell 1905, uppslagsord *ruckog; äv. OSFS, ruckog, -ot). Det andra exemplet sägs av upptecknaren vara sagt av kvinnor som är besvikna på männen (Ordspråksboken 2004: 70) och innehåller ordet pöllo, ett finskt inlån i de östsvenska målen (fi. pöllö), som betyder ’tölp, stolle, dum, enfaldig stackare’ (Saxén 1895–98: 203). Dialektformen knyter alltså ordspråken till specifika platser, och därigenom till specifika

kulturella sammanhang. Något förenklat kan man säga att en tydlig dialektal form höjer sannolikheten för att ett ordspråk också faktiskt har brukats inom området i fråga.

Ordspråkens sakliga innehåll Vissa ordspråk används så gott som alltid metaforiskt, medan andra är mer bokstavliga. Ett rimligt antagande för både de metaforiska och de mer bokstavliga ordspråken är, att de djur, växter, ting och praktiker som de innehåller – här benämnt ordspråkens ”sakliga innehåll” – borde vara sådant som språkbrukarna har föreställningar om och gärna praktisk erfarenhet av (Myrdal 2014). Detta gäller särskilt i äldre tider när informationsspridningen mellan kulturområden var mer begränsad än idag. Enligt detta antagande skulle man alltså kunna studera de djur, växter, ting och praktiker som ordspråken omnämner och därigenom få en inblick i det kulturella sammanhanget. Hur ser det då ut i de två ordspråkskorpusar som studeras här? Frågan är komplex och förtjänar en större utredning än vad som här är möjlig, men en viss inblick kan nås genom en översiktlig studie av de djur som omnämns i ordspråken. Djur förekommer 36 gånger i ordspråken i Västerbottenskorpusen. Det vanligaste djuret är nötkreatur som förekommer tolv gånger (ko, oxe, kräk, kalv, skallutko, rassanko), följt av häst (häst, kornhäst) och hund som båda förekommer fyra gånger. Kråka och get (get, bock) förekommer tre gånger vardera medan enstaka belägg återfinns för björn, ekorre, får,

105

106

västerbotten möter österbotten

hare, lavskrika (rauwåll), sik, svin, ripa och järpe. I Österbottenskorpusen återfinns 19 djurbelägg, dvs. betydligt färre än på andra sidan Kvarken. Det vanligaste djuret är häst som nämns fyra gånger (häst, märr), följt av hund, katt, ko (ko, mjölkko), räv (räv, gammelräv) vilka alla förekommer två gånger. Enstaka belägg återfinns för skata, lamm, kråka, råtta, får, bi och apa. Som nämndes inledningsvis är det vanskligt att dra några slutsatser utifrån frånvaro av vissa typer av belägg när det gäller ordspråkssamlingar, eftersom man så gott som alltid har tagit med endast en delmängd av alla de ordspråk som använts i de aktuella områdena. Så är också fallet med de två korpusar som diskuteras här. Av denna anledning kan man exempelvis inte fästa någon betydelse vid att det förekommer betydligt färre djur i ordspråken från Österbotten, trots att korpusarna är lika stora, eller för den skull vid att en viss typ av djur saknas i någondera av korpusarna. Om denna metod har något alls att berätta om de kulturella sammanhangen så ska det istället röra sig om positiva utfall, dvs. de mönster man hittar i materialet har potential att berätta något, men man kan inte dra några slutsatser utifrån det att ett visst mönster saknas. Det tydligaste mönstret i ovanstående genomgång är den stora mängden nötkreatur i Västerbottenskorpusen, exempelvis i följande ordspråk:

’om lyckan är god, kalvar både oxe och ko’ Blåfors (s. 29) Man kan argumentera som så att om inte domänen kreatursskötsel varit väl förankrad i människors praktiska erfarenhet och föreställningsvärld skulle den inte användas i så stor utsträckning i folkliga metaforiska uttryck såsom ordspråk – oberoende av om uttrycken myntats på ort och ställe eller lånats in från annat håll. Ett sådant resonemang skulle då stödja påståendet att kreatursskötsel varit en betydelsefull praktik i Västerbotten. Observera att detta påstående därmed inte säger något alls om situationen i Österbotten. Ser man på övriga djur som förekommer i uppräkningarna ovan är så gott som alla sådana som det är rimligt att anta har haft en betydelse i områdena. Det rör sig om vilda djur som finns i naturen, som räv och ripa, om djur som används inom lantbruket, som ko och häst, och husdjur, som hund och katt. Detta faktum stödjer också uppfattningen att kopplingen mellan ordspråk och kultur går att utforska genom ordspråkens metaforik. Undantaget är såklart apan i Österbotten. Är det så att apans förekomst i korpusen motverkar idén om att ordspråkens ingående element vittnar om det kulturella sammanhang det använts i? En närmare granskning av detta specifika ordspråk ger ytterligare inblick i just detta. Det aktuella ordspråket är följande:

Om löcka jer go, kaalv bå oox å ko All kändär aapon, men aapon kändär int naan

västerbotten möter österbotten

’alla känner apan men apan känner ingen’ Kronoby (s. 54)

Samtidigt visar apan i Österbotten att det är viktigt att titta på själva ordspråken och studera hur det sakliga innehållet används.

Detta ordspråk noterades redan av Grubb (1665: 14) då i formen Alla kiänna Apa, Apa kiänner ingen och med förklaringen ”Narren blijr snart kiänder för sin Dårskap”. Apan i ordspråket används som ett exempel på något eller någon som skiljer sig från mängden, som sticker ut (se Holm 1975: 24). I den funktionen fungerar den österbottniska apan utmärkt, just genom att den inte har en naturlig plats i den praktiska erfarenhetsvärlden. Även de praktiker och ting som omnämns i ordspråken ger stöd för tanken att åtminstone delar av det kulturella sammanhanget reflekteras i ordspråkens sakliga innehåll. Många av praktikerna och tingen i båda korpusarna kan exempelvis kopplas till praktiskt arbete i ett hushåll eller på en gård, vilket står i samklang med lantbrukets betydelse i dessa områden. Ett exempel ur Österbottenskorpusen är följande metaforiska ordspråk:

Ordspråkens normer och regler Ordspråk innehåller folkliga visdomar, som ofta inrymmer värderingar och implicerar ett föredraget sätt att agera. Man kan dela in många ordspråk i sådana som beskriver ett idealiskt beteende och sådana som beskriver ett beteende som utgör raka motsatsen, något som exempelvis Honeck (1997: 139) kallar för ideal-conforming respektive ideal-disconforming. Ordspråket som beskriver visdomen att det luktar mer illa ju mer man gräver runt i gödseln, kan som överfört till en mänsklig domän handla om att rota i någon specifik affär e.d., och skulle karakteriseras som att det skildrar ett icke-önskvärt beteende. Beteendet som ordspråket beskriver leder där till negativa konsekvenser, vilket i sin tur ger ordspråket en varnande karaktär: gräv inte runt i gödseln! Blicken vänds nu mot just dessa normer, dvs. de beteenden som ordspråken förespråkar respektive tar avstånd ifrån. Finns det något i de båda korpusarna som kan knytas till respektive kulturområde vad gäller just detta, dvs. vilken relation har de normer och regler som ordspråken i korpusarna ger uttryck för till normer och regler i de aktuella kulturella sammanhangen? Här följer en översiktlig studie av några tematiska områden som berörs av ett relativt stort antal ordspråk i båda korpusarna. Det finns betydande metodologiska problem med denna typ av undersökningar, något som det är skäl att återkomma till längre fram.

Täss mäir an grävär i dynjon, täss mäir låftar e ’ju mer man gräver i dynga desto mer luktar det’ Kronoby (s. 60) Denna översiktliga studie stödjer alltså idén om att ordspråkens sakliga innehåll kan användas till att belysa vissa delar av ett kulturellt sammanhang, åtminstone så länge man håller sig till de faktiska beläggen och så länge man fokuserar på de tydligaste mönstren.

107

108

västerbotten möter österbotten

Påfallande många ordspråk i Västerbottenskorpusen uppmanar till att man ska acceptera rådande tillstånd, och att det som är och det som sker är ofrånkomligt. Det kan till exempel handla om visdomen att det finns sådant som är omöjligt: He gar int å jöö kraka nederom knäe ’det går inte att göda kråkan nedanför knäet’ (s. 27) Andra ordspråk beskriver istället en generell oundviklighet i händelseförloppet: Dit he luut ber he a ’dit det lutar bär det av’ (s. 29) Den situation som ska accepteras är påfallande ofta en dålig sådan, exempelvis fattigdomen: Man fa rese vä raaom å eint vä rikdoomen ’man får reda sig med förståndet och inte med rikedomen’ Skråmträsk (s. 18) Den dåliga situationen som vi bör acceptera kan också vara mer generell som är fallet med följande något tröstande ordspråk: He gar nagom lonnom da he gar dalit å ’det går ju på något sätt när det går dåligt också’ (s. 41)

Sammantaget återfinns drygt 20 ordspråk i Västerbottenskorpusen som på lite olika sätt uppmanar till en sådan acceptans av verklighetens oundviklighet och av olika dåliga situationer, där fattigdom är ett särskilt tema. Några få ordspråk i Västerbottenskorpusen uttrycker även ett slags motsatt budskap, en uppmaning att agera och förändra situationen: Man hav eint mär rolit än man gör sä ’man har inte mera roligt än man gör sig’ (s. 34) Att till synes motstridiga ordspråk återfinns i samma kulturella sammanhang illustrerar ytterligare en problematik med att studera åtminstone de mer generella visdomarna i ett ordspråksmaterial: givet situationen så kan än det ena, än det motsatta budskapet behövas, och i ordspråksrepertoaren återfinns ofta båda varianterna. Budskapet att man bör acceptera rådande förhållanden möter även i Österbottenskorpusen, om än bara i drygt tio ordspråk.6 Här återfinns exempelvis följande än i dag i svenskan vitt spridda uttryck: Skomakan, lämn veer lästn dän7 ’skomakare, förbliv vid din läst’ Kronoby (s. 79) Även i Österbottenskorpusen återfinns ord6 Jfr Kuusi 1967, om fatalistiska ordspråk i Finland. 7 Jfr Holm 1975: 293.

västerbotten möter österbotten

språk med denna typ av accepterande budskap relaterat till fattigdomen: Fatidoomi stsämbär int naan8 ’fattigdomen skämmer ingen’ Kronoby (s. 61) Två av ordspråken i Österbottenskorpusen uttrycker i stället ett slags uppmaning till handling för att förändra rådande förhållanden: Ein å var siin äijje lykkos smeed9 ’en var sin egen lyckas smed’ Kronoby (s. 80) Den accepterande tematiken är vanligare i Västerbottenskorpusen än i Österbottenskorpusen men det råder ett motsatt förhållande vad gäller ett annat mycket vanligt budskap i de båda korpusarna, ett budskap som också är starkt relaterat till det föregående temat: förhäv dig icke! Åtminstone 19 ordspråk i Österbottenskorpusen uppmanar till något slags måttfullhet och försiktighet i framtoningen, som exempelvis dessa två: Eijje skryyti låftar gälän10 ’eget beröm luktar illa’ Kronoby (s. 79) Släik inte fön ä dråppar ’slicka inte förrän det droppar’ Pedersöre, Kronoby (s. 59) 8 Jfr Holm 1975: 86, Fattigdom är ingen mans skam. 9 Jfr Holm 1975: 213. 10 Jfr Holm 1965: 36: ”Den som berömmer sig själv, honom berömmer ingen annan.”

Det förstnämnda av dessa varnar för skrytsamhet, det sistnämnda för att ta ut något i förskott och motsvarar då det finska ordspråket Alä nuolaise ennen kuin tipahtaa. I denna grupp av ordspråk fördöms skryt, högmod, girighet, övermod och pratsamhet, det sistnämnda i den österbottniska motsvarigheten till tala är silver och tiga är guld: Han ha läärt sä mytse såm läärt sä tala, män än mäir han som lärt sä ti vaa tyst ’den har lärt sig mycket som har lärt sig tala men ännu mera den som lärt sig tiga’ Kronoby (s. 83) Budskapet om måttfullhet och försiktighet förekommer även i Västerbottenskorpusen med åtta exempel, och ett är ett ordspråk, som av upptecknaren förklaras med att ”försökte man tävla med en rik så gick det lätt överstyr, i konkurs”: Kappskiit ve kårnhästn gare fort baköver lästn ’att kappskita med kornhästen då går det fort över lästen’ (s. 23) Kornhästen är den häst som fötts upp på säd och används i ordspråket för att symbolisera den som har det väldigt gott ställt. Betydelsen blir då att den fattiga inte har några möjligheter att tävla med den som har det bättre ställt, åtminstone inte utan negativt resultat. Ordspråket är av typen ideal-disconforming och beskriver ett beteende som man inte bör ägna sig åt, nämligen att tävla med den som

109

110

västerbotten möter österbotten

är rik, och här blir släktskapet med föregående tematik tydligt: i uppmaningen att inte tävla med den som är rik, ligger även ett accepterande av den egna sociala positionen. Den sista gruppen av ordspråk som lyfts fram här är de många som har arbete och arbetsförmåga som gemensam nämnare. Här återfinns ett trettiotal ordspråk i Västerbottenskorpusen och ungefär hälften så många i Österbottenskorpusen. Hit har räknats ordspråk som prisar arbetsamheten mer generellt, men också sådana där arbetets dygder, såsom noggrannhet, är fokuserade. Exempel på det förstnämnda är följande två ordspråk, det första från Västerbottenskorpusen och det andra från Österbottenskorpusen:

mansättning, om enskilda ordspråks eventuella dominans o.d., gör att inga slutsatser kan dras på grund av dessa olikheter i frekvens. Det man dock kan konstatera är att dessa tre grupper av normer, som ger uttryck för idéer om att acceptera rådande förhållanden, om att inte förhäva sig samt om det praktiska arbetets höga värde, har varit väl förankrade i båda de kulturella sammanhang som studeras här. Dock vet vi mindre om hur dessa ordspråk faktiskt efterlevdes. Det är ju trots allt endast beteenden som utövas och som anses vara ett problem som behöver ”regleras” med hjälp av ordspråk. Om beteendet i fråga aldrig praktiserades så skulle inte heller ordspråket behövas.

He ska leinger havas än göras ’man har en sak längre än den tid det tar att tillverka den’ (s. 34)

Avslutning I denna artikel har ordspråkens relation till den kulturhistoriska kontexten diskuterats, och frågan har hela tiden varit om man kan säga något om ett specifikt kulturellt sammanhang genom att studera dess ordspråk. Sammanfattningsvis visas att den dialektala språkliga formen knyter ordspråken till ett visst språkområde, vilket stärker möjligheten att ordspråket har använts där som uttryck för folklig visdom. Undersökningen här ger också stöd åt idén om att ordspråkens sakliga innehåll erbjuder inblickar i de kulturella sammanhangen, samtidigt som den visar att man bör vara försiktig: det är viktigt att analysera hur detta innehåll används i ordspråken och det går inte att dra några slutsatser utifrån avsaknad av en viss typ av belägg. För säkerhets skull bör de indikationer som ord-

Vääl djoort tappas aldär bort ’välgjort arbete förlorar aldrig i värde’ Esse (s. 54) Kan man då, efter denna korta genomgång av några framträdande teman vad gäller normer och regler, säga något om ordspråkens relation till de kulturella sammanhangen? Ordspråken av typen förhäv dig icke är vanligare i Österbottenskorpusen medan gruppen acceptera rådande förhållanden samt gruppen ordspråk som behandlar arbetets dygder är vanligare i Västerbottenskorpusen. Men faktorer som redan diskuterats angående korpusarnas sam-

västerbotten möter österbotten

språkens sakliga innehåll ger användas tillsammans med andra kulturhistoriska källor. Samma försiktighet gäller vid tolkning av de normer och regler som ordspråken ger uttryck för, även när viss inblick i de kulturella sammanhangen tycks kunna nås. Vi vet inte om ordspråken använts på subversiva sätt, och inte heller vilka ordspråk som varit cent rala och ofta brukade, och vilka som varit mer perifera. När det gäller normer och regler är det dessutom en annan aspekt som kan leda till övertolkning, nämligen ordspråksgenrens egen selektivitet. Den som läser igenom en ordspråkssamling, oberoende av om det är Holms Ordspråk och talesätt, Ströms Svenskarna i sina ordspråk eller Grubbs Penu proverbiale ser att genren ordspråk har vissa gemensamma drag. Många av visdomarna som återfinns i en samling, såsom den från Österbotten eller Västerbotten, är generella folkliga visdomar som inte sällan går att spåra tillbaka till antikens latinska sentenser eller olika Bibeltexter. Eftersom genren som sådan också innebär ett ackumulerande av erfarenheter som förs vidare från generation till generation, så faller det sig naturligt att visdomarna uppvisar ett drag av konservatism. Själva genren i sig bygger på visdomen att Gammal är äldst eller, för att låna ett ordspråk ur Västerbottenskorpusen med liknande andemening: Nöj a kwasta soop bäst, men gammsopa vetta vårs skitn jer ’nya kvastar sopar bäst, men gamla kvastar vet var smutsen finns’ (s. 27)

Detta ordspråk förklaras av upptecknaren med att det ”sades av en ’gammal kvast’ när hon blev tillrättavisad”, och återfinns i en liknande form i Österbottenskorpusen: Nyy kvasta soopar bäst män ti gambäl taar bätär i nååta å höönä ’nya kvastar sopar bäst men de gamla tar bättre i nåtar och hörn’ Pedersöre (s. 71) Denna överensstämmelse mellan korpusarna kan användas för att exemplifiera en avslutande insikt om ordspråk som kulturhistoriska källor. Givet alla de metodologiska svårigheter som lyfts fram i denna artikel kan man säga att den bild som ordspråken målar upp i bästa fall är tecknad med breda penseldrag, och de många likheter både vad gäller språk och kultur som Österbotten och Västerbotten delar visar sig också i många av de ordspråk som använts som exempel i denna artikel. Detta får konsekvenser för den som vill peka ut något i ordspråkens sakliga eller normativa innehåll i syfte att beskriva ett visst kulturellt sammanhangs särart. Möjligheterna till en sådan beskrivning blir större ju längre ifrån varandra de olika ordspråkskorpusarna står, kulturellt och språkligt. Även med betydande avstånd kan det visa sig att likheterna är mer anmärkningsvärda än skillnaderna.

111

112

västerbotten möter österbotten

Litteratur Andersson, Daniel. 2009. Fega pojkar pussar aldrig vackra flickor. Könsrelaterade ordspråk i nordnorrländsk agrarmiljö. Nordsvenska 17. Umeå: Umeå universitet. Andersson, Daniel. 2012. Courting is Like Trading Horses, You Have to Keep Your Eyes Open: Gender Related Proverbs in a Peasant Society in Northern Sweden. I: Journal of Northern Studies 6(2). S. 9–36. Andersson, Daniel. 2014. Dagens ordspråksforskning – och framtidens. En diskussion med utgångspunkt i Proverbium 2007–2011. I: Lars-Erik Edlund & Bengt af Klintberg (red.). Aspekter på ordspråk. Föredrag vid ett symposium i Uppsala 27–28 april 2011. Acta Academiae Gustavi Adolphi 130. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. S. 22–44. Grubb, Christofer Larsson. 1665. Penu proverbiale. Linköping. Holm, Pelle. 1975. Ordspråk och talesätt med förklaringar av Pelle Holm. Ny omarb. upplaga. Stockholm: Bonnier. Honeck, Richard P. 1997. A Proverb in Mind. The Cognitive Science of Proverbial Wit and Wisdom. New Jersey: Lawrence Erlbaum Associates, Publishers. af Klintberg, Bengt. 2014. Våra vanligaste ordspråk. Om skolans betydelse för kännedomen om ordspråk i Sverige. I: Lars-Erik Edlund & Bengt af Klintberg (red.). Aspekter på ordspråk. Föredrag vid ett symposium i Uppsala 27–28 april 2011. Acta Academiae Gustavi Adolphi 130. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. S. 87–94. Kuusi, Matti. 1967. Fatalistic traits in Finnish proverbs. I: Helmer Ringgren (ed.). Fatalistic Beliefs in Religion, Folk lore and Literature. Stockholm: Almqvist & Wiksell. S. 89–96. Läsebok 1979. Läsebok för folkskolan. Faksimileutgåva efter första upplagan 1868. Stockholm. Mieder, Wolfgang. 1993. Proverbs Are Never Out of Season.

Popular Wisdom in the Modern Age. New York & Oxford: Oxford University Press. Myrdal, Janken. 2014. Husdjuren i Låles ordspråk. I: LarsErik Edlund & Bengt af Klintberg (red.). Aspekter på ordspråk. Föredrag vid ett symposium i Uppsala 27–28 april 2011. Acta Academiae Gustavi Adolphi 130. Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. S. 109–119. OSFS = Ordbok över Finlands svenska folkmål. Institutet för de inhemska språken. Ordspråksboken 2004 = Ordspråksboken: en samling ordspråk, talesätt och ramsor från Skelleftebygden i Västerbotten och Jakobstadsnejden i Österbotten. 2004. Skellefteå: Studieförbundet Vuxenskolan. Roos, Anna Maria. 1912a. Hem och hembygd, 1:a skolåret. Sörgården. Stockholm. Roos, Anna Maria. 1912b. Hem och hembygd, 2:a skolåret. I Önnemo. Stockholm. Saxén, Ralf. 1895–98. Finska lånord i östsvenska dialekter. I: Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folkliv, Älfte bandet. Stockholm: P. A. Norstedt & Söner. Stenberg, Pehr. 1966. Ordbok över Umemålet av Pehr Stenberg (1804). Utgiven med inledning och kommentar 1–2. Mit deutzcher Zusammenfassung av Gusten Widmark. Skrifter utgivna genom landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala Ser. A:12 1–2. Uppsala: Ab Lundequistska bokhandeln. Ström, Fredrik. 1926. Svenskarna i sina ordspråk jämte sjutusen svenska ordspråk. Stockholm: Albert Bonnier. Topelius, Zacharias. 1932 (första upplagan 1864). Naturens bok. Läsebok för de lägsta läroverken i Finland. 17:e upplagan. Helsingfors: Söderström. Vendell, Herman. 1905. Ordbok över de östsvenska dialekterna, andra häftet. Helsingfors.

MÖTEN I ÖSTERBOTTEN

114

möten i österbotten

Den tvåspråkiga staden Vasa. Om individerna och mötet mellan finskan och svenskan

Marianne Nordman Vasa universitet, Vasa

Bakgrund Vasa och dess omnejd är utmärkta studieobjekt för den som arbetar med forskning i tvåspråkighet och även i flerspråkighet. Så var det redan på 1980-talet när man inom svenska språket vid Vasa handelshögskola (senare Vasa högskola/Vasa universitet) på prof. Christer Lauréns initiativ inledde forskning i två- och flerspråkighet och i svenskt fackspråk. Så är det ännu i dag vid enheten för nordiska språk vid Vasa universitet. I en uppsats i en nyutkommen volym om Vasa som språkgemenskap (Lönnroth & Laukkanen 2015) diskuterar Kjell Herberts Vasa som språksamfund och fokuserar på tvåspråkigheten på individ- och samhällsnivå. Vasa hade ännu på 1880-talet en stor svensk majoritet (närmare 90 procent), men

under årens lopp har industrialisering och emigration rört om i språkgemenskapen och i dag har staden en finsk majoritet på omkring 70 procent. Samtidigt utmärks Vasa av en ”parallell enspråkighet” i och med att staden har kulturinstitutioner på både finska och svenska och hela skolväsendet och också den största delen av förenings- och kulturlivet har sina egna enspråkiga miljöer. Herberts konstaterar att man i livscykeln från barn till ungdom och småningom till pensionär har kunnat leva rätt enspråkigt, men i arbetslivet har det krävts mer av individuell tvåspråkighet och där har det varit naturligt att i vardagen använda båda språken. (Herberts 2015: 153 ff., 161) År 2015 fanns det 121 nationaliteter i Vasa och där talades 94 olika språk. I dag har flerspråkigheten alltså fått ett allt

större utrymme och Vasa kan betraktas som en internationell stad. Det är naturligt att teman om den tvåspråkiga staden, om individerna och de två språken i Vasa i över 30 år har intresserat forskarna och studenterna vid Vasa universitet. Intresset har redovisats i forskningsrapporter, doktorsavhandlingar, licentiatavhandlingar och avhandlingar pro gradu i huvudsak vid institutionen för nordiska språk, i dag enheten för nordiska språk. Rapporterna anknyter till olika temaområden inom tvåspråkighet och flerspråkighet och representerar även en del andra studier i språkbruk i Vasa. Ett helt paket om undervisning i flerspråkighet på en mer teoretisk basis har arbetats fram och möjliggör nya pedagogiska grepp i språkundervisningen både vid universitetet och utanför. Stadens svenskspråkiga och tvåspråkiga miljöer ger en fruktbar jordmån då det gäller att med olika metoder effektivera svenskinlärningen. Språkforskarna har alltså jämsides med teoretiska vinningar utvecklat nya och praktiskt gångbara sätt att använda stadens tvåspråkighet. Dessutom kan forskarna påvisa det nöje och den nytta som stadsborna, staden, institutionerna och företagen redan har av tvåspråkigheten. Mycket är omedvetet i en naturlig tvåspråkig miljö. I det följande ges en överblick över de intresseområden och den forskning som har funnits och som finns speciellt inom enheten för nordiska språk och dess föregångare, när det gäller tvåspråkighet och flerspråkighet, framför allt inom Vasaregionen. Överblicken, som också bygger på ett par andra

möten i österbotten

115

Kommuner i Finland kan vara antingen enspråkiga (finska eller svenska) eller tvåspråkiga (finska och svenska). Ett synligt tecken på språksituationen i en kommun är texten på gatuskyltar, vägskyltar och liknande skyltar. I en enspråkig kommun används enbart ett av nationalspråken, medan båda används i en tvåspråkig kommun. Ordningen mellan språken visar språkförhållandena på orten genom att texten på befolkningsmajoritetens språk står ovanför texten på befolkningsminoritetens språk. Ett alternativt sätt att visa förhållandet mellan de båda språken och språkgrupperna är med en skillnad i storlek mellan texten på de båda språken. I byggnaden Oikeustalo – Justitiehuset i Vasa finns Österbottens tingsrätt, åklagarämbetet i Österbotten och Vasa förvaltningsdomstol. Verksamhetsområdet är tvåspråkigt, men majoritetsspråket är finska, och därför står det finska namnet överst. Foto: Vincent Westberg.

116

möten i österbotten

studier, ger en bild av tvåspråkigheten och flerspråkigheten inom olika sektorer i samhället. Översikten börjar med språken på arbetsplatsen och fortsätter med den tvåspråkiga servicen, de tvåspråkiga individerna och utbildning i tvåspråkighet och flerspråkighet på olika nivåer från daghem till högskola. Sist i översikten presenteras några andra studier som bidrar till bilden av tvåspråkighet och flerspråkighet i Vasa och dess omgivning.

surureunaiset ’en typ av kravbrev med svarta kanter’ (fi. suru ’sorg’ och fi. reunaiset ’kantade’)

Språk på några arbetsplatser i Vasa I en doktorsavhandling med Vasabaserade företag som utgångspunkt studerar Solveig Strömman (1995) vilka kontakter finskoch svenskspråkiga på samma arbetsplats har med varandra, vilka åsikter de har om det interna bruket av de två språken och hur de undersökta företagen utvecklar sin policy i fråga om användningen av finska och svenska. I undersökningen ingår också en studie i den muntliga fackterminologin som utvecklas internt i den tvåspråkiga miljön, i ett järnhandelsföretag, ett telefonbolag, ett kemiskt företag och fem tryckerier, samtliga i Vasa. Vissa termer på de olika arbetsplatserna är oberoende av språk, och på ett speciellt tvåspråkigt sätt gemensamma för respektive plats. Särskilt vid tryckerierna och telefonbolaget märks en stor fantasirikedom i det muntliga fackspråket. Några exempel visar det platsspecifika termvalet.

Tryckeri: låt e rasa ’sätt i gång maskinen’ papperspinko ’pappersbunt’ liimakokki [limkock] ’den person som limmar’ juorukone [skvallermaskin] ’stationsstiftare’

Järnhandel: kramlalanka ’tegelfästtråd’ (sv. kramla ’järnhake, murankare’ och fi. lanka ’tråd’)

Telefonbolag: friskitongi ’avbitare, bultsax’ piittari ’avbitare’ (av sv. bitare) ta pikkukuppi [en liten kopp] ’hålla kaffepaus’ kolioksa ’impregnera stolpar med kreosol’

Strömmans undersökning är longitudinell. En första enkät behandlades 1981 och uppföljningen gjordes 1991. Man kan notera små förändringar i språkbruk och attityder hos anställda under perioden även om den är kort. Genomgående har det skett en viss förfinskning i fråga om både faktisk språkanvändning och önskemål om hur språken borde brukas. Strömmans informanter ger olika orsaker till det. Språkanvändningen i det omgivande samhället visar en allmän tendens att låta finskan dominera som t.ex. på skyltar och i reklam. Mycket av den information som kommer in i företagen fås på finska och då blir det naturligt att också den interna diskussionen förs på finska. I dag skulle det vara väl motiverat att göra en liknande un-

dersökning för att följa den förändring som utan tvivel har skett sedan 1991. Solveig Lehrer har i en licentiatavhandling (1998) presenterat en undersökning om företags språkbehov och språkanvändning. Flera av de granskade företagen var verksamma inom industrisektorn i Vasa. Undersökningen visar att det finns en god potential för svenska hos de finskspråkiga. Både finskoch svenskspråkiga använder svenska i sina skandinaviska kontakter, i sina utrikeskontakter också tyska och engelska. År 2014 gjorde Anni Malkamäki och Kjell Herberts i ett gemensamt projekt mellan Vasa universitet och Åbo Akademi i Vasa en studie i språkbruket vid Wärtsilä i Vasa. Syftet var att studera flerspråkighet vid det internationella företaget och kartlägga språkplaneringen både regionalt och internationellt. Wärtsilä är en internationell koncern som producerar kraftlösningar för globala marinoch energimarknader och har sin största verksamhet i Vasa och i Trieste i Italien. Engelska är företagets officiella språk och företaget har en egen fackterminologi som används internt. Ofta talas det blandspråk inom företaget, någon form av ”finsvengelska”, och om man talar finska eller svenska använder man ändå Wärtsiläs egen engelska terminologi. I diskussioner händer det att en deltagare talar finska och en talar svenska och språkbyte sker flera gånger under samtalets gång. Vid större möten talas uteslutande engelska men det händer också att man före ett möte beslutar på vilket språk mötet ska hållas. Valet stannar vid finska, svenska eller engelska beroende på vilka som deltar i mötet.

möten i österbotten

Språkanvändningen och behoven att använda olika språk beror också av typen av arbete så att t.ex. montörerna vanligen använder finska, någon gång engelska. Företagets språkpolicy grundar sig på flerspråkighet även om engels kan finns med på alla viktiga områden. När företagets flerspråkiga Shared Service Center placerades i Vasa, berodde det på att de bästa språkfärdigheterna ansågs finnas där liksom också en stor flexibilitet när det gäller språkanvändning. I Vasa ges företagets pressmeddelanden på tre språk och information för investerare på nio, men enheternas namn och de anställdas titlar är enbart på engelska. (Om språkanvändningen vid Wärtsilä se utförligare Herberts i denna volym.) Utöver dessa mer omfattande undersökningar finns det några avhandlingar pro gradu med anknytning till språket på arbetsplatserna. Sirkka-Liisa Brådd undersökte 1983 vilken betydelse språket hade för valet av arbetsplats. Målgruppen utgjordes av bl.a. studenter från Vasa sjukvårdsläroanstalt. Minna Välikangas studerade 1996 språk och språkanvändning inom företaget Käyttöauto, bl.a. i Vasa. Undersökningen gjordes med utgångspunkt i en enkät som visade att de anställda vid enheten i Vasa såg det som positivt med den tvåspråkighet på arbetsplatsen som var en realitet i kontakten med både arbetskamrater och kunder. Tvåspråkigheten är också central i Noora Seppäläs fallstudie (2016) om translatorisk verksamhet vid Dermoshop, ett kosmetikaföretag med huvudkontor i Korsnäs ett stycke söder om Vasa, och med egen översättningsverksamhet där.

117

118

möten i österbotten

Dermoshop finns alltså i en svenskspråkig miljö och har försäljning på den finska marknaden men också i Sverige.

Tvåspråkig service i Vasa På initiativ av rektor Martti Ulkuniemi i stadsstyrelsen i Vasa genomfördes i början av 1980-talet tre studier som 1983 ledde till avhandlingar pro gradu om den tvåspråkiga servicen i Vasa. En studie utfördes av Anne Sjöblad och rörde Vasabornas önskemål om och attityder till språkmiljön omkring bostaden. Tarja Murros undersökning gällde socialvården (socialbyråns vårdavdelning) och Leena Peltomäkis akutmottagningen inom stadens hälsovård. På akutmottagningen fungerade betjäningen av patienterna bra när den genomfördes enligt patienternas språkgrupp, men man var inte alltid nöjd med läkarnas kunskaper i svenska. Inom socialvården var alla kunder nöjda med den språkliga servicen, oberoende av språkgrupp, men serviceutbudet på svenska var ändå i viss mån otillfredsställande, eftersom många svenskspråkiga kunder valde att för säkerhets skull tala finska då personalen gjorde det. Kunderna/besökarna upplevde att de var i beroendeställning. Personalen å sin sida tyckte att den betjänade kunderna på deras eget språk. Siri Harjuntausta har långt senare (2005) granskat språkservicen vid Vasa arbetskraftsbyrå. En ny språklag i Finland trädde i kraft i januari 2004 och hon ville se hur språklagen förverkligas, om lagen påverkar kundbetjäningen och vilka spår den i så fall sätter.

Impulsen till hennes undersökning kom från arbetskraftsbyråns sida. Inom den samhällsvetenskapliga fakulteten vid Vasa universitet har Maaret Styf 2000 publicerat en rapport om utveckling av kommunikation vid ett tvåspråkigt sjukhus med Vasa centralsjukhus som exempel. Rapporten är en del av ett större forskningsprojekt där också bl.a. sjukhuset i Jakobstad är studieobjekt. En del av undersökningen fokuseras på kommunikation och tvåspråkighet vid sjukhusen. Undersökningen visade bl.a. att tvåspråkigheten förverkligades på ett gott sätt på sjukhuset i Vasa, minst 50 % av patienterna gav vitsordet ”god” åt personalens språkkunskaper. Inte heller den tvåspråkiga kommunikationen mellan de anställda skapade problem. Båda språkparterna kunde använda sitt eget språk vid kommunikation, men också blandspråk förekom. Över lag konstaterade man att den svenskspråkiga personalen lättare gick över till det andra inhemska språket än den finskspråkiga. Information och skolning skedde mer på finska och t.ex. datorprogram och bruksanvisningar var på finska. (Styf 2000: 99 ff.) Styf betonar att språket som kommunikationsmedel accentueras vid ett tvåspråkigt sjukhus. Över huvud taget såg man i hennes undersökning tvåspråkigheten som något positivt och berikande men bristande språkkunskaper innebär naturligtvis risker. (Styf 2000: 100 ff.) Liknande resultat kom också Anni Malkamäki till 2011 i sin granskning av tvåspråkig praxis hos individer på två avdelningar vid Vasa centralsjukhus. Kommuni-

kation på två språk upplevdes som en naturlig del av vardagen på arbetsplatsen. Gun-Viol Vik och Jari-Pekka Välimaa har 2013 kartlagt den tolkningspraxis som tillämpas i vården på Vasa centralsjukhus. Undersökningen visar att praxisen kan ses utgående från två perspektiv. Det ena bygger på den officiella tvåspråkigheten och det andra på patienter med annan språklig bakgrund än finska och svenska. Vasa centralsjukhus och tvåspråkigheten i sjukvårdsdistriktet återspeglas tydligt i personalens språkliga sammansättning och i språkkunskaperna. Personalen upplever inte rent generellt den tvåspråkiga arbetsmiljön som någon belastning. När det gäller vården använder personalen normalt både finska och svenska och omkring hälften av informanterna i studien berättar att de själva har fungerat som tolkar i vårdsammanhang. Vanligen gäller det då tolkning mellan finska och svenska. Då det är fråga om andra språk anlitar man normalt professionella tolkar om sådana finns tillgängliga men språk och tidsramar kan innebära vissa begränsningar. Också läkarna och övrig vårdpersonal kan vid behov själva fungera som tolkar, trots att många av dem upplever tolkningen som belastande och som någonting som inte hör till det egentliga vårdarbetet. Ibland måste man förlita sig på icke-professionell tolkning där anhöriga till patienten får träda till. Personalen är väl medveten om riskerna med att vården kan bli lidande om tolkningen inte fungerar. Språkanvändningen vid Vasa centralsjukhus har under de senaste åren gett upphov

möten i österbotten

119

Här pågår tolkning för Vasa stadsfullmäktige 9.11.2016. Tolkarna i bild är till vänster Gun-Viol Vik och till höger Annica Törmä. Foto: Rebecka Lidman.

till flera avhandlingar pro gradu som inte direkt har att göra med den löpande kommunikationen utan som tar fasta på andra aspekter på två språk i bruk. Mari Mäki-Torkko (2015) har studerat hur de anställda på Vasa centralsjukhus ser på de språkkurser som de har möjlighet att delta i och som de betraktar som viktiga för att tvåspråkigheten ska fungera. Jari Lehto (2013) har ur ett tvåspråkigt perspektiv granskat skriftpraktiker och skrifthändelser på Vasa centralsjukhus och Mira Tuorila (2015) har studerat hur personalen vid centralsjukhuset förhåller sig till den fackspråkliga tvåspråkigheten där. Också den tvåspråkiga servicen inom det kulturella området har väckt intresse hos språkstudenterna. Anne Ekman har (1990) undersökt hur Vasaborna, i synnerhet de som betraktar sig som tvåspråkiga, besöker teater på finska och på svenska. Även om de

120

möten i österbotten

Wasa Teater grundades år 1919 och är den professionella svenskspråkiga teatern i Vasa. Den fungerar också som Österbottens regionteater. Namnskylten på teaterbyggnaden är enbart på svenska. Foto: Vincent Westberg.

Vaasan Kaupunginteatteri är den professionella finskspråkiga teatern i Vasa. Teaterverksamhet på finska fick sin början i staden hösten 1906, då Vaasan Työväen Teatteri [Vasa arbetarteater] grundades. Senare fick teatern namnet Vaasan Suomalainen Teatteri [Vasa finska teater]. År 1972 blev teatern kommunal och tog då det nuvarande namnet Vaasan Kaupunginteatteri [Vasa Stadsteater]. Teatern har sin namnskylt enbart på finska. Foto: Vincent Westberg.

flesta av de slumpmässigt 200 tillfrågade ansåg sig ha tillräckliga språkfärdigheter för att gå på teater över språkgränsen var det ändå inte vanligt att de gjorde det. Eeva-Maria Vuorinen har (2006) följt upp Ekmans teaterstudie för att se om förhållandena förändrats under de drygt 10 år som gått sedan föregående undersökning. Hon har studerat attityder och teatervanor hos publiken på både Wasa Teater och den finska Vaasan Kaupunginteatteri och konstaterar att det mesta är ganska oförändrat. Tvåspråkig publik och svenskspråkig söker sig mer till Wasa Teater, medan enspråkigt finsk publik föredrar Vaasan Kaupunginteatteri. De enskilda individernas teaterbesök har över huvud taget blivit något färre med åren.

Tvåspråkighet i möteskontext Forskarteamet BiLingCo (Bilingualism and Communication in Organizations) 2010– 2014 är till vissa delar ett samarbete mellan Vasa universitet och Uleåborgs universitet och har finansierats av Svenska litteratursällskapet i Finland. Inom forskarteamet intresserar man sig för bl.a. hur samspelet mellan språken fungerar i två- och flerspråkiga kontexter, hur denna två- och flerspråkighet upplevs och hur den matchar språkliga strategier. I en BiLingCo-rapport som publicerades 2016 redogör Gun-Viol Vik för tvåspråkigheten i några möteskontexter. Hennes studie gäller de tvåspråkiga fullmäktigeförsamlingarna för Vasa stad, Vasa sjukvårdsdistrikt och Österbottens förbund. Hon granskar hur

möten i österbotten

språken samspelar och hur man förverkligar tvåspråkigheten i de olika kontexterna där mötesaktörerna använder finska och svenska som mötesspråk. Vid mötena finns också alltid tillgång till simultantolkning. Tabell 1 visar användningen av svenska på två olika stadsfullmäktigemöten i Vasa, det ena år 1991 och det andra år 2011. Vik konstaterar att det generellt verkar som om det senare mötets språkmönster är mer finskt men eftersom materialet ändå är litet är hon inte benägen att dra alltför långtgående slutsatser om språkanvändningen. Verksamhetsbetingelserna för tvåspråkighet bygger på lagstiftning och på bestämmelser som de olika fullmäktigeförsamlingarna har för fullmäktigearbetet, men kontexterna i Viks undersökning är ändå olika. Den tvåspråkiga staden Vasa har finska som majoritetsspråk, medan de två tvåspråkiga regionala samkommunerna, Vasa sjukvårdsdistrikt och Österbottens förbund, har svenska som majoritetsspråk. För ordförandena i de oli-

ka kontexterna gäller det att leda mötena på två språk och i sin ordföranderoll använder de konsekvent båda språken. Tjänstemännen visar större variation i sitt val av språk, men praxis är huvudsakligen tvåspråkighet vid föredragningar och vid svar på frågor. De flesta ledamöter talar det egna modersmålet när de gör sina inlägg även om det finns de som talar både svenska och finska. Mötesdokumenten finns tillgängliga på båda språken och ledamöterna läser dem vanligen på sitt modersmål. Tvåspråkigheten i inlägg av ledamöter som talar båda språken förverkligas i övrigt på olika sätt och åsikterna om praxisen varierar. Det känns inte alltid så bra om tvåspråkigheten genomförs alltför konsekvent så att varje replik ges med exakt samma innehåll på båda språken. Mötesdeltagarna ser gärna att tvåspråkigheten förverkligas så att innehållet inte nödvändigtvis är detsamma på båda språken utan anförandet går innehållsmässigt vidare även om talaren byter

Tabell 1. Bruket av svenska och finska på ett stadsfullmäktigemöte i Vasa år 1991 och år 2011. (Vik 2016: 58.) Andel inlägg på finska

Antal inlägg

Andel inlägg på svenska

Andel inlägg på båda språken

1991

2011

1991

2011

1991

2011

1991

2011

Ordförande

38 %

54 %

25 %

11 %

36%

35%

Tjänstemän

50 %

100 %

50 %

Ledamöter

57 %

76 %

43 %

16 %

44 %

64 %

31 %

13 %

25 %

23 %

Andel totalt

121

122

möten i österbotten

språk, vilket förutsätter att ledamöterna har en god språkförståelse. I alla tre fullmäktigeförsamlingarna finns tillgång till tolkning, som utnyttjas bl.a. därför att det finns ledamöter som har svaga kunskaper i det andra inhemska språket. Tillgången till tolkningsservice upplevs i allmänhet som viktig eftersom alla då kan delta i beslutsfattandet på en jämlik språklig grund och tolkningen gör det möjligt att undvika tröttande upprepningar på det andra språket. Vikten av att var och en får tala sitt modersmål och därigenom har möjlighet att uttrycka sig exakt och nyanserat understryks genom tolkningsservicen. De som deltagit i undersökningen betonar i sina uttalanden att tvåspråkigheten i de tre kontexterna utfaller väl: ”Det [tvåspråkiga möten] är naturligt, visar respekt för båda språkgrupperna, speglar verkligheten i medlemskommunerna.” ”Vasa kan vara en bra förebild!” Men visst finns det också negativa åsikter: ”Valtuustokieleksi suomi, sillä pärjää kaikki eikä tule väärinkäsityksiä. Kaupunki säästää tulkkauskulut. [Finska som fullmäktiges språk, alla klarar sig på fins ka och det blir inga missförstånd. Staden sparar in tolkningskostnaderna.]” Kontentan av studien blir ändå att Vasa och regionen kunde vara en god modell för en

fungerande tvåspråkighet i möteskontext, i professionell kommunikation. En rapport av Nina Pilke och Sanna Salminen (2013) behandlar språklig praxis vid tvåspråkiga möten som hålls av Landskapets samarbetsgrupp (MYR), en samarbetsgrupp för Österbotten. Rapporten är en publikation inom forskarteamet BiLingCo. Tvåspråkigheten i samarbetsgruppen fungerar på liknande sätt som i de församlingar som Gun-Viol Vik studerat och som redovisats ovan, men utan tillgång till simultantolkning. Språkväxlingen är tät och kan te sig som i följande exempel (Pilke & Salminen 2013: 59) där ordföranden och en mötesdeltagare diskuterar tidpunkt för nästa möte. Samtalet förs på båda språken och språkväxlingen i replikföringen resulterar i stort sett i ett identiskt innehåll. I exemplet nedan ges de svenska delarna av replikerna med kursiv och de finska uttrycken med normal stil. Ordf.: Den nionde? Yheksäs päivä? Ledamot: Eftermiddag. Ordf.: Iltapäivä? Kukaan ei vastusta eli näin se on sitten, se on yheksäs päivä ja iltapäivä, ja alotetaan kello 13. Näin päätetään, det här har vi beslutit. Trettonnoll-noll. Samma plats. Övriga ärenden, muut asioita? - -. Mötet är avslutat. Kokous on päättynyt. Figur 1 tyder på att de flesta upplever tvåspråkigheten vid samarbetsgruppens möten som rättvis och naturlig, men lite över hälften

Kokous on päättynyt.

Figur 1 tyder på att de flesta upplever tvåspråkigheten vid samarbetsgruppens m

ten i österbotten 123 är dyr och som rättvis och naturlig, men lite överm öhälften anser att den samtidigt

betungande. anser att den samtidigt är dyr och betungande. Resultaten i Pilkes och Salminens undersökning visar ändå, även för samarbetsgruppens sammanträden, att tvåspråkigheten upplevs som fungerande och som i stort sett positiv och som en naturlig del av mötena. Men den är också en utmaning som man måste beakta under mötena och när man förbereder dem för att deltagarnas rätt att använda sitt eget språk ska kunna förverkligas, konstaterar Pilke och Salminen (2013: III). I en två- eller flerspråkig miljö ger tolkning nödvändiga och värdefulla möjligheter att överbrygga språkliga klyftor. Flera av studierna vid Vasa universitet har, mest under de senaste åren, fokuserat på tolkning och tolkningsverksamhet i möteskontext, oftast i officiella sammanhang, och tolkning har fått en hel del uppmärksamhet också i studenternas avhandlingsarbeten. Så har t.ex. Minna Höglund skrivit om simultantolkning vid stadsfullmäktigesammanträden i Vasa och Jakobstad (1992) och Jari-Pekka Välimaa om tolkning inom vårdbranschen, om praxis och utmaningar ur personalens synvinkel (2013). Gun-Viol Vik som själv ofta fungerar som tolk har i sin doktorsavhandling (2006) om tolkning mellan finska och svenska använt sig av material från tolkningssituationer i Vasa. Hennes tolkningsintresse har fört henne vidare in i mer omfattande forskningsprojekt (se ovan) där tolkning spelar en central roll.

Tvåspråkighet är Täysin tai osittain samaa mieltä

Ei samaa eikä eri mieltä

Täysin tai osittain eri mieltä

En osaa sanoa

luonnollista

80%

oikeudenmukaista kallista kuormittavaa

10% 10%

90% 21% 30%

16%

10% 58%

15%

55%

Figur1. 1.Synen Synen på påtvåspråkighet tvåspråkighetvid vidmöten mötenenligt enligtPilke Pilke&&Salminen Salminen(2013: 22); Figur helt (grön eller delvis samma åsikt, lila = inte av samma ochav inte av annan (2013: 22); = heltav eller delvis av samma åsikt, lila = inte röd = helt eller delvis av annan åsikt, blå = kan inte säga; förklaringarn samma och inte av annan åsikt, röd = helt eller delvis av annan åsikt, vänster lodrätt uppifrån ochtill ner:vänster naturligt, rättvist, dyrt, och betungande). blå = kan inte säga; förklaringarna lodrätt uppifrån ner: naturligt, rättvist, dyrt, betungande).

Resultaten i Pilkes och Salminens undersökning visar ändå, även för samarbetsg

sammanträden, att tvåspråkigheten upplevs som fungerande och som i stort sett Tvåspråkiga individer i VasaMen den är också en utmaning som man må och som en naturlig del av mötena. Det första projektet i Finland om tvåspråkiga skolelever är Ulla Lauréns som pågick från slutet av 1980-talet till 1994 och som då avslutades med en doktorsavhandling om tvåspråkiga och enspråkiga skolelevers skriftliga produktion. Inom projektet publicerade U. Laurén ytterligare tre monografier som analyserar val av skolspråk, pedagogisk beredskap och språkbehärskning hos elever från tvåspråkiga familjer i Vasa. En av undersökningarna visar t.ex. att modern betyder mest för val av skolspråk för barn i tvåspråkiga familjer, om hon och fadern har ungefär samma utbildning. Fadern inverkar avgörande om han har en klart högre utbildning. Föräldrarnas ålder är en viktig faktor: med högre ålder har man större med-

124

möten i österbotten

vetenhet om språkfärdigheternas betydelse. Men man kan samtidigt säga att viljan att ge barnen föräldrarnas båda språk är viktig för de flesta, och avgör ofta skolvalet. Den pedagogiska beredskapen att ta hand om barn från tvåspråkiga familjer är medvetet utvecklad vid de svenskspråkiga skolorna. De tvåspråkiga barnen inom de svenska skolorna i Vasa har lyckats väl i familjernas avsikt. Deras språkbehärskning är inte sämre än de enspråkigas och de har två språk. En lika positiv syn möter i Sannina Sjöbergs fallstudie av fem tvåspråkiga föräldrars familjespråkval 2015. Hennes undersökning visar att de som hållit fast vid tvåspråkighet för sina barn känner sig mer nöjda med resultatet av sitt val än de som har övergått till enspråkighet. Raija Berglunds doktorsavhandling 2008 handlar om ett simultant tvåspråkigt barns interaktion på två språk och är en longitudinell fallstudie, förankrad i den specifikt tvåspråkiga miljön i Vasa. Barnet, Berglunds egen son, lär sig två språk, finska och svenska, på ett naturligt sätt i sin tvåspråkiga familj och omgivning. Ett rimligt resultat är att barnet beter sig som tvåspråkiga personer gör, dvs. talar ett språk i sänder, svenska i svensk kontext och finska i finsk, och får på så sätt till alla delar uppleva egenarten hos de båda språken liksom också de båda språkgruppernas språkförhållanden och kulturella prägel. Jenni Litmanen har 2003 med material från två tvåspråkiga familjer granskat ungdomars kulturkonsumtion, fritidsintressen och önskemål. Också här är attityderna till

tvåspråkighet mycket positiva och föräldrarna har tagit väl vara på möjligheterna till två språk. Ungdomarna ser tvåspråkigheten som en personlig fördel och vill också att deras egna barn ska bli tvåspråkiga. De har dels en stark finlandssvensk identifikation, men samtidigt också en tvåspråkig. För dem är det naturligt att söka sig till svenskspråkiga men också till finskspråkiga nöjeslokaler och ”rum” i Vasa utan att känna sig utanför.

Språk och skola i Vasa, från daghem till universitet En av de första avhandlingarna pro gradu med anknytning till språk och skola i Vasa är Eeva Hirvolas undersökning från 1986. Hirvola granskar hur föräldrar väljer daghemsspråk för sina barn och visar bl.a. att tvåspråkiga familjer till största delen väljer svenskspråkigt daghem. Enligt Hirvola har modern större inverkan på val av språk än fadern, ifall inte faderns utbildning är mycket högre. Resultatet påminner om det i en större undersökning av U. Laurén om tvåspråkiga Vasafamiljers val av skolspråk för sina barn. Irländskan Michelle Nelson har 2000 jämfört finska elevers attityder till svenska med irländska elevers attityder till iriska. Hon jämför språkbadselever i Vasa och elever vid finsk skola i Tammerfors med motsvarande grupper på Irland. En skillnad som Nelson noterar är att finska elever motiverar sina svenskstudier med förnuftsskäl, medan irländska elever motiverar sina studier i iriska med känsloskäl, dvs. iriska har ett symbolvärde för dem.

I ett stort antal avhandlingar har studenterna granskat resultat av svenskundervisningen i finska skolor i Vasa, studerat material som används i skolorna och följt elevernas kontakter över språkgränsen. Det är fråga om grammatik och språkriktighet, felanalys, inlärningsmotivation, attityder, men också om kulturförmedling i svenskundervisningen. År 2012 bildades ett tvåspråkigt skolcampus, Campus Lykeion, i Vasa då det finskspråkiga gymnasiet Vaasan lyseon lukio och de svenskspråkiga Vasa gymnasium och Vasa svenska aftonläroverk flyttade in under samma tak. I en uppsats inom forskarteamet BiLingCo analyserar Nina Pilke och Gun-Viol Vik (2013) Campus Lykeions strategier och personalens syn på den gemensamma tvåspråkiga praxisen. Materialet för deras analys består av bakgrundsdokument, enkäter, observationer och material från en utbildningsdag. Analysen av experimentet med skolcampuset, kallat Vasamodellen, visar att man har skapat sig relativt klara principer för hur två språk kan brukas med tanke på de yttre ramarna. Tvåspråkigheten syns i skyltningen i gemensamma utrymmen och i information. I sådana situationer använder man ganska konsekvent finska och svenska. På dörrarna har man t.ex. först finsk text och sedan svensk, antingen så att man skiljer de båda språken åt genom snedstreck (Juhlasali/Festsal) eller så att man använder sig av två rader där den översta är på finska och den nedre på svenska. Flerspråkighet i skollandskapet syns också på skolornas anslagstavlor och i tidningshyl-

möten i österbotten

125

Anslag på två språk i Campus Lykeion i Vasa. Den översta texten är på finska, den nedersta på svenska, helt enligt praxis i tvåspråkig miljö med finska som majoritetsspråk. Foto: Kjell Herberts.

Anslag i anknytning till elevernas matsal i Campus Lykeion. Svenskan står i detta mer inofficiella fall som första språkalternativ. Ordet roskis är en vardaglig finlandism (från fi. roskis, roskakori) och betyder här ’soptunna’. Foto: Deltagarna i kursen De inhemska språken som samhällets språk, Vasa universitet, 2013.

126

möten i österbotten

lorna samt i de projektarbeten som eleverna ställer ut. Ett tredje språk i sammanhanget är engelskan. Men när det gäller tillämpningen av strategierna har verksamheten ännu inte, när analysen gjordes, funnit sina former och för att till fullo realisera modellen behövs satsningar på styrdokument som kan stödja utvecklingen och på så sätt fullskaligt göra det möjligt att utnyttja den expertis som campusgemenskapen kan ge. Målet med modellen är att under samma ”tak” skapa en tvåspråkig verksamhetskultur, en kultur som överskrider språkgränserna. (Pilke & Vik 2013) I två arbeten har studenter följt upp hur utvecklingen mot en tvåspråkig struktur äger rum och fungerar. Susanna Syrjälä har 2015 studerat tvåspråkigheten på Campus Lykeion utgående från en gymnasiekurs i juridik som ordnades av Helsingfors universitets juridiska fakultet i Vasa. Kursen genomfördes som ett samarbete mellan de två gymnasierna på campusområdet. Undervisningen gick på två språk, svenska och finska. Noora Takaveräjä har i sin tur 2015 studerat det språkliga utbud på campusområdet som eleverna märker och som de kan tillgodogöra sig i sitt lärande. Eleverna uppskattar möjligheterna och säger sig hellre studera på ett tvåspråkigt än på ett enspråkigt campusområde. En färsk rapport (Hansell, Engberg, Pörn & Heittola 2016: 212 f.) visar att även om man inom campusexperimentet har en positiv inställning till den tvåspråkiga modellen, så har det ändå inte under de tre första

verksamhetsåren skett några märkbara förändringar i elevernas kontakt med det andra inhemska språket. Det krävs alltså mer aktivitet och systematiska åtgärder för att samarbetet mellan språkgrupperna ska fungera optimalt. Också de som studerar svenska vid Vasa universitet utgör åtminstone under sin studietid en väsentlig del av samhället i Vasa och har gett material till flera undersökningar om två språk i kontakt. Pia Hampori t.ex. har 2001 granskat hur och var studenterna inom svenskundervisningen söker sina fritidssysselsättningar. Bodil Haagensen har i sin doktorsavhandling 2007 arbetat med studenter inom språkundervisningen vid universitetet liksom också Sirpa Sipola i sin doktorsavhandling 2006. I båda fallen har den svenskspråkiga omgivningen i Vasa utgjort en utmärkt miljö för studenternas språkinlärning och för olika undervisningsexperiment, oberoende av inlärningsmetod. Även en del av Helsingfors universitets juridiska utbildning finns i Vasa som en tvåspråkig enhet där studenterna får sin utbildning samtidigt på båda språken i en miljö som stödjer deras tvåspråkighet. Valet av Vasa som lokaliseringsort är en medveten satsning på tvåspråkighet från Helsingfors universitets sida. Två stora pedagogiska utvecklingsprojekt, svenskt språkbad och tandemundervisning, har en stark förankring i det tvåspråkiga Vasa. I en separat artikel i denna volym redogör Siv Björklund närmare för de två pedagogiska metoderna och för hur de har

vuxit fram i den gynnsamma språkliga miljön i Vasa.

Andra studier i språkbruk i Vasa Språkbruket i Vasa har också studerats ur andra synvinklar än ur det direkta mötets mellan svenskt och finskt. Studierna rör sig på en personlig nivå, men också på ett vidare regionalt och t.o.m. på ett internationellt plan. Heidi Nyblom arbetade i början av 2000-talet som forskningsassistent inom det internationella projektet ”Address in some Western European languages” där man under australiensisk ledning studerade tilltal på två orter i Frankrike, i Tyskland, Österrike, Sverige och för finlandssvenskans del i Vasa. Nyblom samlade för ändamålet en fokusgrupp i Vasa och gjorde intervjuer med Vasabor i olika ålderskategorier. Dessutom lät hon åren 2004 och 2005 ungdomar som studerade vid högskola i Vasa besvara enkäter med tilltal som tema. Drygt hälften var svenskspråkiga och resten finskspråkiga. Resultaten visade att skillnaderna mellan språkgrupperna var ganska små. De finskspråkiga valde tilltalet te [ni] i fler kontexter än de svenskspråkiga valde ni, men svenskspråkiga sydösterbottniska studenter valde också ganska ofta ni. Valet av tilltal verkade bero på mottagarens ålder, status, titel eller yrkesroll, men tilltal med ni bottnade även i artighet och respekt inför samtalspartnern. (Se vidare i Nyblom 2006.) Marianne Blomqvist, Vasabördig namnforskare som arbetat vid Helsingfors universitet, har i olika uppsatser intresserat sig för

möten i österbotten

ortnamnen i Vasa förr och nu. I en uppsats från 2015 baserar hon sin granskning av ortnamnsskicket, i stort och smått i Vasa, på namnkunnandet hos svenskspråkiga invånare i staden. Det intressanta är dock att de upptecknade namnen inte är enbart svenska. Hon konstaterar att de svenskspråkiga Vasaborna i någon utsträckning talat tre inhems ka språk, dvs. högsvenska, det regionala stadsmålet ”Vasasvenska” och finska. Hon låter i tur och ordning ortnamnen Valhallavägen, Galabackan och Rytilaakso belysa bruket av de tre varianterna, men visar också hur flerspråkigheten redan för länge sedan kommit in i namnvokabulären som i Café Mocca, Caprera, Commerce, Himalaja, Picknick och Viadukten. (Blomqvist 2015: 85) Vasa är naturligtvis inte ensam om sin språkliga status. Också ute i Europa finns flera städer med liknande betingelser. Kjell Herberts och Christer Laurén har gett ut ett häfte, Urbes linguas suas habent (1998), med grundläggande data om de tre tvåspråkiga städerna Fribourg/Freiburg i Schweiz, Bozen/Bolzano i Alto Adige/Südtirol i Italien och Vasa. Texten i häftet finns på finska, svenska, tyska, franska och italienska, dvs. på de tre städernas språk. Städerna påminner om varandra i det att de har två stora språkgrupper med ungefär samma kvantitativa relationer. Kulturellt är likheterna många: två ledande dagstidningar, en på vartdera språket, och radio- och tv-program som produceras på båda språken. Teaterverksamheten i städerna existerar för båda språkgrupperna, i Vasa med två fasta scener, en finsk och en

127

128

möten i österbotten

svensk. Städerna erbjuder alltså en mångfald av allt det goda som tvåspråkigheten kan ge.

Konklusioner Överblicken över studier om den tvåspråkiga staden Vasa, om individerna och mötet mellan finskan och svenskan i staden och dess omnejd, ger en mångfasetterad och bred bild av språkbruket på olika språkliga nivåer, på individens, familjens, samhällets, företagens, organisationernas och utbildningens områden. Det övergripande intrycket blir att tvåspråkigheten i huvudsak upplevs som en positiv och fungerande verklighet oberoende av i vilken av de många språkmiljöerna som språkbrukarna befinner sig. Men där man kunnat följa utvecklingen mer longitudinellt märks en tendens till en allt starkare finsk närvaro. Språkforskningen, framför allt vid institutionen/enheten för nordiska språk vid Vasa

universitet, har satt i gång och utvecklat moderna modeller för språkundervisning på alla nivåer från daghem till universitet. Arbetet sker utgående från den mycket praktiska nivån på fältet, nationellt i Vasa men också annanstans i landet, och även internationellt. Forskningen har visat att den unika balanserade tvåspråkigheten i Vasa är en naturresurs att ta vara på, och forskningen ger möjligheter och metoder att förädla resurserna. Undersökningarna har också visat att Vasaborna själva, deras samhälleliga och sociala verksamheter och deras företag, förstår sig på att ta vara på de språkliga möjligheterna. Vasaborna kan många språk, eftersom de har två redan från början. I Vasa lever tvåspråkighet tillsammans med fackspråklig kommunikation i en naturlig och nära relation. Det är fråga om faktorer, värden, som skapar trivsel, kulturell kvalitet och livskvalitet.

Litteratur Berglund, Raija. 2008. Ett barns interaktion på två språk. En studie i språkval och kodväxling. Acta Wasaensia Nr 190. Språkvetenskap 37. Universitas Wasaensis. Vasa. Blomqvist, Marianne. 2015. Kappsäcken, Lemmenkuja, Konstantintorget – om ortnamn i Vasa förr och nu. I: Harry Lönnroth & Liisa Laukkanen (toim./red.). Vaasa kieliyhteisönä. Näkökulmia kaksikielisen kaupungin monikielisyyteen / Vasa som språkgemenskap. Perspektiv på den tvåspråkiga stadens flerspråkighet. Vaasan yliopiston julkaisuja. Tutkimuksia 304. Kielitiede 49. Vaasa: Vaasan yliopisto. S. 57–90. Haagensen, Bodil. 2007. Dialogpedagogik och motivation. En fallstudie i svenska på universitetsnivå. Acta Wasaensia Nr 174. Språkvetenskap 32. Universitas Wasaensis. Vasa. Hansell, Katri, Charlotta Engberg, Michaela Pörn & Sanna Heittola. 2016. Språkkontakter under de tre första åren på ett tvåspråkigt gymnasiecampus. I: P. Hirvo-

nen, D. Rellstab & N. Siponkoski (red.). Text och textualitet. Vakki Publications 7. Vasa: Vakki. S. 202–214. Herberts, Kjell. 2015. Vasa som språkgemenskap – tvåspråkighet på individ- och samhällsnivå. I: Harry Lönnroth & Liisa Laukkanen (toim./red.). Vaasa kieliyhteisönä. Näkökulmia kaksikielisen kaupungin monikielisyyteen / Vasa som språkgemenskap. Perspektiv på den tvåspråkiga stadens flerspråkighet. Vaasan yliopiston julkaisuja. Tutkimusia 304. Kielitiede 49. Vaasa: Vaasan yliopisto. S. 153–163. Herberts, Kjell & Christer Laurén. 1998. Urbes linguas suas habent: Bolzano/Bozen, Fribourg/Freiburg, Vaasa/Vasa. Vasa: Svensk-Österbottniska Samfundet. Karjalainen, Katri. 2011. Interaktion som mål och medel i FinTandem. Strategier och orientering vid problem i språkproduktion. Acta Wasaensia Nr 244. Språkvetenskap 43. Universitas Wasaensis. Vasa. Laurén, Christer. 1999. Språkbad. Forskning och praktik. Vaa-

san yliopiston julkaisuja. Tutkimuksia 226. Språkvetenskap 36. Vasa: Vasa universitet. Laurén, Christer. 2000. Kielten taitajaksi. Kielikylpy käytännössä [Att bli språkexpert. Språkbad i praktiken]. Jyväskylä: Atena Kustannus Oy. Laurén, Ulla. 1994. Tvåspråkiga och enspråkiga skolelevers skriftliga produktion. Performans och kreativitet. Acta Wasaensia Nr 37. Språkvetenskap 4. Universitas Wasaensis. Vasa. Lehrer, Solveig. 1998. Språkbruk vid sex företag i Österbotten, med tonvikt på svenska. Licentiatavhandling. Vasa: Vasa universitet. Lönnroth, Harry & Liisa Laukkanen (toim./red.). 2015. Vaasa kieliyhteisönä. Näkökulmia kaksikielisen kaupungin monikielisyyteen / Vasa som språkgemenskap. Perspektiv på den tvåspråkiga stadens flerspråkighet. Vaasan yliopiston julkai suja. Tutkimusia 304. Kielitiede 49. Vaasa: Vaasan yliopisto. Malkamäki, Anni & Kjell Herberts. 2014. Case Wärtsilä. Flerspråkighet i arbetssituationer Monikielisyys työtilanteissa Multilingualism in work situations. Vaasan yliopiston julkaisuja. Selvityksiä ja raportteja 194. Vaasa: Vaasan yliopisto. Nyblom, Heidi. 2006. ”Ni är det säkraste sättet att tilltala” – Studerandes val av tilltalsformer. I: Veikko Muittari & Matti Rahkonen (red.). Svenskan i Finland 9. Meddelanden från Institutionen för språk vid Jyväskylä universitet 1. Jyväskylä. S. 194–203. Pilke, Nina & Sanna Salminen. 2013. Kielelliset käytänteet Pohjanmaan maakunnan yhteistyöryhmän (MYR) kaksikielisissä kokouksissa: Tilannesidonnainen samanaikaisuus ja kielivalinnan vaihtoehtoisuus viestinnän ja vuorovaikutuksen näkökulmasta. [Språkliga praktiker vid tvåspråkiga möten inom Landskapets samarbetsgrupp (MYR). Situationsbunden samtidighet och alternativt språkval sett ur kommunikationens och interaktionens synvinkel]. Vaasan

möten i österbotten

yliopiston julkaisuja. Selvityksiä ja raportteja 183. Vaasa: Vaasan yliopisto. Pilke, Nina & Gun-Viol Vik. 2013. Kaksi kieltä saman katon alla. Kielistrateginen näkökulma kaksikieliseen lukiokampukseen. [Två språk under samma tak. En språkstrategisk synvinkel på ett tvåspråkigt gymnasiecampus]. I: M. Eronen, & M. Rodi-Risberg (toim.). Perspektivet som utmaning. Vakki Publications 2. Vaasa: Vakki. S. 292–302. Sipola, Sirpa. 2006. Vuxenspråkbad i svenska. Ur den autonoma inlärningens synvinkel. Acta Wasaensia Nr 155. Språkvetenskap 30. Universitas Wasaensis. Vasa. Strömman, Solveig. 1995. Två språk på arbetsplatsen. Status och förändring. Acta Wasaensia Nr 44. Språkvetenskap 7. Universitas Wasaensis. Vasa. Styf, Maaret. 2000. Viestinnän kehittäminen kaksikielisessä sai raalassa. Esimerkkitapauksena Vaasan keskussairaala. [Utveckling av kommunikation vid ett tvåspråkigt sjukhus. Exemplet Vasa centralsjukhus]. Reports 54. Vaasa: Vaasan yliopisto. Vik, Gun-Viol. 2016. Fullmäktigeförsamlingar i ljuset av språklig växelverkan. Tvåspråkighet i tre fullmäktigeförsamlingar. Publikationer från Vasa universitet. Rapporter 207. Vasa: Vasa universitet. Vik, Gun-Viol & Jari-Pekka Välimaa. 2013. Tolkning i sjukhusmiljö – vem tolkar för vem, när och varför? I: MikaEL, Kääntämisen ja tulkkauksen tutkimuksen symposiumin verkkojulkaisu, Vol. 7. S. 84–94. Vik-Tuovinen, Gun-Viol. 2006. Tolkning på olika nivåer av professionalitet. Acta Wasaensia Nr 153. Språkvetenskap 29. Universitas Wasaensis. Vasa. Översikten bygger också på ett antal opublicerade avhandlingar pro gradu som utarbetats vid Vasa universitet.

129

130

möten i österbotten

Språkmöten inom undervisningen Siv Björklund Vasa universitet, Vasa

Inledning Vasa stad är i dag en stad där över 120 olika nationaliteter finns representerade och där det talas 94 olika språk. Bland invånarna är det 69,5 % som har registrerat finska som sitt modersmål medan andelen svenskspråkiga utgör drygt 22,5 % av befolkningen. Den övriga andelen, 7,9 %, har ett annat modersmål och har vuxit kraftigt under 2000-talet. Under åren 2005–2014 utgjorde andelen annat modersmål 50 % av hela Vasaregionens befolkningstillväxt och Vasa placerar sig på sjätte plats i fråga om andelen annat modersmål bland Finlands 20 största städer. De största språken med över 200 personer registrerade som modersmålstalare utgörs av ryska, somaliska, arabiska, engels ka, albanska, persiska, kurdiska och kinesiska. (Vasa stad 2016) Det finns med andra ord en växande potential för flerspråkighet i Vasa stad och dess näromgivning även om Vasa som språkgemenskap redan under flera sekler kan betecknas som flerspråkig genom

den livliga handel och export som bedrivits och fortfarande bedrivs i Vasa (se t.ex. Lönnroth & Laukkanen 2015). Flerspråkigheten i Vasa bygger på en tvåspråkig miljö, där finska och svenska är de dominerande språken. Fastän finskan blev majoritetsspråk i staden redan år 1920 har svenskan bibehållit sin synlighet genom att staden omges av landskommuner där svens kan är mycket stark. Det finns alltså i Vasa en god grogrund för att med utgångspunkt i Finlands två nationalspråk bygga upp utbildningsstrukturer där de två språken samverkar och tillsammans kan ge möjligheter för en gedigen språkkompetens på två språk och en mer flerspråkig utbildningsprofil. I den här artikeln kommer jag att koncentrera mig på att presentera språkbad i svenska som är ett relativt nytt undervisningsprogram som via skolan ger elever kommunikativa möjligheter att lära sig två eller flera språk effektivt. Jag kommer även mycket kort att beröra tandemundervisning som är en annan form av

språkundervisning och som har en stark förankring i Vasa på samma sätt som språkbad. Språkbadsundervisningen i Finland fick sin början i Vasa år 1987 på initiativ av professor Christer Laurén och hans hustru Ulla som under en forskarvistelse i Kanada bekantade sig med språkbad i franska och tog med sig tanken om ett liknande språkbad i svenska för finskspråkiga elever. Likaså utvecklas ca 20 år senare tandemundervisning för finska och svenska som också den får sin början i forskarkåren vid enheten för nordiska språk vid Vasa universitet. Man kan alltså konstatera att en levande tvåspråkighet som den i Vasa ger verktyg för att förnya språkundervisningen så att den bättre motsvarar en allt mer kommunikativt inriktad och global värld. Både språkbads- och tandemundervisning har via Utbildningsstyrelsen beviljats European Label, en kvalitetsutmärkelse för språkundervisning som initierats av EU (språkbadsundervisning 2005 och klasstandem 2014).

Språkbadsundervisning – definitioner och typ av program Det är nu drygt 50 år sedan det undervisningsexperiment som senare kom att spridas över hela världen under namnet språkbad i franska (’French immersion’), startade på den tvåspråkiga orten St. Lambert i Kanada år 1965. Som undervisningsprogram introducerades språkbad i Vasa år 1987 och programmet har alltså år 2017 funnits 30 år i Finland. I den första internationellt spridda rapporten om kanadensiskt språkbad konsta-

möten i österbotten

terar forskarna Lambert och Tucker (1972: 216) att den undervisningsstruktur (’educational plan’) som de varit med om att utveckla inte kan anses vara en universell lösning för alla samhällen eller länder som önskar införa tvåspråkig undervisning. De anför sedan ett antal kriterier som klart domineras av ett språksociologiskt perspektiv i fråga om programmens effektivitet. De noterar att ifall man inom skolan vill nå en fungerande tvåspråkighet bör man prioritera det eller de språk som sannolikt inte kommer att utvecklas i miljön utanför skolan. För att kompensera den ojämlikhet som råder i språkförhållandet utanför skolan rekommenderar de vidare att det minst använda språket kraftigt lyfts fram inom skolan. Dessa tidiga språkbadsforskare formulerar alltså samhällelig språkanvändning och språks status som viktiga utgångspunkter för en definition av språkbadsundervisning. Liknande kriterier återfinns litet senare i Swain och Lapkin (1982: 85) som anger majoritetsspråkstillhörighet som ett av de fyra karaktäristiska dragen för språkbad. Även Swain och Johnson (1997: 6 ff.) utgår från samma typ av kärnkriterier för språkbad. De konstaterar att i språkbad har eleverna huvudsakligen möjlighet att använda språkbadsprogrammet endast i klassrummet och att språkbadsspråket fungerar som ett undervisningsspråk. Dessutom finns ett klart uttalat stöd för elevernas modersmål i språkbad och läroplanen för språkbad är likadan som den lokala läroplanen för icke-språkbadselever. Sammantaget har kriterier som de nyss nämnda fungerat som vik-

131

132

möten i österbotten

tiga utgångspunkter för många av de språkbadsprogram som under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet uppstått i kölvattnet av de kanadensiska programmen. Under de drygt 50 år som språkbadet funnits kan man konstatera att det dels uppstår nya tvåspråkiga och, allt oftare, flerspråkiga förhållanden i de flesta samhällen i en allt mer globaliserad värld, dels prövas kontinuerligt nya metoder för språkinlärning och språkundervisning. I dag råder det därför en viss förvirring om vad språkbad egentligen är. I språkbadets hemland Kanada delar man in språkbad i olika program enligt programmens längd (tidigt, fördröjt och sent språkbad) och intensitet (fullständigt och partiellt) (se t.ex. Swain & Lapkin 1982). Då man i en del länder, framför allt i Asien, har valt att utveckla språkbad där språkbadsspråket inte är ett av landets språk utan ett internationellt stort språk, oftast engelska, har det också uppstått en indelning av språkbad enligt språkbadsspråkets ställning i språkbad som ett andraspråk eller ett främmandespråk. En ytterligare indelning baserar sig på hur gruppen av språkbadselever är sam-

mansatt. Ifall elevgruppen är språkligt homogen, är språkbadsprogrammet ett s.k. envägsspråkbad (’one-way immersion’). I ett tvåvägsspråkbad består gruppen däremot av t.ex. både engelsk- och spanskspråkiga ele ver. Den här typen av program är populära i synnerhet i USA och de har fungerat väl i de fall när man kompenserar ojämlikheten mellan de två språken i det amerikanska samhället genom att låta spanskan dominera som undervisningsspråk för hela elevgruppen i början av språkbadet. En annan möjlig indelning av språkbad är enligt hur man avser att arbeta med språkbadsspråket inom språkbadet. (För mer kring olika indelningar av språkbad, se t.ex. Björklund 2012; Fortune & Tedick 2008.) Enligt detta synsätt kan språkbadsprogram indelas i berikande, upprätthållande och revitaliserande program (se Figur 1). Språkbad i Finland och Kanada kan ses som berikande program eftersom elever som hör till landets majoritetsspråk genom språkbad tillägnar sig språkfärdigheter i landets minoritetsspråk vid sidan av att deras modersmål eller förstaspråk utvecklas ålders enligt. Ett exempel på ett upprätthållande språkbad är utbildningsprogram i Wales, Språkbad där det inte finns tillräckligt med elever för att hålla egna skolor med undervisningsspråket walesiska men där språkbad ger walesiskBerikande Upprätthållande Revitaliserande talande elever möjligheter att bibehålla och Språkfärdighet Kulturell integration upprätthålla sitt språk då undervisningsspråket under en stor del av skoldagen är walesiska. Speciellt för revitalisering av språk har Figur 1. Indelning av språkbad enligt syftet med programmet. språkbad under senare år visat sig vara ett

väl fungerande alternativ. I många avseenden har dessa språkbad visat sig vara framgångssagor för språk som är mycket utsatta. Man har genom att åtminstone i daghem och i förskola erbjuda s.k. språkboverksamhet (’language nests’) lyckats få barn att lära sig och använda det hotade språket. Framför allt har maori och hawaiiska lyckats i sin revitalisering (se t.ex. May 2013 eller Hermes & Kawai’ae’a 2014). I Finland används nu en liknande språkboverksamhet förtjänstfullt för att revitalisera samiska (se t.ex. Äärelä 2016). Då man läser om de olika typerna av språkbad enligt syftet med programmet kan man generellt se att språkfärdigheter i språkbadsspråket naturligtvis är centrala för alla typer av program men att den kulturella komponenten betonas mest i de revitaliserande programmen (se pilen i Figur 1, jfr även Björklund 2012), i vilka språkbadsspråket i de flesta fall samtidigt är ett ursprungsspråk. Språkbad är ett undervisningsprogram där en del av undervisningen alltid ges även på elevernas förstaspråk trots att det är språkbadsspråket som fått ge namn till programmet (jfr French immersion, språkbad i svenska). Benämningarna kan därigenom lätt bli vilseledande och rätt ofta möts man av den felaktiga uppfattningen att i t.ex. språkbad i svenska så sker all undervisning på svenska. Å andra sidan, även om det ingår åtminstone två olika undervisningsspråk i alla språkbadsprogram, så har det varit svårt att entydigt definiera hur stor andelen undervisning på språkbadsspråket bör vara för att undervisningen ska uppfylla språkbadskriterierna.

möten i österbotten

En av de mest kända kanadensiska språkbadsforskarna, Fred Genesee, anger i Handbook of Bilingualism and Multiculturalism (2004: 549) att undervisningsspråket bör vara språkbadsspråket i minst 50 % av den undervisning som inte utgör ett språkämne, under minst ett läsår eller flera för att programmet ska kunna kallas språkbad. Denna definition kan kanske ses som en minimal definition av språkbad enligt längd. I synnerhet i mötet med nyare uppkomna former av tvåspråkig undervisning aktualiseras andelen undervisning i språkbad gentemot övriga former. I Europa är det främst förhållandet mellan språkbad och CLIL som aktualiserats. Akronymen CLIL (Content and Language Integrated Learning; ämnesundervisning på främmande språk; i Sverige även kallad SPRINT) används numera i många europeiska länder, eftersom CLIL aktivt förts fram av EU som en effektiv språkundervisningsform. CLIL myntades som term i mitten av 1990-talet men fenomenet är som sådant inte nytt (Mehisto, Marsh & Frigols 2008) utan bygger bl.a. på språkbad. Strävan att aktivt integrera innehåll och språk är något som både språkbad och CLIL gemensamt delar men samtidigt har man i CLIL avstått från kärnkriterier eftersom variationerna är så stora att de är svåra att få in under samma paraply. Eventuella gränser, skillnader och likheter mellan språkbad och CLIL har de senaste åren engagerat forskare inom området (se t.ex. Lasagabaster & Sierra 2010, Cenoz, Genesee & Gorter 2013, Dalton-Puffer, Llinares, Lorenzo & Nikula 2014, Cenoz

133

134

möten i österbotten

2015), vilket visar hur svårt det är att entydigt dra gränser mellan undervisningsformer där olika kontexter leder till olika lösningar och olika sätt att förverkliga ämnesundervisning på ett andraspråk eller ett främmande språk. Också i Finland är det med tanke på olika programs omfattning och intensitet många gånger svårt att skilja mellan språkbad och CLIL. I tidigare nationella läroplaner har benämningen språkbad avsett de inhemska språken, medan annan undervisning som integrerar språk och ämne fallit under benämningen undervisning på främmande språk. I den nya läroplanen 2016 kan man utläsa en strävan att försöka få större klarhet beträffande undervisningsformen bakom termerna. Medan den nationella läroplanen för grundskoleundervisningen från 2004 tillåter utbildningsanordnaren att själv bestämma benämningen på den typ av undervisning på två språk som erbjuds, definieras i den nya läroplanen två typer av tvåspråkig undervisning: omfattande undervisning på två språk (till vilken tidigt fullständigt språkbad i de inhemska språken och annan omfattande undervisning på två språk hör) samt mindre omfattande undervisning på två språk (s.k. språkberikad undervisning) (Utbildningsstyrelsen 2015).

Språkbadsundervisning i Finland Vasa har såväl i fråga om forskning som i fråga om undervisning i språkbad varit den ledande aktören för hur språkbadet i Finland utvecklats. I Finland är det språkbadsprogram som hittills erbjuds tidigt full-

ständigt språkbad (’early total immersion’), fastän även tvåvägsspråkbad (finska–svenska) har föreslagits i en rapport som diskuterar eventuella tvåspråkiga (finska–svenska) skolor i Finland (Sundman 2013: 79–81). Typiskt för det tidiga fullständiga språkbadet i svenska är att det är ett frivilligt och additivt program, där föräldrarna väljer språkbadet och där eleverna lär sig svenska utan att det inverkar negativt på utvecklingen av deras förstaspråk, finska. Programmet börjar tidigt (oftast med barn i fem års ålder) och slutar när eleverna går ut grundskolan (årskurs 9). I programmet undervisas under de första åren endast på språkbadsspråket men redan i förskolan eller årskurs 1 införs en liten andel undervisning på elevernas förstaspråk. Andelen undervisning på elevernas förstaspråk ökar sedan årskursvis och utgör ca 50 % av den totala undervisningen i åk 5, varefter andelen oftast ökar ytterligare under årskurserna 7–9. Den tidiga introduktionen av elevernas förstaspråk är ett programdrag som skiljer det svenska språkbadet i Finland från det franska språkbadet i Kanada (se t.ex. Nissilä & Björklund 2014). Trots att två språk används som undervisningsspråk ges ändå innehållsstoffet endast på ett av undervisningsspråken åt gången och de lärare som undervisar på svenska respektive finska använder alltid det språket som undervisningsspråk. Det ges inte mer tid för undervisningen än i icke-språkbad och lärandemålen för de enskilda ämnena är de samma. Detta innebär att språkbadseleverna ska tillägna sig åldersenliga ämneskunskaper på ett andra-

språk, svenska, samtidigt som de ska utveckla det. För att eleverna ska lyckas med detta mål bör ämnesundervisningen utmana elevernas kognitiva nivå samt utveckla deras andraspråk. Så har också Vasaforskarna medvetet arbetat för att utveckla lämpliga språkdidaktiska metoder för en effektiv integrering av språk och ämne i språkbad i Finland. Olika språkdidaktiska metoder för språkbad har vuxit fram som ett resultat av samarbete mellan lärare och forskare i Vasa och har sedan spridits till övriga Finland. Bergroth (2015) bl.a. lyfter fram typiska drag i undervisningen. Hon fäster uppmärksamhet vid språkbruket hos lärare som undervisar på språkbadsspråket och betonar kvaliteten, ändamålsenligheten och kontinuiteten enligt elevernas ålder och språkets utveckling. Vidare diskuterar hon vikten av att språkbadseleverna får många och olika möjligheter att använda sin svenska och av att lärarna tränas i förmågan att se potentialen för utvecklandet av svenskan inom ramen för undervisningen av olika ämnen. Hon konstaterar även att frånvaron av kommersiellt läromaterial, utvecklat med tanke på språkbad, ses som en utmaning av många lärare men att användningen av autentiska texter tillsammans med texter som anpassats av läraren ger eleverna fina möjligheter att förstå texterna och ta till sig innehållet. Det noteras att lärarens kontinuerliga bedömning och feedback i uppmuntrande anda är väsentlig för god språkbadsundervisning liksom att läraren stödjer elevernas lärande och ser att eleverna är olika och har individuella

möten i österbotten

behov. Framför allt framhäver Bergroth betydelsen av mångsidiga lärmiljöer och undervisningsmetoder där språk och innehåll integreras. En typisk helhetsundervisning av detta slag är temaundervisning. De språkdidaktiska metoder som ovan kort sammanfattats med hjälp av Bergroths (2015) indelning har under åren främjats genom Vasaforskarnas publicering av didaktiska kompendier, där material och metoder för språkbad (Grandell, Hovi, Kaskela-Nortamo, Mård & Young 1995a), tema- och stationsundervisning (Grandell, Hovi, Kaskela-Nortamo, Mård & Young 1995b), utnyttjande av den språkliga närmiljön (Björklund, Buss, Heikkinen, Laurén & Vesimäki 1996) samt metoder för mångsidig och riklig språkutveckling (Björklund, Kaskela-Nortamo, Kvist, Lindfors & Tallgård 2005) presenterats. Fastän Finland sannolikt hör till de länder som i vissa språkliga avseenden mest liknar Kanada genom att båda länderna är officiellt tvåspråkiga (finska–svenska samt engelska– franska) och genom att de officiella språkens status varierar kraftigt lokalt och regionalt, är närvaron av i synnerhet engelskan men även andra internationella språk i Finland, en faktor som inverkar på synen på den funktionalitet man strävar att uppnå inom språkbad. Medan funktionell tvåspråkighet är målet för språkbad i Kanada finns en kraftig orientering mot funktionell flerspråkighet i Finland, vilket också kännetecknar flera europeiska språkbadsländer, t.ex. språkbad i baskiska (se t.ex. Nissilä & Björklund 2014). Konkret syns denna flerspråkighet i språkbad genom att

135

136

möten i österbotten

man tidigarelägger undervisningen av övriga språk utöver finskan och svenskan i det tidiga fullständiga språkbadet. Ytterligare har eleverna i vissa språkbadsprogram möjlighet att läsa tre övriga främmande språk. Fördelningen av de olika språken och de olika språkens andel i språkbadet i svenska kan variera något mellan olika språkbadsorter i Finland, men i Figur 2 ges ett exempel på hur ett flerspråkigt språkbad med svenska som huvudsakligt språkbadsspråk kan se ut. Som framgår av Figur 2 är det möjligt för eleverna att välja ett första främmande språk redan i årskurs 1–2. I de flesta fall i språkbad i svenska utgör engelskan det första främmande språket (Björklund & Mård-Miettinen 2011a). Ett andra främmande språk erbjuds i många språkbadsskolor som ett fri-

100 % 90 % 80 % 70 % 60 % 50 % 40 %

Tredje främmande språk

30 %

Andra främmande språk

20 %

Första främmande språk

10 %

Svenska

0 %

Finska Småbarns- Årskurs pedagogik/ 1–2 Förskola

Årskurs 3–4

Årskurs 5–6

Årskurs 7–9

Figur 2. Exempel på ett språkbad i svenska som även har en flerspråkighetsprofil.

villigt språk i årskurs 4–5. Oftast är det tyska språket som erbjuds men även språk som franska, engelska, spanska, ryska eller italienska (ibid. 2011a). I årskurserna 8–9 är det dessutom möjligt att i en del skolor välja ett tredje främmande språk som valfritt ämne. De främmande språken utgör inte en så stor andel av skoldagen som den tid som ges för undervisning på finska och svenska utan resurserna motsvarar ungefär den tid som ges för undervisning i främmande språk i ickespråkbadsklasser. Det främmande språket används inte heller i lika hög grad som undervisningsspråk även om lärare som undervisar i främmande språk i språkbad i årskurserna 4–6 anger att de använder det främmande språket som medel för undervisningen under ca 80 % av undervisningstiden (Björklund, Mård-Miettinen & Mäenpää 2012).

Kort om språkbadsforskning i Vasa Ett kännetecknande drag för språkbadsundervisning globalt är att den varit föremål för mycket forskning (jfr Cummins 1998, Laurén 1999). Det stora intresset för vetenskaplig uppföljning av språkbad beror sannolikt på att man i språkbad undervisar språket genom att använda det nya språket som medel i ämnesundervisning vilket uppfattas som annorlunda och ibland även radikalt. Framför allt i Vasa har språkbad i Finland aktivt följts upp vetenskapligt och uppföljningen har till största delen koncentrerats till Vasa universitet och dess språkbadsforskare (se t.ex. Björklund, Mård-Miettinen & Turpeinen 2007: 9 ff.). I den här artikeln är det inte möjligt

att redovisa för resultaten från alla studier som bedrivits under nästan trettio år (för en mer detaljerad genomgång, se t.ex. Laurén 1999, Bergroth & Björklund 2013, Bergroth 2015). Jag har i stället valt att på ett mera generellt plan presentera forskningen lineärt och som en kedja där tre olika länkar övergår i varandra (Figur 3). För varje länk har jag definierat den typ av forskning som karaktäriserat forskningsskedet. Det bör ändå noteras att figuren är generaliserad, eftersom även annan orientering inom studierna delvis förekommmit. Den första perioden av språkbadsforskning i Vasa kännetecknades av att man följde upp resultaten av språkbadet. I synnerhet elevernas utveckling av andraspråket (svenska) men även förstaspråket (finska) utgjorde forskningsobjekt, eftersom det fanns en stor nyfikenhet och också en viss skepsis gentemot vad språkbadet skulle resultera i. För denna produktorienterade forskning var det typiskt att man använde kontrollgrupper med enspråkiga elever i icke-språkbadsklasser för att kunna jämföra utvecklingen. Även om ele vernas ämneskunskaper inte var föremål för någon doktorsstudie under den här första perioden användes principiellt samma metod av lärarna för att mäta kunskapsnivån i olika test och prov mellan språkbadselever och icke-språkbadselever. Under den andra perioden övergår de resultatdominerade studierna i mer undervisnings- eller processorienterade studier, eftersom man genom de första studierna kunnat påvisa att språkbad fungerar väl. Det kändes

möten i österbotten

Forskning kring produkt Utveckling av L1, L2 och ämnesfärdigheter 1987–2000

Forskning kring process Undervisning på ett L2 Integrering av språk och ämne 2000–2007

137

Utforskande forskning Utveckling av flerspråkighet Identitet Begreppsutveckling 2007–

Figur 3. Olika innehållsfokus i finländsk språkbadsforskning 1987–2016.

således naturligt att gå in mera i klassrummet och se vad som händer för att kunna visa på varför interaktionen och kommunikationen leder till de resultat man fått tidigare. Sammantaget kan man säga att de två första perioderna i Figur 3 lyfter fram forskningsinnehåll som naturligtvis är unika för språkbadsforskning med tanke på språkparet (finska–svenska), men som med tanke på orienteringen är kännetecknande för språkbadsundervisning globalt. Den tredje länken har jag valt att kalla utforskande forskning eftersom strävan här är att definiera forskningsinnehåll som genom språkbadets utveckling i Finland avser att ge helt nya och unika perspektiv inom språkbadsforskning. Eftersom det har gått mer än 50 år sedan språkbadet i Kanada såg dagens ljus är målet att på nytt utforska och utvärdera etablerade perspektiv inom språkbadsforskning för att se hur perspektiven passar in i en allt mer flerspråkig och mångkulturell värld (se vidare t. ex. Björklund & Mård-Miettinen 2014).

138

möten i österbotten

De nya perspektiv som idag aktualiseras i språkbadsundervisning och -forskning inom ramen för denna forskningsagenda är flerspråkigheten i finländskt språkbad och språkbadselevernas flerspråkiga kompetens och identitet (se t.ex. Björklund & Mård-Miettinen 2011b, Björklund, Mård-Miettinen & Pakarinen 2015) samt begreppsutveckling i språkbad (se t.ex. Bergström 2011, Nevasaari 2015, Nissilä 2015, Nissilä & Pilke 2011). Utöver de nya perspektiven kännetecknas också länk 3 av att språkbad i svenska nu erbjudits under så många år, i Vasa sedan 1987, att de första elevgrupperna nått vuxen ålder, vilket möjliggör en uppföljning av hur de efter avslutat språkbad använder de språk de tillägnat sig i språkbad.

Tandemundervisning Vid sidan av språkbadsundervisning har språkmiljön i Vasa även lett till ett annat in novativt sätt att låta svenskan och finskan mötas i skolan. Tandemundervisning är en form av språkundervisning där två männi skor med olika modersmål bildar ett tandempar och samarbetar för att lära sig varandras språk (se t.ex. Karjalainen 2011). Även om tandemundervisning finns dokumenterad sedan 1970-talet som ett sätt att undervisa språk är det först tjugo år senare som de förs ta vetenskapliga studierna ges ut kring tandempar som arbetar med språkpar som tyska–franska och tyska–italienska (Karjalainen 2011). Till Finland kom tandemundervisning genom professor Christer Laurén vid enheten för nordiska språk. Liksom i fråga om

språkbad fick han kännedom om tandemundervisning genom internationella forskarkollegor. I Vasa initierades tandemundervisning i början av 2000-talet för vuxna inlärare vid arbetarinstitut i Vasatrakten. Den första och hittills enda nordiska doktorsavhandlingen om tandemundervisning publicerades år 2011 i Vasa och är en studie i hur ett antal svenska–finska tandempar använder olika kommunikationsstrategier för att lösa problem i målspråksproduktionen i fråga om språkflyt, korrekthet och komplexitet (Karjalainen 2011). Under senare år har samarbete kring gemensamma tandemprojekt vid Vasa universitet och Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademis Vasaenhet utmynnat i att man utvidgat tandemundervisning till klassrumskontext (Karjalainen 2015, Pörn & Karjalainen 2013). Målgrupper för tandemundervisning är gymnasieelever där man dels använder möjligheter till gemensamma språklektioner för finskoch svenskspråkiga klasser vid samma campus i Vasa, Campus Lykeion (se Nordman, denna volym), dels prövar virtuell etandem som lärmiljö för finskoch svenskspråkiga gymnasier som saknar en närliggande samarbetspart (Klasstandem 2016). Även i klassrumskontext bibehålls centrala principer för tandemundervisning. Det innebär att ett tandempar bildas av en finskoch en svenskspråkig elev där båda språken används turvis så att man ibland är lärande part, ibland språklig mentor och språkligt stöd i egenskap av infödd talare. Ömsesidigheten är viktig, dvs. att båda språken an-

vänds lika mycket och att båda parter drar lika stor nytta av samarbetet. En annan viktig princip är inlärarautonomin, dvs. att parterna själva ska planera, styra och utvärdera sitt lärande. I synnerhet i klassrumskontext aktualiseras principen om inlärarautonomi eftersom finskoch/eller svenskläraren är en del av klassrummet. Studier visar att läraren utöver de ”traditionella” rollerna som handledare och språklig modell har en viktig roll som coach för att stötta tandemparen till ett fungerande samarbete, identifiera möjligheter och utmaningar i elevernas lärandeprocess samt hjälpa eleverna att effektivera sitt samarbete när de utför olika uppgifter tillsammans. (Löf, Koskinen, Pörn, Hansell, Korhonen & Engberg 2016) Klasstandemundervisning och språkbads undervisning har en del gemensamma kännetecken, bl.a. att målspråket används som både medel och mål i undervisningen. Till olikheterna hör att tandemundervisningen begränsas till språklektioner medan språkbad innefattar ämnesundervisning. Vidare hör alla elever till samma språkgrupp i språkbad medan tandemundervisning ger möjligheter för finskoch svenskspråkiga elever att konkret mötas som tandempar under gemensamma lektioner (för ytterligare jämförelser se Karjalainen, Pörn, Rusk & Björkskog 2013).

Framtidsperspektiv I Finland erbjuds språkbad i svenska idag i tvåspråkiga kustområden i västra och södra Finland. Det saknas officiell statistik om det

möten i österbotten

exakta antalet elever men i en nationell kartläggning på kommunnivå år 2011 uppgav 22 kommuner att de har språkbad inom småbarnsfostran, 14 kommuner att de har språkbad i grundskolans lägre årskurser (årskurs 1–6) och 10 kommuner att de har språkbad i grundskolans högre årskurser (årskurs 7–9) (Kangasvieri, Miettinen, Palviainen, Saarinen & Ala-Vähälä 2012). Siffrorna torde i verkligheten vara något högre eftersom inte alla kommuner som erbjuder språkbadsundervisning hade sänt in sina svar till kartläggningen. De orter som idag erbjuder språkbad har redan haft språkbad under flera år och verksamheten är väl etablerad. Däremot har inte antalet orter som erbjuder språkbad vuxit under 2000-talet. I bl.a. Nationalspråksstrategin (2012) noteras att språkbad trots utmärkta resultat inte ännu finns i någon större utsträckning och att en orsak är den begränsade tillgången på språkbadslärare i svenska. Vid Vasa universitet har fortbildning för lärare ordnats regelbundet under de första åren (Björklund, Mård-Miettinen & Turpeinen 2007) men mer sporadiskt och som skräddarsydd beställd utbildning för enskilda skolor under senare år. Under åren 1998–2009 (sista intag av studenter) ordnades klasslärarutbildning för språkbad gemensamt mellan Vasa universitet och lärarutbildningsenheten i Kajana (Uleåborgs universitet) men den upphörde då Uleåborgs universitet fattade beslut om att lägga ner lärarutbildningsenheten i Kajana. En nystart för att helt förlägga lärarutbildningen till institutioner i

139

140

möten i österbotten

Vasa gjordes år 2014 då en klasslärarutbildning för språkbad i svenska körde igång som ett gemensamt ansvarsåtagande mellan Vasa universitet och Åbo Akademi. Utbildningen har lockat många studenter och har kommit väl igång men står igen (hösten 2016) inför en oklar framtid då språken och bland dem även språkbadslärarutbildningen vid Vasa universitet genom styrelsens beslut överförs till Jyväskylä universitet hösten 2017. Som frivilligt program i Finland är språkbadet i hög grad beroende av att det finns en motivation att lära sig svenska och av att attityderna gentemot språket är positiva. Utöver intresset för svenskan uppskattar föräldrarna i Finland även den flerspråkighet som programmen erbjuder (se t.ex. Bergroth 2007). Idag är det huvudsakligen enspråkigt finska familjer som väljer språkbadet men en diskussion som redan börjar bli angelägen är att öppna språkbadet inte enbart för finskspråkiga utan även för nyanlända elever med behov av att lära sig Finlands båda nationalspråk. Det är också centralt att i det tvåspråkiga Vasa verkligen utnyttja den språkresurs

som språkbad ger. Då debatten om tvåspråkiga skolor i Finland (för debattanalyser se t.ex. Karjalainen & Pilke 2012; Slotte-Lüttge, From & Sahlström 2013; Boyd & Palviainen 2014) gått het under de senaste åren har språkbad nämnts men dess roll har inte explicit lyfts fram. Min tolkning är att man förbigått språkbad i debatten trots att språkbadselever får en mycket stor kompetens i två språk och erhåller undervisning på både finska och svenska, eftersom man i klassrummet inte har elever med olika språklig bakgrund. Språkligt blandade grupper kan naturligtvis också bilda en elevklass i språkbad (tvåvägsspråkbad) men det borde också vara angeläget att bredda och fördjupa diskussionen om två- och flerspråkig undervisning till att se på hur språkmöten kan arrangeras och ordnas i skolmiljön på ett meningsfullt sätt. Här träder innovativ språkundervisning som tandemundervisning in i bilden som en möjlighet. Förhoppningsvis ger språkmiljöerna i Vasa också i framtiden upphov till sådana språköverskridande möten för undervisning som vi ännu inte kan ana oss till.

Litteratur Bergroth, Mari. 2007. Kielikylpyperheet valokeilassa. Taustat ja odotukset. Vaasan yliopiston julkaisuja. Selvityksiä ja raportteja 145. Vaasa: Vaasan yliopisto. Bergroth, Mari. 2015. Kotimaisten kielten kielikylpy. Vaasan yliopiston julkaisuja. Selvityksiä ja raportteja 202. Vaasa: Vaasan yliopisto. Bergroth, Mari & Siv Björklund. 2013. Kielikylpyopetuksen tutkimustuloksia Suomessa. I: Liisa Tainio & Heidi

Harju-Luukkainen (toim./red.). Kaksikielinen koulu – tulevaisuuden monikielinen Suomi/Tvåspråkig skola – ett flerspråkigt Finland i framtiden. Suomen kasvatustieteellinen seura. S. 91–114. Bergström, Marina. 2011. Snö är liksom vit massa och du kan göra vad du vill av det. Elevers sätt att förklara begrepp i ämnesspecifika uppsatser. I: Ann-Catrine Edlund & Ingmarie Mellenius (red.). Förhandlingar vid Trettioförsta sammankomsten för svenskans beskrivning 31,

Umeå den 20–21 maj 2010. Umeå: Umeå universitet. S. 62–71. Björklund, Siv. 2012. Immersion programs. The Encyclopedia of Applied Linguistics 2012 (both print and on-line version). Chapelle, C. A. (ed.). Wiley Blackwell: Oxford, UK. DOI: 10.1002/9781405198431.wbeal0526. Björklund, Siv, Martina Buss, Marita Heikkinen, Christer Laurén & Harriet Vesimäki (red.). 1996. Språkbadselevers möte med närmiljön. Arbetssätt och undervisningsmetoder i språkbad. Kompendium 3. Fortbildningscentralen. Vasa: Vasa universitet. Björklund, Siv, Britt Kaskela-Nortamo, Maria Kvist, Harriet Lindfors & Mira Tallgård. 2005. Att uppmuntra till språk i språkbadsgrupper. Kompendium 4. Levón-institutet. Vasa: Vasa universitet. Björklund, Siv, Karita Mård-Miettinen & Hanna Turpeinen. 2007. Språkbad 20 år: I går, i dag och i morgon/ Kielikylpy 20 vuotta: eilen, tänään ja huomenna. I: Siv Björklund, Karita Mård-Miettinen & Hanna Turpeinen (red.). Kielikylpykirja – Språkbadsboken. Levón-institutet. Vasa: Vasa universitet. S. 9–18. Björklund, Siv & Karita Mård-Miettinen. 2011a. Kielikylpylasten ja -nuorten monikielinen toimijuus. I: Niina Mäntylä (toim.). Lapset ja nuoret yhteiskunnan toimijoina. Vaasa. Vaasan yliopiston julkaisuja. Tutkimuksia 297. S. 154–169. Björklund, S. & K. Mård-Miettinen. 2011b. Integration of multiple languages in immersion: Swedish immersion in Finland. I: Diane Tedick, Donna Christian & Tara Williams Fortune (eds). Immersion Education: Practices, Policies, Possibilities. Multilingual Matters. S. 13–35. Björklund, Siv, Karita Mård-Miettinen & Tiia Mäenpää. 2012. Functional multilingual competence. Exploring the pedagogical potential within immersion. I: Marina Bendtsen, Mikaela Björklund, Liselott Forsman & Kaj Sjöholm (eds). Global trends meet local needs. Åbo: Åbo Akademi University. S. 203–217. Björklund, Siv & Karita Mård-Miettinen. 2014. Establish ed and emerging perspectives on immersion education. I: Martha Bigelow & Johanna Ennser-Kananen (eds). The Routledge Handbook of Educational Linguistics. Routledge/Taylor & Francis. S. 119–131. Björklund, Siv, Sanna Pakarinen & Karita Mård-Miettinen. 2015. Är jag flerspråkig? Språkbadselevers uppfattning om sin flerspråkighet. I: Jyrki Kalliokoski, Karita Mård-Miettinen & Tarja Nikula (toim./red.). Kieli koulutuksen resurssina: vieraalla ja toisella kielellä oppimisen ja opetuksen näkökulmia. AFinLA-e. Soveltavan kielitieteen tutkimuksia 8. Tillgänglig på: http://ojs.tsv.fi/index. php/afinla/article/view/53777/16874. S. 153–167. Boyd, Sally & Åsa Palviainen. 2014. Building Walls or Bridges? A Language Ideological Debate about Bilingual Schools in Finland. I: Mia Halonen, Pasi Ihalainen & Taina Saarinen (eds). Language Policies in Finland and Sweden. Bristol: Multilingual Matters. S. 57–89.

möten i österbotten

Cenoz, Jasone. 2015. Content-based instruction and content and language integrated learning: the same or different? I: Language, Culture and Curriculum, 28:1. DOI: 10.1080/07908318.2014.1000922. S. 8–24. Cenoz, Jasone, Fred Genesee & Durk Gorter. 2013. Critical analysis of CLIL: Taking stock and looking forward. I: Applied Linguistics. doi: 10.1093/applin/amt011. S. 1–21. Cummins, Jim. 1998. Immersion education for the millennium: What have we learned from 30 years of research on second language immersion? I: M. R. Childs & R. M. Bostwick (Eds). Learning through two languages: Research and practice, Second Katoh Gakuen International Symposium on Immersion and Bilingual Education. Japan: Katoh Gakuen. S. 34–47. Dalton-Puffer, Christiane, Ana Llinares, Francisko Lorenzo & Tarja Nikula. 2014. “You Can Stand Under My Umbrella”: Immersion, CLIL and Bilingual Education. I: Applied Linguistics, 35(2). S. 213–218. Fortune, Tara & Diane Tedick. 2008. One-way, Two-way and Indigenous Immersion: A Call for Cross-Fertilization. I: Tara Fortune & Diane Tedick (Eds). Pathways to multilingualism: Evolving perspectives on immersion education. Clevedon, England: Multilingual Matters, Ltd. S. 3–21. Genesee, Fred. 2004. What do we know about bilingual education for majority language students? I: Tej Bhatia & William Ritchie (eds). Handbook of Bilingualism and Multiculturalism. Malden, MA: Blackwell. S. 546–576. Grandell, Citha, Nina Hovi, Britt Kaskela-Nortamo, Karita Mård & Tina Young (red.). 1995a. Metoder och material som stöder språkanvändningen i språkbad. Arbetssätt och undervisningsmetoder i språkbad. Kompendium 1. Fortbildningscentralen. Vasa: Vasa universitet. Grandell, Citha, Nina Hovi, Britt Kaskela-Nortamo, Karita Mård & Tina Young (red.). 1995b. Temaundervisning och stationer i språkbad. Arbetssätt och undervisningsmetoder i språkbad. Kompendium 2. Fortbildningscentralen. Vasa: Vasa universitet. Hermes, Mary & Keiki Kawai’ae’a. 2014. Revitalizing indigenous languages through indigenous immersion education. I: Journal of Immersion and Content-Based Language Education 2:2. Special issue: Language Immersion Education: A research agenda for 2015 and beyond. S. 303–322. Karjalainen, Katri. 2011. Interaktion som mål och medel i FinTandem – Strategier och orientering vid problem i språkproduktion. Acta Wasaensia 244. Vasa: Vasa universitet. Karjalainen, Katri. 2015. Tandemstudier i skolkontext. I: Tidskriften Poppis. S. 1–15. Även tillgänglig på: www. suomenruotsinopettajat.fi/images/Poppis_1-15_Tamdemstudier1.pdf. Karjalainen, Katri, Michaela Pörn, Fredrik Rusk & Linda Björkskog. 2013. Classroom tandem – Outlining a

141

142

möten i österbotten

Model for Language Learning and Instruction. I: International Electronic Journal of Elementary Education (IEJEE) 6:1. S. 165–184. Även tillgänglig på: www.iejee.com/ index/makale/37/classroom-tandem-outlining-a-model-for-language-learning-and-instruction. Karjalainen, Katri & Nina Pilke. 2012. Samlokalisering, samarbete eller kanske sammansmältning? Analys av begreppet ’tvåspråkig skola’ i en dagstidning. I: Niina Nissilä & Nestori Siponkoski (red.). Kielet liikkeessä, Språk i rörelse, Languages in Motion, Sprachen in Bewegung. Vaasa: Vakki. S. 58–69. Kangasvieri, Teija, Elisa Miettinen, Hannele Palviainen, Taina Saarinen &Timo Ala-Vähälä. 2012. Selvitys kotimaisten kielten kielikylpyopetuksen ja vieraskielisen opetuksen tilanteesta Suomessa: kuntatason tarkastelu. Jyväskylä: Jyväskylän yliopisto/Soveltavan kielentutkimuksen keskus. Klasstandem. 2016. Tillgänglig på: http://www.klasstandem.com. Lambert, Wallace & Richard Tucker. 1972. Bilingual education of children: the St. Lambert experiment. Rowley, Mass.: Newbury House. Lasagabaster, David & Juan Manuel Sierra. 2010. Immersion and CLIL in English: more differences than similarities. I: ELT Journal, 64. S. 376–395. Laurén, Christer. 1999. Språkbad. Forskning och praktik. Vaasan yliopiston julkaisuja. Tutkimuksia 226. Vaasa: Vaasan yliopisto. Löf, Åsa, Heli Koskinen, Michaela Pörn, Katri Hansell, Anna Korhonen & Charlotta Engberg. 2016. Klasstandem – En resa över språkgränsen. Luokkatandem – Matka yli kielirajan. Åbo Akademi: Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier. Lönnroth, Harry & Liisa Laukkanen. 2015. Vaasa kieliyhteisönä. Näkökulmia kaksikielisen kaupungin monikielisyyteen/ Vasa som språkgemenskap. Perspektiv på den tvåspråkiga stadens flerspråkighet. Vasa: Vaasan yliopiston julkaisuja. Tutkimuksia 304. May, Stephen. 2013. Indigenous immersion education. International developments. I: Journal of Immersion and Content-Based Language Education 1:1. S. 34–69. Mehisto, Peeter, David Marsh & Jesus Frigols. 2008. Uncovering CLIL: Content and language integrated learning in bilingual and multilingual education. Australia: Macmillan Education. Nevasaari, Elina. 2015. Bakom orden – språkbadselevers kontextuella begreppsstrukturering. Acta Wasaensia 319. Vasa: Vasa universitet. Nissilä, Niina 2015. ”Snö är lite som vatten, men det är vit”. Käsitteet ’sade’ ja ’lumi’ kielikylpyoppilaiden ja L1-oppilaiden kirjoitelmissa. I: Jyrki Kalliokoski,

Karita Mård-Miettinen & Tarja Nikula (red.). Kieli koulutuksen resurssina: vieraalla ja toisella kielellä oppimisen ja opetuksen näkökulmia. Soveltavan kielitieteen tutkimuksia 8. S. 34–51. Nissilä, Niina & Nina Pilke. 2011. Begreppsstrukturer i språkbadselevers ämnesspecifika skriftliga produktion. I: B. Nistrup Madsen & H. Erdman Thomsen (red.). Ontologier og taksonomier. Rapport fra Nordterm 2009. Nordterm 16. S. 193–200. Nissilä, Niina & Siv Björklund. 2014. One-way immersion in Europe: Historic, current, and future perspectives on program implementation and student population. Special issue: Language Immersion Education. A research agenda for 2015 and beyond, by Diane J. Tedick & Siv Björklund (eds.). I: Journal of Immersion and Content-Based Language Education 2:2. S. 288–302. Pörn, Michaela & Katri Karjalainen. 2013. Klasstandem i en tvåspråkig skolkontext. I: Kieli, koulutus ja yhteiskunta. Även tillgänglig på: www.kieliverkosto.fi/article/ klasstandem-i-en-tvasprakig-skolkontext. Slotte-Lüttge, Anna, Tuuli From & Fritjof Sahlström. 2013. Tvåspråkiga skolor och lärande – en debattanalys. I: Liisa Tainio & Heidi Harju-Luukkainen (toim./red.). Kaksikielinen koulu – tulevaisuuden monikielinen Suomi. Tvåspråkig skola – ett flerspråkigt Finland i framtiden. Suomen kasvatustieteellinen seura. S. 221–244. Sundman, Marketta. 2013. Tvåspråkiga skolor? En analys av fördelar och risker med införandet av skolor med svenska och fins ka som undervisningsspråk. Magma-studie 4/2013. Även tillgänglig på: http://magma.fi/images/stories/reports/ms1304_webb.pdf. Swain, Merrill & Sharon Lapkin. 1982. Evaluating Bilingual Education: A Canadian Case Study. Clevedon: Multilingual Matters. Swain, Merrill & Keith Johnson. 1997. Immersion education. A category within bilingual education. I: Keith Johnson & Merrill Swain (eds). Immersion education: International Perspectives. Cambridge: Cambridge University Press. S. 1–16. Utbildningsstyrelsen. 2015. Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2014. S. 91–95. Tillgänglig på: http://www.oph.fi/download/166407_ laroplanen_grundlaggande_FINAL.docx. Vasa stad. 2016. Vasaborna enligt modersmål och medborgarskap 2000–2015. Citerad 29.12.2016. Tillgänglig på: https://www.vaasa.fi/sites/default/files/modersmal_ och_medborgarskap_2000-2015.pdf. Äärelä, Rauni. 2016. ”Dat ii leat dušše dat giella” [”Se ei ole vain se kieli”]. Tapaustutkimus saamenkielisestä kielipesästä saamelaisessa varhaiskasvatuksessa. Rovaniemi: Lapin yliopisto.

möten i österbotten

143

Om namnkommitténs arbete inför sammanslagningen av Vasa och Lillkyro Jaana Puskala Vasa universitet, Vasa

Bakgrund I och med att två kommuner i Finland, den tvåspråkiga staden Vasa och den enspråkigt finska kommunen Lillkyro (för fakta om kommunerna, se Tabell 1), gick samman den 1 januari 2013 skulle också vägnamnen i den nya kommunen harmoniseras. Syftet med min artikel är att redogöra för det praktiska arbete med vägnamn i Vasa och Lillkyro som kommunsammanslagningen har gett upphov till samt spegla detta i ljuset av de existerande principerna för namnändring och översättning inom ortnamnsvård, som presenteras i ett eget avsnitt nedan. Gatunamnen inom ett detaljplaneområde i Finland ska enligt 24 § i markanvändningsoch byggförordningen (895/1999) anges i detaljplanen. De kan i dag ändras genom ett separat beslut av kommunen utan planeändring enligt 55 § i lagen om ändring av markanvändnings- och bygglag (1129/2008). Vägnamnen utanför planeområdena regle-

ras inte i Finland av någon lag eller offentlig rekommendation. Om det fanns identiska eller nästan identiska namn i båda kommunerna skulle alltså det ena namnet ändras. Alla vägar i Lillkyro skulle också ges ett svenskt namn, eftersom texten på skyltar, trafikmärken och andra motsvarande anslag som riktar sig till allmänheten och som myndigheterna sätter upp i tvåspråkiga kommuner enligt 33 § i den finska språklagen (423/2003) ska finnas på finska och svenska. Arbetet genomfördes av ett kommunalt organ, en namnkommitté som presenteras närmare längre fram i texten.

Principer för namngivning, namnändring och översättning inom ortnamnsvård Den allmänna principen inom ortnamnsvård är att namnskicket bör vara funktionellt och enhetligt. Man ska beakta både rådande språkriktighetsregler och ortnamnens roll

144

möten i österbotten

Tabell 1. Bakgrundsfakta om Vasa och Lillkyro. Vasa

Lillkyro

Invånare 31.12.2011

60 398

4 775

- finska som modersmål (%)

41 521 (69) 4 639 (97)

- svenska som modersmål (%) 14 725 (24)

83 (2)

- andra modersmål (%)

53 (1)

4 144 (7)

Landareal

177,81 km2

175,67

Antal vägar och gator

drygt 2 700

271

i kulturmiljön. (Institutet för språk och folkminnen 2012) Principer som tillämpas för vägnamnen eller adresserna kan härledas ur den allmänna principen ovan. I det finländska Kommunförbundets rekommendation (Kommunförbundet 2007: 14 f.) konstateras att vägnamnen och adresserna för det första ska vara entydiga. Detta innebär att det inte får finnas två likadana namn inom kommunen och att det helst inte bör förekomma likadana namn som i grannkommunerna. För det andra ska vägnamnen vara praktiska, alltså tillräckligt korta och entydiga samt lätta att stava och uttala. För det tredje ska namnen vara lätta att uppfatta som vägnamn. Namnen ska också följa språkriktighetsregler. För det fjärde ska namnen ha en anknytning till området, antingen så att de har en historisk anknytning eller så att alla vägnamnen inom ett område hör till ett visst tema. Utöver att de fyra principerna ovan följs lönar det sig också att undvika sådana väg-

namn som kan vara löjeväckande eller ge upphov till mindre behagliga associationer (Stahre 1978: 102 f.). Institutet för de inhemska språken (2008) rekommenderar vissa principer enligt vilka man ska fatta beslut om vilken av två eller flera vägar med identiska eller nästan identiska vägnamn som får behålla sitt namn. Principerna tar fasta på både användningen av själva vägen och namnets bakgrund. Om det alltså bor betydligt fler människor vid en av vägarna eller många företag använder vägens namn som postadress eller vägen är en viktig infarts- eller genomfartsled kan vägen få behålla sitt namn. Om vägnamnet har historisk bakgrund eller är gammalt och etablerat eller välmotiverat eller bygger på det gamla, traditionella namnbeståndet kan vägen också få behålla sitt namn. Ibland kolliderar dock dessa två principer med varand ra. Institutet för de inhemska språken har också gett anvisningar för namnplanering inom tvåspråkiga områden (Aikio, Paikkala & Slotte 2001a, Aikio, Paikkala & Slotte 2001b). Enligt anvisningarna översätts enbart nybildade vägnamn som inte bygger på något äldre ortnamn. Däremot översätts inte sådana förled i vägnamn som betecknar vedertagna och existerande ortnamn, bebyggelsenamn, personnamn eller naturoch odlingsnamn med en orienterande funktion. Om det redan finns en allmänt känd och brukad motsvarighet till dylika namn på det andra språket kan varianten användas också i ett vägnamn.

Namnkommittén i Vasa och dess arbete Vasa stad grundade år 2009 en namnkommitté med tre medlemmar från stadsstyrelsen och en medlem från Österbottens museum. Som sekreterare för kommittén fungerade planläggningsarkitekt Aila Virtanen. Namnkommittén kompletterades i april 2012 med tre medlemmar från Lillkyro, bland dem också jag. Kommittén hade under maj–september 2012 sex officiella möten och två inofficiella namnverkstäder med lokalhistoriker och personer som under tidigare år deltagit i vägnamnsarbetet i Lillkyro. När den gemensamma namnkommittén hade sitt första möte i maj 2012 fick den veta att det fanns elva helt identiska vägnamn i Vasa och Lillkyro av vilka minst det ena skulle ändras. När arbetet fortskred visade det sig att sammanlagt 75 vägnamn var identiska eller nästan identiska. Kommittén besökte också nödcentralen där personalen poängterade hur viktigt det är ur nödcentralens synvinkel att inte ha identiska eller nästan identiska vägnamn. Kommittén skulle för det första föreslå vilken av vägarna med identiska eller nästan identiska namn som fick behålla sitt namn, för det andra föreslå nya namn för de 75 vägar som skulle byta namn och för det tredje föreslå svenska namn för de 271 vägarna i Lillkyro. Förslagen grundade sig i huvudsak på de ovan presenterade principerna för namngivning, namnändring och översättning inom ortnamnsvården, men kommit-

möten i österbotten

tén beslöt att tillämpa ytterligare en väsentlig princip. När ett nytt namn föreslås för en väg ska det vara ett sådant namn som inte förekommer vare sig på finska eller på svenska i någon av kommunerna i Vasaregionen. Om det alltså blir fler kommunsammanslagningar i regionen i framtiden behöver dessa namn inte då ändras. Namnändringar och svenska vägnamn diskuteras vidare nedan. Namnförslagen offentliggjordes i början av november i form av en kungörelse (Vasa stad 2012). Utlåtanden begärdes från både finska och svenska avdelningen på Institutet för de inhemska språken, från kommunerna i Vasaregionen samt från nödcentralen. Det lämnades in drygt 20 kommentarer från allmänheten. Vägnamnen väckte också i övrigt en livlig diskussion och uppmärksammades i lokala medier. De finskspråkiga tidningarna Pohjalainen och Pohjankyrö skrev flera artiklar om temat, och diskussionen gick het i insändarspalten speciellt i lokaltidningen Pohjankyrö. Yle Fem gjorde också ett inslag i tv-programmet Närbild den 18 november 2012 där de mest omdiskuterade vägnamnen lyftes fram. Diskussionen fick ny fart när den tekniska sektorn i Vasa stad inledde arbetet med att placera ut en del nya vägskyltar invid vägarna redan före jul, alltså långt innan det hade fattats officiella beslut om vägnamnen. De nya vägnamnen trädde i kraft i april 2013 (Vasa stad 2013). En lista över de nya vägnamnen i både Lillkyro och Vasa är tillgänglig på Vasa stads webbplats (Vasa stad 2013).

145

146

möten i österbotten

Tabell 2. De vanligaste förleden i vägnamnen i Vasa, Lillkyro och i den övriga Vasaregionen. Vasa

Lillkyro

Övriga Vasaregionen

Mylly(n)-

Kvarn-

Kirkko-

Kyrk(o)-

Poikki-

Väli-

Tvär-

Mellan-

Förled

Namnändringar Enligt namnkommitténs förslag skulle en väg i Lillkyro i 64 fall få ett nytt namn, och i 11 fall skulle detta ske i Vasa. I det följande diskuterar jag först vägnamn med de vanligaste förleden och sedan några vägnamn som ur språklig synvinkel är intressanta. De vanligaste förleden i de identiska eller nästan identiska vägnamnen är Mylly(n)- eller Kvarn-, Kirkko- eller Kyrk(o)-1 samt Poikkioch Väli- eller Tvär- och Mellan-, vilka också är frekventa i övrigt i Vasaregionen (se Tabell 2). Alla de fyra vägarna med Mylly- som förled i Lillkyro (Myllykuja, Myllytie, Myllymäentie och Myllymäen metsätie) får nya namn enligt namnkommitténs förslag, medan Myllykatu/ Kvarngatan i Vasa får behålla sitt namn. Mo1 Kirkko-/Kyrk(o)- fungerar antingen som förled eller som del av förled i materialet.

tiveringen är att namnet Kvarngatan i Vasa är etablerat och att många företag har gatunamnet som sin adress. Det skulle dock finnas en lokalhistorisk motivering för att inte ändra namnen i Lillkyro: det har funnits en kvarn vid både Myllykuja och Myllytie. Med stor sannolikhet gäller samma motivering också i grannkommunerna, vilket gör att den inte i dessa fall kan beaktas utan får ge vika. De nya namnen har en lokal förankring. Myllykuja vid Golkas fors blir Pullinkuja/Pulligränden enligt det parallella finska namnet för forsen, Pullinkoski. Myllymäentie blir Vaalintie/Vaalivägen enligt Vaali hemman vid vägen, Myllymäen metsätie blir Lehtihuhdantie/Lehtihuhtavägen enligt ett skogsområde vid vägen och Myllytie blir Osuusmyllynkuja/Andelskvarnsgränden.

Osuusmyllynkuja/Andelskvarnsgränden, ett av många vägnamn med mylly/kvarn som förled.

Alla de tre gatorna med Kirkko- eller Kyrk(o)som förled eller som del av förled i Vasa, Kirkkopuistikko/Kyrkoesplanaden, Kirkkoherrankatu/ Kyrkoherdegatan och Kirkkoväärtinpolku/Kyrkvärdstigen samt den ena av vägarna med detta förled i Lillkyro, Kirkkosaarentie, får enligt namnkommitténs förslag behålla sina namn. Trots samma element i förledet har de konstaterats vara så pass olika att risken för sammanblandning är liten. Däremot föreslås ett nytt namn för Kirkkoherrantie i Lillkyro, eftersom det är endast efterledet -tie som skiljer namnet från Kirkkoherrankatu i Vasa. Både Kyrkoherdegatan och Kirkkoherrantie har liknande bakgrund. Kyrkoherdegatan i Vasa ligger på Prästbacken (Pappilanmäki) där alla vägnamn hör till samma temaområde. Kirkkoherrantie i Lillkyro ligger i ett område där ägorna tidigare har hört till prästgården. Motiveringarna för Kirkkoherrankatu i Vasa väger dock tyngre, och namnkommittén har föreslagit att vägen i Lillkyro ska heta Kruutarintie enligt en gammal gård i närheten. Gemensamt för vägarna med namnen med Poikki- och Väli- eller Tvär- och Mellan- som förled är att dessa vägar ligger mellan två större vägar. De är också mycket allmänna i den övriga Vasaregionen. Namnkommittén har föreslagit att Poikkitie, Välitie och Välikuja i Lillkyro byter till nya namn. Enligt det förs ta förslaget skulle Poikkitie heta Pönttöuunintie/ Plåtugnsvägen, ett namn som föreslogs av en lokalhistoriker som själv bor vid vägen. Förslaget väckte mycket motstånd bland invånarna med hänvisning till den pejorativa betydelsen hos pönttö ’hölmö’/’dumbom’. De lämnade

möten i österbotten

in flera alternativa förslag med samma tema, bläckslagarkonst. Namnet ändrades till Läkkitie/Bleckvägen. Nästan lika mycket har det nya namnförslaget för Välikuja, alltså Viikateskuja/Liegränden diskuterats. Namnkommittén motiverade förslaget med att vägen omges av åkrar och är lieformad. I den finska namnformen ingår ett dialektalt inslag: två- eller flerstaviga substantiv som i allmänspråket slutar på -e slutar i den lokala dialekten på -es (jfr Hakulinen 1979: 119 f.). Hos en del bybor väckte namnförslaget dock negativa associationer och ledde deras tankar till liemannen, alltså döden. Det slutgiltiga förslaget blev Pintarintie/ Pintarivägen enligt en gammal gård, Bindar, i dag Marttila, som har haft ägor i närheten av vägen. Vägnamnet Toukolantie fanns både i Lillkyro och i Vasa. I Lillkyro ligger ungdomsföreningen Toukolan Nuorisoseuras hus från 1930-talet vid Toukolantie. I Vasa ligger en supermarket, ett bankkontor, en möbelaffär och en hamburgerrestaurang vid Toukolantie/Toukolavägen, som hör till en stadsdel där gatunamnen har en anknytning till romanen Sju Bröder av Aleksis Kivi. Det bor inga invånare vid någondera vägen. Enligt namnkommitténs förslag skulle vägen i Vasa byta namn till Jukolantie/Jukolavägen, ett namn som också kan återfinnas i Sju bröder. Förslaget fick inga anmärkningar.

Svenska vägnamn i Lillkyro Namnkommittén skulle också föreslå svenska namn för de 271 vägarna i Lillkyro. I det

147

148

möten i österbotten

Tabell 3. Vägnamnen i Lillkyro enligt förledets betydelse. Förledets betydelse

antal

137

Personnamn, gårdsnamn o.d.

Övriga

Totalt

271

100

Byanamn o.d.

följande diskuterar jag de svenska namnen utgående från en indelning enligt förledets betydelse (Tabell 3), eftersom betydelsen påverkar valet av motsvarighet. Enligt Centralen för de inhemska språken översätts endast nybildade vägnamn som inte bygger på något äldre ortnamn. Ungefär hälften av förleden i vägnamnen i Lillkyro betecknar antingen vedertagna byanamn eller naturoch odlingsnamn. Detta leder i princip till att endast efterledet översätts

Hyyriäntie/Hyyriävägen, ett vägnamn med ett byanamn på finska som förled.

till svenska. Så är fallet i de flesta av namnen med ett dylikt förled, t.ex. Hyyriäntie/Hyyriävägen, Hiiripellontie/Hiiripeltovägen och Perkiöntie/Perkiövägen, där förleden är byanamn eller t.ex. Liiverinnevantie/Liiverinnevavägen där förledet är namnet på ett skogsskifte. Lillkyro ligger dock vid språkgränsen, och i de fall där det redan existerar en svensk variant ska denna användas. Så är självklart fallet med Vähänkyröntie/Lillkyrovägen och Merikaarrontie/Merikartvägen. Mycket omdiskuterade var de svenska motsvarigheterna till vägnamnen Kolkintie och Kolkinsilta i Merikart vid gränsen till Korsholm, dvs. vid språkgränsen. Namnkommittén utredde det svenska namnbruket och kom fram till att namnvarianterna Kolki och Kolkki förekommer på kartor från 1800-talet medan många i dag använder varianten Golkas. Det första förslaget med Kolkkivägen och Kolkkibron bygger delvis på de gamla kartorna, delvis på det finska namnet. Namnen kommenterades dock av Vasa stad, Korsholms kommun, några privatpersoner från grannkommunerna Korsholm och Malax och av Centralen för de inhemska språken. Alla ansåg varianten Golkas vara så etablerad att den skulle användas i de svenska namnen Golkasvägen och Golkasbron. Det blev det slutgiltiga förslaget. Drygt en fjärdedel av förleden i vägnamnen i Lillkyro betecknar personnamn eller gårdsnamn. I dessa fall ska i princip enbart efterleden översättas till svenska. Typiska exempel på sådana namn är Lahdentie/Lahtivägen och Soinilantie/Soinilavägen där Lahti respektive Soinila är efternamn

och Sumuntie/Sumuvägen där Sumu eller Sumuvuori (f.d. Sundberg) är ett gårdsnamn. Utan en koppling till ett namn skulle Lahdentie ha blivit Vikvägen och Sumuntie Dimvägen. I samband med att alla vägar i glesbygden i Finland fick namn i början av 1990-talet uppkallades många vägar i Lillkyro efter mer eller mindre kända kommuninvånare med deras förnamn. Den gällande rekommendationen har dock också då varit att s.k. memorialnamn ska användas mycket restriktivt (Kommunförbundet 2007: 16, se också Stahre 1978: 102 f.). Det är osäkert om dessa memorialnamn med enbart ett förnamn som förled uppfattas som memorialnamn av kommande generationer. Sådana vägnamn hade alltså kunnat bytas ut i samband med kommunsammanslagningen. Å andra sidan til�lämpade namnkommittén principen att inte byta ut fler vägnamn än nödvändigt. Därför fick de redan etablerade memorialnamnen med förnamn som förled förbli i stort sett oförändrade. Det finns alltså fortfarande vägar som heter Fiinankuja/Fiinagränden, Eetunkuja/Eetugränden och Jussintie/Jussivägen i Lillkyro, uppkallade enligt Fiina (Josefiina) Tuominen, Edwin ”Eetu” Krook och Jussi Lehto (Vasa stad 2013). Endast den fins ka stavningen i Aarnentie/Arnevägen ändrades till Arnentie, eftersom personen i fråga, Arne Snickars själv stavade sitt namn med ett a. En knapp fjärdedel av vägnamnen hör till gruppen övriga. De är alltså vägnamn där förledet inte bygger på något namn. Detta innebär i sin tur att de ska översättas i sin helhet: Juustotie blir Ostvägen, Jokivarsitie Älv-

möten i österbotten

149

Merikaarrontie & Kolkinsilta/Merikartvägen & Golkasbron, två vägnamn vid språkgränsen där också namnen Merikart och Golkas inne i skyltnamnen är på svenska.

Merikaarrontie/Merikartvägen, ett vägnamn vid språkgränsen där också förledet i det svenska namnet är på svenska (samma väg som den förra, men här syns kyrkan i Lillkyro i bakgrunden).

150

möten i österbotten

Kesäkuuntie/Junivägen, ett vägnamn på ett planeområde med temanamn.

strandsvägen och Klupukuja (f.d. Riihikuja) blir Slagugränden, en dialektal variant också på svenska. Typiska representanter för gruppen är vägnamn i bostadsområden där namnen följer ett visst tema, som månadsnamn i Golkasområdet. Där finns Tammikuja/Januarigränd, Helmikuja/Februarigränd osv. Nödcentralen kommenterade dock den alltför stora likheten mellan de finska vägnamnen Elokuja i Golkas och Ellontie i Haarajoki vilket ledde till att Elokuja byttes till Elokuuntie/Augustivägen. Det var inte alltid helt lätt att hitta en lämplig svensk motsvarighet till ett finskt vägnamn. Ett slående exempel på detta är vägnamnen Krookintie och Koukkutie. Koukkutie kunde enkelt ha översatts med Krokvägen till svenska om det inte redan hade funnits en väg med samma namn på svenska i Vasa (Krokvägen/Kaartotie) och om motsvarigheten inte hade varit så lik motsvarigheten till Krookintie. Dessutom finns det Koukkutie i Laihela, Krokvägen i Korsholm och Krogasvägen i Korsnäs. Resonemanget ledde till att Koukkutie fick namnet Mutkatie/ Kurvvägen och Krookintie blev Krooksvägen. Kaartotie/Krokvägen i Vasa fick behålla sitt namn.

Slutord Det har varit en mycket intressant uppgift att delta i namnkommitténs arbete som förtroendevald med språkvetenskaplig bakgrund och med lokalkännedom. Jag har blivit imponerad av den kunskap och yrkesskicklighet samt den språkliga och historiska medvetenhet som medlemmarna i namnkommittén har visat. Också viljan och det genuina intresset att lyssna på kommuninvånarna och att ta hänsyn till deras synpunkter har varit central i namnkommitténs arbete. Ett mycket tydligt exempel på detta är de två vägnamnen Poikkitie och Välikuja i Lillkyro som skulle få nya namn på finska därför att det fanns vägar med samma namn i Vasa. De första förslagen till nya namn, Pönttöuunintie och Viikatestie, som väckte mycket diskussion och negativa associationer hos allmänheten ändrades till Läkkitie och Pintarintie. Kommittén har utgått från de existerande principerna och rekommendationerna för namnändring och namnvård, konsulterat lokalhistoriker och lyssnat på invånarna. Vi har strävat efter ett namnskick som är modernt men ändå bygger på det lokala och traditionella. Bakgrunden till samtliga vägnamn är också nu dokumenterad, och uppgifterna ska finnas tillgängliga för allmänheten på internet. Som exempel på entydiga och praktiska vägnamn som fungerar på både finska och svenska kan nämnas Elokuuntie/Augustivägen (tidigare Elokuja) som inte längre kan förväxlas med Ellontie/ Ellovägen.

Det är alltid känsligt när man är tvungen att ändra existerande ort- eller vägnamn, och invånarnas reaktioner är ibland svåra att förutse. Vägnamnen har förutom sin primära

möten i österbotten

uppgift, att lokalisera orter och hjälpa invånarna att orientera sig, en kulturell uppgift. De är levande kulturminnen precis som alla andra ortnamn.

Litteratur Aikio, Samuli, Sirkka Paikkala & Peter Slotte. 2001a. Anvisningar för namnplanering inom tvåspråkiga områden. I: Språkbruk 3/2001. Citerad 3.12.2012. Tillgänglig på adressen http://www.kotus.fi/index. phtml?l=sv&s=628. Aikio, Samuli, Sirkka Paikkala & Peter Slotte. 2001b. Hustavla för namnplaneraren. I: Språkbruk 3/2001. Citerad 3.12.2012. Tillgänglig på adressen http://www.kotus. fi/index.phtml?l=sv&s=629. Institutet för de inhemska språken. 2008. Namnkollisioner i nya sammanslagna kommuner. Citerad 29.11.2012. Tillgänglig på adressen http://www.kotus.fi/index. phtml?l=sv&s=2540. Institutet för språk och folkminnen. 2012. Myndighetens ämnesområden. Citerad 29.11.2012. Tillgänglig på adressen http://www.sofi.se/11607. Hakulinen, Lauri. 1979. Suomen kielen rakenne ja kehitys. Keuruu: Otava. Kommunförbundet. 2007. Kommunens adressystem. Anvisningar och rekommendationer. Citerad 23.1.2013. Tillgänglig på adressen http://shop.kunnat.net/product_details_ old.php?p=200.

Lag om ändring av markanvändnings- och bygglag 1129/2008. Citerad 13.2.2013. Tillgänglig på adressen http://www.finlex.fi/sv/laki/alkup/2008/20081129. Markanvändnings- och byggförordning 895/1999. Citerad 13.2.2013. Tillgänglig på adressen http://www.finlex. fi/sv/laki/ajantasa/1999/19990895. Språklag 423/2003. Citerad 13.2.2013. Tillgänglig på adressen http://www.finlex.fi/sv/laki/ajantasa/2003/20030423. Stahre, Nils-Gustaf. 1978. Några erfarenheter av stockholmska namngivningsproblem. I: Kurt Zilliacus (red.). Ortnamnsvård och ortnamnsplanering. Handlingar från NORNA:s femte symposium på Hanaholmen 23−25.9.1977. S. 99−110. Vasa stad. 2012. Kungörelse 1.11.2012. Ändring av vägnamn i Vasa och Lillkyro. Citerad 3.12.2012. Tillgänglig på adressen http://www.vaasa.fi/WebRoot/380444/Vaasa2010SubpageWithoutBanner.aspx?id=1239632. Vasa stad. 2013. Nya vägnamn och adressnummer tas i bruk från 1.4.2013. Citerad 27.3.2013. Tillgänglig på adressen http://www.vaasa.fi/WebRoot/380444/Vaasa2010SubpageWithBanner.aspx?id=1243313.

151

152

möten i österbotten

Sko man ta typ en Åbobo å en Kårshålmsbo å så sku di få barn 1. En folkdialektologisk studie av tjugo Vasasvenskars uppfattningar om vilka dialekter som mest liknar Vasasvenskan Viveca Rabb Åbo Akademi, Åbo 1

Inledning och syfte Dialektologer har traditionellt använt mycket tid till att undersöka dialekters inbördes släktskap genom att föra in lokala uttal på kartor och rita dialektgränser mellan sinsemellan närbesläktade dialektgrupper (översikt t.ex. i Chambers & Trudgill 1998, ett nyare exempel Bihl 2001). Särskilt gränsområden mellan olika dialektområden har intresserat forskare. Dessa undersökningar bygger emellertid på forskarnas analyser av skillnader i språkbruk, särskilt på uttalsnivå. Från och med 1970-talet börjar det dyka upp undersökningar som bygger på talarnas egna uppfattningar om sin språkliga miljö. I början stod särskilt forskare i Nederländerna

och Japan i förgrunden (översikt t.ex. i Long 1999). Inom svensk dialektologi däremot är detta grepp ännu förhållandevis ovanligt (se dock forskare som t.ex. Wikner 2014, Haapamäki & Wikner 2014, 2015, Teinler 2016 och Rabb 2007, 2016, 2017). Syftet med denna artikel är att undersöka några svenskspråkiga Vasabors uppfattningar om vilken eller vilka andra dialekter de ser som mest lika Vasasvenskan. Dessutom jämför jag svaren med samma informanters språkliga produktion.2 Närmast inom den tidigare forskningen på svenskt håll kommer kanske Wikner (2014) som undersöker Helsingforssvenskars uppfattningar bland annat om vem de anser tala ”likadan svenska” som

1 = Om man tog t.ex. en Åbobo och en Korsholmsbo och så skulle de få barn.

2 Mitt arbete med hela projektet har utförts med hjälp av finansiering från Konestiftelsen i Finland.

de själva. Vasa hade år 2016 ca 68 000 invånare och ca 23 % av dessa har svenska som modersmål. Mitt material består av intervjuer med 20 Vasabor. Det teoretiska och metodiska ramverket består av sociolingvistik och folkdialektologi. Folkdialektologin (även kal lad perceptuell dialektologi) innebär enligt t.ex. Clopper och Pisoni (2006) forskning om icke-lingvisters uppfattningar om dialekter. En närliggande term är folklingvistik, som då betyder vad icke-lingvister anser om språk i allmänhet, inte bara just om dialekter.

Metoder Jag har använt intervjun som metod. Preston (2011: 16) skriver att intervjumetoden betyder att forskaren kan bidra genom insiktsfulla kommentarer på materialet och generaliseringar om dess betydelse. Garrett (2005: 1252) som mera allmänt diskuterar direkta och indirekta metoder vid attitydundersökningar, tar upp skillnaden mellan att å ena sidan utifrån en färdig frågelista ställa specifika frågor där man själv på förhand bestämt vilka aspekter som ska diskuteras (= är relevanta) och med vilka termer och etiketter, och att å andra sidan ställa öppna frågor där man låter informanterna själva ge de för dem relevanta svaren/kategorierna och också termerna och etiketterna för att tala om dem. Jag valde att ställa så öppna frågor som möjligt för att försöka undvika att i onödan styra informanterna i deras svar. Informanternas svar har delvis behandlats och åskådliggjorts med hjälp av s.k. intensitetskartor. Det här betyder att jag på en

möten i österbotten

karta har ritat in den ort/det område som varje informant nämner och sedan färgat orten/området svagt rosa och varje lager har gjorts delvis genomskinligt. Färgen förstärks då vartefter allt fler personer eventuellt svarar på samma sätt. Egentligen skulle metoden kräva betydligt fler informanter än jag nu har för att uppnå sin fulla potential. Då kunde man få se den exakta procentuella överensstämmelsen i informanternas svar (jfr t.ex. Montgomery 2013). Det kan vi inte nu, utan här följer helt enkelt en visuell presentation av vilka områden och byar som informanterna är mest överens om. Jag har gjort intensitetskartorna i datorprogrammet QGIS, som använder tekniken Geografiska Informationssystem (GIS) för att bearbeta, analysera och presentera geografisk information med hjälp av digitala kartor i olika lager (Karlsson 2015).3 Resultatet har efteråt exporterats till Google Maps. GIS-tekniker har under de senaste åren alltmer börjat användas av dialektologer och folkdialektologer på det internationella planet (t.ex. Montgomery 2013). I Skandinavien däremot har det ännu varit ganska tyst. Många folkdialektologiska undersökningar med ett liknande syfte som mitt har använt en metod där informanten efter frågan Vem talar som du? själv ritar in sitt svar på en karta. Den s.k. kartritningsuppgiften (från Preston 1986), innebär emellertid att icke-geografiska sociala kopplingar med den språkliga variationen lätt undertrycks, vilket även diskuteras 3 Jag vill här tacka Romi Rancken för hans ovärderliga rådgivning vid användningen av QGIS.

153

154

möten i österbotten

och kritiseras t.ex. av Vaattovaara (2012) och Wikner (2014). Jag ville inte utgå ifrån att informanterna hade ett geografiskt svar på min fråga, utan jag var även intresserad av andra aspekter och jag ville låta informanterna ta upp de former av språklig släktskap som de själva såg som relevanta. Preston (2010: 4) menar att termen language regard (= språkuppfattning) uttryckligen innefattar identifiering och positionering såväl geografiskt som socialt kring språkliga varieteter och deras användning, och det är vad jag försökte uppnå med mina intervjuer.

Material Materialet för min artikel består av semistrukturerade folklingvistiska intervjuer med 20 informanter från Vasa, födda mellan åren 1936 och 1997. Könsfördelningen bland informanterna är jämn, dvs. 10 kvinnor och 10 män. Tre av dem ser sig själva som tvåspråkiga, medan resten uppger sig vara svenskspråkiga. Informanternas utbildningsbakgrund varierar så som Tabell 1 visar.

Tabell 1. Informanternas utbildningsnivå. Utbildningsnivå

Antal informanter

Grundnivå

Mellannivå

Lägre högskolenivå, högre yrkesutbildning

Högre högskoleutbildning

Forskarutbildning

Två personer hade således utbildning på forskarnivå, medan sju personer befann sig på högre högskolenivå. Sex informanter hade vidare utbildning på lägre högskolenivå eller högre yrkesutbildning, medan fem personer hade utbildning på mellannivå (t.ex. yrkesinstitut eller gymnasium). Ingen av de 20 informanterna har utbildning enbart på grundnivå (folkskola eller grundskola). Jag använde mig av klassificeringen enligt Statistikcentralens utbildningsklassificering från år 2010. Studerande räknade jag till den grupp deras kommande examen tillhör. En informant gick ännu i gymnasiet och jag har klassificerat honom enligt den utbildning han önskar sig efteråt (se diskussion i t.ex. Gunnarsdotter Grönberg 2004). Informanternas fördelning på olika typer av utbildningar är således relativt jämn, åtminstone mellan högre högskolenivå och mellannivå. Intervjuerna gjorde jag år 2014, oftast hemma hos informanten men i några fall i ett lugnt och avskilt rum i ett bibliotek. Intervjuerna varierar i längd mellan ca 1 och 4 timmar; i medeltal var de drygt 2 timmar långa. Intervjuerna var designade för att kunna användas också för andra syften, vilket innebär att materialet till just denna artikel utgjorde endast en mindre del av inspelningarna. Jag ställde bl.a. frågan Vilken dialekt eller vilka dialekter är mest lika Vasasvenskan enligt dig? Jag ställde även den närbesläktade frågan Vem talar som du?, som oftare har använts inom folkdialektologin. Skillnaden mellan de båda frågetyperna är att den första frågan genererar svar där de nämnda dialekterna/

möten i österbotten

varieteterna inte upplevs vara helt samma dialekt/varietet som den egna, utan bara mest lik den egna. I den här artikeln kommer jag att behandla enbart svaren på den förstnämnda frågan och närmare bestämt de geografiskt inriktade svaren. Svar som behandlar t.ex. samhällsklass, kön eller social stil har tidigare diskuterats i Rabb (2016). Varje informant har fått en beteckning enligt sitt kön och sitt födelseår.

Informanternas uppfattningar om vilka dialekter som mest liknar Vasasvenskan Först ger jag en överblick av hela svarsmaterialet. Det visade sig att 16 av de totalt 20 informanterna gav ett geografiskt svar på min fråga. Fem av dessa 16 informanter har nämnt flera områden. Svaren klumpar sig runt Vasatrakten men med vissa undantag. En person, M1968, ansåg att Vasasvenskan är mest lik Helsingforssvenskan. Fem personer, nämligen informanterna M1964, K1967, M1968c, K1993 och M1993, menade att Åbosvenskan och Vasasvenskan liknar varandra mest. Informanten K1987 nämnde Ekenäs, en del av staden Raseborg, som ligger mellan Åbo och Helsingfors. En person (M1997) har nämnt Norrland i Sverige. De flesta markeringarna finns emellertid i Österbotten. På Karta 1 ser man hur en person (K1958) har nämnt större delen av Österbotten med dess olika dialekter som mest lik Vasasvenskan. Tre personer, nämligen M1947, M1957 och M1993, har nämnt olika stora delar av Korsholm, som är lands-

Karta 1. Österbotten.

kommunen som omger Vasa. Fyra personer (K1952, M1968c, K1989 samt K1993) angav svenskan i staden Jakobstad norr om Vasa som den dialekt som liknar Vasasvenskan mest. Informanten M1968c specificerade dessutom sitt svar så att han avser endast svenskan i Jakobstads centrum. Längre bort från centrum menar han att svenskan blir en dialekt som är främmande för Vasa. Nära Vasa finns slutligen små markeringar som vi studerar närmare genom en inzoomning (Karta 2). Karta 2 visar Vasas närområde i detalj. Informanterna M1936, K1956, M1957, M1968a, K1972 och K1989 har lyft fram

155

156

möten i österbotten

taktspråk i ett lite större perspektiv. Han menade lite skämtsamt att om en Åbobo får barn med någon från Korsholm så skulle det barnet kanske tala Vasasvenska (Ex. 1). En blandning av just dessa orters språk skulle sålunda ge Vasasvenska som resultat. De övriga informanterna tenderar att nämna antingen Vasatrakten/byar i närheten av Vasa eller städer i Svenskfinland, inte en kombination av dessa. Exempel 1. Informanten M1993 om Vasasvenskans närmaste släktingar.4

Karta 2. Vasatrakten.

byarna Singsby, Smedsby, Iskmo, Jungsund, Solf och Kvevlax, som alla ligger i Korsholm just utanför Vasa. Smedsby kallas Korsholm på kartan. Singsby är den starkt rosa nedre delen av området Jungsund på kartan. Dessutom nämndes stadsdelarna Sundom och den äldre delen av Gerby i Vasa, som båda överfördes till Vasa först år 1973 och som enligt en del informanter fortfarande inte är helt integrerade i staden. Gerby syns på kartan som en rektangel mellan Vasa centrum och det större området med beteckningen Jungsund. Några informanter poängterade att Vasa har vuxit just genom inflyttning från närområdena och att det sålunda är naturligt att Vasasvenskan har en del gemensamma drag med dessa dialekter. Informanten M1993 betonade dessutom Vasasvenskan som kon-

M1993: Kla:rt de ha kåmmi myki intryck från från Kårshålm å såde (.) kla:rt dihe såm såm liggä nä:ra at (.) he:lt natu:lit (.) så dedä Å:bo såm ja nemnd ti:digare så (.) de:lvi:s de at (.) sko man ta: ty:p en Å:bobo: å en Kårshålmsbo: å så sku di få: ba:rn så kansche de sku bli: en Va:sabo: Det starkast färgade området på Karta 2 är byn Singsby vid stadsgränsen, som explicit nämndes av fyra informanter, nämligen K1956, M1958a, K1972 och K1989. Slutresultatet är sålunda att fem personer nämnde Åbo, medan Singsby och Jakobstad vardera nämndes av fyra personer. Dessutom ingår ju Singsby i kommunen Korsholm, som nämndes av ytterligare tre personer samt i Österbotten, och då får Singsby ytterligare implicit 4 Jag har valt att transkribera citatet på dialekt för att ge lokalfärg och i någon mån behålla informantens röst även i skrift. Lång vokal har betecknats med kolon. Pauser har betecknats med (.).

stöd. De släktingar till Vasasvenskan som informanterna är mest överens om blir då följande: 1. Korsholm, särskilt Singsby 4+3+1 röster 2. Åbo 5 röster 3. Jakobstad 4 röster Verkar inte dessa svar synnerligen motstridiga? Åbo nämns av flera informanter som den stad i Finland som har den ”renaste”, dvs. den mest standardspråkliga svenskan. I byarna runt Vasa talas emellertid enligt mina informanter ”dialekter”, som anses skilja sig en hel del från standardsvenskan.

Varför verkar svaren motstridiga? Informanterna ger i intervjuerna som helhet uttryck för en viss vacklan. Vasasvenskan är släkt med å ena sidan dialekter på landsbygden i närheten och å andra sidan med svenskan i städer som Åbo, Jakobstad, Helsingfors och Ekenäs (Raseborg) eller också med hela Norrland i Sverige. Hurdan är då den talade Vasasvenskan i praktiken? I Rabb (2014) undersökte jag 37 svenskspråkiga Vasabors språkliga produktion i inspelade samtal med en familjemedlem eller vän. Mina 20 informanter i denna artikel finns med bland dessa 37, och jag har alltså material om såväl deras uppfattningar som om deras språkliga produktion i praktiken. I Rabb (2014) visade jag hur Vasasvenskan i undersökningen efter en statistisk klusteranalys grupperades i fem olika kluster eller grupper. Språket hos talarna i grupp 1 låg

möten i österbotten

157

Tabell 2. Grad av geografisk närhet i informanternas svar enligt deras egen typ av Vasasvenska. Informantens egen Vasasvenska

Nämnda orter i intervjuerna

Grupp 1

Inga informanter i intervjumaterialet

Grupp 2

1 byar i Korsholm, 3 Korsholm, 1 Jakobstad, 3 Åbo, 1 Ekenäs, 1 Norrland

Grupp 3

3 byar, 1 Korsholm, 3 Jakobstad, 2 Åbo, 1 Helsingfors

Grupp 4

1 byar

Grupp 5

Inga informanter i intervjumaterialet

mycket nära standardsvenskan. Allt fler dialektala drag tillkom gradvis så att språket i grupp 5 slutligen helt kan jämställas med en dialekt på landsbygden utanför Vasa. Det här betyder att Vasasvenskan inte kan ses som en enda, enhetlig dialekt. Det finns stora skillnader inom Vasasvenskan, vilket kan förklara de skenbart motsägelsefulla svaren i intervjuerna. Vad händer då om man kombinerar informanternas svar i intervjuerna med deras språkliga produktion i Rabb (2014)? Tabell 2 visar hur de informanter i intervjumaterialet som själva talar mest standardspråkligt (grupp 2) ger mycket blandade svar på vilken dialekt som är mest lik Vasasvenskan. En person nämner byar i Korsholm, medan tre personer framhåller Korsholm som helhet. En informant nämner Jakobstad, tre personer Åbo, en person Ekenäs, samt slutligen lyfter en person fram Norrland. De informanter som själva talar aningen mer dialektalt (grupp 3) tenderar att

158

möten i österbotten

i högre grad ge mer lokala svar. Här finns endast tre svar placerade utanför Österbotten, medan de mest lokala svaren i högre grad fokuserar på enskilda byar i Korsholm snarare än på Korsholm som helhet. De informanter som i intervjumaterialet talar mest dialektalt (grupp 4) riktar båda in sig på enskilda byar i Korsholm. Jag ser sammanfattningsvis en tendens till att de informanter som själva talar standardnära, i lite högre grad drar paralleller mellan Vasasvenskan och svenskan på andra orter som ligger geografiskt längre bort från Vasa, medan informanter som själva talar dialektalt i högre grad drar paralleller till landsbygdsdialekter nära staden.

Sammanfattning med diskussion Jag har i min artikel visat hur Vasasvenskarna i mitt material uppfattar att Vasasvenskan närmast kan jämföras med å ena sidan dialekter på landsbygden utanför Vasa, särskilt grannbyn Singsby, och å andra sidan svens kan i städer som Åbo, Jakobstad, Helsingfors och Ekenäs. Endast en person drog paralleller med svenska dialekter i Sverige, och lyfte då fram hela Norrland som jämförelsematerial. Vidare fanns det en sådan tendens i materialet att de informanter som själva talar standardnära i högre grad såg likheter i dialekter geografiskt längre bort från Vasa,

medan informanter som själva talar mer dialektalt gärna jämförde Vasasvenskan med dialekter i närområdet. Resultaten kan inte nödvändigtvis generaliseras till andra svensktalande Vasabor, utan gäller främst just dessa informanter. Rent metodiskt ser jag här fördelen med att kombinera intervjuerna med kunskaper om den talade Vasasvenskan i praktiken, särskilt just dessa informanters talade Vasasvenska (Rabb 2014). Annars skulle intervjuresultaten ha verkat förvirrande och motsägelsefulla. En folkdialektologisk undersökning kan sålunda med fördel kombineras med andra typer av metoder. Wikner (2014) diskuterar också hur hennes kombination av två olika typer av folkdialektologiska metoder (kartritningsuppgift och intervju) visade sig vara fruktbar. Även Preston (2015: 19) betonar hur viktigt det är inom folkdialektologin att undersöka med flera olika metoder, eftersom metoderna kan ge lite olika resultat som sedan först tillsammans ger en fullödig bild av det fenomen man vill studera. Om man ytterligare vill utvidga min undersökning, vore det också synnerligen intressant att inkludera informanter från Singsby, Åbo och Jakobstad. Skulle de nämna Vasasvenskan? Är uppfattningen om likheter mellan dialekterna på dessa orter å ena sidan och Vasasvenskan å andra sidan ömsesidig?

möten i österbotten

Litteratur Bihl, Björn. 2001. Möten i dialektalt gränsland. Dialektala övergångar genom Närke. Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet, Vol. 53. Uppsala. Chambers, J. K. & Peter Trudgill. 1998 (1980). Dialectology. Cambridge: Cambridge University Press. Clopper, Cynthia G. & David B. Pisoni. 2006. Perception of Dialect Variation. I: David B. Pisoni & Robert E. Remez (red.). The Handbook of Speech Perception. Oxford: Blackwell. S. 313–337. Garrett, Peter. 2005. Attitude measurement. I: Ulrich Ammon m.fl. (red.). Sociolinguistics: An International Handbook of the Science of Language and Society. Berlin: Mouton de Gruyter. S. 1251–1260. Gunnarsdotter Grönberg, Anna. 2004. Ungdomar och dialekt i Alingsås. Acta Universitatis Gothoburgensis. Göteborg. Haapamäki, Saara & Sarah Kvarnström. 2014. Svenskan i Helsingfors och Åbo ur ett folkdialektologiskt perspektiv. I: Jan Lindström m.fl. (red.). Svenskans beskrivning 33. Helsingfors: Nordica Helsingiensia. S. 109–118. Haapamäki, Saara & Sarah Wikner. 2015. Att undersöka lyssnares perception av regional variation. I: Folkmålsstudier 53. Helsingfors. S. 35–77. Karlsson, Klas. 2015. QGIS 2.6 på svenska. Tillgänglig på adressen http://geosupportsystem.files.wordpress. com/2014/12/qgis26pc3a5svenska.pdf. Hämtad 24.9.2016. Long, D. 1999. Geographical Perceptions of Japanese Dialect Regions. I: Dennis Preston (red.). Handbook of perceptual dialectology vol 1. Amsterdam: John Benjamins. S. 177−198. Montgomery, Chris. 2013. Geographic information systems and perceptual dialectology: a method for processing draw-a-map data. I: Journal of Linguistic Geography 2013: 1. S. 52–85. Preston, Dennis R. 1986. Five Visions of America. I: Language in Society 15. S. 221–240.

Preston, Dennis R. 2010. Perceptual Dialectology in the 21st Century. I: Christina Ada Anders, Markus Hundt & Alexander Lasch (red.). Perceptual Dialectology. Neue Wege der Dialektologie. Berlin New York: De Gruyter. S. 1–29. Preston, Dennis R. 2011. Methods in (Applied) Folk Linguistics. Getting into the Minds of the Folk. I: AILA Review 24. S. 15–39. Preston, Dennis R. 2015. Does language regard vary? I: Alexei Prikhodkine & Dennis Preston (red.). Responses to Language Varieties. Variability, Processes and Outcomes. Amsterdam–Philadelphia: John Benjamins. S. 3–36. Rabb, Viveca. 2007. Genuskongruens på reträtt. Variation i nominalfrasen i Kvevlaxdialekten. Åbo: Åbo Akademis förlag. Rabb, Viveca. 2014. Dialektvariation i Vasa. I: Jan Lindström m.fl. (red.). Svenskans beskrivning 33. Helsingfors: Nordica Helsingiensia 37. S. 372–382. Rabb, Viveca. 2016. Från landsbygdsdialekter till Vasa svenska. Tecken på dialektutjämning och registrering av en stadsvarietet i fyra steg. I: Språk och stil 26. S. 38–68. Rabb, Viveca. 2017. Uppfattningar om Vasasvenskans kännetecknande språkdrag. Inne i och utanför staden. I: Jan-Ola Östman m.fl. (red.). Ideologi, identitet, intervention. Nordisk dialektologi 10. Helsingfors: Nordica Helsingiensia. Teinler, Jannie. 2016. Dialekt där den nästan inte finns. En folklingvistisk studie av dialektens sociala betydelse i ett standardspråksnära område. Skrifter utgivna av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet 98. Uppsala: Institutionen för nordiska språk. Vaattovaara, Johanna. 2012. Spatial concerns for the study of social meaning of linguistic variables – an experimental approach. I: Folkmålsstudier 50. S. 175−209. Wikner, Sarah. 2014. Svenskan i Helsingfors ur talarnas perspektiv. I: Puhe ja kieli 34:3. S. 119–137.

159

160

möten i österbotten

Flerspråkig trots Downs syndrom. Två berättelser Christer Laurén Vasa universitet, Vasa

Bakgrund En radikal förnyelse i europeisk och nordamerikansk språkundervisning inträffade under perioden 1970–1980 när språkbadsmetoden utvecklades. Egentligen var det inte fråga om en metod. Det gemensamma för de flesta språkbad var att språk fick plats tidigare än förr i barns skolgång, i Kanada, Katalonien, Finland, Italien och i många andra språkmiljöer. Vanligt var att två- och flerspråkiga miljöer var beredda att utveckla språkbad. Och språk tillägnar man sig då genom att använda det för autentiska syften, och när kommunikationen i klassrummet sker på målspråket. En ännu radikalare form av språktillägnande som leder till flerspråkighet finns i de ladinska alpdalarna i norra Italien. Man utgår från det talade språket och använder detta. Den radikalaste formen av språktillägnande får därmed de barn och elever med spe-

ciella behov som är integrerade i ladinernas skolor, högst en elev per klass. (Om ladinerna och ladinskan se Laurén 2006: 100 f.)

Sydtyrolen och Svenskfinland I provinsen Bozen-Sydtyrolen i norra Italien talas ladinska, som egentligen är ett i huvudsak enbart talat språk, eftersom ett gemensamt ladinskt skriftspråk ännu inte har ett godkänt regelsystem. Språkforskarna har föreslagit regler för ladinernas skriftspråk, men systemet är komplicerat, eftersom det återger för mycket av dialekternas variation och använder diakritiska tecken som upplevs som svåra av ladinerna själva. Paradoxalt nog är språket ändå starkt bland de ladinska ungdomarna i alpbyarna, och ladinerna har rätt till en skola på egna villkor. Före förskoleåldern hålls de tre språken, ladinska, italienska och tyska, sällan skarpt isär. Senare, i skolan, kan flera språk användas vid en och samma undervisningsenhet, även om det finns en nor-

mal fördelning. Vid intervjuer (Egger 1994 och Egger & Lardschneider McLean 2001) med barn från ladinska familjer har det visat sig att det inte innebar svårigheter för barnen även om intervjuaren blandade regionens alla tre språk, ladinska, italienska och tyska. Skolorna i det vi själva kallar Svenskfinland är i princip enspråkiga, svenska eller finska, och alla grundskolelever får undervisning också i det andra officiella språket. De svenska skolornas elever väljer dock oftast frivilligt mera undervisning i det andra språket än de finska skolornas elever och har därför vanligen den mångsidigaste språkkompetensen. Officiellt är provinsen Bozen-Sydtyrolen tvåspråkigt italiensk–tysk liksom Finland är svenskt–finskt. Språken är i båda fallen jämställda och talas också på respektive huvudorter, i Bozen och i Helsingfors. Skola och utbildning på båda språken finns praktiskt taget på alla nivåer både i Finland och i Bozen-Sydtyrolen, dock starkt begränsat på universitet för ladinskans del.

Två elever med Downs syndrom Man betvivlar rätt allmänt att skolan kan ge funktionella färdigheter i flera språk. Än mindre väntar man sig att elever med Downs syndrom skulle kunna uppnå sådana färdigheter. Det finns dock skolor där man tycks lyckas med konststycket med en osorterad grupp elever. I det följande redogör jag för kvalitativa studier i språkinlärning hos en ladinsk elev med Downs syndrom i en ladinsk skola i en

möten i österbotten

alpdal i Sydtyrolen1 och hos en elev med detta syndrom i en svensk skola i det tvåspråkiga Vasa. Det är i bägge fallen fråga om elever som är integrerade i den vanliga skolan.

Alexander – en ung ladiner Alexander är 11 år när jag träffar honom (10.5.2003) tillsammans med hans mor Paula och hans speciallärare Michela. I mitt sällskap har jag Antonello från det italienska pedagogiska institutet. Alexander går i skola i byn Wolkenstein i Gröden. Han går i 5:e klassen i folkskolan och började i barnträdgård när han var tre år gammal. Modern talade tyska från början med honom, fadern ladinska. Alexander har två äldre bröder, 13 och 16 år, och med dem talar han ladinska. Alexander har Downs syndrom. Han är på gott humör, som för det mesta, och han är nyfiken när vi träffas. Han har problem med artikulationen, men bemödar sig att uttrycka sig verbalt. Ibland har vi svårt att förstå honom och vi måste vänja oss vid hans uttal. Men inte heller Paula och Michela förstår honom alltid genast. Han måste då upprepa vad han har 1 Under två hela år, 1998/1999 och 2004/2005, hade jag nöjet och nyttan av att bedriva sociolingvistisk forskning vid forskningscentret EURAC i Bozen tillsammans med min hustru och kollega Ulla Laurén. Vi är båda tacksamma för arbetsrum och andra faciliteter som vi hade tillgång till. Ett hjärtligt tack till ledningen för EURAC, Werner Stuflesser och direktör Stefan Ortner. Under perioden 2005–2009 hörde jag till det vetenskapliga rådet vid EURAC och kunde fortsättningsvis följa med och diskutera centrets projekt. Ett stort tack även till Theodor Rifesser vid det ladinska pedagogiska institutet och till Antonello Maggipinto vid det italienska pedagogiska institutet. Långvariga kontakter med sociolingvisten och kapuzinerpatern Kurt Egger har haft avgörande betydelse för mina ladinska studier. Kontakterna och samarbetet med alla vänner i Bozen har lett till flera monografier och artiklar på flera språk. Ett speciellt tack till alpdalarnas lärare för deras omsorg om dalarnas barn och ungdomar.

161

162

möten i österbotten

sagt, han gör det ivrigt och engagerat; vi talar nämligen på italienska, tyska och ladinska om det han har arbetat med i sina skrivböcker. Vid intervjun talar Antonello rätt konsekvent italienska, det är därför jag har honom med mig, jag själv mest tyska, de två andra italiens ka och tyska men också ladinska. Alexander svarar på det språk som frågan ställs på. I det italienska häftet finns en bild av ett äpple och vi frågar på italienska vad man måste göra med äpplet. Alexander svarar med de italienska orden för skala (sbucciare) och tvätta (lavare). När vi talar med honom svarar han normalt med ettordssatser eller med en enkel huvudsats. Orden i den italienska skrivboken är i de nyaste övningarna tvåstaviga. Vi ber honom läsa ut ordet MAMMA. Han ljudar de enskilda bokstäverna en och en, lyser så upp och säger PAULA; så heter ju mamman. Först när specialläraren ett par gånger till har bett honom ljuda ordet får vi svaret MAMMA. Hans speciallärare sitter med honom fem dagar i veckan i skolan. I praktiken har han mycket litet undervisning tillsammans med den övriga klassen, de 14 andra eleverna. Men han sitter i samma klassrum, längst bak i klassen, med sin speciallärare. När de andra har geografi har också han det – med sin lärare och i samma klassrum. I historia går undervisningen till på ungefär samma sätt. Den sjätte skoldagen i veckan förfogar Alexander inte över någon speciallärare utan arbetar tillsammans med de andra. Michela säger att Alexander först mycket sent lärt sig att identifiera det första ljudet i

ord. För tillfället övar han sig i tyska på skillnaden mellan o och u, s och z och r och s. Alexander läser regelbundet den italiens ka serietidningen Topolino, men börjar läsningen från sidans slut och går så tillbaka i texten. Ändå kommer han tydligen underfund med vad som händer, eftersom han ofta återberättar serien för sin mor. På tyska läser han Mickey Maus och börjar då läsa från början. Både hemma och i skolan läser han barnböcker. I skolan har Michela arrangerat en läsvrå för honom med en ma drass och dynor, eftersom hon har märkt att han hemma brukar kunna följa med uppläsning på det sättet.

Anna – en ung finlandssvenska Anna går i åttonde årskursen i den svenska grundskolan i Vasa. Hon är högstadieelev och den yngsta av tre syskon. Hennes syster är 25 år och brodern 22. Intervjun med Anna ägde rum 16.2.2005. Föräldrarna har konsekvent var och en använt sitt språk med de äldre barnen, modern finska, fadern svenska. När Anna föddes och det visade sig att hon hade Downs syndrom, vände sig föräldrarna till flera sakkunniga och fick av en läkare rådet att bete sig helt naturligt också med Anna, det vill säga fortsätta med föräldrarnas olika språkliga roller också för Annas del. Eftersom man först inte var säker på om Anna skulle börja tala, inledde man hennes språkinlärning från tre månaders ålder med teckenspråk. Anna har en viss färdighet fortfarande så att hon kan återge vissa ord på teckenspråk.

Fadern brukar fiska och då ofta i sällskap med Anna. Hon talar alltid svenska med honom och när han vid intervjutillfället frågar henne något på finska, märks det att hon känner sig besvärad. HAN brukar inte tala finska med henne. Men när de fiskade tillsammans, tog hon till en början till det finska ordet kala i stället för ordet fisk, även om hon ju talar svenska med sin far. Föräldrarna gissar själva att hon använde ordet kala för att det är lättare att artikulera än fisk. Senare när hennes ordförråd för färger var etablerat på svenska tog det en tid innan hon började använda de finska färgadjektiven. Hon förstod de finska orden men använde länge de svenska i sitt finska språkbruk. Anna började i daghem när hon var tre år och hon inledde sin skolgång när hon var nästan ett år äldre än sina klasskamrater. Hon har alltid följt en individuell undervisningsplan, tillkommen i samarbete mellan skolan och hemmet. Vid varje termins slut har skolans representanter, föräldrarna och Anna själv tillsammans utvärderat resultatet i relation till de uppställda målen. Under lågstadietiden var Anna i hög grad integrerad i sin klass. Då var hon 6 veckotimmar ensam med specialläraren utan assistent och resten av timmarna i sin egen klass. Ett gemensamt mål har varit att assistenten ska göra så litet som möjligt för att inte ta över Annas skoluppgifter. Assistenten finns tillgänglig vid behov och används också för att hjälpa andra i klassen eller skolan. Engelska fick Anna i sitt program i sjunde årskursen, två år senare än sina klasskamrater.

möten i österbotten

Specialläraren och föräldrarna var överens om att skjuta upp engelskan. Motiveringen för att inte börja samtidigt som klasskamraterna var att man tyckte att hon behövde koncentrera sig på att utveckla sitt skriftspråk på svenska. Hennes mål i engelska för årskurs 7 är att lära sig räkna till 20, att känna till och förstå enkla hälsningsfraser, att få ett ordförråd på 100–150 ord och att muntligt våga använda de engelska ord hon kan. Föräldrarna brukar läsa läxorna med Anna även om de samtidigt försöker ge henne möjligheter att arbeta på egen hand. I sitt rum har Anna färgglada teckningar på väggen, tillsammans med matematikuppgifter som hon löst, och hon har listor över TV-program som hon har skrivit ner och tänkt se på. Hon följer främst med svenska program men ser också varje vecka på vissa finska program. Varje vecka på fredagen kommer det en bokbuss och då går Anna dit för att låna böcker och videoband. Hon har för tillfället flera svenska bilderböcker hemma och en stor uppslagsbok med mycket text och bilder, och ett par videoband med finskt tal. Sedan Anna började i sjunde årskursen brukar hon nästan varje dag skriva en kort text när hon är hemma om vad hon har gjort den dagen och hon har fyllt flera häften med sin dagbokstext. Anna har i viss mån en otydlig artikulation men man vänjer sig snabbt vid hennes uttal. Under vårt samtal använder modern finska med Anna som svarar snabbt och flytande på finska, naturligtvis med samma slags otydligheter i artikulationen som när hon ta-

163

164

möten i österbotten

lar svenska. Både på svenska och på finska är hennes yttranden i samtalet av helt normal längd och fungerar som de ska och man kan säga det samma om hennes dagboksanteckningar som består av meningar uppbyggda av enstaka huvudsatser. Strategin för Annas språk finska och svenska är annorlunda än för hennes engelska som fokuserar på inlärning av ord och fraser i stället för på verklig interaktion. Sättet att arbeta med Annas engelska avviker också från de ladinska ungdomarnas program för språk som konsekvent går ut på verklig interaktion. Ordlistor och grammatiska konstruktioner fungerar inte för den som har Downs syndrom, men ändå når långt i fråga om färdigheter i muntlig kommunikation och läsning. Framgången med Annas finska är ett mått på vad hon också kunde ha nått i engelska.

Slutsats I en kvalitativ granskning som den som har presenterats ovan kan man hålla det för sannolikt att en justerad språkbadsmetod ger tillgång till tre språk också för barn/elever med Downs syndrom. Alexander når sina mål i fråga om trespråkighet när det gäller ladinskan, italienskan och tyskan. Anna har tack vare föräldrarnas företagsamhet nått mycket långt i finskan och är tvåspråkig med de båda språken svenska och finska, men kunde nå större framgång i engelskan med en mer utvecklad språkbadsmetod än med den undervisningspraxis som skolan nu erbjuder. Båda eleverna visar dock att också barn med Downs syndrom kan uppnå en betydande flerspråkighet om metoderna är de rätta.

Litteratur – ett urval Ahlskog-Sandberg, Barbro, Kurt Lindh, Merete Mazzarella, Christian Mehlem, Olav S. Melin, Ralf Norrman, Folke Nyberg, Helena Solstrand & Bo Stenström. 1982. Boken om Svenskfinland. Vasa: Svenska Läromedel. Annerén, Göran, Iréne Johansson, Inga-Lill Kristiansson & Lars Lööw. 1966. Downs syndrom. En bok för föräldrar och personal. Stockholm: Liber. Artigal, Josep Maria. 1999. The immersion teacher as a territory maker. I: Christer Laurén (red.). En modell för språk i daghem och skola/Language acquisition at kindergarten and school. Vasa: Vasa universitet. S. 112–123. Born, Joachim. 1992. Untersuchungen zur Mehrsprachigkeit in den ladinischen Tälern. Ergebnisse einer soziolinguistischen Befragung. Wilhelmsfeld: Gottfried Egert Verlag. Egger, Kurt. 1994. Die Sprachen unserer Kinder. Spracherwerb in einem mehrsprachigen Gebiet. Meran: Alpha & Beta. Egger, Kurt & Margareth Lardschneider McLean. 2001. Dreisprachig werden in Gröden. Eine Studie zum Spracherwerb in der frühen Kindheit. Bozen: Istitut Pedagogich Ladin. Germain, Claude. 1993. Évolution de l’enseignement des langues: 5000 ans d’histoire. Paris: CLE International.

Johansson, Iréne. 1993. Läs- och skrivprocessen hos barn med Downs syndrom. Deskriptiv och explanatorisk del. Högskolan i Karlstad. Forskningsrapport 93:5. Karlstad: Högskolan i Karlstad. Kattenbusch, Dieter. 1994. Die Verschriftung des Sellaladin ischen. Von den ersten Schreibversuchen bis zur Einheitsgraphie. San Martin de Tor: Institut Cultural Ladin ”Micura de Rü”. Laurén, Christer. 1999. Språkbad. Forskning och praktik. Vaasan yliopiston julkaisuja. Tutkimuksia 226. Språkvetenskap 36. Vasa: Vasa universitet. Laurén, Christer. 2006. Tidig inlärning av flera språk. Teori och praktik. Vaasan yliopiston julkaisuja. Tutkimuksia 236. Språkvetenskap 45. Vasa: Vasa universitet. Serra Borneto, Carlo. 1998. C’era una volta il metodo. Tendenze attuali nella didattica delle lingue straniere. Roma: Carocci. Swain, Merrill & Sharon Lapkin. 1981. Evaluating bilingual education. A Canadian case study. Clevedon: Multilingual Matters.

möten i österbotten

Konsten att välja rätt varietet Sara Nyholm Vasa universitet, Vasa

Dialekt eller standardsvenska – stropp eller ej? Det var i slutet av år 1998 som jag och min man träffades. Han med finsk bakgrund och jag med svensk. Av någon anledning blev det så att vi valde att tala svenska med varandra. Troligtvis för att jag brukar sköta det mesta av pratandet i alla fall. Nu, snart 20 år senare, kan man utan att överdriva säga att min man talar flytande svenska. Eller standard svenska för att vara exakt. Trots att mitt modersmål är Närpesdialekt valde jag att tala standardsvenska med honom eftersom vi inte bor i Närpes. Det ledde till att standardsvenska är det han har hört mest och också det han själv använder. Att lära sig ytterligare ett språk har naturligtvis gett honom fördelar. Han klarar enkelt och behändigt av att tala med folk från olika språkgrupper och det har också gett fördelar när det gäller att söka arbete. Ibland har det dock besvärat honom att han kan ”bara” standardsvenska och inte behärskar någon dialekt. Speciellt efter att en

bekant till oss utbrast en gång: ”Jasså, e du finn? Ja som trodd att du bare va stroppig tå du tala högsvensk.” Ett språk och alla dess varieteter är en viktig grundbult i all form av identitetsskapande. Det språk eller den varietet som vi väljer att tala avslöjar en del om vem vi är och det ligger till grund för hur vi uppfattas av andra människor runtomkring oss. Det här är ett fenomen som har varit högst påtagligt under hela min uppväxt i Närpes. I Närpes har dialekten ett starkt fotfäste och där talas dialekt på de allra flesta ställen och i de allra flesta situationer. Förhållningssättet till standardsvenskan är komplicerat, eftersom den är en varietet som behövs, men som samtidigt inte är accepterad i alla situationer. Många gånger upplevde jag att om man i Närpes använder standardsvenska i en situation där den allmänna uppfattningen är att man borde tala dialekt, uppfattas man som stroppig. Precis det som min man också fick erfara.

165

166

möten i österbotten

Standardsvenskans och dialektens relation blev jag uppmärksam på redan som ung i Närpes, men det var först i början av 2000-talet som jag fick möjligheten att fördjupa mig i vad det är som ligger bakom valet av dialekt och standardsvenska. Jag började då studera hurdana attityder Närpesungdomar har till standardsvenska och dialekt. Det som jag kommer att presentera i den här artikeln är en del av de resultat som min undersökning gav (se Nyholm 2012).

Undersökningens syfte, material och metod Syftet med min attitydundersökning var att ta reda på hur Närpesungdomar uppfattar personer som talar Närpesdialekt och standardsvenska. Materialet samlade jag in med hjälp av ett s.k. masktest. Masktestet användes första gången av Wallace Lambert, Rich ard Hodgson, Robert Gardner och Samuel Fillenbaum (1960) för att undersöka attityder till engelska och franska i Montreal i Kanada. Ända sedan 1960-talet har många studier gjorts enligt Lamberts m.fl. (1960) modell och idag är masktestet ett av de dominerande sätten att studera språkattityder (Bijvoet 2007: 127, 134). Tabell 1. Informanter och masker. Högstadiet

Gymnasiet Yrkesskolan

Mask A & B

Mask C & D

120

Totalt

Totalt 118 95

Inför masktestet bandade jag fyra olika röster, varav två kvinnor och två män. En kvinna och en man fungerade som masker, me dan de två övriga fungerade som utfyllnad. Den kvinnliga masken berättade samma historia på Närpesdialekt (mask A) och på standardsvenska (mask B) och så gjorde även den manliga masken (mask C och D). Historien var alltså den samma för båda maskerna och på båda varieteterna. I masktestet deltog ungdomar från tre olika skolor i Närpes: ett högstadium, ett gymnasium och en yrkesskola. I Tabell 1 kan man se fördelningen av informanterna, uppdelade på skola och mask. Det sammanlagda antalet informanter som deltog i masktestet var 213. Mask A och B (kvinna) spelades upp för 64 informanter i högstadiet och 54 i yrkesskolan medan mask C och D (man) spelades upp för 56 informanter i högstadiet och 39 i gymnasiet. Ingen av informanterna fick veta att mask A och B samt mask C och D är samma person. Samtidigt som informanterna lyssnade på maskerna fick de bedöma dem med hjälp av schemat i Tabell 2. Informanterna utvärderade talarna på en skala från 1 till 5 med hjälp av olika egenskapspar. Tabell 2 visar de egenskapspar som användes i undersökningen och skalan som informanterna använde för att bedöma talarna.

213

Undersökningens utgångspunkter Ann-Marie Ivars (2007: 27) menar att det svenska språket i Finland kan delas in i tre

möten i österbotten

Tabell 2. Masktestets egenskapspar.

Snäll Pålitlig Trevlig Mänsklig Rolig Intelligent Företagsam Snygg Självsäker Ledare

skikt eller språkarter. Det första är lokal dialekt, det andra är lokalt stadsmål och det tredje är standardspråk. Lokal dialekt ses som den genuina dialekten och standardspråket som den mest formaliserade och formella varianten, medan lokalt stadsmål har uppkommit i kontakten mellan dessa två eller mellan flera olika dialekter. Spännvidden mellan olika svenska dialekter och standardsvenska varierar, men det finns ställen där skillnaden är så tydlig att det i princip handlar om ett tvåspråkighetsförhållande och där det ofta görs en klar distinktion mellan varieteterna i olika talsituationer, framför allt på områden där det talas lokal dialekt. (Bruce, Engstrand & Eriksson 2000: 34) I Närpes och i stora delar av Österbotten förhåller sig dialekten och standardsvenskan som två olika, sida vid sida existerande varieteter och detta har dialekttalarna ofta en klar uppfattning om (jfr Nyholm 2007a; 2007b).

5 Elak Opålitlig Otrevlig Omänsklig Tråkig Dum Oföretagsam Ful Osäker Inte ledare

I slutet av 1980-talet konstaterade Ivars (1988) att över 90 % av Närpesborna talar lokal dialekt. Det är högst troligt att siffran har sjunkit under de 30 år som gått, men Närpesdialekten kan fortfarande kategoriseras som en lokal dialekt. En stor orsak till att dialekten har bevarats i Närpes är att dialektutjämningen är långsam i Österbotten därför att dialekterna har en social och kontaktskapande funktion som dessutom ger uttryck för den egna identiteten. (Ivars 2007: 29 ff.) Identitet byggs upp genom de grupper man tillhör. Olika individer och grupper har olika strategier för att visa vilka grupper de ingår i och när man är med i en grupp lär man sig också vilka tillhörighetsstrategier som är förväntade. En strategi som ofta används är språket. (Abercrombie 2006: 21, 26, 30) Det betyder alltså att man kan använda språket för att visa vart man hör. För det mesta är språkbruket en omedveten strategi, som

167

168

möten i österbotten

ingen reagerar på så länge som alla i gruppen talar på samma sätt. Om någon däremot bryter mot normen och väljer att tala annorlunda än resten av gruppen kommer det att orsaka reaktioner. Man kan anpassa sitt språkbruk för att passa in i olika sammanhang. Det betyder att man själv kan påverka sin egen identitetsuppfattning. Det finns däremot också identitetsmarkörer som man själv inte kan påverka. En av dem är kön. (Trost & Levin 2005: 165) Kön är ofta en av de första faktorer som interagerande personer lägger märke till hos varandra och det sker oftast omedvetet (Trudgill 2000: 61). Flickor och pojkar använder också språk på olika sätt och tidigare forskning visar att flickor har en större benägenhet att anpassa sig till olika talsituationer och genom språket skapar de och upprätthåller sina relationer till andra (Adelswärd 1991: 114; Thelander 1986: 16 ff.; Milles 2003: 24 f.).

Undersökningens resultat För att analysera masktestets resultat räknar jag först ut varje egenskapspars medelvärde skilt för dialekt och standardsvenska. Eftersom de positiva egenskaperna ligger på den lägre delen av skalan och de negativa på den högre innebär det att ett lågt värde visar en mer positiv inställning och ett högt värde visar en negativ inställning. Den varietet som har ett lägre medelvärde har alltså fått en mer fördelaktig bedömning. Om ett egenskapspar har fått ett medelvärde under tre uppfattas personen som positiv till det specifika egenskapsparet och om medel värdet är över tre uppfattas personen som negativ. Figur 1 visar medelvärdet för varje egenskapspar och för både dialekt och standardsvenska. För dialektens del har nio av tio egenskapspar fått ett medelvärde under tre. Snygg–ful är det enda egenskapsparet med ett medelvärde över tre. Det betyder att masken

Figur 1. Egenskapsparens medelvärde för dialekt och standardsvenska.

uppfattas i huvudsak som positiv när hen talar dialekt. För standardsvenskans del har sex av egenskapsparen ett medelvärde under tre. De egenskapspar som har ett medelvärde över tre är rolig–tråkig, företagsam–oföretagsam, snygg–ful och ledare–inte ledare. Det betyder att när masken talar standardsvenska uppfattar ungdomarna hen som snäll, pålitlig, trevlig, mänsklig, intelligent, självsäker, men aningen tråkig, oföretagsam och ful och inte som en ledare. Om man jämför standardsvenska och dialekt så märker man att standardsvenskan i nio fall av tio har ett högre medelvärde. Det betyder att i nio fall av tio uppfattar ungdomarna dialekten som mer fördelaktig än standardsvenskan. Intelligent–dum är det enda egenskapspar där dialekten inte har fått ett lägre medelvärde utan dialektens och standardsvenskans medelvärde är exakt samma. Ser man närmare på Figur 1 märker man ändå att skillnaden mellan medelvärdena för de olika egenskapsparen varierar. Skillnaden mellan medelvärdena för t.ex. pålitlig–opålitlig är mindre än skillnaden för rolig–tråkig. För att avgöra om skillnaden är signifikant eller inte kan man räkna ut ett p-värde. P-värdet visar om skillnaden som finns mellan egenskapsparens medelvärden är signifikant eller inte. Om p-värdet är under 0,05 betyder det att det finns en reell skillnad mellan medelvärdena, men om p-värdet är över 0,05 kan man inte anta att det finns någon signifikant skillnad mellan medelvärdena. I Tabell 3 kan man se det p-värde som varje egenskapspar har fått.

möten i österbotten

Tabell 3. Egenskapsparens p-värde. Egenskapspar

P-värde

Rolig–tråkig

0,000001

< 0,05 signifikant

Snäll–elak

0,000067

> 0,05 ej signifikant

Trevlig–otrevlig

0,00047

Ledare–inte ledare

0,005023

Företagsam–oföretagsam

0,009188

Pålitlig–opålitlig

0,02871

Mänsklig–omänsklig

0,035011

Självsäker–osäker

0,055369

Snygg–ful

0,062665

Intelligent–dum

Tabell 3 visar att sju av tio egenskapspar har fått ett p-värde som är under 0,05 vilket betyder att det finns en skillnad mellan hur ungdomarna uppfattar maskerna när de talar dialekt och när de talar standardsvenska. Endast självsäker–osäker, snygg–ful och intelligent–dum har ingen signifikant skillnad. Det här betyder att när man talar dialekt uppfattar ungdomarna en som roligare, snällare, trevligare, mänskligare, mer företagsam, mer pålitlig och mer som en ledare än när masken talar standardsvenska. Däremot blir man inte mer självsäker, snyggare eller mer intelligent av dialekten. De slutsatser man kan dra av det här resultatet är att Närpesungdomarna har en positiv inställning till både dialekt och standardsvenska, eftersom fler egenskapspar har fått

169

170

möten i österbotten

ett medelvärde under tre för båda varieteterna. Dialekten är ändå den varietet som upplevs som mer fördelaktig av de två, eftersom dialekten i jämförelse med standardsvenskan genomgående har fått en mer fördelaktig bedömning.

Manlig och kvinnlig talare Eftersom tidigare forskning visar att flickor anpassar sig mer än pojkar till olika talsituationer har jag valt att se närmare på könsför-

delningen. Jag kommer dock inte att presentera könsfördelningen bland ungdomarna utan istället se om det finns någon skillnad på hur ungdomarna uppfattar den kvinnliga och den manliga masken. Hälften av ungdomarna fick bedöma den kvinnliga masken och hälften den manliga (se Tabell 1). Figur 2 visar resultatet för den kvinnliga masken och Figur 3 för den manliga. Medelvärdet för kvinnan är under tre för nio egenskapspar av tio då hon talar dialekt. Det enda

Figur 2. Egenskapsparens medelvärde för dialekt och standardsvenska: den kvinnliga masken.

Figur 3. Egenskapsparens medelvärde för dialekt och standardsvenska: den manliga masken.

möten i österbotten

Tabell 4. Egenskapsparens p-värde, skilt för den kvinnliga och för den manliga masken. Egenskapspar

P-värde, kvinna

P-värde, man

Snäll–elak

0,00133

0,01891

< 0,05 signifikant

Pålitlig–opålitlig

0,0356

0,36008

> 0,05 ej signifikant

Trevlig–otrevlig

0,0004

0,27966

Mänsklig–omänsklig

0,03977

0,45267

Rolig–tråkig

0,000005

0,03496

Intelligent–dum

0,41432

0,37394

Företagsam–oföretagsam

0,01896

0,19253

Snygg–ful

0,09934

0,37986

Självsäker–osäker

0,11934

0,269

Ledare–inte ledare

0,00991

0,19595

par som överstiger tre är snygg–ful. För standardsvenskans del är sex egenskapspar under tre. Det här resultatet motsvarar resultatet bland alla ungdomar (se Figur 1). Om man jämför dialekten och standardsvenskan märker man att dialekten har fått en mer fördelaktig bedömning för alla egenskapspar. Figur 3 visar resultatet för den manliga masken. Även han har fått ett medelvärde under tre för nio av tio egenskapspar när han talar dialekt. Dock har färre egenskapspar fått ett medelvärde över tre för standard svenskans del – endast två av tio. Det som är avvikande här är att standardsvenskan har till och med fått en mer fördelaktig bedömning än dialekten (intelligent–dum). I Tabell 4 kan man se om det finns någon signifikant skillnad mellan hur ungdomarna

bedömer dialekt och standardsvenska när en kvinna/man talar. Tabell 4 visar att det finns en reell skillnad i hur kvinnan upplevs när hon talar dialekt och standardsvenska för sju olika egenskapspar. När kvinnan talar dialekt upplevs hon som snällare, mer pålitlig, trevligare, mänskligare, roligare, mer företagsam och mer som en ledare. För den manliga masken är resultatet däremot inte det samma. Det är endast två egenskapspar som visar en reell skillnad: snäll–elak och rolig–tråkig. Det betyder att mannen upplevs som roligare och snällare när han talar dialekt, men i fråga om de övriga egenskaperna är det ingen skillnad på hur ungdomarna uppfattar honom. Det här visar att ungdomarna lägger en större vikt vid vilken varietet som talas när

171

172

möten i österbotten

det är fråga om en kvinna än när det är fråga om en man. Språkvarieteten påverkar uppfattningen om kvinnan i mycket större utsträckning än vad den gör för mannen. Tidigare studier visar att flickor ofta har en större benägenhet att anpassa sig till talsituationer än vad pojkar har, och det här resultatet visar också att det finns ett högre krav på att flickor använder ”rätt” varietet än på att pojkar gör det. Baserat på det här resultatet kan man anta att flickornas benägenhet att anpassa sitt språk beror på att de bedöms mer strängt utgående från vilket språk eller vilken varietet de talar.

Sammanfattning Resultatet av undersökningen visar att Närpesungdomarna har en mer positiv attityd till dialekttalare än vad de har till dem som talar standardsvenska. Det här beror på att dialekten fungerar som en strategi för tillhörighet och om en person inte talar dialekt sig-

nalerar det att personen inte hör till samma grupp som dialekttalarna. Omedvetet blir standardsvenskan en form av avståndstagande. Det betyder att när min man i konversationen med vår bekant använde standardsvenska uppfattades han som att han tog avstånd och inte ville identifiera sig med samma grupp. Han upplevdes därmed som stroppig. Baserat på den här undersökningen är det dock till hans fördel att han är man. Reaktionerna skulle troligtvis vara starkare om det var fråga om en kvinna. Bland dialekttalare är inställningen till dialekt genomgående mer positiv än inställningen till standardsvenska. Det betyder att om man vill ge en så fördelaktig bild som möjligt av sig själv, och framför allt om man vill verka trevlig och rolig, så lönar det sig att tala dialekt med andra dialekttalare. Däremot ska man vara medveten om att det knappast får en att verka mer självsäker eller snyggare. Det är en konst att välja rätt.

Litteratur Abercrombie, Nicholas. 2006. Introduktion till sociologi. Lund: Studentlitteratur. Adelswärd, Viveka. 1991. Prat, skratt, skvaller och gräl och annat vi gör när vi samtalar. Helsingborg: Brombergs. Bijvoet, Ellen. 2007. Attityder till språk. I: Eva Sundgren (red.). Sociolingvistik. Stockholm: Liber. S. 113–143. Bruce, Gösta, Olle Engstrand & Anders Eriksson. 2000. De svenska dialekternas fonetik och fonologi år 2000 (SweDia 2000). I: Folkmålsstudier 39. Helsingfors. S. 33–54. Ivars, Ann-Marie. 1988. Närpesdialekten på 1980-talet. Studier i nordisk filologi 70. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. Ivars, Ann-Marie. 2007. Svenskan i Finland. I: Olle Spring

(red.). SFV-kalendern 2007. Årgång 121. Helsingfors: Svenska folkskolans vänner. S. 27–39. Lambert, Wallace, Richard Hodgson, Robert Gardner & Samuel Fillenbaum. 1960. Evaluating Reactions to Spoken Languages. I: Journal of Abnormal and Social Psychology. Vol. 60. No. 1. S. 44–51. Milles, Karin. 2003. Kvinnor och män i möte. En samtalsanalytisk studie av interna arbetsmöten. Stockholm: Stockholms universitet. Nyholm, Sara. 2007a. Attityder till standardsvenska och dialekt. I: Marianne Nordman, Siv Björklund, Christer Laurén, Karita Mård-Miettinen & Nina Pilke (red.). Svenskans beskrivning 29. Vasa: Svensk-Österbottniska Samfundet. S. 212–219.

Nyholm, Sara. 2007b. Dialekt som identitet och attitydskapare. I: Stephen J. Walton (red.). Språk og identitet. Spritt Österut. Skrifter frå Ivar Aasen-instituttet. Nr 26. Volda: Høgskulen i Volda. S. 92–102. Nyholm, Sara. 2012. Närpesungdomars intraspråkliga beteende. En attitydundersökning med framtidsperspektiv. Vasa: Universitas Wasaensis.

möten i österbotten

Thelander, Kerstin. 1986. Politikerspråk i könsperspektiv. Stockholm: Liber. Trost, Jan & Irene Levin. 2005. Att förstå vardagen – med ett symboliskt interaktionistiskt perspektiv. Lund: Studentlitteratur. Trudgill, Peter. 2000. Sociolinguistics. An introduction to language and society. 4. Edition. London: Penguin Books.

173

174

språkmöten i västerbotten och österbotten

Några avslutande ord Lars-Erik Edlund och Marianne Nordman

När humanistiska fakulteten vid Umeå universitet tog form i slutet av 1960-talet var det meningen att den skulle karakteriseras av helt andra ämnen än dem man normalt finner vid en sådan fakultet. Här skulle, menade man, metodämnen som idéhistoria och vetenskapsteori ha professurer liksom språkämnen som allmän språkvetenskap och fonetik. Men även andra ämnen stod självfallet i startgroparna att etableras, såsom historia, litteraturvetenskap och nordiska språk. I det sistnämnda ämnet byggdes – med en professor i svenska språket i spetsen – snabbt en undervisnings- och forskningsmiljö upp. Här, som på andra ställen i Sverige, erbjöds undervisning på grundnivåerna i hela det breda ämnet nordiska språk. På forskningssidan framlades ganska snart avhandlingar inom ett brett spektrum ämnen: läroboksspråk, emotivt språk, grammatik, radiospråk etc. Men tidigt började uppbyggnaden av en forskning med inriktning mot de lokala språken och de nordliga språkmötena, och det som senare kom att kallas språketnografi eta-

blerades. Det har genom åren känts angeläget att just lyfta fram de nordliga språkmiljöerna, eftersom dessa ofta varit förbisedda i tidigare forskning. Hade man nu äntligen fått en forskningsinstitution i regionen var det ju naturligt att områdets personnamn, ortnamn och dialekter gavs uppmärksamhet. I samverkan med andra ämnen och med stöd av stora externfinansierade projekt har den språketnografiska forskningen allteftersom vidgat sina teoretiska och metodologiska ramar och expanderat mot andra forskningsområden. I Vasa tog tidigt forskningen i svenska språket en annan väg. När undervisningen och småningom forskningen i svenska språket vid Vasa handelshögskola/Vasa högskola/Vasa universitet inleddes för nu ungefär ett halvsekel sedan var ambitionen att skapa en ämnesprofil som inte kopierade andra universitets profiler och som harmonierade med den inriktning på moderna språk som var en del av högskolans egen profil. Fackspråk, terminologi och fackspråklig kommunikation blev här centrala områden och huvudinriktning

i undervisningen och forskningen i svenska språket. I den tvåspråkiga miljö där högskolan fanns och med dess utbildning av korrespondenter och senare översättare för företagslivet, var det naturligt att välja tvåspråkighet som ett andra fokusområde, i all synnerhet som kontakter till bl.a. det tvåspråkiga Kanada dessutom gav upphov till den språkbadsutbildning som senare kom att bli ett kännemärke för universitetets profil i svenska. I Vasa är de svenskspråkiga minoritet och individer ställs självfallet t.o.m. dagligen inför språkmöten i den egna omgivningen. I vardagslivet i det tvåspråkiga Vasa är svens kan starkt sammanflätad med majoritetsspråket finska och därför är det naturligt att studera hur språkmötena konkret fungerar. Den tvåspråkiga funktionen blir då central, och det är viktigt att veta hur man ska hantera den och befrämja den. De olikartade förutsättningarna har uppenbarligen format de skilda profilerna i Umeå respektive Vasa. De tretton artiklar som ingår i denna bok speglar också de olika vägar som forskningen i svenska/nordiska språk tagit i de näraliggande universitetsmiljöerna. Även om inriktningarna är olika så har de i båda fallen inspirerats av den konkreta näromgivningen. Det ska dock understrykas att de forskningsteman som presenteras här inte utgör all den forskning som finns vid respektive institution. Men just i detta utgivningssammanhang har vi tillåtit oss de avgränsningar som här gjorts och där våra inriktningar ändå möts på ett mer övergripande tematiskt plan.

språkmöten i västerbotten och österbotten

Kontakterna mellan forskningsmiljöerna i Umeå och Vasa har alltsedan 1970-talets början varit många och alltid karakteriserats av värme. Vi har träffat varandra vid vetenskapliga sammankomster, ordnat träffar där vi dryftat gemensamma angelägenheter, biträtt varandra som sakkunniga, opponenter och betygsnämndsledamöter, haft utbyten på utbildningssidan m.m. De rent personliga banden mellan forskarna i våra respektive miljöer är dessutom, och har varit, starka. Och det är tack vare detta samarbetsklimat som denna bok kunnat sammanställas. Vi är glada att detta kunnat ske inom den organisatoriska ram som skapats mellan de två vetenskapliga samfunden som finns på var sin sida av Kvarken, Kungl. Skytteanska Samfundet och Svensk-Österbottniska Samfundet. Ett förhållande av lite annan natur får avsluta. När språkundervisningen och -forskningen i Vasa den 1 augusti 2017 överflyttas från Vasa till Jyväskylä universitet – till en enspråkigt finsk miljö – ändras dramatiskt förutsättningarna liksom också möjligheterna till den samhällsförankrade forskningen i svenska som hitintills starkt kännetecknat Vasamiljön. Vart detta leder får framtiden utvisa, men det vore skada om den livskraftiga nisch som Vasa kommit att bygga upp spolierades. Kanske kunde ett avsevärt stärkt och reellt samarbete mellan Jyväskylä och Umeå universitet möjliggöra en fortsatt forskning av den typ som Vasa med sådan framgång byggt upp. Låt oss hoppas det!

175

176

språkmöten i västerbotten och österbotten

Skribenterna Daniel Andersson är fil.dr, docent i nor diska språk och verksam vid Institutionen för språkstudier vid Umeå universitet. Hans avhandling från 2009 behandlar ordspråk om kvinnor och män i nordnorrländsk agrarmiljö och för närvarande forskar han om förståelsen av naturen i norra Sverige samt skyltning och synliggörande av samiska ortnamn. Klara Bertils är fil. master i svenska från Uppsala universitet där hon arbetar som forskningsassistent vid Institutionen för lingvistik och filologi. I en magisteruppsats vid Umeå universitet har hon behandlat Umeå bors uppfattning om stadsspråket. Hennes huvudsakliga intresseområden är samtalsanalys och sociolingvistik. Siv Björklund är fil.dr och professor i svenska vid enheten för nordiska språk vid Vasa universitet. Hon har sedan den första elevgruppen startade sitt språkbad i svenska i Vasa år 1987 varit med och utvecklat språkbadsundervisning och -forskning i Vasa och i Finland. Hon är också intresserad av forskning som berör svenska som andraspråk, språkdidaktik samt två- och flerspråkighet. Ann-Catrine Edlund är fil.dr i nordiska språk, professor i svenska språket vid Mittuniversitetet, Sundsvall, och docent i nor diska språk vid Umeå universitet. Hon har studerat det nordliga området ur skilda

språkliga aspekter: säljaktens begreppssystem för säl och vardagliga skriftpraktiker som dagböcker, visböcker och vykort under tidigt 1900-tal. Lars-Erik Edlund är fil.dr och professor i nordiska språk vid Umeå universitet. Han har forskat om dialekter, ortnamn och språkhistoria, varvid de nordskandinaviska förhållandena varit av särskilt intresse. Lånordsforskning är en annan specialitet. Han är preses för Kungl. Skytteanska Samfundet i Umeå och för Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur i Uppsala och en av initiativtagarna till serien Bottniska studier. Kjell Herberts är pol.lic. i sociologi och forskare vid Institutet för samhällsforskning vid Åbo Akademi i Vasa. Hans specialområde är språk- och minoritetsfrågor, främst i det finlandssvenska perspektivet. Herberts har ansvarat för en mängd enkäter och intervjuundersökningar i det svenska Finland. Herberts är sedan 1999 preses för SvenskÖsterbottniska Samfundet och en av initiativtagarna till serien Bottniska studier. Christer Laurén är fil.dr och professor emeritus i svenska språket vid Vasa universitet. Han har handlett ett tjugotal doktorsavhandlingar vid Vasa universitet, därtill ett par vid Universität Wien och vid Europeiska Akademin i Bozen. Hans forskningsområden är fornsvensk filologi, fackspråklig kommuni-

kation och språkplanering. Han har publicerat sig på många språk och är en av initiativtagarna till serien Bottniska studier. Ulf Lundström är fil.dr och arbetar på Skellefteå museum som lokalhistoriker. Han forskar om ortnamn i Västerbotten och intresserar sig också för dialekter och övrenorrländsk kulturhistoria. Marianne Nordman är fil.dr och professor emerita i svenska språket vid Vasa universitet. Hon har forskat i svenskt fackspråk, i stil både i skönlitterär text (speciellt Jarl Hemmer) och i facktext. Till hennes intresseområden hör också minilekter, prosarytm och studier med etnologisk anknytning. Sara Nyholm är fil.dr och universitetslektor i svenska vid Vasa universitet. Hon har forskat i språkanvändning och språklig identitet, men även i terminologisk användbarhet. Jaana Puskala är fil.dr och universitetslektor i svenska vid Vasa universitet. Hon har

språkmöten i västerbotten och österbotten

forskat i bl.a. hur kommunikativ kompetens i svenska som andraspråk och substanskunskaper utvecklas parallellt. Till hennes intresseområden hör också diskursanalys, lexikografi och kontrastiva studier mellan finska och svenska. Viveca Rabb är fil.dr och forskare i svenska språket vid Åbo Akademi. Hon har forskat i talspråkets variation och förändring, särskilt i österbottniska dialekter. Hon är också intresserad av medeltida skriftbruk och språkförändring, med särskild betoning på Nådendalsbreven. Åke Sandström är fil.dr i nordiska språk vid Umeå universitet. Hans intresse för fornnordisk rodd- och båtterminologi resulterade i en avhandling om paddlingens och roddens äldsta terminologi i Norden. Han är också väl förtrogen med den västerbottniska kustkulturen och har varit starkt engagerad i uppbyggandet av Holmöns båtmuseum. Han forskar och informerar som pensionär om Holmöarnas historia.

177

178

språkmöten i västerbotten och österbotten

KUNGL. SKYTTEANSKA SAMFUNDET ACTA REGIÆ SOCIETATIS SKYTTEANÆ Redaktör: Roger Jacobsson Skriftserien Skytteanska Samfundet har sedan 1961 gett ut vetenskapliga böcker och skrifter. Nedan redovisas Samfundets samlade skriftserie. 1. Innehåller följande artiklar: Wijnbladh, Mauritz, Skytteanska Samfundet. – Dahlstedt, Karl-Hampus, Om namn på kraftstationer i Norrland – Jirlow, Ragnar & Wahlberg, Erik, Jordbruket i Tornedalen genom seklen. – Lundgren, P. G., Medicinska högskolans i Umeå tillkomst. – Thomasson, Lars, De svenska lapparna och renskötseln i Sverige. Bibliografiska anteckningar för åren 1950–59. – Rasmusson, Nils Ludvig, Svenska akademiens medalj över Johan Skytte. Umeå 1961. 2. Innehåller följande artiklar: Hjelmstedt, Lennart, Pelle Molins berättarstil. – Isaksson, Olov, Byalag och bygdegemenskap. – Rosander, Göran, Säsongarbetsvandringar i Övre Norrland. – Rosander, Göran, Hjortfänge i Lappmarken. – Ågren, Katarina och Per-Uno, Pilati dom. – Westin, Gunnar och Ågren, Per-Uno, Folkmåls- och Folkminnesundersökningen i övre Norrland (FFÖN) 1954–1963. Umeå 1963. 3. Bergling, Ragnar, Kyrkstaden i övre Norrland. Kyrkliga, merkantila och judiciella funktioner under 1600- och 1700-talen. Umeå 1964. 4. Carli, O., Ångermanlands bibliografi. Förteckning över litteratur utkommen före 1940. Umeå 1965. 5. Isaksson, Olov, Bystämma och bystadga. Organisationsformer i övre Norrlands kustbyar. Umeå 1967. 6. Nordsvensk forntid. Red. Hans Christiansson och Åke Hyenstrand. Umeå 1969. 7. Königsson, Lars-König, Traces of Neolithic Human Influences Upon the Landscape. Development at the Bjurselet Settlement, Västerbotten, Northern Sweden. With an archæological introduction by Hans Christiansson. Umeå 1970. 8. Lepiksaar, Johannes, The Analysis of the Animal Bones From the Bjurselet Settlement, Västerbotten, Northern Sweden. With an introduction by Hans Christiansson. Umeå 1975.

9. Jonsson, Ingvar, Jordskatt och kameral organisation i Norrland under äldre tid. Umeå 1971. 10. Thomasson, Lars, De svenska samerna och renskötseln i Sverige. Bibliografiska anteckningar för åren 1960–69. Umeå 1971. 11. Nordberg, Erik, Källskrifter rörande kyrka och skola i den svenska lappmarken under 1600-talet. Umeå 1973. 12. Borgegård, Lars-Erik, Tjärhanteringen i Västerbottens län under 1800-talets senare hälft. En studie av produktion och transporter med särskild hänsyn till Ume- och Vindelälvens dalgångar. Umeå 1973. 13. The Nordic Languages and Modern Linguistics 2. Edited by Karl-Hampus Dahlstedt. Proceedings of the Second International Conference of Nordic and General Linguistics, University of Umeå June 14–19, 1973. Umeå 1975. 14. Hellbom, Algot, Saköresbok för Medelpad 1541–1609. Umeå 1976. 15. Petrus Læstadius’ Journaler: I. Journal för första året af hans tjenstgöring såsom missionaire i Lappmarken. Stockholm 1831. Facsimileutgåva 1977. II. Fortsättning af Journalen öfver missionsresor i Lappmarken, innefattande åren 1828– 1832. Stockholm 1833. Facsimileutgåva 1977. III. Kommentarer och register till Petrus Læstadius’ Journaler. Umeå 1977. 16. Liljenäs, Ingrid, Allmänningsskogarna i Norrbottens län – deras betydelse för det enskilda jord- och skogsbruket. Umeå 1977. 17. Arell, Nils, Rennomadismen i Torne lappmark – markanvändning under kolonisationsepoken i fr.a. Enontekis socken. Umeå 1977. 18. Nordberg, Perola, Ljungan. Vattenbyggnader i den närings-

språkmöten i västerbotten och österbotten

geografiska miljön 1550–1940. Umeå 1977. 19. Hellbom, Algot, Medelpads gräns mot Jämtland från medeltid till nutid. Umeå 1977. 20. Tellhammar, Ingrid, Predikstolsmakare och predikstolskonst före 1777 i norra Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. Umeå 1978. 21. Thomasson, Lars, De svenska samerna och renskötseln i Sverige. Bibliografiska anteckningar för åren 1970–74. Umeå 1979. 22. Audén, Bengt, Bottniska personnamn. Frekvenser i skattelängder från mitten av 1500-talet. Umeå 1980. 23. Pettersson, Olof Petter, Gamla byar i Vilhelmina, I–IV. Stockholm–Uppsala 1941–1960. Facsimileutgåva i två band. Umeå 1982. Med en levnadsteckning över författaren av Karl-Hampus Dahlstedt och en bebyggelsehistorisk essä av Magnus Mörner. 24. Thomasson, Lars, De svenska samerna och renskötseln i Sverige. Bibliografiska anteckningar för åren 1975–1980. Umeå 1982. 25. Luleå stift 1904–1981. Församlingar och prästerskap. Luleå 1982. 26. Språkhistoria och språkkontakt i Finland och Nord-Skandinavien. Studier tillägande Tryggve Sköld den 2 november 1982. Umeå 1982. 27. Berättelser om samerna i 1600-talets Sverige. Facsimileutgåva av de s.k. prästrelationerna m.m., först publicerade av K. B. Wiklund 1897–1909. Med företal av Phebe Fjellström och efterskrift av Israel Ruong. 28. Hülphers, Abraham, Samlingar til en Beskrifning öfwer Norrland. Första Samlingen om Medelpad, Westerås 1771, samt Fierde Samlingen om Ångermanland, Westerås 1780. Facsimileutgåva utgiven i Umeå 1985. Med en efterskrift av Gösta Berg. 29. Utterström, Gudrun, Släktnamn. Tillkomst och spridning i norrländska städer. Umeå 1985. 30. Litteratur om Västernorrlands län. En bibliografisk förteckning över litteratur om Ångermanland 1941–1975 och om Medelpad t.o.m. 1975, sammanställd av Ada Marcusson, Umeå 1986. 31. Dahlstedt, Karl-Hampus, Från Quartier Latin till Grisbacka. Ett urval artiklar i språkvetenskapliga och andra ämnen samt Karl-Hampus Dahlstedts bibliografi 1936–1986 av Karin Snellman i samarbete med författaren. Umeå 1987. 32. Egerbladh, Inez, Agrara bebyggelseprocesser. Utvecklingen i

179

Norrbottens kustland fram till 1900-talet. Umeå 1987. 33. Sörlin, Sverker, Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet. Stockholm 1988. 34. Bäcklund, Dan, I industrisamhällets utkant. Småbrukets omvandling i Lappmarken 1870–1970. Umeå 1988. 35. Hasselhuhn, Abraham Roland, Om Skytteanska Scholan i Lycksele Lappmark. Sundsvall 1851. Facsimileutgåva utgiven i Umeå 1988. Med en efterskrift av Roger Jacobsson. 36. Wikmark, Gunnar, Edvard Rhén, Lapplandspräst och Upplandsprost. Umeå 1989. 37. Moritz, Per, Fjällfolk, Livsmönster och kulturprocesser i Tärna socken under 1800- och 1900-talen. Umeå 1990. 38:A Människor & föremål. Etnologer om materiell kultur. Red. av Alf Arvidsson, Kurt Genrup, Roger Jacobsson, Britta Lundgren, Inger Lövkrona. Festskrift till Phebe Fjellström den 30 juni 1990. Stockholm 1990. 38:B Phebe Fjellströms Tryckta skrifter 1952–1990. En bibliografi sammanställd av Roger Jacobsson. Umeå 1990. 39. Arvidsson, Alf, Sågarnas sång. Folkligt musicerande i sågverkssamhället Holmsund 1850–1980. Umeå 1991. 40. Liliequist, Marianne, Nybyggarbarn. Barnuppfostran bland nybyggare i Frostvikens, Vilhelmina och Tärna socknar 1850–1920. Umeå 1991. 41. Ehrenmalm, Arvid, Resa Igenom Wäster-Norrland Til Åsehle Lappmark, Anstäld Uti Julii Månad 1741. Stockholm 1743. Facsimileutgåva (under utgivning). Med en efterskrift av Roger Jacobsson. 42. Erixon, Per-Olof, Ett spann över svarta ingentinget. Linjer i Thorsten Jonssons prosakonst. Stockholm 1994. 43. Olsson, Björn, Den bildade borgaren. Bildningssträvan och folkbildning i en norrländsk småstad. Stockholm 1994. 44. Layton, Ian (red.), Då, nu och sedan. Geografiska uppsatser till minnet av Ingvar Jonsson. Umeå 1995. 45. Baudou, Evert, Norrlands forntid – ett historiskt perspektiv. Umeå 1995. 46. Tedebrand, Lars-Göran, Strömming och demografi. Familj och hushåll i bottnisk kustbygd 1650–1950. Umeå 1995. 47. Baudou, Evert (red.), Att leva vid älven. Åtta forskare om människor och resurser i Lule älvdal. Bjästa 1996. 48. Jacobsson, Roger och Öquist, Gunnar (red.), Vetenskapens rymder. Perspektiv och visioner. Forskare reflekterar. Umeå, Stockholm 1997. 49. Pettersson, Helena, Från kulturförening till kunglig veten-

180

språkmöten i västerbotten och österbotten

skapsakademi. Kungliga Skytteanska Samfundet 1956–1967. En översikt. Umeå 1998. 50:A Tedebrand, Lars-Göran, Historia och demografi. Valda texter samt Lars-Göran Tedebrands tryckta skrifter 1969–1999. En bibliografi. Umeå 1999. 50:B Lars-Göran Tedebrands tryckta skrifter 1969–1999. En bibliografi. Sammanställd av Roger Jacobsson. Umeå 1999. 50:C Lars-Göran Tedebrands tryckta skrifter 1999–2004. En bibliografi. Sammanställd av Roger Jacobsson. Umeå 2004. 51. Mårald, Erland; Nordlund, Christer; Pitkä-Kangas, Lari and Åkerberg, Sofia (eds.), Nature Improved? Interdisciplinary Essays on Humanity’s Relationship With Nature. Umeå 1999. 52. Öhman, Anders (red.), ”Rötter och rutter”. Norrland och den kulturella identiteten. Umeå 2001. 53. Nordlund, Christer, Det upphöjda landet. Vetenskapen, landhöjningsfrågan och kartläggningen av Sveriges förflutna, 1860–1930. Umeå 2001. 54:A Linnæus, Carl, Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732. Vol. I: Dagboken. Utgiven efter handskriften av Algot Hellbom, Sigurd Fries och Roger Jacobsson. Umeå 2003. 54:B Linnæus, Carl, Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732. Vol. II: Kommentardel. Utgiven med kommentarer och register av Ingegerd Fries och Sigurd Fries. Redaktör Roger Jacobsson. Under medverkan av Ingvar Berg, Dan Bäcklund, Phebe Fjellström, C. E. Jarvis, Bengt Jonsell, Tryggve Sköld, och med Linnés egna skrivelser och anteckningar i samband med resan. Umeå 2003. 54:C Linnæus, Carl, Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732. Vol. III: Facsimileutgåva. Utgiven av Roger Jacobsson och Sigurd Fries. Umeå 2005. 55. Nordlund, Christer (red.), Livsföreställningar. Kultur, samhälle och biovetenskap. Umeå 2004. 56. Jacobsson, Roger (red.), Så varför reser Linné? Perspektiv på Iter Lapponicum 1732. Umeå/Stockholm 2005. 57. Engelmark, Roger; Larsson, Thomas B. och Rathje, Lillian (red.), En lång historia … Festskrift till Evert Baudou på 80-årsdagen. Umeå 2005. 58. Mulk, Inga-Maria & Bayliss-Smith, Tim, Rock Art and Sami Sacred Geography in Badjelánnda, Lapponia, Sweden. Sailing Boats, Anthropomorphs and Reindeer. Umeå 2006. 59. Grundberg, Leif, Medeltid i centrum. Europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kulturmiljöer.

Umeå 2006. 60. Frånberg, Per; Sköld, Peter och Axelsson, Per (red.), Från Lars Thomassons penna. Bibliografiska anteckningar 1956–2006. Umeå 2007. 61. Lassila, Mauno och Liljenäs, Ingrid (red.), Med Linné i norr. Förändringar i natur och kultur från 1700-tal till våra dagar. Umeå 2007. 62. Rosenqvist, Claes, Artister i norr. Bottnisk och nordnorsk teater och underhållning på 1800-talet. Umeå 2008. 63. Hansson, Heidi and Lundström, Jan-Erik (eds.), Looking North. Representations of Sámi in Visual Arts and Literature. Umeå 2008. 64. Jacobsson, Roger, Typographic Man: Medielandskap i föränd ring – Studier i provinsens tryckkultur. Umeå 2009. 65. Mårald, Erland och Nordlund, Christer (red.), Kamerajägaren: Stig Wessléns skildringar av naturen och det samiska. Umeå 2010. 66. Eriksson, Madeleine, (Re)producing a periphery – popular representations of the Swedish North. Umeå 2010. 67. Edlund, Lars-Erik, Morfars karta visar vägen. Ett urval språkvetenskapliga texter 1979–2013. Festskrift tillägnad professor Lars-Erik Edlund på 60-årsdagen den 16 augusti 2013. Redigerad av Roger Jacobsson. Umeå 2013. 68. Nordin-Hennel, Ingeborg, Alfhild Agrell – rebell, humorist, berättare. Umeå 2014. 69. Södergård, Margareta; Burvall, Asta; Nordman, Marianne; Lundmark, Staffan och Lillas, Alice, Dansminnen: Ungdomsdanserna i Österbotten och Västerbotten från 1940-tal till 1970-tal, Bottniska studier 1. Vasa/Umeå 2015. 70. Lundström, Ulf, Bebyggelsenamn i Bureå, Burträsks och Lövångers socknar i Skellefteå kommun jämte studier av huvudleder och nybyggesnamn. Umeå 2015. 71. Ehrström, Peter och Eriksson, Madeleine (red.), Bottniska trästäder, Bottniska studier 2. Vasa/Umeå 2015. 72. Tegengren, Gunilla, Sverige och Nordanlanden: Förvaltning och nordlig expansion 1250–1550. Umeå 2015. 73. Sjögren, David och Westberg, Johannes (red.). Norrlandsfrågan: Erfarenheter av utbildning, bildning och fostran i nationalstatens periferi. Umeå 2015. 74. Olsson, Birger, Dina och Shekem i Barsta: Ett fiskekapell i Höga kusten från 1600-talet och dess takmålningar. Umeå 2015. 75. Ekberg Mayvor; Straarup Jørgen; Björkgren Mårten; Herberts Kjell och Strandberg Ida, Lika som bär? Det religiösa land-

språkmöten i västerbotten och österbotten

skapet i Hortlax och Nykarleby. Bottniska studier 3. Vasa/ Umeå 2016. 76. Andersson Daniel; Edlund Lars-Erik; Haugen Susanne och Westum, Asbjørg (red.), Studier i svensk språkhistoria 13. Historia och språkhistoria. Umeå 2016. 77. Edlund Lars-Erik; Strzelecka Elzbieta; Andersson Thorsten (red.), MellanNorrland i centrum: Språkliga och historiska studier tillägnade professor Eva Nyman. Umeå 2017. 78. Edlund Lars-Erik och Nordman Marianne (red.), Språkmöten i Västerbotten och Österbotten. Bottniska studier 4, Vasa/ Umeå 2017. Distribution: Original, Umeå: 1–12, 14–22, 24, 26–27, 29–30, 32, 34–37, 38:B, 41, 44–45, 47, 49, 50:A, 50:B, 50:C, 51, 52, 53, 54:A, 54:B, 54:C, 55, 57–78 Almqvist & Wiksell International, Stockholm: 13, 39–40 Två Förläggare Bokförlag, Umeå: 23, 28, 31 Luleå stiftsråd, Luleå: 25 Carlsson Bokförlag, Stockholm: 33, 38:A, 42–43, 48, 56, 64, Johan Nordlander-Sällskapet, Umeå: 46

181

182

språkmöten i västerbotten och österbotten

SVENSK-ÖSTERBOTTNISKA SAMFUNDET r.f. Svensk-Österbottniska Samfundet har fram till hösten 2016 publicerat sammanlagt 74 volymer. Skrifterna är fördelade på tre serier, Arkiv för svenska Österbotten (i förteckningen Arkiv, med nummer och tryckår), Österbottnisk Årsbok (ÖÅ med årtal) samt Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet. För enkelhetens skull finns efter 2002 endast en löpande skriftserie.

Arkiv för svenska Österbotten Band I, Häfte 1–2. Tegengren Jacob, Minnen från heden tid och lämningar av heden kult i Vörå. Berghell Hugo, Klimpgraniten på Grötberget i Vindala. Karsten T. E., Om Östersjöländernas äldsta folk- och ortnamn. Band I, Häfte 3–4. Backman Wold., Ett bidrag till kännedom om nationalitetens inverkan på befolkningens i Syd-Österbotten demografiska karaktär. Näse Joh., Finlandssvenskarna i Amerika. Hedman Karl, Släkten Bladh. Ringbom A-L., Bidrag till Kristinestads gamla kyrkas historia. Band II, Häfte 1. Tegengren Jacob, Gravfältet på Lågpeltkangas i Vörå. Backman Wold., Tvenne Nykarleby-studier. Jurvelius Björn, Bidrag till kännedom om adventivfloran i Vasa. Band II, Häfte 2–3. Estlander Ernst, Biblioteket i ett prästhem 1700-talet. Krook Ragnar, En enkät med skolungdom i Vasa angående beundrade historiska personligheter. Tegengren Helmer, Några försök att i Österbotten upprätta ädlare bergverk under förra hälften av 1700-talet. Band III. Högnäs Hugo, Sytning och arvslösen i den folkliga sedvänjan uti Pedersöre och Nykarlebybygden 1810–1914. 1938. Band IV. Ostrobothnia Australis 1924–1944. 1944. Band VIII. Krook Ragnar: Vasa Svenska Lyceum 1874–1949. 1949.

Årsböcker 1945–2001 1945

1946–47

Mellberg Walter, Svensk-Österbottniska Samfundet 1920–1945. Pensar Lennart, Ernst V. Knape. En österbottnisk diktare. Aspelin J. R., Minnen från Wasa Gymnasium. Åkerblom K. V., Bokspridare i Vasa och dess omgivning i äldre tider. Tegengren Jacob, En blick på Sydösterbotten, särskilt Vörå under järnåldern. Lingonblad Birger, Iakttagelser och intryck från Muonio och Enontekis lappmarker. Bruun Otto, A. A. Levón och hans fabriksanläggning

på Alkula. Ehnholm Gunnar, En undersökning av den österbottniska sillen. Widlund Uno, Adventivväxter i Yxpila hamnområde. Lingonblad Birger, Paanajärvi i Kuusamo, vår förlorade pärla. Lingonblad Birger, Sommarexkursioner på Åland. 1948 Appelgren Arne, Om fotograferna i 1860- och 1870talets Vasa. Lindberg Else, Katalog över böcker tillhörande Läsesällskapet i Gamlakarleby. Åkerblom K. V., Riksdagsmän från Södra Österbotten under svenska tiden. Åkerblom Bror, Gullans, Mattans, Vitans – en grupp österbottniska hemmansnamn. 1949–50 Tegengren Jacob, Observationer över ett antal fågelarter ägnade särskilt deras sång. Lingonblad Birger, Färder i höga norden. Åström S-E., Ur den pedagogiska diskussionen i Österbotten under 1700-talet. Nikander Gabriel, Uppmätnings- och avbildningsarbetet i vöråbyarna Andiala och Jörala sommaren 1949. 1951–52 Krook Tor, Anders Chydenius, samhällsreformator och församlingsherde. Bruhn Karl, Zachris Topelius och Mathilda Christina Lithén. Lingonblad Birger, Något om vargen, fjällräven, lon och skrikörnarna. Malmberg M. & Bäck R., Nya växtfynd i Vasa. 1953–55 *) Åkerblom Bror, K. V. Åkerblom (1877–1954) En minnesteckning. Ingo Martin, Den gamla byn. Ingo Martin, En arbetsuppgift som försvunnit. Rosenholm Gunnar, Bondstugans traditionella inredning i Solf. Willner Sven, Finns det en österbottnisk tradition i finlandssvensk litteratur. Rundt Joel, Jarl Hemmers lyriska och etiska diktning. Krokfors Hjalmar, Tröskdag. Malmberg Martin, Intressanta växter. Klockars Selim, Kurs i växtkännedom i Lappfjärd. Klockars Bertel, Fåglarna i det sydösterbottniska kustlandet. 1956 Helenelund Tea, Holländsk konst i Hedmanska samlingarna. Appelgren Arne, Framdukat på bord och framställt i skåp i Österbottens museum. Klockars

1957 *)

1958

1959 1960

1961–62

1963

språkmöten i västerbotten och österbotten

Birgit, Om kristendomens införande i södra Österbotten. Ahlskog Holger, Österbottnisk glashandel under förra hälften av 1800-talet. Mannil Ragnar, Slagsmålet vid Andtohlis grind i Mäkipä. Hovilainen-Husgafvel Erla, ”En visa vill jag sjunga…”. Rosenholm Gunnar, Handeln på Vasa torg i gången tid. Estlander Carl, Wasa Teater. Lingonblad Birger, Resor i Karelen. Nordström Göran, En återblick på fågelringmärkningen i Finland. Klockars Bertel, Huru folk flyttat i Kronoby. Jern Levi, Märkesmän i Korsholm under svunnen tid. Schalin Teodor, Konstälskaren John Dahl. Mitts Ernst Aug., John Dahl som pedagog. Appelgren Arne, Vasa i gången tid. Två hittills okända beskrivningar. Westman Tor-Leif, Storskär, 1500-talets Kirkegårdsskär. Stormbom N. B., De litterära konsolideringstendenserna i Svensk-Finland. Lindström L. J., Tobak och hälsa. Mitts Ernst Aug., Sundom by i Solf. Hagman Ragnar, Marins hemman i Sundom och dess tidigare ägare. Bexar L. E., Sägner om allmogeresningen i Sundom, Solf och Malax år 1808. Sahlberg Irja, En gelbgjutare i Sundom. Bexar L. E., Några anteckningar om allmogens i Vasatrakten handel på Sverige. Backholm Börje, Från sumpmark till åkerjord. Hildén Olavi, Fågellivet på Valsörarna. Kruskopf Erik, Wasa Teater under 40 år. Abrahamsson Birgitta, Alfred Fahler. Ett diktaröde. Estlander Ernst, En prästdynasti i Lappfjärd. Cygnel Ester, Alma Skog. Appel Erik, Mink lever på fisk – Skaftungfiskare på mink. Nordström Göran, Rundvandring bland natursevärdheter på Bötombergen i Lappfjärd. Klockars Bertel, Fåglarna i det sydösterbottniska kustlandet. Casén Ruben, Studier över vadarfåglarna på Rummelön invid Gamlakarleby. Svensk-Österbottniska Samfundet 40 år. Nyberg Paul, Alta Dahlgren, en bortglömd österbottnisk författarinna. Enckell Olof, Minnestal hållet vid avtäckningen av R. R. Eklunds byst. Holmqvist Oskar, Nykarleby museum. Beijar P-E., Finska språkelement bland ortnamnen i Korsholm. Fredriksson P. R., Den österbottniska folkhögskolan. Cappelin Eric, Salpeterns historia i Sverige och Finland. Taxell C. G., Tobisgrisslans flyttningsvägar. Wikman K. Rob. V., Harry Schauman – en min-

1964

1965 *) 1966 *)

1967

1968

1969 1970

1971

183

nesteckning. (Nytryck 2014.) Petander C-B. J., Anteckningar om österbottniskt fotfolk före år 1625. Petander C-B. J., Slaget vid Napue den 19.2.1714. Birck Erik L., Om Österbotten efter stora ofreden och vid svenska tidens slut. Estlander Carl, Wasa Teaters repertoarbok 1919–1963. Mannil Ragnar, Woldemar Backman – en levnadsteckning. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregementes chefer 1629–1809. Petander C-B. J., Anteckningar om Österbottniskt fotfolk 1625–1629. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregementes uniform och utrustning 1655–1809. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregemente i trettioåriga kriget. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregementes fanor. Mannil Ragnar, Carl Synnerberg, skolman och filolog. Finne Jarl, Isvägstransporten över Kvarken i vinterkrigets slutskede – mars 1940. Österblad Leif, Valsörarna – ett paradis för fåglar och forskare. Gröndahl Gunnar, Sipprankan – en rymling från Östkarelen. Johansson Per Åke, Pjelaxfjärden som fågelrastplats. Ahlbäck Olav, En gränstvist i Bottnen på 1300-talet. Thors Carl-Eric, Förnamnen i svenska Österbotten förr och nu. Malmberg Martin, Ostrobothnia Australis´ naturvetenskapliga samlingar i Vasa. Ahlbäck Ragna, En österbottnisk byordning. Petander C-B. J., Anteckningar om kungliga Österbottens infanteriregemente 1650–1660. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregemente under Karl XI:s tid. Jern Kurt, Svensk-Österbottniska Samfundet 1920– 1970. Birck E. L., Om beskattningen av Österbotten under senare delen av frihetstiden. Näsman Nils, Förslag om österbottniskt biskopsstift åren 1848 och 1849. Björkqvist Heimer, Handelsflottan och dess betydelse för sysselsättningen i de svenskösterbottniska städerna åren 1815–1858. Petander C-B. J., Förteckning över tomtägare i staden Vasa år 1784. Lehtikanto Mirjam, Carl Axel Setterberg och det nya Vasa. Krooks Sven-Erik, Den »Souranderska silfversamlingen» i Österbottens museum. Birck Erik L., Om jordbruket med binäringar i 1700-talets Österbotten.

184

1972

1973

1974

1975

1976–77

1978

1979

språkmöten i västerbotten och österbotten

Jones Michael, Landhöjningen i Zachris Topelius ögon. Petander C-B. J., Tre planritningar från 1700talet. Fors Hans, Korsholmsspelet. Långgård Anna, Österbottnisk arbetsdräkt. Laurén Christer, Ett missalefragment i Vasa Lyceums bibliotek. Paul P-E., Finlands utrikeshandel och det europeiska samgåendet. Lönnqvist Bo, Skråbockar och storvargar. Petander C-B. J., Gamla Korsholms kronohäckte af tegelsten. Kronman A. W., En f.d. gardesjägares minnen. Petander C-B. J., Kungliga Wasa regementes soldater. Hongell P., Ostrobothnia Australis 50 år. Johansson P. Å., Lappfjärds åmynning som fågelplats. Gröndahl G., Lappfjärds å. Malmberg M., Växtsamlare i Syd-Österbotten. Granlund E., Sälar i Bottniska viken. Anderson J-G. & Taxell C. G., Fåglarna i mellersta och södra Österbottens kustland. Klockars B., Fåglarna i det sydösterbottniska kustlandet III. Kevin P., En antiakademi. Wargh I., Dagar och år. de Geer Eric & Wester Holger, Utrikesresor, arbetsvandringar och flyttningar i Finland och Vasa län 1861–1890. Seela Jacob, En österbottnisk glasmanufaktur från 1800-talet, Berga Bruk (1797–1883). Lönnqvist Bo, Österbottens studenter idkar folklivsforskning år 1876. Karlsson Kurt K., Pappersbruken i Jungsund och Granfors. Nykvist Nils-Erik, Aktivism och passivt motstånd i södra Svenskösterbotten 1899–1918. Ahlbäck Ragna, Bondehandel och borgarseglation. Lundberg CarlAnders, Sanemossen, en enastående österbottnisk fågelmyr, som bör skyddas. Hildén O. & Hurmio T. & Taxell C-G., Häckfågelstudier och sträckobservationer på Valsörarna. Haldin Ingeborg, Bönder och urmakare – Lassilaklockornas historia. Ehnholm Gunnar, Värlax. Nikula Sigrid, Johan Magnus Arenius och Beata Sofia Holmudd. Teir T. E., Wasa Aktie Bank. Näsman Nils, Vasa Missionssyförening 100 år. Boucht Sverre, Några Björkö-minnen i ord och bild. Petander C-B. J., Den gamla stenkasärnen. Ehnholm Gunnar, Bidrag till kännedom om Särkimo, Ulot och Pudimo samt Väster- och Österören intill storskiftet i slutet av 1700-talet. Svenska Österbottens Högskoleförening r.f. 1969–1979.

1980

Klockars Ralf-Erik, 3:dje Wasa Finska Skarpskyttebataljon 1881–1902. Petander C-B. J., Krogar och krögare i Gamla Wasa. 1981–82 Petander C-B. J., Vasa ortodoxa kyrka. Miettinen Mirja, Arkeologisk verksamhet i Svensk-Österbotten 1974–1982. Federley Synnöve, Husmän och -kvinnor i 1500-talets österbottniska län. Jern Kurt, Förmedlarens roll. 1983–84 Ahlskog Holger, Wasa trivialskola 1684–1841. Andersson Håkan, Undervisning och forskning. Hannus Vidar, Lärare och studerande vid PF under 10 år. Lindgrén Samuel, Förvaltning och utrymmen. Österholm Thor, Vasa övningsskola 10 år. 1985–86 *) Öhman Thomas, Ostrobothnia Australis under ytterligare 60 år. Fortelius Mikael, Människans forntid och framtid. Meinander Martin, De regionala museernas betydelse. Hägglund Denise, Jacob Tegengren och naturen. Hackman Walter, Tvenne framstående entomologer från Österbotten. Gröndahl Gunnar, Per-Åke Johansson – mästerornitologen från Kristinestad. Hästbacka Hans, Leif Österblad – miljövårdsdebattören som var före sin tid. Lindberg Per Sigurd, Släktresa samt skräpväxter. Brusewitz Gunnar, Lomdagar vid Valsörarna. Stara Gunnar & Taxell C-G., Fågelstudier på Valsörarna 1979–1984. Hästbacka Hans, Knölsvanen – nykomling i Österbotten. Lundberg C-A., Med trutar på Sanemossen. Anderson J-G. & Rajander J. & Stara G. & Wistbacka R., Fåglarna i mellersta och södra Österbottens kustland 1974–1983. 1987–88 Petander C-B. J., Kungliga Wasa regemente 1808– 1809. Andersson Håkan, Skollärare-föreningen i Wasa 1848–1852. Laurén Ulla, Om upplevelse av firmanamn. Lygdbäck V. & Rabb A., Svenska Österbottens högskoleförening r.f. verksamhet under 20 år. 1989–90 *) Andersson Katarina, Från fattigvård till modern åldringsvård. Bäck Viveca, Föreningen grundas, Hemmet inrättas, Glimtar från åren 1900–1915. Spåre Catharina, I människokärlekens tjänst 1939–1968. Strömman Solveig, Nya hemmet 1969–1990, Administration, ekonomi och fonder 1890–1990. Söderholm Johanna, Dyrtid och nydaning 1916–1938. Baer Hans, Den bottniska regionen och dess administrativa indelning på regional nivå genom tiden. Karlsson Anders, Övre Norrlands forntid går en ljus framtid till möte.

1991

1992

1993

1994

språkmöten i västerbotten och österbotten

Baudou Evert, Nya arkeologiska undersökningar i Österbotten. Jern Kurt, Kring den medeltida bosättningen i Österbottens kustland. Fjellström Phebe, Nordsvensk kultur ur bottniskt perspektiv. Krooks S-E., Om allmogebebyggelsen i Österbotten med särskild hänsyn till likheter i Västerbotten. Storå Nils, Sälrodd, bräddlöpning och långfärd. Kring fångstkulturen i Kvarkenområdet. Nykvist N-E., Vintertrafik över Kvarken. Wester Holger, Finländsk migration i Mittnorden. Nyström K-E., Svenska Tornedalen – konfliktområde under mellankrigstiden? Brännström Anders, Svenskt-finskt samarbete. Språket i vardagen. Bäckman Gunnar, Tvåspråkigheten porträtterad. Finnäs Fjalar, Är svenskösterbottningen välutbildad? Herberts Kjell, Föreningar, språk och idealism. Holmvik Åsa, Hur deltar österbottningarna i politiken? Höglund M. & Laurén Ch., Simultantolkning vid stadsfullmäktige i Vasa och i Jakobstad. Strömman Solveig, Tvåspråkighet i företag i Vasa. Vesterbacka Siv, Att lära sig genom språkbad. Ekonomin i samhället. Forss Mikael, Du nya sköna marknadsekonomi. Weijola Tore, Finns det plats på hyllan? Kock Sören, Behövs en annorlunda strategiprocess inom den industriella marknaden? Lindqvist L-J., Forskning i marknadsföring av turismtjänster – ett österbottniskt perspektiv. Almqvist Anders, Konkurrens och samordning på hälsans marknad. Nykvist N-E., Sällskapet Svenska Odlingens Befrämjare r.f. 1892–1992. Undran inför undervisningen. Holmström Åke, Konturer till en didaktik. Stormbom Jarl, Didaktiken i tiden – synpunkter på didaktikens uppkomst och utveckling. Sjöberg Jan, Didaktiken – en utmaning för pedagogiken? Malmberg L-E., Liten blir stor – men hur? Hansén S-E., Läroplaner och språkkulturella särdrag. Hansén S-E., Ämnesdidaktiken som tvärvetenskapligt forskningsproblem. Uljens Michael, Skoldidaktik – mot en förståelse av det pedagogiska handlandet i skolan. Sundqvist Rolf, Studerandeuppfattningar om läraryrket. Wenestam C-G., Inlärning och minnesbehållning samt några pedagogiska implikationer. Uljens Michael, Undervisning i inlärningsteoretisk belysning. Ostrobothnia Australis 70 år. Hästbacka Hans, Före ningen jubilerar. Öhman Thomas, Museets utrymmes-

1995 1996 1997

1998

1999 2000

2001

185

fråga. Lithén H-O., Det naturvetenskapliga museets pedagogiska betydelse. Österblad Ulrica, Ostrobothnia Australis´ månadsmöten. Hortans S. & Öhman B., Bror Petterssons boksamling. Kvist Gösta, Växter i Centrallunden i Vasa. Hudd Richard, Abborren i Kvarken. Brusewitz Gunnar, Den hemlighetsfulla nattseglaren. Ulfvens Johan, Skärgårdsfaunans segrare – och några förlorare. Hästbacka Hans, Jarl-Gunnar Anderson – ringmärkare i fyrtiotre år. ”För Österbotten” Svensk-Österbottniska Samfundet 1920–94. Resan hemifrån hem. Rapport från ett emigrationsseminarium. Strömman Solveig, ”Ge mig en kalvo och några liuskor!” Svenska och finska på arbetsplatser i Vasa. Backman Christina, Symbol eller verklighet, en Kristinestadsvy från 1860. Vi österbottningar – och förvaltningens reformer. Ahlbäck Olav, Österbottnisk medeltid. Jern Kurt, Om den statliga regionförvaltningen i Österbotten genom tiderna. Westergård Tom, Den allomfattande centralmakten 90-talets regionförvaltningsreformer. Lindell Paul, Kvarkensamarbete i 25 år. Backspegel – framtidsperspektiv. Tematisk förteckning över artiklar införda i Svensk-Österbottniska Samfundets skrifter 1921–1998. Det svenskösterbottniska lyftet, Svenska Österbottens högskoleförening 30 år. Jacob Tegengren – poet, arkeolog, ornitolog… Huldén Lars, Trädsymbolik i Jacob Tegengrens diktning. Hägglund Denise & Östman Catharina & Hård Gunnar & Sundgren Tatiana, Vad har Jacob Tegengren att säga dagens människa? Ek Birgitta, Tegengren-tankar. Westman Martin, Möte med gammal poet. Wargh Gunnel, Jacob Tegengrens 125 års minne. Miettinen Mirja, Jacob Tegengren som arkeolog. Ambrosiani Björn, Gjuteriprodukter i Vörå från folkvandringstid till vendeltid. Klemets Tomas, Jacob Tegengrens fågeliakttagelser 1932–1955. Öling Leif, ”Det bleve visst en bok” – Om Jacob Tegengrens fågelskriverier. Liljeström Erik, Jacob Tegengren och hembygden. Samarbetet mellan Jacob Tegengren och Verner Rasmus. Mötesplats – en litteraturantologi.

186

språkmöten i västerbotten och österbotten

Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet 27 *) Petander C-B. J., Kungliga Österbottens regemente under Karl XII:s tid. 1971. 29 Petander C-B. J., Kungliga Österbottens regemente 1723– 1771. 1973. 32 Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregemente under Gustaf III:s tid. 1975. 33 Petander C-B. J., Kungliga Österbottens regemente under slutet av svenska tiden. 1978. 36 Petander C-B. J., Två bortglömda österbottniska bataljoner. 1980. 40 *) Klockars Ralf-Erik, Gardesbataljonen 1918–1934. 1985. 42 Nykvist Nils-Erik, Sextiettan, Infanteriregemente 61 1941– 1944. 1986. (Ny upplaga 2005.) 44 *) Blomqvist Marianne, Från tillnamn till släktnamn i österbottnisk allmogemiljö. 1988. 48 Hansén S-E. & Laurén Christer (red.), Finlandssvenskans framtid. Rapport från en språkvårdskonferens. 1992. 50 Hästbacka Hans & Brusewitz G., Bodéns & Stenbäcks ornitologiska anteckningar. 1992. 52 Nybond Gunnar (red.), Lokalhistorisk bibliografi över svenska Österbotten. 1993. 58 Nordman Anna-Maria, Vardagen i Vasa våren 1918. 1998. 59 Herberts Kjell & Laurén Christer, Urbes linguas suas habent, (tre tvåspråkiga städer). 1998. 60 Maalax Församblings SKRIFT-BOOK Ifrån ANNO 1667. 1999. 63 West Kurt A., Från allmogemagi till hjärtkirurgi – om läkekonsten genom tiderna i svenska Österbotten. 2000. 65 Villstrand Nils Erik, Landet annorlunda – uppsatser om Österbottens historia. 2001. 2001.

Laurén Christer & Borotinskij Boris, Språket, människans dotter, Människan, språkets dotter (Lingua, filia hominis, Homo, filius linguae) – Essäer på olika språk om språk och kultur. 2002. 67 Vasa svenska lyceum. Forna Wasalyceisters matrikelkommitté, Elevmatrikel 1874–1974. Hannus Vidar, Vasa svenska lyceum 1949–1974. En gammal pojkskolas sista kvartssekel. 2003. 68 Hummelstedt Eskil, Jöns Buddes härkomst. Om österbottnisk dialekt från 1400-talet. (Utgiven och kommenterad av Christer Laurén & Kristina Nikula.) 2004. 69 Sahlström Meta & Lygdbäck Vivan (red.), Visst gick också du i Flickis? Minnen 1857–1974 från Wasa svenska fruntimmersskola, Vasa svenska flickskola, Vasa svenska flicklyceum. 2007. 70 Nordman Marianne (red.), Svenskans beskrivning 29/2007. Förhandlingar vid Tjugonionde sammankomsten för svenskans beskrivning. 2008. 71 Nordman Marianne, Allting är en spegling. Jarl Hemmers poesi och prosa i ett språkligt återsken. 2013. 72 Södergård Margareta, Burvall Asta, Nordman Marianne, Lundmark Staffan och Lillas Alice, Dansminnen. Ungdomsdanserna i Österbotten och Västerbotten från 1940-tal till 1970-tal. Bottniska studier 1, Vasa/Umeå 2015. 73 Ehrström Peter och Eriksson Madeleine (red.), Bottniska trästäder. Bottniska studier 2, Vasa/Umeå 2015. 74 Ekberg Mayvor, Straarup Jørgen, Björkgren Mårten, Herberts Kjell och Strandberg Ida, Lika som bär? Det religiösa landskapet i Hortlax och Nykarleby. Bottniska studier 3, Vasa/Umeå 2016. 75 Edlund Lars-Erik och Nordman Marianne (red.), Språkmöten i Västerbotten och Österbotten. Bottniska studier 4, Vasa/Umeå 2017. 66

*) upplagan slut Publikationer kan beställas från info@samfundet.fi

bottniska studier 4

Den fjärde volymen i serien Bottniska studier behandlar språkmöten i Västerbotten och Österbotten i 13 uppsatser skrivna av forskare på båda sidor om Kvarken. Språkmöten är ett mångfasetterat begrepp som kan ses ur olika synvinklar. Språkmöten äger rum inom den enskilda individen och är då en fråga om tvåspråkighet, flerspråkighet, språkval och individuell språkanvändning. Språkmöten sker också mellan olika individer i regionalt språkbruk men även i samtal som de som fördes mellan säljägarna i Kvarken. Språkmöten uppstår dessutom i officiella situationer, på arbetsplatser och i sammanträden men även i den officiella skyltningen av platser och vägar. Skillnader och likheter i dialektord, ortnamn och ordspråk visar hur samhörigheten mellan Västerbotten och Österbotten tett sig på olika sätt över tid. Allt detta och en hel del annat belyses i boken. Språkmöten i Västerbotten och Österbotten visar på en nära växelverkan inom Kvarkenregionen i gångna tider. Denna växelverkan finns ännu i dag och har stark potential att leva kvar också i en framtid. Språken möts över Kvarken och språken möts på båda sidor om Kvarken i ett ständigt kretslopp. Boken ges ut i samverkan mellan de vetenskapliga sammanslutningarna Kungl. Skytteanska Samfundet i Umeå och Svensk-Österbottniska Samfundet i Vasa. Den har redigerats av professor Lars-Erik Edlund, Umeå, och professor emerita Marianne Nordman, Vasa.

Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar Acta Regiæ Societatis Skytteanæ nr 78

Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet nr 75

ISSN 0560-2416

ISSN 0473-8063

ISBN 978-91-86438-60-9

ISBN 978-951-98972-8-8

D E MO

789186 438609

D E MO

789519 897288