Som en påminnelse om tidens gång by svenskosterbottniskasamfundet

bottniska studier 8

SOM EN PÅMINNELSE OM TIDENS GÅNG Om landhöjningens natur och kultur kring Bottniska viken

Redaktörer: Lars-Erik Edlund och Christer Nordlund

bottniska studier 8

MINNELSE S GÅNG

öjningens natur och kultur Samfundets grundare, niska vikenSvenskÖsterbottniska konsul Harry Schauman, bildade år 1928 en

stiftelse i syfte att stödja samfundet. Förutom det bidrag Harry Schaumans Stiftelse årligen ställer till samfundets förfogande delar samfun det ut medel ur egna eller förvaltade fonder.

bottniska studier 8

Det bottniska området präglas av landhöjnin kusterna har strandlinjens förskjutning länge och som man varit tvungen att förhålla sig ti dats upp, hamnar och städer har flyttats. Den utgjort ett välkommet tillskott men har också att skydda och uppmärksamma miljön har på Kungl. Skytteanska Samfundet med Världsarv inrättats.

Samfundet, grundat 1956 – som fått sitt namn den här skriften skildras landhöjningens na tillI minne av den om Norrlands andliga odling högt förtjänte utifrån Johan Skytte, riksråd, guvernör området olika aspekter: geologiska, s och president – har och till uppgift att stödja ochSammantagna tidsinriktade fotografiska. främja såväl den vetenskapliga forskningen ämnet och en god inblick i de frågor som lan som den andliga odlingen i allmänhet i Norr Kunskap om landhöjningen bidrar till vår för land genom

rens förändring och ger oss samtidigt perspe

• att för i Norrland befintgång. är utgöra som ett enstödorgan påminnelse om tidens liga och tillkommande institutioner och organ på den andliga odlingens område Skriftens redaktörer är Lars-Erik Edlund

och nordiska respektive vid Um • att i Norrlandspråk anordna föredrag ochidéhistoria föreläs ningar i vetenskapliga ämnen

• att i sina handlingar befordra framstående vetenskapliga verk till trycket, samt att även annorledes stödjaSamfundets vetenskaplig forskning, sär Kungl. Skytteanska Handlingar Acta Regiæ Skytteanæ nr 90 skilt sådanSocietatis av norrländskt intresse ISSN 0560-2416

ISBN 978-91-89244-15-3 9 789189 244153

Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet nr 83

Redaktörer: Lars-Erik Edlund och Christer Nordlund

ISSN 0473-8063 ISBN 978-952-69650-2-4 9 789526 965024

Haparanda

Råneå

Kalix

Torneå

Boden Gammelstaden

Luleå

Kallax

Piteå

Hortlax Karlö

Byske Boliden

Kåge

Skellefteå

Bureå

Burträsk Hökmark Lövånger

Bjuröklubb

Yxpila

Ratan

Umeå

Eugmo

Täfteå Holmön Holmsund

Holmögadd

Ahlholmen

Gamlakarleby/Karleby

Larsmo

Jakobstad

Stora Alören

Nykarleby

Munsala

Örnsköldsvik Gene

Skuleberget Ullånger

Kramfors

Trysunda Ulvöarna Nordingrå

Härnösand

Vassorfjärden Maxmo Oxkangar Björköby Rödgrund Kaitsor Västerhankmo Replot Kärklax Vörå Brändö Rönnskären Vasa Vasklot Sundom Solf Laihela Bergö Malax Petalax

Sundsvall Hudiksvall

Närpes

Orter i Botniaregionen som omnämns i essäerna.

Som en påminnelse om tidens gång

Om landhöjningens natur och kultur kring Bottniska viken

Redaktörer: Lars-Erik Edlund och Christer Nordlund

Bottniska studier 8

Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar Acta Regiæ Societatis Skytteanæ nr 90 ISSN 0560-2416 ISBN 978-91-89244-15-3

Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet nr 83 ISSN 0473-8063 ISBN 978-952-69650-2-4 (mjuka pärmar) ISBN 978-952-69650-3-1 (PDF)

Förord År för år kommer de platser och landskap som ligger kring Bottniska viken närmare varandra, och det i en bokstavlig bemärkelse. Landhöjningen gör att landet på båda sidor av Bottniska viken reser sig nästan en centimeter per år. Såväl vid den ”höga kusten” i Ångermanland som vid de ”låga kusterna” i Västerbotten och Österbotten innebär detta mycket konkreta lanskapsförändringar när strandlinjen förflyttar sig. Hamnar, bryggor och båthus hamnar uppe på land och ny mark träder i dagen. För boende kring Bottniska viken har detta alltid varit något som man praktiskt hanterat men som det också skapats historier och konflikter kring. Detta fenomen är också något som väckt intresse från lärda. Hur kommer det sig att vattnet sakta men säkert drar sig tillbaka? Är det en återstående effekt av den globala översvämning som finns beskriven i berättelsen om Noa i bibeln? Utifrån denna s.k. vattuminskningsteori var det alltså vattnet som drog sig tillbaka. Genom upptäckten av istiden under 1800-talet, blev det tydligt att det i stället var en landhöjning där jordskorpan sakta reste sig uppåt efter varit nertryckt av inlandsisen. Spåren i landskapet var också många med stor inverkan på såväl natur som kultur nedanför den högsta kustlinjen. I denna skrift presenteras landhöjningslandskapet i det bottniska området utifrån geologiska, språkvetenskapliga, historiska och mer samtidsinriktade perspektiv. Skriften är rikt illustrerad med foton och tillhörande bildtexter. Skriften ingår i serien Bottniska studier, som ges ut gemensamt av systersamfunden Kungl. Skytteanska Samfundet och Svensk-Österbottniska Samfundet, och som genom en rad skrifter belyst utbildning, vetenskap och kultur inom det Bottniska området. Vasa och Umeå i december 2021 Mårten Björkgren och Erland Mårald

Det finns en rörelse på ytan som speglar vågor i djupet.

som en påminnelse om tidens gång

Innehåll

Inledning

.......................................................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Gustaf Peterson Becher Inlandsisen, landhöjningen och landskapet: Ett geologiskt perspektiv

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Michael Jones Landhevningens påvirkning på det botniske kystlandet

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Bo Sundqvist Hembygden höjer sig ur havet, som höjer sig: Landhöjningen i Lövångers socken 56 .. . .

Lars Elenius Istiden som geologiskt och antropologiskt minne i Lule älvdal

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kjell Herberts Och likväl höjer den sig …

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

100

Lars-Erik Edlund Ortnamnen och landhöjningen – iakttagelser från det bottniska kustlandet

.. . . . . . . . . .

108

Åke Sandström Holmöarna, en landhöjningsbygd

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

128

Christer Nordlund I hjärtat av Höga Kusten

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

144

Kristina Svels Delat område på kartan – eller berättelsen om hur världsarvet Höga Kusten/Kvarkens skärgård blev till

166

Hans Ellegren Johan Abraham Gyllenhaals ”Hafslämningar” i Uppsala

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

184

Medarbetare

..................................................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

198

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kungl. Skytteanska Samfundets handlingar

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

205

Svensk-Österbottniska Samfundet r.f.

........... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

209

De mjuka klipporna vid Övre Rödgrund som formats av inlandsisar har fått stå kvar till vår tid. Lika bra har det inte gått för klipporna på grannön Yttre Rödgrund vars granit fick bli grunden för bland annat Trefaldighetskyrkan i Vasa.

som en påminnelse om tidens gång

Inledning

Titeln på denna skrift är lånad från en intervju med filosofen och litteraturvetaren Martin Hägglund, publicerad i tidningen Allehanda den 1 oktober 2020. Hägglund är uppvuxen i Stockholm och verksam vid Yale University, USA, men har sina rötter i Nordingrå och Käxed, som han regelbundet besöker om somrarna. Liksom i inledningen till sin uppmärksammade bok Vårt enda liv (2020) resonerar Hägglund i intervjun om landhöjningslandskapets närmast existentiella betydelse för honom. Här kan han förnimma, om inte hela världen i ett sandkorn, så i alla fall konturerna av landskapets utveckling, från istiden och framåt. Den geologiska skalan, i kombination med släktens långa sociala historia på platsen, skänker perspektiv på det egna livets bräcklighet och kronologiska begränsningar. Landhöjningen och dess synliga effekter blir ”som en påminnelse om tidens gång”. Även om förhållandet till och intresset för landhöjningen har tagit sig delvis olika yttryck på olika platser inom det bottniska området har det också funnits många likheter. Lustigt nog har det i både Sverige och Finland hävdats, att landhöjningen varit något utmärkande just där; på båda sidorna fick landhöjningen nationalistiska övertoner under slutet av 1800-talet. Den situationen utmanades emellertid i början av 1900-talet när en grupp kavata geologer argumenterade för att Sverige och Finland inte bara hade utsatts för samma väldiga inlandsis i det

förflutna utan också delade i stort sett samma ståndaktiga berggrund: Fennoskandia. Landhöjningen var alltså en gemensam angelägenhet som förenade snarare än åtskilde. Som många gånger har påpekats är det i framtiden inte omöjligt, att en landbrygga över Kvarken kommer skapas just tack vare landhöjningen. Undertecknade har i denna volym – som utges i samverkan mellan Kungl. Skytteanska Samfundet och Svensk-Österbottniska Samfundet – samlat tio artiklar där forskare med olika ämnesbakgrund belyser landhöjningens utifrån en rad skilda perspektiv – geologiska, historiska, språkvetenskapliga, mer samtidsinriktade och även fotografiska. Vi är glada över insatserna från de deltagande författarnas sida, även om vi naturligtvis gärna sett ytterligare kvinnliga bidragsgivare. Författarna ska också ha ett hjärtligt tack för sitt tålamod, då utgivningen av flera skäl kommit att fördröjas. Vi tackar även fotograferna Linda Åkerberg och Louise Bergqvist för deras bidrag samt Mårten Björkgren och Vincent Westberg som ställt en rad fina fotografier till vårt förfogande, vilka återfinns på omslag och mellan de olika artiklarna i boken. Vi sätter också stort värde på det arbete som utförts av Ove Lillas vid sättning och slutlig layout av boken. Umeå i februari 2022 Lars-Erik Edlund och Christer Nordlund

Gråsälsberget reser sig långsamt upp ur havet. Kobbarna är den sista utposten av ögruppen Rödgrynnorna. Bortom horisonten reser sig Höga Kusten.

Inlandsisen, landhöjningen och landskapet: Ett geologiskt perspektiv G U S TA F P E T E R S O N B E C H E R

som en påminnelse om tidens gång

andhöjningen och variationer i havsnivån sedan istiden har haft en stor påverkan på landskapet. På få platser blir detta lika tydligt som kring Bottniska viken där landhöjningen varit, och är, som allra störst. Resultatet av de geologiska processer som varit aktiva under inlandsisens avsmältning och tiden därefter med relativt lägre strandnivåer har skapat ett unikt landskap. I detta kapitel beskrivs förenklat först de grundläggande begreppen kring landhöjning och havsnivåförändringar. Efter det beskrivs inlandsisens avsmältning, med fokus på de olika havs- och sjönivåer som existerat i den nuvarande Östersjön under olika tidsperioder. Hur dessa processer har påverkat landskapet och jordarternas generella utbredning beskrivs sedan. I korta drag beskrivs också den vanligaste metoden för att inhämta information om landhöjningen ur ett geologiskt perspektiv. Avslutningsvis diskuteras några av de effekter denna unika geologiska miljö har på vårt samhälle. * Inlandsisarna som täckte norra Europa och Nordamerika under istiden påverkade den underliggande jordskorpan. Resultatet blev ett dynamiskt samspel mellan landhöjning, vattennivå och inlandsisen. Inlandsisen, som i de centrala delarna var kring tre kilometer mäktig (Simon et al. 2018), pressade ned jordskorpan. Processen när jordskorpan påverkas av lastning eller avlastning genom till exempel en inlandsis benämns isostasi, och består i förändringen av markytan i höjdled. När jordskorpan belastas med en inlandsis deformeras den således för att nå ett jämviktsläge. När inlandsisen se-

nare smälter bort behöver jordskorpan uppnå ett nytt jämviktsläge och reser sig. Detta skeende brukar kallas postglacial landhöjning. Den postglaciala landhöjningen var som snabbast under och efter deglaciationen (Peltier, Argus & Drummond 2014) men fortsätter fortfarande och är för närvarande som högst i området vid Västerbottenskusten, med en ungefärlig landhöjning om 1 cm per år (Vestøl et al. 2019). Under den senaste inlandsisens maximum var stora volymer vatten bundet i isen, istället för i haven. Detta resulterade i att havsytan stod ungefär 120 meter lägre än idag (Lambeck et al. 2014). Variationerna i havsytan benämns eustasi, och beror på mängden vatten i havet. Sedan inlandsisens maximala utbredning, har havsnivåerna varierat globalt men det generella mönstret har varit en ökning av vattenytan (Lambeck et al. 2014). I och med att den primära anledningen till eustasin är kopplad till mängden vatten bundet som is, i glaciärer och inlandsisar, avtog den snabba havsnivåökningen också för omkring 9 000 år sedan, då mycket av landisarna hade smält undan (Lambeck et al. 2014). Isostasi och eustasi är generellt sett motverkande; landhöjningen ökar, för att inlandsisen smälter, vilket i sin tur ger mer vatten i haven som höjer havsnivån. Utöver den globala eustasin kan vatten ytans nivå variera av andra anledningar. Detta är speciellt viktigt i Östersjön som tidvis varit avsnörd från havet och därmed utgjorts av sötvattenssjöar, vilka tidvis har legat på en betydligt högre nivå än de dåvarande globala havsnivåerna.

som en påminnelse om tidens gång

Isostasi Transgression

Strandförskjutning

Figur 1. Tvärsnitt (brunt = jordskorpa, blått = vatten) som visar förhållandet mellan begreppen isostasi (jordskorpans rörelse), eustasi (de globala havsnivåerna), strandförskjutning (relativa skillnaden i strandnivå) samt transgression och regression (strandens höjning respektive sänkning).

Eustasi

Regression

Samspelet mellan isostasi och eustasi skapar relativa förändringar mellan land och vatten. Dessa relativa förändringar påverkar strandlinjens läge och benämns strandförskjutning. Strandförskjutning beskriver alltså den lokala bilden i landskapet, vad är land och vad är vatten. För någon som på plats betraktar strandlinjens förändring över tid är det omöjligt att avgöra vilken process, isostasi eller eustasi, som påverkar den lokala strandförskjutningen. När vattnet, oberoende av orsak, drar sig tillbaka och ny landyta skapas kallas det regression. Motsatsen, när vattnet stiger, och landytan krymper benämns transgression (Figur 1). Högsta kustlinjen är den högsta nivå som efter den senaste inlandsisens avsmältning täckts av vatten. Detta har skett vid olika tidpunkter i olika delar av landet vilket betyder att högsta kustlinjen inte visar havets utbredning under en och samma tidpunkt utan endast de punkter upp till vilka havet en gång sträckt sig. Begreppet är därför ganska teoretiskt men är ett bra sätt att beskriva skillnaden i de olika geologiska miljöer som bildat landskapet över respektive under vattenytan.

Under de senaste 2 588 miljoner åren har jorden präglats av ett generellt kallare klimat än tidigare geologiska perioder, denna period benämns kvartär (Cohen et al. 2013). Kvartär delas in i två epoker, pleistocen och holocen. Kvartär i sin helhet, men speciellt pleistocen, refereras ofta till som istiden och förutom att vara kallare än tidigare perioder har den också kraftiga upprepande svängningar från varmt till kallt med intervall från hundratusentals till tusentals år (Clark, Alley & Pollard 1999). Holocen är den senaste av de varma svängningarna. De varma svängningarna var i princip så varma som i nutid, medan de kalla var betydligt kallare, vilket resulterade i permafrost och inlandsisar på stora delar av norra halvklotet (Ehlers, Gibbard & Hughes 2017). Under kvartär kan så många som fyrtio inlandsisar, av varierande storlek, ha täckt norra Europa (Haug et al. 2005; Mangerud, Jansen & Landvik 1996). En inlandsis består av snö som överlevt varma somrar och med tiden omvandlats till glaciäris och på så vis växt till en sådan storlek att den påverkar det regionala eller kontinentala klimatet. Inlandsisen ökar sin massa genom att snö ackumuleras på dess centrala högre delar. Samtidigt smälter isen i de lägre och yttre delarna, vilket leder till en konstant rörelse av is från de inre till de yttre delarna av inlandsisen. När inlandsisen rör sig producerar, transporterar och deformerar den underliggande material. Berg bryts loss vid isens botten, krossas och omformas, vilket skapar en blandning av lera, silt, sand, grus och block, som bildar morän. I stråk far smältvatten fram i tunnlar under isen,

som en påminnelse om tidens gång

i vilka sediment sorteras och avsätts som grus eller sand. Den senaste inlandsisen, Weichselisen, nådde sin största utbredning för ungefär 21 000 år sedan (Hughes et al. 2015). Inlandsisens kant gick då genom nuvarande Tyskland och Polen. Namnet Weichsel kommer efter det tyskspråkiga namnet på den polska floden Wisla, vars läge delvis motsvarar den senaste inlandsisens maximala utbredning. När klimatet blev varmare, började inlandsisen smälta. Kullahalvön i Skåne var den första delen av Sverige att bli isfritt, vilket skedde för ungefär 17 000 år sedan (Sandgren et al. 1999; Anjar et al. 2014). Iskanten fortsatte röra sig på grund av avsmältningen men stannade till i de södra delarna av Småland, på grund av ett tillfälligt kallare klimat, för 16 000 år sedan (Björck & Möller 1987). Iskanten sträckte sig då från södra Småland, väster ut och sedan längs kusten upp till Göteborg. Klimatet blev därefter ännu en gång varmare och iskanten fortsatte norrut. Samtidigt rörde sig isen snabbare i Baltiska bassängen, den sänka som numera är Östersjön, i en så kallad isström. Isströmmar har troligtvis varit aktiva mer eller mindre kontinuerligt i Baltiska bassängen under stora delar av inlandsisens avsmältning (Boulton et al. 2001; Kjær, Houmark-Nielsen & Richardt 2003; Greenwood et al. 2017). Inlandsisen smälte nu fort och mycket smältvatten lämnade isen när den drog sig tillbaka (Peterson & Johnson 2017; Deschamps et al. 2012). Den tunga inlandsis som pressat ned jordskorpan minskade i snabb takt. Som en direkt effekt av detta

började landhöjningen ta fart och den Baltiska bassängen lyftes över den globala havsytan, i och med att isostasin blev snabbare än eustasin (Figur 1) (Björck 1995). De stora mängderna smältvatten som lämnade inlandsisen samlades nu i sjöar framför iskanten, dämda mellan inlandsisen och höjder i landskapet. Sjöarna växte allt eftersom och här bildades det som kom att bli en stor isdämd sjö, den Baltiska issjön (Figur 2). Iskanten fortsatte röra sig norrut, på grund av den pågående värmeperioden. När iskanten passerade Billingen i Västergötland började vatten flöda från den Baltiska issjön i öst ut i havet till väster. Billingen hade fungerat som en fördämning mot Baltiska issjön, och när iskanten förflyttades norrut sänktes nivån med 5–10 meter. Denna avsänkning av Baltiska issjön pågick under ett par hundra år (Wohlfarth et al. 2007). Vid denna tid blev klimatet snabbt kallare och för ungefär 12 800 år sedan startade kallperioden yngre dryas (Wohlfarth et al. 2007). Namnet yngre dryas kommer från fjällsippans latinska benämning, Dryas octopetala, vars löv ofta återfinns i sjösediment avsatta vid denna tid. Kallare klimat ledde till att iskanten åter ryckte fram och den nådde ännu en gång Billingens nordspets. Denna förflyttning medförde att Baltiska issjön på nytt dämdes och vattennivåerna i Baltiska issjön steg. Utflödet var nu nere vid Öresund, men i och med att landhöjningen fortgått kunde den Baltiska issjöns yta nu dämmas till ytterligare högre nivåer i förhållande till havet (Björck & Digerfeldt 1991).

som en påminnelse om tidens gång

Figur 2. Isläget (Hughes et al. 2015) samt utbredning av den Baltiska issjön (Påsse & Daniels 2015) för ungefär 15 000 år sedan. Svart pil markerar huvudsakligt utlopp. Topografi från GEBCO (2020).

Ännu en gång blev klimatet varmare och yngre dryas tog slut för ungefär 11 700 år sedan (Wohlfarth et al. 2007). Således förflyttades iskanten ytterligare en gång norrut från Billingens nordspets, vilket resulterade i en tappning av Baltiska issjön om upp emot 25 meter ( Jakobsson et al. 2007). Denna händelse refereras till som ”Baltiska issjöns tappning” och volymen vatten som lämnade Baltiska issjön uppskattas till ungefär 7 800 km3 ( Jakobsson et al. 2007). Tappningen resulterade i att vattennivån i den Baltiska bassängen nu var i nivå med den dåvarande globala havsnivån, och markerar den ungefärliga starten på havsstadiet kallat Yoldiahavet, för ungefär 11 600 år sedan (Svensson 1991; Wohlfarth et al. 2007). Yoldiahavet har fått sitt namn från saltvattensmusslan Yoldia arctica (numera benämnd Portlandia arctica), vilken förekommer i sediment avsatta på havsbotten under denna tid. Klimatet blev betydligt varmare efter yngre dryas, vilket ledde till att iskanten snabbt förflyttades norrut. Denna tidpunkt markerar slutet på istiden och början på den värmeperiod som vi idag lever i, holocene. Baltiska issjön fortsatte att dräneras norr om Billingen. Vattenströmmen var så pass strid att den effektivt lyckades hålla saltvatten borta från den Baltiska bassängen och därför var Yoldiahavet bräkt under endast en kort period (Wastegård et al., 1995). I de delar av Baltiska bassängen som fortfarande var täckta av inlandsis utvecklades en isström. Inlandsisens rörelse var nu från inlandet, parallellt med kustlandets dalgångar, mot Baltiska bassängen där den började röra sig sö-

som en påminnelse om tidens gång

derut, i en isström (Greenwood et al. 2015). Landets höjning var vid denna tid intensiv, vilket resulterade i att stora områden av södra Östersjöns nuvarande botten var landområden. Den relativa vattennivån (strandförskjutningen) uppskattas till att ha varit ungefär 40 meter under nuvarande havsytan (Björck 1995). Vattendjupen var stora vid iskanten i Bottniska bassängen och isströmmar förflyttade mycket is från inlandsisens inre. Detta ledde till att is bröts loss genom kalvning vid iskanten, vilket resulterade i mycket isberg i havet. För 10 500 år sedan passerade iskanten nuvarande Ångermanland och Höga kusten (Berglund 2004) (Figur 4). Inlandsisen låg vid denna tid öster om fjällkedjan (Figur 5), vilken dämde stora issjöar framför den västra iskanten. Här bildades många strandlinjer, vilka ligger långt över nuvarande vattendrag och sjöar (Högbom 1910). På östra sidan av inlandsisen förflyttade sig iskanten i nordvästlig riktning (Figur 4). Detta utvecklade fjordar med kalvande isströmmar i dalgångarna och ett något mer långsamt flödande is i de över vattennivån liggande höjdområdena. Som en effekt av landhöjningen torrlades sunden genom Mellansverige. Det medförde att vattennivån i Baltiska bassängen ännu en gång höjdes över den globala havsnivån och för ungefär 10 700 år sedan bildas Ancylussjön (Figur 5) (Wohlfarth et al. 2007). Ancylussjön, som fått sitt namn från sötvattensnäcksläktet Ancylus, dränerades i första hand genom nuvarande Vänern. Landhöjningen, isostasin, var nu snabbare i de norra delarna av landet än i

Figur 3. Isläget (Hughes et al. 2015) samt utbredning av Yoldiahavet (Påsse & Daniels 2015) för ungefär 11 000 år sedan. Svarta pilar markerar huvudsakliga utlopp. Topografi från GEBCO (2020).

som en påminnelse om tidens gång

Figur 4. Isläget (Hughes et al. 2015) och strandlinjens läge (Påsse & Daniels 2015) för ungefär 10 000 år sedan.

de södra, vilket medförde att landytan tippades. Resultatet blev att vattenmassan flyttades söderut och efter en tid flödade vattnet från Ancylussjön istället ut mellan Danmark och Tyskland (Björck 1995). Detta ledde också till en transgression i södra delarna av Sverige, den så kallade Ancylustransgressionen, som markeras med tydliga strandvallar, bland annat på Öland och Gotland. Iskantens reträtt gick mycket fort under denna tid och en bestämd tidpunkt då inlandsisen faktiskt smält bort är osäker, men den var troligtvis helt borta för ungefär 9 500 år sedan (Karlén 1979; Regnell, Mangerud & Svendsen 2019). Inlandsisens sista tillbakadragande ledde till att de mot fjällen isdämda sjöarna dränerades ut i Ancylussjön. De stora inlandsisarna i Europa, Norra Asien och Nordamerika hade nu smält, de globala havsnivåerna var höga och för ungefär 9 800 år sedan flödade saltvatten ännu en gång in i den Baltiska bassängen (Wohlfarth et al. 2007). Nu bildades Littorinahavet, namngivet efter saltvattensnäcksläktet Littorina, vilket blev saltare allt eftersom den globala havsnivån höjdes. Detta skapade transgressioner i de södra delarna av Sverige, Littorinatransgressionen. Landhöjningen fortsatte och de globala havsnivåerna stabiliserades. För ungefär 5 000 år sedan var Littorinahavet i generella drag lik den nuvarande Östersjön (Wohlfarth et al. 2007). När inlandsisen drog sig tillbaka lämnade den ett delvis förändrat landskap efter sig. Drumliner, strömlinjeformade ”limpor” i landskapet, formades längs inlandsisens rörelse-

som en påminnelse om tidens gång

riktning; rullstensåsar bildades i tunnlar under isen när smältvatten avsatte grova sediment såsom grus och sten i långa ryggar; och framför isen bildades ändmoräner, vilka visar iskantens läge. Men förutom dessa landformer, direkt påverkade av inlandsisen, hade strandförskjutningen också en viktig del i hur landskapet bildades och sedimenten fördelades. I de nordliga delarna av Sverige var landhöjningen relativt snabb, med överlag branta dalsluttningar, och detta påverkade landskapet på ett speciellt sätt. Detta skiljer sig från situationen i de södra delarna, där landhöjningen var långsam. I de södra delarna fick därför också transgressioner mer effekt, då landskapet var mer känsligt för strandnivåförändringar. Landskapet i de norra delarna av landet består till stor del av morän. Detta är speciellt tydligt i de områden som aldrig täcktes av vatten, alltså över högsta kustlinjen. Det landskap, och mer specifikt de jordarter som stiger ur havet, är däremot ofta präglade av de erosionsprocesser som var aktiva vid strandlinjen. Samtidigt var också deposition av sediment, både strandnära och i områden med större vattendjup, en viktig process. Vågerosionen påverkade strandlinjen allt eftersom landet steg, speciellt i för vind och vågor exponerade lägen. Vågornas verkan sorterade ibland bara bort de finkorniga delarna av moränen, den svallades. Det finkorniga materialet förflyttades ut i havet, sand och grus avsattes närmast strandkanten och lera och silt avsattes i djupare vatten. Ställvis bildades klapperstensfält och strandvallar. På andra platser var erosionen så stark att endast berget blev

Figur 5. Isläget (Hughes et al. 2015) samt utbredning av Ancylussjön (Påsse & Daniels 2015) för ungefär 10 000 år sedan. Svart pil markerar huvudsakligt utlopp. Topografi från GEBCO (2020).

som en påminnelse om tidens gång

kvar; på vissa ställen eroderades till och med grottor fram. Denna process skapade bland annat de kalottberg som är vanliga kring Höga Kusten. Den övre delen av dessa berg var alltså över den högsta kustlinjen och därför blev moränen bevarad. Från den översta strandnivån och nedåt till dagens nivå däremot bearbetades fjällsidorna av vågverkan, och skapade kalotter uppe på höjderna. Dessa märks tydligt genom den täta skogen på kalotten och en glesare skog i den svallade sluttningen. Förutom de jordarter, såsom lera och silt, som fördes av svallningen ut i havsdjupen fanns en annan och mer betydande process, nämligen det material som lämnade inlandsisen via smältvattenutförsel i tunnlar under isen. De grövre sedimenten avsattes generellt nära iskanten och finare sediment avsattes på längre avstånd. Förändringar i smältvattenflöde mellan vinter och sommar skapar ibland varviga sediment, varvig lera. I en varvig lera tolkas lager med grövre sediment som starka smältvattenflöden under sommaren och finare sediment tolkas som svaga vinterflöden. Varviga lagerföljder kan därför användas som ett alternativ till andra dateringsmetoder; metoden att systematiskt räkna sådana varv kallas geokronologi (De Geer 1940). Vilka sediment som avsätts kan också påverkas av variationer i strandförskjutningen. Sker det en transgression, alltså att vattennivån stiger, kommer vattendjupen bli större och detta kan leda till finare sediment avsatta på grövre. Motsatsen, regression, ger således grövre sediment avsatta på finare. En liknande förändring sker också vid tider när inlandsis-

en, ofta på grund av klimatologiska eller topografiska skäl, gör framstötar. Detta resulterar i grövre sediment på finare. När landskapet väl reser sig ur vattnet, och i tiden precis innan, med låga vattennivåer, blir vattenströmmar en viktig process. De, av ovanstående beskrivna processer avsatta jordarterna, eroderas i vattenströmmarna vilket skapar kanaler i landskapet, ibland återfyllda av yngre sediment. Avsättning av sediment i ett landskap präglat av landhöjning och förändringar av den relativa strandlinjenivån har alltså potentialen att skapa förhållandevis komplicerade lagerföljder. När landskapet stiger ur havet kommer vikar avsnöras och bli sjöar och en succesiv uppgrundning sker. I och med uppgrundningen blir jordarter med organiskt innehåll avsatta, såsom gyttjeleror och lergyttjor. Till sist utbildas torvmarker. Denna lagerföljd – från glacial lera, via gyttja till torv – ger möjligheten att datera och rekonstruera den relativa strandförskjutningen. För att skapa paleogeografiska kartor eller modeller, såsom Sveriges geologiska undersöknings strandförskjutningsmodell (Påsse & Daniels 2015), behövs information om den relativa strandnivåns höjdläge samt tidpunkt. Genom att samla in, studera och datera de lagerföljder som bildats är det möjligt att bestämma en ålder när olika sjöar, på olika nivåer, snördes av från havet. Dessa resultat används för att producera strandförskjutningskurvor. I en sjö eller torvmark avsätts sediment i kronologisk följd, det äldsta i botten som sedan överlagras av yngre. I lagerföljden går det att återfinna de lager som påvisar när vattnet

som en påminnelse om tidens gång

utvecklades från havs- till sötvatten eller från brack- till sötvatten. Den vanligaste indikatorn för denna förändring är variation i olika arter av kiselalger, så kallade diatoméer (Battarbee 1988). Genom att återfinna material, till exempel olika växtdelar, som är daterbara med kol-14 metoden går det att sätta en ålder på när havsviken avsnördes och blev en sjö (Figur 6). Utöver åldern, behövs också kunskap om havsnivån vid avsnörningen och genom att mäta höjden på den lägsta tröskelnivån, alltså den lägsta punkten som leder ut mot den forna havsviken, fås den relativa havsnivån. När detta arbete utförts på flera platser inom ett avgränsat område är det möjligt att passa en kurva mellan datapunkterna (tröskelnivå, ålder). Ofta presenteras dessa kurvor med år före nutid på x-axeln och höjd över havet på yaxeln. Ett exempel på en sådan strandförskjutningskurva visas i Figur 7, framtagen av Mikael Berglund (2004) och är baserad på totalt 13 lokaler i de centrala delarna av Ångermanland. Genom landskapets höjning är stora delar av det nu torrlagda landskapet påverkat av processer under havsytan. I området längs Höga kusten gäller detta speciellt dalgångarna, eftersom mellanliggande höjdområden inte legat under vatten. Detta medför en stor skillnad i utbredningen av jordarter över respektive under den högsta kustlinjen. Jordartsbegreppet beskriver sedimenten utifrån olika egenskaper, till exempel hur eller när de bildats samt hur fina eller grova kornen är, kornstorleken. Vilka jordarter som finns inom ett område styr till stor del landskapets karaktär, men också hur vi som människor väljer att bruka området. Det

Havsnivå

Tröskelnivå Havsnivå

Kärna Sjö C¹⁴-datering

är viktigt att samhället är medvetet om de olika egenskaper som är förknippade med vissa jordarter. I områden över högsta kustlinjen finns förenklat till största del områden med morän, berghällar, torvmarker och ställvis rullstens åsar. Under högsta kustlinjen är landskapet helt annorlunda och flera samhällsbehov berörs av utbredningen och egenskaperna hos jordarterna där. Till exempel kan de finare jordarterna som avsatts på havsbottnen, såsom silt och lera, potentiellt ha förutsättningar för skred. Skred är rörelser av jordmassor i sluttningar, och när de inträffar riskerar de att skada både mark och infrastruktur (Hedfors & Rodhe 2018). Den viktigaste faktorn som påverkar jordarternas potential för skred är markens lutning. Skred

Figur 6. Schematisk bild över insamling av data till strandförskjutningskurvor (brunt = jordskorpa, blått = vatten). Den övre bilden visar ett äldre strandläge och en mindre havsvik i genomskärning. Den undre genomskärningen visar samma läge men med lägre havsnivå. Observera dämningen av sjön över havsytan. Modifierad från Svendsen & Mangerud (1987).

som en påminnelse om tidens gång

250

Höjd över havet (m)

200

150

100

0 11 000

10 000

9 000

8 000

Figur 7. Exempel på strandförskjutningskurva från Ångermanland. Modifierad från Berglund (2004).

7 000

6 000

5 000

År före nutid (År)

4 000

3 000

2 000

1 000

är en naturlig process, men också mänsklig påverkan, såsom schaktning eller kraftiga markvibrationer kan påverka. Ökade vattenflöden i landskapet, till exempel genom kraftig nederbörd, kan också vara en utlösande faktor. I en tid av förändrat klimat med ökad nederbörd som följd kan områden som tidigare ej haft förutsättningar bli känsligare för skred (Gariano & Guzzetti 2016). En annan samhällsaspekt som påverkas av jordarternas utbredning, över och under högsta kustlinjen är jordbruket. Det är nämligen så att jordarternas egenskaper har stark påverkan på möjligheten att odla. De jordarter som avsatts i hav, havsvikar och sjöar är finkornigare och har därför bättre förmåga att hålla vatten och näring. Dessa områden anses generellt därför vara bördigare. Vidare är det så att de moränområden som påverkats av kraftig svallning har mindre finmaterial kvar, då det svallats ur och avsats längre ned i dalgången. Dessa områden, generellt dock i mindre areell om-

fattning än de på bottnen avsatta sedimenten, har således lägre fukthållande förmåga. Det sista exemplet på hur jordarter i regioner påverkade av landhöjning kan ha effekter på samhället är sur sulfatjord, vilken riskerar att påverka vattenmiljön negativt lokalt (Becher, Sohlenius & Öhrling 2019). Sulfidhaltiga sediment bildas vid sedimentation av oftast finkorniga jordarter i syrefattiga miljöer på havs- och sjöbotten. När dessa sediment, genom strandförskjutningen, kommer upp över havsytan finns förutsättningar för att kemiska processer kan göra dessa sediment sura. När de sulfidhaltiga sedimenten utsätts för syre oxiderar de, och bildar sur sulfatjord. I denna kemiska process bildas bland annat rost och svavelsyra, vilket effektivt kan försura vattnet lokalt, men har också potential att lättare frigöra tungmetaller (Sohlenius & Öborn 2004). Så länge dessa sediment ligger under grundvattenytan tar processen ej fart, men genom mänsklig påverkan, såsom utdikning, kan områden snabbt syresättas och sur sulfatjord kan bildas. * Landhöjningen (isostasi) i samspel med förändringar av den globala havsnivån (eustasi) och till viss del dämningar av issjöar skapar ett relativt förhållande mellan vatten och land. Denna förändring, ofta benämnd strandförskjutning, beskriver landskapets utveckling med hänseende till andel vatten och land. Isostasin består till övervägande del i att jordskorpan försöker komma tillbaka till ett jämviktsläge efter att ha täckts av inlandsis under lång tid. Eustasin är i första hand kopplat till

som en påminnelse om tidens gång

mängden vatten bundet i inlandsisar och glaciärer; mer is ger mindre vatten i haven och lägre havsnivåer. Variationer i dessa fenomen skapar tillsammans ett komplicerat samspel, där den relativa havsnivån ibland sänks och ibland höjs. Mycket av dessa variationer är kopplat till inlandsisens avsmältning. Inlandsisen började krympa för omkring 21 000 år sedan, efter att den uppnått en maximal utbredning som sträckte sig ned i nuvarande Tyskland. Orsaken var ett varmare klimat och avsmältningen resulterade i att iskanten succesivt rörde sig norrut. Baltiska issjön bildades framför inlandsisen. Klimatet blev kallare och iskanten stod still vid Billingen i Västergötland, varvid vattennivån i Baltiska issjön höjdes till 25 meter ovanför dåvarande havsnivå. När klimatet blev varmare igen, smälte isen och iskanten förflyttade sig norrut. Detta resulterade i en tappning av den Baltiska isjön, för ungefär 11 700 år sedan, tills den var i nivå med havet. Samspelet mellan isavsmältning, landhöjning och havsnivåer resulterade i stadier av sötvatten och saltvatten medan iskanten rörde sig norrut. Inlandsisen var borta för ungefär 9 500 år sedan och vid ungefär 5 000

år sedan fanns ett innanhav inte helt olikt dagens Östersjön. Processer kopplade direkt till inlandsisen lämnade ett avtryck i landskapet, såsom drumliner och rullstensåsar, men det var inte de enda processerna som påverkade. Strandförskjutningen skapade ett unikt landskap; vatten och sediment som i och med bildandet av rullstensåsar sprutade fram under isen avsattes som tjocka lager av sediment på havsbottnen. Vågverkan svallade moränsluttningar och bildade strandvallar samtidigt som finkorniga sediment fördes ut på djupare bottnar. Studier av lagerföljder har använts för att skapa en bild av strandförskjutningen. Genom att med kol-14 metoden datera tröskelnivån när olika havsvikar utvecklades till sjöar är det möjligt att skapa strandförskjutningskurvor. En stor mängd strandförskjutningsdata ger möjligheten att modellera paleogeografiska kartor. Landskapet som bildades under denna utveckling påverkar självklart vårt samhälle idag. De geologiska förutsättningarna kan utgöra både risker och möjligheter. I ett hållbart samhälle är det viktigt att vi försöker minimera riskerna och öka möjligheterna utifrån de geologiska förutsättningar vi har.

som en påminnelse om tidens gång

Käll- och litteraturförteckning Anjar, Johanna, Nicolaj K. Larsen, Lena Håkansson, Per Möller, Henriette Linge, Derek Fabel & Sheng Xu, ”A 10 Be-Based Reconstruction of the Last Deglaciation in Southern Sweden”, Boreas 43:1 (2014).

Battarbee, Richard W., ”The Use of Diatom Analysis in Archaeology: A Review”, Journal of Archaeological Science 15:6 (1988).

Becher, Marina, Gustav Sohlenius & Christian Öhrling, ”Sur sulfatjord – egenskaper och utbredning”, SGURapport 13 (2019).

Berglund, Mikael, ”Holocene Shore Displacement and Chronology in Ångermanland, Eastern Sweden, the Scandinavian Glacio-Isostatic Uplift Centre”, Boreas 33:1 (2004).

Björck, Svante, ”A Review of the History of the Baltic Sea,” Quaternary International 27:94 (1995).

Björck, Svante & Gunnar Digerfeldt, ”Allerød‐ Younger Dryas Sea Level Changes in Southwestern Sweden and Their Relation to the Baltic Ice Lake Development”, Boreas 20:2 (1991).

Björck, Svante & Per Möller, ”Late Weichselian Environmental History in Southeastern Sweden during the Deglaciation of the Scandinavian Ice Sheet”, Quaternary Research 28:1 ( July 1987).

Boulton, G. S., P. Dongelmans, M. Punkari & M. Broadgate, ”Palaeoglaciology of an Ice Sheet through a

Glacial Cycle: The European Ice Sheet through the Weichselian”, Quaternary Science Reviews 20:4 (2001).

Clark, Peter U., Richard B. Alley & David Pollard, ”Northern Hemisphere Ice-Sheet Influences on Global Climate Change”, Science 286:5442 (1999).

Cohen, Kim, Stan Finney, Philip Gibbard & Junxuan Fan, ”The ICS International Chronostratigraphic Chart”, Episodes 36:3 (2013).

De Geer, Gerard, ”Geochronologia Suecica Principles”, Kungliga Svenska Vetenskapsakademiens Handlingar, Tredje Serien 18, 6 (1940).

Deschamps, Pierre, Nicolas Durand, Edouard Bard, Bruno Hamelin, Gilbert Camoin, Alexander L Thomas, Gideon M Henderson, Jun ’ichi Okuno & Yusuke Yokoyama, ”Ice-Sheet Collapse and Sea-Level Rise at the Bølling Warming 14,600 Years Ago”, Nature 483:7391 (2012).

Ehlers, J., P. L. Gibbard & P. D. Hughes, ”Quaternary Glaciations and Chronology”, i John Menzies & Jaap van der Meer (red.), Past Glacial Environments, Second Edition (Amsterdam: Elsevier Ltd, 2017).

Gariano, Stefano Luigi & Fausto Guzzetti, ”Landslides in a Changing Climate”, Earth-Science Reviews 162 (2016).

GEBCO, Compilation Group, ”GEBCO 2020 Grid”, 2020.

Greenwood, Sarah L., Caroline C. Clason, Henrik Mikko, Johan Nyberg, Gustaf Peterson & Colby A.

Smith, ”Integrated Use of LiDAR and Multibeam Bathymetry Reveals Onset of Ice Streaming in the Northern Bothnian Sea”, GFF 137:4 (2015).

Greenwood, Sarah L., Caroline C. Clason, Johan Nyberg, Martin Jakobsson & Per Holmlund, ”The Both-

som en påminnelse om tidens gång

nian Sea Ice Stream: Early Holocene Retreat Dynamics of the South-Central Fennoscandian Ice Sheet”, Boreas 46 (2017).

Haug, Gerald H., Andrey Ganopolski, Daniel M. Sigman, Antoni Rosell-Mele, George E.A. Swann, Ralf Tiedemann, Samuel L. Jaccard, et al., ”North Pacific Seasonality and the Glaciation of North America 2.7 Million Years Ago”, Nature 43:7028 (2005).

Hedfors, Jim & Lars Rodhe, ”Handledning till kartan Förutsättningar för skred i finkornig jordart”, SGURapport 17 (2018).

Hughes, Anna L C, Richard Gyllencreutz, Øystein S. Lohne, Jan Mangerud & John Inge Svendsen, ”The

Last Eurasian Ice Sheets - a Chronological Database and Time-Slice Reconstruction, DATED-1”, Boreas 45 (2015).

Högbom, Arvid G., De centraljämtska issjöarna, SGU serie Ca 7 (1910).

Jakobsson, Martin, Svante Björck, Göran Alm, Thomas Andrén, Greger Lindeberg & Nils Olof Svensson, ”Reconstructing the Younger Dryas Ice Dammed Lake in the Baltic Basin: Bathymetry, Area and Volume”, Global and Planetary Change 57:3–4 (2007).

Karlén, Wibjörn, ”Deglaciation Dates from Northern Swedish Lappland”, Geografiska Annaler. Series A, Physical Geography 61:3–4 (1979).

Karlsson, Cecilia, Gustav Sohlenius & Gustaf Peterson, ”Handledning till jordartskartor över Sverige”, SGU-rapport XX (kommande).

Kjær, Kurt H., Michael Houmark-Nielsen & Niels Richardt, ”Ice-Flow Patterns and Dispersal of Erratics at the Southwestern Margin of the Last Scandinavian Ice Sheet: Signature of Palaeo-Ice Streams”, Boreas 3:1 (2003).

Lambeck, Kurt, Hélène Rouby, Anthony Purcell, Yiying Sun & Malcolm Sambridge, ”Sea Level and Global Ice Volumes from the Last Glacial Maximum to the Holocene”, Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America 111:43 (2014).

Mangerud, Jan, Eystein Jansen & Jon Y. Landvik, ”Late Cenozoic History of the Scandinavian and Barents Sea Ice Sheets”, Global and Planetary Change 12:1–4 (1996).

Påsse, Tore & Johan Daniels, ”Past Shore-Level and Sea-Level Displacements”, Geological Survey of Sweden – Rapporter och meddelanden 137 (2015).

Peltier, W. R., D. F. Argus & R. Drummond, ”Space Geodesy Constrains Ice Age Terminal Deglaciation: The Global ICE-6G_C (VM5a) Model”, Journal of Geophysical Research: Solid Earth 120 (2014).

Peterson, Gustaf & Mark D. Johnson, ”Hummock Corridors in the South-Central Sector of the Fennoscandian Ice Sheet, Morphometry and Pattern”, Earth Surface Processes and Landforms 4:4 (2017).

Regnell, Carl, Jan Mangerud & John Inge Svendsen, ”Tracing the Last Remnants of the Scandinavian Ice

Sheet: Ice-Dammed Lakes and a Catastrophic Outburst Flood in Northern Sweden”, Quaternary Science Reviews 221 (2019).

Sandgren, Per, Ian F. Snowball, Dan Hammarlund & Jan Risberg, ”Stratigraphic Evidence for a High Ma-

som en påminnelse om tidens gång

rine Shore-Line during the Late Weichselian Deglaciation on the Kullen Peninsula, Southern Sweden”, Journal of Quaternary Science 14:3 (1999).

Simon, Karen M., Riccardo E.M. Riva, Marcel Kleinherenbrink & Thomas Frederikse, ”The Glacial Isostatic Adjustment Signal at Present Day in Northern Europe and the British Isles Estimated from Geodetic Observations and Geophysical Models”, Solid Earth 9:3 (2018).

Sohlenius, Gustav & Ingrid Öborn, ”Geochemistry and Partitioning of Trace Metals in Acid Sulphate Soils in Sweden and Finland before and after Sulphide Oxidation”, Geoderma 122 (2004).

Svendsen, John Inge & Jan Mangerud, ”Late Weichselian and Holocene Sea‐level History for a Cross‐section of Western Norway”, Journal of Quaternary Science 2:2 (1987).

Svensson, Nils Olof, ”Late Weichselian and Early Holocene Shore Displacement in the Central Baltic Sea”, Quaternary International 9 (1991).

Vestøl, Olav, Jonas Ågren, Holger Steffen, Halfdan Kierulf & Lev Tarasov, “NKG2016LU: A new land uplift model for Fennoscandia and the Baltic Region”, Journal of Geodesy 93:9 (2019).

Wohlfarth, Barbara, Svante Björck, Svend Funder, Michael Houmark-Nielsen, Ólafur Ingólfsson, Juha-Pek-

ka Lunkka, Jan Mangerud, Matti Saarnisto & Tore Vorren, ”Quaternary of Norden”, Episodes 31:1 (2007).

Båken vid Ensten vilar på stadiga klippor. Träbåken färdigställdes 1887 och står kvar än idag. Även om modern navigationsutrustning gjort den obehövlig välkomnar den sjöfarare vid inloppet till farleden in till Vasa.

Landhevningens påvirkning på det botniske kystlandet MICHAEL JONES

som en påminnelse om tidens gång

dette kapittelet presenteres noen hovedlinjer om hvordan landhevningen har påvirket menneskets virksomhet i det botniske kystlandet over en lengre historisk periode. Hovedvekten legges på landskap, bosetting og jordeiendomsforhold. Kapittelet innledes med en kort oversikt over hvordan naturforskere og kulturgeografer har undersøkt menneskets tilpasning til landhevning fra slutten av 1600-tallet fram til 1900-tallet. Det gis eksempler på hvordan de botniske byene (städerna) har måtte flytte sine havner og i visse tilfeller har flyttet selve byen på grunn av strandforskyvningen. Det beskrives hvordan de nye markområdene er blitt tatt i bruk. Jordeiendomsforhold på de nye områdene i Österbotten i Finland er forklart og eksemplifisert. Til slutt sammenlignes dette kort med situasjonen i Västerbotten og Norrbotten i Sverige.

Iakttagelser av landhevningen gjennom tiden

Mennesker har trolig forundret seg over landhevningen helt fra at de første innbyggerne ble bofast langs den botniske kysten. Den finske dikteren og historikeren Zachris (Zacharias) Topelius har omtalt Finland som ”dotter af hafvet” (Topelius 1843; 1845). Han kjente godt til landhevning fra sin oppvekst i Nykarleby i Österbotten. Da han foreleste i historie ved universitetet i Helsingfors i 1854, innledet han forelesningsserien med å presentere Finlands geografi. Hvordan innbyggerne i Österbotten tilpasset seg landhevningen var et viktig geografisk tema som Topelius behandlet

utførlig i sine forelesninger (Mead 1968; Jones 1971a). En av de tidligste kjente dokumentene som viser effektene av landhevningen, er en skatteoppgave fra 1572. Den nevner at en fiskeplass hadde blitt ubrukelig ved munningen av Vörå å, nordøst for Vasa (Vaasa) i Finland. Ti år tidligere kunne man fiske brasme og id der (Ehnholm 1944). I dag ligger stedet mer enn 7 km fra elvemunningen. En annen fiskeplass som hadde forsvunnet, ble nevnt i et regnskap fra Korsholm kongsgård i 1611. Der er det nevnt at Vasas innbyggere ikke kunne nytte sine fiskerettigheter i Risö Sund fordi det hadde blitt tørt land (Ström 1932). Vitenskapsmenn begynte å interessere seg for strandforskyvningen i begynnelsen av 1700-tallet. Legen og naturforskeren Urban Hiärne sendte i 1684 ut spørsmål til embedsmenn og geistlige i en undersøkelse om naturfenomener. I 1706 publiserte han blant annet svarene på et spørsmål om nye landområder som hadde kommet opp fra Bottenhavet. Assessoren Elias Brenner svarte at på mange steder i Österbotten kunne man berge mange hundre lass høy på steder der skuter og andre farkoster før kunne segle. Prosten Gabriel Tavonius i Närpes i Österbotten svarte at eldre folk fortalte hvordan høy ble berget der man 40 eller 50 år tidligere kunne fiske brasme og at godt drenert eng fantes der det var sjøvann 100 år tidligere. Flere lignende svar kom fra begge sider av Botniske bukten (Hiärne 1706). Astronomen og geodeten Anders Celsius rapporterte i 1743 til Vetenskapsakademien i Stockholm om sine iakttagelser fra den botnis-

som en påminnelse om tidens gång

ke kysten. Fiskere måtte finne nye fiskevann og flytte sine fiskehavner flere ganger mens de gamle fiskevannene hadde blitt eng og åker. Celsius var spesielt opptatt av steiner der seler hvilte. De var så verdifulle at de gikk i arv eller kunne bli solgt som inntektsbringende fangstplasser for seljakt. Men etter hvert som de lå høyere opp fra vannflaten og selene ikke lenger kunne klatre opp, ble de ubrukelig og ikke lenger ble registrert i skattelistene. Celsius brukte disse steinene for å regne ut endringene i vannivå over tid. Celsius trodde at endringene skyldes at vannivået holdt på å minke (Celsius 1743). Dette var også teorien til andre vitenskapsmenn som skrev om dette på 1700-tallet, slik som Hiärne (1706), Emanuel Swedenborg (Swedberg 1719) og Carl von Linné (Linnaeus) (Linné 1743). I 1765 ble derimot en annen forklaring for havnivåendringene lagt fram for Vetenskapsakademien av direktøren for landmålingskommisjonen i Finland, Ephraim Otto Runeberg. Han var den første til å mene at det var landet som steg mens havet holdt seg mer eller mindre på samme nivå. Fra sine landmålingsoperasjoner i bl.a. Vasa skjærgård kjente han godt til tvister om jordeiendomsforhold som strandforskyvningen kunne føre til (Runeberg 1765). Debatten mellom neptunistene og vulkanistene – tilhengerne av teoriene om henholdsvis vannminskningen og landhevningen – fortsatte til midten av 1800-tallet. Disse ideene ble utførlig drøftet av Topelius i hans forelesninger (Mead 1968; Jones 1971a) og senere behandlet i en idehistorisk avhandling av A. G. Högbom (1920). Teorien om at landhevningen skyldes jordskorpens isostatiske stigning etter at den

ble trykket ned av isbreene i kvartærtiden, ble framført i 1865 av den skotske geologen Thomas Francis Jamieson ( Jamieson 1865) men ble ikke generelt godtatt før mot slutten av 1800-talet. Den svenske geologen Gerard De Geer viste til at landhevningen sammenfalt i Fennoskandia med isbreens utbredelse under siste istid. Med utgangspunkt i gamle strandlinjer inne i landet, presenterte han et kart med isobaser, det vil si linjer som viser lik landhevningshastighet (De Geer 1888; 1890). Landhevningen er høyest i den nordlige Botniske bukten der isbreen var tykkest. Stigningen blir gradvis mindre utover fra dette senteret. Samtidig avtar stigningen gradvis over tid. Påvirkning fra andre typer bevegelser i jordskorpen kan heller ikke utelukkes. Endringene i havets relative nivå i forhold til landet er siden midten av 1700-tallet blitt målt ved hjelp av merker hugget i berg ved stranden og fra midten av 1800-tallet med graderte påler. Kontinuerlige instrumentelle målinger ved hjelp av mareografer begynte siste på 1800-tallet. Disse metodene gjorde det mulig å danne et bilde av de geografiske variasjonene i landhevningens hastighet langs kysten. Først med gjentatte presise nivelleringer på 1900-tallet kunne landhevningens geografiske variasjoner påvises for innlandsområdene. Målingene bekreftet De Geers iakttagelser. Den isostatiske landhevningen er beregnet til ca. 90 cm pr. hundre år langs kysten av Bottenviken og ca. 50 cm pr. hundre år på Åland. Landhevningen i samspill med endringer i havnivået fører til strandforskyvningen. Den generelle havnivåstigningen på grunn av klimaoppvarmingen gjør at den observerte

som en påminnelse om tidens gång

landhevningen ved kysten er noen centimeter mindre enn den absolutte landhevningen. Andre faktorer som påvirker tilkomsten av nye landområder, inkluderer avleiring av sedimenter og deltaformasjon ved elvemunninger, tilvekst av vegetasjon som vass og siv, erosjon forårsaket av vind, bølger, strøm og is, og menneskelig aktivitet ( Jones 1977). Beregninger av Finlands arealvekst varierer mellom 1000 km2 og 2000 km2 hvert århundre (Renqvist 1929; Uppslagsverket Finland 2005). Figur 1 viser de nye landområdene som kom opp fra havet i Vasatrakten på Finlands vestkyst fra 1300-tallet til midten av 1900-tallet ( Jones 1971b). Geografen Helmer Smeds utførte omfattende studier av strandforskyvningens betydning for bebyggelseshistorie i Österbotten gjennom flere studier i 1930-, 1940- og tidlig 1950-tallet (Smeds 1935; 1948; 1950a; 1950b; 1953). Smeds inspirerte min forskning i slutten av 1960-årene og tidlig i 1970-årene om hvordan mennesker har tilpasset seg landhevningen over tid. Jeg interesserte meg for hvordan mennesker skapte et nytt kulturlandskap på de nye landområdene i Vasatrakten på Finlands vestkyst. Jeg undersøkte hvordan de nye landområdene ble tatt i bruk og hvordan de ble delt mellom ulike jordeiere ( Jones 1969a; 1969b; 1970; 1971a; 1971b; 1971c; 1973; 1974; 1977; 1982; 1987; 1998).

Feltarbeid og forskning i Vasa skärgård på 1960- og 1970-tallet

En forskningsinteresse oppstår ofte ved tilfeldigheter, som også i mitt tilfelle. I 1965 kom jeg til Björköby i Vasa skärgård sammen med

Figur 1. Landhevning i Vasatrakten fra 1300-tallet til midten av 1900-tallet og bebyggelse ca. 1600. Kystlinjen på 1300-tallet er basert på 5-meterskurven 1963–1964 på den finske Lantmäteristyrelsens grundkarta i målestokk 1:20 000 (utgitt 1970). Den svensk-finske språkgrensen og grensen til det tospråklige området ca. 1600 er etter Eino Jutikkala (1959, s. 18–19). Landsbyer som er nevnt i dokumenter fra 1400- og 1500-tallet er etter T.E. Karsten (1923, s. 60–189). De fleste svenskspråklige landsbyer ligger i nærheten av seinmiddelalderens kystlinje. Kilde: Jones 1971b, s. 149.

fire medstudenter i geografi fra University College London. Vår geografiprofessor var W.R. Mead, spesialist i Nordens og særlig Finlands geografi. Han satte oss i kontakt med professor Helmer Smeds, som hadde et sommerhus på Björkö. Smeds presenterte oss for Björköbys innbyggere og ordnet et sted for oss å bo i en måned. Vi hadde i forveien lest Smeds artikkel om det nye øylandskapet som vokste fram i Vasa skärgård (Smeds 1950a). Av spesiell interesse var sporene etter de gamle fiskehavne-

som en påminnelse om tidens gång

Figur 2. Flybilde som viser Björköbys gamle havn ved Bodvattnet og den nye havnen ved Svedjehamn. Dette flybildet fra 1950-årene viser de gamle båt husene som ligger på to parallelle morenerygger, Bodback og Bastugrund, ca. 1 km fra landsbyen. Ved Bodback finnes en steinsetning etter grunnmurene til et større naust for postbåten over Kvarken. Björkö-boerne hadde ansvar for posten 1617–1809 mot fritak for militærtjeneste og skatter. Ved inngangen til Bodvattnet ca.1 km mot nordvest ble det gravd en kanal gjennom en morenerygg i et forsøk på å holde havnen i bruk lengst mulig. Havnen ved Bodvattnet ble gradvis erstattet fra 1940-årene av en ny havn, Svedjehamn, ved enden av veien ca. 2 km fra landsbyen. Rester etter flere eldre havneplasser nærmere landsbyen finnes på morenerygger i skogen lengre inn på øya.

ne som hadde blitt forlatt etter hvert som de ble utilgjengelig og førte til at nye havnesteder måtte etableres (figur 2). Vårt feltarbeid omfattet kartlegging av mulige steder der rester av gamle båtplasser kunne spores. I vår iver fant vi flere mulige båtplasser enn de som kunne bekreftes ved dokumentasjon eller samtaler med lokalbefolkningen. Men noen av de gamle havnene var avmerket på skattleggings- og skiftekart fra 1759 og 1844 (Millman 1969). I 1966 fikk jeg et doktorgradsstipend for å undersøke videre landhevningens påvirkning på menneskelig aktivitet. Det gjaldt å lære svensk så jeg kunne fordype meg i det rike materialet som fantes i form av landmålingskart og protokoller, lese faglitteratur og snakke med lokalbefolkningen uten å være avhengig av tolk. Mitt studieområde ble Maxmo kommune (nå en del av Vörå kommune) nordøst for Vasa. Feltarbeidet foregikk over flere somre. Jeg gikk langs strendene på fastlandet og de mange øyene i kommunen for å registrere fysiske spor av landhevningens effekter. For å forstå bedre det jeg observerte, hadde jeg samtaler med lokale innbyggere (i akademisk språkbruk ”kvalitative intervjuer”). Jeg studerte historiske kart og tilhørende dokumentasjon i Lantmäteristyrelsens arkiv i Helsingfors og i Vasa läns lantmäterikontor i Vasa. De eldste kartene i stor målestokk over østerbotniske landsbyer (byar) ble tegnet av landmåleren Jonas Gädda på slutten av 1600-tallet. På et kart datert 1689 viser Gädda landsbyene Östermaxmo og Västermaxmo som da lå på en øy (figur 3). Landmåleren Petter Uhmijn tegnet i 1709 kart som viste gårdene med deres enger og åkrer i lands-

som en påminnelse om tidens gång

byen Maxmo og i nabolandsbyen Kärklax (figur 4). Kärklax lå opprinnelig ved en vik som over tid er blitt fast land (figur 5). Det finnes en omfattende samling av jordskiftekart for hele perioden fram til i dag. I landsbyarkiver (bykistor) fant jeg opplysninger om hvordan landsbyenes jordeiere tok beslutninger om bruk og deling av de nye markområdene. Jeg gransket rettsprotokoller som behandlet eiendomstvister. For å sette meg inn i rettsreglene angående jordeiendomsforhold gjennom tidene, leste jeg juridiske lærebøker (Lang 1905; Moring 1922–1927; Haataja 1947). Opplysninger om hvordan rettsreglene ble praktisert fikk jeg gjennom samtaler med landmålere og jurister. Min tilnærming kan betegnes som historisk rettsgeografi. Lovgivning, praktisering av rettsregler og lokale sedvaner avspeiles i landskapet på ulike måter. Med utgangspunkt i denne forskningen, som jeg foretok for 50 år siden, presenterer jeg i det følgende noen hovedlinjer om hvordan mennesker har tilpasset landhevningen over en lengre historisk tidsperiode. Jeg legger vekt på landskap, bosetting og jordeiendomsforhold.1

Endringer i landskap og bosetting på grunn av landhevningen

Det nye kulturlandskapet er et resultat av samspillet mellom naturkrefter og samfunnsmessige krefter. Landhevningen fører til at naturgeografiske forutsetninger for bosettingen 1

Deler av dette kapittelet er presentert tidligere i to konferanseinnlegg (Jones 1982; 1998) og er hovedsakelig basert på Jones 1977. Mine studier i Maxmo kommune av landhevning, jordeiendomsforhold og kulturlandskap er presentert på svensk i Jones 1987.

forandrer seg. Fiskevann tørker ut, og båtplasser og havner må stadig flyttes. I visse tilfeller har hele byer (städer), som tilfellet var med Vasa, blitt flyttet på grunn av strandforskyvningen. Det som skaper problemer for fiskeriet, har gitt muligheter for jordbruket. De nye landområdene har gitt beiteland, enger og med tiden åkrer. Fra siste delen av 1900-tallet har imidlertid jordbruket blitt mindre viktig som næring, og det er ikke lengre behov for nye jordressurser. Strendene har i stedet fått ny betydning for rekreasjon. Bruken av de nye landområdene er avhengig av menneskets ressursvurderinger til enhver tid. Strandforskyvningen skaper imidlertid problemer for rekreasjonsbebyggelse der sommerhus med tiden mister sin adgang til sjøen. Strandområder som før ble beitet, har grodd igjen ( Jones 1998). Deler av Vasa skärgård ble UNESCO verdensarv i 2006. På ferie i Björköby i juli 2013 fikk jeg vite at finansiell støtte var blitt gitt til skjøtsel med beitende husdyr for å holde strendene åpne. De mest dramatiske endringer i bosetting gjelder de botniske kystbyene. Nesten alle har i større eller mindre grad opplevd landhevningens virkninger. Havner har blitt flyttet opp til fem ganger og i visse tilfeller har byer i sin helhet flyttet ( Jones 1977; 1982; Layton 1981). I Finland undersøkte geografen Auvo A. Säntti (1951) hvordan landhevning, elveavleiring og gjengroing har påvirket havnene ved munningen av Kumo älv (Kokemäenjoki). Han viser til den arabiske geografen Idrisi, som i 1154 nevnte havnen ved handelsplassen Ragwalda (Ravani). Den ligger nå mer enn 20

som en påminnelse om tidens gång

Figur 3. Jonas Gäddas kart over Maxmo i 1689. Dette er det eldste kartet i stor målestokk (1:5000) over landsbyene Östermaxmo (nå Maxmo kyrkby) og Västermaxmo (nå Tottesund).

Figur 4. Utsnitt av Petter Uhmijns kart over landsbyen Kärklax i 1709. Kartet er det første i stor målestokk (1: 4000) som viser gårdenes beliggenhet før storskiftet senere på 1700-tallet. En stor del av landsbyens enger og åkrer ligger der en gammel vik gradvis hadde tørket ut på grunn av landhevningen.

km fra elvemunningen. Den hadde erstattet en elvehavn lengre oppe, Teljä fra 1000-tallet. Ragwalda ble i sin tur erstattet av middelalderbyen Ulvsby (Ulvila), som ble grunnlagt i 1332. Ulvsby ble avløst av Björneborg (Pori), grunnlagt i 1558. Også Björneborg mistet etter en tid sin kystbeliggenhet og fra og med 1700-tallet ble den avhengig av uthavner ved Kivini og Räfsö (Reposaari). Björneborg brant i 1852 men ble bygget opp igjen samme sted. Byen ligger nå mer enn 10 km fra elvemunningen. Havnen er på Tallholmen (Mäntyluoto), 20 km nordvest for bysentrumet. Byen Vasa ble grunnlagt i 1606 ved Mustasaari kirke (nevnt første gang i 1348) i nærheten av Korsholms kongsgård. Kongsgår-

som en påminnelse om tidens gång

den var det tidligere Korsholms slott som ble oppført i slutten av 1360-tallet på en holme med en beskyttet havn. Handelsplassen ved Mussor havn ble nevnt første gang i 1384. Da Vasa ble grunnlagt her ved sundet, som da fikk navnet Stadssundet, var byens havn allerede blitt grunnere. I 1640 ble en uthavn etablert på Hästholmen, 1 km lengre borte. Da denne også med tiden ble grunnere, diskuterte man på 1700-tallet om byen skulle flyttes til et bedre egnet sted. Imidlertid ble en ny uthavn tatt i bruk i 1789 på Brändö (Palosaari), 10 km fra Gamla Vasa. I et forsøk på å motvirke landhevningen ble det gravd en kanal til Stadssundet for mindre dampbåter og prammer. Kanalen ble ferdig i 1845. Da byen brant ned i 1852, oppsto det en heftig diskusjon om den skulle gjenoppbygges samme sted eller om den skulle flyttes. De som favoriserte flytting, la vekt på sjøfartens betydning for byen og vanskelighetene som den stadige tilkomsten av nytt land skapte for byens havner. De som var imot flytting, var de som hadde jordeiendommer i den gamle byen og de som hadde interesser i det private kanalselskapet. De sto i fare for å tape penger hvis byen skulle flyttes. Myndighetene bestemte at byen skulle flyttes, og den ble gjenoppbygget fra 1854 på Klemetsö (Klemettilä), 6 km fra Gamla Vasa. Staten ga en bevilgning til kjøp av grunn til den nye byen, og det ble gitt et statlig lån for planlegging av veier og bygging av kirker og offentlige bygninger. Statens tidligere lån til kanalselskapet måtte avskrives i 1858. Den nye byen fikk navnet Nikolaistad fra 1855 til 1917. Den fikk Gamla Vasas byprivilegier i

Figur 5. Kystlinjen på 1300-tallet med den eldste kjente beliggenheten for gårdene i 1709 i landsbyene Maxmo og Kärklax. Kystlinjen på 1300-tallet er basert på 5-meterskurven 1963–1964 på den finske Lantmäteristyrelsens grundkarta i målestokk 1:20 000 (utgitt 1970). Store områder som kom opp fra havet, ble verdifulle dyrkingsområder. Maxmo var opprinnelig en øy som etter 1709 gradvis ble en del av fastlandet. Kilde: Jones 1987, s. 22.

1862. Ettersom havnen ble med tiden grunnere mens trafikken økte og fartøyer ble større, oppsto det behov for en dypvannshavn. Denne ble ferdig i 1893 på Vasklot (Vaskiluoto), 3½ km vest for byen (Aspelin 1892; Smeds 1953; Hoving 1956; Luukko 1972). Byen Gamlakarleby (Kokkola) ble grunnlagt i 1620 ved en vik, det senere Stadssundet. Dette lå 2 km nord for middelalderkirken ved Kareleby (Kaarlela), som hadde mistet sin beliggenhet ved kysten. I en medisinsk avhandling fra 1895 ble byens beliggenhet beskrevet som ugunstig hygienisk sett. Byen var lavtlig-

som en påminnelse om tidens gång

Figur 6. Nykarlebys havner fra 1617 til 1920-årene. Områder som ble tørt land mellom 1773 og 1967, er vist i svart. Kartet viser Nykarlebys havner og uthavner og tidsperiodene disse var i bruk. Kilde: Jones 1977, s. 62.

gende og hadde høyt grunnvannsnivå, fuktig jord og periodiske oversvømmelser. Landhevningen førte til at byen med tiden ble tørrere, men nye problemer oppsto fordi kloakkavløpet til Stadssundet ble tørrlagt. Allerede på et kart av 1651 sto det at Stadssundet hadde grunt vann, og det ble med tiden avløst av en ny havneplass lengre ute, senere kjent som Gamla Hamn. Også denne ble for grunn, og en ny havn 6 km fra byen ved Yxpila (Ykspihlaja) kom i bruk fra ca. 1870 (Hellström 1895). Nykarleby (Uusikaarlepyy) ble grunnlagt i 1617 ved munningen av Lappo å (Lapuanjoki). Havnen lå ved Nåløren, også kalt for Skeppgården, nord i byen. Da elven gradvis ble grunnere, ble havnen tidlig på 1700-tallet flyttet 2½ km nordover til Åminne (senere kjent som Gamla Hamn). Her ble det etablert tjære-

brennerier og skipsverft. Ettersom vannet her også med tiden ble grunnere ble en uthavn etablert 5 km lengre ut på Allianceholmen (senere kjent som Djupsten), der nye skipsverft hadde blitt etablert fra midten av 1700-tallet. Skipsverftene ble flyttet til Stora Alören i 1840-årene, 10 km fra byen, og havnen på Djupsten opphørte offisielt som havn i 1859. En annen havn ble etablert ved Benäsviken i 1864 og fikk navnet Andra sjön. Men da også denne med tiden ble grunnere, ble den mindre brukt fra 1920-årene (figur 6). Nykarleby hadde brent ned i 1858, men forslag om å flytte byen til et sted med bedre havnemuligheter førte ikke fram. Etter brannen gikk Nykarleby gradvis tilbake som sjøfartsby. Landhevningen og dårlige havneforhold bidro til at byen tapte i konkurranse med Vasa og Jakobstad

som en påminnelse om tidens gång

(Pietarsaari) (Wichmann 1920). Jakobstad var blitt grunnlagt i 1652. Byen lå 1 km nord for Pedersöre, som var nevnt som havn i midten av 1400-tallet men hadde mistet sin kystbeliggenhet på 1600-tallet. Jakobstads havn lå på et sund nordvest for byen. Et skipsverft som ble etablert her i 1798, kom i vanskeligheter i 1827 fordi større fartøy ikke lengre kunne nå verftet på grunn av landhevningen. I 1884 ble en ny havn etablert på Alholmen, 4 km nord for byen (Söderhjelm 1907; 1914). Byer på vestsiden av Bottenviken har også blitt flyttet på grunn av landhevningen (Layton 1981). Luleå og Piteå fikk byprivilegier i 1621. Byene lå opprinnelig ved gamle kirkesteder. Innen 50 år hadde gått var Gammelstaden begge steder forlatt for en ny beliggenhet med bedre havneforhold. Luleå ble flyttet i 1648. Piteå ble flyttet etter en brann i 1666. I 1588 ble det gjort et mislykket forsøk på å etablere en by i Umeå ved den gamle landskirken (nå Backen), der det lå en kongsgård og havn og hvor det ble holdt årlige lappmarknader. På grunn av landhevningen ble i 1622 byen Umeå i stedet grunnlagt ved Umeälven 5 km lengre ned. Alle tre byene måtte ta i bruk uthavner i andre halvdelen av 1800-tallet eller tidlig på 1900-tallet. Umeås uthavn var på Djupvik ved Holmsund fra 1860-årene, og en ny Holmsund uthavn ble etablert i 1919, 15 km fra byen. Luleå Norra Hamn i Stadsviken ved Innerstaden ble nedlagt etter at den nye Södra Hamn ble bygget 8 km fra bysentrumet i 1901–1907. Piteå Hamn ligger nå 15 km fra byen. Disse byenes historiske utvikling viser mange felles trekk. I middelalderen vokste det opp

i nærheten av elvemunninger en rekke kirkesteder som utviklet seg til lokale handelssentra. De fleste botniske byer fikk sine byprivilegier i begynnelsen av 1600-tallet. I flere tilfeller ble de nye byene grunnlagt ved middelalderens kirkesteder. Imidlertid hadde landhevning og elveavleiring allerede ført til at flere av kirkestedene hadde dårlige havneforhold, og nye byer ble grunnlagt på steder med mer gunstig beliggenhet. Flere av byene som ble grunnlagt ved de opprinnelige kirkestedene, ble flyttet senere. I noen tilfeller skjedde flyttingen etter en bybrann. Brann skapte behov for å bygge byen opp på nytt, mens det var dårlige havneforhold som var årsaken til at det ble valgt et nytt sted. I løpet av andre halvdel av 1800-tallet, i en periode med økende handel og tiltagende industrialisering, ble det for de fleste byer opprettet uthavner. De gamle byhavnene var blitt for små av flere grunner. Landhevningen betydde at havnene stadig måtte mudres. Teknologiske og økonomiske endringer skapte behov for større fartøyer, økt havneareal og dypere havnebassenger. Store uthavner ble et karakteristisk trekk i landskapet med olje- og råvareterminaler, containertrafikk og industriområder. Landhevningen som årsak til flytting av havner, kan ikke ses isolert fra økonomiske og teknologiske endringer. Men det er åpenbart at hastigheten av landhevningen og avleiringen ved de botniske kystene har ført til at havner har måttet flyttes mye oftere enn ved andre kyster (Layton 1981; Jones 1982). I en mindre målestokk må gårder og landsbyer likeledes flytte sine havner og båtplasser. Landskapet preges av nye havner og levnin-

som en påminnelse om tidens gång

(figur 8). Forsøk på å holde åpen innseilingen til mindre havner og båtplasser ved hjelp av mudring eller graving av nye kanaler kan forsinke effektene av landhevning men på lengre sikt blir det forgjeves ( Jones 1977).

Jordeiendomsforhold på de nye markområdene i Österbotten

Figur 7. Båtplasser ved ulike tidspunkt ved Maxmofladan og Svartholmssundet. Kilde: Jones 1987, s. 45.

ger av de gamle. Nye veier blir nødvendige, og dette fører med seg ny bebyggelse. Når gårder mister sin strandbeliggenhet har nye, større felles båtplasser blitt etablert på lempelige steder med bratte strender (figur 7). Felles havner finnes ofte ved elvemunninger, men disse har i mange tilfeller måtte flyttes på grunn av landhevning og elveavleiring. Forlatte brygger og båtplasser finnes langs hele botniske kysten

De nye markområdene som oppstår fra havet blir kalt for uppgrundning eller tillandning. Hovedprinsippet for eiendomsforhold på disse områdene er at de tilhører eierne av de tidligere vannområdene. Rettsavgjørelser fra 1300-tallet vitner om at på vestkysten av Finland gjaldt det svenske prinsippet om at fiskevann tilhører eierne av det tilgrensende landområdet (Ahlbäck, O. 1962). I Österbotten er hovedregelen at jordeierne i de enkelte kystlandsbyene eier det tilgrensende fiskevannet i fellesskap (samfällighet). Et unntak fra denne hovedregelen er der noen annen kan bevise eiendomsrett til et vannområde gjennom hevd i uminnelig tid (urminnes hävd) eller annen lovfestet eiendomsrett. I visse tilfeller har eiere i flere landsbyer eid vann i fellesskap ( Jones 1977). Ved elvemunninger kunne det forekomme at eiere fra ulike landsbyer langs elvebredden lengre inne i landet, eide vann i fellesskap. Da disse vannområdene ble tørt land på grunn av landhevning og elveavleiring, ble de delt i små markteiger som tilhørte gårdsbruk i flere landsbyer. Dette har vært tilfellet i Vasatrakten ved den tidligere munningen av Vörå å (Smeds 1953) og likeledes i Kyro älv ved Kotkanneva (Vilkuna 1969) så vel som i Vassorfjärden ( Jones 1977). Ved

som en påminnelse om tidens gång

munningen av Laihela å (Laihianjoki) ble 200 hektar uttørket mark delt i 1827 mellom landsbyer som hadde eid det tidligere fiskevannet i felleskap ( Jones 1977). De som ikke eier jord, eier ikke andeler i fiskevann eller tillandning. På 1800- og tidlig 1900-tallet var det ikke uvanlig at de som ikke eide jord, for eksempel torpare og backstugusittare, måtte betale leie til landsbyen for å kunne slå vass og siv, berge høy eller beite sine husdyr på landsbyeiernes felles tillandning ( Jones 1977). Ettersom de nye markområdene er felleseiendom, har jordeierne i utgangspunkt et kollektivt ansvar for anvendelsen av disse ofte verdifulle strandområdene. I Österbotten har landsbymøtet (bystämman) og landsbyens valgte ålderman historisk sett hatt stor betydning ved regulering av felles eiendom. Mange landsbyer vedtok byordningar etter mønsterreglementet som Riksdagen i Stockholm ga i 1742 (Ahlbäck, R. 1967). Etter at sameiene ble delt ved de store jordskiftene, som begynte i midten av 1700-tallet og fortsatte gjennom 1800- og 1900-tallet, gikk landsbymøtenes betydning tilbake i mange områder, særlig i innlandet. Imidlertid har nødvendigheten av å regulere fiskevann og de stadig forekommende nye markområdene ført til at landsbymøtet fortsatte å fungere i mange kystog skjærgårdsbyer. Sedvaner angående bruk av de felles strandområdene har variert fra landsby til landsby. I mange tilfeller får de som eier mark inntil strendene, inntil videre bruke de nye områdene etter hvert som de oppstår. I andre tilfeller blir felles strandområder leid ut og

Figur 8. Forlatt båtplass ved Nabbviken. Den gamle steinbryggen fra 1700-tallet ligger i en eng ved Tottesund, Maxmo. Kartet viser de gressbevokste steinrestene etter den tidligere Tottesund militieboställets brygge og båthus som ble oppmålt og nivellert i forhold til normalvannstand 22. august 1967 av Michael Jones. Bryggen er avbildet på kart fra 1763, 1795 og 1844. Kilde: Jones 1987, s. 43.

inntektene delt blant jordeierne eller brukt i landsbyens felles interesser. Referatene fra landsbymøtene og andre dokumenter i landsbyarkivene forteller om hvordan tillandningen er blitt forvaltet. I flere landsbyer ble det holdt auksjoner på det årlige landsbymøtet, som etter sedvane ble holdt 13. januar. Dette møtet var kjent som tjugondagsrådet siden det ble holdt på tjuende dag jul. I landsbyen Björköby på 1930-tallet ble det holdt årlige auksjoner av tillandning. Mindre holmer ble brukt til sauebeite. På større øyer ble de nye markområdene brukt til høyberging. I landsbyene Västerhankmo og Tottesund ble både rett til å fiske i landsbyens vann og rett til

som en påminnelse om tidens gång

å bruke tillandning auksjonert ut for ett år om gangen, mens i Kärklax ble de auksjonert ut for fem år om gangen. Vedhogst fra tillandningen ble solgt gjennom auksjon i Kärklax, Maxmo kyrkby og Tottesund. Regnskapsboken for Kärklax mellom 1865 og 1926 viser hvordan inntektene fra tillandningen ble brukt til ulike formål av felles interesse for landsbyen. Inntektene ble blant annet brukt til å dekke kostnader for rettssaker om eiendomsrett, betale landmålingskostnader, holde vedlike høyløer på tillandningen, bygge eller reparere veier og bruer, inngjerde landsbyens felles mark og bidra til vedlikehold av ungdomsklubben og bedehuset. I Björköby ble en del av inntektene brukt til å gi lån til kooperative tiltak som sagbruk og elektrisitetsverk. I Maxmo kyrkby var et kooperativt sementverk i drift på tillandningen fra 1947 til 1954. Fra og med 1948 hadde Maxmo ungdomsforening en dansepaviljong på tillandningen og ungdomsforeningen bidro til å holde den tilgrensende badestranden i orden. Fra og med 1950-årene ble det også leid ut tomter til fritidsboliger. I henhold til en lov av 1940 har landsbyene med tiden erstattet bystämma og tjugonagsråd med delägarstämma, som velger en syssloman eller flere sysslomän for to år om gangen. De skal forvalte tillandningar og andre områder som er i felles eie ( Jones 1977). Tidligere var tillandningar særlig verdifulle som natureng. I østerbotniske kystbyer ble disse engene i felleseie anvendt etter gamle sedvaner lenge etter slike sedvaner hadde forsvunnet andre steder på grunn av jordskiftene. Felles slått og deling av avlingen etterpå er en sedva-

ne som er registrert flere steder i Österbotten fram til midten av 1700-tallet og enkelte steder enda seinere. En annen sedvane var årlig oppmåling og utdeling av teiger til deleierne. Denne fortsatte i landsbyen Tjärlax i Närpes fram til 1928. En tredje sedvane var å dele engen i faste teiger, som ble byttet mellom eierne på åremål, noe som også fortsatte enkelte steder inn i 1900-tallet (Nikander 1959). På større områder kunne det forekomme en midlertidig deling etter forlik blant eierne, såkalt sämjodelning. Bøndene delte tillandningen seg imellom uten at disse delingene ble offisielt stadfestet. Likevel ga landmålere ofte bistand til bønder til å foreta slike delinger. Minst 2000 hektar er registrert delt i Vasa skärgård og langs den nærmeste fastlandkysten mellom 1778 og 1919 uten at disse delingene ble formelt stadfestet ( Jones 1977). På Söderfjärden sør for Vasa ble det foretatt sämjodelningar i vifteform, kalt for solfjäderskifte (figur 9). Söderfjärden var på slutten av 1700-tallet en nesten rund vik som holdt på å tørke ut på grunn av landhevningen. For å få en jevn fordeling av gras- og sivvekst, lot man teigene stråle ut i en vifte fra midten, som da enda lå delvis under vann. Den vestlige halvdelen av Söderfjärden tilhørte landsbyen Sundom og ble delt opp i en vifteform gjennom en sämjodelning i 1778. Da ble 757 hektar delt blant 45 deleiere. Hver deleier fikk tre teiger. En sämjodelning ga deleierne bruksrett til sine teiger men området var fortsatt i felles eie. Det var først i 1880 at grensene fra sämjodelningen ble offisielt godkjent som eiendomsgrenser i Sundom. Lignende viftefor-

som en påminnelse om tidens gång

mete delinger hadde blitt foretatt i den østlige delen av Söderfjärden, som tilhørte landsbyene Munsmo og Solf. Da gårdsbrukene i løpet av 1800-tallet gikk i arv og ble delt mellom arvingene, var det vanlig att hver teig ble delt. De lange smale teigene ble dermed enda smalere. Disse spissformede teigene kunne være opp til 3 km lange og bare noen få meter i bredde. Dette ble med tiden en hindring for dyrking og forbedring av jordbruket. I løpet av 1900-tallet det ble foretatt omorganiseringer og bytte av teigene ved offisielle jordskifteforretninger. Likevel har sporene av dette merkverdige jordeiendomsmønsteret etterlatt sitt preg på landskapet ( Jones 1977). Det er hver enkel deleiers rett til å forlange sin andel av et felles område utskiftet. Rettsavgjørelser vitner om at skifte av tillandningar var et veletablert prinsipp på lokalt nivå på 1600-tallet. I Finland ble dette formalisert da en særskilt jordskifteforretning, tillandningsskifte, ble fastsatt i det offisielle lantmäterireglementet av 1848. Hver deleiers andel blir skilt ut i forhold til sin andel av landsbyens totale mantal. Mantal var en historisk skattleggingsenhet på jordeiendom. I Finland ble skattlegging av jord opphevd i 1924, men mantal er fortsatt viktig som et mål på en jordeiendoms andel i en landsbys felles eiendom eller annen felles eiendom. Hver jordeier skal også så langt som mulig ved et tillandningsskifte få sin andel lagt i tilknytning til sin eksisterende eiendom. På Karlö (Hailuoto) ble det i 1968 skiftet 1033 hektar tillandning mellom 334 eiere. I gjennomsnitt ville dette tilsvare litt over 3 hektar for hver eier. I følge jordregiste-

Figur 9. Flybilde fra 1963 som viser den tidligere Söderfjärden sør for Vasa. Da denne runde viken holdt på å tørke ut på grunn av landhevningen, ble det mot slutten av 1700-tallet foretatt et såkalt solfjäderskifte, dvs. at området ble delt opp som en vifte. Teigene ble med tiden smalere på grunn av gårdsdelinger. Solfjäderskiftet vistes fortsatt tydelig i 1963 i den vestlige delen av Söderfjärden i landsbyen Sundom. Lignende vifteformede delinger i den sydøstlige delen av Söderfjärden i landsbyen Solf og i den nordøstlige delen i landsbyen Munsmo, hadde til en viss grad blitt modifisert i 1903 og 1906 ved storskiftesregleringar (nyskiften).

ret ble nærmere 4000 hektar utskiftet mellom 1773 og 1934 ved stadfestede tillandningsskiften langs kysten i Vasatrakten fra Petalax i sør til Oxkangar i nord. Det største av disse var i skjærgårdslandsbyen Replot i 1910. Da ble

som en påminnelse om tidens gång

Figur 10. Utsnitt av landmåler C.G. Nymans kart over det provisoriske til�landningskiftet i Kärklax 1840–1842. Kartet viser også et tillandningsskifte i 1796.

838 hektar skiftet mellom 15 deleiere, noe som i gjennomsnitt ville tilsvare 55 hektar hver. I Petalax ble det i 1934 skiftet 634 hektar, men her var det 368 deleiere, altså et gjennomsnitt tilsvarende bare 1,72 hektar hver. Et tillandningsskifte kunne også omfatte små arealer. I landsbyen Kärklax i 1796 ble 6 hektar delt blant 23 eiere, tilsvarende 0,26 hektar hver i gjennomsnitt. I den tidens naturalhusholdning ga selv dette et verdifullt tilskudd av natureng ( Jones 1977). Slike små teiger som oppsto etter to tillandningskiften i Kärklax i henholdsvis

1796 og 1840–1842, er illustrert i figurene 10 og 11. En økning utover 1800- og 1900-tallet i antall deleiere i hver landsby gjorde at et vanlig tillandningsskifte kunne føre til en oppsplitting av strandområder i uhensiktsmessige små teiger. Istedenfor eget tillandningsskifte kunne de nye markområdene inngå i et nyskifte, der et større område blir utskiftet under ett. Nyskifte ble innført i en reform av Finlands jordskiftelovgivning i 1916. Visse muligheter for nytt skifte i landsbyer der et storskifte var blitt foretatt på slutten av 1700-tallet eller senere, hadde allerede kommet inn i lantmäterireglementet av 1848. Nyskifte var en utvidelse av denne muligheten. Tidligere storskiften i Österbotten og en sterk oppdeling av gårdene på 1800-tallet medførte at en ny omfordeling av jorda ble nødvendig i mange landsbyer ( Jones 1977). Mellom 1900 og 1939 ble mer enn 1500 hektar tillandning inkludert i nyskiften i Vasatrakten fra Munsmo i sør til Oxkanger i nord ( Jones 1977). Lengre nord begynte et nyskifte i 1954 i skjærgårdslandsbyene Larsmo og Eugmo, mellom Jakobstad og Gamlakarleby. Her omfattet tillandningen 2300 hektar av landsbyenes sammenlagte areal på 13 000 hektar. Ved nyskiftet ble hver deleiers eiendom økt med et areal som i verdi tilsvarte eierens andel i tillandningen. På grunn av strendenes verdi for fritidsbebyggelse ble også strandlengden delt etter mantal ( Jones 1974). Der hverken tillandningsskifte, nyskifte eller bytte av mark kan regulere eiendomsrettigheter på en hensiktsmessig måte, ga en lovendring i 1961 mulighet til å innløse tillandning. Iste-

som en påminnelse om tidens gång

denfor et vanlig skifte kan det bestemmes at eiere av tilgrensende jord må innløse strandområder hvis dette er den mest hensiktsmessige måten å anvende dem på. Det samme gjelder der området er lite og antall deleiere mange. I stedet for å dele marken mellom deleierne, deles innløsningssummen i forhold til mantal. En innløsningsforretning er velegnet for strender med mange fritidshus. Eiere av fritidsboliger eier ofte ikke andeler i en landsbys tillandning. En enkelteier kan også selv ta initiativet til å innløse tillandning som er i ferd med å avskjære adgangen fra egen tomt til vannet. Økningen i antall fritidsboliger har gjort at det mange steder er blitt vedtatt strandplaner. Innløsning av tillandning kan være aktuell der en strandplan skal fastsettes. Lovendringen av 1961 gjorde mulig en lempelig løsning av de eiendomsrettslige problemene som landhevningen forårsaker for fritidsbebyggelse ( Jones 1971c).

Jordeiendomsforhold på de nye markområdene i Västerbotten og Norrbotten

I Sverige er de nye markområdene vanligvis kalt for uppgrundningar. Sedvaner angående bruken av uppgrundningar er i korthet nevnt av Olov Isaksson (1967) i hans avhandling om organisasjonsformer i Övre Norrlands kystlandsbyer. Han skriver at de store landarealene som oppkom fra havet gjennom landhevningen, ble historisk betraktet som landsbyens felles eiendom. Først da det fantes et område som var stort nok til å gi den enkelte eieren et anvendbart stykke, kunne det bli skiftet i forhold til hver eiers skatt i landsbyen, det vil si man-

Figur 11. Tillandningsskiftena ved Svärtesviken og Godviken i Kärklax i henholdsvis 1796 og 1840–1842. Dette er samme området som i figur 10. Tallene viser til eiendommenes jordregisternumre. Begge delinger var sämjodelninger, dvs. de var provisoriske, men ble fastsatt ved en storskiftereglering i 1914. Høy ble slått på de små teigene fram til 1940-årene. Kilde: Jones 1987, s. 76.

som en påminnelse om tidens gång

tal. Ellers ble disse områdene brukt på samme måte som felleseide enger. I visse tilfeller ble slåttearbeid gjort i fellesskap og slåtten delt etterpå. Mer vanlig var å dele engene i faste teiger som ble byttet årlig. Det forekom også utlodning av retten til å slå felles mark. Bymøtet (bystämman) overlevde i Övre Norrland der det var betydelige arealer skog, mark og vann som var sameie. Blant bymøtets funksjoner var utleie av slåtterettigheter på felles eiendom (Isaksson 1967). Etter at Finland ble skilt fra Sverige i 1809, har lovgivningen i de to landene gått ulike veier. I Sverige finnes det ikke en særskilt skifteforretning for å dele uppgrundningar. For deling av felles områder gjaldt vanlige skifteregler, det vil si laga skifte, som ble innført ved lov av 1827. Laga skifte var normalt en omregulering av eiendomsforhold for en hel landsby eller andre større område. Etter 1928 er laga skifte blitt erstattet av nye lover om deling av jord. Laga skifte kunne også anvendes for å skifte uppgrundningar. I følge rettspraksis for laga skifte etter 1868 var vann betraktet som sameie bare der dette uttrykkelig står i delningsbeskrivningen, altså det som beskriver eiendomsforholdene etter et laga skifte. I så fall betraktes senere uppgrundning også som sameie, som kunne skiftes etter mantal i tråd med reglene for laga skifte. Et eksempel er fra Jämtön, en landsby i Råneå, nord for Luleå. Her ble et laga skifte foretatt på uppgrundning og stadfestet i 1919. Et areal på 169 hektar ble delt mellom 86 eiere. Byträsket, et vann på 18 hektar som var gjenstand for et tørrleggingsforetak, ble delt samtidig. I gjennomsnitt ville det tilsvare

nesten 2 hektar tillandning for hver eier. Teigenes størrelse varierte i praksis fra 3,7 hektar til 0,1 hektar. Hvor mye den enkelte eieren fikk var bestemt av eiendommens mantal. Før skiftet kunne gjennomføres, måtte Högsta domstolen avgjøre hvilke områder som var i felles eie. Det viste seg at bestemte vannområder var uttrykkelig blitt avsatt som sameie ved landsbyens laga skifte i 1892. Det var uppgrundningar fra disse som kunne skiftes etter mantal.2 Vanlig praksis er ellers at vann og dermed uppgrundningar er delt ”längs med stranden”, det vil si at de tilfaller eiendommen som grenser til stranden. Eiendomsgrensene forlenges vinkelrett utover vannet i forhold til strandens hovedretning. Det er altså bare der det uttrykkelig står i laga skiftets dokumenter at et vannområde er sameie at deleierne kan forlange et skifte etter mantal.

Avslutning

Landhevningens påvirkning på det botniske kystlandet viser mange likhetspunkter men også visse forskjeller mellom Finland og Sverige. Byene på begge sidene av den Botniske bukten har tilpasset seg landhevningen på lignende måter. Sammen med ny teknologi og større fartøyer har strandforskyvningen ført til at havner måtte stadig flyttes. I visse tilfeller har byen flyttet etter, noen ganger etter en brann. Hvordan nye markområder på landsbygda blir tatt i bruk, er avhengig av jordeiendomsforholdene. Sverige og 2

På et besøk til Överlantmätarmyndigheten i Norrbottens län i Luleå i juni 1982 fikk jeg granske eksemplet fra Jämtön med hjelp av personalet, som fant fram relevante kart og dokumenter.

som en påminnelse om tidens gång

Finland har hatt et felles lovgrunnlag fra tiden før 1809. De nye landområdene er eid av dem som eier vannet som de nye områdene har oppstått fra. Historisk sett var hovedregelen at jordeierne i den tilgrensende landsbyen i fellesskap eide vannområdene som lå i tilknytning til landsbyens strender. Etter 1809 skilte rettspraksisen seg mellom de to landene. I Österbotten har det vært vanlig helt opp til våre dager at de nye markområdene i mange landsbyer blir forvaltet som felles eie. I andre landsbyer ble det tidligere foretatt uformelle utskiftninger, altså sämjodelningar av nye markområder. En egen skifteforretning for nye markområder, såkalt tillandningsskifte, ble fastsatt i Finlands lantmäterireglement av 1848. Ellers kan tillandningar inngå i et ny-

skifte der en hel eller større del av en landsby blir formål for jordskifte. Nyskifte ble fastsatt gjennom en lovendring i 1916 som en videreføring og utvidelse av etablert praksis. Muligheten for jordeiere til å gå til innløsning av tilgrensende tillandning ble innført gjennom en lovendring av 1961. I Sverige fantes det ikke en særskilt skifteforretning for å dele det som der er kalt for uppgrundningar. De nye markområdene kunne skiftes ved vanlige skifteregler, altså laga skifte, som ble innført i 1827. Etter 1868 var en landsbys vann og uppgrundningar betraktet som felles eie bare i de tilfellene der dette uttrykkelige sto i skiftedokumentene. Vanligvis er ikke dette tilfellet og da tilkommer uppgrundningar den tilgrensende jordeiendommen.

Käll- och litteraturförteckning Ahlbäck, Olav, ”Medeltida utmarksrätt i Finland”, Saga och Sed: Kungl. Gustav Adolfs Akademiens årsbok 1962 (1962).

Ahlbäck, Ragna, ”De österbottniska byordningarna och deras bakgrund”, Västerbotten 1967 (1967). Aspelin, Henrik Emanuel, Wasa stads historia (Wasa: Lennart Holmberg, 1892).

Celsius, Anders, ”Anmärkning om vatnets förminskande, så i Östersiön som i Vesterhafvet”, Kongl. Svenska Wetenskaps Academiens Handlingar 4 (Stockholm, 1743).

De Geer, Gerard, ”Om skandinaviens nivåförändringar under qvartärperioden”, Geologiska Föreningens i Stockholm Förhandlingar 10 (1888); 12 (1890).

Ehnholm, Gunnar, ”Fisket under 1400- och 1500-talen i Kverkens skärgård”, Budkavlen 23 (1944).

Haataja, Kyösti, Jord- och vattenrätten samt skogs- och lantbrukslagstiftningen, Juridiska föreningens i Finland publikationsserie 17 (Helsingfors: WSOY, 1947).

Hellström, F.E., Undersökningar om det inflytande nivåförändringen i Bottniska Viken utöfvat på Gamla Carleby stadsplans hygieniska förhållanden (Helsingfors: Helsingfors universitet, 1895).

som en påminnelse om tidens gång

Hiärne, Urban, Den Beswarade och Förklarade Anledningens Andra Flock, om Jordens och Landskap i gemeen (Stockholm: Mich. Laurelio, 1706).

Hoving, Victor, Vasa 1852–1952: En krönika om Vasa og vasabor under hundra år (Helsingfors: Söderström, 1956).

Högbom, Arvid G., Nivåförändringarna i Norden: Ett kapitel ur den svenska naturforskningens historia (Göteborg: Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg, 1920).

Isaksson, Olov, Bystämma och bystadga: Organisationsformer i Övre Norrlands kustbyar, Skytteanska Samfundets Handlingar 5 (Umeå: A & W, 1967).

Jamieson, Thomas F., ”On the history of the last geological changes in Scotland”, Quarterly Journal of the Geological Society of London 21 (1865).

Jones, Michael, ”Land tenure problems in coastal areas of western Finland”, Bloomsbury Geographer 2 (1969a). Jones, Michael, ”Landhöjningen i Vasatrakten”, Nordenskiöld-Samfundets Tidskrift 29 (1969b).

Jones, Michael, ”A model of human response to land emergence in the Vaasa area, Finland”, Terra 82:1 (1970). Jones, Michael, ”Landhöjningen i Zachris Topelius ögon”, Österbotten 1971 (1971a).

Jones, Michael, ”Landhöjning och bebyggelse i Maxmonejden intill 1700-talet”, Historisk tidskrift för Finland 56:4 (1971b).

Jones, Michael, ”Tillandning, ägotvister och fritidsbebyggelse i Vasa skärgård”, Nordenskiöld-Samfundets Tid skrift 31 (1971c).

Jones, Michael, ”Raised beaches and land tenure in the Siikajoki area, Finland”, Terra 85:4 (1973).

Jones, Michael, ”Landhöjningens juridiska följder”, Skärgård i omvandling: Miljö och människa i Finlands skärgård (Helsingfors: Nordenskiöld-Samfundet/Söderström, 1974).

Jones, Michael, Finland: Daughter of the Sea (Folkestone: Dawson/Hamden, Conn.: Archon, 1977).

Jones, Michael, ”Landhevning, bosettingsmønster og jordeiendomsforhold i historisk lys: Et nordisk perspek-

tiv”, i Landhöjning och kustbygdsförändring: Nordisk symposium, Luleå, 2–4 juni 1982, vol. 1 (Luleå: Högskolan i Luleå, 1982).

Jones, Michael, Landhöjning, jordägoförhållanden och kulturlandskap i Maxmo, Bidrag till kännedom av Finlands natur och folk 135 (Helsingfors: Societas Scientiarum Fennica, 1987).

Jones, Michael, ”En geografs syn på miljøhistorie fra et historisk-geografisk landskapsperspektiv – med eksem-

pler fra Finland”, i Martin Johansson (red.), Miljöhistoria idag och imorgon: Rapport från en miljöhistorisk konferens vid Högskolan i Karlstad 9–10 april 1997 (Karlstad: Högskolan i Karlstad, 1998).

Jutikkala, Eino (red.), Suomen historian kartasto: Atlas of Finnish History (2. uppl.) (Porvoo: WSOY, 1959).

Karsten, T.E., Svensk bygd i Österbotten, nu och fordom: En namnundersökning, II: Kulturnamn, Skrifter utgivna av Svenska Litteratursällskapet i Finland 171 (Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland, 1923).

Lang, Joel Napoleon, Om eganderätten till Finlands vatten (Helsingfors, Yrjö Weilin, 1905).

Layton, Ian G., The Evolution of Upper Norrland’s Ports and Loading Places 1750–1976, Geographical Reports 6 (Umeå: Umeå universitet, 1981).

som en påminnelse om tidens gång

Linné, Carl von., Oratio de telluris habitabilis incremento (Leiden: Cornelum Haak, 1744). Luukko, Armas, Vasa stads historia, vol. I: 1606–1721 (Vasa: Vasa stad, 1972). Mead, W. R., ”Zachris Topelius”, Norsk Geografisk Tidsskrift 22:2 (1968).

Millman, Roger, ”Some historical consequences of post-glacial land upheaval: A study of abandoned harbour sites on the island of Björkö, Replot, Finland 1965”, Geografiska Annaler Series B 51:1 (1969).

Moring, Klas Anders, Finlands skiftesrätt, 3 vol. (Helsingfors: Söderström, 1922–1927).

Nikander, Gabriel, By och bonde i Svenskösterbotten, Folklivsstudier V (Helsingfors: Svenska Litteratursällskapet i Finland, 1959).

Renqvist, H., ”Finlands sekulära arealtillväxt”, Beretning om det 18. Skandinaviske Naturforskermøde i København 26.–31. August 1929 (København, 1929).

Runeberg, Ephraim Otto, ”Anmärkning om några förändringar på jord-ytan i allmänhet och under det kalla climat i synnerhet”, Kungliga. Svenska Vetenskaps-Akademiens Handlingar 26 (1765).

Smeds, Helmer, Malaxbygden: Bebyggelse och hushållning i södra delen av Österbottens svenskbygd: En studie i människans och näringslivets geografi (Helsingfors: Ernst Ingelius, 1935).

Smeds, Helmer, ”Skärgårdens kulturlandskap”, Skärgårdsboken (Helsingfors: Söderström, 1948).

Smeds, Helmer, ”The Replot skerry guard: Emerging islands in the northern Baltic”, Geographical Review 40 (1950a).

Smeds, Helmer, ”Den österbottniska skärgårds- og tillandningskusten”, Svensk Geografisk Årsbok 1950 (1950b).

Smeds, Helmer, Svenska Österbotten: Vasatraktens kust- och skärgårdskommuner (Helsingfors: Schildt, 1953). Ström, Helmer, ”Korsholms kungsgård 1556–1622”, Historiallinen Arkisto 39:3 (1932).

Swedberg, Emanuel, Om watnens högd och förra werldens starcka ebb och flod: Bewjs utur Swerige (Stockholm: Kongl. Tryckeriet/Johan H. Werner, 1719).

Säntti, Auvo A., ”Die Häfen an der Kokemäenjoki-Mündung”, Fennia 74:3 (1951). Söderhjelm, Alma, Jakobstads historia, vol I (Helsingfors, 1907).

Söderhjelm, Alma, Jakobstads historia, vol III (Helsingfors, 1914). Topelius, Zachris, ”Om Österbotten”, Joukahainen 1 (1843).

Topelius, Zachris, Finland framstäldt i teckningar (Helsingfors: A.W. Gröndahl & A.C. Öhman, 1845).

Uppslagsverket Finland. ”Landhöjning”, i Ekberg, H. m.fl. (red.) Uppslagsverket Finland, bd 3 (Helsingfors: Schildt, 2005).

Vilkuna, Kustaa, Kainuu – Kvänland: Et finsk-norsk-svenskt problem, Acta Academiae Regiae Gustavi Adolphi XLVI (Uppsala: Lundequist, 1969).

Wichmann, Viktor Karl Emil, Nykarleby stad 1620–1920 (Helsingfors: Lindberg, 1951).

När båtarna är i mörkt vinterförvar står förtöjningsplatserna tålmodigt kvar i väntan på vårsolen.

Hembygden höjer sig ur havet, som höjer sig: Landhöjningen i Lövångers socken BO SUNDQVIST

som en påminnelse om tidens gång

Lövångers socken

Lövånger, min hembygd, är en medeltida sockenbildning i Västerbottens kustland. Med dagens administrativa nomenklatur är Lövånger ett distrikt i Skellefteå kommun, Västerbottens län. Lövångers församling ingår i Burträsk/Lövångers pastorat, som ligger i Skellefteå kontrakt inom Luleå stift. I allt väsentligt överensstämmer ytan för den

gamla sockenbildningen och församlingen med dagens distrikt och församling. Området tydliggörs väl av J. P. Geddas karta från 1669 över Lövångers socken (Figur 1). Den Gedda, Jonas Persson Gedda, som ritade kartan var lantmätare från Lövånger och far till Petter Gedda (barnfödd i Lövånger). Den senare tillskrivs den första marina kartan över Östersjön från 1693. Båda dessa Lövångers-

Figur 1. Johan Persson Geddas karta över Lövånger socken från 1669 med delförstoring av Hökmarksberget. I sockenkartan anges läget för Bjuröklubb (1), Revelsberget (2) och Lidberget (3). Norrstigen (Kustlandsvägen) passerar berget och markeras med siffran 4 i delförstoringen.

som en påminnelse om tidens gång

Figur 2. Del av Carta Marina (1539) som visar Västerbottenskusten med Lefanger och den ”krönta Klippan” vid Bjuröklubb, med fisk som torkas på hällarna.

bor hade parallella karriärer som lantmätare i Västerbotten samt i Österbotten respektive Åbo (Viklund u.å.). I församlingen byggdes ursprungligen ett kapell på 1300-talet och Lövånger antecknades som egen församling under Korsholms län i en jordebok från 1413. Enligt traditionen invigde 1507 den mäktige katolske ärkebiskopen och grundaren av Uppsala universitet, Jakob Ulfsson, en stenkyrka, S:t Annas kyrka, i Lövånger. Ulfsson reste till dåvarande Västerbotten (området norr om Ångermanland) ett tiotal gånger under sin långa ärkebiskopsperiod, sannolikt båtledes, och invigningen av S:t Annas kyrka skedde antagligen i anknytning till en av dessa resor. Ulfsson hade fått rätt att beskatta församlingarna i nordligaste Sverige (det dåvarande Västerbottens län) och

ett starkt skäl till hans många resor till trakten var troligen att han var angelägen om att etablera nya församlingar för att administrera skatteuttaget. Den som först beskrev Västerbottenskusten historiskt och så att säga placerade Lövånger på ”kartan” var Sveriges formellt siste katolske ärkebiskop Olaus Magnus. Hans stora bidrag är Historia de gentibus septentrionalibus (1555), ”Historia om de nordiska folken”, och den äldsta någorlunda korrekta kartan över Norden: ”Carta Marina”. Båda dokumenten har ur källkritisk synvinkel flera fantasifulla inslag men i detta sammanhang är de intressanta exempel på hur Lövångerstrakten väckt intresse hos resenärer till Bottenviksområdet redan på medeltiden. Olaus arbetade med kartan i tolv år innan den trycktes i Venedig 1539. I förberedelserna för dessa två storverk ingick en resa till sjöss till bland annat Västerbottenskusten år 1519. På kartan och i historieverket beskrivs hur den ”krönta klippan”, som han kal�lar Bjuröklubb, utgjorde ett centrum för sjöfart och fiske. Det sägs att sjöfarare vid dåligt väder funnit vägen till klubben genom doften från den fisk som torkades på strandhällarna vid Bjuröklubb. I Figur 2 visas en del av Carta Marina för Västerbottenskusten. Lövånger och Bjuröklubb har historiskt även varit ett område där ryska handelsmän tidvis markerat en gräns mot Sverige i söder och det hävdade ryska området i norr. Bjuröklubb med sin fyr får väl sägas vara mera känt än kyrkbyn och huvudorten Lövånger idag, därför att Bjuröklubb förekommit dagligen i Sveriges radios väderleksrapport ända sedan den för-

som en påminnelse om tidens gång

sta väderrapporten gavs i radio 1924. Idag kan man nog hävda att poeten och artisten Laleh (Pourkarim) gjort Bjuröklubb än mera känt och då även i det uppväxande släktet, nationellt och internationellt. Som en del av förberedelserna för detta kapitel kan författaren hävda liksom Laleh: ”Jag var ute på Bjuröklubb och jag tittade på stranden”.

Sekulär landhöjning

Landhöjningen beskrivs ur ett geologiskt perspektiv i denna bok i Gustaf Peterson Bechers bidrag. Jag diskuterar endast hur man mäter landhöjningen och vad man relaterar landhöjningen till och hur mätningar övervakas och kan utnyttjas bland annat för samhällsplanering. Sekulär kommer från latinets saeculum, som betyder lång sammanhållen tidsperiod. Med uttrycket sekulär landhöj-

ning menas den utdragna och gradvisa landhöjningen, som hänger samman med inlandsisens påverkan. Höjningen liksom en position måste relateras till någon referenspunkt. Landhöjningen anges vertikalt och kan ha olika referenspunkter och man talar därför om olika typer av landhöjning. Med absolut landhöjning avser man jordskorpans rörelse relativt jordens centrum. Den studeras med en avancerad form av GPS-teknik (Global Positioning System) där den vertikala förändringen av en fixpunkts läge över lång tid kan mätas med en precision av tiondelar av en millimeter. Även de horisontella förflyttningarna för platsen kan mätas mycket precist med denna teknik. Så kan man exempelvis konstatera att en punkt i det aktuella området rör sig cirka 2,84 cm i nordostlig riktning varje år då vi befinner oss på den eu-

Figur 3. Tidsserie av vattenstånd i RH 2000 uppmätt vid Ratan 18912018. Årsmedelvärden samt de högsta och lägsta mätningarna varje år syns i blått, rött och grönt. Den svarta linjen är en linjär regression av de olika årens medelvattenstånd. Figuren är hämtad från SMHI:s hemsida år 2020.

som en påminnelse om tidens gång

rasiska kontinentalplattan. Mätningarna utförs i Sverige av Lantmäteriverket vid ett antal stationer längs våra kuster (www.smhi.se). Förutom den absoluta landhöjningen talar man även om avvägd landhöjning där referensen är den så kallade geoiden. Den är en tänkt yta, en ekvipotentialyta i gravitationsfältet, som sammanfaller med världshavets genomsnittliga nivå och dess tilltänkta förlängning under kontinenterna. Slutligen används även begreppet apparent landhöjning som är ett mått på hur jordskorpan rör sig relativt havets verkliga medelnivå (se nedan och Figur 3). Genom att subtrahera apparent landhöjning från absolut landhöjning kan man få en uppskattning av den klimatrelaterade havs nivåförändringen. Vattenståndsnivån anges i två olika system. Sedan 2005 är det RH 2000 som är Sveriges officiella höjdsystem. I RH 2000 är nivån relaterad till en fix landpunkt. Systemet används för att ange olika punkters läge i höjd. I Sverige har Lantmäteriverket avvägt 50 000 fixpunkter relativt ett europeiskt höjdsystem med en referenspunkt i Amsterdam. I de svenska väderleksrapporterna anges numera vattenståndet dagligen på några platser i Sverige i RH 2000. I vissa fall kan det vara användbart att ange vattenståndet i förhållande till medelvattenståndet på platsen. I Figur 3 visas årsmedelvärden vid Ratan under perioden 1891–2018. Dessa medelvärden är dock inte så praktiska att använda i ett höjdsystem. Därför registreras vattenståndet under en lång (30 år) period och varje år anpassas med linjär regression medelvärdena till de senaste trettio åren och

ett prognostiserat värde för medelvattenståndet det innevarande året tas fram och används som referens i ett höjdsystem som kallas RW (Relative Water Level). I Figur 3 visas förutom årets medelvattenstånd uttryckt i RH 2000 maximala och minimala vattenstånd i Ratan för varje år under perioden 1891–2018. Så länge landhöjningen är större än ökningen av medelnivån för vattenståndet kommer linjen att luta som i figuren. De vetenskapliga termerna för landhöjningen och ändringen av världshavets nivå är isostasi (landhöjning) och eustasi (ändring av nivån hos världshavet); se utförligare om detta i Gustaf Peterson Bechers bidrag. Strandlinjens förskjutning är nettoresultatet av dessa två processer. Den absoluta landhöjningen per år är för närvarande cirka fyra gånger större än medelnivåns för världshavets höjning per år i Lövångerstrakten. Redan innan de första havsskären dök upp längs Lövångerskusten hade landet stigit cirka fem hundra meter och fram till idag har landet höjt sig ytterligare ett par hundra meter. Om ett par tusen år kommer sannolikt Bottenviken att strypas av i trakten av Holmön och ett innanhav bildas i Bottenviken. När inlandsisen började smälta var landhöjningen snabb men den blev efterhand långsammare (se Figur 4). Den största landhöjningen totalt sett har skett vid Höga kusten men den är för närvarande snabbast vid kusten i norra Västerbotten. Enligt mätningar på Furuögrund, strax norr om Byske, är den absoluta landhöjningen där cirka 11 mm per år. Lövångersområdet har stigit fram ur havet under de senaste 8000 åren. Vid havsstranden

som en påminnelse om tidens gång

leder landhöjningen till en ständig förskjutning av strandlinjen. I P. O. Enqvists roman Musikanternas uttåg (1978, s. 114–115), beskrivs detta som att ”Gud gav åt dem [bygdens bebyggare] en centimeter varje år”. Och vidare: ”Kusten höjde sig. Västerbottens kustland blev, år från år, något större. De visste att så var det icke för alla: för hedningarna i Kongo var det icke så, inte heller för dem som tvingades bo söderut. Men Västerbotten blev ständigt större”. Men strandlinjen påverkas som sagt inte bara av att landet höjs utan även av ändringar i havsnivån. Varje notering av strandlinjens läge på en plats är av mindre intresse för att studera landhöjningen om man inte känner världshavets nivå vid tidpunkten för mätningen i något etablerat höjdsystem. Vattenståndet i havet mäts med ett antal mareografer längs den svenska kusten och i Västerbotten finns sådana mareografer placerade vid Ratan och Furuögrund. De senaste decennierna har medelnivån för världshavet stigit med flera centimeter, sannolikt till följd av de av människan orsakade klimatförändringarna. Klimatförändringarna med temperaturökning ger en ökad volym åt världshavet och en ökad avsmältning av polarisarna och det bidrar till att världshavets nivå för närvarande stiger. Som framgår av Figur 3 varierar vattenståndet på en plats mer på kort sikt (dagligen) än på den längre tidsskala som är intressant vad gäller den sekulära landhöjningen, detta eftersom vattenståndet även påverkas av lufttryck, tidvatten och vind. De årliga variationerna är två till tre meter och i diagrammet ovan ges de maximala och minimala vattenståndsvär-

dena förutom årsmedelvärdena för vattenståndet. På Anders Celsius tid kände man inte till dessa variationer lika bra och därför är många av de äldsta inristade vattenmärkena, från Celsius tid och fram till 1800-talet, inte användbara för mer tillförlitliga kvantitativa studier av landhöjningens hastighet. Den förste som studerade lufttryckets inverkan på havsvattenståndet var en tidigare elev till Celsius och Linné, nämligen Nils Gissler, men hans resultat blev dock ej allmänt kända förrän på 1770-talet (Roden & Rossby 1999). Landhöjningen som naturfenomen har länge varit föremål för omfattande studier och uppfattades huvudsakligen som en ”vattuminskning” när man började intressera sig mera på allvar för fenomenet i början av 1700-talet. Redan Ovidius, som verkade vid tiden för Kristi födelse, kväder i Metamorfoser: Hwar man ej förr än fasta länder såg Där ser man nu en älf: och där som böljan rådde

Figur 4. Landhöjningskurva för Lövångers trakten enligt en teoretisk modell. Den horisontella axeln anger kalenderår. Senare i texten förekommer de tre angivna platserna. Diagrammet är hämtat från Internet, SGU:s kartgenerator för strandlinjer.

som en påminnelse om tidens gång

Figur 5. Övre bilden. Aavasaksa i Tornedalen. Foto: Mikaela Omark, Gammelstad, Luleå. Nedre bilden. Berget, Andersberg. Foto: Bo-Göran Persson, Skellefteå.

en beskrivs är enligt Martin Ekman (www. historicalgeophysics.ax) privilegiebrevet för Öregrund från 1491. Brevet innehåller en problembeskrivning där det konstateras att varken skepp eller fiskebåtar kan ta sig in till Östhammar längre och att problemet ökar för varje år. Man vill flytta hamnen till Öregrund. Ekman menar att detta är den första beskrivningen av postglacial landhöjning. Den tidigare nämnde mäktige ärkebiskopen och grundaren av Uppsala universitet var i praktiken, med konungen placerad i Danmark, den som ledde Sveriges regering och formulerade brevet. Kyrkan och teologerna ansåg att vattuminskningen var kopplad till Bibelns syndaflod, som alltjämt drog sig tillbaka. Denna tolkning hade fram till i början av 1800-talet starkt stöd i vida kretsar. Under de senaste århundradena har dock den naturvetenskapliga synen vuxit fram och sedan 1920-talet betraktas fenomenet som en kombination av landhöjning och havsnivåändring. I det följande beskrivs ett antal observationer i Lövångerstrakten som illustrerar den sekulära landhöjningen.

Högsta kustlinjen och kalottberg

Är idel fotfast jord: Hafssnäckor ligga sådde På slätten här och var. Hur långt från haf och wåg Det första dokumentet där landhöjning-

Lövånger har i sin helhet varit havsbotten men några mil västerut, inåt landet, kommer man så småningom till områden som ej nåddes av havsvatten under inlandsisens avsmältning. Gränsen till detta område kallas högsta kustlinjen eller marina gränsen. Denna gräns kan observeras då marken ovanför marina gränsen aldrig utsatts för vågpåverkan som delvis spolat bort moränlagret. Det mest spektakulära exemplet på detta är förekomsten av ka-

som en påminnelse om tidens gång

lottberg, det vill säga berg med skog på toppen, som ligger ovanför kalspolade hällar. Sådana berg kan man självklart inte finna i Lövånger. Vackra exempel på kalottberg är Skuleberget vid Höga kusten som Arvid G. Högbom (1896) gav en sådan tyngd i sin beskrivning och upptäckt av landhöjningens maximum och Aavasaksa vid Torneälven, cirka 6 mil norr om Torneå. Fotot av Aavasaksa är taget på vintern och då blir de glest bevuxna branterna extra tydliga. Även Västerbotten har ett fint exempel i Berget vid Andersberg, några kilometer söder om Boliden (Figur 5). Boliden, som ligger vid marina gränsen, har en gata som delvis sammanfaller med den och som heter just Marina gränsen. Aavasaksa (Figur 5) har en intressant historia då det genom historien besökts av många berömda personer. Kejsar Alexander II planerade besöka berget 1872 och till minne av denna plan finns en jaktstuga (numera kafé) uppförd uppe på berget i den för tiden typiska ryskinfluerade byggnadsstilen. Berget har ingått som triangelpunkt i två berömda gradmätningsexpeditioner. Den första forskargruppen leddes av Pierre Louise Moreau de Maupertuis (1736–1737) och i den deltog även Uppsalaprofessorn Anders Celsius och hans elev tornedalingen Anders Hellant, varom mera nedan. Den andra expeditionen var Struwe-expeditionen (1815–1855). Båda projekten syftade till att studera jordens form och gav resultat som stödde Newtons teori att jorden har formen av en sfäroid, alltså var något tillplattad vid polerna, likt en klementin.

Klapperstensfält

I Figur 4 visas en landhöjningskurva, även kallad strandförskjutningskurva. Den kan beräknas teoretiskt utifrån en modell för landhöjningen. Kurvan i Figur 4 gäller för Lövångerstrakten och är hämtad från en kartgenerator som administreras av Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) (www.sgu.se). Morän är en osorterad jordart som bildades när inlandsisen slipade eller bröt loss bitar av berggrunden, krossade och blandade materialet med äldre jordarter. Vid landhöjningen utsattes moränen för vågornas påverkan, svallning, och det skedde även omlagring av materialet. Det utsvallade materialet avlagrades vid och närmast utanför stränderna som klapper, svallgrus, svallsand och grovmo – i princip med avtagande kornstorlek från stranden räknat. En del av moränen frös in i isen.

Figur 6. Räfflor i Sillhällarna vid Bjuröklubb. Räfflorna visar ismassans rörelse från nordnordväst.

som en påminnelse om tidens gång

Figur 7. Google Earth bild av Bjuröklubb. Google Earth/Image 2020 LantmäterietMetria7image 2020 TerraMetricas/. 1. Klapperstensfält (nedre bilden), 2. Strandvallar (ett tiotal ränder i det grå fältet) och 3. Holmströms-Sjöstedts vattenmärke.

Moränmaterialet i inlandsisens understa del slipade och repade berghällarna. Reporna och räfflorna visar den undre delen av ismassans rörelseriktning (se Figur 6) som i Lövångers trakten oftast var sydsydöstlig. Isen krossade även stenar i det ibland frostspruckna materialet i underlaget och det skapade förutsättningar för bildandet av så kallade klapperstensfält. De krossade stenarna kom senare att ligga i strandsvallet, bearbetas av varandra i vågorna samtidigt som det finkorniga materialet sköljdes bort varvid klapperstensfält bildades. Ordet klapper kommer av att det uppstår ett klapprande ljud när stenarna översköljs av havsvågorna och slår mot varandra. Vid Bjuröklubb finns flera stora fält av klappersten med strandvallar (Figur 7). Strandvallar skapas när material kastas upp i vågsvallet vid strandlinjen, särskilt i samband med hårda vinterstormar och när havsisen pressar upp strandmaterial vid islossningen. Om strandområdet har en flack sluttning så kommer efter några år av landhöjning dessa vallar att efterhand följas av nya vallar i strandlinjen. Detta vågmönster av strandvallar illustreras i Figur 7. Dessa ”stormstrandvallar” har här en amplitud upp till cirka en meter och en våglängd på 2–5 meter. I klapperstensfält från Lövångerstrakten kan man se en effekt av de olika hastigheterna i landhöjningen som påverkat karaktären hos dessa fält. I vågsvallet har blocken slipats ner och bildat runda och ofta något platta stenar, och de förekommer i denna form i allt från centimeter- till decimeterstora stenar och ibland som mera ofullständigt bearbetade

som en påminnelse om tidens gång

större stenar. Detta framgår av Figur 7 som visar ett fält på 20 meters höjd över havet vid Bjuröklubb. I en bild i Figur 8 har mossa växt in över ett mindre fält på Hökmarksberget, en mil inåt landet. Det är den norra, cirka 10 meter lägre, av topparna på Hökmarksberget, som heter Revelsberget. Fältet ligger nära toppen och den nutida E4:an, som passerar några hundra meter från fältet. På bilden kan man även skymta en mindre väg som är den gamla kustlandsvägen (Norrstigen) mellan Umeå och Skellefteå. Där färdades de flesta som reste från Stockholm i söder till Torneå i norr om resan skedde till lands. Denna gamla huvudväg längs kusten gick med säkerhet på denna plats från slutet av 1600-talet till mitten på 1800-talet (Lassila 1972). Det innebär att här passerade bland andra Carl von Linné på sin lappländska resa runt Bottenviken, en resa som finns beskriven i Iter Lapponicum (1732). Här red sannolikt även Karl XI på sin sena Eriksgata till norra Sverige (som ju då även omfattade Finland). Han övernattade i prästgården i Lövånger den 11 och 22 juni 1694. Kungens resmål var Torneå och han fick tillfälle att beskåda midnattssolen från klockstapeln i Torneå den 14 juni, trots att Torneå ligger åtskilliga mil söder om Polcirkeln. Majestätet bad därför vetenskapsmän från Uppsala att året därpå, 1695, besöka Tornedalen för att observera och kommentera fenomenet, som har sin förklaring i ljusbrytningen i atmosfären. Den grupp som reste till Tornedalen från Uppsala bestod bland andra av astronomen Anders Spole, matematikern Johan Bilberg och botanikern Olof Rudbeck

Figur 8. Klapperstensfält på Revelsberget, Hökmark (cirka 100 meter över havet). I bakgrunden i bilden nere till vänster skymtar Kustlandsvägen. Den nedre bilden till höger visar Kustlandsvägen (Norrstigen) fotograferad på samma plats, i nordlig riktning.

den yngre. Denna illustra och imponerande grupp måste även ha passerat platsen som visas i Figur 9. Det lilla klapperstensfältet vid kustlandsvägen torde den normalt så observante Linné ha noterat, han som ju senare visade ett betydande intresse för ”vattuminskningen”, framför allt efter sin gotländska resa några år senare. I hans reseskildring, Iter Lapponicum, finns endast en kort notis om snäckskal som han observerat i Hälsingland. Han fann dock rött grus på Hökmarksberget och konstaterade att det skulle kunna ”duga” till färg. Detta var ju vid den tid när man betonade nyttan med vetenskap och Linné lade ned mycken möda på att finna nyttiga saker att rapportera om under sina berömda resor i olika delar av Sverige. Stenarna i det lilla klapperstensfältet i Figur 8, beläget på cirka 100 meters höjd, och som således låg vid strandkanten och rullade runt i havsvågorna på stranden av ett skär för cirka 6000 år sedan, påminner om dem på den tidi-

som en påminnelse om tidens gång

Figur 9. Båthus i Blacke nuvarande fiskehamn. Båthuset längst bort i bilden är från tidigt 1900-tal och där kunde man ursprungligen ro in sin fiskebåt under tak.

gare bilden från Bjuröklubb. Ett mycket omfattande fält (1–2 hektar) kan man finna cirka en mil västerut in i landet från Hökmarksberget, Lidberget vid byn Svarttjärn, nära sockengränsen i väster. Stenarna ligger på cirka 150 meters höjd och är större än dem i de tidigare nämnda fälten. De är inte heller så välslipade till det avrundade formatet, som stenarna är på de lägre liggande fälten. Denna skillnad beror sannolikt på att när fältet på Lidberget bildades för cirka 8000 år sedan var landhöjningen avsevärt snabbare än i de tidigare exemplen och den tid som stenarna rullade fram och tillbaka i svallningen i havskanten var därför

kortare än vid de andra fälten. En annan förklaring kan vara att de större stenarna är mera motståndskraftiga mot nötning än stenarna på de lägre liggande fälten.

Praktiska konsekvenser av en strandlinje som ständigt flyttas

Landhöjningen har vid Västerbottenskusten varit cirka en meter per hundra år de senaste tusentals åren. Det innebär att där man anlagt hamnar och tätorter (städer), huvudsakligen vid älvmynningar, har dessa efterhand hamnat långt från kusten och blivit delvis obrukbara för sitt ändamål. Många norrländska hamnar

som en påminnelse om tidens gång

och städer har därför flyttats genom århundradena. Exempel på sådana orter är Luleå, Piteå, Umeå och Hudiksvall. På liknande sätt finns det en erfarenhet bland fiskarbefolkningen och andra brukare av båtar vid havet att under varje mansålder har man fått överväga att flytta sina båthus. I Figur 9 visas båthus i Blacke hamn, Lövånger, och hur de med tiden hamnat längre från strandlinjen. När dessa båthus var nybyggda i början av 1900-talet kunde man ro in sin båt under tak men nu har man lagt ut räls så att man kan dra båten under tak med en vinsch när så krävs. Den ”nya” fiskehamnen i Blacke föregicks av en äldre hamn i en havsvik norr om platsen för den nuvarande. Där återfinns idag endast stengrunder, långt från stranden (Högdahl 2020). Landhöjningen har samtidigt inneburit att det ständigt skapas ny mark som efterhand får växtlighet och blir till land som kan brukas. Vid långgrunda kuster kan den torrlagda marken bli betydande under en mansålder, något som på vissa håll gett upphov till fejder om vem som har rätt till den nya marken.

Vattenmärken för att uppskatta landhöjningens hastighet

Förr i världen var säljakt en viktig försörjningskälla för befolkningen längs kusten i Bottenhavet. I jaktreviret hade man ofta identifierat stenar, så kallade sälstenar, där man erfarenhetsmässigt kunde finna sälar som kröp upp på dessa, och därmed enkelt kunde jagas. Sälstenar var en stor tillgång för en gård och tillgodoräknades ofta vid värdering av egendomen. Dessa stenar kom Anders Celsius och

hans medarbetare att utnyttja i de första försöken i Gästrikland att mäta ”vattuminskningens” hastighet. De ristade in märken i stenarna som visade årtal för inristningen och så kunde minskningens hastighet uppskattas under tidens gång. Studiet av sådana sälstenar möjliggjorde för Anders Celsius att tidigt få en rimlig kvantitativ uppfattning av ”vattuminskningens” storlek, nämligen cirka tre fot (en fot är 29,7 cm) per hundra år. I slutet av 1800-talet gjorde geologen Leonard Holmström en mycket detaljerad kartläggning av de vattenmärken som ristats in längs Sveriges kuster (Holmström 1888). Han beskrev samtliga kända vattenmärken och försökte även utvärdera materialet i syfte att fastställa ”vattuminskningens” hastighet och hur den varierade längs Sveriges kuster. Som nämnts ovan så kände man dock fram till slutet av 1800-talet inte till havsvattenståndets variationer med vädret, varför värdet av de inhuggna märkena för mera tillförlitliga mätningar av ”vattuminskningens” hastighet blev begränsat. Holmström beskriver i detalj tre märken som finns längs Västerbottenskusten och de redovisas här. Det äldsta ristades in av Samuel Chydenius år 1749 (Helander et al. 2013). Inför terminsstarten reste Chydenius hösten 1749 från Gamla Karleby för att fortsätta sina studier vid Uppsala universitet. Efter att ha tagit sig över Bottenviken med båt till Ratan fick han vänta en tid på nästa lägenhet till Stockholm. Under tiden i Ratan ristade han in märket på Ledskär som framgår av Figur 10. På ön mitt emot Ledskär, Rata-

som en påminnelse om tidens gång

Figur 10. Samuel Chydenius vattenmärke från 1749 vid Ledskär, Ratan (övre bilden). Mittenraden av bilder är från vänster till höger Chydenius teckning av platsen från Ratanmärket (Holmström 1888), foto av kompassen i Chydeniusmärket, foto av märket vid Bjuröklubb där en pil visar märket samt skiss av märket vid Bjuröklubb (Holmström 1888). Vattenmärket vid Bjuröklubb (nedre bilden).

som en påminnelse om tidens gång

skär, gjorde Anders Hellant 1764 ett märke (Holmström 1888). Hellant och Chydenius var båda elever till Celsius, som med all sannolikhet hade inspirerat dem till att rista in sina vattenmärken. Hellant var kansliskrivare hos landshövdingen i Umeå och ristade även in flera vattenståndsmärken längs Norrbottenskusten. I Holmströms redogörelse finns beskrivningar av de olika vattenmärkena och avbildningar av inristningarna som underlättar för en nutida intresserad att finna dem. I Figur 10 finns delar av Holmströms uppgifter. Holmström själv tog initiativet till flera andra nya märken. Exempelvis höggs ett märke in (Figur 10) vid Bjuröklubb (Holmström 1888). Platsen framstod som mycket lämplig för att även en mareograf borde anläggas där. För detta märke finns en notis om medelvattenståndet när märket ristades in och märket, som ristades in av fyrmästaren i Bjuröklubb Carl Oscar Sjöstedt, kan användas för en bra bestämning av landhöjningen sedan 1869, året för Bjuröklubbmärkets tillkomst. Mot slutet av 1800-talet hade många geologer i Sverige accepterat förklaringen till landhöjningen, nämligen att jordskorpan i Norden varit nedpressad av en inlandsis och vad man observerade var att jordskorpan återtog sin ursprungliga form. Holmström var dock tveksam till denna nya teori och höll intressant nog fast vid den gamla ”vattuminskningsläran”.

Skalgrusförekomster

En skalbank är en samling av skal av mollusker som funnits i havet. Längs Norrlandskus-

ten handlar det framför allt om musslor och snäckor som levt i havet efter inlandsisens avsmältning, särskilt under perioder med högre vattentemperatur och högre salinitet än idag. En sådan period inträffade för 8000–9000 år sedan. Skalen vid Norrlandskusten har samlats i mindre bankar vid sedimentation och svallning. De är spröda och bryts lätt sönder med tiden men i vissa fall har skalen legat tämligen stilla i lätt sand och då förekommer även väl bevarade skal. Mjäla är en jordart som ligger i kornstorlek mellan mo och lera. Där skal och skalfragment inbäddats i mjäla kallas denna kalkrika blandning märgel. Längs Norrlandskusten dominerar blåmusslor och märgeln har därför ofta en lätt lila färg. Förekomsten ligger genom landhöjningen ibland på avsevärd höjd över havet. En urlakning av märgeln leder till förekomst av en karaktäristisk kalkkrävande flora. Den omständigheten utnyttjade en ung geolog från Uppsala universitet, Bertil Halden. Han publicerade ett arbete som beskrev förekomster av skalgrus vid Västerbottenskusten och hur man kan hitta skalgrus genom att leta efter dessa kalkkrävande växter (Halden 1921). Halden cyklade omkring i Lövångers trakten på 1920-talet tillsammans med sin handledare, geologiprofessorn Henrik Munthe, för att identifiera förekomsten av skalgrus. De fann att denna trakt hade rika förekomster av skal och skalfragment av blåmusslor i första hand. Haldens metod byggde på att leta efter ytor med kalkkrävande växter och med ett stickspjut med någon halvmeters längd ta jordprover och i dessa leta efter skalfragment,

som en påminnelse om tidens gång

Figur 11. Underviol, tibast i Blöderbacken och tussilago i sandtaget. Skalgrusbankens läge i sandtaget indikerad i bilden. I förgrunden i denna bild ser man sensommarens kraftiga tussilagoblad där fukten från banken koncentrerar urlakningen av molluskskalen.

märgel. Lokalbefolkningen har i gamla tider använt märgel som jordförbättringsmedel i sina odlingar och de kunde till och med visa de två forskarna på platser där man kunde finna märgel. Halden identifierade bland annat en skalbank på Hökmarksbergets västsida. Den aktuella platsen kallas Blöderbacken och ligger några hundra meter nedanför E4:an och klapperstensfältet uppe på Revelsberget som ovan nämnts.

En sommarkväll för trettio år sedan satt jag med en god vän och skolkamrat från byn, Anund Lindholm, och diskuterade den glasburk med lera som fanns på skolan i byn när vi var skolpojkar. Vi undrade över vad denna burk innehöll och insåg att det var märgel som läraren använt i undervisningen. Blöderbacken kände vi väl till. Där hade vi i skolåldern lärt oss åka skidor och övat backhoppning. Vi kunde nu, efter vissa litteraturstudier, med egna ögon observera i ”backen som blöder” spår av

som en påminnelse om tidens gång

snäckskal där vattnet trängde fram, särskilt i vårflödet. Dessutom kunde vi identifiera några rara växter som ingick i Haldens lista. I bilderna i Figur 11 visas några av dessa: underviol (Viola mirábilis), tibast (Daphne mezereum) och hästhov (Tussilago farfara). Underviol blommar tidigt på våren men utvecklar senare på sommaren små kleistogama, självbefruktande, blommor. Uppmuntrade av våra fynd kunde vi även finna några nya skalgrusförekomster som ej fanns nämnda i Haldens uppsats. En av dessa ligger ungefär på samma höjd över havet som Blöderbacken i ett gammalt sandtag (Figur 11) någon kilometer söderut längs bergets västsida. Där kunde vi lätt gräva och få en uppfattning om förekomstens utbredning. Ett sandlager av cirka en meter täcker skalsamlingen. I sandtaget är även fotot av författaren som ”gräver där han står” i Figur 12 taget. I den fina (i motsats till grova) sanden var dessutom förekomsten av hela skal stor. Blåmussleskal dominerade bland skalen. Från Blöderbacken och sandtaget kunde vi ta snäckskal och göra kol-14-dateringar för att bestämma skalens ålder. Det rörde sig i båda fallen om cirka 6000 år gamla skal med en åldersspridning av cirka 500 år. Det betyder att de utifrån läget på förekomsten i höjd över havet och skalens ålder bör ha samlats på tiotals meters djup när Revelsbergets topp var ett cirka tio meter högt havsskär, det vill säga ungefär när klapperstenarna i Figur 8 rullade fram och tillbaka i strandsvallet på det dåvarande skäret. I skalgruset dominerar blåmusslor (Mytilus edulis) men även hjärtmusslor (Cerastoderma edule) förekommer och vidare, men

Figur 12. ”Gubben som gräver”. Kungliga Vetenskapsakademiens handlingar pryddes redan från dess start (1739) med ”gubben som gräver för efterkommande” (Frängsmyr 1989). Författaren av denna uppsats gräver i sandtaget.

mera sällsynt, littorinasnäckor (Littorina littorea) och östersjömusslor (Macóma baltica) (Figur 13).

Ortnamnet Lövånger

Ortnamnet Lövånger har intresserat många ortnamnsforskare och här ska endast nämnas något om dessa studier då namnet har en bakgrund kopplad till landhöjningen. Uppsalageologen Arvid G. Högbom, som presenteras närmare nedan, intresserade sig även för ortnamn kopplade till landhöjningen (Högbom 1937). Han har visat på sambandet mellan västnorska anger och förekomsten av denna namnled i svenska ortnamn. Traditionellt har många tolkat denna ändelse som ’vik’

som en påminnelse om tidens gång

Figur 13. Hjärtmusslor, blåmusslor, östersjömusslor och littorinasnäckor. Hjärtmusslorna är cirka 1 cm och skalan i de två bilderna är densamma.

eller ’fjärd’, men Högbom pekar på tolkningen ’smalt, trångt sund’. Högbom ansåg även att förleden sannolikt står för ’lä’. Gösta Holm är en tidigare Lundaprofessor och ortnamnsforskare med bakgrund i Lövånger som gjort omfattande studier av ortnamnen i Lövång-

ersbygden (Holm 1949). Han har en tolkning av namnet Lövånger som har släktskap med Högboms. På senare år har Anund Lindholm (2020), hembygdsforskare, och som syns på ett par bilder i Figur 10, visat på en trång vik som ursprungligen kan ha haft namnet Lövånger.

som en påminnelse om tidens gång

En gemensam egenskap hos alla dessa tre tolkningar är att namnet uppstod på den tid (järnålder) då Lövångerstrakten hade en inre segelled som säkert erbjöd gott skydd mot dåligt väder för sjöfarare. Strandlinjen låg vid denna tid cirka tjugo meter högre än idag. Då fanns en djup vik vid sidan av segelleden vid Selet. Den aktuella viken låg bakom och väster om Selsberget ett par kilometer väster om den nuvarande kyrkbyn (Figur 14). Denna skyddande vik i segelleden skulle efterhand ha gett hela trakten namnet Lefanger. När sedan kyrkan skulle byggas på medeltiden gavs kyrkbyn namnet Lövånger då det redan användes för trakten. Denna tolkning har med visst gillande diskuterats av flera andra ortnamnsforskare som intresserat sig för ortnamnet Lövånger på senare år utifrån sitt intresse för ortnamn i Västerbotten, nämligen Lars-Erik Edlund (Edlund 2013; jfr även hans bidrag i denna volym) och Ulf Lundström (Lundström 2015). Lundströms avhandling innehåller förutom en beskrivning av diskussionen av namnet Lövångers ursprung även en omfattande och intressant diskussion av många andra ortnamn i Lövångers socken.

Lövångersbon Arvid G. Högbom – en rese inom forskningen om landhöjningen

Arvid G. Högbom föddes 1857 i Vännäs men flyttade till Lövånger redan vid tre månaders ålder när fadern fick en tjänst som präst i Lövångers församling. Arvid växte upp i Lövånger i prästbostället på Berget, för övrigt en plats som tillskrivits placeringen av Lövångers för-

sta kapell på 1300-talet. Han har beskrivit sin uppväxt som mycket trygg och med nära och rik tillgång till naturen vad gäller jakt och fiske (Högbom 2019). Efter skolgång i Lövånger, där han hoppade över flera klasser, kom han som tolvåring till Umeå tillsammans med sina tre bröder för gymnasiestudier. De hade en hushållerska som ansvarade för mathållningen, men klarade sig i övrigt på egen hand. I Umeå fick Högbom, enligt egen utsago, den bästa undervisningen i humanistiska ämnen, som klassiska språk. Som han själv skriver sändes han efter gymnasiet till Uppsala universitet ”som alla någorlunda begåvade studenter” på den tiden (Högbom 2019). Väl i Uppsala studerade han inledningsvis humaniora men han fångades av diskussionen om de nya rönen om naturen och framför allt Darwins utvecklingslära. Han blev mycket engagerad i Verdandi och kom i lära hos kemisten Per T. Cleve med Svante Arrhenius som studiekamrat. Högbom studerade även geologi och hade tidvis anställning på Sveriges Geologiska Undersökning (SGU). Efterhand fick han ta hand om undervisningen i geologi vid Uppsala universitet. Högbom studerade som ung kemist bland annat geokemiska problem som rör kolsyrecykeln såväl i atmosfären som i jordskorpan (Högbom 1895). Dessa studier kom att inspirera vännen och senare Nobelpristagaren i kemi, Svante Arrhenius, i dennes uppmärksammade studier av kolsyrans roll som växthusgas. Högbom disputerade i Uppsala 1885 på en avhandling om Jämtlands geologi och avsmältningen av inlandsisen där och med Arrhenius som opponent.

som en påminnelse om tidens gång

Figur 14. Karta över Lövånger med omnejd med strandlinjen för 1500 år sedan. Notera de två trånga vikarna vid Selet (1) och Kräkånger (2) som inomskärs sannolikt utgjort vikar med lä vid havsstormar. Bilden levererad i grundutförande av SGU:s kartgenerator på internet.

Högbom var framför allt intresserad av fältarbete och återvände flera gånger till hembygden för sådana studier. I ett tidigt arbete med titeln ”Om sekulära höjningen av Västerbottens kust” (Högbom 1887) presenterar han en elegant metod att bestämma en övre gräns för landhöjningens hastighet. Principen för metoden beskrivs i detalj i artikeln (Högbom 1887). När Högbom tillämpade metoden i Löv ångerstrakten fann han en hastighet av cirka tre fot per hundra år, med andra ord en god uppskattning av landhöjningens storlek jämfört med dagens mätningar med mera avancerade metoder. I samma arbete studerar han även andra fenomen som är följder av den se-

kulära höjningen, exempelvis marina gränsen (högsta kustlinjen). Några år senare publicerade Högbom sitt viktiga bidrag om hur marina gränsen varierar längs Norrlandskusten (Högbom 1896). Högbom modifierade här geologen Gerard De Geers berömda ansats till beskrivning av inlandsisens utsträckning över Skandinavien och visade att centrum för nedpressningen låg i trakten av Höga kusten och avtog i alla riktningar från detta centrum. Enligt geologen Curt Fredén (Fredén 2002) kommer namnet Höga kusten av att det är den enda del av den svenska kusten där höglandet gränsar mot havet. Högbom gifte sig i Lövånger med Henny Bexelius 1886. Hon var dotter till Henrik Bexelius, handlare, mejerist och riksdagsman. Hennes far, bror och brorson var alla mycket engagerade i utvecklingen av Lövångers många mejerier. De etablerade och kvalitetssäkrade varumärket Westerbottensost, insatser som lade grunden för dess sedermera internationella kulinariska rykte. År 1891 anställdes Högbom vid den nya Högskolan i Stockholm, dit studiekamraten Arrhenius redan sökt sig efter brist på uppskattning i Uppsala. Av olika skäl trivdes Högbom dock inte så bra i huvudstaden och 1897 återvände han till Uppsala som professor. Han intresserade sig då för den så kallade Norrlandsfrågan och blev kontroversiell genom sin betoning av att Norrlands potential låg inom skogsbruket och att jordbruket endast kunde bli framgångsrikt längs kusten och i älvdalarna där marken tack vare landhöjningen utgjordes av gammal havsbotten och därför var bördig.

som en påminnelse om tidens gång

Högbom anses ha varit den som först identifierade Skellefteåfältet som en separat region i Norrlands urberg. Han var känd som populärvetenskaplig föreläsare och som mycket skicklig lärare, särskilt i fält. Som geolog var han ett ”rödskinn”, det vill säga han återkom varje år till höstterminen solbränd till skillnad från de ”vita” laboratoriegeologerna. Han övertalades att ställa upp som inspektor för Norrlands nation under några kritiska år för nationen. Han belönades i nationen med det porträtt av honom som visas i Figur 15. Han tackade däremot nej till att 1905 kandidera till att bli rektor för Uppsala universitet. Litteraturvetaren Henrik Schück blev den som antog den utmaningen. Högbom var intresserad av lärdomshistoria och har skrivit en mycket läsvärd bok (1920) om hur forskningen om ”vattuminskning” och landhöjning utvecklats fram till 1920-talet. I vår tid har två andra forskare med bakgrund i Västerbotten och med inriktning mot vetenskapshistoria studerat utvecklingen av kunskapen om landhöjningen i både avhandlingar och andra former, nämligen Tore Frängsmyr (Frängsmyr 1976) och Christer Nordlund (Nordlund 2001).

En geologiprofessor vid Stockholms universitet, Kurt Boström, har karaktäriserat Högbom som forskare och lärare och säger om hans personlighet bland annat att ”han var som regel påfallande lågmäld och icke-aggressiv till sin karaktär och i sina dispyter med andra forskare” (Boström 2000). Med min egen långa erfarenhet av den akademiska världen och dess varierande diskussionsklimat och dessutom själv barnfödd i Lövånger låter det ovanstående omdömet som en rimlig karaktäristik av framtoningen hos en typisk Lövångersbo.

Avslutning

I sammanfattning har avsikten med detta kapitel varit att illustrera de många spåren av landhöjningen efter den senaste istiden som idag kan studeras i Lövångers socken. Dessa tecken kan ses som en öppen bok för ”efterkommande generationer” att besöka och studera för att bättre förstå hembygdens och vår planets tidigare öden och framtid samt lära känna grunden för våra livsvillkor. I Arvid G. Högboms anda uppmanas läsaren, särskilt om hen tillhör det uppväxande släktet, att studera landhöjningen. Sådana studier är en utmärkt inledning till en djupare förståelse av vår tids klimatproblem.

Figur 15. Inspektorsporträtt av Arvid G Högbom. Tillhör Norrlands nation i Uppsala. Konstnären är Carl Wilhelmson.

som en påminnelse om tidens gång

Käll- och litteraturförteckning Boström, Kurt, Männen i våra salar: En skrift om männen som givit namn åt de fem stora föreläsningssalarna i geovetenskapens hus (Stockholm: Stockholms universitet, 2000).

Edlund, Lars-Erik, Morfars karta visar vägen: Ett urval språkvetenskapliga texter 1979–2013, Festskrift tillägnad professor Lars-Erik Edlund på 60-årsdagen den 16 augusti 2013, red. Roger Jacobsson (Umeå: Kungl. Skytteanska Samfundet, 2013).

Enquist, Per Olof, Musikanternas uttåg (Stockholm: Norsteds, 1978).

Fredén, Curt, ”Höga Kusten på världsarvslistan”, Geologiskt Forum 28 (2002).

Fredén, Curt (red.), Berg och jord, Sveriges nationalatlas (Vällingby: SNA Förlag, 2009).

Frängsmyr, Tore, Upptäckten av istiden: Studier i den moderna geologins framväxt (Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1976).

Frängsmyr, Tore, Gubben som gräver: Människor och miljöer i vetenskapens värld (Stockholm: Författarbolaget Fischer& Rye, 1989).

Halden, Bertil E., Skalgrusförekomster i Västerbotten, SGU serie C 307 (Stockholm: Sveriges Geologiska Undersökning, 1921).

Helander, Hans, Bo Sundqvist & Urban Örneholm, ”Samuel Chydenius-Observationer rörande vattuminskningen i Bottenviken”, Acta Regiae Scientiarum Upsaliensis 23 (2013).

Holm, Gösta, ”Ortnamnen i Lövånger”, i Lövånger: En sockenbeskrivning under medverkan av flere fackmäm, bd 2 (Umeå, 1949).

Holmström, Leonard, ”Om strandliniens förskjutning å Sveriges kuster”, Kungl. Vetenskapsakademiens Handlingar 22:9 (1888).

Högbom, Arvid G., ”Om sekulära höjningen vid Vesterbottens kust”, Geologiska Föreningens i Stockholm Förhandlingar 9 (1887).

Högbom, Arvid G., ”Om sannolikheten för sekulära förändringar av atmosfärens kolsyrehalt”, Svensk kemisk tidskrift 5 (1895).

Högbom, Arvid G., Om Högsta marina gränsen i norra Sverige, SGU serie C 165 (Stockholm: Sveriges Geologiska Undersökning, 1896).

Högbom, Arvid G., Nivåförändringarna i Norden: Ett kapitel ur den svenska naturforskningens historia (Göteborg: Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg, 1920).

Högbom, Arvid G., ”Om ortnamn och nivåförändringar i Norrlands kustregioner”, Ymer (1937).

Högbom, Arvid G., Självbiografiska anteckningar, utgivna av Carl Frängsmyr, Skrifter rörande Uppsala universitet (Uppsala: Uppsala universitet, 2019).

Högdahl, Gösta, Lycksele, muntlig information (2020). ”Kartgeneratorn”, www.sgu.se

”Landhöjning”, www.lantmateriet.se

som en påminnelse om tidens gång

”Landhöjning och vattenstånd”, www.smhi.se

Lassila, Mauno, Vägarna inom Västerbottens län: Kommunikationernas utveckling mot bakgrund av befolkning och näringsliv (Umeå: Umeå universitet, 1972).

Lindholm, Anund, Lövånger, muntlig information (2020).

Linné, Carl von, Iter Lapponicum (1732), utgiven efter handskriften av Algot Hellbom, Sigurd Fries & Roger Jacobsson (Umeå: Kungl. Skytteanska Samfundet, 2003).

Nordlund, Christer, Det upphöjda landet: Vetenskapen, landhöjningsfrågan och kartläggningen av Sveriges förflutna, 1860–1930 (Umeå: Kungl. Skytteanska Samfundet, 2001).

Outhier, Réginald, Journal d´un voyage au Nord, en 1736 et 1737 (Paris 1744).

Roden, Gunnar & Thomas Rossby, ”Early Swedish Contribution to Oceanography: Nils Gissler (1715– 1771) and the inverted Barometer Effect”, Bulletin of the American Meteorological Society 8:4 (1999).

”The changing level of the Baltic Sea during 300 years”, www.historicalgeophysics.ax

Viklund, Stig-Henrik, ”Lantmätare med anknytning till Lövångersbygden”, www.lokalhistoriaskelleftea.se

Höstens färger och friska luft vinterns distinkta preludium.

Istiden som geologiskt och antropologiskt minne i Lule älvdal LARS ELENIUS

som en påminnelse om tidens gång

et här kapitlet undersöker på vilket sätt föreställningen om inlandsisen och isens avsmältning påverkat vårt sätt att analysera kulturlandskapets förändring. Ett särskilt fokus läggs på Lule älvdal och landhöjningens konsekvenser för människorna i älvdalen. Föreställningar om landskapets förändring som ett resultat av vattenminskning i havet och en landhöjning är en del av vårt kollektiva minne. Fram till början på 1800-talet beskrevs fenomenet som en vattenminskning som hörde samman med Bibelns berättelser om syndafloden. Förklaringen till landskapsförändringen grundades på den kristna mytologin. När naturvetenskapligt förankrade forskare presenterade förklaringen om en istid och en pågående landhöjning förvandlades det kollektiva minnet till ett geologiskt minne av istiden. Det blev därigenom befriat från den kristna mytologin men också från mänsklig medverkan. Med det arkeologiska fyndet av en 10 700 år gammal eldhärd i övre Tornedalen vid randen av den smältande inlandsisen har ett antropologiskt perspektiv tillförts det kollektiva minnet av istiden. Vi vet nu att människornas anpassning till den ständiga landhöjningen och den allt lägre havsnivån i nordliga Fennoskandinavien har pågått i över tiotusen år.1

Vattenminskning som religiös myt

Våra berättelser om det förflutna genererar kollektiva minnen. Det gäller även berättelsen om istiden. Jan Assman har delat in det kol1

Kapitlet är en omarbetad version av innehållet i skriften Staden som steg ur havet (Elenius & Öberg 2019).

lektiva minnet i kommunikativa och kulturella minnen. Det kommunikativa minnet är det som kommuniceras i vårt dagliga liv genom muntlig eller skriftlig tradering. När människor dör försvinner det eller förändras. Det kulturella minnet skapas istället genom mytologiska hänvisningar med riktning mot en äldre historia. Det upprätthålls av samhälleliga institutioner och har en längre tidsmässig uthållighet än det kommunikativa minnet (Assman 2011; Erll 2011). På så vis är det kollektiva minnet sammantaget en mäktig kraft för att skapa identitet. Familjens och släktens gemensamma kommunikativa minnen skapar en genealogisk tillbakablick. Närmast ligger föräldrarna. Deras yrken och bakgrund placerar oss i en kulturell kontext som fyller närsamhället med olika mening. Därefter kliver vi ytterligare ett steg bakåt i tiden till mor- och farföräldrar och sedan ännu längre tillbaka. Släkten är en konstant faktor i våra liv men förutsättningarna förändras för varje generation. Både det kommunikativa och kulturella minnet av landhöjningen är ständigt föränderligt. Fyra eller fem generationer tillbaka, i slutet av 1700-talet, fanns ingen föreställning om att en tre kilometer tjock is för ett antal tusen år tillbaka legat som ett slutet isblock över hela den Skandinaviska halvön, nuvarande Finland och norra Ryssland. Av erfarenhet visste människorna att fjärdar och sjöar i förbindelse med havet obönhörligt blev grundare. Det tillhörde det kommunikativa minnet. Man såg konsekvenserna på nära håll från generation till generation. Havsvikar som man

som en påminnelse om tidens gång

tidigare farit på med båt blev ny åkermark. Hamnarna blev för grunda. Men uppgrundningen associerades inte med en tidigare is över samma landskap. Naturen var så intimt förknippad med kristendomens skapelseberättelse att all förändring relaterades till den. Därför tolkades havsnivåns sänkning som att det var Guds syndaflod som fortfarande långsamt ebbade ut. En av dem som sökte bevisa att en vattenminskning ägde rum i Bottenviken var Anders Celsius. Han deltog i den internationella gradmätningsexpeditionen i Tornedalen 1736 vars syfte var att bevisa att jorden var något oval och fick då nya bevis på att havet dragit sig tillbaka längs hela Bottenviken. I sin promotionsskrift använde han som bevis på vattenminskningsteorin att städer som Hudiksvall, Piteå och Luleå tvingats flytta närmare havet. Hamnarna hade blivit grundare i nämnda städer liksom i Torneå. Han sökte också bevis för att havsnivån i Atlanten och Östersjön minskat och nämnde många andra bevis på vattenminskningen, som upptäckten av elefantben i Sibirien, snäckskal på högt avstånd från nuvarande hav, ankare och skeppsvrak på höjder. Det är anmärkningsvärt att han beräknade vattenminskningen till två famnar på hundra år. Det är något mer än vad man med moderna metoder kommit fram till, men ändå inom helt rimliga felmarginaler. Med den dåvarande nivån på vattenminskningen beräknade han att Östersjön skulle vara helt torrlagd efter 3000‒4000 år. Celsius hade också en mer naturvetenskaplig förklaring än Carl von Linné till vattenminskningen. Han tänkte sig att jordens vatten-

mängd minskade på grund av avdunstningen och av växternas förbrukning ”för bildning av svartmylla”. Där åberopade han Isac Newton, som hävdade att den torra delen av jorden hela tiden växer på bekostnad av den våta. Om inte kometerna släppte av lite fukt när de passerade jorden skulle den alldeles torka ut. Också andra vetenskapsmän som österbottningen Samuel Chydenius bidrog till att förklara vattenminskningen i Bottenviken (Celsius 1743; Chydenius 1749; Högbom 1920; Frängsmyr 1976). Det kulturella minnet var fast grundat i den kristna mytologin och skapelseberättelsen, och även om exempelvis Linné tvivlade på att jorden bara var 6 000 år gammal, så vågade han inte bryta med det kristna paradigmet. Antagligen förmådde han inte heller göra det rent intellektuellt. Han var allt för låst vid det förhärskande kulturella minnet av landskapsförändringen. Det skrev in människan som mytologisk varelse i ett kristendomens evighetsanknutna landskap.

En istid utan människor

Den förste som uttalade den hisnande tanken att Sverige varit helt täckt av en inlandsis var botanikern och naturforskaren Göran Wahlenberg. Vid ett besök på Sulitelma sommaren 1806 fick han för första gången se glaciärer, som han noga studerade. Han hade tidigare besökt Tyskland och sett de stora flyttblock som geologerna spårat till Skandinavien, främst Sverige. I Mellansverige såg han de många sandåsarna. Det gjort honom uppmärksam på de väldiga krafter som

som en påminnelse om tidens gång

måste ha verkat under lång tid i landskapet. Han kallade den bakomliggande kraften för en ”urkraft”, men beskrev inte denna urkraft som Gud, utan som någonting annat. Och så formulerade han en helt innovativ idé: sannolikt hade Sverige under mycket lång tid fått kännas vid en oavbruten vinter och varit belagd med snö. Han trodde, som Swedenborg och Celsius före honom, att det berodde på att kometer släppt ifrån sig vatten, men i Sverige i form av snö! Därefter hade solen smält snömassorna till en jättelik flod som flyttat stenblock till de tyska slätterna (Wahlenberg 1808; Frängsmyr 1976). Man kan säga att han höll fast vid syndafloden som katastrofteori, men att det var solen som orsakat katastrofen och inte Gud. Det var första gången idén om en långvarig ”istid” i Sverige formulerades.

I den intensifierade internationella forskningen för att lösa gåtan med en tänkt istid engagerade sig geologer, astronomer, paleontologer, zoologer, växtgeografer och arkeologer. Vid ingången till 1800-talet började vetenskapen frigöra sig från sin låsning till hypoteser som utgick från Bibeln. Det definitiva genombrottet kom när den schweiziske zoologen och paleontologen Louis Agassiz i slutet av 1830-talet hävdade att endast en nordeuropeisk inlandsis kunde ha åstadkommit de slipade berghällarna med sina räfflor, nötningen hos rullstenarna och deras placering ovanpå sanden, men också den bibehållna kantigheten hos flyttblocken (Frängsmyr 1976; Nordlund 2001). Bibelns skapelseberättelse var nu helt övergiven. Berättelsen om isen som föränderlig kraft var helt ny och revolutionerande. När geolo-

Figur 1. Geologen Göran Wahlenberg gjorde 1806 en forskningsresa till Sulitelma där han studerade glaciärer. Han hävdade att Sverige en gång varit helt täckt av snö, vilket förebådade upptäckten av istiden. Laveringen är gjord av Wahlenberg själv. Kungliga biblioteket. Foto: Lars Elenius.

som en påminnelse om tidens gång

Figur 2. Geologen Gerard De Geers publicerade karta 1896 var en seger för dem som sökt bevisa att den nuvarande landhöjningen berodde på en tidigare istid. Bara hundra år tidigare hade den allmänna föreställningen varit att landhöjningen berodde på att Bibelns syndaflod fortfarande drog sig tillbaka. Kungliga biblioteket. Karta: Gerard De Geer. Foto: Lars Elenius.

gen Gerard De Geer 1896 publicerade en karta över inlandsisens utbredning i norra Europa var det en seger för dem som sökt bevisa att den nuvarande landhöjningen berodde på en tidigare istid. När teorin om en inlandsis etablerades så ändrades också vår förställning om landskapets pågående uppgrundning. Tron på den tillbakadragande bibliska syndafloden övergick i flera grundläggande geologiska insikter. En sådan insikt var att hela Skandinavien och en stor del av norra Europa varit täckt av en glaciäris, liksom norra Ryssland och Nordamerika. Isens centrum hade legat ute i Bottenhavet där den också var som tjockast. Även tidsperspektivet förändrades radikalt. Insikten om de långa geologiska processer som verkat gjorde

att man började räkna jordens ålder i miljontals istället för i tusentals år. Signifikativt för De Geers karta och för det geologiska minne som skapades om istiden var att det gav en rakt igenom naturvetenskaplig bild av isens herradöme över en frusen värld utan liv. Berättelsen var helt befriad från människor till skillnad från i den tidigare kristna tolkningen där människorna genom Noak och hans ark varit delaktiga i mytologisk form. Likaså dikterades berättelsen av ett sydligt perspektiv på nedsmältningen och återbefolkningen. Den stora inlandsisen hade haft sitt centrum i norr men börjat smälta söderifrån. Från söder kom också mänskligt liv till norr. Geologerna som besökte fjällvärlden var själva återkommande besökare från söder. De antecknade med naturvetenskaplig noggrannhet hur samerna klädde sig, vilka vanor de hade, hur de bodde och så vidare. I den sydliga föreställningsvärlden var samerna lika främmande och exotiska som glaciärerna. Det föll aldrig geologerna in att kombinera det antropologiska och geologiska perspektivet, att koppla samman de människor som levde med renar vid den samtida isranden med inlandsisen som legat över det nordliga området. De renar som i nutiden sökte sig upp på glaciärer och snötäcken för att kalva kopplades inte samman med renar i motsvarande tundraliknande gränsområden under istiden. Isen betraktades som död materia utan koppling till djur eller människor. Det mest fysiskt påtagliga resultatet av istidsparadigmet var kanske att människor övergick till att betrakta vattenminskningen i kustområdena som ett resultat av landhöjningens

som en påminnelse om tidens gång

effekter. Landhöjningen har sedan dess varit en påtaglig del av både vårt kommunikativa och kollektiva minne. Den har pågått omkring oss sen barnsben, år efter år, och pressat marken en centimeter uppåt varje år. En centimeter låter inte mycket, men när man levt i femtio år så har det blivit en halvmeter. Då ser man påtagliga förändringar i sin barndoms landskap. Den grunda viken med sjögräs har blivit ett kärr. Myren har blivit skogsmark. Gräs och buskar har ryckt fram en aning och strandlinjen dragit sig tillbaka. Det kommunikativa och kulturella minnet samverkar till att ändra vår syn på landskapets historia.

Renben Älgben Isens tillbakadragande

Kangos 7 600 f.Kr Aareavaara 8 700 f.Kr.

Dumpokjauratj 7 600 f.Kr Gammelstad

Det antropologiska perspektivet

När arkeologer från Norrbottens museum 2009 hittade en 10 700 år gammal eldhärd med rester efter djurben vid Aareavaara i övre Tornedalen så ändrades synen på inlandsisens avsmältning dramatiskt och därigenom vårt kollektiva minne av istiden. Årsringar i omgivande sjöars lera visade att människorna vid lägerelden befann sig alldeles vid kanten av dåtidens inlandsis. Pollenanalyser visade att en tundravegetation redan etablerat sig. Kopplat till andra fyndigheter i norra Skandinavien konstaterades att de jagat vildren. En jägarbefolkning levde alltså vid inlandsisens kant, vid stranden av den jättelika Ancylussjön som bestod av sötvatten, för över 10 000 år sedan. De arkeologiska fynden ger ett antropologiskt perspektiv på istiden som kompletterar det geologiska perspektivet. Det tvingar oss också att rekonstruera rytmen och tempot i is-

Figur 3.Kartan visar hur utbredningen av inlandsisen kan ha sett ut 8 700 f.Kr. då jägare rastade vid Aareavaara precis vid iskanten. Årtalen visar medelvärdet av ett beräknat tidsintervall, inte ett exakt årtal. Vi ser ett nordligt mönster av renjägare i norr och älgjägare i söder. Eldplatsen vid Dumpokjauratj är tusen år yngre. Då hade iskanten retirerat ända dit. Den visar att nedsmältningen gick extremt snabbt. Karta: Samuel Svärd.

smältningen. Det har länge varit känt att isen smälte relativt snabbt söderut från Nordnorge och Kolahalvön in mot nordligaste Norrbotten. Den bild som ges i senaste utgåvan av Sveriges nationalatlas är att den nordligaste isranden låg vid nuvarande Pajala 8 100 f.Kr. Vid samma tidpunkt låg den sydligaste delen av den kvarvarande isen strax söder om Öst-

som en påminnelse om tidens gång

ersund (Lundquist 2009; Möller, Barnekow & Sandgren 2011). När avsmältningen kommit igång gick den väldigt snabbt och den följdes av människor som i sin tur följde villebråden på tundran vid den smältande isen. Avsmältningen pågick i bara 5 500 år och var i stort sett avslutad 6 500 f.Kr. Årstidsväxlingarna då pågick precis som nu, vilket gjorde att isen tillväxte något under vinterhalvåret men smälte ännu mer under sommarhalvåret. Fyndet i Aareavaara bekräftar att avsmältningen skedde lika snabbt norrifrån som söderifrån, men också att området befolkades av människor lika snabbt. Fynden av ytterligare eldhärdar i det fennoskandinaviska området under 2000-talet har förstärkt bilden av mänsklig närvaro i närheten av inlandsisen. De Figur 4. Vildrenen verkar ha följt isens tillbakadragande i takt med att tundraliknande växter etablerade sig. Människorna följde renarna och bedrev kollektiv jakt på dem. Illustratör: Virpi Vartio. Foto: Lars Elenius. Figur 5. I norra Skandinavien finns på olika håll fångstgropsystem som ofta grävts i sandiga marker, som här i Lemmenjoki nationalpark i norra Finland. Foto: Lars Elenius.

som en påminnelse om tidens gång

bevarade eldhärdarna visar att människorna befann sig på fast mark och inte på en is. En av härdarna hittades i Dumpokjauratj i Arjeplogsfjällen och undersöktes 2000‒2002. De två andra låg i övre Tornedalen. En låg i Kangos och hittades 2004, den andra låg vid berget Aareavaara och hittades 2009. Genom C-14 metod har Dumpokjauratj och Kangos daterats till omkring 7 600 f.Kr. medan Aareavaara daterats till 8 700–8 600 f.Kr, alltså tusen år tidigare än de två andra platserna (Ekholm 2015, s. 227‒240; Östlund 2018, s. 5‒137). I Aareavaara kunde man konstatera att benlämningarna i härden kom från däggdjur i storlek mellan bäver och ren. Inga fisk- eller sälben hittades. Arkeologerna har tolkat det som att renen drog med sig människan till iskanten i ett tundralandskap som redan då hade en växtlighet som lockade till sig landgående djur (Östlund 2018, s. 5‒137). Renen är ett flockdjur som kan ge god avkastning för jägare. Det är därför troligt att jägarna vid eldplatsen följde vildrenen, som i sin tur förflyttade sig i takt med inlandsisens tillbakadragande. De geologiska resultaten har bekräftats av tre forskare från enheten för geologi vid Lunds universitet. De gjorde arbetet på uppdrag av Norrbottens museum med syfte att datera issmältningen och bildandet av högsta kustlinjen samt för att göra en översiktlig vegetations- och miljörekonstruktion kring boplatsen. Sedimentföljden och pollenförekomsten i två närliggande sjöar undersöktes. Den första sedimentationen uppmättes till 8 700 f.Kr., vilket anses motsvara tiden för inlands-

isens bortsmältning i området. Det innebär att isen smälte 600 år tidigare i norr än man trodde för bara tio år sen. Den jägarbefolkning som uppehöll sig vid en lägereld måste ha befunnit sig alldeles i närheten av den smältande iskanten (Möller m.fl. 2011). Det antropologiska perspektivet har ändrat vår syn på istiden. För det första har den vetenskaplig blicken ändrat riktning. Forskarna vid museerna och universiteten i norr ser på landskapet ur ett nordligt perspektiv, vilket gör att slutsatserna också förändras. Isen smälte inte i långsam takt från söder mot norr, som De Geer och andra tidiga geologer och arkeo loger föreställde sig. Den smälte lika snabbt norrifrån som söderifrån och det frilagda landet befolkades lika snabbt i norr som i söder. Fynden av eldhärdar befriar det nordlig området från en ödemarksmytologi, som också vidhängt forskningens syn på medeltidens kolonisation. Bara för att statligt stödda svenskspråkiga kolonister etablerade sig med fast bosättning i nordligaste Bottenviksområdet på 1300-talet innebar det inte att området var öde och tomt innan, som det hävdades på 1960-talet. Det var glesbefolkat men hade likafullt en 10 000-årig kontinuitet. Arkeologen Olof Östlund har utifrån fångstben på boplatser i hela det fennoskandinaviska området skissat på tre eller flera migrationstyper av jägare i området. En väg har gått längs den norska kusten upp till Nordkap där den kustnära jakten huvudsakligen har inriktats på fisk och säl. En annan migration har gått från Kolahalvön och Ryssland västerut mot Finnmarksvidda i nuvarande Norge. Här

som en påminnelse om tidens gång

har fokus varit landbaserad jakt på renhjordar. En tredje och sydligare migration har gått från området söder om Finska viken till nuvarande södra Finland, som på den tiden till stor del var täckt av Ancylussjön. Där förekommer, precis som i södra Skandinavien, älgben i fynden men inte ren. Med ledning av stenteknologi har han också beskrivit hur teknologin inom en generation rört sig från sydväst om Finland till Suojala i nordligaste Finland, vilket tolkats som en tänkbar snabb migration inom en generation (Östlund 2018). Det kan också tolkas som att teknologin spred sig snabbt genom att olika grupper av människor var i kontakt med varandra genom handel och på andra sätt. Några saker vet vi med säkerhet om jägarna. De hade ett språk att kommunicera med, de hade förmågan att göra upp eld och de kunde göra kläder av skinn. Annars hade de inte överlevt som organiserade jägare vid iskanten. Det fanns också tillräckligt med vegetation i området för att de skulle kunna göra upp eld. Däremot vet vi inte vilket slags språk de talade eller hur pass säsongsbetonad deras vistelse i området var.

Luleälven och isens avsmältning

Det snabba smältningsförloppet betyder att mycket vatten strömmade ut från inlandsisen, vilket får en viss betydelse för hur landhöjningen ska tolkas. När jägarna vid Aareavaara satt vid sin eld hade Luleälven sitt utlopp i havet ovanför Boden, men det var ingen entydig älv. Vi får snarare tänka oss flera isälvar både ovanpå och under isen som transportera-

de stenar, lera och sand till den nuvarande Luleälvens mynning. Avsmältningen byggde åsar och väldiga deltan under vattnet. När isen blev tunnare och drog sig tillbaka reste sig landet allt mer, men samtidigt ökade havsnivån av allt smältvatten. Utloppet vid byn Gäddvik har en särskilt dramatisk topografi, som varit föremål för funderingar och vetenskapliga undersökningar med tanke på inlandsisens avsmältning. Just vid byn smalnar älven av till en smal passage. På norra sidan av älven ligger Gäddviksheden med de femton meter höga niporna och ön Granden mitt i älven. På södra sidan ligger fast berg och mot sydost fortsätter Gäddviksheden in i den sandrika Kallaxheden. En nipa är en hög och brant älvbrink som eroderats, ofta i sandig och näringsfattig jord. Det ligger nära till hands, som många tror, att de nuvarande niporna på norra sidan under avsmältningen stängde utloppet för älven vid Gäddvik. I folkliga föreställningar har byn fått sitt namn från den vik som i så fall var en återvändsgränd när älven hade sitt utlopp längre österut (intervju med f.d. renskötaren Sören Andersson, Boden, 2018-04-17). Det ligger också nära till hands att tänka sig att en naturkatastrof ägde rum när älven tog sig genom sandåsen som stängde vägen. Fortfarande på 500-talet hade Luleälven flera utlopp i havet. Ett gick från Boden österut mot Smedsbyn. Ett annat gick längre nedströms genom ett sund som gick sydöst över Sävast och Sunderbyn till den nuvarande Gammelstadsviken. Skärgården började ovanför Gammelstad.

som en påminnelse om tidens gång

Gammelstad Smedsbyn

Boden

Brändön

äl ve n

Kulturgeografen Gerd Enequist gjorde under andra världskriget omfattande undersökningar av Luleälvens tänkbara tidigare utflöden. Hon undersökte också de många geologiska spåren efter avsmältningen runt Luleå och Boden. Enligt henne började den övre havsförbindelsen mot Smedsbyfjärden någon gång på 600-talet att stängas genom landhöjningen. Den delen av älvens vatten gick då istället söderut i nuvarande älvriktning genom sundet till Gammelstadsviken, som hon räknar med var öppet fram till 1400-talet. Enligt Enequist låg älvens vattenyta vid Gäddvik på 600-talet precis vid sandåsens övre kant och borde senast vid den tiden ha börjat skära sig igenom sanden. På så vis skapades den nuvarande trånga älvfåran med ön Granden i mitten. Det var älven som grävde fram de femton meter höga niporna på norra sidan. Hon beskriver det inte som en hastig naturkatastrof av det slag som skedde när Vildhussen tömde en hel sjö genom en sandbank i Indalsälven och skapade Döda fallet. Istället beskrivs det som en långsam erodering av sandåsen som tilltog i takt med att sundet mellan Luleälven och Gammelstadsviken stängdes igen av landhöjningen (Enequist 1946). Det finns numera anledning att ifrågasätta Enequists tolkning. Om vi gör ett nedslag för drygt 2 000 år sedan så måste vi tänka oss den nedre delen av Luleälven som den innersta delen av en djup havsvik. Luleälven hade då inte samma distinkta utlopp som idag. Från Persön över Smedsbyn nådde en havsvik upp till Boden, där Luleälven hade ett av sina utlopp. Söder om Unbyn öppnade sig en stor fjärd. Nå-

Tidigare utlopp mot Smedsbyn Sund i dåtidens skärgård

Sunderbyn

Gammelstad

Nutida vägar Nutida järnvägar Vattennivån 450 e.Kr.

Alvik Antnäs

Gäddvik

Luleå

Hertsön

Måttsund

Ersnäs

gonstans långt ut stack en liten stenig kobbe upp i en skärgård av öar där nuvarande fastmark var åtskilt i Stor-Porsön, Lill-Porsön och Svartön som separata öar. Detsamma gällde Granön, Björkön, Mulön och Hertsön. Den lilla steniga kobben var den plats där Gammelstads medeltida kyrka så småningom skulle byggas. Vattenståndet låg då drygt tretton meter högre än i dag. Den lilla ön låg mitt i det sund som förband Luleälven med en havsfjärd österut, den som senare skulle kallas Gammelstadsviken. Också den nuvarande Nordantillheden på norra sidan om nuvarande Luleälvens utlopp vid den nuvarande byn Gäddvik var en stor

Figur 6. Ett tidigt utlopp av Luleälven gick under isavsmältningen från Boden mot Smedsbyfjärden. Det stängdes omkring 450 e.Kr. på grund av landhöjningen. Nedre delen av älven ingick då i en inre skärgård. Den nuvarande kyrkplatsen stack upp som en liten ö ur vattnet. Lägg märke till viken vid Gäddvik. Karta: Samuel Svärd.

som en påminnelse om tidens gång

sandig ö. Mellan öns södra strand och fastlandet, vid nuvarande Gäddviksströmmen, gick ett brett sund som öppnade mot havet. Luleälven existerade helt enkelt inte vid Gammelstad eller Gäddvik. Älven hade sitt utlopp i en havsfjärd högre upp i älvdalen. Det är svårt att spåra det exakta förloppet i avsmältningen eftersom så många faktorer inverkar, men vi vet att när havsnivån var som högst låg stranden ungefär vid Vuollerim, elva mil uppströms Luleå. Där stod en isvägg som årstidsmässigt dragit sig tillbaka. I den smala havsfjärd som breddades vid Boden hade Luleälven ett utflöde österut via Svartbyn, mot Smedsbyfjärden och Persöfjärden. Det samiska namnet på Boden är också Suttes, som sägs betyda ’stort vatten’ (intervju med f.d. renskötaren Sören Andersson, Boden, 2018-04-17). En annan betydelse i lulesamiska är att det är ett öppet vatten, en ickeisbelagd sjö (Grundström 1950). Det passar in i den geologiska tidsperiod då området var en stor havsfjärd med bräckt vatten. De stora sandhedarna Kallaxheden och Gäddviksheden med upp till 30 meter djup sand ingår i ett enormt sandfält som bildades av isälvarnas transport och sortering av sediment under den successiva avsmältningen. Genom att havsytan från smältvattnet steg betydligt snabbare än landet höjde sig, så hamnade isälvarnas sandavlagringar på havets botten. Där planades de ut av strömmar och vågornas rörelser och fylldes på med ytterligare sand från issmältningen, som fortsatte att pumpa sediment ut i havet. Enequists tolkning av landskapets förändring stämmer inte riktigt med de nutida

strandnivåkartorna från Sveriges Geologiska Undersökning (SGU). Dessa tar hänsyn till balansen mellan isostatisk landhöjning och eustatisk havsnivåhöjning under isavsmältningen. Enligt SGU:s kartor skedde uppgrundningen från Boden mot Smedsbyfjärden mellan år 0 och 400-talet. Vid vår tideräknings början fanns därför ett brett havssund vid Gäddvik. Där fanns ingen sandvägg som stoppade vattnets flöde. De sandfält som niporna vid Gäddviksströmmen är en del av hade sannolikt skapats långt tidigare av isälvar från den smältande inlandsisen. Därför behövdes ingen älv för att bryta igenom. De stora sammanhållna sandhedarna vid Kallax, Bergnäset och Gäddvik låg på havsbottnen vid den tiden då havet gick ända upp till Vuollerim. Med landhöjningen steg de långsamt ovanför vattenytan. Sundet vid Gäddvik blev smalare och smalare till sin nuvarande form, men utloppet var aldrig stängt. Vi måste tänka oss att Gäddviksströmmen på 600-talet var en del av öppna havet, inte att det var en älv. De sandavlagringar som går i dagen vid niporna på den norra sidan låg då under havet. De älvar som skapat dem var isälvar som under tusentals år mynnat ut både ovanför och under isen, men sandfälten blev också senare omformade av strömmar och vågor i det ovanpåliggande havet. Däremot har Luleälven under årtusendena fortsatt att ytterligare gräva ut och profilera de höga niporna på den norra sidan av älven. Namnet Gäddvik för byn är inte heller svårt att förstå om man tittar på Lantmäteriets kartor från 1700-talet. Då ser man en tydlig vik som skär in på den södra sidan i anslutning till en tjärn

som en påminnelse om tidens gång

som tidigare måste ha varit en ytterligare fördjupning av viken. Det har alltså funnits skäl att kalla byn Gäddvik redan under tidig medeltid med Luleälven som rann genom byn. Man kan förstås tänka sig den alternativa tolkningen att det aldrig fanns ett sund vid Gäddvik. Den bygger på att sandhedarna vid Gäddvik och Bergnäset sammanhängande reste sig ur havet och bildade en sandbrygga som stängde igen för ett utlopp där. Där skulle, som Enequist antagit, älven eventuellt ha haft ett smalt utflöde hela tiden som sen fördjupats när hela Luleälvens flöde började rinna där. Det som talar emot är att älven i så fall under en period måste ha haft sitt huvudutflöde mellan Sunderbyn och Gammelstad, vilket borde ha avsatt spår i naturen efter älvfåran. Några sådana spår finns inte. Det verkar tvärt om som att den flacka terrängen mellan Sunderbyn och Gammelstad varit täckt av ett grunt sund som oundvikligen slammat igen. I så fall har huvudfåran, precis som i dag, gått vid niporna i Gäddvik. En annan sak som stärker att inget genombrott skett på 1400-talet är att det inte finns några som helst avtryck i de skriftliga källorna, inte heller i muntliga traderade minnen. Alla källor tiger om ett genombrott eller en katastrof. Det talar för att det är landhöjningen som långsamt förvandlade ett tidigare brett sund i en havsvik till Luleälvens slutliga smala utlopp vid Gäddvik. Gerd Enequists berättelse infogades i den stora berättelsen om istiden, men mer specifikt som en berättelse om avsmältningens påverkan på kulturlandskapet. Man skulle kunna se den som en kompletterande analys till den tidigare

avhandlingen (1937) om bosättningen i nedre luledalens byar.

Landhöjningen och befolkningens etnicitet

Istidens människor är svåra att identifiera när vi talar om etnicitet. Sådana identitetsmarkörer är svåra att spåra i jägarsamhällen. Det beror på att etnicitet skapas mellan olika grupper av människor i ett område, inte av isolerade grupper i sig själva. Även om mycket talar för att jägarna vid Aareavaara med sin vildrensjakt är förfäder till dagens samiska befolkning så är det inget vi säkert kan veta. De kan lika gärna ha tillhört andra subarktiska folk som alla vid samma tid livnärde sig uteslutande på jakt och fiske. Inflyttningar, ingiften, handelskontakter och krigiska handlingar har under de tusentals år som gått påverkat språk, näringar och etnicitet. Genetiska undersökningar visar att inga etniska grupper är opåverkade av influenser från andra grupper, inte heller samerna (Bojs & Sjölund 2016). Under järnåldern och tidig medeltid framträder emellertid en tydligare etnisk differentiering i befolkningen. Vi ser en skandinavisk närvaro i Bottenviksområdet genom en gravsättning i en gravhög vid Sangis i Kalix kommun (Ramqvist & Hörnberg 2015). Vi ser en samisk närvaro genom samiska offerfynd i inlandet under perioden från 800-talet till 1300-talet (Serning 1956). När man avgränsar till Luleå, Boden, Jokkmokk och Gällivare kommuner, som motsvarar området för den gamla Luleå storsocken fram till 1693, så ser man ett mönster av svenska, samiska och fin-

som en påminnelse om tidens gång

Figur 7. Kartutsnittet är från S.G. Hermelins kartsamling på Krigsarkivet. Det syns att den är en direkt kopia av originalkartan från 1671. Här har Finåfwan strukits över och ersatts med Stadsviken. Det styrker att Finnavan är det äldre namnet för Gammelstadsviken. Krigsarkivet. Foto: Lars Elenius.

ska ortnamn. Nedanför den så kallade lappmarksgränsen dominerar svenska ortnamn och naturnamn nästan fullständigt med ett visst inslag av samiska i övre delen av nuvarande Bodens kommun. Ovanför lappmarksgränsen dominerar samiskan i Jokkmokk och finskan i Gällivare. De finska ortnamnen följer Kalix älv med biflöden upp mot Gällivare kommun, vilket motsvarar den finska bosättningen av nybyggare från 1600-talet och framåt. Vi känner egentligen bara ett genuint byanamn med finskt ursprung i nuvarande Luleå kommun. Det är Kallax, som kommer av det finska Kalalahti (sv. ’Fiskviken’). Även här måste vi räkna med en mycket gles finskspråkig befolkning i ett skede då en spontan svensk bosättning skedde i området. Ett annat exempel på hur finskspråkiga fiskare kan ha funnits i

kustområdet är namnet Finnavan (Finåfwan) i anslutning till kyrkstaden i Gammelstad. Finnavan är det äldsta kända namnet på den nuvarande Gammelstadsviken, ett namn som finns på en karta från 1671. En ava är en grund eller trång vik av en sjö eller ett vattendrag, som snörts av från ett större vatten. På en kopia av kartan mer än hundra år senare har Finåfwan strukits över och namnet Stadsviken skrivits dit istället, men utan tvekan är Finnavan det äldre namnet. Det kan inte vara förrän efter 1621, när Luleå grundades som stad i nuvarande Gammelstad, som viken kallades för Stadsviken. På den äldre versionen av kartan är vattnet angivet som Finnåfwan och det är tydligt att det avser hela viken som leder fram till kyrkan. Att namnet finns på en av de äldsta kartorna över Lule älvdal stärker uppfattningen att det är ett tidigt namn, kanske det äldsta svenska namnet för Gammelstadsviken. Det bör finnas en anledning till att den kallas ava på den äldsta kartan och därefter vik på efterföljande kartor. Ser man till landhöjningsprocessen har ett sund en gång förbundit Finnavan med Luleälven fram till mellan 1000- och 1200-talet. Namnet bör alltså ha tillkommit någon gång under tidig medeltid när avan fortfarande hade en smal förbindelse med älven. Beteckningen vik måste tillhöra ett senare skede, när vattnet började räknades som en vik i förhållande till Björsbyfjärden. En samisk, svensk och finsk bosättning har uppenbarligen funnits parallellt vid utloppet av Luleälven. Finskspråkiga bosatte sig vid den ava som bildats och den fick namnet Finnavan av

som en påminnelse om tidens gång

svenskarna eftersom det bodde finnar där. Vad finnarna själva kallade avan vet vi inte. Inget finskt namn har överlevt, inte heller något samiskt. Att den på 1670-talet kallades för Finnavan på den officiella kartan måste betyda att namnet då fortfarande var del i en livaktig tradition från en tid då finsk kultur starkt associerades med platsen. Ett annat bevis för den långa finska traditionen är att namnet finns med i gränshandlingar som reglerar ägorna mellan prästbordet vid kyrkan och rutviksbönderna (Elenius 2019). Precis som för finskan saknas genuint samiska ortnamn i nedre delen av Luleälven. Både byanamnen och naturnamnen har svenska beteckningar. Inez Egerbladh har visat hur de första byarna låg ganska glest utspridda längs kusten och de större älvdalarna. Inom byarna var gårdarna grupperade i större eller mindre klungor. Även om de i förhållande till landhöjningen ligger ovanför tiometersnivån, och därför teoretiskt kan ha etablerats före 800-talet, så talar namnformerna och bebyggelsens läge emot en så tidig etablering. Vid den tiden hade kustbygden vid Luleälven en omisskännlig karaktär av skärgårdsmiljö med stora och små öar som senare växte ihop med fastlandet. Egerbladh menar att många av byarna låg på eller intill det som då var öar men ändå inte fått namn efter öar. Bebyggelse som i historisk tid anlagts på öar har oftast namn efter ön (Egerbladh 1986; Egerbladh 1987). Hennes slutsats är att den kustnära bebyggelsen vid Luleälven därför måste ha bildats i ett senare skede, efter att öarna fått sina namn. Typiskt för den skandinaviska bebyggelsen i de nordliga delarna av Norge, Sverige och Fin-

land är att den tidiga bosättningen ofta skett i kustområdena. I Norrbotten ser man att påfallande många av de större byarna i kustområdet har namn efter närheten till havet. Ett tydligt exempel är Måttsund där förleden möjligen har namn efter det finska personnamnet Matti och efterleden helt klart efter det havssund som låg mellan byn och Öberget på andra sidan sundet (Pellijeff 1990). Fram till 1300-talet existerade fortfarande det sund som gett namn till byn. Därefter stängde landhöjningen själva sundet även om våtmarker fanns kvar där tills i början av 1900-talet (intervju med Bertil Öström, Mått sund, Luleå kommun, 2018-09-27). Byn måste ha fått sitt namn innan sundet stängdes. Om givande byars namn i förhållande till landhöjningen kan ge en ledning om när namnet gavs. På 900-talet var platsen för Antnäs ännu ett distinkt näs i en havsvik. Det gäller också för Ersnäs innan uppgrundningen så småningom band samman de två byarna och stängde den tidigare havsviken. Rutvik var också en tydlig havsvik vid samma tid, enligt SGU:s landnivåkartor. Byn Måttsund tillhör de äldsta byarna i socknen och bör ha fått sitt namn vid samma tid som Antnäs och Ersnäs. En namngivning under sen vikingatid eller tidig medeltid verkar därför trolig. Även Sunderbyn har förmodligen sitt namn efter det sund som gick mellan byn och sockenkyrkan (Pellijeff 1990). Det uppgrundade sundet har i dag sin lägsta höjd på 6 meter över havet. Med en höjning av landet med 0,9 cm per år bör sundet ha varit helt uppgrundat senast i mitten av 1300-talet, vilket indikerar att byn måste ha etablerats och fått sitt namn långt tidigare. Om vi räknar ett

som en påminnelse om tidens gång

vattendjup på en meter i sundet så borde den ha fått namnet senast under främre hälften av 1200-talet då där fanns ett vattenförande sund mellan Luleälven och Gammelstadsviken, enligt SGU:s landnivåkartor. Vid 1300-talets början fanns en etablerad bebyggelse i de större byarna. Den första bebyggelsen måste därför ha tillkommit några generationer tidigare (Enequist 1935; Egerbladh 1987; Lundholm 1992; Nyström 1992). Om vi räknar femtio år per generation och fyra generationer bakåt i tiden hamnar vi i början av 1100-talet. Ortnamnen i förhållande till landhöjningen, tillsammans med den etablerade bebyggelsen på 1300-talet, talar alltså för en första svensk bosättning i förkristen tid någon gång mot slutet av vikingatiden eller tidig medeltid, det vill säga omkring 1000–1300 e.Kr. Det antropologiska perspektivet på landhöjningen blir starkare när vi närmar oss historisk tid. Orsaken till detta är att källmaterialet blir rikare och tillåter oss att identifiera etniska grupper, men de etniska gränser som vi tenderar att dra genom landskapet är inte alltid så entydiga som de verkar. Förmodligen beror den etniska gränsen mellan svenskar och finnar vid Sangis i Norrbotten på att de två grupperna blev demografiskt dominanta vid respektive älvmynningar ungefär vid samma tid, finnarna vid Torne älv och svenskarna vid Kalix älv. Det innebar inte att enbart svenskspråkiga bodde väster om Kalix älv eller enbart svenskspråkiga öster om älven, lika litet som det är så i dag. Avsaknaden av samiska ortnamn i det svenskspråkiga kustområdet beror förmodligen på att den bofasta samiska befolkningen vid kusten

var så pass liten vid ingången till medeltiden att den snabbt överflyglades och assimilerades av den svenska jordbruksbefolkningen. Det finns däremot många exempel på hur den svenska etnonymen lapp, för att beteckna samer, har använts av svenskar i naturnamn vid Luleälvens utlopp. Fram till senare delen av 1800-talet registrerades samer eller samiska ättlingar i byarna i Nederluleå kommun som lappfolk i folkbokföringen (Elenius 2019).

Avslutning

När muntligt traderade naturnamn och ortnamn fästes på den topografiska kartan blev de förvandlade från kommunikativa till kulturella minnen som frös fast landhöjningen och den etniska beteckningen i en sammanstrålande punkt. Därför kan naturnamn som Kåtaholmen beteckna ett ställe på fast mark som en gång var en holme med en lappkåta och en bofast samisk befolkning. I motsvarande grad försvinner de etniskt bestämda naturnamnen som kommunikativa minnen när ingen längre förknippar en lappgärda med en samisk befolkning eller en finnava med en finskspråkig befolkning. Glömskan begraver historien till förmån för nya erfarenheter att fästa till det kommunikativa minnet. Generation efter generation vid Bottenvikens kuster har levt med landhöjningen som en naturlig del av landskapets förändring. De har kontinuerligt anpassat sig till den allt lägre havsnivån. Vi vet nu att den anpassningen har pågått i över tiotusen år. Det är ett mäktigt kollektivt minne. Med den arkeologiska sammankopplingen mellan isavsmältningen och

som en påminnelse om tidens gång

mänsklig närvaro vid iskanten har vi nu fått ett antropologiskt perspektiv på istiden. Det be-

tyder att den lokala befolkningen erövrat sin plats i berättelsen om istiden.

Käll- och litteraturförteckning Assman, Jan, Cultural Memory and Early Civilization: Writing, Remembrance, and Political Imagination (Cambridge: Cambridge University Press, 2011).

Bojs, Karin & Peter Sjölund, Svenskarna och deras fäder: De senaste 11 000 åren (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2016).

Celsius, Anders, ”Anmärkning om vatnets förminskande så i Östersiön som Vesterhafvet”, i Kungl. Svenska Vetenskapsakademiens Handlingar 4 (1743).

Chydenius, Samuel, Observationer rörande vattuminskningen i Bottenviken: Faksimilutgåva (Uppsala: Kungl. Vetenskapssamhället i Uppsala, 2013 [1749]).

Egerbladh, Inez, Agrara bebyggelseprocesser: Utvecklingen i Norrbottens kustland fram till 1900-talet (Umeå: Umeå universitet, 1987).

Egerbladh, Inez, ”Landhöjningen och jordbrukssamhällets utveckling i Norrbotten i äldre tid”, i Ove Ste-

phansson (red.), Landet stiger ur havet: En populärvetenskaplig bok om landhöjningen och dess effekter (Luleå: Centek, 1986).

Ekholm, Therese, ”A cross-check of radiocarbon dates from Stone Age sites in Northern Sweden”, Fornvännen 110:4 (2015).

Elenius, Lars, Möten mellan olika folk: Den mångkulturella kyrkstaden i Gammelstad (Luleå: Luleå kommun, 2019).

Elenius, Lars & Thomas Öberg, Staden som steg ur havet: Landhöjningen och landskapets förändring (Luleå: Gammelstad Visitor Centre, 2019).

Enequist, Gerd, Övre Norrlands storbyar i äldre tid (Uppsala: Uppsala universitet, 1935).

Enequist, Gerd, ”Isälvsavlagringar i Luledalen nedanför Hednoret”, Geografiska Annaler 3‒4 (1946). Errl, Astrid, Memory in Culture (Houndmills, Basingstoke, Hampshire: Palgrave Macmillan, 2011).

Frängsmyr, Tore, Geologi och skapelsetro: Föreställningar om jordens historia från Hiärne till Bergman (Uppsala: Uppsala universitet, 1969).

Frängsmyr, Tore, Upptäckten av istiden: Studier i den moderna geologins framväxt (Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1976).

Grundström, Harald, Lulelapsk ordbok. Fasc. 7L (Uppsala: Lundequistska bokhandeln, 1950).

Högbom, Arvid Gustaf, Nivåförändringarna i Norden: Ett kapitel ur den svenska naturforskningens historia (Göteborg: Elanders, 1920).

som en påminnelse om tidens gång

Höglin, Stefan, Agrarhistorisk landskapsanalys över Norrbottens län. Länsöversikt. Landskapsprojektet rapport 1998:6 (Stockholm: Riksantikvarieämbetet, 1986).

Lundholm, Kjell, ”Från istid till Gustav Vasa”, i Kjell Lundholm & Maurits Nyström (red.), Luleå kommuns historia 1: Från istid till 1750 (Luleå: Norrbottens museum i samarbete med Luleå kommuns kulturnämnd, 1992).

Lundquist, Jan, ”Weichsel-istidens huvudfaser”, i Leif Wastenson & Curt Fredén (red.), Sveriges nationalatlas Berg och jord (Stockholm: Sveriges nationalatlas, 2009).

Möller, Per, Lena Barnekow & Per Sandgren, Rekonstruktion av paleomiljön för området kring stenåldersboplatserna vid Aareavaara, Norrbotten – jägarboplatser vid randen av en inlandsis?! Lundqua Report 41 (Lund: Lunds universitet, 2011).

Nordlund, Christer, Det upphöjda landet: Vetenskapen, landhöjningsfrågan och kartläggningen av Sveriges förflutna, 1860‒1930 (Umeå: Kungl. Skytteanska Samfundet 2001).

Nyström, Maurits, ”Lulebygden 1550‒1750”, i Kjell Lundholm & Maurits Nyström (red.), Luleå kommuns

historia 1: Från istid till 1750 (Luleå: Norrbottens museum i samarbete med Luleå kommuns kulturnämnd. 1992).

Pellijeff, Gunnar, Ortnamnen i Norrbottens län. Del 9. Luleå kommun. A Bebyggelsenamn (Umeå: DAUM, 1990).

Ramqvist, Per & Greger Hörnberg, ”Burial mounds as settlement indicators: Archaeological and palynological investigations at Sangis, northern Sweden”, Fennoscandia Archaeologica 32 (2015).

Serning, Inga, Lapska offerplatsfynd från järnålder och medeltid i de svenska lappmarkerna. Acta Lapponica 11 (Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1956).

Sveriges geologiska undersökningar (SGU) (2020). Strandnivåkartor för 10 000 och 9 000 år sedan. Digital tjänst. http://apps.sgu.se/kartgenerator/maporder_sv.html

Wahlenberg, Göran, Berättelse om mätningar och observationer för att bestämma Lappska fjällens höjd och temperatur vid 67 graders polhöjd (Stockholm, 1808).

Östlund, Olof, ”Aareavaara and the Pioneer Period in Northern Sweden”, i Hans Peter Blankholm (red.), The early economy and settlement in Northern Europe: Pioneering, resource use, coping with change (Sheffield, UK: Equinox Publishing Ltd., 2018).

Stiltje, bleke, lä. Ibland ligger havet helt stilla och påminner om nylagd is.

Och likväl höjer den sig … K J E L L H E R B E RT S

som en påminnelse om tidens gång

Det är ett nytt land, som med hvarje menniskoålder uppstår ur hafvet, och varje sekel skänker Finland ett nytt furstendöme Zacharias Topelius 1873

Den stiger över havet slätten som fädren plöjt i dikt, i sång i vardagstrygga ord vi våra röster höjt. Gerda Granholm 1977

andhöjningen som fenomen sitter djupt rotad i de österbottniska generna och i den österbottniska själen. Svenska Österbottens landskapssång ”Österbotten, Österbotten land vi ha ändå”, kunde lika gärna lyda ”Österbotten, Österbotten, land vi få ändå”. Generation efter generation kan minnas, utan att ens fantisera, hur kustlinjen tidigare gick högre upp i det flacka landskapet. Zacharias Topelius berättar livfullt i Boken om vårt land (1875) hur Finland sedan urminnes tider vuxit upp ur havet och fortfar att växa. ”Emedan höjningen försiggår så långsamt, skulle vi icke märka den, om vi icke såge havsvattnet beständigt minskas vid våra kuster”, förklarar Topelius. Landet växer sålunda allt längre ut i havet, konstaterar han vidare. ”Där stora fartyg förr hade sin farled, flyter nu knappt en vanlig båt. Där de gamla minnas sig hava rott i sin ungdom, gå nu barnen torrskodda på stranden. Där fiskaren förr lade ut sina nät, bärgar nu bonden sitt hö. Vikarna uttorka, grunden växa till holmar, holmarna växa ihop med fasta landet”.

Vasa som exempel

Ett belysande exempel på landhöjningens omdanande verkan är Vasa stad, grundad 1606, som ursprungligen byggdes kring Korsholms vallar vid den dåvarande kusten. Gamla Vasa stad förstördes i en förödande brand 1852 och när staden skulle byggas upp på nytt lät man flytta stadskärnan till Klemetsö, vid den nya kustlinjen, fem-sex kilometer västerut. Ännu på 1700-talet hade oceangående fartyg tagit sig in till Gamla Vasa. Tack vare flytten blev det på nytt möjligt för fatygen att nå staden. (Se även Michael Jones artikel i denna volym.) Även Björneborgs stad har flyttats mot kusten, inte mindre än tre gånger, påstås det. Ortnamnen kring Vasa berättar om att där det idag finns fast förbindelse och dalar tidigare har funnits öar, vikar och sund. Ortnamn som Sundom, Runsor, Karperö, Jungsund, Infjärden och Klemetsö berättar om orternas dåtida läge i förhållande till kusten och vattnet. En sådan koppling finns även indirekt i till exempel Roparnäs, som fick sitt namn genom att man ropade över sundet, om man ville bli rodd (Luukko 1972). Även på svenska sidan berättar ortnamnen om landhöjningen. Namn som slutar på sundet och fjärden är vanliga bland annat i Luleåområdet (NU 1994). Se även Lars-Erik Edlunds artikel på annat ställe i denna volym. Det är inte helt oväntat att boken Vasa stads historia inleds med ett antal kartor som visar Vasatraktens landskapsförändring från slutet av 400-talet och fram till början av 1900-talet. Strandförskjutningen har alltså varit ett synligt och dylikt faktum, inte bara i flacka Österbotten, utan även längs den svenska Höga

101

102

som en påminnelse om tidens gång

Kartor över Vasatrakten på 400-talet, 900-talet, 1400-talet och 1900-talet. Källa: Vasa stads historia I (1972).

som en påminnelse om tidens gång

Kusten liksom längs Norrbottens och Västerbottens kuster. På den svenska sidan har Piteå, Luleå och Hudiksvall flyttat på grund av den alltjämt flyende kusten (Petrelius 1930). Numera ser man dock inte strandförskjutningen enbart som en följd av en ren kompensationshöjning efter istiden, utan även som följd av en omfördelning av materia i mantelskiktet under jordskorpan (NU 1994).

Tidig forskning

Redan på 1600-talet påträffas i litteraturen antaganden om att Östersjöns vatten tidigare stått högre, eftersom man på land, långt från stranden, hittat lämningar av marina djur och växter och att farleder hade uppgrundats permanent. Tillandningarna, som de nya odlingsmarkerna kallas, gav inte sällan upphov till långvariga, hätska och komplicerade jordägotvister. Landhöjningen studerades vetenskapligt redan under 1700-talet. Urban Hiärne såg nivåförändringen i Östersjön som en vattuminskning, vilket blev en vedertagen term. Även Anders Celsius understödde den teorin, liksom Carl von Linné. I ett rektorstal 1743 hänvisade Linné till skapelseberättelsen och framhöll då hur det bibliska paradiset legat på en ö som rest sig ur havet i samband med att vattnet dragit sig undan (Petrelius 1930, NU 1994). Men det fanns kritiker. I skriften Betänkande över vattuminskningen, som utgavs postumt 1755, förklarade biskopen i Åbo Johan Browallius fenomenet teologiskt. Enligt honom berodde vattuminskningen på att syndafloden dragit sig tillbaka (Petrelius 1930).

Lantmäteridirektören i Österbotten Ephraim Otto Runeberg framförde å sin sida tanken, att det i själva verket var landet som höjde sig. En anledning till det kunde vara att jordskorpan förändrades, i synnerhet där klimatet var kallt, men också att det skedde en uppgrundning av grus och sand längs strandkanten. Gränserna mellan hav och land förändrades, men denna förändring varierade från ort till ort, varför jordskorpan tydligen rörde och höjde sig, medan vattnet inte förändrades (NU 1994). Under andra hälften av 1800-talet etablerades istidsteorin och med den småningom idén att landhöjningen var ett resultat av det tryck som den väldiga inlandsisen utövat. Geologen Gerard De Geer studerade rullstensåsar och ändmoräner och stödde antagandet att den elastiska jordskorpan höjer sig efter att ha varit nedtryckt av isen. De kanske mest tydliga De Geer-moränerna finns i Vasa yttre skärgård, i Björköby (NU 1994).

Petrelius’ predestination

Men det har inte varit helt accepterat av vetenskapen att landhöjningen skulle fortgå, och att man, som de mest djärva påpekat, kommer kunna gå torrskodd över Kvarken om 2000 år. Alfred Petrelius, professor i geodesi vid Tekniska högskolan i Helsingfors, presenterade vid det 18:e skandinaviska naturforskarmötet i Köpenhamn i augusti 1929 en rapport om att landhöjningen faktiskt hade avstannat, åtminstone i Vasatrakten (Petrelius 1929). Samtidigt som Petrelius lade fram sina resultat, alltså i slutet av 1920-talet, planerades en järnvägslinje från Vasa österut till Ilomants

103

104

som en påminnelse om tidens gång

En illustration av landhöjningen finner man invid Vasa sjöfartsmuseum, på Brändö i Vasa, där stenar på strandbrinken försedda med klot visar var strandlinjen gått vid början av respektive sekel, från 1500-talet och framåt. Brändöhamn som tjänat som hamn för större båtar och fartyg blev med tiden för liten och grund och man förlade hamnen längre västerut, till ön Vasklot, som dagens Umeåfärja anlöper. Foto: Kjell Herberts

vid den ryska gränsen. Man hade tidigare gjort framstötar om en kustbana, men nu fokuserades istället på en tvärgående inlandsbana. Berörda kommuner och politiker, liksom näringslivet och jordbrukarorganisationerna backade upp tanken. Så mycket handlade det inte om persontrafik utan framförallt om godstrafik. En alert kommitté samlade in argument för en ny järnvägsförbindelse, med det säljande namnet Finlands Pacificbana (Korpela 1930). I det här sammanhanget tog man fasta på de rön Petrelius presenterat. Han ombads skriva ett inlägg om att landhöjningen inte skulle vara något som helst problem för en järnväg i Vasatrakten. Då det, enligt järnvägskommittén, ofta hörts påståenden om att kusten, i synnerhet i trakten av Vasa stiger ungefär en meter på hundra år, hade järnvägskommittén ”införskaffat ett utlåtande i denna sak, av

en kompetent vetenskapsman, prof. Petrelius” (Korpela 1930). Åtminstone ett påstått hinder kunde därigenom undanröjas. I ett utlåtande med den tydliga rubriken ”Kusten stiger icke mera i trakten av Vasa” slog Petrelius fast, att ”landet inte längre reser sig” (Petrelius 1930). Beviset finns i form av en tabell över landhöjningen i den yttre skärgården, på öarna Rönnskär och Bergö. Och siffrorna är otvivelaktigt tydliga. Onekligen ser det ut som landhöjningen håller på att avstanna och kommer i dessa trakter knappast att vara märkbar under senare hälften av 1900-talet. Det förblir oklart om siffrorna från Rönnskär och Bergö är korrekta, eller om öarna inte är den mest optimala platsen att avgöra landhöjningen ”på land”. De inom parentes angivna siffrorna är i alla händelser approximationer, på basen av de uppmätta värdena. Veterligen

som en påminnelse om tidens gång

fanns det ingen som tydligt och med vetenskaplig exakthet kunde – eller ville – ifrågasätta Petrelius’ uppgifter. Någon inlandsbana blev det emellertid inte. Landhöjningens vara eller inte vara blev en icke-fråga. Men järnvägslinjen mellan Vasa och Seinäjoki har trafikerats utan större problem, trots landhöjningen. Fortfarande talar man i turistbroschyrer och i informativa texter om Österbotten som landet som stiger ur havet. Till exempel uppger Kvarkenrådet (2020) på sin hemsida, att landarealen i Österbotten årligen ökar med 1 kvadratkilometer eller 100 hektar, eller omvandlat så att dagens urbana sportnördar förstår,

150 fotbollsplaner. Hur som helst, 90 år efter Alfred Petrelius’ predestinationer kan vi med Gerda Granholm konstatera, att likväl höjer sig slätten. År

Rönnskär

Bergö

1700

1650

(20)

1750 1800 1850 1900 1950

14 8 1

(1)

–

14 8 5

(1)

Käll- och litteraturförteckning Granholm, Gerda, i Landhöjning: En antologi av medlemmar i Svenska Österbottens litteraturförening, Poesi och prosa från Österbotten (Vasa: Svenska Österbottens litteraturförening, 1977).

Korpela, T. (red.), Finlands Pacificbana (Vasa: Vasa-Härmä-Lappajärvi järnvägskommitté, 1930).

”Landhöjning”, i Norrländsk uppslagsbok [NU], bd 2 (Umeå: Norrlands Universitetsförlag, 1994). Luukko, Armas, Vasa stads historia 1. 1606–1721 (Vasa: Vasa stad, 1972).

Petrelius, Alfred, ”Über die Landhebung an der Küsten Finnlands”, i Report of the 18th Scandinavian Naturalist Congress in Copenhagen, 26–31. Aug. 1929 (Köpenhamn, 1929).

Petrelius Alfred, “Kusten stiger icke mera i trakten av Vasa”, i T. Korpela (red.), Finlands Pacificbana (Vasa: Vasa-Härmä-Lappajärvi järnvägskommitté, 1930).

Topelius, Zacharias, En resa i Finland. Första serien (Helsingfors: Tilgmann 1873).

Topelius, Zacharias, Boken om vårt land: Läsebok för de lägsta läroverken i Finland (1875), 19 uppl. (Helsingfors: Söderström, 1937).

www.kvarken.org. (9.12.2020)

105

Landhöjningen i millimeter om året. Rönnskär och Bergö 1650–1950. Inom parentes befintliga tal utanför observationstiden (Petrelius 1930).

En trygg utgång och ingång gör skillnad i grunda vatten.

Ortnamnen och landhöjningen – iakttagelser från det bottniska kustlandet LARS-ERIK EDLUND

som en påminnelse om tidens gång

är man tolkar ett äldre ortnamn utgår man från hur namnet skrivits i historiska källor och hur det uttalats i traditionella dialekter. Detta ger oss möjlighet att göra en språkligt baserad uttydning av ortnamnet. De äldre naturnamnen relaterar mestadels till naturförhållandena på platsen vid tiden för namnbildningen, varför det är viktigt att se om de sakliga förhållandena överensstämmer med dem man kommit fram till genom den språkliga analysen. Man får passa sig för skrivbordsetymologier. Alltså: kommer man fram till att namnet kan ha betytt ’den breda fjärden’, måste ju vid tiden för namnskapandet en sådan fjärd verkligen ha funnits på platsen. Annars får man söka sig andra vägar att härleda namnet. Då det gäller urgamla namn är det dock inte säkert att det går att komma fram till en enda, entydig tolkning. Olika forskare kan komma fram till olika tolkningar, och det får man finna sig i. En ortnamnsanalys ger oss en bild över hur de forntida namnskaparna såg på sitt naturoch kulturlandskap. Ortnamn är på det sättet viktiga budbärare från tider som sedan länge flytt. Men också namnformerna i sig kan vara av intresse, då man utifrån dem kan sluta sig till vilka språk som i äldre tider talats i området. Inom de sedan länge flerspråkiga, nordskandinaviska områdena, finner man namn av samiskt, finskt och nordiskt ursprung, och man kan se hur namn av olika ursprung lagrar sig på varandra. Ja det är faktiskt inte orimligt att man också skulle kunna finna spår i namnen av för oss okända språk som talats långt till-

baka, men sådana antaganden är så klart mer spekulativa. I den här volymen står landhöjningen i fokus. Denna har som framgår av kapitlen i boken dramatiskt omskapat kustlandet, inte minst i de bottniska områdena. När de äldsta namnen bildades vid kusten, gavs de när landskapet såg helt annorlunda ut. Men namn ändras mycket sällan bara för att naturen förändras, nej namnen lever kvar. Härigenom berättar de om hur de forntida namnskaparna såg på sitt kustlandskap. Låt mig också få säga att det finns metodologiska problem knutna till analysen av namn utifrån landhöjningskurvor, och dateringar är i sig alltid problematiska att göra. I flera av de arbeten som åberopas i det följande, tas sådana problem upp. Frågor kan alltid ställas till de enskilda härledningarna: när under landhöjningsprocessen upphör en vik att vara ’den breda fjärden’?; när mer exakt kan en vik inte längre med relevans kallas ’den lägivande viken’? Detta är svåra frågor som knappast kan ges exakta svar. * Även om fokus läggs på det bottniska området, vill jag ta ett avstamp i studier av kustnamn längre söderut i Sverige. Det rör sig många gånger om mycket gamla namn. Thorsten Andersson, exempelvis, analyserar på ett lysande sätt i Gamla strand- och önamn i Bråviksbygden (2012) avledda önamn som Estra (Esterön) och Svindra (Svinnerön), öar som ligger invid den gamla segelleden genom Bråviken. Han räknar med att dessa ortnamn kan vara urgermanska eller rent av förgermanska, alltså tillkomna un-

109

110

som en påminnelse om tidens gång

der första årtusendet f.Kr. Även de sammansatta önamnen Händelsö, Lindö och Olö uppvisar betydande ålder. De enskilda tolkningarna är fantasieggande. Vad gäller Händelsö till exempel är det tydligt att öns gamla strandlinje visar ”en slående likhet med en hand med utspärrade fingrar” (s. 68), alltså är en bildning till hand. Andersson menar att det här varit fiskare och sjöfarande som i namngivningen tagit fasta på de utskjutande uddarna och metaforiskt liknat dem vid en hand. På uppländskt område har vi flera förhistoriska önamn. Solna (ett äldre *Soln; med en asterisk visas att en form är rekonstruerad) är sålunda på 10-metersnivån helt omgiven av vatten – namnet tolkas som ’den solbelysta ön’. Och i norra Uppland har vi Hållnäs, ett namn som närmast betyder ’näset där Hållen ligger’. Den fornsvenska formen av Hållen är Huld, namnet på en ö. Huld är en bildning med betydelsen varit ’den dolda, den döljande’ (till verbet hölja), åsyftande en vik som utgjort en skyddande hamn (Moberg 1991). Jfr Svante Strandbergs översikt (1999) för fler uppländska exempel.

Landhöjningen och landskapsnamnen Hälsingland, Medelpad och Ångermanland

En analys av de forntida landhöjningsförhållandena ger oss nyckeln också till tolkningen av flera norrländska landskapsnamn. Hälsingland har i sin bestämningsled inbyggarbeteckningen hälsing(e), i sin tur en bildning till ordet hals eller ett ortnamn *Hals. Detta *Hals kan syfta på ett vatten (sund, sjö), en höjd eller möjligen en

sänka mellan höjder. Stefan Brink (1981) tänker sig, utifrån noggranna landhöjningsanalyser, att smala passager i vattenvägarna i landskapets tre huvudbygder – dels i Söderhamn- och Hudiksvallsområdet, dels i Nordanstig – åsyftats, varvid hälsing(e) skulle vara en som bor innanför ”halsarna”. Tanken är fantasieggande, men det är dock säkrare att hänföra namnet till en enda halsliknande terrängformation. Arnösundet vid Hornslandet i Rogsta kan ha betraktats som en sådan hals i farleden efter kusten, och ett namn *Hals kan ha varit i bruk redan under de första århundradena e.Kr. (Hagåsen 2001). Mycket talar för att detta är grunden till landskapsnamnet. Jag har själv uppehållit mig vid bakgrunden till det gåtfulla landskapsnamnet Medelpad. Tillkomsten av detta söker jag i Selångersbygden med utgångspunkt just från de forntida strandförhållandena. Utifrån analysen (Edlund [1996a] 2013) att huvudleden pad skall tolkas som ’markområde av större eller mindre omfattning, ofta strandterräng, som kan vara flack och/eller sank’, blir betydelsen av Medelpad alltså ’den i mitten belägna strandterrängen’. Medelpads kärnbygd återfanns i forntiden i Selånger med dess hedniska kultplats och gamla tingsplats, vidare förvarades, senare, i Selångers kyrka huvudexemplaret av Hälsingelagen och här hade kungen en stödjepunkt i ”Uppsala öd”. Dessutom fanns här S:t Olofshamnen och senare Kungshamn. Att detta redan under forntiden religiösa, juridiska och merkantila centrum i Selångersfjärden i relation till fjärdens två famnande armar utgjort ”en i mitten belägen strandterräng”, är lätt att föreställa sig.

som en påminnelse om tidens gång

111

I landskapsnamnet Ångermanland – alltså ’ångermännens land’ – som jag också kort skall beröra, kan från början förledens ångermän ha syftat på dem som bodde i Ångermanälvens breda mynningsvik. Vi har att göra med elementet ånger (anger) som är frekvent representerat utefter den norska kusten, som finns i ett svenskt kustområde från mellersta Västerbotten ner till norra Uppland och dessutom, med ett par namnexempel, är representerat i Danmark. Namnelementet har grundligt utretts av Gösta Holm (1991). Den ursprungliga betydelsen diskuteras, och Holm finner denna vara ’böjning; bukt, vik’ – och inte, som man ibland antagit, ’förträngning’. Vad gäller namnet Ångermanland är det som sagt troligen så att ångermännen var de som bodde vid den mäktiga mynningsviken i ”Storån”, alltså i Ångermanälvens nedre del. Det har ibland sagts att namnet kunde ha syftat på dem som bodde vid också andra havsvikar i landskapet (i Ullånger, Edånger etc.), på samma sätt som Hälsingland antagits syfta på flera halsar (se ovan), men det finner jag mindre sannolikt.

Några nordiska ortnamn i Ångermanlands och Västerbottens kustland

Nu över till en annan ort i Ångermanland som har en intressant historia och dessutom ett namn som kan belysas utifrån landhöjningsförloppet. I norra delen av landskapet ligger Genesmon med ett järnålderstida höggravfält, dessutom har här funnits gårdar från samma tid. Två långhus med bostadsdel har utgrävts, där det äldre är 40 x 9 meter och har använts mellan 100 och ca 350 e.Kr. Det andra huset

Karta 1. Landhöjningsförloppet i Örnsköldsviksområdet. Vid den tid då Genegården anlades strax efter Kr.f. stod vattenspegeln ca 20 meter högre än idag. Vid den tiden fanns ett sund vid gården. Platsen hade med andra ord ett utmärkt kommunikationsläge. (Edlund [1997] 2013, s. 92, efter Lindqvist & Ramqvist 1993, s. 131.) Karta 2. Femhundra år senare, på 15 metersnivån, hade sundet vid Genegården grundats igen. Det goda kommunikationsläget hade därmed försvunnit. (Edlund [1997] 2013, s. 92, efter Lindqvist & Ramqvist 1993, s. 131.)

112

som en påminnelse om tidens gång

byggdes vid mitten av 300-talet och fungerade ända fram till dess att gården övergavs under 500-talet eller senast ca år 600 (Ramqvist 1983, jfr Edblom 2004). Landhöjningens förlopp ser man vid en jämförelse mellan karta 1 och 2, och detta ger också utgångspunkten för namntolkningen. Jag betraktar nämligen namnet Gene som en avledning till roten i det fornspråkliga gein‘gap. Ett *Geinir torde ha avsett det ”gap” som vattenförbindelsen mellan Moälvens nuvarande mynningsområde och Bäckfjärden–Vågefjärden utgjorde. Både för dem som färdades utifrån havet in mot Moälven och dem som kom uppifrån älven på en färd ner mot havet,

Karta 3. Kartan visar det nordångermanländska namnkomplexet som utgår från namnet Gene – från kustens Genesön ända upp till Myckelgensjö. (Kartan framtagen av Per Vikstrand, här återgiven efter Edlund [1997] 2013, s. 94.)

var detta sund kommunikationsmässigt betydelsefullt (Edlund [1997], 2013). I anslutning till namnet Gene har sedan Moälvens, och tydligen även den anslutande Södra Anundsjöåns–Skalmsjöåns Gen(e)-namn bildats, om det vittnar det nu försvunna bynamnet Gen(e)backa i Mo samt Anundsjönamnen (Väster- och Öster-)Gensjö och Myckelgensjö. Se karta 3. Sundnamnet *Geinir har som synes satt sina avtryck på den förhistoriska kartan nolaskogs. Arkeologer betraktar Gene-boplatsen som ”basen” i kustlandet för en ”redistributiv ekonomi”, där kontakter både gått ut mot havet och inåt landet. Vi kan med hjälp av de namn som innehåller Gen(e)- se ”influensom-

som en påminnelse om tidens gång

rådet” ända upp till vattendelaren mellan Ångermanälvens och Södra Anundsjöåns–Skalmsjöåns flodområden. Så till några ortnamn utefter den västerbottniska kusten. Ett urgammalt nordiskt namn här är Lövånger. Lövånger utgjorde redan på 1300-talet ett kapell under Skellefteå (1314 sägs: Skellopt cum capella lefanger), och uppfördes år 1413 som egen socken. Men namnet har en avsevärt längre historia än så, och kan tolkas utifrån en landhöjningsanalys. Vi får vid tolkningen också en inblick i betydelsen av att säkert fastställa vilken lokal som äldst burit namnet. Först lite om namnets huvudled. Den vanliga betydelsen av namnelementet ånger är som sagt ’böjning; bukt, vik’, och så tycks det undantagsvis vara på nordiskt området (Holm 1991). Men när A. G. Högbom i en klassisk uppsats (1937) diskuterar namnet Lövånger, anknyts det till en forntida ”skärgårdsfarled” genom bygden, konkret havsarmen som på 500-talet e.Kr. sträckte sig genom socknen och mynnade ut vid nuvarande Bureå socken (se karta 4). Även Gösta Holm (1943; 1955; 1991) diskuterar namnet Lövånger utifrån dessa semantiska utgångspunkter. Men – det är besvärande att ånger utifrån ett dylikt antagande skulle uppvisa betydelsen ’havsarm, sund’ när det annars synes betyda ’böjning; bukt, vik’. Skillnaden är helt fundamental dessa begrepp emellan: under det att sundet är en vattenpassage som binder samman två större vatten på samma nivå, är viken och bukten en inskärning av öppet vatten in i landet. Jag återkommer till dessa förhållanden, men behandlar först kort bestämningsleden.

113

Karta 4. Karta som visar hur östra delen av Lövångers socken tedde sig ca 200–500 e.Kr. Här ser man den vattenfarled som vid denna tid gick uppemot Bureå. Pilen under Lövångers kyrka pekar till vänster ut platsen för kyrkans placering, och en del ortnamn är utsatta för orienteringens skull. Kartan har vänligen ställts till förfogande av Anund Lindholm. (Edlund [2012] 2013, s. 37.)

Holm antar att namnet Lövånger i sin bestämningsled har ett hlewa- ’lä’ – det är ju högst rimligt att sjöfarande tidigt sökt sig i lä, det visar också äldre västerbottniska namn som Täfteå, *Barkna (< Bettnäsand) och Bygdeå

114

som en påminnelse om tidens gång

Karta 5. Den centrala Lövångersbygden vid 15 meters högre vattenstånd (ca 200–500 e.Kr.). Vi ser här tydligt den trånga viken vid Selet. (Edlund [2012] 2013, s. 38, i sin tur efter Holm 1991, s. 323.)

Karta 6. Kräkångersområdet vid 15 meters högre vattenstånd (ca 200–500 e.Kr.). Den namnbärande viken påminner utseendemässigt om den som finns vid Selet i Lövånger, se karta 5. (Edlund [2012] 2013, s. 39; i sin tur efter Holm 1991, s. 326.)

(Edlund 1989a; [1996b] 2013; [2005] 2013). Holm nämner också som en alternativ tolkning till den nämnda havsarmen genom socknen att ”[v]id den tid, då namnet Lövånger kom till, förenades den dåvarande havsviken Avafjärden med Gärdefjärden genom ett eller två (eller tre) sund, av så pass små dimensioner, att de båda vattenområdena kan ha uppfattats

som olika fjärdar” (Holm 1991, s. 325). Han är dock inte nöjd med detta senare antagande, eftersom *hlewa’lä’ på detta sätt inte får en helt övertygande saklig motivering. Det finns emellertid ett annat, mer sannolikt alternativ vid uttolkningen av Lövånger. Den kunnige lokalforskaren Anund Lindholm från Hökmark, som väl kände denna del av Västerbottenskusten, menar att Lövånger ursprungligen var namnet på en vik vid Selet omkring år 500 (= nuvarande sjön Selet), en smal, mot söder böjd vik som svängde av från havsarmen. Att detta är en lokal (se karta 5; jfr även karta 4) som ha uppburit betydelsen ’den lägivande havsviken’ synes uppenbart (se närmare Edlund [2012] 2013, jfr Lundström 2015). Jag lägger därvid stor vikt vid den likhet som finns med en annan ånger-lokal i trakten, Kräkånger. Vi skall stanna upp vid detta namn. Kräkånger har diskuterats, och olika, om varandra minnande, tolkningar har givits. Johan Nordlander (1905 [1990]) anknyter bestämningsleden till krik ’vrå, vik’, alldeles som A. G. Högbom (1937). Gösta Holm (1991) antar ett urnordiskt *Krik(a)angr(ar) med syftning på Kräkångersselet (sedan detta snörts av från nuvarande Avafjärden), och pekar på norska dialekters krikk ’skarp vinkel’ och krik ’skarp vinkel ind i Fjeldmassen’ samt på svenska dialekters krik ’liten sjövik’. Bestämningsleden skulle syfta på en ”tvär vinkel med den dåvarande Löv ångersfjärden” (Holm 1991, s. 327). Se karta 6. Denna härledning är helt övertygande. Vad gäller Kräkånger kan med säkerhet fastställas vilken lokal som namnet ursprungligen åsyftat, och man får därigenom, som jag ser

som en påminnelse om tidens gång

det, en fingervisning om hur elementet ånger använts i västerbottnisk namngivning i forntiden. Likheten mellan viken vid Kräkånger och den smala, böjda viken vid Selet vid Lövånger är påtaglig, och talar starkt för att detta är den ursprungliga bäraren av namnet Lövånger. Helt i enlighet med Anund Lindholms tanke. Vilka var det som gav namn som Lövånger och Kräkånger, och de ovan, i förbigående nämnda Täfteå och *Barkna (< Bettnäsand)? Sigurd Fries (1984, s. 254) antar att Västerbottenskustens gamla naturnamn inte givits av dem som bodde vid kusten – det ”bör i stället ha varit målmedvetna färdmän som gav dessa namn”, säger han. Och visst, de som under forntiden färdades uppefter kusten har ju haft namn på vikarna liksom på kustens öar och grund. Dessa namn har varit ett slags ”vägens namn”. Men det finns ändå indikationer på att det var en bofast, nordisktalande befolkning som myntade namnen. Jag skall förklara varför det kan vara så. I Kräkånger finns en bydel Västanbyn, som ibland utgör en egen by. Namnet skrivs i äldre tid Westhanåtth 1543, Vestanåtth 1546, 1547, 1556, Westanått 1580 etc. Namnet innehåller adverbet västan ’väster om’ och har i huvudleden, intressant nog, det *åt(t) som betyder ’egendom, äga’. Västanbyn är alltså ursprungligen namnet på en äga, och har givits i relation till Kräkånger (Holm 1986, jfr Lundström 2015). Namnet är uppenbart förhistoriskt. Att ett urgammalt ägonamn finns i Kräkångers närhet och kan sättas i nära relation till Kräkånger, vittnar om närvaron av en bofast befolkning. Det är rimligt att anta att dessa gi-

vit orterna sina namn. Så resonerar i alla fall jag.

Det västerbottniska kustlandets flerspråkighet och det samiska kustnamnet Kåge

Nu finns det dock inte bara nordiska namn utefter den västerbottniska kusten. Vi kan här räkna med en gammal flerspråkighet, i sig inget anmärkningsvärt då flerspråkighet är ett långt mera naturligt tillstånd än enspråkighet. För att sammanfatta en komplicerad språksituation för tiden från ca 500 e.Kr. och framåt gällande Umeområdet, kan sägas att människor vid den tiden av allt att döma myntat älvnamnet på grundval av ett finskt ljudhärmande ord, ett *Huumaja, som reflekteras i umesamiskans Ubmeje (och som även ligger till grund för det nordiska *Uma > Umeå). Älvnamnet betyder ’den dånande’ och syftar på forsarna i nedre delen av Umeälven. Inte långt från forsarna ligger det ursprungligen samiska naturnamnet Kåddis – bildat till gáddie ’strand –, och ännu lite längre ner efter älven finns det urgamla nordiska Hiske, som kan översättas ’de(n) från land avskilda’, syftande på en stor ö eller två öar i älvens mynningsområde. Detta är ett grant exempel på en funktionell flerspråkighet med finskt–samiskt–nordiskt här från slutet av forntiden (Edlund, manuskript). I det västerbottniska kustlandet finner man alltså på detta sätt samiska namn, och en del kan tolkas utifrån en analys av den forna kustlinjen. Detta ger oss möjligheter till datering. Ett sådant namn är Kåge/Storkåge i Skellefteområdet som skrivs i Stora Kogha 1500, Kawa

115

116

som en påminnelse om tidens gång

Karta 7. Kågeområdet ca 1050. (Efter Lundqvist 2021, s. 102; © SGU 31391/2019; här återgiven med tillåtelse från Björn Lundqvist.)

Karta 8. Kågeområdet ca 1250. Ge särskilt akt på bukternas utseende vid Kåge/ Storkåge respektive Frostkåge. (Efter Lundqvist 2021, s. 103; © SGU 31391/2019; här återgiven med tillåtelse från Björn Lundqvist.)

by 1505, kawua 1505, Kaghe 1507, Stor kåghe 1539 etc. År 1544 beläggs Kaga åå för Kågeälven. Björn Lundqvist (2021) för samman namnet med ett ord som återfinns i flera samiska språk: i sydsamiska som gaave ’krok, böj; sväng i älv eller bäck’, i umesamiska som gávva ’böjning, bukt, krökning; omväg’ och i nordsamiska som gávva ’böjning, krökning, lätt böjd krök, bukt’. Lundqvist analyserar närmare ordets betydelse, och kommer fram till att gávva snarast åsyftat jämnt böjda formationer. Att utifrån detta antagande knyta an namnet till någon del av älven eller någon sjö utefter dess lopp, är svårt, däremot öppnar sig möjligheter nere vid kusten. Här blir de forna strandförhållandena intressanta. Lundqvist menar, och jag använder här hans postulerade umesamiska former, att *Stuor(a)gávva (= Storkåge) troligen myntats ca 1050, *Gávva (Kåge) som en parallell form därtill ca 1050– 1150 och *Råssniegávva (= Frostkåge) tidigast ca 1250, se karta 7 och 8. Relationen namnen emellan är komplicerad, men det intressanta är att dessa samiska namn på goda grunder kan knytas till det nordvästerbottniska kustlandets utseende från ca år 1000 och några hundra år framåt. Namnen visar att umesamiska vid den tiden talades vid den bottniska kusten, och torde ha gjort så både dessförinnan och under senare perioder.

Svenska och finska namn i det norrbottniska kustlandet

Vi drar oss nu norröver. Ett stort antal medeltida svenska namn som kan analyseras ur ett landhöjningsperspektiv finns i det norrbott-

som en påminnelse om tidens gång

niska kustlandet, till exempel i Lule skärgård. Det gäller exempelvis namn på ö (Lindblom 1988). Dessa namn är dock inte entydiga, eftersom elementet ö har grundbetydelsen ’den till vattnet hörande’ och alltså även kunnat beteckna områden som inte är vattenomflutna. Detta får man ha i bakhuvudet. (Ett namn som Ön i Skellefteå skulle, om man antog att det innehöll ordet ö ’vattenomflutet land’, vara tillkommet redan 500 f.Kr., en orimlig datering.) Men en hel del av de norrbottniska namnen på ö kan nog ha varit vattenomflutna när namnet gavs. Norr-i-ön norr om Sunderbyn exempelvis, ursprungligen ett osammansatt namn, torde vara ett sådant, tillkommet mellan 1100 och 1210. Ön eller Stadsön är den del av Gammelstad som ligger väster om Kyrkbyn vid Luleälven. Vad gäller detta säger Lindblom (1988) att lokalen blivit ö någon gång mellan 780 och 1010, och blivit landfast mellan 1230 och 1450. Det var alltså under en kort period (om högst 450 och minst 230 år) som Ön verkligen denoterat en omfluten lokal, sannolikt under ungefär samma tid som Norr-i-ön. Ett tredje namn, Porsön (som växte ihop av två öar Stor-Porsån och Lill-Porsön), blev land-

fast någon gång mellan 1400 och 1510, varför namnet troligen myntats ungefär samtidigt som de båda andra namnen. Vid Porsön fanns en hamn som gjorde ön till en marknadsplats. Samtliga dateringar måste dock kringgärdas med vissa reservationer. Namn som innehåller vattung – vi har några sådana utefter Norrbottenskusten – är då mer intressanta. (Elementets utbredning och härledning diskuteras av Lindblom 1988; jfr Holm 1997.) Med vattung har benämnts ett grund som ligger ovan vattenytan, och ett sådant namn har ju rimligen inte givits när lokalen blivit en holme eller mindre ö – detta ger oss lite fastare hållpunkter vid dateringen. Vattungen i Sigfridsöfjärden i Luleå är särskilt intressant. En schematisk profil (Figur 1) visar hur en stor sten stuckit rakt upp i farleden från ca år 1000, en sten som dessutom varslat om grund på sidorna om stenen. Detta uppstickande grund kan mycket väl ha betecknats Vattung. Vattungen i Sigfridsöfjärden ligger utefter en kommunikationsled med skyddande sund, och här har säkerligen länge fångats lax och säl. Osannolikt är det inte att namnet Vattungen skapats för ca 1000 år sedan.

117

Figur 1. Schematisk profil av Vattungen i Sigfridsöfjärden, Luleå skärgård, vilken visar landhöjningsförloppet fram till ca 1450. Denna uppstickande sten i farleden ca år 1000 kan ha kallats Vattung; man ser av skissen också andra farliga grund i klippans närhet. (Lindblom 1988, s. 159.)

118

som en påminnelse om tidens gång

Karta 9. Den breda viken vid Vuono ca år 1200. Dessa fiskrika vatten lockade säkert tidigt till sig fiskare, och det är inte uteslutet att dessa ursprungligen kan ha gett viken ett samiskt namn. (Skissen efter Ulf Hansson, Haparanda; efter Hederyd 1988, s. 12.)

Man får dock konstatera att de riktigt ålderdomliga nordiska namnen av den typ som finns i Västerbotten och söder därom, tycks saknas i Norrbotten. Här finns sålunda inga namn av typen Hiske, Lövånger eller *Barkn (> Bettnesand). Däremot finns många äldre finska namn, bland dem viknamnen Hortlax, Kallax och Rosvik samt Vuono, som jag skall uppehålla mig lite vid. Namnet Hortlax anses av Pellijeff (1988, s. 34) vara av finskt ursprung. Helt givet har namnet i huvudleden det finska laksi, en äldre form av lahti ’vik’. Bestämningsleden har antagits vara finskans hurtta ’(stor) hund’, möjligen använts som noanamn på varg. Lundqvist (2020) har vidareutvecklat resonemanget. Han fastslår utifrån analysen av landhöjningen att Hortlax fått sitt finska namn senast ca 1350, något som verkar rimligt. Men viken har upp-

stått långt tidigare, och Lundqvist anser det möjligt att namnet ursprungligen haft ett samiskt namn. Denna tolkning behöver dock utvecklas. Bynamnet Kallax i Luleå, med skrivformer som Kallelax 1539, 1543, är ett äldre naturnamn och innehåller samma huvudled som det nyssnämnda Hortlax. Närmast tillhands ligger väl att hålla samman bestämningsleden med finskans kala ’fisk’, vilket sakligt sett torde gå att underbygga – en grannby är ju dessutom Gäddvik. Att med Pitkänen (1985, s. 207 f.) föra bestämningsleden till finskans kahila ’säv’ är mindre sannolikt (Pellijeff 1990, s. 40 f.). Namnet Rosvik (Norrfjärden) skrivs Rodzuigh 1539 och Rodzswiick 1543. I ett arbete (Edlund 1989b, s. 158 f.) har jag lyft fram parallelliteten med det åboländska Roslax, väl ur ett äldre *Ruo∂∂inlaksi. Namnet kunde vara bildat till finskans ruotsi ’svensk’, och får förstås i en finsk namnmiljö, där det svenska inslaget ansetts så uppseendeväckande att det blivit namngrundande. Troligen har *Ruo∂∂inlaksi myntats av bofasta finnar hos vilka namnet varit väl förankrat, varefter det slagit igenom bland svenskspråkiga och huvudleden därvid översatts. Jfr Pellijeff (1988, s. 53 ff.) som även diskuterar svenska tolkningar. Intressant är till sist Vuono i Haparanda. Namnet måste sättas i förbindelse med finskans vuono ’stor havsvik, fjord’, ett ord som i sin tur inlånats från samiskans vuodna (se Pellijeff 1992, s. 83 f., jfr Pellijeff 1980, s. 46, jfr Hederyd 1988, s. 11 ff.). Det är rimligen den tidigare, ännu större fjärden som avsetts med namnet, den som nu bär namnet Vuonoviken.

som en påminnelse om tidens gång

I den breda fjärden får man anta att ett fiske tidigt bedrivits; kanske var det rentav fiskande samer som först myntade namnet på fjärden. På karta 9 ser man kustområdets utseende ca år 1200. (Ett mot Vuono svarande namn är för övrigt Kalixnamnet Vånafjärden, där ett likabetydande fjärd fogats till namnet; redan 1543 skrivs detta Wonöfierdenn.)

Finska namn i det österbottniska kustlandet

Också det österbottniska kustlandets namnförråd karakteriseras av sina finska namn. Många av dem skulle enligt Huldén (1980, s. 114) vara tillkomna ca 1250, en datering som emellertid motsägs av det skisserade namnlandskap som nedan – efter Rahkonen (2017) – uppvisas från den centrala Vöråbygden. I det angränsande, numera finskspråkiga Satakunta, finns ett antal ursprungligen svenska namn – det är tydligt att Satakunta jämte Kumo älv tidigt varit ett inflyttningsområde varifrån människor sedan flyttat mot norr och öster (se Waldenström 2007; 2009; 2010; 2012; Heikkilä 2014 s. 166 ff.). Några enskilda namn från den österbottniska låter jag nu illustrera detta kustlands namntyper. Här möter oss olika terrängbeteckningar, till exempel i namnen på lax ’vik’ (se ovan). Bland österbottniska representanter har vi Kalax i Närpes, där bestämningsledens betydelse inte är entydig. En tolkning till kala ’fisk’ känns väl som den sannolikaste, jfr det norrbottniska Kallax ovan. Ahlbäck (1974, s. 103 f.) tänker sig alternativt finskans kaha ’risställning i sjön för fiskfångst, en del i en katsa (dvs. ett fast

fiskeredskap)’, ett ord som emellertid företrädesvis har en östlig utbredning i finska dialekter. Pitkänen (1985, s. 208) lyfter för sin del fram det finska kahila ’säv’. Enklare att tolka är då Kantlax (Munsala), i vilket ingår ett kanta ’udde, landtunga mellan två vatten’ (Finlandssvenska bebyggelsenamn). I namnet Kvimo, Maxmo, har vi i huvudleden finskans maa ’land, större ö’. Karsten (1923, s. 496) ser i namnets bestämningsled finskans kuiva ’torr’, då det skulle betyda ’den torra ön’, ’det torra landet’. Som en alternativ förklaring har nämnts ett *Kuivinmaa, till ett tillnamn Kuivi, Kuiva och liknande (Finlandssvenska bebyggelsenamn). Att bestämningslederna i finska önamn kan innehålla personnamn visar för övrigt Larsmo – till ett Larinen, i sin tur till ett Laurentius, Hilarius eller möjligen till ryska Larion (< grekiska Hilarion) – liksom Eugmo (Larsmo), där det dock är oklart vilket personnamn det skulle kunna vara fråga om (Finlandssvenska bebyggelsenamn). Det finns hundratalet lånenamn på saari på finlandssvenskt kustområde, de flesta i Åboland. Medeltida är ett österbottniskt bynamn som Kaitsor (Vörå), som ansetts ha ett kaita ’smal’ i bestämningsleden (se karta 10), och Karvsor (Vörå), vars bestämningsled karva ’hår’ kanhända konkret har syftat på växtlighet (gräs, fräken) (Finlandssvenska bebyggelsenamn). I skärgårdsnamnet Replot möter i huvudleden finskans luoto ’grund, skär’, som har en vidsträckt spridning. Frågan är om bestämningsleden Rep- utgörs av finskt raippa ’rep, spö’ eller ett gårds- eller släktnamn, vilket visar vem som

119

120

som en påminnelse om tidens gång

Karta 10. Här ser man den långsmala ön vid Kaitsor på 5-meters- och 10-meters kurvorna. En tolkning av namnet till finskans kaita ’smal’ förefaller högst rimlig. (Efter Finlandssvenska bebyggelsenamn, 2001, s. 389; här återgiven med tillåtelse från kartritaren Arttu Paarlahti, Helsingfors universitet, och Jennica Thylin-Klaus, Svenska litteratursällskapet, Helsingfors.)

nyttjat området (Finlandssvenska bebyggelsenamn). Dunkelt till sitt ursprung är Vörå, vilket synes vara urgammalt. Här finns skrivningar som Weru (odaterat medeltidsbelägg), Verw, Veru, Weru, Viru, wer 1539. Lars Huldén (1959) knyter samman det med finskans vieru ’kant, brant sluttning, backe där jord rasar ner’, men det finns problem med detta. Former som Vörs(-åkern, -träsket, -ån) motiverar Huldén (1997) att pröva ett personnamnsalternativ, kanske ett Vierus, Viero (< Severus). Även Pauli Rahkonen (2017) diskuterar Vörå och tänker sig att namnet kunde vara bildat till ett ord i något språk som föregått områdets nuvarande. Svårigheterna med sådana antaganden är bara att det inte finns annat än en (osäkert) konstruerad form med en ytterst vag (och svårmotiverad) betydelsekärna att knyta an till – otillfredsställande men ändå fascinerande, får medges. På basis av ortnamnsinventariet har Rahkonen (2017) på en karta sammanfattat sina iakttagelser om ortnamn och landhöjning just i Vöråbygden. Kartan kan tyvärr inte återges här, utan hänvisning görs till den digitala versionen av uppsatsen (2017, s. 299; <https://journal.fi/susa/article/view/70231/31260>). Vi ser hur de kustrelaterade namnen sätter sin avgörande prägel på bygden. Man har från 800-talet vikarna Lålax (< *Laalaksi; ’bredviken’) och Lotlax (< *Luotolaksi, *Lotlaksi; till önamnet *Luotosaari, till luoto ’grund, skär’). Från ungefär samma tid stammar namnen på öarna Kaitsor (< *Kaitasaari; se ovan), Köllot(backen) (< *Kaulaluoto) och Gållos ? (< *Kallonen) och ännu lite senare (ca år 1000) på öarna Leplot

som en påminnelse om tidens gång

(*Leppäluoto) och Vecklot (*Vehkaluoto). Namnen är i samtliga fall finska. Omkring år 1200 kan de svenska namnen Viken och Rajvik (finska raja ’gräns’ + svenska vik) ha myntats. Finska namn som Karvsor (< *Karvasaari, med bestämningsleden karva ’hår (av djur)’), och Tervlot (< *Tervaluoto, med bestämningsleden terva ’tjära’) kan ha uppkommit under medeltidens senare del och tidigmodern tid, och återspeglar då kustlandets skinnhandel respektive tjärframställning. Samtliga dessa ortnamn ses ur kustperspektiv, och man kan genom landhöjningsanalysen också datera de olika namnlagren.

Avslutning

Att studera ortnamnen utefter kusterna i relation till landhöjningsförloppet ger oss rika möjligheter att få en bild av hur de förhistoriska namnskaparna såg på sitt kustland, eftersom namnen levt vidare också sedan kustlandskapets utseende helt omskapats. Detta är mycket påtagligt inom det bottniska området.

Ofta ger namnen en nykter beskrivning av farleder, lägivande vikar, sund och vattenpassager, uppstickande grund och så vidare. I relation till landhöjningsförloppet kan namnen en del gånger dateras, låt vara att det finns metodologiska problem man då måste ha i åtanke, vilka tangerats. Vi ser i kapitlet även att namnförrådet på bottniskt kustområde uppvisar flera språkliga lager: upp till Ångermanland finns urgamla nordiska namn, också i Västerbotten en del äldre nordiska namn, dock långt färre och mestadels något yngre än de ångermanländska, medan det i Norrbottens och Österbottens kustland saknas belägg för äldre nordiska namn. Där möter oss istället många finska och en del samiska namn, ja kanske kan man rentav se vissa spår av språk som funnits ännu längre tillbaka i forntiden, även om det blir spekulativt. Vi vet förvisso rätt mycket om kustnamnens bakgrund, men åtskilliga pockande frågor återstår ännu obesvarade. Forskningen på området har fortfarande en mycket diger agenda.

Käll- och litteraturförteckning Ahlbäck, Olav, ”Ortnamn i Närpes”, i Närpes i går och i dag (Åbo, 1974).

Andersson, Thorsten, Gamla strand- och önamn i Bråviksbygden (Uppsala: Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, 2012).

Brink, Stefan, ”Namnet Hälsingland”, Namn och bygd 69 (1981).

Edblom, Lena, Långhus i Gene: Teori och praktik i rekonstruktion (Umeå: Umeå universitet, 2004).

Edlund, Lars-Erik, ”Täfteå - ett bottniskt ortnamn, dess ursprung och ålder”, Namn och bygd 77 (1989)

(= Studia Onomastica. Festskrift till Thorsten Andersson den 23 februari 1989, Uppsala, 1989). (= Edlund

1989a.)

121

122

som en påminnelse om tidens gång

Edlund, Lars-Erik, ”Några perspektiv på ortnamn och kulturområden i övre Norrlands kustland”, Saga och sed 1989. (= Edlund 1989b.)

Edlund, Lars-Erik, manuskript, Ortnamn och ortnamnsprovinser i norr.

Edlund, Lars-Erik, ”Gamla ortnamn i Medelpad”, i Lars-Göran Tedebrand (red.), Sundsvalls historia 1 (Sundsvall: Sundsvalls kommun, 1996). Även i Edlund 2013 (= Edlund [1996a] 2013).

Edlund, Lars-Erik, ”Till härledningen av det västerbottniska kustnamnet Bettnäsudden”, Svenska landsmål och svenskt folkliv (= Mål i sikte. Studier i dialektologi tillägnade Lennart Elmevik, Uppsala, 1996). Även i Edlund 2013 (= Edlund [1996b] 2013).

Edlund, Lars-Erik, ”Från Gene till Myckelgensjö – kring ett hydronymkomplex i norra Ångermanland”, i

Svante Strandberg (red.), Ortnamn i språk och samhälle: Hyllningsskrift till Lars Hellberg (Uppsala: Uppsala universitet, 1997). Även i Edlund 2013.

Edlund, Lars-Erik, ”Bygdeå - ett ortnamn och dess historia”, i Roger Engelmark, Thomas B. Larsson & Lil-

lian Rathje (red.), ... en lång historia: Festskrift till Evert Baudou på 80-årsdagen (Umeå: Kungl. Skytteanska

Samfundet, 2005). Även i Edlund 2013.

Edlund, Lars-Erik, ”Lövånger och andra forntida namn i det västerbottniska kustlandet”, i Katharina

Leibring m.fl. (red.), Namn på stort och smått: Vänskrift till Staffan Nyström den 11 december 2012 (Uppsala: Namnarkivet i Uppsala, 2012). Även i Edlund 2013.

Edlund, Lars-Erik, Morfars karta visar vägen: Ett urval språkvetenskapliga texter 1979–2013. Festskrift tillägnad professor Lars-Erik Edlund på 60-årsdagen den 16 augusti 2013, red. Roger Jacobsson (Umeå: Kungl. Skytteanska Samfundet, 2013).

Finlandssvenska bebyggelsenamn: Namn på landskap, kommuner och byar i Finland av svenskt ursprung eller med särskild svensk form. Översikt utarbetad av Lars Huldén utgående från material sammanställt av Nina

Martola, Kurt Zilliacus, Ritva Liisa Pitkänen m.fl. och med bidrag av Åke Granlund och Carl-Eric Thors (Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 2001). Digitalt tillgänglig under: < https://bebyggelsenamn.sls.fi/>

Fries, Sigurd, ”Spännvidden mellan namnets och bebyggelsens ålder belyst av ortnamnsskicket i Övre Norr-

land”, i Vibeke Dalberg (red.), Bebyggelsers og bebyggelsesnavnes alder: NORNAs niende symposium i København 25–27 oktober 1982 (Uppsala: NORNA, 1984).

Hagåsen, Lennart, ”*Hals i Hälsingland och Sunded – två namn i samma farled?”, Namn och bygd 89 (2001). Hederyd, Olof, Vuono – en by vid Bottenviken (Haparanda: Birkkarlens förlag, 1988).

Heikkilä, Mikko K., Bidrag till Fennoskandiens språkliga förhistoria i tid och rum (Helsingfors: Unigrafia, 2014).

Holm, Gösta, ”Sockennamnet Lövånger”, Ortnamnssällskapets i Uppsala årsskrift 1943. Holm, Gösta, ”Tre bottniska ortnamn”, Namn och bygd 43 (1955).

Holm, Gösta, ”Västanbyn i Lövånger: Ett intressant namn med banalt utseende”, i Lars-Erik Edlund & Tom

som en påminnelse om tidens gång

Ericsson (red.), Tre kulturer: Medlemsbok för Johan Nordlander-sällskapet 3 (Umeå: Johan Nordlander-säll-

skapet, 1986).

Holm, Gösta, De nordiska anger-namnen (Lund: Lund University Press, 1991).

Holm, Gösta, ”Staten, kyrkan och ortnamnen och dialekterna i Norrbotten”, i Svante Strandberg (red.), Ortnamn i språk och samhälle: Hyllningsskrift till Lars Hellberg (Uppsala: Uppsala universitet, 1997).

Huldén, Lars, ”Namnet Vörå”, Budkavlen 36 (1959).

Huldén, Lars, ”Namnen i fjärden”, i Olav Ahlbäck m.fl. (red.), Festskrift till Carl-Eric Thors 8.6.1980 (Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 1980).

Huldén, Lars, ”Sockennamnet Vörå i saklig belysning”, i Marianne Blomqvist (red.), Ord och några visor till-

ägnade Kurt Zilliacus 21.7.1997 (Helsingfors: Institutionen för nordiska språk och nordisk litteratur, Helsingfors universitet, 1997).

Högbom, Arvid G., ”Om ortnamn och nivåförändringar i Norrlands kustregioner”, Ymer 57 (1937).

Karsten, T. E., Svensk bygd i Österbotten nu och fordom, del I–II (Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland, 1921 & 1923).

Lindblom, Else-Britt, Studier över önamnen i Luleå skärgård (Umeå: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet, 1988).

Lindqvist, Anna-Karin & Ramqvist, Per H., Gene: En stormansgård från äldre järnålder i Mellannorrland (Umeå: Prehistorica, 1993).

Lundqvist, Björn, ”Hortlax”, Kieliviesti 1 (2020).

Lundqvist, Björn, ”Datering av myntandet av tre samiska substratnamn i Västerbotten genom landhöjning”, Thule 2021.

Lundström, Ulf, Bebyggelsenamnen i Bureå, Burträsks och Lövångers socknar i Skellefteå kommun jämte studier av huvudleder och nybyggesnamn (Umeå: Umeå universitet; Kungl. Skytteanska Samfundet, 2015).

Moberg, Lennart, ”Sockennamnet Hållnäs”, Namn och bygd 79 (1991).

Nordlander, Johan, ”1543 Jordha Boocken wthaaff Westhrabotnen. Med anmärkningar”, i Johan Nordlander, Norrländska samlingar 6 (1905). [Ny utg. Umeå: Johan Nordlander-sällskapet, 1990].

Pellijeff, Gunnar, Ortnamnen i Norrbottens län 7. Kalix kommun, A. Bebyggelsenamn (Umeå: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet, 1980).

Pellijeff, Gunnar, Ortnamnen i Norrbottens län 11. Piteå kommun, A. Bebyggelsenamn (Umeå: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet, 1988).

Pellijeff, Gunnar, Ortnamnen i Norrbottens län 9. Luleå kommun, A. Bebyggelsenamn (Umeå: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet, 1990).

Pellijeff, Gunnar, Ortnamnen i Norrbottens län 5. Haparanda kommun, A. Bebyggelsenamn (Umeå: Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet, 1992).

Pitkänen, Ritva Liisa, Turunmaan saariston suomalainen lainanimistö (Helsinki: SKS, 1985).

123

124

som en påminnelse om tidens gång

Rahkonen, Pauli, ”Onomasticon of Levänluhta and Käldamäki region”, Suomalais-Ugrilaisen Seuran Ai-

kakauskirja 96 (2017). Digitalt tillgänglig under: < https://journal.fi/susa/article/view/70231/31260 >

Ramqvist, Per, Gene: On the Origin, Function and Development of Sedentary Iron Age Settlement in Northern Sweden (Umeå: Umeå universitet, 1983).

Strandberg, Svante, ”Ortnamnens vittnesbörd om den uppländska landhöjningen”, i Gunilla Gren-Eklund

(red.), Kultur och samhälle i språkets spegel: En essäsamling från Språkvetenskapliga fakulteten (Uppsala: Uppsala universitet, 1999).

Waldenström, Stellan, Björneborgs svenska ortnamn (Pori: Svenska kulturfonden i Björneborg, 2007).

Waldenström, Stellan, Vittisbofjärds svenska ortnamn och bebyggelsehistoria (Pori: Svenska kulturfonden i Björneborg, 2009).

Waldenström, Stellan, Norrmarks och Påmarks svenska ortnamn och bebyggelsehistoria (Pori: Svenska kulturfonden i Björneborg, 2010).

Waldenström, Stellan, Luvia svenska ortnamn och bebyggelsehistoria (Pori: Svenska kulturfonden i Björneborg, 2012).

Ankare i vila.

Holmöarna, en landhöjningsbygd ÅKE SANDSTRÖM

som en påminnelse om tidens gång

n mil utanför Västerbottenskusten ligger Holmön, eller egentligen Holmöarna – de är ju flera. Förutom många mindre skogs- och grusholmar och själva huvudön finns därutöver några större öar: Ängesön, Grossgrundet och Gadden eller Holmögadd. I åtminstone 600 år har det funnits bofast befolkning på Holmön. Tillgången på säldjur och strömming bidrog nog till bosättning liksom lättingärdade naturbeten för husdjuren. Flera familjer kunde sedan livnära sig här ute – året om. Kvinnor och barn sägs till stor del ha skött djuren och det småskaliga jordbruket medan männen låg ute på säljakt och fiske, eller var upptagna med handelsresor eller postfärder över Kvarken i väster- och österled. Tidigare beräkningar visar att Holmön bör ha fått sina första bosättare på 1300-talet (Sandström 1988). Tidpunkten grundas på tillkomsten av ett stort antal strandnära naturnamn just det århundradet. Ortnamnens språkdräkt visar att det var nordisktalande personer som var namngivare. En bevarad bebyggelsesägen från Holmön uppger att de första öborna var tre ”fiskarlappar” med namnen Håkan, Klemet och Kersten (med ”hårt” k). Namnen stämmer bra överens med de tidigast kända skatteböndernas namn, nästan samtliga kristna namn (Nordlander 1905, s. 298). Att dessa kolonisatörer var av samisk härkomst kan diskuteras (Sandström 2019). Rent tidsmässigt torde den första bosättningen på Holmön höra samman med det politiska läge som rådde uppefter övre Norrlandskusten kort efter Nöteborgsfreden 1323, vilken slöts mellan en spirande svensk kunga-

makt och storfursten i Novgorod, som visade tydliga expansionskrav norrut. Landområdena kring Bottenviken och Kvarken kom därför plötsligt att bli högintressanta även för svensk statsmakt och kyrka, inte minst som nytt skatteland och utökad leverantör av fisk och pälsbärande djur (Wallerström 1995, s. 30 f.). I dessa politiska strävanden låg förstås Holmön strategiskt till, för här möttes färdvägar kors och tvärs i Kvarken. En fast bondebefolkning här, och som var att lita på, skulle kunna bistå kungens och handelns aktörer med boställen och båtar, inte minst vid sjöolyckor och om vintern med hästforor i person- och posttrafiken på isen mellan Västerbotten och fogden i Korsholm. Holmöarnas naturoch kulturhistoria är också starkt förknippad med den snabba landhöjningen och dess effekter. Man talar här om en ”uppgrundning” med cirka 90 cm på 100 år, och beroende på den långgrunda havsbottnen – förutom väster om själva Holmön – har det därför snabbt blivit avsevärda landytor att föra in på kartorna. Vid tiden för Kristi födelse låg nästan alla Holmöarna ännu under vatten. Stora delar av arkipelagen är därför – ur geologisk synpunkt – nyligen födda ur havet. Se karta 1. För förståelsen av traktens ortnamnsförråd måste landhöjningens påföljder beaktas, och i många fall ger redan kartan med sina ekvidistanslinjer klara besked om ortnamnens tillkomsttid och innebörd. En snabb översyn av de uppenbart äldsta visar då, att sedan den första mängden strandnära ortnamn kom till, har landet höjt sig drygt sex meter. Denna slutled-

129

130

som en påminnelse om tidens gång

En medeltida farled genom Holmön

Karta 1a–c. Holmöarna under tre topografiska skeden: a) cirka år 0, b) cirka år 1300 e Kr och c) cirka 1970 e Kr. Rekonstruktioner av förf.

ning går att exemplifiera med ett helt koppel ortnamnsbelägg på i många fall ursprungligen ganska oansenliga lokaler. Att många hithörande sund-, fjärd- och viknamn därmed kommit att beteckna åkrar, sjöar eller myrar så högt över havsytan som sex meter, innebär alltså inte att de varit inlandsnamn vid sin tillkomst. De åberopade ortnamnsbeläggen och deras belägenheter i landskapet pekar i stället otvetydigt mot en tillblivelse redan på 1300-talet (Sandström & Sandström 2012; jfr Sandström 1988, 2017, 2019). I ljuset av det sagda går det att betrakta höjdlinjen 6 m på helt moderna kartor över Holmön (ställt i relation till havets normalvattenstånd nuförtiden) som traktens bosättningsgräns. På karta 2 framgår hur huvudön Holmön med sin medeltida by på inledningsvis tre bondgårdar, och skären däromkring, bör ha tett sig vid tiden för drygt sex meter högre normalvattenstånd än idag.1 1

Vid bedömningen av Holmöns yttre strandlinjer och en forntida innerfarleds sträckning genom ön (se nedan) har min utgångspunkt varit en översiktskarta från Umeå kommun med noggrant markerade ekvidistanslinjer på var och varannan meter, skala 1:50 000. Den nya kartbilden ger oss därför en i väsentlig grad rättvisande bild av 1300-talets Holmön.

Långt in på medeltiden gick det att segla och ro i nord-sydlig riktning rakt genom Holm ön längs en bitvis grund farled, hela sträckan i skydd av större holmar på vardera sidan (Sandström & Sandström 2012). En genomgång av det äldre lantmäterimaterialet från området visar att de södra delarna av farleden fanns kvar ända in på 1700-talet men också att flera ortnamn fortfarande vid den tiden lämnat vittnesbörd om den äldre vattenleden. Också ännu levande ortnamn, som Mjösundet (till fsv. mjö ’smal’) och Viken på en räcka upplandade vattenområden utefter nedre farleden samt Gran (till grand ’grund’, se nedan) på ledens norra flank helt nära Byvikens hamn och färjeläge, återspeglar medeltida topografiska förhållanden. Ortnamnen Gåsflötan, Orrskäret, Västerön och Båtskäret (Båskiär 1695) på fyra sedan länge tillandade holmar väster om det gamla sundet hör också hit, liksom nog också ortnamnet Jönsen på en del av området mellan restsjöarna Ytterviken, Innerviken och Västerviken vid samma farled. Att Jönsen kunde hållas samman med det i Stockholms skärgård och norra Roslagen så väl kända önamnet Jönsen (äldst belagt 1691) på fyra högre klippöar, alla belägna vid gamla sjöleder men utan att ha låtit sitt namn förklaras av ortnamnsforskningen (Stahre 2011, s. 244 f.), är väl troligt. Den gamla farleden genom Holmön var i sin mellersta (och minst djupa) del nog ändå redan torrlagd då landtagarna Håkan, Klemet Jämför här även karta hos Lundberg 1989, s. 11, som belyser hur Holmöarna bör ha sett ut vid 1400-talets början, här efter 5-metersnivån på en topografisk karta från 1971.

som en påminnelse om tidens gång

och Kersten anlände för att bosätta sig med sina familjer på ön. I varje fall fanns här en första ansats till landbrygga över till den västra fast betydligt mindre halvan av huvudön. Både mot norr och söderut härifrån ”högsta refvet” (Ekdahl 1827, se nedan) erbjöd den fortlöpande strandförskjutningen sedan nya ängs- och åkermarker för uppodling allt eftersom. Strax norr om landbryggan upparbetades det vi idag känner som byns viktigaste åker, omtalat Åkern (Söråkern EK 1959) och Nya åkern (1827, se nedan). Den sist torrlagda delen nära Byviken i norr kom å andra sidan att få heta Grand (Gran, Grantegarna KrA 1796), sedermera ändrat till Nördåkern, ung. ’den nordligare delen av Åkern’. Ortnamnet Grand på den norra, sandiga åkerdelen anknyter etymologiskt till grund n. ’grunt område’ (jfr Lundström 2015, s. 259 f.) men torde av de många sammanhang där namnet ännu förekommer längs övre Norrlandkusten mer specifikt ha betecknat ett genom landhöjningen frilagt uppgrundningsland. Farleden närmast söderut från landbryggan blev med tiden en åker kallad Potten (uttal: pö´ttn), bildat till pott, putt m. ’vattenpuss, mindre tjärn’. På en karta av lantmätaren Hans Kruuse, daterad 1695, heter det om området i stället Sälting wijkan (KrA). Enligt en karta från 1799 (af Klint, KrA) anknöt denna forna havsvik i söder till ”Södra Byviken”. Öbornas allra först uppodlade åkerstycken sägs dock ha funnits uppe bland gårdarna i byn, vilket styrks av uppgifter efter prästmannen Nils Johan Ekdahl från hans besök på ön 1827:

131

Karta 2. Holmön på 1300-talet, det vill säga då havsytan i Kvarken stod drygt 6 m högre än idag. Av kartan och dess ortnamn framgår att en stor del av dagens Holmön låg under havets yta vid tiden för den första bosättningen. Kartbearbetning av Mathias Strandberg (efter Sandström 1998, s. 13) i Sandström 2019, s. 108.

132

som en påminnelse om tidens gång

På Holmön äro gamla åkrarne igenlagda som först odlats på höjderna i Klemets gården och wid gamla tjärndaln. Nya åkern ligger der förr ett sund flutit, är sandig men ej derför så mager. Skeppswrak är funnet ofvanom åkern på högsta refvet. Per Pers son [f. 1746] hade sett det. […] Holmön tycks ha bekommit sitt namn af flera fritt i hafvet liggande holmar och skär som genom ut- och uppgrundning blifvit i senare tider förenade till en ö. [Litt. A 14 Ab s. 171, ATA.] Liknande uppgifter om båtrester återkommer också i Ella Odstedts uppteckningar från Holmön 1930, såsom det följande under rubriken ”Minnen från den tid, då havet gick högre”, nedskrivet efter ”smedskan” Regina Wikander, född 1847: Dom har funnit flera fartyg ända oppå Kvarnhammarn här sör i byn, som har gått under. Vattnet gick så högt förr. Det var väl bara som nå skär här. Då dom har ristat (vid plöjning) har dom funnit nere i jorden utav gamfartyg också. [ULMA 3104:3, s. 6.] Ella Odstedts (1930) anförda ortnamn Kvarnhammaren avser den nyss omtalade landbryggan – hos Ekdahl 1827 ”högsta refvet” – i dalen nedanför gårdarna och där det tidigare funnits två väderkvarnar (Löfgren & Sandström 2018, s. 26). Samma tema om landhöjningens effekter på detta område möter oss också i en notis ur

etnologen Åsa Nymans uppteckningar från Holmön 1947 efter bonden och kyrkvärden Karl A. Holmberg (1872–1954) på gården Kall Kalls (ä. Klemets): Bergudden [i väster] anses förr ha varit en liten ö, och havet skall ha gått ungefär där landsvägen [längs Åkern] nu går, alltså utefter den lägsta delen av Holmön. På ett par ställen har man vid plöjning funnit vrakspillror i jorden. På ett ställe kom ett rätt stort stycke av sidan på en båt i dagen, och kyrkvärden Holmberg har på sina ägor grävt fram en åra. [ULMA 23653.] Till landhöjningsscenariot hör då också nästföljande upplysning om åkerstyckena längs den forna sjöleden genom Holmön, ur Läsning för folket 14 (1848, s. 375): Denna del af ön [är] af obetydlig höjd öfwer hafwet. Ännu lefwande gamle män weta att berätta från sin ungdom, att man seglat med stora skälbåtar mellan delar af Holmön, som då woro små skär, men nu äro fast land. Den ovan nämnda ”Södra Byviken” (1799) tycks alltså vid öns bebyggelseperiod ha nått åkerstycket Potten (Sälting wijkan 1695), numera med ett höjdläge på drygt 6 meter över havet. Och det var på en liten höjd på nordvästra kanten av denna havsvik som ”fiskarlappen” Kersten (Chriistiern 1543, dial. Kerste, Kerstop o.d.) valde att bosätta sig. Det var också här någonstans det fynd av vrakdelar som

som en påminnelse om tidens gång

N. J. Ekdahl (1827), Ella Odstedt (1930) och Åsa Nyman (1947) nämner blev funna i åkerjorden. Flera sagesmän förknippar också ”fiskarlapparna” i bebyggelsesägnen med fornminnet Orrskärskyrkogården, beläget på det redan under senmedeltid tillandade Orrskäret sydväst om byn. Orrskäret tycks – jämte näraliggande området Jönsen och Västerviken, nu insjö – ha utgjort Holmöns första kyrkplats med tillhörande natthamn. Platsen anses ha tjänat dåtidens befintliga sjötrafik genom Kvarken och norrut (Huggert 2004). Man kan nämligen i det historiska materialet se, att det under medeltid förekom en betydande seglation mellan Stockholmsområdet och det nordligaste bottniska området i vilken borgare och handelsmän från Mellansverige engagerade sig, liksom den bottniska kustbefolkningen själv (Edlund 2009, s. 198 f.). Likaså måste Kvarkenområdets sjöförbindelser i öst-västlig riktning ha varit betjänta av Orrskärets natthamn (Sandström & Sandström 2012).

Landhöjningen och huvudöarnas namn

De största öarna i Holmöarkipelagen är som nämnts Holmön, Ängesön, Grossgrundet och Gadden (Holmögadd). I följande avsnitt vill jag belysa hur strandförskjutningens verkat moderniserande på dessa större öars namn allt eftersom de ändrat sin form eller utökat sina strandlinjer. Till samma scenario hör då också namnet Fjäderägg på två intilliggande grusoch stenholmar ett par sjömil nordost om Holmön. Här har i synnerhet den större (Stor-

Fjäderägg), med sina betydligt fler tomtningar från 400-talet och framåt till medeltiden, och med sin stora mängd av labyrinter, kompassrosor och husgrunder, anlagda av strömmingsfiskare från 1300-talet och framåt, samt inte minst rikedomen på säl i vattnen och på isarna runt omkring, blivit ett kärt besöksmål. På den numera nedlagda fyrplatsen från 1851 hyser fyrvaktarbostäderna i var sitt boningshus en viktig fågelstation för ringmärkning och ett prisbelönt STF-vandrarhem för övernattning. Men jag väljer att inleda belysningen av huvudöarnas ortnamn med Holmöarkipelagens sydligaste utpost, ön Gadden, eller som den också brukar kallas: Holmögadd, efter den här från år 1760 belägna fyrplatsen med samma namn.

Gadden

Gadden är vid sidan av Holmögadd det numera mest använda ortnamnet på utskärgården längst söder ut bland Holmöarna. Sundet Gaddströmmen utgör här dess naturliga gräns mot skärgårdarna norrut. Gadden torde i första hand kunna förstås som en kortform av fyrplatsnamnet Holmögadd men kan också ha utgått från endera naturnamnen Bastugadden (Gadden 1661) eller Sörgadden på två äldre sten- och klippholmar i området, det senare namnet på det allra längst i söder belägna stället för fyrplatsen från 1760 – i början med en vippfyr med enkel vaktstuga och ett skjul för fyrkolet. Sörgadden var då bara en ”gadd” bland flera, jämte ”gaddar” norr därom med namn som Nördgadden, Nördetsgrundet, Mellangadden, Skalmhällan, Stor-Oxbådan och

133

134

som en påminnelse om tidens gång

alltså Bastugadden, det senare dåmera ett skär med fiskestuga (bastu). Ett äldre namn på Sörgadden var Sönnerstgrundet, ung. ’det sydligast belägna grundet (på Holmön)’. Ett gammalt naturnamn på samma utskärgård är också Gaddarna, bland ortsborna med uttalsformen Gadda (grav accent) och på de äldsta kartorna till exempel ”Holmöö Gaddarne”, ”Holmöö-gaddorna” och liknande. Pluralformen Gaddarna härrör förstås från tiden då utskärgården här inte bestod av så mycket mer än en samling kala skär och grundklackar att dra nytta av för säljakt och fiske. För passerande sjöfarare var de med sitt läge mitt i farleden betydligt mer äventyrliga, som intygas av att de exponeras på en karta från 1626 av Anders Bure (Bureus), där för övrigt också namnet Gaddarne infogats (KrA). Då utskärgården med sina ”gaddar” beskrivs i en avhandling från 1731, av Jonas Ask bördig från Umeå, framgår detsamma: ”För sjöfarare göra de klippor, som kallas Gaddarna, vägen här farlig; de skjuta fram på södra sidan av [Holm]ön i en lång rad och äro beryktade för många skeppsbrott” (Ask 1928, s. 69). Ortnamnet Gaddarna minner alltså om en äldre topografisk verklighet, som sedan långsamt förvandlats av landhöjningen till ett allt större och mer sammanhängande landområde, och som det till slut ansetts lämpligare att benämna Gadden. Vid sidan av detta namn och Holmögadd kan man om samma landområde numera också höra namn som Gaddlandet, Gaddskäret och Gaddön. Ortnamnselementet gadd m. avsåg nog i namnexemplen ovan att beskriva en vertikalt

uppstickande grundklack (utklippa eller dylikt), och med denna betydelse återfinns gadd i en mängd ortnamn på kobbar och skär i Östersjön och norrut, särskilt i ytterskärgårdar. Från finlandssvenskt håll omtalas från Skärgårdshavet Jurmo gaddar, Aspö gaddar och Kökars gaddar jämte åtskilliga särnamn på -gadden. Den hos oss i Västra Kvarken äldre formen Holmö gaddarna torde ha uppstått bland sjöfarare eller tidiga sjökortsmakare för att undvika förväxling med ökända Bergö gaddar (Wargö gaddar ca 1850) och Malax gaddarna på grunda och för sjöfarten farliga skärgårdsområden i Östra Kvarken.

Grossgrundet

Ett gammalt namn på skärgårdsområdet norr om Gaddströmmen är Grossgrunden, dial. grå`ssgrönna. Denna pluralform har emellertid kommit att allt mer ersättas av kollektiven Grossgrundet eller (bland traktens sommarstugeägare) kortformen Grossen. Många bemödar sig dock med att växla mellan namnformerna, så att de senare används om själva huvudön, det äldre Grossgrunden i stället om skärgårdsområdet som helhet. För denna del av Holmöarna fungerar sedan lång tid tillbaka sundet Halörsströmmen som naturlig avgränsning norrut. På andra sidan ”strömmen” möter oss Ängesön och dess södra skärgård. Men att också singularformen Grossgrundet kan vara en gammal alternant till Grossgrunden antyds av de tidiga beläggen Gråsgrunde och Grååsgrunde på två kartor från 1661 och 1666 av lantmätaren Johan Persson Gedda (LMS).

som en påminnelse om tidens gång

Förleden i Grossgrunden måste vara genitiv pluralis av fornsvenskans *grót n. ’sten’, identiskt med fornnorskans grjót n. ’sten, stenig mark’, i sammansättning med grund n. ’grunt område’. Seth Larsson (1930, s. 123) härleder Grossgrunden till ett äldre *Gråsjälgrunden, en tolkning som dock får avvisas. Följaktligen visar också det gamla namnet Grossgrunden om en av landhöjningen starkt förvandlad havsmiljö, där ett inledningsvis större grundområde med stenar och stenhällar, belägna nära eller strax under vattenbrynet, undan för undan rest sig och sedan vidgats till en hel ögrupp. Idag kännetecknas huvudön Grossgrundet i denna ögrupp av en urskogsliknande vegetation med en ovanligt rik flora och fauna.

Ängesön

Det utbredda skärgårdslandskapet som en gång fanns mellan Holmön och Grossgrunden har också genomgått stora förändringar fram tills idag och blivit till en så gott som sammanhängande och milsbred ö, Ängesön kallad. Namnet Ängesön är ändå förhållandevis ungt. Ja, det finns fortfarande ortsbor som inte gärna tar det i sin mun! Man föredrar i stället det gamla namnet Skärigården, sjä´regårn. I skrift dyker Ängesön ändå upp så tidigt som på Bergner & Klingbergs avvittringskartor från 1787–88, här som Änges Öhn (LMS). Ett namn på trakten som anförs dessförinnan är Segskär (Seghskiär 1661), äldst belagt på Johan P. Geddas kartor från 1661 och 1666, och ännu idag kvarlevande som Sikskäret och Sekas. Kanske fann lantmätarna i sina förrättningar

öbornas eget Skärigården allt för allmänt att ansätta på en så stor ö som det här var frågan om, varför man i stället tillgrep ett helt nytt eller i andra fallet redan befintligt namn från området. På Ängesön med dess flacka landskap saknas nästan helt och hållet markerade bergskonturer. Angränsande vattenområden är dessutom merendels grunda. Landhöjningens effekter på området har därför varit extra stora här. Ett riktigt gammalt namn på Ängesön är också Skären, sjä:´ra (Skiären 1695). Med detta namn – och Skärigården – avsåg man förstås inte bara huvudön utan även däromkring närbelägna holmar, skär och grundområden. Ett slags förstadium till ortnamnet Ängesön är också Ängsskäret (Ängsskiäret 1695) och ganska troligt också det ett kameralt namn. Bägge innehåller ordet änge n. ’mark för naturslåtter’ och kan då tolkas som ’ön där man bedriver ängsslåtter’ resp. ’skäret med slåtterängen’. På Ängesön (och dess förstadier) fanns från åtminstone 1600-talet ett femtiotal noggrant utstakade områden för höslåtter och lövtäkt, s.k. ängeslotter, vilka skiftade mellan öns bönder på viss tid. Varje vinter fördes härifrån till byns ladugårdar cirka 270 skrindor hö, att jämföra med bara sju lass från ängena på själva Holmön. Vid byns laga skifte 1903/07 upphörde denna noggranna hävd. Sundet, som sedan hedenhös skiljt Holmön från skärgården söderut, vars äldre namn också är Sundet, har nu grundats upp betänkligt. Det har också smalnat av och på något håll nästan upphört. Om sundets naturligt avgränsade delar används idag om norra delen Nordi-sundet,

135

136

som en påminnelse om tidens gång

noli-, om den södra Söderi-sundet, söi-, och om den insjölika mellersta delen Gäddbäckssundet, jäbbäcks-sönne efter fiskeläget Gäddbäck. Men Ängesön brukar också avdelas under namnen Storskären och Lillskären, det senare om det mindre skärgårdslandskapet öster om Gäddbäckssundet och norrut. Som gräns mellan Stor- och Lill-Skären har man räknat den roddled (med tiden ett så kallat båtdrag) som förr utgick från Gäddbäckssundet österut mot Östra Kvarken. Ordet skärgård, i yngre fsv. skärigardher, finns inte belagt i äldre fornsvenska. När det då talas om skärgården används i stället ordet skär i plural form, till exempel i skärium ’i skären’. Först i slutet på 1500-talet börjar skärgård bli vanligt i svenskan med den alltjämt brukliga innebörden ’skär som ligger i närheten av varandra och som avgränsar kusten mot det yttre havsbandet’. De bägge ordens innebörd och kronologi stämmer förstås bra in på vad som här sagts om de äldsta alternativen Skären och Skärigården för namnet Ängesön. Med Holmöns första bosättare på 1300-talet tillkom på holmarna och vikarna runtomkring en rik och för tiden funktionell ortnamnsflora. Bland önamn på Ängesön som bör ha namngetts redan då kan nämnas Bredskäret, Gladskäret, Labbskäret, Lataskäret, Sikskäret (Segskiär 1661), Knivingen, Torskallen, Gråsjälbådan, Trättesbådan, Knivögern, Hal ögern och Ongkastögern – här namnformer på idag ganska höga lokaler, noterade efter nutida ortsbor. Ortnamnselementet båda avser ett grund i bebådande, öger är en sydvästerbottnisk form av fsv. *ør m. ’grus, stenholme’.

Minnet av Skärens (eller Skärigårns) alla holmar och grundklackar återfinns idag som höjder i ett myr- och skogsbeklätt landskap där forna sund och vikar bara kan anas som kvarvarande insjöar och myrsänkor. De upplandade lokalernas äldre namn är i många fall alltjämt bevarade.

Holmön

Landhöjningen har också förändrat Holmön, om än i mindre utsträckning än hur den påverkat de andra huvudöarna. Förändringen gäller i synnerhet Holmöns mer långgrunda strand- och vattenområden i öster. Västra delen har klarat sig bättre, vilket går att förklara med den djupa förkastningsspricka som sträcker genom Västra Kvarken och vars östra brant når ända in mot Holmölandet. Om landhöjningens effekter på mer centrala delar av Holmön har jag redan berättat här ovan under rubriken ”En medeltida farled genom Holmön”. Namnet Holmön på Holmön, äldst känt i former som Holmeön (1539), Holmöön (1543), Holmönn (1546) och liknande, har behållit sin huvudsakliga namnform sedan det först dök upp i skrift. Namnet har vanligtvis tolkats som ’ön (ölandet) med holmarna’ (till exempel av Ekdahl 1827 och hos Hallström 1926), vilket förstås stämmer bra med de topografiska förhållanden som rådde vid tiden för öns bosättning på 1300-talet och flera sekler dessförinnan. Önamnet Holmön kan emellertid också ha utgått från ett osammansatt fsv. *Holma ’Holmar(na)’ som genom försvagning av a och epexeges då blivit Holmeön (1539) > Holmön.

som en påminnelse om tidens gång

137

Att Holmön i stället kunde innehålla det svagt belagda mansnamnet Holme, som också föreslagits (Huldén 1988, s. 166, SOL (2016), s. 130 och NU 4 (1996), s. 334), det vill säga här med grundbetydelsen ’Holmes ö’, är mer osäkert. Personnamnet Holme finns i fornsvenskan bara belagt i en enda källa och det är från Åland. Dessutom vet vi ganska säkert, att de första som bosatte sig på Holmön (jämte sina familjer) var personer med namnen Håkan, Klemet och Kersten.

Lill- och Stor-Fjäderägg

Namnet Fjäderägg, bland ortsborna och i äldre källor i stället Fjärägg, avser två näraliggande och i formen (förutom storleken) nästan lika öar belägna några få sjömil norr om Holmön. Den äldst kända namnformen på den större ön – eller mer egentligt skäret – är Fiärägg (bh 1650, 1671) och Fiährägg (bh 1674), att jämföra med det folketymologiskt präglade ”Fjä derägg”, äldst belagt på en karta från 1714. Förleden fjär- kan nämligen vid sidan av andra betydelser (se nedan) också betyda ’(fågel) fjäder’. Om de bägge skären tillsammans finns också tidiga namnbelägg som fiereggen (Bureus 1626), dock redan i en skrivelse från landhövdingen från 1662 det yngre Fiedereggen. Att dessa pluralformer kunde vara ett singulärt Fjäreggen (> Fjädereggen) på det större av skären finner jag alltså mindre troligt. Frågan om vilketdera ägg n. eller egg ’egg, vass kant’ (fsv. æg, egh, fvn. egg m. (n.) ’ds.’) som kan ha gällt vid namngivningstillfället kan diskuteras. Rimligast vore, som jag ser det, att

förstå ägg i 1600-talsbeläggen Fiärägg o.likn. anspelande på skärens runda och något toppiga form. Någon utmärkande egg (vass kant) saknas på bägge håll. – En dialektal namnform om de båda är också pluralen Fjäräggskära, dvs. Fjä(de)rägg-skären. De äldre namnformerna Fjärägg/-egg erbjuder bäst en härledning till det i svenska dialekter vanliga ordet fjära ’jämnlöpande fåra, rand’ (Rietz 1867, s. 143a), åsyftande skärens våglika stensluttningar med jämnlöpande stenfåror eller ränder. Ortnamnet Fjärägg vore därmed att förstå som ’det fårade ägget’. När snön på vintern lägger sig i de regelbundna stenfårorna framstår de som svart-vitrandiga. Kanske namngavs de därför utifrån sin vinterskrud av säljägare ute på omgivande vårisar. Stenfårorna har skapats av havsisens och i viss mån vågornas skjutande krafter vid vissa tillfällen, det vill säga när gruset och stenarna i

Figur 1. De vågformade stensluttningarna på Stora Fjäderägg (dial. Stor-Fjärägg) berättar om den fortlöpande landhöjningen. På konstnären Åke Pettersson-Nåws teckning framträder generationer av gamla strandlinjer på skärets sydvästra sida. De påminner om årsringarna i ett träd. Efter PetterssonNåw 1988, s. 77.

138

som en påminnelse om tidens gång

trakterna, där fåglar lägga sina ägg. Sålunda äro Fjaer-Eggen ingenting annat än avlägsna och de yttersta öar, på vilka fåglar lägga ägg.” – Om fler sätt att tolka ortnamnet Fjärägg, se Sandström 1990.

Karta 3. Holmöarna om ca 250 år, efter Lundberg 1989, s. 14. Den globala uppvärmningens inverkan på havsnivån i framtiden är här ej beaktad.

Holmöarna i framtiden

dem fanns vid strandkanten. Den fortlöpande strandförskjutningen gjorde sedan sitt för att fårorna (eller ränderna) höjdes med landet allt eftersom. Också den stora Trappudden längst norrut på Holmön uppvisar samma trappstegsvisa landhöjningsfenomen. Men här har stenfårorna längs efter dess branta västsida i stället liknats vid trappor. Östsidan består mest av klippavsatser och hällar. Ordet fjär har av Ask [1731] 1928, s. 69 – i den hos honom anförda formen ”Fiær-Eggen” – i stället tolkats som ”mycket avlägsen”, och efterleden det är ”ställen och klippor i havs-

Genom att utnyttja ett sjökorts 3-meterkurva längs Holmöarnas kust kan man göra sig en föreställning om hur också framtiden kommer att te sig här. Då framträder huvudöarna Holm ön, Ängesön och Grossgrundet jämte kringliggande kobbar och skär som en drygt två mil lång sammanhängande ö; se karta 3. Också den förhållandevis långgrunda kusten i öster kommer då att torrläggas och bilda stora uddar ut i havet. Gadden (Holmögadd) längst i söder kommer också att svälla ut över sina grunda närområden, samtidigt som helt nya sjösystem och holmar bildas. Av de båda Fjäderäggen i nordost kommer särskilt den mindre att utöka sitt territorium, den större mer måttligt på grund av dess ganska branta strandförhållanden. Holmöarnas västra flank, med sina jämförelsevis djupa stränder och därutanför den välkända fördjupningen i jordytan längs Västra Kvarken, kommer ännu länge att vara sig lik.

som en påminnelse om tidens gång

Käll- och litteraturförteckning Arkiv

Antikvariskt-topografiska arkivet (ATA), Stockholm: Ekdahlska samlingen, uppteckningar från Holmön 1827 (Litt. A 14 Ab s. 171).

Institutet för språk och folkminnen (ISOF), Uppsala: a) sägner och folkminnen upptecknade av Ella Ohlson

Odstedt (ULMA 3104:1–3, 1930); b) etnologiska och folkloristiska uppteckningar av Åsa Sjödin Nyman (ULMA 23653, 1947).

Krigsarkivet, Stockholm (KrA): a) ”Geometrisk Afrijtningh, Delineation och Uträchningh öfwer Holmö byens ägor […]. A:o 1695”, av Hans Kruuse daterad i april 1695 (Karta XI, D, 3:O); b) ”Charta öfver

Westra Quarken […]” av Gustaf af Klint 1799 (Litt. XIV: 10; Handritade kartor bd 3, Norrland med delar av Lappland).

Lantmäteristyrelsens arkiv, Gävle (LMS): a) ”Orbis arctio”, karta över Norden av Anders Bure (Bureus),

skala 1:1 000 000; b) ”Geographisk Afritningh af Umeå sochn i Wästerbotns södre contract” från 1661

och 1666 av Johan Persson Gedda (LMS Z 31 Umeå sn). Karta 1666 baseras till stor del på Geddas karta och namnformer från 1661; c) ”Holmö byes åker och därtill rådande ängestegar […] 12 juli 1729” av

Nils Brenholm 1730 (LMS Z11-2:2); d) ”Charta öfver Holmön med the thäromkring belägne Skiär och Öar […]. Upprättad för Afvittrings skull Åren 1787 och 1788 af N. Bergner genom P. Klingberg” (LMS 1787/88b:1–7); e) ”Charta öfver Holmö Bys Inägor […] Afmätte och Storskiftade år 1796” av Abraham Strinnholm 1800 (LMS Z11-2:8).

Umeå kommun, kartavdelningen: Översiktskarta (med ekvidistanslinjer) över norra delen Holmöarna (1984).

Författarens arkiv, Umeå (ÅSa): a) ortnamns- och folkminnesuppteckningar gjorda för denna artikel; b) ortnamnsförteckning med beläggsår.

Litteratur och tryckta källor

Ask, Jonas, ”Om staden Umeå och näraliggande pastorat: En gradualavhandling av år 1731”, övers. av J. V. Lindgren, Västerbotten (1928).

Edlund, Lars-Erik, ”De norrbottniska dialekterna – några nordiska perspektiv”, Norrbotten (2009). Ekonomisk karta över Sverige [EK], Skala 1:10 000 (Stockholm, 1959).

Hallström, Gustaf, ”Bottenhavssvenskarnas urgamla mötesplats”, Svenska Dagbladet, Söndagsbilagan 2 maj (1926).

Huggert, Anders, ”Ett senmedeltida kapell på Holmön”, Västerbotten 4 (2004).

Huldén, Lars, ”Från några underliga öar i Österbotten till Aura å”, i Ingemar Olsson 25 augusti 1988, Meddelanden från Institutionen för nordiska språk vid Stockholms universitet 28 (Stockholm: Stockholms universitet, 1988).

139

140

som en påminnelse om tidens gång

Larsson, Seth, ”Några västerbottniska ortnamn”, Västerbotten (1930).

Lundberg, Stellan, ”Holmön – en landhöjningsprodukt: En kartberättelse om hur Holmöarna stigit upp ur

havet”, i Birgitta Fritzdotter (red.), Holmön – i våra hjärtan (Umeå: Holmöns stugu- och intresseförening, 1989).

Lundström, Ulf, Bebyggelsenamnen i Bureå, Burträsks och Lövångers socknar i Skellefteå kommun, Nordsvenska 23 (Umeå: Umeå universitet 2015).

Läsning för folket 14 (Stockholm, 1848).

Löfgren, Ulla & Åke Sandström, Skvaltor och väderkvarnar: Om Holmöns kvarnar förr och nu, Skrifter utgivna vid Holmöns båtmuseum 6 (Umeå: Föreningen Båtmuseets vänner, 2018).

Nordlander, Johan, 1543 Jordha Boocken wthaaf Westhrabotnen: Med anmärkningar, Norrländska samlingar 6 (Upsala: Almqvist & Wiksells, 1905).

Norrländsk uppslagsbok, del 4. Ett uppslagsverk på vetenskaplig grund om den norrländska regionen [NU 4], LarsErik Edlund (red.) (Umeå: Norrlands universitetsförlag, 1996).

Pettersson-Nåw, Åke, Västerbotten – storspovens län 350 år (Umeå, 1988).

Rietz, Johan Ernst, Svenskt dialektlexikon: Ordbok öfver svenska allmogespråket (1867) (Lund: Gleerup, 1962). Sandström, Joar & Åke Sandström, ”Tultret på Hamntutterhällan: Kring ett medeltida inseglingsmärke på

Holmön”, i Niklas Huldén & Kasper Westerlund (red.), Bottnisk kontakt XVI. Maritimhistorisk konferens, Skärgårdscentrum Korpoström 3–5 februari 2012 (Helsingfors, 2012).

Sandström, Åke, ”Ortnamn och tidig bebyggelse på Holmön”, i Annika Sander (red.), Bottnisk kontakt IV. Maritimhistorisk konferens, Skellefteå museum 5–7 februari 1988 (Skellefteå, 1989).

Sandström, Åke, ”Namnet Fjäderägg”, Fåglar i Västerbotten 15:1 (1990).

Sandström, Åke, Holmöns båtmuseum, Sevärt i Västerbottens län 11 (Umeå, 1998).

Sandström, Åke, ”Holmöns ortnamn: Studier av huvudleder som ortnamnselement”, i Lars-Erik Edlund & Marianne Nordman (red.), Språkmöten i Västerbotten och Österbotten, Bottniska studier 4 (Umeå & Vasa: Kungl. Skytteanska Samfundet & Svensk-Österbottniska Samfundet, 2017).

Sandström, Åke, ”Sägnen om fiskarlapparna på Holmön”, Svenska landsmål och svenskt folkliv: Tidskrift för talspråksforskning, folkloristik och kulturhistoria 141 (2018, tryckt 2019).

Sjökort nr 106 Umeå, utgivet av Kungl. Sjökarteverket (Stockholm, 1921).

Wahlberg, Mats (red.), Svenskt ortnamnslexikon: Utarbetat inom Språk- och folkminnesarkivet och Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet [SOL] (Uppsala: Uppsala universitet & Institutet för språk och folkminnen, 2016).

Stahre, Nils-Gustaf, Ortnamn i Stockholms skärgård (Stockholm: Max Ström, 2011).

Wallerström, Thomas, Norrbotten, Sverige och medeltiden: Problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi 1, Lund Studies in Medieval Archaeology 15:1 (Stockholm: Almqvist & Wiksell International, 1995).

I landhöjningen reser sig också sommarblomster och fiskarstugor. Allt har sin tid.

I hjärtat av Höga Kusten CHRISTER NORDLUND

som en påminnelse om tidens gång

ngermanland förknippades länge med det ”röda” Ådalen: en region präglad av järnbruk, skogsnäring, rykande fabriksskorstenar och en politiskt laddad arbetarhistoria. Numera är det snarare den ”gröna” Höga Kusten som gäller (Mårald 2008). Att området någonstans mellan städerna Härnösand och Örnsköldsvik är Höga Kusten är idag så självklart att det tas för givet – åtminstone av dem som inte har varit bosatta där under någon längre tid. Namnet Höga Kusten återfinns på kartor och vägskyltar, i litteratur och turistbroschyrer och i många andra marknadsföringssammanhang. Att den väldiga hängbron över Ångermanälven, om än efter viss diskussion, döptes till Höga Kusten-bron är ett uttryck för detta förhållande, liksom de många affärer, restauranger, campingplatser och så vidare som utger sig för att vara ”Höga Kustens pärla” alternativt ligga ”i hjärtat av Höga Kusten”.1 En annan uppfattning, som numera är vida spridd och accepterad, är att naturen i Höga Kusten är utomordentligt värdefull. Höga Kusten hyser inte bara en Nationalpark och en mångfald naturreservat. På grund av områdets extraordinära landhöjning sedan istiden utkorades Höga Kusten vid millennieskiftet till världsnaturarv och upptogs därmed på UNESCO:s världsarvslista. Det blev därmed det första världsnaturarvet i norra Europa. Sedan 2006 delar Höga Kusten denna världs1

Detta kapitel bygger på Christer Nordlund, ”Hur kusten blev hög: En historisk och landskapsteoretisk studie av Höga Kusten”, i Erland Mårald (red.), När Ådalen var röd och kusten blev hög (Umeå: Umeå universitet, 2008).

arvsstatus med Kvarkens skärgård i Finland, som också präglas av landhöjningen. Var Höga Kustens geografiska gränser går och vad området egentligen inbegriper har varit en omtvistad fråga. Men det intressanta med Höga Kusten är att såväl platsens stora naturvärden som själva namnet Höga Kusten är förhållandevis sena företeelser. Namnet började nämligen inte användas förrän under 1970-talet. Det nya och snabbt framgångsrika namnet svarade bra mot områdets fysionomi; kusten är onekligen hög på sina ställen. Men bakom namnet och platsens etablering finns också en historia, som motiverar frågan: Hur gick det till när Höga Kusten, från att ha varit ett icke definierat område, eller rättare sagt, flera olika områden med andra namn och andra konnotationer, blev en välkänd plats och när denna plats sedermera blev ett världsnaturarv?

Den höjda kustens attraktionskraft

I det område som idag är Höga Kusten har människor levt i tusentals år. Kännedomen om att förhållandet mellan land och vatten ändras över tid har här liksom på andra håll runt Bottenviken förmodligen traderats i flera generationer. Men för att göra en lång historia kort kan man säga att det var naturforskare, främst geologer, som under 1800-talet vetenskapliggjorde landhöjningslandskapet och som från vetenskaplig utgångspunkt därigenom tillskrev platsen dess speciella naturvärden. I fokus för forskarnas studier var särskilt det branta Skuleberget och naturen däromkring. Efter ett par decenniers debatt fastslogs i början av 1900-talet att det var just här som land-

145

146

som en påminnelse om tidens gång

höjningen i Skandinavien hade sitt maximum (Nordlund 2001). Under 1900-talets gång bidrog författare, konstnärer och turister till att förstärka och utvidga denna värderingsprocess. Kuststräckan gavs med tiden lyskraft genom konstverk och berättelser av kulturpersonligheter som Helmer Osslund, Ludvig Nordström, Birger Norman, Arne Olsson och många andra. Författaren och journalisten Olof Högberg (1855–1932) är en annan Norrlandsskildrare från trakten, främst känd tack vare den mäkti-

Figur 1. Det branta Skuleberget har länge väckt människors nyfikenhet. Enligt sägen ska en grotta vid bergets sydsluttning ha utgjort ett tillhåll för rövare, något som Kerstin Ekman tog fasta på i romanen Rövarna i Skuleskogen (1988). Teckningen som visar ”Skulu Berget” är från 1760 och gjord av David Ludvig Meyer.

ga romansviten Den stora vreden (1906). Högberg var även medförfattare till skolläroboken Medelpad och Ångermanland (1921), där han på ett pedagogiskt sätt utredde landhöjningsfenomenet för de yngre skolbarnen. Läroboken handlar om en pojke vid namn Petter Nyfiken som med hjälp av den mystiske Gråe Jägaren – en av huvudkaraktärerna i Den stora vreden – utforskar naturens och kulturens mysterier i hembygden. I det inledande kapitlet, med rubriken ”Huru havet fordom sträckte sig”, står de tillsammans på Skulebergets topp

Figur 2. Parallellt med naturforskarna bidrog konstnärerna till att upptäcka och uppmärksamma det norrländska naturlandskapet. Efter utbildning i Stockholm och Paris sökte sig Helmer Osslund (1866–1938) norrut för att gestalta fjällvärlden men också Ångermanlands ådal och Nordingrå. ”Höstafton Nordingrå” är hans mest kända målning från trakten. Den utfördes 1910 och ställdes ut på världsutställningen i San Francisco 1915, där den belönades med guldmedalj. Målningen har använts i många sammanhang, bland annat i Höga Kusten-utredningen och som omslag på Torgny Lindgrens roman Pölsan (2002).

som en påminnelse om tidens gång

och diskuterar hur platsen kan ha sett ut i ett tidigare skede. Petter noterar själv flera tecken på att havet måste ha stått högre i äldre tider, men, förklarar Gråe Jägaren, det är inte vattnet som sjunkit utan landet som har rest sig ur vågorna: ”De lärde ha mätt och räknat ut, att landet höjer sig ur havet så där halvannan aln varje hundra år” (Rieck-Müller & Högberg 1921, s. 16). Som genom ett trolleri förflyttas sedan Petter flera tusen år tillbaka i tiden och hamnar på Skulebergets topp, som nu endast utgör ett litet skär. Där blir han stående med kallt vattenskvalp runt stövlarna, spanar ut över de ödsliga steninsprängda isblocken och begrundar naturens förflutenhet. Tänk att just Skule hade genomgått en sådan fantastisk förvandling. I denna bygd kunde man minsann vara stolt över att leva! Den höjda kusten framställdes som en attraktion också för turister. Platser som Skule men också Nordingrå, Ullånger, Trysunda och Ulvöarna uppmärksammades inom den spirande friluftsturismen och reseberättelser från områdena började småningom publiceras, bland annat i Svenska Turistföreningens (STF) skrifter. Det hände att landskapet jämfördes med det etablerade turistmålet Schweiz, som för svenskt vidkommande var en flitigt brukad referenspunkt (Erkner 1984). Att det blev så från början kan kanske förklaras med att naturforskare och friluftsturister till stor del utgjordes av samma kategori människor. Men artikulationen av landhöjningen och dess betydelse för en historiskt korrekt syn på landskapet skulle bestå, även sedan friluftslivet, genom semesterledighet och förbättrade kommunikationer, blivit en ange-

lägenhet för den bredare allmänheten under mitten av 1900-talet. Artikeln ”Nordingrå” som skrevs av den kände norrlandsförfattaren och reseskildraren Albert Viksten och publicerades i STF:s Årsskrift 1936 inleds således på följande suggestiva sätt (s. 314): När de första människorna för några tusen år sedan nådde Ångermanlands kust var det en helt annan landskapsbild än den nuvarande som mötte deras ögon. Då hade vårt land genom inlandsisen genomgått en ingripande nydaning. Havet sträckte sig långt in över kustområdet och de nu bebyggda trakterna utgjordes av en arkipelag av stormpiskade öar, skär och kobbar, där massor av sälar tumlade om i laxstimmen. Skuleberget […] uppvisar den högsta marina gränsen i vårt land (284 m); landhöjningen har alltså härstädes försiggått i ett ganska hastigt tempo. Att använda vetenskapliga data för att beskriva och väcka intresse för en plats är inget unikt i turismsammanhang. Vanligt är också att berättelsen dras så långt tillbaka i det förflutna som möjligt eftersom det skänker platsen en sammanhållen tradition, i Skules fall ända tillbaka till istiden. Det intressanta här är just Vikstens apostroferande av den unika landhöjningen, vilket också gjordes av andra författare som berättade om området för allmänheten. Per Stolpe och Sten Grapengiesser skrev lyriskt om landhöjningen vid Ångermanlands kust i tidskrifterna Jorden runt (1929) respektive Norrland i ord och bild (1929). Och i det första

147

148

som en påminnelse om tidens gång

Figur 3. Omkring sekelskiftet 1900 hamnade Skuleberget i landhöjningsdebattens fokus. År 1904 slog geologen Arvid Högbom fast att det var här landet höjt sig som mest sedan istiden, ca 284 meter. Gränsen som visar hur högt vattnet tidigare nått kallas för Högsta kustlinjen, här markerad på Skulebergets topp. Foto: Linda Åkerberg.

numret av hembygdstidskriften Bygd och Natur (1939) författade botanisten och naturskyddaren Sten Selander en kärleksförklaring till de ”harmoniska motsatsernas land”. I STF:s Årsskrift 1969, som uteslutande handlar om Ångermanland, ägnas inte oväntat ett helt kapitel åt ”Landet som stiger ur havet”. Här behandlas landhöjningens påverkan på naturen ur olika aspekter och på flera platser, men det centrala i historien är återigen Skuleberget. ”Skuleberget är också en påtaglig illustration till det förlopp, landhöjningen, som präglat stora delar av Ångermanland och som i denna trakt är märkbart än idag”, berättar geologen Jan Lundqvist. ”Högsta kustlinjen, den högsta nivå till vilken havet nått, ligger på

Skuleberget högre än någon annanstans i Sverige, eller 285,5 m ö h.” (s. 23) Genom texter av denna art gick Skule från att vara en del av en liten elitkultur till att bli känd för en bredare allmänhet.

Höga Kusten-utredningen och platsens etablering

Slutet av 1960-talet och början av 1970-talet innebar en ny epok i Höga Kustens tillkomsthistoria. Med jordbrukets, fiskets, sågverks- och massaindustrins rationalisering och successiva nedgång i området började den växande turismen allt mer framstå som en tänkbar ersättningsnäring. Samtidigt hade frågor kring miljö, naturskydd och friluftsliv upphöjts till centrala

som en påminnelse om tidens gång

riksangelägenheter i svensk politik och socialdemokratisk samhällsplanering. Den statliga utredningen Friluftslivet i Sverige (1964–1966) utkom i sina tre delar och följdes av Hushållning med mark och vatten (1971). I den senare utpekades Ångermanlands kust som en av tre särskilt intressanta obrutna skärgårdskuster för friluftsliv samtidigt som områdets naturoch kulturvärden lyftes fram. Höga Kusten användes ännu inte som ett namn, däremot talas det här intressant nog om ”Den höga kusten”, något som möjligen kan ha fungerat inspirerande. Den höga kusten och övärlden innehåller geologiskt intressanta områden med speciella formationer i kombination med intressant flora och fauna och värdefull landskapsbild. […] Den kraftiga landhöjningen vid norrlandskusten har medfört en från kulturhistorisk synpunkt intressant struktur därigenom att forntida kustbundna boplatser och gravmiljöer i dag ligger väl skyddade längre in i landet. (s. 346) Platsen, i synnerhet Nordingrå, uppmärksammades också i turismkommitténs slutbetänkande Turism och rekreation i Sverige (1973) som ett av 23 primära rekreationsområden i landet. Bara några år tidigare hade kustens turism, naturvärden och naturvårdsutmaningar också behandlats i ett temanummer av Svenska Naturskyddsföreningens tidskrift Sveriges Natur (1966). På regional nivå igångsattes en febril verksamhet för att möta de nya behoven och kraven. Länets tillgångar på turistanläggningar

inventerades och utvärderades, och en särskild kartläggning av framför allt natur- men även kulturvärden i Västernorrlands län genomfördes. Ansvarig för arbetet var byråinspektören Lars Guvå, en person som med tiden skulle bli en mycket viktig aktör i diskussionen kring Höga Kusten. År 1972 bildades även en särskild samordningskommitté, bestående av tolv män som representanter för Örnsköldsviks och Kramfors’ kommuner samt Länsstyrelsen i Västernorrland. Gruppen, som tog namnet Höga Kusten-kommittén lade två år senare fram den drygt trehundra sidor omfattande Höga Kusten-utredningen. Hur själva namnet Höga Kusten egentligen bestämdes är en omtvistad fråga men i Höga Kusten-tidningen (1984) kan man åtminstone läsa följande: I februari 1972, mitt under ett hektiskt sammanträde med Höga Kusten-kommittén – präglades namnet Höga Kusten. Det slog genast an i utredningskommittén och bland alla i dess närhet. Och när utredningen ”Höga kusten-utredningen” 1974 lades fram för en överraskad men stundom positiv, stundom kritisk publik, så hade namnet etsat sig fast i mångas hjärtan. (s. 3) Av detta kan man dra slutsatsen att namnet Höga Kusten inte hade en lokal förankring hos de människor som levde i området, utan att det tillkom och lanserades ”uppifrån”. För att använda ett modernt begrepp kan man säga, att det handlade om att skapa ett varumärke för att framgångsrikt kunna marknadsföra regionen för andra än dem som levde där.

149

150

som en påminnelse om tidens gång

både som fritidslandskap och sysselsättningsbygd. Utöver sådana visionära förslag lämnade rapporten också en bred beskrivning av det fysiska landskapet och inte oväntat framhålls åter landhöjningens betydelse för platsens egenart:

Figur 4. Framsidan av Höga Kustenutredningens mäktiga huvudrapport från 1974. Överst till vänster återfinns en logotyp som signalerar att platsen inbegriper både land, vatten och rekreation.

Höga Kusten-utredningen kan ses som ett uttryck för den stora tilltro till rationell miljöoch samhällsplanering som härskade i Sverige under 1970-talet. Dess huvudrapport har utan tvekan varit ett viktigt dokument för Höga Kustens karriär som landskap. Förmodligen är det den första detaljerade planeringen av ett rekreationsområde som gjorts på regional nivå i Sverige. Detta är inte platsen för att ge en uttömmande analys av utredningen, men några principiellt viktiga teman kan framhållas. Utredningens målsättning var att föreslå åtgärder för att (1) främja rekreationslivet, det vill säga turism, friluftsliv och friskvård, men också för att (2) bevara och utveckla kulturoch naturlandskapet i området samt (3) skapa möjligheter för ökad sysselsättning. Rapporten hade alltså, som det heter, karaktären av ett totalprogram för områdets miljö och utveckling,

Utseendet på det landskap som blottades allteftersom isen smälte bort kan närmast liknas vid ett arktiskt fjordlandskap med djupt inträngande havsfjärdar. Praktiskt taget hela kustområdet låg vid denna tid under vatten. Toppar som Skuleberget och Dalsberget stack upp som ensliga skär i detta ödsliga kustlandskap. Den strandlinje som vattnet maximalt nådde under denna tid kallas för Högsta Kustlinjen (HK). I och med att trycket av den enorma ismassan minskade då isen smälte, började landet sakta resa sig ur havet. Såväl HK som den s k landhöjningen når sitt maximum inom Höga Kusten. Landhöjningen uppgår numera till drygt en meter per sekel. (s. 68) Förutom själva huvudrapporten, med sina många program, planer och kartor, sammanställdes även åtta delrapporter och ett omfattande studie- och propagandamaterial, inklusive en grammofonskiva med nyskriven ”Höga Kusten-musik”. På skivan finns bland annat visan ”Vind över vågen”, som innehåller följande naturromantiska rader: Jag är som en vind över vågen/ mot urtidens stupande berg/ med en lycklig lust mot den Höga kust/ där den klaraste sky

som en påminnelse om tidens gång

ger färg./ Jag kommer med glädje i hågen/ en havsvind med romantik/ till dig med min lust mot min Höga kust/ och med kärlekens glöd och mystik. (s. 244) Genom att Höga Kusten fick en så framskjuten plats i den fysiska riksplaneringen var det till en början inga problem med att erhålla ekonomiska resurser för det regionala utvecklingsarbetet. Höga Kusten-utredningens rekommendationer för att anpassa och omredigera landskapet infogades i kommunernas översiktsplaner och började snart förverkligas med statligt stöd: servicecenter och campingplatser arrangerades, strövstigar utstakades, som Rövarstigen och senare Höga Kusten-leden, gästhamnar byggdes, färjetrafiken utökades, nya informationsskyltar placerades ut, gamla fäbodar rustades upp, uthyrningsstugor byggdes. Bara i Skule etablerades såväl slalombacke med linbana som klätterled och friluftsteater. Där inrättades också ett särskilt ”naturrum”, som med utställningar och samlingar syftade till att upplysa besökarna om Höga Kustens natur. Den obligatoriska minigolfbanan kom snart på plats, liksom den egna festivalen: Skule visfestival. Parallellt med turismsatsningarna vidtogs också åtskilliga naturskyddande och naturvårdande åtgärder. Bortsett från ett naturvårdsområde, en mångfald naturreservat för att skydda ”geologiska och biologiska värden”, fågelskyddsområden och skyddade naturminnesmärken inrättades som kronan på verket Skuleskogens Nationalpark (2 950 hektar) 1984. Men det är inte enbart naturvärden som

har uppmärksammats utan också kulturmiljöer och kulturlämningar av olika slag. Ett uttryck för det är Gene Fornby utanför Örnsköldsvik. Det är en järnåldersboplats som har grävts ut och blivit ett slags friluftsmuseum, som berättar om forna tiders liv och naturresursutnyttjande (Lindqvist & Ramqvist 1993; Edblom 2004). I samband med Höga Kusten-kommitténs arbete utvecklades raskt också flera lokala initiativ, som även de tillhör kontexten. Bland annat kan nämnas ”Aktionsgruppen Höga Kusten Docksta – Ullånger” och en ”Kommitté för planeringen av Höga Kusten”, som bildades av medlemmar inom Lantbrukarnas Riksförbund. ”Höga Kusten-dagar” och senare ”Höga Kusten-utställningar” blev stående inslag om somrarna; en ”Höga Kusten-almanacka” och ”Höga Kusten-tavlor” producerades; ett ”Höga Kusten ishockeylag” bildades 1981, samma år som ”Höga Kusten-maraton” började springas; på Hola folkhögskola startade veckokurser i ”Höga Kusten-kunskap”; en koloni med ”Höga Kustem-konstnärer” etablerades. På senare tid har både ”Höga Kusten-öl”, ”Höga Kusten-vin”, ”Höga Kusten-glögg”, ”Höga Kusten-surströmming” och, som sagt, en särskild ”Höga Kusten-bro” tillkommit. Samtidigt utraderades det gamla namnet Ådalen med dess industriella övertoner successivt från det offentliga samtalet. Namnet Höga Kusten gavs vidare uppmärksamhet i massmedierna och genom publikationer. Redan 1975 kom Lars Bergströms bok Höga kusten, som bar undertiteln Natur, människor och tradition längs kusten från Sundsvall

151

152

som en påminnelse om tidens gång

Nordströms syn på Höga Kusten” eller i texten ”Bevara Höga Kusten – ansvarsfull uppgift för alla”, författad av den dåvarande statsministern tillika ångermanlänningen Thorbjörn Fälldin. Även Fälldin förde landhöjningsberättelsen vidare:

Figur 5. Namnet Höga Kusten har använts i diverse marknadsföringssammanhang, även för alkoholhaltiga drycker. Ölsorten Höga Kusten produceras av bryggeriet Zeunerts i Sollefteå. På etiketten återfinns Höga Kusten-bron som binder samman Höga Kusten över Ångermanälven.

till Örnsköldsvik – ett av Sveriges vackraste och mest särpräglade landskap. Ett år senare trycktes turisthandboken Västernorrland med Höga Kusten (1976), som gavs ut på Höga Kustens ”eget” förlag, Cewe-förlaget. Bland författarna till den senare boken återfinns Lars Guvå. Samme Guvå blev också verksam inom och senare ensam ansvarig utgivare för Höga Kusten-tidningen, som startade sin verksamhet 1975. Vid sidan om de lokala dagstidningarna är Höga Kusten-tidningen en tacksam källa för den som vill följa den offentliga diskussionen kring områdets etablering som plats. Å ena sidan har tidningen varit ett utmärkt medel för att kanonisera benämningen och bilden av Höga Kusten som ett område med en unik natur och kultur. Särskilt under de tidiga årgångarna lämnades stort utrymme åt att presentera naturföreteelser och speciella besöksmål, liksom porträtt av berömda författare, konstnärer eller andra lokala profiler. Ibland sammanföll båda infallsvinklarna, som i artikeln ”Lubbe

Vi vet att Höga Kusten i urminnes tid legat djupt under havets yta. Den högsta strandlinjen uppmäts på Skuleberget och ligger 294 meter över dagens. Att också framtida geologer säkerligen kommer att finna Höga Kusten intressant förstår man mot bakgrunden av att landhöjningen i området idag är den största i Sverige, 8–9 mm per år. (s. 3) Å andra sidan har Höga Kusten-tidningen också varit ett forum för regionalpolitisk debatt om Höga Kustens möjligheter och problem, och då särskilt om hur ”Natur- och kulturtradition skulle bevaras samtidigt som ett realistiskt liv på dagens villkor skulle finnas”, för att ta ett citat av den kände naturivraren och journalisten Nils Dahlbeck (1977). Den ekvationen har stundom upplevts som svår att få att gå ihop. Med tiden blev de ekonomiska bidragen mer knappa och större satsningar i linje med Höga Kusten-utredningens förslag blev svåra att genomföra i den takt som det var tänkt. Den problematiska ekonomiska situationen hängde också ihop med att intäkterna från turismnäringen fluktuerade från år till år, och från sommar till vinter. Hur kan man locka turister under den långa, kalla vinterperioden, är en fråga som ofta ställdes i tidningen.

som en påminnelse om tidens gång

Även själva grundidén om att bygga en stark regional ekonomi på turism har ifrågasatts, för att omedelbart försvaras av andra som menat att turism verkligen är eller åtminstone skulle kunna bli en betydelsefull och meningsfull näring (Bylund 1979; Jansson 1979). År 1982 skrev Lars Guvå: ”Det ligger kanske nära till hands att jämföra utvecklingen i övrigt med takten på landhöjningen. Den illvilliga, oftast idélöse kritikern, konstaterar nog belåtet att praktiskt taget ingenting hänt och att det som hänt märks ungefär lika mycket som landhöjningen.” Men Guvå framhöll samtidigt: ”Den subjektive litet självbelåtne optimisten, som undertecknad, tycker måhända att dessa tio år varit ganska framgångsrika. [---] Landhöjningen har inneburit att vi har Sveriges högsta kust. Vi är på god väg att också skapa landets bästa kustområde” (Guvå 1982). Vad som krävdes för att ytterligare öka intresset för Höga Kusten var framför allt en effektivare marknadsföring men också en bättre infrastruktur, ansåg Guvå. Inrättandet av turismorganisationen Mitt Sverige Resor (senare Mitt Sverige Turism) blev en viktig strategi, liksom bildandet av Höga Kusten AB, ett bolag som växte fram genom samverkan mellan småföretag och entreprenörer inom besöksnäringen. En annan strategi blev att nominera Höga Kusten till UNESCO:s världsarvslista.

Höga Kusten blir världsarv

Samma år som Höga Kusten-kommittén påbörjade sitt utredningsarbete, 1972, antog Förenta Nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur (UNESCO) en särskild

konvention om skydd för världens främsta kulturoch naturarv: den så kallade Världsarvskonventionen. På UNESCO:s World Heritage List upptas sedan 1978 sådana miljöer och monument, som, på grund av sina ”enastående universella värden”, anses vara särskilt betydelsefulla att skydda och bevara för kommande generationer. Numera antas bara världsarv kort och gott men fram till 2005 utgjorde naturarv och kulturarv två skilda kategorier (även om kombinationer av båda också kunde förekomma). För att något skulle utkoras till ett världsnaturarv krävdes att minst ett av fyra vetenskapliga och estetiska kriterier var uppfyllda. Platsen skulle innehålla: 1. enastående exempel på synliga utvecklingsstadier i jordens historia, pågående bildning av landformer, eller tydliga geologiska strukturer i landskapet; eller 2. enastående exempel på pågående ekologiska och biologiska processer som utvecklar växt- och djursamhällen samt ekosystem på land, i sötvatten, kustvatten och hav; eller 3. enastående naturfenomen eller landskap med exceptionell naturskönhet; eller 4. viktiga naturliga livsmiljöer lämpliga för att skydda biologisk mångfald, vilket också inkluderar hotade arter av enastående, universellt värde för forskning och naturskydd. Att avgöra vad som har ”enastående, universella värden” är naturligtvis en komplicerad process – värden av detta slag är sällan universella. No-

153

154

som en påminnelse om tidens gång

mineringarna granskas emellertid av särskilda organ – World Conservation Union granskar naturarv och International Council on Monuments and Sites kulturarv – vars utvärderingar i sin tur granskas av Världsarvsbyrån. Det slutgiltiga beslutet fattas av Världsarvskommittén, som sammanträder en gång per år. Sverige anslöts till Världsarvskonventionen 1985 och under perioden 1991–1999 upptogs de nio första världsarven från Sverige (Anker, Litzell & Lundberg 2002). Under 1990-talet började också tanken på att lansera Höga Kusten som ett världsarv diskuteras på allvar, bland annat inom Nordiska ministerrådet. På den regionala nivån drevs initiativet vidare av Länsstyrelsen i Västernorrland. Men innan Länsstyrelsen approcherade regeringen skickade man först ut en förfrågan till de berörda kommunerna, som ställde sig allmänt positiva till förslaget. Före nomineringen arrangerade Länsstyrelsen också flera offentliga möten för att kommunicera världsarvsidén med allmänheten och olika intresseorganisationer. Responsen var överlag välvillig, även om det också framkom kritiska röster. Dessa uttalade en oro för att restriktionerna i området ytterligare skulle öka och att bygden där man levde skulle förvandlas till ett ”friluftsmuseum” för turister. Det sammanlagda intrycket var dock att det fanns ett starkt stöd, och denna lokala förankring var antagligen av stor betydelse för den fortsatta nomineringsprocessen. Världsarvskommittén är av lätt insedda skäl mån om att så långt möjligt undvika konflikter med lokalbefolkningarna. I den regionala världsarvsdiskussionen framställdes Höga Kusten inledningsvis som en

helhet – som ett naturoch kulturlandskap – inom ett område, där såväl fastland och skärgård som utanförliggande vatten ingick. Tanken var i detta skede, att Höga Kusten skulle kunna nomineras som ett ”kombinerat” världsarv, likt Laponia i Lappland. Men när den svenska regeringen 1998 beslöt att nominera Höga Kusten till UNESCO:s världsarvslista kom det ändå att nomineras som ett rent naturarv. Vad var motiveringarna till det? På denna fråga ger ansökningen ett tydligt svar. Under rubriken ”Statement of significance” presenteras fyra skäl, varav endast ett är estetiskt – att landskapet äger stor skönhet – medan resten är vetenskapliga (ur geologisk, botanisk och arkeologisk synpunkt). De vetenskapliga skälen är intressant nog alla relaterade till landhöjningen, vilket sammanfattningsvis görs på följande sätt: · Den största uppmätbara landhöjningen (285 m) och de i särklass tydligast utbildade geologiska spåren efter landhöjningen i Skandinavien finns vid Höga Kusten. Området är världsunikt med sin kraftiga landhöjning. Höga Kusten visar i koncentrat de geologiska processer som format och fortfarande påverkar Skandinavien efter istiden. · Vegetationsutvecklingen efter landisens bortsmältning är relativt väl känd. Det land som stiger ur havet har kontinuerligt koloniserats av växter och djur. Olika successioner följer av detta. Goda exempel härpå är när havsvikar avsnörs och blir sjöar med sött vatten istället för bräckt,

som en påminnelse om tidens gång

eller när stränder koloniseras med skog eller övergår i myrar. · Den kulturhistoriska utvecklingen från stenålder till nutid speglar också landhöjningen. De äldsta bosättningarna ligger alltid högst i terrängen, vid eller över den dåtida strandlinjen. Världsunikt för området är att lämningarna från alla kulturhistoriska stadier finns här och att de är mycket väl samlade nära varandra. Under rubriken ”Criteria under wich inscription is proposed”, där Höga Kustens så kallade universellt framstående värden presenteras, återkommer de ovanstående resonemangen på nytt. Ett litet tillägg är dock att även platsens värde ur friluftssynpunkt lyfts fram, samtidigt som det på annat ställe understryks att turismen inte riskerar att orsaka någon förslitning av naturen. Sammanfattningsvis kan man säga, att Höga Kusten nominerades som ett naturarv just på grund av den extraordinära landhöjningen i området (enligt kriterium nummer 1). Det var landhöjningen och de företeelser som associerades med den som gjorde platsen unik och värdefull, menade man. Denna strategi tycks emellertid inte omedelbart ha gått hem hos beslutsfattarna i frågan. Vissa av världsarvskommitténs ledamöter var inte bara tveksamma till att klassificera ett landhöjningsområde som världsarv, de hade också svårt att förstå vad som menades med ”landhöjning”. Ett annat problem som uppstod var av vetenskaplig natur. Hur kan landhöjningen exakt mätas och hur kan man egentligen veta

att landhöjningen verkligen är störst vid just Höga Kusten? Hudson Bay-området i Kanada framstod som en vass konkurrent i det avseendet; landhöjningen där hade nämligen beräknats vara minst lika stor som i Höga Kusten. Därtill saknades en uttänkt så kallad skötselplan för Höga Kusten. Den första ansökningen, som behandlades vid världsarvskommitténs möte i Marrakesh i december 1999, bordlades därför. Huruvida en landhöjning, eller alternativt ett landskap som ständigt växer med 9 mm per år, verkligen kan bevaras är en intressant filosofisk fråga, som däremot inte behandlades. Man gav emellertid inte upp. I syfte att reda ut de frågor som uppkom i och med den första ansökningen arrangerades geologikonferenser och exkursioner i fält, samtidigt som nätverk mellan berörda institutioner etablerades. I samarbete mellan Länsstyrelsen i Västernorrland, Naturvårdsverket, Riksantikvarieämbetet och Sveriges Geologiska Undersökning kompletterades Höga Kustens ansökning efter hand. Nu preciserades också argumenten. Det viktiga var inte längre att kunna uppmäta den största landhöjningen, alla kategorier, utan just den största landhöjningen som hade orsakats av den senaste inlandsisen, så kallad glacio-isostatisk landhöjning (Fredén & Grånäs 2002). Även Höga Kustens vetenskapshistoria lyftes nu fram som ett argument. De långvariga vetenskapliga studierna av Höga Kusten från 1800-talet och framåt gjorde området i högre grad än Hudson Bay till ett globalt betydelsefullt nyckelområde för tolkning av såväl geologiska som biologiska och kulturhistoriska

155

156

som en påminnelse om tidens gång

landhöjningsforskningens idéhistoria, Det upphöjda landet, som jag några månader senare lade fram vid Umeå universitet.

Figur 6. År 2002, ett år efter invigningen, utgav Länsstyrelsen i Västernorrland tillsammans med Naturvårdsverket den första boken om det nya världsarvet. Infälld på bokens framsida är ett fotografi med Skuleberget till höger i bild. Bakgrunden visar svart diabasgång i röd rapakivigranit, även kallad nordingrågranit, som är typisk för Höga Kusten.

Avslutning

effekter av de stora inlandsisarna och landhöjningen. Den nya ansökan inlämnades till UNESCO i april 2000 och denna gång blev utfallet positivt. Kriterium nummer 1 ansågs vara uppfyllt och vid Världsarvskommitténs möte i Cairn, Australien, den 29 november 2000 blev världsnaturarvet Höga Kusten ett faktum (Candell 2002). Insatserna från de regionala aktörerna, de naturoch kulturskyddande myndigheterna och den svenska regeringen bar slutligen frukt. Under högtidliga former och med närvaro av den dåvarande svenske miljöministern Kjell Larsson invigdes världsarvet Höga Kusten sommaren 2001. Själv deltog jag med ett föredrag baserat på min blivande doktorsavhandling om

Det är lätt att finna Höga Kusten enastående vackert. Den kuperade kusten och den rödlysande rapakivigraniten, den omväxlande biologin och den delvis bevarade kulturbygden från äldre tiders fiskarsamhällen bildar tillsammans en egendomligt tilltalande miljö. Landskapet äger onekligen, som det heter, en ”exceptionell naturskönhet”. Så är det åtminstone om somrarna och åtminstone för dem som har lärt sig uppskatta trakten, däribland jag själv. Med tiden har besökarna och turisterna blivit allt fler och möjligen slogs ett besöksrekord under pandemisommaren 2020. Men det är inte endast det fysiska landskapet i sig, eller de estetiska upplevelser och andra sinnliga intryck som det kan skänka, som utgör Höga Kusten. Höga Kusten äger en djup kulturell dimension, baserad på en mängd tillskrivna miljövärden som under lång tid har artikulerats av vetenskapsmän, författare, konstnärer och under senare tid av naturskyddare, politiker och turistentreprenörer. Det är många som har lånat landskapet sina röster och det fysiska landskapet kan inte särskiljas från detta berättande. Historikern Simon Schama har uttryckt förhållandet så här: ”Även om vi har för vana att betrakta naturen och den mänskliga perceptionen som två skilda sfärer är de i själva verket oskiljbara. Innan landskapet kan bli en vila för sinnena är det ett verk av intellektet. Dess scenerier är uppbyggda av lagrade

som en påminnelse om tidens gång

minnen i lika hög grad som av lagrade bergarter” (Schama 1998, s. 13). Den mer än sekellånga diskussionen om istiden och landhöjningen är en av de faktorer som har bidragit till etableringen av Höga Kusten. Här ligger förstås ett vetenskapligt värde för geologen, liksom för arkeologen och biologen, men också för turisten och besökaren. Den som står på Skulebergets topp en molnfri sommardag har en vidunderlig utsikt över skog, mark och vatten. Men för den som, likt pojken Petter Nyfiken, även känner och uppskattar platsens naturhistoria – att havet en gång i tiden nådde ända upp till toppen, så att berget utgjorde en liten ö – är upplevelsen än mer hisnande. Känslan kommer fint till uttryck i filosofen Martin Hägglunds uppmärksammade bok Vårt enda liv (2020). Hägglund, som sedan många år bor och verkar som professor i USA, berättar hur han varje sommar besöker sin mormors hus, någonstans vid Höga Kusten. ”När jag vandrar över bergen som reser sig ur havet kan jag se spåren efter istiden, som fortfarande formar det landskap där vi befinner oss.” (s. 11) Besöken blir viktiga för honom ur ett närmast existentiellt perspektiv, de blir en påminnelse om tidens gång: Det dramatiska landskapet – med vidsträckta skogar, skrovliga berg och branta klippor som tornar upp sig över havet – mejslades fram när inlandsisen drog sig tillbaka för tolvtusen år sedan. Marken stiger fortfarande, eftersom glaciärernas frånvaro gradvis låter nya delar av landskapet framträda. Det som var sandig havsbotten

när min mamma var barn är nu en del av vår trädgård. Stenarna under mina fötter är en påminnelse om den geologiska tid i vilken vi människor bara utgör en kort ljusglimt. Det är en plats där mitt eget livs förgänglighet blir påtaglig genom kontrasten till det som varit och ska komma. (s. 11) Jag vill hävda, att landhöjningen också har erbjudit ett värde av metaforisk och symbolisk art. Platsen – och då kanske särskilt Skuleberget – har blivit en upphöjd ikon som bildat utgångspunkt för en regional identitet (jfr Cosgrove & Daniels 1988). Faktum är att landhöjningen i Skandinavien har tillskrivits positiva egenskaper ända sedan vattuminskningsteorin ersattes av landhöjningsteorin under 1800-talet. Som Michael Jones (1971) framhållit använde geografen och historikern Zacharias Topelius gärna sådan natursymbolik för att stärka befolkningens fosterlandskänsla i Finland. För Topelius var Finland ”Östersjöns mest älskade barn” som liksom Afrodite hade uppstått ur havets sköte – och med landets stigning skulle även samhället förmå att resa sig (jfr Nordlund 1998). Liknelsen påminner om Lars Guvås: ”Landhöjningen har inneburit att vi har Sveriges högsta kust. Vi är på god väg att också skapa landets bästa kustområde.” Landhöjningen har dessutom fått positiva konnotationer genom att fenomenet satts i relation till den bördiga åkermark som den före detta havsbottnen utgör. Måhända är det just i Norrlands kustland som den natursymboliken haft lättast att frodas; det är ju här som landet tycks höja sig allra mest. Förhållandet

157

158

som en påminnelse om tidens gång

Figur 7. Under andra hälften av 1900-talet började allt fler konstnärer verka i Höga Kusten, däribland målaren och skulptören Anders Åberg (1945–2018) som bosatte sig i Häggvik i Nordingrå och där började bygga vad som skulle komma att bli ”Mannaminne”. Som framgår av illustrationen är Mannaminne ett slags friluftsmuseum som består av en brokig samling byggnader, fordon och konstverk.

har uttryckts i romanen Musikanternas uttåg (1978), där Per Olov Enquists beskriver landhöjningen som en Guds gåva till invånarna i Västerbottens kustland och temat återkommer i Svante Bäckströms roman Så höjer sig landet

(2020): ”Landet där vi lever höjer sig ur havet som en tröst åt oss låga. Det är en hand vi kan hålla i, som leder oss rätt när vi faller” (s. 9). En annan variant är att beskriva det höjda landet som ett ”omvänt Atlantis”, vilket författaren och konstnären Gunnar Erkner gör i boken Längs Höga Kusten (1984). Höga Kustens värde ligger därmed inte främst i att kusten i sig är särskilt hög i meter räknat, det förstår man bara genom att se de betydligt mer imponerande fjordlandskapen i Norge. Värdet ligger i att kusten har blivit hög på grund av en landhöjning, som uppfattas som unik. Etnologer har påpekat att människan speglar sig i landskapet när hon formar sin egen identitet. Att vissa människor som lever och verkar i Höga Kusten drabbas av en stolt lokalpatriotism är begripligt och kanske har den ytterligare stärkts genom världsarvsutnämningen. Frågan är dock hur många som egentligen bryr sig om att Höga Kusten har Sveriges, eller kanske till och med världens, största postglaciala landhöjning? Även om människor har tagit till sig landhöjningen och högsta kustlinjen genom en kulturell läroprocess, är min hypotes att det inte är särskilt många som faktiskt kan se fenomenen i det fysiska landskapet – bortsett från de konkreta problem som uppstår då hamnar måste flyttas och när farleder och fiskeplatser till slut grundas upp och försvinner. Avslutningsvis, en världsarvsutnämning medför i regel flera olika saker, också för Höga Kusten. Å ena sidan innebär det stränga restriktioner för att skydda och bevara miljön – för att vårda det utpekade arvet – för kommande generationer. Detta omöjliggör nya

som en påminnelse om tidens gång

159

Figur 8. När världsarvet Höga Kusten var ett faktum började Länsstyrelsen i Västernorrland planera för ett museum, där områdets natur och kultur skulle kunna presenteras och gestaltas för nyfikna turister. En första utställning som gick under namnet ”Landhöjning, så vått?” prövades på Västernorrlands museum i Härnösand. I detta sammanhang föreslog Anders Åberg att det nya museet med fördel kunde placeras i anslutning till Mannaminne, där han själv redan hade påbörjat vad han kallade ett ”världsarvsmuseum”. Så blev det dock inte. Istället valde Länsstyrelsen att, i samverkan med Naturvårdsverket, uppföra det nya museet vid Skulebergets fot. Där står sedan 2007 ”naturum Höga Kusten”, kongenialt designat av White arkitekter som vore det en del av själva berget. Foto: Louise Bergqvist.

större ingrepp i naturmiljön, exempelvis gruvbrytning, men också utbyggnad av storskalig industri och infrastruktur. Å andra sidan öppnas nya sociala och ekonomiska möjligheter för att ytterligare utveckla turism och rekreation i en globaliserad värld, där ”attraktion” har blivit ett nyckelbegrepp (Grundberg 2002). Som kulturgeografen Klas Sandell (2008) har påpekat tillhör Höga Kusten de områden, vars

fritidsnatur har förvandlats från välfärdsprojekt till upplevelseindustri. Samtidigt påverkas och förändras synen på själva området, kanske också den regionala identiteten hos de människor som lever där. Vissa upplever antagligen en stolthet över att leva i ett världsarv, medan andra ser på fenomenet med mer skeptiska ögon, som något som pålagts ”uppifrån” av regionens elit. En som förhöll sig svalt skep-

160

som en påminnelse om tidens gång

tisk var konstnären Anders Åberg, som föredrog att kalla sin egen skapelse Mannaminne i Nordingrå för världsarvsmuseum. Det är många konkurrerande internationella, nationella, regionala och lokala intressen som ryms i Höga Kusten och för alla dessa är landskapet en resurs. Sedan 2006 delar dessutom Höga Kusten världsarvsstatus med Kvarkens skärgård i Finland, ett område som på den svenska sidan ibland omtalas som ”Låga kusten”. Den spännande processen som ledde fram till världsarvet Höga Kusten/Kvarkens skärgård

skildras av Kristina Svels i ett bidrag i denna volym. Att konflikter om värden kommer att uppstå i framtiden är antagligen oundvikligt. Vad världsarvsutnämningen på lång sikt kommer att innebära för Höga Kusten och dess närområden är dock ännu svårt att ha en kvalificerad uppfattning om. För geografer, etnologer, sociologer, ekonomer, turistforskare, miljöetiker och andra finns onekligen många forskningsuppgifter att ta itu med. Varje studie av samtida och framtida frågor underlättas dock av en djupare historisk förståelse av det som varit.

Käll- och litteraturförteckning ”10 år med Höga Kusten”, Höga Kusten-tidningen 1–2 (1984).

Anker, Leif, Gunilla Litzell & Bengt A. Lundberg, World Heritage Sites in Sweden (Stockholm: Swedish Institute, 2002).

Bergström, Lars, Höga kusten: Natur, människor och tradition längs kusten från Sundsvall till Örnsköldsvik – ett av Sveriges vackraste och mest särpräglade landskap (Stockholm: Bonniers, 1975).

Bylund, Erik, ”Precisera Höga Kustens regionala roll”, Höga Kusten-tidningen 2 (1979). Bäckström, Svante, Så höjer sig landet (Stockholm: Atlas, 2020).

Candell, Lars-G. (red.), Höga Kusten – ett världsarv (Härnösand: Länsstyrelsen i Västernorrlands län, 2002). Dahlbeck, Nils, Höga Kusten-tidningen 1 (1977).

Dahlberg, Göran, ”Guldrushen fortsätter...”, Höga Kusten-tidningen 4 (1982).

Daniels, Stephen & Denis Cosgrove, ”Introduction: Iconography and Landscape”, i Stephen Daniels & Denis Cosgrove (red.), The Iconography of Landscape: Essays on the Symbolic Representation, Design and Use of Past Environments (Cambridge: Cambridge University Press, 1988).

Edblom, Lena, Långhus i Gene: Teori och praktik i rekonstruktion (Umeå: Umeå universitet, 2004). Enquist, Per Olov, Musikanternas uttåg (Stockholm: Norstedt, 1978).

Erkner, Gunnar, Längs Höga Kusten (Stockholm: Liber Förlag, 1984).

Fredén, Curt & Karin Grånäs, ”Världens högsta kustlinje”, Geologiskt forum 9:36 (2002).

Fälldin, Thorbjörn, ”Bevara Höga Kusten – ansvarsfull uppgift för alla”, Höga Kusten-tidningen 2 (1977). Grapengiesser, Sten, ”Skuleberget i Ångermanland”, Norrland i ord och bild 19 (1929).

som en påminnelse om tidens gång

Grundberg, Jonas, Kulturarv, turism och regional utveckling, ETOUR rapport R 2002:9 (2002).

Guvå, Lars, Naturvårdsinventering i Västernorrlands län. Del 1: Ångermanland: Nolaskogsdelen, Länsstyrelsens naturvårdsinventering (Härnösand: Länsstyrelsen i Västernorrlands län, 1970).

Guvå, Lars, Naturvårdsinventering i Västernorrlands län. Del 2: Ångermanland: Ådalen, Länsstyrelsens naturvårdsinventering (Härnösand: Länsstyrelsen i Västernorrlands län, 1971).

Guvå, Lars, Naturvårdsinventering i Västernorrlands län. Del 3: Medelpad, Länsstyrelsens naturvårdsinventering (Härnösand: Länsstyrelsen i Västernorrlands län, 1972).

Guvå, Lars (red.), Västernorrland med Höga Kusten (Härnösand: Cewe-förlaget, 1976). Guvå, Lars, ”Höga Kusten – högre och bättre”, Höga Kusten-tidningen 2 (1982).

Hägglund, Martin, Vårt enda liv: Sekulär tro och andlig frihet (Stockholm: Volante, 2020). Höga Kusten: Resehandboken (Örnsköldsvik: Mittinfo AB, 1998). Höga Kusten-utredningen, Huvudrapport 1974.

Jansson, Kurt, ”Höga Kusten – väl inarbetat begrepp”, Höga Kusten-tidningen 4 (1979).

Johansson, Sven K-J, Per Simonsson & Bertil Charlie Wallin, Skuleskogen: Nationalparken i Höga Kusten (Bjästa: Cewe-förlaget, 1984).

Jones, Michael, ”Landhöjningen i Zachris Topelius ögon”, Österbotten (1971). Lindqvist, Anna-Karin & Per Ramqvist, Gene (Umeå: Prehistorica, 1993).

Lundqvist, Jan, ”Landet som stiger ur havet”, Svenska Turistföreningens Årsskrift (1969).

Mårald, Erland (red.), När dalen var röd och kusten blev hög (Umeå: Umeå universitet, 2008).

”Nomination by Sweden: The Raised Coast. For Inclusion in the World Heritage List – Natural Property, UNESCO”, opublicerad rapport, Länsstyrelsen i Västernorrlands Län.

Nordlund, Christer, ”’Huru Gud skapade Finland’: Om Topelius och landhöjningens kulturpolitiska betydelse”, Finsk Tidskrift: Kultur, ekonomi, politik 6 (1998).

Nordlund, Christer, Det upphöjda landet: Vetenskapen, landhöjningsfrågan och kartläggningen av Sveriges förflutna, 1860–1930 (Umeå: Kungl. Skytteanska Samfundet, 2001).

Rieck-Müller, Maria & Olof Högberg, Medelpad och Ångermanland: Läsebok för skola och hem 1 (Uppsala: Lindblad, 1921).

Sandell, Klas, ”Från välfärdsprojekt till upplevelseindustri – fritidsnatur under det sena 1990-talet: Exemplet

Ådalen/Höga Kusten”, i Erland Mårald (red.), När dalen var röd och kusten blev hög (Umeå: Umeå universitet, 2008).

Schama, Simon, Skog, landskap och minne: En civilisationshistoria (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1998).

Selander, Sten, ”Ångermanlands kust”, Bygd och Natur 1 (1939).

SOU 1964:47 Friluftslivet i Sverige. Del 1: Utgångsläge och utvecklingstendenser. SOU 1965:19 Friluftslivet i Sverige. Del 2: Friluftslivet i samhällsplaneringen.

SOU 1966:33 Friluftslivet i Sverige. Del 3: Anläggningar för det rörliga friluftslivet m.m.

161

162

som en påminnelse om tidens gång

SOU 1971:75 Hushållning med mark och vatten. SOU 1973:52 Turism och rekreation i Sverige.

Stolpe, Per, ”Ångermanlands skärgård – alla Östersjöländers ståtligaste kustlandskap”, Jorden runt 1 (1929). Sveriges Natur 57:2 (1966).

Viksten, Albert, ”Nordingrå”, Svenska Turistföreningens Årsskrift (1936).

Grunda sand- och grusbottnar är viktiga naturtyper och fungerar bland annat som lekplatser för strömming och sik. Tack vare landhöjningen blottläggs stora arealer av flacka bottnar årligen i Kvarken, samtidigt som nya bottnar nås av solens ljus.

Delat område på kartan – eller berättelsen om hur världsarvet Höga Kusten/Kvarkens skärgård blev till KRISTINA SVELS

som en påminnelse om tidens gång

tudier av samhälleliga processer som berör arv, vilket i detta kapitel illustreras av Unescos instiftade världsarvstatus, ger oss möjlighet att se händelseförlopp både ur globala och lokala perspektiv. Att det vi benämner vårt arv – områden och platser som vi ser som ytterst viktiga delar av våra liv, det som vi önskar förvalta och lämna efter oss till våra barn – samtidigt kan utgöra hela mänsklighetens arv skapar onekligen nya tankemönster. Å ena sidan blir arvet någonting offentligt, en företeelse som bör förvaltas till förmån för alla – det lokala och i många fall personliga arvet splittras och blir ”allas” arv. Mitt i allt detta finns människorna, vilket å andra sidan medför lokala sammanhang för de som bor, arbetar, går i skola och lever sina dagliga liv nära eller inom själva världsarvsområdet. Det har beräknats att omkring 11 miljoner människor år 2020 bor inom ett av Unescos världsarvsområden och frågan hur deras liv påverkas av utnämningen aktualiseras vart efter samhällsförändringar ställer nya krav på Unescos världsomspännande förvaltningsmaskineri. Företeelser som kan kopplas till förändring av områdenas status upplevs idag både i Västernorrland och i Österbotten – två Östersjöområden sammanbundna av ett landhöjningsfenomen av världsklass och åtskilda av Bottniska viken. I det här bidraget beskrivs vad ett världsarv är, hur världsarven presenteras för omvärlden och vilken betydelse de innehar ur ett samhällsperspektiv. Uppkomsten av det gemensamma världsarvet Höga Kusten och Kvarkens skärgård skildras separat emedan en överblick av världsarvsförvaltningen beskrivs gemen-

samt. Kapitlet avslutas med tankar om lokalt upplevda världsarvslandskap och möjligheten till en framtida gränsöverskridande samverkan.

Vad är ett världsarv?

För att belysa den komplexitet ett världsarv utgör, vill jag dela med mig av ett citat från ett möte mellan världsarvsforskare i Halifax, Kanada 2014: Så mycket kring världsarv baseras i myter och antaganden om vad människor borde göra, i stället för vad människorna verkligen gör och vad som verkligen händer. Eftersom det inte är självklart för alla vad statusen världsarv innebär, börjar jag med att besvara frågan: hur blir ett område världsarv? Beteckningen världsarv är en utmärkelse som Förenta Nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur (Unesco) instiftat för att globalt bevara kulturoch naturmiljöer för kommande generationer. Världsarv är följaktligen ett socialt skapat begrepp som institutionaliserats av Unesco genom att man 1972 antog Konventionen om skydd för världens kulturoch naturarv. Sverige anslöt sig till Unesco 1950 och Finland femton år senare, därefter ratificerade Sverige världsarvskonventionen 1984 och tre år senare gjorde Finland detsamma. Att ratificera en konvention innebär, som i detta fall, att både Sverige och Finland är skyldiga att uppfylla de krav som Unesco ställer på världsarvets förvaltning, skötsel och bevarande av de värden som utgör grunden för världsarvsstatusen. En sak har alla världsarv gemen-

167

168

som en påminnelse om tidens gång

samt – utnämningen sker på basen av specifika kärnvärden grundade i kulturoch naturegenskaper och det leder till samma resultat. Tidigare fanns två olika listor med kriterier, en för kulturvärden och en för naturvärden, men sedan 2005 är de sammanslagna till en gemensam kriterielista. Följaktligen finns det inga världskulturarv eller världsnaturarv – endast världsarv, oberoende vilka värdekategorier utnämningarna grundats i. I december 2020 när denna text skrevs, exakt tjugo år efter att Höga Kusten utnämnts till världsarv, fanns det 1121 objekt upptagna

på Unescos världsarvslista, klassificerade enligt värdegrunder för kultur, natur eller en blandning av dessa. Av de 213 områden vilka klassificerades enligt värderingskriterier för naturvärden var 16 gemensamma för flera länder och utgör så kallade gränsöverskridande världsarv. Till den här kategorin hör världsarvet Höga Kusten/Kvarkens skärgård, Sverige/Finland – World Heritage High Coast/Kvarken Archipelago, Sweden and Finland (Figur 1). Området ska ses som ett enhetligt världsarv och har konstruerats utifrån två enastående platser. Dessa har i sin tur genomgått status- och namnförändringar och

som en påminnelse om tidens gång

har under de processer som gett stöd till utmärkelsen ändrat skepnad – Norra Ångermanlands brantkust har blivit världsarvet Höga Kusten (Nordlund 2005) och Vasa skärgård är numera mer känd som världsarvet Kvarkens skärgård (Svels 2008).

Världsarvslistning på gott och ont

Arv kommer i många skepnader. Om man anser att världsarven är viktiga, för vem har de då betydelse? I ett postmodernt tidevarv då vi med teknologins hjälp kan visualisera framtida platser och företeelser, men även virtuellt skapa historiska beskrivningar och betrakta förgången tid, har vi skaffat oss en plattform från vilken vi kan uppleva många nivåer av arv. Det finns bland annat personliga arv som överförs inom familjer, lokala arv av både naturoch kulturkaraktär, nationella arv som kan vara både materiella och immateriella samt Unescos kategorisering vilken anses av många vara den mest ansedda av alla världens arv (Figur 2). För personer som uppskattar och ger sitt stöd till kategoriseringen av arv som sker baserat på listning – för dem lär Unescos världsarvsklassificering vara central, självklar och oslagbar. Beroende på vilken nivå och hur man närmar sig ett arv får även den minsta kvarlåtenskapen betydelse inom den rätta kontexten. För att bevara kulturoch naturskatter är Unescos lista ett gott verktyg, men dock inte heltäckande eller avgörande. När man upprättar en förteckning över något, vad det än må vara, gör man helheter lättförståeliga; man önskar göra sammanhang klara och tydliga, vilket i de flesta fall utmynnar i

någonting bekant. Listor har blivit en del av vår vardag – vi utför våra livsmedelsinköp baserat på nedtecknade inköpslistor och våra planer på vad vi ska se och uppleva innan vi lämnar detta jordeliv listar vi i så kallade bucket-listor, ofta bestående av platser och upplevelser som ibland inbegriper världsarv värt ett besök. Kritiska stämmor har ifrågasatt hur stark världsarvstatusens genomslagskraft skulle varit om inte Unesco under tidigt 1970-tal bestämt sig för att presentera världsarven i listform. Den så kallade världsarvslistan har nämligen fått en betydligt högre status än många andra världsomspännande klassificeringar. Unesco har i sitt arbete lyckats ge synlighet åt världsarven, vilket skapar ett brett allmänt intresse trots att det inte var den ursprungliga tanken bakom idén för bevarande och skyddande av naturoch kulturarv. Många menar att världsarvet blivit ”varumärken”. Om listan utvecklas till att bli ett ännu starkare varumärke än vad den är idag, finns det en risk att den sakta kommer att förlora sin ursprungliga mening. Unescos världsarvskoncept har redan genomgått flera trovärdighetskriser genom att den ansetts vara västerländskt kulturellt orienterad och synnerligen eurocentrisk. I förlängningen kan det bli svårt för Unesco att åter utsättas för hård kritik utan att världsarvskonceptets kärna och idé kraftigt påverkas och slutligen fallerar.

Världsarvens omstridda betydelse i samhället

Forskning kring världsarv utgör idag en del av ett större sammanhang. Man hittar infallsvink-

169

170

som en påminnelse om tidens gång

lar, vilka ofta belyser bevarande och nyttjande av naturoch kulturresurser samt åskådliggör hållbarhetsaspekter som kan studeras inom ett flertal discipliner. I den akademiska världen är det oftast samhällsvetare och humanister – främst antropologer, arkeologer, historiker, turismforskare och samhällsplanerare – som intresserat sig för de samhällsprocesser världsarv omges av och existerar i. Världsarv skapar helt klart ypperliga, väl avgränsade möjligheter att utföra fallstudier både inom samhällsvetenskaplig och humanistisk men även naturvetenskaplig forskning. Händelser som är viktiga att följa i världsarvssammanhang är reella faror som uppkommer genom klimatförändring och krigsföring. Klimatförändringen utgör ett kraftigt hot mot mänsklighetens existens och kan påvisas som global uppvärmning eller global nedkylning. Dessa processer bör ses som återkommande

cykler ur ett längre perspektiv. Klimatet ändrades till det varmare för cirka 10 000 år sedan vilket medförde att den då 3 km tjocka inlandsisen över nuvarande Kvarken-området försvann. Det i sin tur lade grunden för områdets landhöjningsfenomen och slutligen dess världsarvsutnämning. På andra platser är avsmältning av inlandsisar och vattennivåhöjning för närvarande mycket påtagbara vittnesmål om klimatförändringen. Som en följd av förändringarna hotas världsarvsstaden Venedig och barriärreven i Belize att täckas av vatten – och vem vet, kanske så småningom även det flacka kustlandskapet i Österbotten om havsnivåhöjningen blir större än landhöjningen som är 8–10 mm per år i Höga Kusten och i Kvarkens skärgård. Ur krigsföringshänseende kan man också dra paralleller till världsarv och dess bevarande. I Syrienkriget ödelade terrororganisationen den Islamiska Staten världsarvet Bel-templet i Palmyra 2015, medan talibanerna i Afganistan 2001 förstörde de gigantiska Buddahstatyerna i Bamiyan. Palmyra och Bamiyan är två exempel som gett upphov till starka reaktioner från omvärlden. Ett hårdare krav på skydd för världsarven i krigstid har lett till att Förenta nationerna 2017 antog en resolution för skydd av arv i beväpnade konflikter, där man beskriver ödeläggande förstörelser som krigsbrott och en del av kulturell utrensning. Under mera fredliga omständigheter kan världsarvsstatusen användas som substitut för krav, hot och påtryckning. Benämningen världsarv har även kommit att användas som argument i komplexa samhällsrelaterade processer både

som en påminnelse om tidens gång

i Västernorrland och i Österbotten. Detta har skett i samband med konflikter kring kulturyttringar inhuggna i Höga Kustens världsarvsgranit och vindkraftsetablering nära världsarvsområdet i Kvarken.

En snabb och väl förpackad framfart för världsarvet Höga Kusten

Att förstå vår historia hjälper oss att förstå både vår realtid och vår framtid. Denna devis gäller även för att uppfatta de processer som ligger bakom tillblivelsen av ett världsarv – förståelsen för ”då, nu, sedan” bildar grunden för att greppa helheter. Hur kommer det sig att ett världsarv blev etablerat just där det ligger och vem låg bakom att världsarvet blev till? Är man tvungen att acceptera att det område man lever i förvandlas till ett världsarv? Frågorna är många och nya frågor uppkommer fortlöpande. För att ge en inblick till det ”dåtida” ges här en kort beskrivning av hur Västernorrland och Österbotten fick sina respektive världsarvsområden. Inspirationen till utnämningarna togs i båda fallen för tjugofem år sedan från Nordiska rådets rapport Verldensarv i Norden (1996), där naturlandskapen Höga Kusten och Vasa skärgård utpekades som potentiella världsarvskandidater. Världsarvet Höga Kusten var norra Europas första världsarv som upptogs på världsarvslistan baserat och klassificerat enligt naturvärden (Nordlund 2005). På initiativ av den statliga myndigheten Naturvårdsverket startades den svenska världsarvsprocessen i Höga Kusten 1997. Arbetet inom Länsstyrelsen i Västernorrland organiserades effek-

tivt och redan i maj ett år senare kunde man sända in den första nomineringen till Unesco. Det första förslaget grundades på tre urvalskriterier – biologiska, kulturella och bedömningsgrunden för extrem naturlig skönhet (exceptional natural beauty). Nomineringen skulle genomgå ännu en ansökningsomgång eftersom Unescos världsarvsbyrå i december 1999 återremitterade handlingarna till Länsstyrelsens beredningsgrupp. Efter en intensiv omberedning och komplettering godtogs Höga Kustens nominering den 27 november 2000 vid världsarvsmötet i Cairns, Australien, och då på geologiska grunder. Till fördel för den snabba nomineringen av Höga Kusten låg en väl förankrad samhällelig kartläggning av området, den så kallade Höga Kusten-utredningen (1974), som beskrivs av Christer Nordlund på annat ställe i denna skrift. Genom att ta en titt på kartan ser man att 1974 års kartavgränsning närapå är identisk med världsarvsavgränsningen 2000 (Figur 3). Även anvisningarna från Naturvårdsverket och Riksantikvarieämbetet kring Höga Kustens status som riksintresse för naturvård, samt förhållandet att delar av världsarvsområdet var riksintresse för friluftsliv och kulturmiljö, gav området en stor fördel i kampen om att bli världsbäst i kategorin landhöjning. I Höga Kusten kan man nämligen briljera med att vara världsmästare i landhöjning. Ur världsarvskommitténs motivering kan man läsa (Unesco 2000): ”Höga Kusten är en av de platser på jorden där landhöjning pågår efter inlandsisens avsmältning. Den isostatiska höjningen är väl illustrerad och områdets särprägel

171

172

som en påminnelse om tidens gång

Figur 3. a) Riksintresseområdet Höga Kusten 1974 och b) världsarvet Höga kusten 2000.

är omfattningen av landhöjningen, 286 meter, som överträffar andra platser. Området är typ lokal för forskning om isostatisk landhöjning, ett fenomen som först bevisats och studerats här.” Det finns även andra områden av vikt när man jämför världens största mätbara landhöjningsområden. Konkurrens fanns bland annat i Hudson Bay-området i Kanada som tävlade om just denna världsarvsstatus i Cairns. Lokalt i Västernorrland inom kommunerna Kramfors och Örnsköldsvik, vilka utgör delarna av världsarvsområdet Höga Kusten, mottogs världsarvsutnämningen med ro. Nomineringsprocessen hade inte inneburit någon genomgående process av lokal förankring, emellertid ansågs världsarvsstatusen befästa det som alla lokalt redan visste – att området

utgjorde ett enastående plats för att uppleva landhöjning. För invånarna var landhöjningen vardag och där hade man redan erfarit dess inverkan på landskapet under århundraden. Från 1700-talet och fram till tidigt 1900-tal, när det internationella vetenskapliga samfundet diskuterade geologiska beskaffenheter kring landhöjningen och huruvida det var havsnivån eller landet som försköts, delade de lokala invånarna med sig av sin erfarenhet och kunskap. De geologiska värdena kartlades under flera hundra år, vilket utgjort stommen till ett kollektivt minne, vilket skapat medvetenhet kring de företeelser som 2000 satte Höga Kusten på världsarvskartan. I Höga Kusten uppfattades inte tillblivelsen av ett världsarv som något utöver det vanliga, likväl fanns tankar och en

som en påminnelse om tidens gång

viss motvilja mot att bli underställda för vad många kallade ”protektionism” inom ramen för naturskydd.

Österbottnisk världsarvsomväg via Holmsund

Hur kommer det sig att Österbotten och Västernorrland blev parhästar i ett internationellt världsarvssammanhang? Emedan det österbottniska landskapet beskrivs som platt och Västernorrlands kust reser sig högt och majestätiskt, kan man fråga sig var kopplingen finns mellan dessa områden, åtskilda av Bottniska vikens vatten. Geografiskt ligger de två områdena inte långt från varandra. Luftvägen är det 165 km från Havets Hus, Kvarkens skärgårds besökscentrum i Korsholm, till Naturum, Höga Kustens besökscentrum i Docksta, Kramfors. I praktiken får man dock räkna med en heldags restid mellan dessa knutpunkter i världsarvet. Innan världsarvssammarbetet inleddes var Västernorrland relativt outforskat för de Österbottniska samhällsaktörerna. Endast en av den gränsöverskridande organisationen Kvarkenrådets kommunala medlemmar, Örnsköldsvik, ligger inom världsarvsområdet Höga Kusten. Österbotten har dock under många årtionden haft en god administrativ koppling till Västernorrlands grannregion Västerbotten. Österbotten och Västerbotten initierade tillsammans inom Kvarkenrådets gemenskap det första steget mot ett gemensamt världsarvsområde mellan Vasa och Umeå och de tidiga skisserna över det planerade världsarvsområdet utarbetades av Kvarkenrådets miljöprojekt

”Grön bro över Kvarken” och ”Kvarken miljö”. Den första världsarvsansökan gjordes relativt storslaget 2000 och fokuserade på biologiska värden men underkändes vid mötet i Cairns. Beredningsgruppen uppfattade däremot geologins betydelse, som satts som värdegrund för Höga Kustens utnämning, och valde att bygga vidare på den värdegrunden även för Kvarken. Världsarvsbyrån förmedlade vidare att transnationellt samarbete var avgörande för världsarvsfamiljens kommande utvidgning, vilket gav incitament åt den finländska delegationen att förstärka samarbetet över Bottniska viken.

Omfokusering och ny kompassriktning

Under det initiala nomineringsarbetet inom Kvarkenrådet innehade geologiska sakkunniga aktörer, både från Finland och Sverige, en central roll. Både Finlands Geologiska forskningscentral (GTK) och Sveriges Geologiska Undersökning (SGU) bidrog till ansökningens uppkomst och fall. Samarbetet mellan Österbotten och Västerbotten fallerade nämligen till följd av att SGU ansåg att den planlagda svenska delen, kustområdet utanför Umeå och Holmsund, inte kunde uppvisa tillräckligt höga geologiska värden och Västerbotten drog sig därmed ur ansökningssamarbetet 2002. Orsaken sades ligga i politiska beslut, brist på tro om framgång hos Unesco samt SGU:s negativa utvärdering av områdets geologiska karaktär (Svels 2008). Den finländska sidan ställdes inför ett ultimatum – avsluta ansökningsprocessen, fortsätta på egen hand eller geografiskt ändra riktning från Västerbotten söderut mot

173

174

som en påminnelse om tidens gång

Figur 4. Utkast till karta över a) världsarv i Kvarken januari 2001, b) december 2001 och c) Kvarkens skärgård planerad med tillhörande buffertzon 2003 (bilder framtagna inom Kvarkenrådets projekt Grön Bro över Kvarken och Kvarken Miljö mellan 2000 och 2003).

Västernorrland och världsarvet Höga Kusten. Österbottens förbund tillsammans med Forststyrelsen, Västra Finlands miljöcentral och GTK antog utmaningen och initierade en utsträckt hand till Länsstyrelsen i Västernorrland. Här lades grunden till den ansökan som skulle komma att etablera Kvarkens skärgård som en utvidgning av världsarvet Höga kusten – även den nomineringen starkt styrd av naturskyddande krafter. De österbottniska aktörerna fortsatte på egen hand med ett kraftigt och sammansvetsat maskineri och kunde effektivt producera det material som behövdes för en lyckad nomineringsansökan. Bland annat var gränsdragningar centrala för utgången. Eftersom mognadsprocesser kring spatiala konstruktioner sällan ges offentligt utrymme, allt i den franske filosofen och sociologen Henri Lefebvres teoretiska anda (1991), fick allmänheten inte ta del av världsarvets tidiga planeringsprocess. Enligt Lefebvre är planeringsdelen (representa-

tions of space) byråkratiskt influerad och skapar den bild utåt som omvärlden senare upplever. Så kan även denna process tolkas där ett flertal kartskisser (Figur 4) blivit arkiverade under processens gång och där endast den slutgiltiga kartbilden (Figur 5) fått offentlig spridning. Vid världsarvsmötet i Vilnius den 16 juli 2006 blev Kvarkens skärgård slutligen upptagen på Unescos lista över världsarv, baserat på geologiska grunder. Ur världsarvskommitténs utlåtande om utvidgning av Höga Kusten kan man läsa följande om den finländska delen (Unesco, 2006): Kvarkens skärgård med sina 5600 öar och omgivande havsområde har enastående geologiskt värde på grund av två huvudorsaker. För det första är det ett område där landhöjningshastigheten är bland de högsta i världen. Landhöjningen är pågående och är kombinerad med stora förändringar i vattenområdena efter den senaste istiden.

som en påminnelse om tidens gång

175

Kvarken är tillsammans med Höga Kusten, dess svenska motsvarighet på västra sidan av Bottniska viken, nyckelområden för att förstå de processer som är kopplade till jordskorpans respons på inlandsisens avsmältning. För det andra har Kvarkenområdet en säregen samling av istida landformer, såsom De Geer-moräner, vilka ger mer regional variation till landskapet skapat av inlandsisen och förstärker inskriptionen av Höga Kusten.

Transnationellt lärande, gemensam förvaltning och projektutveckling

Transnationellt lärande omfattar spridning av lokal kunskap och erfarenhet över nationella gränser. Att dela med sig och samarbeta och att skapa resurser i lokalsamhället i stället för konkurrens är kärnan i det transnationella lärandet (George & Svels 2013; Svels & Sande 2016). Denna form av kollektivt gränsöverskridande samarbete och lärande har en naturlig plats inom Unescos världsarvstanke eftersom världsarvsplatserna även kallas lärandeplatser (learning-places). Förutom kunskapsspridning är förvaltning grundläggande i världsarvssammanhang. Förvaltning betyder att ha ansvar för något. Då man förvaltar ett geologiskt världsarvsområde ansvarar man för bevarandet av naturresurser som utgör grunden för utnämningen med stöd i gällande lagstiftning. Sverige och Finland skiljer sig något åt gällande hur man definierar naturresursförvaltning men huvudlinjerna är de samma inom världsarvet: att skydda och bevara världsarvsvärdena för kommande generationer (Svels 2017).

Genom att inbjuda till deltagande i naturresursförvaltning och lokal utveckling kan samverkan mellan förvaltarna och lokalbefolkningen bidra till och skapa en grund för hållbar utveckling, kapacitetsuppbyggnad och spridning av den lokala, tysta kunskapen. Tyvärr har det visat sig att i regel endast ett fåtal aktörer deltagit i de förvaltande och utvecklande aktiviteterna och att arbetet, både i Västernorrland och i Österbotten, karakteriserats av ”uppifrån-ner-processer” (Svels 2015). Möj-

Figur 5. Den slutgiltiga kartavgränsningen för världsarvet Kvarkens skärgård 2006 (Heikki Järvinen).

176

som en påminnelse om tidens gång

ligheterna till lokalt deltagande utgjorde varken i Österbotten eller Västernorrland någon betydande del av världsarvets initiala skeden. Enligt Unescos regelverk ska gränsöverskridande världsarv ha ett gemensamt förvaltningssystem. Förvaltningsstrukturerna i Höga Kusten och Kvarkens skärgård närmar sig också varandra, sakta men säkert. Det bekräftades från den finländska sidan redan i nomineringen av Kvarken 2006. Arbetet mot ett förvaltningssamarbete inleddes ett par år senare då den så kallade samrådsgruppen grundades 2008 och då ålades ansvaret för att behandla aktuella världsarvsärenden. I gruppen möts förutom Länsstyrelsen och Forststyrelsen, de båda ländernas världsarvskommuner från Västernorrland och Österbotten, Österbottens förbund samt Närings-, trafik-, och miljöcentralen i Österbotten (ELY). Naturvårdsverket i Sverige, miljöministeriet i Finland och världsarvsdelegationen för Kvarkens skärgård är adjungerade medlemmar. Världsarvet Höga Kusten/Kvarkens skärgård förvaltas i Sverige av Länsstyrelsen i Västernorrlands enhet för Skyddad natur och i Finland av Forststyrelsens Naturtjänster. Förvaltningsrådet för världsarvet i Höga Kusten består av länsråd, och sakkunnig från länsstyrelsen, samt politiker och ledande tjänsteman från respektive kommun. Här kan även representanter från Kvarkens skärgårds världsarvsförvaltning och Naturvårdsverket inbjudas att närvara som adjungerande medlemmar. Kvarkens världsarvsdelegation förvaltar världsarvsområdet i Kvarkens skärgård. Gruppen består av representanter från myndigheter, kommu-

ner, markägare, intresseföreningar. Det har skett en starkare förankring mellan förvaltningen och lokalbefolkningen och sedan 2018 räknas Forststyrelsen som etablerad sakkunnigmedlem i rådet och inte längre som självpåtagen ordförande. I Höga Kusten har man inte ännu nått lika långt med att bekräfta den lokala delaktigheten inom förvaltningsstrukturen – här möter man i stället lokalbefolkningen årligen under världsarvsträffar. För att själva skapa sig en mer detaljerad bild och för att få en närmare inblick i världsarvsförvaltningen föreslås att läsaren bekantar sig med världsarvens förvaltningsplaner – Höga Kusten (Engberg & Lundstedt 2017) och Kvarkens skärgård (Forststyrelsen 2009) – eftersom alla viktiga detaljer inte ryms i föreliggande kapitel. Utmaningar har visat sig uppstå då förvaltningskulturerna i de två länderna i någon mån skiljer sig från varandra. I världsarvssamanhanget har fördröjningar inträtt då de finländska delegaterna, både kommunala och statliga tjänstemän, kunnat uppvisa ett högre beslutsmandat än sina svenska kollegor vilket resulterat i att Kvarkenförvaltningen i många skeden framskridit snabbare än vad man gjort i Höga Kusten. Kvarkens skärgård presenterade en förvaltningsplan redan 2008 (Forststyrelsen 2009) emedan man i Höga Kusten, efter många kämpiga år av beredning, fick sin egen förvaltningsplan framtagen 2017 (Engberg & Lundstedt 2017). Ännu fjorton år efter utvidgningen av Höga Kusten finns ännu ingen gemensam förvaltningsplan mellan Höga Kusten och Kvarkens skärgård men

som en påminnelse om tidens gång

arbetet har initierats av världsarvskoordinatorerna 2020 och påbörjats. Förvaltningsplanen med underlag till en gemensam vision för det gränsöverskridande världsarvet förväntas vara färdigställt vintern 2022. Arbetet med att framställa den gemensamma planen görs med ordinarie resurser inom de båda ländernas förvaltningar. En viktig faktor för förvaltningen handlar om vilka ekonomiska resurser som finns tillgängliga. Ekonomin bakom en världsarvsförvaltning är inte självklar och både Höga Kustens och Kvarkens skärgårds administrativa förvaltningsmaskinerier har politiskt och tjänstemannamässigt fått kämpa för sina nationella andelar. Det finns ingen orsak att mellan de båda världsarvsdelarna konkurrera om ekonomiska eller andra resurser. Man strävar efter att hitta gemensamma synergier och på det sättet har man steg för steg kunnat utveckla både strukturerna och intresse för hela världsarvsområdet. Försök att skapa en gemensam berättelse om de två världsarvsdelarna har sedan Kvarkens skärgårds utnämning utgjort en fortlöpande process baserat i projektarbete. Projektstyrning är, som många vet, en bra början på ett initiativ men utgör inte kraften som ska styra utvecklingen i all framtid. En viktig finansieringskälla för världsarven har EU:s gränsöverskridande samarbetsprogram Interreg Botnia Atlantica varit, vilket finansierat projekt om naturoch kulturarv, näringsliv, kommunikation och innovationer inom det gränsöverskridande världsarvet, bland andra världsarvets utvecklingsprojekt Lystra.

Även Kvarkenrådet har varit en stark drivande motor bakom världsarvets projektutveckling genom sina möjligheter att kanalisera resurser. Man har gemensamt med Forststyrelsen, ELY-centralen och GTK samt de kommunala representanterna från första början strävat efter att involvera utbildningssektorn, turismföretagare och förvaltningsstrukturer i de båda länderna. Ett flertal aktiviteter för upplysande verksamhet till både lokalbefolkning, besökare, tjänstemän och skolelever har genomförts inom Kvarkenrådets projekt ”Världsarv i samverkan” (VIS). Dessa projekt har skapat grunden till utbildningsmaterial kring landhöjning och geologi samt skapat nätverk mellan lärare och utbildningsinstitutioner i Sverige och Finland. I andra projekt koordinerade av Kvarkenrådet har man sammanfört turismföretagare och tagit fram material som används inom besöksnäringen, bland annat genom Spotlight High-Low Coast och Destination Kvarken som tagit fasta på världsarvsområdets attraktionskraft. Förutom respektive hemsidor för världsarvet (www.varldsarvethogakusten.se och www.kvarken.fi) har man även skapat och upprätthåller en gemensam internetsida för Höga Kusten och Kvarkens skärgård (www. highcoastkvarken.org). Information om utbildningsprojekten och utbildningsmaterial finns att hitta på Kvarkensårdets egen hemsida (www.kvarken.org).

Världsarvet kring hemknutarna

I en nyligen utgiven avhandling i Kulturproduktion och landskapsstudier vid Åbo uni-

177

178

som en påminnelse om tidens gång

versitet (2020) beskriver Laura Puolamäki vår näromgivning som ett mångdimensionellt dolt landskap (kätketty maisema), skapat och inramat av lokal kunskap. Hon presenterar tre delar av landskapsbilden vilka hjälper oss att förstå hur en världsarvsutnämning lokalt kan tolkas. Puolamäkis tre landskapsformer är: 1) det domesticerade landskapet (kotimaisema), 2) det delade landskapet (jaettu maisema) och 3) det magiska landskapet (lumottu maisema). När Puolamäki ställer dessa tre landskapsdelar i kontrast till varandra uppkommer en förståelse för hur utsatt lokalbefolkningens ställning kan vara och vilket tryck lokalsamhället och den lokala historien kan ställs inför när näromgivningar omvandlas till oväntade, nya konstellationer (Figur 6).

Puolamäkis domesticerade landskap, eller ”hemmalandskapet” som jag väljer att kalla det, är den självupplevda, grundläggande landskapsformen. Hemmalandskapet representerar vår känslovärld som skapats genom de omgivningar vi lever i, som fyller våra liv med mening och utgör grunderna för vårt agerande. I kontrast till det formas landhöjningslandskapet genom den fysiska rörelsen som istiden gett upphov till och som i sin tur skapar igenväxta områden, så kal�lade tillandningar, avsnörda havsvikar samt en mångfald av andra formationer. Landhöjningen tillför lokalbefolkningen utmaningar, vilka kräver en tillvänjning till landskapet men samtidigt skapar innovationer och möjligheter till utveckling. Närheten mellan lokalinvånaren och det lokala landskapet är obestridbar och följaktligen

som en påminnelse om tidens gång

179

finns den mest ingående kunskapen om den lokala kontexten hos de som lever och bor i hemmalandskapet och som sett hur landskapsbilden under årens lopp förändrats. Det delade landskapet å sin sida blir ett sammansatt område, en avgränsning där lokalbefolkningen inte längre kan agera ostört utan där utomstående blir del av sammanhanget. Den delade landskapsbilden inträder när hemmalandskapet blir utnämnt till världsarv och lokalbefolkningen ska dela sitt lokala arv med hela mänskligheten (Figur 7). Landskapets identitet blir då en del av världsarvslistan som presenterar alla världens kulturoch naturområden, fast förankrade föremål och konstruktioner som värderats enligt uppfyllda kriterier. I Puolamäkis tredje landskapsbild, det magiska landskapet, föds den gemensamma kulturen

och dess berättelser. Både i Höga Kusten och i Kvarkens skärgård binder berättelserna om Skuleskogens rövare och Jätten Finn samman den lokala kunskapen till ett magiskt landhöjningslandskap som förmedlas till världsarvens besökare. Folktron skapar en grund för hur det fysiska och geologiska landskapets förändring förmedlas till kommande generationer. Kulturen genomsyrar de hållbarhetshandlingar vi utför emedan naturen och samhället skapar grunderna för innehållet och upprätthållandet av världsarvslandskapet.

Funderingar över vad som varit och vad som komma skall

Henri Lefebvre (1991) har påverkat synen på hur rumslighet kan beskådas och förstås. Enligt honom är det den som ”håller i pennan”

180

som en påminnelse om tidens gång

när kartskisser skapas som har makten och avgörandet för hur historien uppstår och i vilken mån information kring områdets avgränsning sprids. Kartografi är en process märkt av makt där en kollektiv ansats för att föra den fiktiva kartritarpennan kan bryta en maktdominans där en sådan existerar. Kartan fastställer geografiska gränser, definierar det som medtas, men även det som utesluts. Beroende på var gränser dras och hur kunskap förstås är det inte alls självklart att det delade världsarvslandskapet blir en naturlig del av lokalbefolkningens hemmalandskap. Mycket har gjorts men mycket är ännu ogjort när det gäller att binda samman det lokala med det globala världsarvssammanhanget i Höga Kusten och Kvarkens skärgård. Tidsaspekten för de två världsarvsdelarnas nomineringar uppvisar betydande olikheter i bakgrundssammanhang, organisationskulturer och arbetssätt. Medan man i Västernorrland kunde bygga vidare på undersökningar som gjorts under flera århundraden för att få en snabb världsarvsprocess till stånd, var man i Österbotten tvungen att mer eller mindre utgå från en tabula rasa. Tiden efter utnämningen i Finland visar dock på en mycket effektiv fokusering och man fick mycket utfört under en kort tid, trots tillkortakommande med lokalt deltagande. Men ännu finns det hopp för ett mer ingående lokalt deltagande. Ett förslag är att samrådsgruppen borde utvidgas med demokratiskt valda invånarrepresentanter både från de svenska och finländska kommunerna inom världsarvet Höga Kusten/Kvarkens skärgård (Svels 2017). Detta skulle medföra en kombination av kunskapsmässig och histo-

risk förankring i och mellan världsarvsdelarna. Framtiden är på många plan oviss. Världsarvet utvärderas kontinuerligt av Internationella naturvårdsunionen IUCN (International Union for Conservation of Nature). Under alla utvärderingsrundor har världsarvet High Coast/Kvarken Archipelago varit bäst i klassen och återigen 2020 fått högsta betyg (Osipova et al., 2020). I utvärderingen, som görs av lokala och externa experter, beaktas bland annat världsarvets värdegrunder, nuvarande tillstånd, skydd och förvaltning samt eventuella hot. De största hoten mot världens gemensamma arv ligger främst i klimatförändringen och en åverkan på naturen på grund av ökande turism. I Höga Kusten och Kvarkens skärgård utgör hotet även en permanent överfart mellan Vasa och Umeå som kunde försvaga ett flertal värdegrunder i området. Kvarkens skärgård drog redan vid ett tidigt skede en större nytta av världsarvsutnämningen än vad Höga Kusten gjorde med tanke på hur man i Finland både regionalt men även nationellt använt Unescos varumärke inom besöksnäringen (Svels, 2011). Trots att de båda världsarvsdelarna haft naturbejakande förebilder bör hållbarhet på alla plan – såväl ekologiskt, ekonomiskt, socialt som kulturellt – stå som ledstjärnor för förvaltningsmaskineriet lång tid framöver. Den kulturella hållbarheten inbegriper hur vi kulturellt ser på naturen, vårt samhälle och dess ekonomiska funktioner. Kulturen genomströmmar alla aspekter av hållbarhet så därför bör lokalbefolkningen inom världsarvets gränser få vara aktiva i förvaltningen och utvecklingen av sitt eget hörn av hela världens arv – världsarvet Höga Kusten/Kvarkens skärgård.

som en påminnelse om tidens gång

Käll- och litteraturförteckning Engberg, Torbjörn & Milly Lundstedt, Förvaltningsplan för världsarvet Höga kusten 2017–2020, Länsstyrelsen i Västernorrland, Enheten för skyddad natur. Rapport 2017/07 (Härnösand, 2017).

Forststyrelsen, Förvaltnings- och utvecklingsplan för världsarvet Kvarkens skärgård, Forststyrelsens naturskyddspublikationer. Serie C 59 (Vasa, 2009).

George, E. Wanda & Svels, Kristina, ”Learning Transnational Learning: A Trans-Atlantic Perspective”, i Åge Mariussen & Seija Virkkala (red.), Learning Transnational Learning (London: Routledge, 2013).

Lefebvre, Henri, The Production of Space (Oxford: Basil Blackwell, 1991).

Nordiska Ministerrådet, Verldensarv i Norden: Forslag til nye områder på Verdensarvlisten – UNESCOs World heritage List (Köpenhamn: Nordiska Ministerrådet, 1996).

Nordlund, Christer, ”How the Coast Became High: An Historical Introduction to the High Coast (Höga Kusten) World Heritage Site in Sweden”, Environment and History 11:2 (2005).

Osipova, Elena, Matthew Emslie-Smith, Matea Osti, Mizuki Murai, Ulrika Åberg & Peter Shadie, IUCN

World Heritage Outlook 3: A conservation assessment of all natural World Heritage sites (Gland: IUCN, 2020).

Puolamäki, Laura, Kätketty maisema: Arkitieto lähiympäristön kohtaamisessa (Åbo: Åbo universitet, 2020).

Svels, Kristina, Världsarvet Kvarkens skärgård – ett socialskapat rum, magisteravhandling i rural sociologi (Vasa: Åbo Akademi, 2008).

Svels, Kristina, Världsarv, rural utveckling och turism: Stenar som ruralt kapital, Licentiatavhandling i rural sociologi (Vasa: Åbo Akademi, 2011).

Svels, Kristina, ”World Heritage, Tourism and Community Involvement: A Comparative Study of the High Coast (Sweden) and Kvarken Archipelago (Finland)”, Scandinavian Journal of Hospitality and Tourism 15:1–2 (2015).

Svels, Kristina, World Heritage Governance and Tourist Development: A study of public participation and contested ambitions in the World Heritage Kvarken Archipelago , Doktorsavhandling i socialpolitik med inriktning rurala studier (Vasa: Åbo Akademi, 2017).

Svels, Kristina & Allan Sande, ”Solving landscape-related conflicts through transnational learning? The case of transboundary Nordic World Heritage sites”, Landscape Research 41:5 (2016).

UNESCO World Heritage Centre. (2000). Decision: CONF 204 X.A.1 - The High Coast (Sweden), https://whc.unesco.org/en/decisions/2433

UNESCO World Heritage Centre. (2006). Decision: 30 COM 8B.27 Extension of Properties Inscribed on the World Heritage List (Kvarken Archipelago/High Coast), http://whc.unesco.org/en/decisions/996

UNESCO World Heritage Centre. (2008). Decision: 32 COM 8B.3, Changes to name of properties inscribed on the World Heritage List – High Coast/Kvarken Archipelago (FINLAND / SWEDEN), http:// whc.unesco.org/en/decisions/1461

181

Valsörarna ur fågelperspektiv. Ögruppen är den sista på den finländska sidan av Kvarken och från fågelns höjd ser man redan Holmön breda ut sig i horisonten. Här går en viktig migrationsrutt för fåglar och fladdermöss. På grund av landhöjningen blir avståndet lite kortare för varje år.

Johan Abraham Gyllenhaals ”Hafslämningar” i Uppsala HANS ELLEGREN

som en påminnelse om tidens gång

attuminskningen, strandlinjeförskjutningen, landhöjningen – kärt barn har många namn och för de svenska 1700-talsforskarna var det över tid förändrade förhållandet mellan nivån av fastland och vatten ett kärt ämne (Högbom 1920; Nordlund 2001). Det var en av de allra största vetenskapliga frågorna för dagen och den attraherade de stora namnen: Urban Hiärne, Emanuel Swedenborg, Anders Celsius, Carl von Linné och Torbern Bergman. De hade alla olika förklaringsmodeller till varför vattenståndet tycktes minska. För det var ju vattnet som förändrade sig, menade man, inte landet som höjdes (Dahlin 1747). När Sveriges första vetenskapsakademi, Kungl. Vetenskaps-Societeten i Uppsala, regelbundet började träffas på 1720-talet var vattenståndet den fråga som oftast återkom på dagordningen (Ellegren 2019; Tabell 1). Emanuel Swedenborg var nära knuten till sällskapet, hans mentor och svåger Erik Benzelius d.y. hade varit Societetens instiftare. Swedenborg blev senare ledamot men redan hans år 1719 utgivna Om Watnets Högd och Förra Werldens Starcka Ebb och Flod. Bewjs utur Swerige blev föremål för diskussioner inom Societeten. Ett av de bevis som Swedenborg förde fram för att landet en gång legat under vatten var ett sensationellt fynd som hans far Jesper Svedberg och Carl von Linnés blivande svärfar Johan Moraeus gjort utanför Skara 1705. Jesper Svedberg hade lämnat Uppsala några år dessförinnan för att besätta biskopsstolen i Skara. Man hade nu hittat några gigantiskt stora ben,

ossa gigantis, som man först antog kom från en jätte. Att sådana enorma människor eller jättar en gång bebott Sverige passade väl in i den patriotiska bilden över landets ärevördiga historia. Ja själva mänsklighetens vagga kunde ju faktiskt ha stått här, enligt Olof Rudbeck d.ä:s Atlantismodell. När Emanuel Swedenborg tillsammans med medicinprofessorn i Uppsala Lars Roberg inspekterade benen kom de dock fram till att benen i själva verket härrörde från en val. Swedenborg resonerade att havet en gång i tiden måste ha sträckt sig långt in över Västergötland. När vattnet sedan drog sig tillbaka skulle valen ha strandat eller blivit fast i en kringskuren vik. Djuret kom i zoologiska kretsar senare att kallas för den ”swedenborgska hvalen”, Balaena swedenborgii. Vetenskaps-Societeten i Uppsala fortsatte att ha anknytning till vattennivåfrågan. Blott 24 år gammal utsågs Anders Celsius 1725 till sällskapets sekreterare. Han blev mycket betydelsefull för verksamheten och var dess lysande kraft och primus motor fram till sin död 1744. Även han bidrog till att vattuminskningen blev en fråga som diskuterades vid sammankomsterna. Han fick uppgifter från skärgårdsbefolkningen runt Bottenhavet om hur flata hällar vid vattenytan där sälar brukade vila blivit allt mer synliga över tiden. Särskilt viktiga blev observationer gjorde strax intill en utstickande halvö, Iggön, några mil norr om Gävle (Celsius 1743). Vid en resa till gästrikekusten sommaren 1731 lät Celsius också rista in en markering av vattenståndet på en klippa på ön Lövgrund, rakt öster om fiskarsamhället Bö-

185

186

som en påminnelse om tidens gång

nan utanför Gävle. Denna markering har legat till grund för avläsningar av vattenståndets förändring ända sedan dess (t.ex. Lyell 1835). Även Anders Celsius efterträdare som ständig sekreterare för Vetenskaps-Societeten intresserade sig för vattuminskningen. Det var ingen mindre än Carl von Linné och under flera av sina landskapsresor gjorde han ingående studier av lagerföljder och fossil (Nathorst 1907). Linné gick emot den rådande modellen om att det varit syndafloden som lämnat spår efter sig. Syndafloden i sig hade förstås den religiöse Linné inget att invända mot men han menade att det varit senare processer som givit upphov till berg- och jordlagren. I sin karaktäristiska stil med sig själv i tredje person sammanfattade han sina insatser inom de ramar som ”Skriften” tillät: Lithologien bör ej heller vara otacksam emot Linné. Han var ibland de första och förnämsta, som påstodo vattnets aftagande och continentens utvidgande, och gick därmed så långt tillbaka som till Paradiset. Han ville gerna hafva trodt jorden äldre än själfve Chineserna påstå, om Skriften det tillåtit (Afzelius 1823, s. 213). Vi ska nu övergå till huvudpersonen för detta bidrag, Skaradjäknen Johan Abraham Gyllenhaal. Gyllenhaal tillhör inte de mest kända naturforskarna (Sernander 1943). Men Skara och dess gymnasium var något av en plantskola för många framgångsrika svenska naturalhistoriker under 1700-talet. Den mångsidige kemisten Torbern Bergman studerade där

kring 1750 och det var ungefär samtidigt som Linnélärjungarna Peter Hernquist och Claes Bjerkander. Knappt tjugo år senare, fram emot 1770, fanns en generation studenter med bland andra de tre bröderna Adam, Johan och Pehr Afzelius – alla sedermera Uppsalaprofessorer – historikern Olof Knös, botanisterna Anders Dahl och Daniel Nenzén, samt insektskännaren Leonard Gyllenhaal. Och så var det den sistnämndes bror, Johan Abraham Gyllenhaal. På Johan Abraham Gyllenhaals initiativ bildade några av de nämnda gymnasisterna en förening, Svenska Topografiska Sällskapet (Welin 1950, Sandblad 1962). Det var en kortlivad sammanslutning, blott något år höll man ut (1769–70). Med hög ungdomlig ambitionsnivå fastställde man stadgar, började på en protokollsbok och hade det ambitiösa målet att ta fram en Historia naturalis Westro-Gothiæ i fyra delar. Den skulle beskriva den västgötska faunan och floran, mineralriket samt landskapets utseende, dess topologi. Johan Abraham gjorde många exkursioner i omgivningarna för att samla växter och mineral. Det var inte långt till Kinnekulle och där kunde han se hur de sedimentära bergarterna var staplade på varandra. Bergsnäringen skulle också komma att bli hans yrkesbana och han fick senare i livet titeln bergmästare och blev direktör för Åtvidabergs kopparverk. Det Svenska Topografiska Sällskapet kom igång på allvar först när Gyllenhaal hade lämnat Skara för att börja den högre utbildningen. Studierna bestod inledningsvis av en kort period i Lund och sedan några år i Uppsala. Det

som en påminnelse om tidens gång

var som student i Uppsala han skulle komma att göra sin viktigaste vetenskapliga upptäckt, varom vi strax ska se. Han fick god kontakt med Linné och de fann varandra i intresset för växter (Sernander 1943). Gyllenhaal hade förutom sitt herbarium också med sig mollusker han samlat in på Västkusten, både färskt och fossilt material (hans bror Leonard Gyllenhaal redovisade sina motsvarande insamlingar i manuskriptet Cataloque på de fossile Conchylier jag fan uti Skahlbergen vid Uddevalla den 15:de Sept. 1769). När Linné fick ta del av detta återuppväcktes hans intresse för frågan om vattuminskningen. Gyllenhaal studerade också för Torbern Bergman, som var en auktoritet på området. Bara några år tidigare hade Bergman publicerat sin viktiga Physisk beskrifning öfver jordklotet och där ingående behandlat de olika jord- och berglagren och deras uppkomst. Runt Uppsala fanns inga platåberg likt de Gyllenhaal kommit i kontakt med hemma i Västergötland, men väl en rullstensås. Eftersom den löpte rakt genom staden hade han fina möjligheter till att på nära håll studera den geologiska vittnesbörd som avtecknade sig i åsen. Schakt hade tagits upp på några ställen söder om slottet, bland annat vid Polacksbacken och ner mot Ulleråker och Ultuna. Sand och grus var eftertraktat byggmaterial, inte minst i samband med återuppbyggnaden av slottet efter stadsbranden 1702. På ett ställe fanns en djup grav genom åsryggen kallad Rudbeckens fåfänga – det hade kommit till genom ett försök av Olof Rudbeck d.ä. att leda vatten från Fyrisån upp till slottet (Nelson 1930).

Gyllenhaal undersökte de lagerföljder som frilagts i schakten vid norra delen av Polackbacken, det bör ha varit nära det nuvarande sjukhusområdet, och hittade rester av flera olika marina djur. På omkring en meters djup fann han ”ett hvarf, som består af idel Conchylie-skahl, mer eller mindre förmultnade, blandade med Sand”. Conchylier var det begrepp man använde för mollusker, oftast liktydigt med snäckor och musslor. Lagret var det tredje räknat uppifrån. Överst fanns nära en meter av grusblandad svartmylla och därefter ett tunt lager av fin sand. Även på åsens sida ned mot Fyrisån gjorde han liknande fynd (”mitt för Professorernes humlegårdar, gent ifrån Islandet”). Många snäckskal var så pass välbevarade att Gyllenhaal kunde artbestämma dem. Han identifierade bland annat blåmussla, hjärtmussla, strandsnäcka och östersjömussla och noterade att de ”äro alla af sådana diur, hvars likar till arterna ännu lefva vid hvar hafsstrand här i riket”. Det stämde inte riktigt att det var arter som fanns längs hela Sveriges kust, några av dem saknas i egentliga Östersjön. Men det viktiga var att han kunde påvisa att Uppsala en gång hade legat under salthaltigt vatten. När Linné fick ta del av resultaten skrev han i berömmande ordalag att Gyllenhaal ”var så skarpsynt, att han kunde koxa ända till 7 famnar ned i jorden” (Fries 1903, s. 336); koxa var ett vanligt ord i Linnés vokabulär, här i betydelsen ’se’ eller ’göra upptäckter’. Gyllenhaal redovisade sina undersökningar av Uppsalaåsen i ett manuskript, Anmärkning-

187

188

som en påminnelse om tidens gång

bok. Boken förvaras i dag i de Knösiska samlingarna vid Stifts- och landsbiblioteket i Skara och finns tillgänglig i avfotograferad form. Gyllenhaal avslutar sin rapport på ett sätt som nästan kan uppfattas lite snopet: Jag har nu korteligen upräknat de spor af hafvets fordna högd öfver denna tracten, som jag hittills kunnat upspana: och sparar till annat tillfälle de märkvärda reflexioner som deröfver kunna göras […].

Figur 1. Utdrag av Svenska Topografiska Sällskapets protokollsbok, med första sidan av Johan Abraham Gyllenhaals uppsats ”Anmärkningar öfver Hafslämningar vid Upsala”. Uppsatsen börjar nedtill på sidan. Foto: Skara kommun, tillgänglig via https://www.flickr.com/photos/63794459@N07/sets/72157629843219940/

ar öfver Hafslämningar vid Upsala (UUB S35 d 8). Det innehåller en detaljerad beskrivning av åsens topologi och geologiska karaktär. Han räknar där också upp de arter han fann och anger hur vanliga de var. Manuskriptet trycktes aldrig men ingick i renskriven form i Svenska Topografiska Sällskapets protokolls-

Han valde alltså att inte dra några slutsatser av fynden och det kan naturligtvis ha funnits goda skäl till att inte göra några tolkningar i just denna rapport. Han kanske inte heller riktigt kände sig redo att formulera en modell för hur det hade gått till när havsvattnet drog sig undan. Hur hans tankar gick lär vi få leva i ovisshet om, det blev aldrig någon mer uppsats från hans sida i ämnet. Men Gyllenhaals fynd har icke desto mindre givits stor uppmärksamhet av senare geologer. Många forskare har efter hans livstid refererat till fynden i Uppsalaåsen. Gyllenhaals upptäckt av den marina strandsnäckan Littorina littorea i det uppländska inlandet kom att få ge namn åt Littorinahavet (Munthe 1894), det salthaltiga vatten som täckte Östersjöbäckenet från cirka 7000 år f. Kr. och flera tusen år framöver. Littorinahavet hade ju kommit till när salt vatten började strömma in via Öresund till den från världshaven tidigare isolerade Ancylusjön. Vi kan knyta ihop den här historien genom att avsluta på samma sätt som den började, med kopplingen till Kungl. Vetenskaps-So-

som en påminnelse om tidens gång

cieteten i Uppsala. Gyllenhaal testamenterade nämligen sina naturaliesamlingar och sitt arkiv (inklusive originalet till Hafslämningar) till Societeten. Gyllenhaal hade några år före sin död 1788 köpt in några tomter i centrala Uppsala och där låtit renovera ett stenhus i syfte att kunna härbärgera samlingarna. Fastigheten ingick i donationen. Huset står kvar än idag

och det är där som sällskapet fortfarande håller sina sammankomster. På följande sidor redovisas i sin helhet Johan Abraham Gyllenhaals uppsats Anmärkningar öfver Hafslämningar vid Upsala. Den har tidigare återgetts av Sernander (1943) i hans biografi över Gyllenhaal.

Käll- och litteraturförteckning

Celsius, Anders, ”Anmärkning om vatnets förminskande så i Östersiön som Vesterhafvet”, Kongl. Swenska Wetenskaps Academiens Handlingar 4 (1743).

Dahlin, Olof, Svea Rikes Historia: Ifrån dess begynnelse til wåra tider, vol. I (1747).

Ellegren, Hans, En akademi finner sin väg (Uppsala: Kungl. Vetenskaps-Societeten, 2020).

Fries, Theodor Magnus, Bref och Skrifvelser af och till Carl von Linne. Första delen, Avdelning 2 (Uppsala: Uppsala universitet, 1907).

Högbom, Arvid, Nivåförändringarna i Norden: Ett kapitel ur den svenska naturforskningens historia (Göteborg: Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället i Göteborg, 1920).

Lyell, Charles, ”On the proofs of a gradual rising of the land in certain parts of Sweden”, Philosophical Transactions of the Royal Society of London 125 (1823).

Munthe, Henrik, ”Preliminary report on the physical geography of the Litorina-sea”, Bulletin of the Geological institution of the University of Upsala 2 (1894).

Nathorst, Alfred, ”Carl von Linné såsom geolog”, i Otto Hjelt, Einar Lönnberg, Christopher Aurivillius, C. A. M.Lindman, Alfred Nathorst & Hjalmar Sjögren (red.), Carl von Linnés betydelse såsom naturforskare

och läkare: Skildringar utgifna af Kungl. Vetenskapsakademien i anledning af tvåhundraårsdagen af Linnés födelse (Uppsala: Almqvist & Wiksells Boktryckeri-A.B, 1907).

Nelson, Axel, ”Rudbeckens fåfänga: Ett tekniskt experiments öde”, Upplands fornminnes förenings tidskrift 44 (1930), Bilaga.

Nordlund, Christer, Det upphöjda landet: Vetenskapen, landhöjningsfrågan och kartläggningen av Sveriges förflutna, 1860–1930 (Umeå: Kungl. Skytteanska Samfundet, 2001).

Sandblad, Henrik, ”Från Olof Knös’ studieår”, Lychnos (1962).

Sernander, Rutger, ”Johan Abraham Gyllenhaal: En förbidsedd Linné-lärjunge”, Svenska Linné-Sällskapets årsskrift (1943).

Welin, Sanfrid, Svenska Topografiska Sällskapet i Skara: En tidig Skaradjäkne-förening (Skara: Skaradjäknars förenings Skaraavdelning, 1950).

189

190

som en påminnelse om tidens gång

Johan Abraham Gyllenhaal: Anmärkningar öfver Hafslämningar vid Upsala Hit hörer den ansenliga Sand-åsen, som emillan NW och SO sträcker sig ifrån Upsahla stad, där han begynner att ifrån Sala-åens brädd, under den del af staden som kallas Fierdingen, makeligen stiga up till den ansenliga höjd, som kal�las Slotts-backen, deraf att Upsala Slott är bygdt derpå. På S. Östra sidan om slottet, sänker den sig åter, till några famnars perpendikel, och breder sig ut i ett vackert fält, som af Pålackarnes därpå lidna nederlag ännu får heta Pålacke-backen; hvilket åter småningom smalnar af och höijer sig, tills det, utemot Upsahla Sur brunn (belägen ett litet stycke S. om Staden), formerar sig i en hög kulle, som dock är märkeligen mindre än Slotts backen. Straxt nedanför denne kulle är åsen medelst menniskio-händer genomgrafven med en graf, hvars öpning ofvanför är många famnar bred, men smalnar af nedåt, som härrörer af jordmohnens löshet och benägenhet att rasa ned. Denna graf, som går igenom ett af de lågaste ställen på den delen af åsen, som jag känner, bär namn af Rudbeckens fåfänga. Hon går ifrån Surbrunn, vinkelrätt ned emot åen. Det berättas att man ärnat, på någon af Rudbeckarnes förslag, leda Upsahla eller Sala-åen (som nu drager sig fram genom staden, och vid sidan af Kongs-ängen, går tätt utmed denne ås, på dess N. Östra sida alt till Flötsund) på SW. sidan om slottet och Pålacks-backen, samt genom denna graf ned till dess nuvarande väg, som ej reusserade. Ofvanför grafven vidtager åter ett stort jämt fält, hvars flacka del nu brukas till Mötesplats för ett Compagnie af

Lifregement: Men det föriga är bevuxit med en del af Upsahla parken. Vid Skogvaktarehemmanet i samma park, ungefär mitt emillan Upsahla och Kongsgården Ultuna, blir åsen något högare, samt kullrig och hvass-ryggig, men altfort skogvuxen, till Ultuna, 3/8 mil ifrån staden. Hittils kan man utan möda följa åsen, ty den continuerar i en oafbruten sträcka: Men här är den afbruten och förlorar sig i småkullar. Sala-åen löper fram igenom en liten siö, som NordWästra ändan, vid Ultuna, nu är igenvuxen, och har lämnat ett vidsträkt kiärr efter sig: I och på SW sidan af detta, ligga åtskilliga små sandkullar, hvilka gå parallelt sins emillan, och alla i samma Wäderstreck med åsen, som vi hittils följt. På en sådan, i kiärret utskiutande, sandkulle ligger Ultuna. En sådan är ock den, ibland de Studerande Botanici vid Upsala Academie, för sin skiöna Sommarfägring bekanta Lilljeholmen, som skiuter ut i det ännu quarblefna af sielfva siön, på samma sätt som den, hvarpå Ultuna är bygdt, i kärret. Här har en arm af Siön genomskurit åsen på sned, så att man nödgas taga en detour för att åter komma till honom. Gent emot Lilljeholmens sud-östra ända, reser han sig up öfver siöns vattubryn till en ofantelig Höjd, som för ändan och på Norrsidan har flera, men små af sättningar. Härifrån går åsen directe till Flötsund, utan att skingras eller förlora sig, och kan således lätteligen följas utan att tappas bort. Men vid Gästgifvaregården och Färjestaden Flötsund, där Stockholms och Upsahla lähner mötas åt, ¼ mil ifrån Upsahla, har Sala-åen, som

som en påminnelse om tidens gång

hittils hållit sig utmed NordWästra sidan af åsen, skurit igenom honom emot Söder, för att kunna, i sakta mak, utgiuta sitt vattn i Mälarens vik, Ekoln. Jag har ej haft tillfälle att följa åsen längre än hit; och vet således icke om, huru han, som säjes, vidare går till Stockholm, och där utgiör Brunckeberg: Ei heller om den continuerar längre på andra sidan om Upsahla, (som även påstås), ända upp åt Norrland. Det har jag likväl sett, att vid Flötsund höjer han sig åter up på SO sidan om åen till nästan samma ansenliga höjd som han har emellan Ultuna och Flötsund, samt fortfar i samma direction på Ekolns NordWästra sida: Äfven har jag ifrån Pålackebacken observerat, att i rätt Norr från Slottsbacken på andra sidan om åen vidtager åter en ås, som går till Gamla Upsahla, och är basis, hvarpå de bekante Gamla Upsahla högar äro upkastade: är samme ås i sammanhang med den jag ofvanför omnämt, som likligt synes, och allenast helt snedt genomskuren af Sala-åen, så ändrar den, ifrån Slottsbacken sin kosa i rätt Norr, i hvilket fall ofvannämda gissning om åsens sträckning ända up till Norrland blir trolig. På ymse sidor om åsen ser man granit-sträckor, som stryka med honom parallelt: Men som på Nordöstra sidan skiljas ifrån honom medelst den vidsträkta och lågländiga Upsahla-Kongs-äng, öfver hvilken Sala-åen sakta drager sig utmed åsen. Där Kongsängen slutar, ungefär mitt för Dannemarks kyrkia, tager en, med åsen parallel Landthöjd vid, som jag ej känner så vida, att jag kan säja om den är ås, eller Granitberg. Men vet dock att emillan den samma och Upsala-Åsen, ligga Rotfasta Granit-klippor utemot Flötsund. På Sudwästra sidan gränsa ansenliga Granitberg närmare intill åsen, utan att vara åtskiljde

genom så stor sänkning ifrån honom, som på andra eller NordWästra sidan: åtskiljas dock medelst ett jämnt och vackert, bördigt fält, som begynner vid Flötsund, hvaröfver Landsvägen till Upsahla är anlagd så rak, att han, på desse 3 fiärdingsvägen ej giör en enda bukt. De Granitberg som följa SudWästra sidan af detta fält, och altså äro parallela med sand åsen, äro ock parallela eller af lika direction i sträckningen, med Norrby- och Gottsunda bergen, som ligga ännu mera i SW, och tyckas tilltaga i höjd, efter som de äro närmare det väderstrecket, så att den granit sträckan, som är närmast åsen, är lågast, Norrby sträckan något högre, och Gottsunda bergen, (skilde ifrån Norrby bergen medelst en liten å, som faller ut i Ekoln vid Wåhlsätra), ganska ansenliga. I Upsahlaparken ligga Granit-klippor aldra närmast åsen, utan någon märkelig sänkning emillan, e. gr. vid Landsvägen, något mer än 1/2 fierdingsväg från Upsala stad, och ännu närmare, straxt nedanför Skogvaktare-Torpet, där de visa sig vid en liten vinterväg: Hvilket, jämte det dylika visa sig på andra sidan, straxt nedanför åsens rot vid Flötsund, gier mig anledning att gissa, det hela åsen är upstapplad på ett lågt granit-berg, som måste sluta af emot åen, Kongs ängen, Waxala och Dannemarka h. e. emot NO, efter åsen deråt altid är märkeligen högre än emot SW, och ofvannämde jämna fält emillan Flötsund och staden är mycket högländigare än Kongsängen. På bägge sidorne är åsen irreguliert inskiutande anglar och utstående hörn: hvilka likväl intet ändra hufvud direction, som på hela den beskrefna sträckan är en och samma. Sådan, som nu korteligen sagt är, har jag funnit denna Sandåsens sträckning och belägenhet

191

192

som en påminnelse om tidens gång

innom den lilla rymd deraf, som jag bevandrat. Låtom oss nu gå tillbaka, för att närmare se på dess öfriga egenskaper. Straxt utan för Upsahla stads Södra eller Stockholms tull ses ett hörn af Pålacks-backen vara vid Landsvägen liksom afbrutit, genom sandens ständiga bortförande till hvarjehanda behof i staden: Detta gier någorlunda tillfälle att litet se på dess hvarf. Dock är öfversta kanten öfver dessa sandgropar mycket låg emot den övriga Pålacks-backen. Här ligger öfverst ett stratum af 5 quarters mäktighet, som består af fin sand med föga mullblandning. Jag tviflar på att backen tilltagit så mycket i höjden sedan dess första danande, genom den efter döda växter årligen lämnade svartmylla, ty dertill är jordmohn för mager och gräsväxten för ringa: utan torde allenast det öfversta, mäst mullblandade lagret vara lämning af växters blad, stielkar och kortaste rötter· men svartmyllan som sparsammare visar sig längre ned i sandstratum, af förmultnade längre rötter. Härunder vidtager liust grå-brun sand, som ligger i tunna lager af olika mäktighet och finhet. Desse äro merendels horizontaila, men icke utan exception. Jag har märkt, straxt under det öfversta hvarfvet, ett stratum, som består af starkt emot NW stupande tunna sandlager, Grå Mergellager, af större och mindre mäktighet, dock så vida jag sett, ej öfver en tvär hand, skilja stundom sandfloarne åt. Straxt ofvanför desse sandgropar är ett stycke af Pålacks-backens flatkullriga fält upgrafvet, för att äfven derifrån köra sand, i synnerhet till nyttiande vid murbrukets tillredning vid Slottsbyggnaden; hvarigenom det ganska märkvärda hvarf blefvit blottadt, som gifvit mig första anledningen att närmare betrakta denna sand-åsen,

och belägenheten deromkring: nemligen, ett hvarf, som består af idel Conchylie-skahl, mer eller mindre förmultnade, blandade med Sand. Det samma visar sig 5o steg långt, i en och samma horizontaila linea, utan afseende på ofvanliggiande jordytans ojämnhet, som giör att det ibland ligger rätt när upemot jordbrynet, ibland hela alnen derunder. Naturligen är ytan merendels någorlunda parallel med underliggiande jordhvarf. Sådan torde hon ock i början varit här, fast hon, genom menni skiors åtgiärd blefvit rubbad och ändrad i sednare tider medelst sandens bortförande, hvartill denna tracten af Pålackebacken ännu blifver nyttiad. På ett enda ställe, därest efter alt utseende, älsta ytan ännu ligger orörd, var jag i stånd att ungefärligen mäta jordhvarfven näst öfver och under snäcksands hvarfvet, och fant dem ligga i följande ordning: 1:o med svartmylla blandadt sandgrus, 5 quarter. 2:o Ren fin sand af lius gråbrun färg, 1 qu. 3:tio Snäcksand, utgörande ett hvarf af något mindre än ett quarters mäktighet. 4:to liust grå-brunaktigt Sand-grus, ¼ qu. 5:to Grå Mergel, blandad med groft grus, 1 qu. 6:to Snäcksand, 2 tum. 7:mo åter grå mergel, blandad med groft grus, likadan med den förra, n:o 5; 1 qu. 8:mo åtskilliga strata af finare och gröfre sand, likfärgad med 2 och 4. Som räkte så långt här var grafvit. Sielfva skalen, som utgiöra desse bäddar [n:o 3 och 6] äro alla af sådana diur, hvars likar till art erna ännu lefva vid hvar hafsstrand här i riket. I anseende till myckenheten finnas de här i följande ordning:

som en påminnelse om tidens gång

1:o Mytilis Edulis; merendels hel och hållen calcinerad eller förmultnad till ett grått, sådigt +o eller mylla, som faller litet i violett, hvari, jämte sand, de öfrige skalen ligga liksom inpackade. Stundom kan man väl bli varse hela eller halfva valvulæ, i bädden, hvaraf arten han igenkännas: Men så lösa, att de ej tola minsta vidrörande, förr än de falla sönder, och bli lika det ofvannämde 2:do. Turbo confervalis; en ganska liten snäcka, föga större än kumminfrön, som finnes i confervæ på hafsstranderna, hvilken jag härjämte, så vida mig vetterligt är, för första gången beskrefven, till Topographiska sällskapets handlingar insænder.1 Finnes i Snäckbäddarne här på Pålackebacken till oerhörd mengd. 3:tio. Cardium Edule. Syst. Nat. Linn. ed. XII. p. [tomt] n:o [tomt] 4:to. Tellina Balthica. Syst. Nat. n:o visar stundom spor af sin ronnande färg inantill. 5:to. Turbo Littoreus: Sällan rätt hvit, som de öfrige, utan gulgrå. 6:to. Nerita littoralis Linn. Syst. Nat. ed. XII. n:o -. Denna har ofta ej allenast sin färg utan och Schattering quar. Vid Roten af Pålackebacken, straxt bakom de ofvan beskrefne sandgropar, och mitt för Professorernes humlegårdar, gent ifrån Islandet, äro lergropar, hvarest till murning upgrafves en grof grå Mergel, i hvilken man stundom finner förmultnade musselskahl inneslutne, liggiande horizontailt i anseende till Mergelns läge i brottet. De species jag funnit här, äro: 1:mo. Mytilus edulis; och 1

Se min afhandling af följande rubrique: Conchylia quredam Svecica, methodo Linneana antea nondum proposita, descripta a [tomt] n:o III.

2:do. Tellina Balthica. Pålackebackens sluttande sidor visa ett annat slags spor efter Hafvets fordna högd och aftagande vattn-yta: nemligen små Horizontaila laster eller afsättningar, omtrent af en fots perpendikel. Sådana märkas på flera ställen, men i synnerhet i SudWästra sluttningen nedanför Pålackbackens största höjd. Hvar och en vet, att då vattnet i siöar, åar, bäckar &c. som ha höga bräddar af sand, eller andra lösa ämnen, siunker af, så svarfva vågorne ut små inskiärningar, parallela med vattnytan, hvilka en migniature fullkomligen likna desse store. I Sielfva Sandstrata är en myckenhet Klapurstenar, bestående af Granit, Iaspis, quartz m. m. inbäddad: De äro allmänt ganska starkt nötte och rundade, omkring gås-äggs och knytnäfvars storlek, samt tyckas i gemen affectera plattad eller sammantrykt oval form. Det förefaller mig rätt besynnerligt att dessas myckenhet tilltager med åsens höjd, men aftager nedåt, så att strata under dess öfversta toppar nästan ensamt bestå deraf: Hvilket ögonskenligen kan ses vid Slotts backen, och för ändan af den del af åsen, som vidtager gent emot Lilljeholmen NW om Ultuna-siön, men i synnerhet omkring Pålackebackens öfversta Topp. Deremot i hela den ofvannämda breda grafven, kallad Rudbeckens fåfänga, hvilken är grafven igenom ett av de lägsta ställen som förefalla på hela åsen emillan Upsahla och Ultuna, mitt för Surbrunn, ses ganska få sådana klapurstenar. I de stora sandgroparne utan för Upsahla stads södra eller Stockholms tull, äro de ej heller så många, ehuru backen är opnad till vacker höjd. Men omkring Pålacksbackens öfversta höjd ligga de till en oärhörd myckenhet; Där man äfven, i upgrafne

193

194

som en påminnelse om tidens gång

gropar, har tillfälle att se deras läge under jordytan. Ingen Stenart förekommer i fast klyft ofvanpå åsen: Men stora lösa stenar af Granit och Iaspis, alltid ganska mycket afnötte och rundade, men aldrig hvasskantige, ligga öfveralt, så väl ofvanpå, som på sidorne af åsen. De se nog ofantelige ut för att hafva kunnat rullas upföre af vattn; men måste dock på sådant sätt hafva kommit dit. I synnerhet äro 2:ne lösa graniter värde at nämna, som ligga till vänster, då man ifrån Upsahla följer vägen som går längs efter ofvanpå åsen till Ultuna. Desse äro store som bondgårds-lador, och omgifne liksom med ett ras af mindre, men likväl mycket mindre än de förstnämde. Wid Wåhlsätra Tegelbruk, beläget 1/2 mil söder om Upsala, ses i Lerbrottet, som är grafvet i åbacken vid den där framflytande åen, under svartmylla och blå lera, ett tums mäktigt lager af

idel förmultnade Testre Mytili Edulis, hvarunder vidtager ett mäktigt hvarf af randig mergel. Snäcksands-stratum ligger, att döma efter ögonmåttet, knapt 2 alnar öfver Ekolns vattubryn. Vid en gård mitt för Dannemarka kyrka och by, som ligger där vägen till samma by faller af i från landsvägen, finnes diupt ned i åbacken en fin blå lera, hvari Mytilus edulis då och då sitter aftrykt och innesluten. På Kongs ängen vid Upsahla växa ännu hafsväxter, neml. Triglochin maritimum och Glaux maritima. Jag har nu korteligen upräknat de spor af hafvets fordna högd öfver denna tracten, som jag hittills kunnat upspana: och sparar till annat tillfälle de märkvärda reflexioner som deröfver kunna göras, i anseende till Gamla Upsalas, af Historien bekanta, ansenliga ålder.

som en påminnelse om tidens gång

Tabell 1. Utdrag från olika mötesprotokoll i Vetenskaps-Societeten i Uppsala under 1720 där vattenståndet tas upp. Fokus var på insjöar. Hr Prof. Roberg berättade om en Insiö i Tegelsmora, som äfwenwäl tijd effter annan reser och säncker sig utan några märckeliga ordsaker, och låfwade communicera en relation han upsatt om Tegelsmora hälso brunn. (1720-01-08) Hr Doct: Benzelius berättade att fordom warit Segelled emellan Roslags Skären och Upsala, iginnom Insiöarna och de nu för tijden warande små Åar, hwaraf är ännu, att en Sochn 3 mijl här ifrån uti Öster bär namnet af Skäptuna (172001-08) Lästes sehn up Mag. John Unges Bref af 1715 d. 21 Martii angående Wattnets stigande i Weneren, hwarwid Hr Prof. Roberg nämbde sin önskan, att någon curieux satte en med alnmått och linier utmätt Påle, hwaraf man någare kunde döma huru mycket wattn då tillökades öfwer det ordinaira, äfwen som wid Thames i England och Tesla och Flie i Holland, och på andra orter. (1720-01-15) Berättade Hr Doct: Benzelius, att Wettern nu har begynt stiga effter Midsommars Dagarne, där han i några samfälta år fallit ut öfwer 2 alnar. Hr Tisselius V. Pastor uti Hammar, vid en inwijck af Wettern har påtagit sig at hålla en Daglängd på Hans stigande; men åstundar Herrar Membrorum Societatis betänkande, på hwad sätt denna observationen beqwämligast kan låta giöra sig. Mentes det wore bäst, at söka en så brandt klippa, som stode rätt perpencliculairt eller lodrätt,

hwarpå en perpendiculair linea oprites och afdeles med transversalibus lineis, grader och tall. (172007-22) Hr Doct: Martin tog hem Assessor Swedenborgs manuscript om Wenerens fallande och stigande etc. igenom läsa och opsättia skriffteligen sina Anmärckningar deröfwer. (1720-07-29) Noterades härwid, at som desse observationer af stigande och fallande Watnet i Wettern äre giorde wid Hammar och Askersund i Nericke, så wore wäl om och sådane observationes nu anstelles wid Jönkiöping, som ock wid Wester och Söder ändan· af Wettern. (1720-09-09) Opläste Herr Doct: Roberg sin recension öfwer Assessor Svedenborgs observationer de incremento vel altitudine aquarum lacus Venerensis etc. (1720-10-14) Lästes up Probst: Mag: Unges bref med· berättelse om Weneren, jämpte swar på de Frågor, som i Sommars öfwersändes. Något särdeles war det, som nämbdes om en Giöhl wid Lura, så starkt, at de intet töras segla när honom, och om ett prof om han skall falla eller stiga: När de slår ett Glas fullbreddat med Wattn, wid Bothwids Mässotiden och låter så stå det öfwer Dygnet, swäller wattnet öfwer, så är det ett Tekn till des wäxande, men swäller det intet, uthan tyckes som litet falla, är det ett tekn, att Siön ock faller. (1720-11-18)

195

I den stilla kvällen stannar landhöjningen upp för en stund. Bara solen rör sig.

198

som en påminnelse om tidens gång

Medarbetare Lars-Erik Edlund (f. 1953) är professor i nordiska språk vid Umeå universitet, där han arbetat med forskning och undervisning om ortnamn, dialekter och språkhistoria. Hans forskning berör främst språkliga och kulturella möten i Nordskandinavien, och i festskriften Morfars karta visar vägen (2013) har ett trettiotal av hans artiklar samlats, med bland annat bidrag som tolkar ortnamn i anslutning till äldre tiders kustlandskap. Preses för Kungl. Skytteanska Samfundet åren 2003–21 och preses för Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur sedan 2016 samt ledamot av ett flertal andra svenska och nordiska akademier och vetenskapliga sammanslutningar. Lars Elenius (f. 1952) är professor emeritus i historia vid Luleå tekniska universitet. Hans forskning spänner över ämnen som etnicitet, minoritetspolitik, nationalism, kulturarv och regional förändring i norra Europa. Elenius disputerade vid Umeå universitet 2001 med avhandlingen Både finsk och svensk. I början av 2000-talet var han ledare för ett transnationellt projekt om Barentsregionen som resulterade i historieboken The Barents Region. A Transnational History of Subarctic Northern Europe (2015) och Encyclopedia of the Barents Region, vol. 1 och 2 (2016). Kapitlet i föreliggande skrift är en omarbetad version av Staden som steg ur havet som han utgav tillsammans med Thomas Öberg 2019. Hans Ellegren (f. 1962) är professor i evolutionsbiologi vid Uppsala universitet, där hans forskning framför allt har handlat om evolution på molekylär nivå och de processer som påverkar DNA-molekylens utveckling. Han har varit ständig sekreterare för Sveriges äldsta lärda sällskap – Kungl. Vetenskaps-Societeten i Uppsala – och har vid sidan av sin ordinarie forskning publicerat två böcker om sällskapets historia: Hvad nytt och nyttigt (2019) och En akademi finner sin väg (2020). Ellegren är sedan 2022 ständig sekreterare för Kungl. Vetenskapsakademien. Kjell Herberts (f.1951) har verkat som forskare i sociolog vid Åbo Akademi, både i Åbo och Vasa, med ansvar för finlandssvenska opinionsmätningar, med fokus på flerspråkighet. Herberts verkade som preses för Svensk-Österbottniska samfundet 1999–2020 och är ledamot av Kungl. Skytteanska Samfundet och Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur. Michael Jones (f. 1944) är professor emeritus i geografi, Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet (NTNU) i Trondheim. Doktorsavhandlingen om människans anpassning till landhöjningen i Vasaområdet framlades 1972 i London, och bland böcker som följt därefter kan näm-

som en påminnelse om tidens gång

nas Finland, Daughter of the Sea (1977) och Landhöjning, jordägoförhållanden och kulturlandskap i Maxmo (1987). Jones är ledamot av Academia Europaea, Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, Det Kongelige Norske Videnskabers Selskab, Det Norske Videnskaps-Akademi och hedersmedlem i Norsk Geografisk Selskap. Christer Nordlund (f. 1970) är professor i idéhistoria med inriktning mot miljö- och vetenskapshistoria och sedan 2021 dekan för Humanistiska fakulteten vid Umeå universitet. Han disputerade 2001 på avhandlingen Det upphöjda landet. Vetenskapen, landhöjningsfrågan och kartläggningen av Sveriges förflutna, 1860–1930. Bland hans senaste publikationer kan nämnas böckerna Understanding Field Science Institutions (2017) och Vetandets världar: Texter om vetenskap, kultur och historia (2019). Ledamot av Kungl. Skytteanska Samfundet och Kungl. Vetenskapsakademien. Gustaf Peterson Becher (f. 1982), fil. dr, är statsgeolog på Sveriges geologiska undersökning (SGU) i Uppsala. Han arbetar med kartläggning, kunskapsinsamling och forskning om de lösa jordmassorna i Sverige (kvartärgeologi och glacialgeologi). Forskningsfokus ligger på studier av de processer, kopplade till inlandsisar, som skapat stora delar av landskapet. Utöver det arbetar han med kartläggningsprojekt och kunskapsinsamling i Jämtlands län i syfte att skapa en större förståelse av områdets geologi samt tillhandahålla modern kvartärgeologisk information för samhället. Han är också ansvarig för bland annat SGU:s modell över strandförskjutning. Åke Sandström (f. 1948), Umeå, är fil. dr i nordiska språk och mellanstadielärare. Han disputerade 2015 på avhandlingen Hå och hamna. Ordhistoriska och ordgeografiska studier av paddlingens och roddens äldsta terminologi i Norden. Bland hans senaste publikationer kan nämnas Stora Fjäderägg – en fjällvidd mitt i havet (2014), Snabb, Gris och Lejon. Indelta soldater på Holmön 1695–1901 (2015; tillsammans med Hans Wikström) och Skvaltor och väderkvarnar. Om Holmöns kvarnar förr och nu (2018; tillsammans med Ulla Löfgren). Ledamot av Stiftelsen Holmöns båtmuseum. Bo Sundqvist (f. 1941) är professor emeritus i jonfysik vid Uppsala universitet. Han disputerade på en avhandling om tre-nukleon problemet i kärnfysiken och ägnade sig därefter åt att utveckla kärnfysikaliska tekniker för bland annat masspektroskopi på biomolekyler. Efter tiden som rektor för Uppsala universitet 1997–2006 och preses för Kungl. Vetenskapsakademien 2006–09 har han intresserat sig för landhöjningen i Skandinavien och den idéhistoriska utvecklingen kring hur ”wattuminskning” blev landhöjning. Bakgrunden är ett tidigt intresse för naturvetenskap som redan i ungdomsåren i Lövånger ledde till funderande kring hembygdens kustlandskap som gammal havsbotten och med vandrande kustlinjer.

199

200

som en påminnelse om tidens gång

Kristina Svels (f. 1967) är senior forskare vid Naturresursinstitutet (Luke) i Finland, där hon forskar i förvaltning av naturresurser, fiskeri ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv, kust- och skärgårdsfrågor samt social och kulturell hållbarhet. Svels disputerade 2017 på avhandlingen World Heritage governance and tourist development: a study of public participation and contested ambitions in the World Heritage Kvarken Archipelago. Hennes empiriska världsarvsbakgrund finns både på den finländska och svenska sidan av världsarvet Höga kusten/Kvarkens skärgård. Tillsammans med Anita Storm har Svels även skrivit Världsarvets ABC (2014), en faktabok ur ett gränsöverskridande perspektiv, vilken beskriver historia, natur, samhälle och kultur i världsarvet Höga Kusten/Kvarkens skärgård. Mårten Björkgren och Vincent Westberg från Svensk-Österbottniska Samfundet har medverkat med fotografier och bildtexter i detta temanummer, Björkgren (s. 6–7, 54, 78–79, 106–107, 142– 143, 196–197, 202–203), Westberg (s. 10–11, 14–15, 32–33, 98–99, 126–127, 164–165, 182– 183). Mårten Björkgren (f. 1960) är akademilektor vid Åbo Akademi, Vasa. Sedan 2009 har han varit styrelseledamot i Svensk-Österbottniska Samfundet, och är dess preses från 2021. Naturfotografering är Björkgrens passion. Hans senaste fotoutställning Kvarken Archipelago: New Land in the Old Country hölls 2019 i Arte Mare, världsarvsportens konstgalleri i Korsholm. En liknande utställning ordnades redan 2017 i USA, Seattle (Swedish Club) i samarbete med Swedish Finn Historical Society som en del av Finlands 100-årsjubileum. Vincent Westberg (f. 1972) är marinbiolog och arbetar med vattenvård och vattenskydd i den regionala miljöförvaltningen i Vasa. Sedan 2014 har han varit styrelseledamot i Svensk-Österbottniska Samfundet. Havet, både under och ovan ytan, samt maritim kulturhistoria är Westbergs drivkrafter och han kombinerar dem gärna med fotografering. Westberg senaste fotoutställning Tabula Rasa - URBERG hölls som en välgörenhetsutställning 2019 till förmån för arbetet mot övergödningen av Östersjön. Samtliga verk såldes, ett urval av de utställda verken finns avbildade i denna skrift.

Långsamhetens lov hörs ibland långt ute till havs.

205

KUNGL. SKYTTEANSKA SAMFUNDETS HANDLINGAR Acta Regiæ Societatis Skytteanæ Redaktör: Roger Jacobsson

Skriftserien

Skytteanska Samfundet har sedan 1961 gett ut vetenskapliga böcker och skrifter. Nedan redovisas Samfundets samlade skriftserie.

4. 5. 6. 7.

Innehåller följande artiklar: Wijnbladh, Mauritz, Skytteanska Samfundet. – Dahlstedt, Karl-Hampus, Om namn på kraftstationer i Norrland – Jirlow, Ragnar & Wahlberg, Erik, Jordbruket i Tornedalen genom seklen. – Lundgren, P. G., Medicinska högskolans i Umeå tillkomst. – Thomasson, Lars, De svenska lapparna och renskötseln i Sverige. Bibliografiska anteckningar för åren 1950–59. – Rasmusson, Nils Ludvig, Svenska akademiens medalj över Johan Skytte. Umeå 1961. Innehåller följande artiklar: Hjelmstedt, Lennart, Pelle Molins berättarstil. – Isaksson, Olov, Byalag och bygdegemenskap. – Rosander, Göran, Säsongarbetsvandringar i Övre Norrland. – Rosander, Göran, Hjortfänge i Lappmarken. – Ågren, Katarina och Per-Uno, Pilati dom. – Westin, Gunnar och Ågren, Per-Uno, Folkmåls- och Folkminnesundersökningen i övre Norrland (FFÖN) 1954–1963. Umeå 1963. Bergling, Ragnar, Kyrkstaden i övre Norrland: Kyrkliga, merkantila och judiciella funktioner under 1600- och 1700-talen. Umeå 1964. Carli, O., Ångermanlands bibliografi: Förteckning över litteratur utkommen före 1940. Umeå 1965. Isaksson, Olov, Bystämma och bystadga: Organisationsformer i övre Norrlands kustbyar. Umeå 1967. Christiansson, Hans och Hyenstrand, Åke (red.), Nordsvensk forntid. Umeå 1969. Königsson, Lars-König, Traces of Neolithic Human Influences Upon the Landscape. Development at the Bjurselet Settlement, Västerbotten, Northern Sweden. With an archæological introduction by Hans Christiansson. Umeå 1970.

9. 10.

11. 12.

13.

14. 15.

Lepiksaar, Johannes, The Analysis of the Animal Bones From the Bjurselet Settlement, Västerbotten, Northern Sweden. With an introduction by Hans Christiansson. Umeå 1975. Jonsson, Ingvar, Jordskatt och kameral organisation i Norrland under äldre tid. Umeå 1971. Thomasson, Lars, De svenska samerna och renskötseln i Sverige: Bibliografiska anteckningar för åren 1960–69. Umeå 1971. Nordberg, Erik, Källskrifter rörande kyrka och skola i den svenska lappmarken under 1600-talet. Umeå 1973. Borgegård, Lars-Erik, Tjärhanteringen i Västerbottens län under 1800-talets senare hälft: En studie av produktion och transporter med särskild hänsyn till Ume- och Vindelälvens dalgångar. Umeå 1973. Dahlstedt, Karl-Hampus (ed.), The Nordic Languages and Modern Linguistics 2. Proceedings of the Second International Conference of Nordic and General Linguistics, University of Umeå June 14–19, 1973. Umeå 1975. Hellbom, Algot, Saköresbok för Medelpad 1541–1609. Umeå 1976. Petrus Læstadius’ Journaler: I. Journal för första året af hans tjenstgöring såsom missionaire i Lappmarken. Stockholm 1831. Facsimileutgåva 1977. II. Fortsättning af Journalen öfver missions-resor i Lappmarken, innefattande åren 1828–1832. Stockholm 1833. Facsimileutgåva 1977. III. Kommentarer och register till Petrus Læstadius’ Journaler. Umeå 1977.

206

16.

17.

18. 19. 20.

21.

22. 23.

24.

25. 26.

27.

28.

29.

Liljenäs, Ingrid, Allmänningsskogarna i Norrbottens län – deras betydelse för det enskilda jord- och skogsbruket. Umeå 1977. Arell, Nils, Rennomadismen i Torne lappmark – markanvändning under kolonisationsepoken i fr.a. Enontekis socken. Umeå 1977. Nordberg, Perola, Ljungan. Vattenbyggnader i den näringsgeografiska miljön 1550–1940. Umeå 1977. Hellbom, Algot, Medelpads gräns mot Jämtland från medeltid till nutid. Umeå 1977. Tellhammar, Ingrid, Predikstolsmakare och predikstolskonst före 1777 i norra Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. Umeå 1978. Thomasson, Lars, De svenska samerna och renskötseln i Sverige: Bibliografiska anteckningar för åren 1970–74. Umeå 1979. Audén, Bengt, Bottniska personnamn: Frekvenser i skattelängder från mitten av 1500-talet. Umeå 1980. Pettersson, Olof Petter, Gamla byar i Vilhelmina, I–IV. Stockholm–Uppsala 1941–1960. Facsimileutgåva i två band. Umeå 1982. Med en levnadsteckning över författaren av KarlHampus Dahlstedt och en bebyggelsehistorisk essä av Magnus Mörner. Thomasson, Lars, De svenska samerna och renskötseln i Sverige: Bibliografiska anteckningar för åren 1975–1980. Umeå 1982. Luleå stift 1904–1981. Församlingar och prästerskap. Luleå 1982. Språkhistoria och språkkontakt i Finland och Nord-Skandinavien: Studier tillägnade Tryggve Sköld den 2 november 1982. Umeå 1982. Berättelser om samerna i 1600-talets Sverige. Facsimileutgåva av de s.k. prästrelationerna m.m., först publicerade av K. B. Wiklund 1897–1909. Med företal av Phebe Fjellström och efterskrift av Israel Ruong. Umeå 1983. Hülphers, Abraham, Samlingar til en Beskrifning öfwer Norrland. Första Samlingen om Medelpad, Westerås 1771, samt Fierde Samlingen om Ångermanland, Westerås 1780. Med en efterskrift av Gösta Berg. Facsimileutgåva utgiven i Umeå 1985. Utterström, Gudrun, Släktnamn: Tillkomst och spridning i norrländska städer. Umeå 1985.

Litteratur om Västernorrlands län. En bibliografisk förteckning över litteratur om Ångermanland 1941–1975 och om Medelpad t.o.m. 1975, sammanställd av Ada Marcusson, Umeå 1986. 31. Dahlstedt, Karl-Hampus, Från Quartier Latin till Grisbacka. Ett urval artiklar i språkvetenskapliga och andra ämnen samt Karl-Hampus Dahlstedts bibliografi 1936– 1986 av Karin Snellman i samarbete med författaren. Umeå 1987. 32. Egerbladh, Inez, Agrara bebyggelseprocesser: Utvecklingen i Norrbottens kustland fram till 1900-talet. Umeå 1987. 33. Sörlin, Sverker, Framtidslandet: Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet. Stockholm 1988. 34. Bäcklund, Dan, I industrisamhällets utkant: Småbrukets omvandling i Lappmarken 1870–1970. Umeå 1988. 35. Hasselhuhn, Abraham Roland, Om Skytteanska Scholan i Lycksele Lappmark: Sundsvall 1851. Facsimileutgåva utgiven i Umeå 1988. Med en efterskrift av Roger Jacobsson. 36. Wikmark, Gunnar, Edvard Rhén, Lapplandspräst och Upplandsprost. Umeå 1989. 37. Moritz, Per, Fjällfolk: Livsmönster och kulturprocesser i Tärna socken under 1800- och 1900-talen. Umeå 1990. 38:A Arvidsson, Alf, Genrup, Kurt, Jacobsson, Roger, Lundgren, Britta och Lövkrona, Inger (red.), Människor & föremål: Etnologer om materiell kultur. Festskrift till Phebe Fjellström den 30 juni 1990. Stockholm 1990. 38:B Phebe Fjellströms Tryckta skrifter 1952–1990. En bibliografi sammanställd av Roger Jacobsson. Umeå 1990. 39. Arvidsson, Alf, Sågarnas sång: Folkligt musicerande i sågverkssamhället Holmsund 1850–1980. Umeå 1991. 40. Liliequist, Marianne, Nybyggarbarn: Barnuppfostran bland nybyggare i Frostvikens, Vilhelmina och Tärna socknar 1850– 1920. Umeå 1991. 41. Ehrenmalm, Arvid, Resa Igenom Wäster-Norrland Til Åsehle Lappmark, Anstäld Uti Julii Månad 1741. Stockholm 1743. Facsimileutgåva (under utgivning). Med en efterskrift av Roger Jacobsson. 42. Erixon, Per-Olof, Ett spann över svarta ingentinget: Linjer i Thorsten Jonssons prosakonst. Stockholm 1994. 43. Olsson, Björn, Den bildade borgaren: Bildningssträvan och folkbildning i en norrländsk småstad. Stockholm 1994.

30.

44. 45. 46. 47. 48.

49.

50:A

50:B 50:C 50:D 51.

52. 53.

54:A

54:B

Layton, Ian (red.), Då, nu och sedan: Geografiska uppsatser till minnet av Ingvar Jonsson. Umeå 1995. Baudou, Evert, Norrlands forntid – ett historiskt perspektiv. Umeå 1995. Tedebrand, Lars-Göran, Strömming och demografi: Familj och hushåll i bottnisk kustbygd 1650–1950. Umeå 1995. Baudou, Evert (red.), Att leva vid älven: Åtta forskare om människor och resurser i Lule älvdal. Bjästa 1996. Jacobsson, Roger och Öquist, Gunnar (red.), Vetenskapens rymder: Perspektiv och visioner. Forskare reflekterar. Umeå, Stockholm 1997. Pettersson, Helena, Från kulturförening till kunglig vetenskapsakademi: Kungliga Skytteanska Samfundet 1956– 1967. En översikt. Umeå 1998. Tedebrand, Lars-Göran, Historia och demografi: Valda texter samt Lars-Göran Tedebrands tryckta skrifter 1969–1999. En bibliografi. Umeå 1999. Lars-Göran Tedebrands tryckta skrifter 1969–1999. En bibliografi. Sammanställd av Roger Jacobsson. Umeå 1999. Lars-Göran Tedebrands tryckta skrifter 1999–2004. En bibliografi. Sammanställd av Roger Jacobsson. Umeå 2004. Lars-Göran Tedebrands tryckta skrifter 1999–2004. En bibliografi. Sammanställd av Roger Jacobsson. Umeå 2019. Mårald, Erland; Nordlund, Christer; Pitkä-Kangas, Lari and Åkerberg, Sofia (eds.), Nature Improved? Interdisciplinary Essays on Humanity’s Relationship With Nature. Umeå 1999. Öhman, Anders (red.), ”Rötter och rutter”: Norrland och den kulturella identiteten. Umeå 2001. Nordlund, Christer, Det upphöjda landet: Vetenskapen, landhöjningsfrågan och kartläggningen av Sveriges förflutna, 1860–1930. Umeå 2001. Linnæus, Carl, Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732. Vol. I: Dagboken. Utgiven efter handskriften av Algot Hellbom, Sigurd Fries och Roger Jacobsson. Umeå 2003. Linnæus, Carl, Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732. Vol. II: Kommentardel. Utgiven med kommentarer och register av Ingegerd Fries och Sigurd Fries. Redaktör Roger Jacobsson. Under medverkan av Ingvar Berg, Dan Bäcklund, Phebe Fjellström, C. E. Jarvis, Bengt Jonsell, Tryggve Sköld, och med Linnés egna skrivelser och anteckningar i samband med resan. Umeå 2003.

207

54:C Linnæus, Carl, Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732. Vol. III: Facsimileutgåva. Utgiven av Roger Jacobsson och Sigurd Fries. Umeå 2005. 55. Nordlund, Christer (red.), Livsföreställningar: Kultur, samhälle och biovetenskap. Umeå 2004. 56. Jacobsson, Roger (red.), Så varför reser Linné? Perspektiv på Iter Lapponicum 1732. Umeå/Stockholm 2005. 57. Engelmark, Roger; Larsson, Thomas B. och Rathje, Lillian (red.), En lång historia . . . Festskrift till Evert Baudou på 80-årsdagen. Umeå 2005. 58. Mulk, Inga-Maria and Bayliss-Smith, Tim, Rock Art and Sami Sacred Geography in Badjelánnda, Lapponia, Sweden: Sailing Boats, Anthropomorphs and Reindeer. Umeå 2006. 59. Grundberg, Leif, Medeltid i centrum: Europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kulturmiljöer. Umeå 2006. 60. Frånberg, Per; Sköld, Peter och Axelsson, Per (red.), Från Lars Thomassons penna: Bibliografiska anteckningar 1956–2006. Umeå 2007. 61. Lassila, Mauno och Liljenäs, Ingrid (red.), Med Linné i norr: Förändringar i natur och kultur från 1700-tal till våra dagar. Umeå 2007. 62. Rosenqvist, Claes, Artister i norr: Bottnisk och nordnorsk teater och underhållning på 1800-talet. Umeå 2008. 63. Hansson, Heidi and Lundström, Jan-Erik (eds.), Looking North: Representations of Sámi in Visual Arts and Literature. Umeå 2008. 64. Jacobsson, Roger, Typographic Man: Medielandskap i förändring – Studier i provinsens tryckkultur. Umeå 2009. 65. Mårald, Erland och Nordlund, Christer (red.), Kamerajägaren: Stig Wessléns skildringar av naturen och det samiska. Umeå 2010. 66. Eriksson, Madeleine, (Re)producing a periphery – popular representations of the Swedish North. Umeå 2010. 67. Edlund, Lars-Erik, Morfars karta visar vägen: Ett urval språkvetenskapliga texter 1979–2013. Festskrift tillägnad professor Lars-Erik Edlund på 60-årsdagen den 16 augusti 2013. Redigerad av Roger Jacobsson. Umeå 2013. 68. Nordin-Hennel, Ingeborg, Alfhild Agrell – rebell, humorist, berättare. Umeå 2014. 69. Södergård, Margareta, Burvall, Asta, Nordman, Marianne, Lundmark, Staffan och Lillas, Alice, Dansminnen:

208

70.

71. 72. 73.

74.

75.

76.

77.

78. 79.

Ungdomsdanserna i Österbotten och Västerbotten från 1940tal till 1970-tal. Vasa/Umeå 2015. Lundström, Ulf, Bebyggelsenamnen i Bureå, Burträsks och Lövångers socknar i Skellefteå kommun jämte studier av huvudleder och nybyggesnamn. Umeå 2015. Ehrström, Peter och Eriksson, Madeleine (red.), Bottniska trästäder. Vasa/Umeå 2015. Tegengren, Gunilla, Sverige och Nordlanden: Förvaltning och nordlig expansion 1250–1550. Umeå 2015. Sjögren, David och Westberg, Johannes (red.), Norrlandsfrågan: Erfarenheter av utbildning, bildning och fostran i nationalstatens periferi. Umeå 2015. Olsson, Birger, Dina och Shekem i Barsta: Ett fiskekapell i Höga kusten och dess takmålningar från 1600-talet. Umeå 2015. Ekberg, Mayvor, Straarup, Jørgen, Björkgren, Mårten, Herberts, Kjell och Strandberg, Ida, Lika som bär? Det religiösa landskapet i Hortlax och Nykarleby. Vasa/Umeå 2016. Andersson, Daniel, Edlund, Lars-Erik, Haugen, Susanne och Westum, Asbjørg (red.), Studier i svensk språkhistoria 13. Historia och språkhistoria. Umeå 2016. Edlund, Lars-Erik, Strzelecka, Elżbieta, Andersson, Thorsten (red.), Mellannorrland i centrum: Språkliga och historiska studier tillägnade professor Eva Nyman. Umeå 2017. Edlund, Lars-Erik och Nordman, Marianne (red.), Språkmöten i Västerbotten och Österbotten. Umeå 2017. Jansson, Stefan (red.), Från King Alfred till grangenomet – 50 år av växtforskning i Umeå 1967–2017. Umeå 2018.

Jacobsson, Roger (red.), Jungfrudanser – Myt och verklighet. Om labyrinter i norr. Vasa/Umeå 2018. 81. Lindén, David, Johan Skytte: Stormaktstidens lärare. Stockholm/Umeå 2018. 82. Ternhag, Gunnar, Song of the Sámi. Karl Tirén – The Yoik Collector. Stockholm/Umeå 2019. 83. Edlund, Lars-Erik, Laurén, Christer & Nordman, Marianne (red.), Egna vägar och andras. Elva essäer om liv och bildning i det bottniska området. Vasa/Umeå 2020. 84. Danell, Kjell, Vilt, jakt och människor i Norrlands skogar 1870–1900. Umeå 2020. 85:A Jacobsson, Roger (huvudredaktör) & Edlund, Lars-Erik, Johan Anders Linders Minnen. Om människor och kulturliv i 1800-talets Umeå. Volym 1. Umeå 2020. 85:B Jacobsson, Roger (huvudredaktör) & Edlund, Lars-Erik, Johan Anders Linders Minnen. Om människor och kulturliv i 1800-talets Umeå. Volym 2. Umeå 2021. 86. Tedebrand, Lars-Göran, När spetälskan försvann i Sverige: Från medeltidens hospital till Järvsö sjukhus för spetälska. Umeå 2021. 87. Sundin, Bo, Husen som överlevde Umeå. Umeå 2021. 88. Gullberg, Tom & Björkgren, Mårten (red.), Minoritetspe80.

89.

90.

dagogik i Norden. Vasa/Umeå 2021. Andersson, Daniel, Markernas kronologi och pedagogik: Natur och språkligt platsskapande med fokus på nybyggeskolonisationen under 1700- och 1800-talet. (Under utgivning 2022.) Edlund, Lars-Erik & Nordlund, Christer (red.), Som en påminnelse om tidens gång: Om landhöjningens natur och kultur kring Bottenviken. Vasa/Umeå 2022.

Distribution: Original, Umeå: 1–12, 14–22, 24, 26–27, 29–30, 32, 34–37, 38:B, 41, 44–45, 47, 49, 50:A, 50:B, 50:C, 51, 52, 53, 54:A, 54:B, 54:C, 55, 57, 58, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 65, 66, 67, 69, 70, 71, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 80, 81, 82, 83, 84, 85:A, 85:B, 86, 88, 89, 90 Almqvist & Wiksell International, Stockholm: 13, 39–40 Två Förläggare Bokförlag, Umeå: 23, 28, 31 Luleå stiftsråd, Luleå: 25 Carlsson Bokförlag, Stockholm: 33, 38:A, 42–43, 48, 56, 64 Johan Nordlander-Sällskapet, Umeå: 46 Atrium Förlag, Umeå: 68 Gidlunds Förlag, Möklinta: 85 Mandatus/H:ström – Text & Kultur AB, Umeå: 87

209

SVENSK-ÖSTERBOTTNISKA SAMFUNDET r.f. Svensk-Österbottniska Samfundet har fram till hösten 2020 publicerat sammanlagt 79 volymer. Skrifterna är fördelade på tre serier, Arkiv för svenska Österbotten (i förteckningen Arkiv, med nummer och tryckår), Österbottnisk Årsbok (ÖÅ med årtal) samt Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet. För enkelhetens skull finns efter 2002 endast en löpande skriftserie.

Arkiv för svenska Österbotten

Band I, Häfte 1–2. Tegengren Jacob, Minnen från heden tid och lämningar av heden kult i Vörå. Berghell Hugo, Klimpgraniten på Grötberget i Vindala. Karsten T. E., Om Östersjöländernas äldsta folk- och ortnamn. Band I, Häfte 3–4. Backman Wold., Ett bidrag till kännedom om nationalitetens inverkan på befolkningens i Syd-Österbotten demografiska karaktär. Näse Joh., Finlandssvenskarna i Amerika. Hedman Karl, Släkten Bladh. Ringbom A-L., Bidrag till Kristinestads gamla kyrkas historia. Band II, Häfte 1. Tegengren Jacob, Gravfältet på Lågpeltkangas i Vörå. Backman Wold., Tvenne Nykarleby-studier. Jurvelius Björn, Bidrag till kännedom om adventivfloran i Vasa. Band II, Häfte 2–3. Estlander Ernst, Biblioteket i ett prästhem 1700-talet. Krook Ragnar, En enkät med skolungdom i Vasa angående beundrade historiska personligheter. Tegengren Helmer, Några försök att i Österbotten upprätta ädlare bergverk under förra hälften av 1700-talet. Band III. Högnäs Hugo, Sytning och arvslösen i den folkliga sedvänjan uti Pedersöre och Nykarlebybygden 1810–1914. 1938. Band IV. Ostrobothnia Australis 1924–1944. 1944. Band VIII. Krook Ragnar: Vasa Svenska Lyceum 1874–1949. 1949.

Årsböcker 1945–2001 1945

1946–47

Mellberg Walter, Svensk-Österbottniska Samfundet 1920– 1945. Pensar Lennart, Ernst V. Knape. En österbottnisk diktare. Aspelin J. R., Minnen från Wasa Gymnasium. Åkerblom K. V., Bokspridare i Vasa och dess omgivning i äldre tider. Tegengren Jacob, En blick på Sydösterbotten, särskilt Vörå under järnåldern. Lingonblad Birger, Iakttagelser och intryck från Muonio och Enontekis lappmarker. Bruun Otto, A. A. Levón och hans fabriksanläggning på Alkula. Ehnholm Gunnar, En undersökning av den österbottniska sillen. Widlund Uno, Adventivväxter i Yxpila hamnområde. Lingonblad Birger, Paanajärvi i Kuusamo,

vår förlorade pärla. Lingonblad Birger, Sommarexkursioner på Åland. 1948 Appelgren Arne, Om fotograferna i 1860- och 1870-talets Vasa. Lindberg Else, Katalog över böcker tillhörande Läsesällskapet i Gamlakarleby. Åkerblom K. V., Riksdagsmän från Södra Österbotten under svenska tiden. Åkerblom Bror, Gullans, Mattans, Vitans – en grupp österbottniska hemmansnamn. 1949–50 Tegengren Jacob, Observationer över ett antal fågelarter ägnade särskilt deras sång. Lingonblad Birger, Färder i höga norden. Åström S-E., Ur den pedagogiska diskussionen i Österbotten under 1700-talet. Nikander Gabriel, Uppmätnings- och avbildningsarbetet i vöråbyarna Andiala och Jörala sommaren 1949. 1951–52 Krook Tor, Anders Chydenius, samhällsreformator och församlingsherde. Bruhn Karl, Zachris Topelius och Mathilda Christina Lithén. Lingonblad Birger, Något om vargen, fjällräven, lon och skrikörnarna. Malmberg M. & Bäck R., Nya växtfynd i Vasa. 1953–55 *) Åkerblom Bror, K. V. Åkerblom (1877–1954) En minnesteckning. Ingo Martin, Den gamla byn. Ingo Martin, En arbetsuppgift som försvunnit. Rosenholm Gunnar, Bondstugans traditionella inredning i Solf. Willner Sven, Finns det en österbottnisk tradition i finlandssvensk litteratur. Rundt Joel, Jarl Hemmers lyriska och etiska diktning. Krokfors Hjalmar, Tröskdag. Malmberg Martin, Intressanta växter. Klockars Selim, Kurs i växtkännedom i Lappfjärd. Klockars Bertel, Fåglarna i det sydösterbottniska kustlandet. 1956 Helenelund Tea, Holländsk konst i Hedmanska samlingarna. Appelgren Arne, Framdukat på bord och framställt i skåp i Österbottens museum. Klockars Birgit, Om kristendomens införande i södra Österbotten. Ahlskog Holger, Österbottnisk glashandel under förra hälften av 1800-talet. Mannil Ragnar, Slagsmålet vid Andtohlis grind i Mäkipä. Hovilainen-Husgafvel Erla, ”En visa vill jag sjunga…”. Rosenholm Gunnar, Handeln på Vasa torg i gången tid. Estlander Carl, Wasa Teater. Lingonblad Birger, Resor

210

1957 *)

1958

1959 1960

1961–62

1963 1964

1965 *) 1966 *)

1967

i Karelen. Nordström Göran, En återblick på fågelringmärkningen i Finland. Klockars Bertel, Huru folk flyttat i Kronoby. Jern Levi, Märkesmän i Korsholm under svunnen tid. Schalin Teodor, Konstälskaren John Dahl. Mitts Ernst Aug., John Dahl som pedagog. Appelgren Arne, Vasa i gången tid. Två hittills okända beskrivningar. Westman Tor-Leif, Storskär, 1500-talets Kirkegårdsskär. Stormbom N. B., De litterära konsolideringstendenserna i SvenskFinland. Lindström L. J., Tobak och hälsa. Mitts Ernst Aug., Sundom by i Solf. Hagman Ragnar, Marins hemman i Sundom och dess tidigare ägare. Bexar L. E., Sägner om allmogeresningen i Sundom, Solf och Malax år 1808. Sahlberg Irja, En gelbgjutare i Sundom. Bexar L. E., Några anteckningar om allmogens i Vasatrakten handel på Sverige. Backholm Börje, Från sumpmark till åkerjord. Hildén Olavi, Fågellivet på Valsörarna. Kruskopf Erik, Wasa Teater under 40 år. Abrahamsson Birgitta, Alfred Fahler. Ett diktaröde. Estlander Ernst, En prästdynasti i Lappfjärd. Cygnel Ester, Alma Skog. Appel Erik, Mink lever på fisk – Skaftungfiskare på mink. Nordström Göran, Rundvandring bland natursevärdheter på Bötombergen i Lappfjärd. Klockars Bertel, Fåglarna i det sydösterbottniska kustlandet. Casén Ruben, Studier över vadarfåglarna på Rummelön invid Gamlakarleby. Svensk-Österbottniska Samfundet 40 år. Nyberg Paul, Alta Dahlgren, en bortglömd österbottnisk författarinna. Enckell Olof, Minnestal hållet vid avtäckningen av R. R. Eklunds byst. Holmqvist Oskar, Nykarleby museum. Beijar P-E., Finska språkelement bland ortnamnen i Korsholm. Fredriksson P. R., Den österbottniska folkhögskolan. Cappelin Eric, Salpeterns historia i Sverige och Finland. Taxell C. G., Tobisgrisslans flyttningsvägar. Wikman K. Rob. V., Harry Schauman – en minnesteckning. (Nytryck 2014.) Petander C-B. J., Anteckningar om österbottniskt fotfolk före år 1625. Petander C-B. J., Slaget vid Napue den 19.2.1714. Birck Erik L., Om Österbotten efter stora ofreden och vid svenska tidens slut. Estlander Carl, Wasa Teaters repertoarbok 1919–1963. Mannil Ragnar, Woldemar Backman – en levnadsteckning. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregementes chefer 1629–1809. Petander C-B. J., Anteckningar om Österbottniskt fotfolk 1625–1629. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregementes uniform och utrustning 1655–1809. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregemente i trettioåriga kriget. Petander C-B. J., Kungliga

1968

1969 1970

1971

1972

1973

1974

1975

Österbottens infanteriregementes fanor. Mannil Ragnar, Carl Synnerberg, skolman och filolog. Finne Jarl, Isvägstransporten över Kvarken i vinterkrigets slutskede – mars 1940. Österblad Leif, Valsörarna – ett paradis för fåglar och forskare. Gröndahl Gunnar, Sipprankan – en rymling från Östkarelen. Johansson Per Åke, Pjelaxfjärden som fågelrastplats. Ahlbäck Olav, En gränstvist i Bottnen på 1300talet. Thors Carl-Eric, Förnamnen i svenska Österbotten förr och nu. Malmberg Martin, Ostrobothnia Australis’ naturvetenskapliga samlingar i Vasa. Ahlbäck Ragna, En österbottnisk byordning. Petander C-B. J., Anteckningar om kungliga Österbottens infanteriregemente 1650–1660. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregemente under Karl XI:s tid. Jern Kurt, Svensk-Österbottniska Samfundet 1920–1970. Birck E. L., Om beskattningen av Österbotten under senare delen av frihetstiden. Näsman Nils, Förslag om österbottniskt biskopsstift åren 1848 och 1849. Björkqvist Heimer, Handelsflottan och dess betydelse för sysselsättningen i de svenskösterbottniska städerna åren 1815–1858. Petander C-B. J., Förteckning över tomtägare i staden Vasa år 1784. Lehtikanto Mirjam, Carl Axel Setterberg och det nya Vasa. Krooks Sven-Erik, Den »Souranderska silfversamlingen» i Österbottens museum. Birck Erik L., Om jordbruket med binäringar i 1700-talets Österbotten. Jones Michael, Landhöjningen i Zachris Topelius ögon. Petander C-B. J., Tre planritningar från 1700-talet. Fors Hans, Korsholmsspelet. Långgård Anna, Österbottnisk arbetsdräkt. Laurén Christer, Ett missalefragment i Vasa Lyceums bibliotek. Paul P-E., Finlands utrikeshandel och det europeiska samgåendet. Lönnqvist Bo, Skråbockar och storvargar. Petander C-B. J., Gamla Korsholms kronohäckte af tegelsten. Kronman A. W., En f.d. gardesjägares minnen. Petander C-B. J., Kungliga Wasa regementes soldater. Hongell P., Ostrobothnia Australis 50 år. Johansson P. Å., Lappfjärds åmynning som fågelplats. Gröndahl G., Lappfjärds å. Malmberg M., Växtsamlare i Syd-Österbotten. Granlund E., Sälar i Bottniska viken. Anderson J-G. & Taxell C. G., Fåglarna i mellersta och södra Österbottens kustland. Klockars B., Fåglarna i det sydösterbottniska kustlandet III. Kevin P., En antiakademi. Wargh I., Dagar och år. de Geer Eric & Wester Holger, Utrikesresor, arbetsvandringar och flyttningar i Finland och Vasa län 1861–1890. Seela Jacob, En österbottnisk glasmanufaktur från 1800-

talet, Berga Bruk (1797–1883). Lönnqvist Bo, Österbottens studenter idkar folklivsforskning år 1876. Karlsson Kurt K., Pappersbruken i Jungsund och Granfors. 1976–77 Nykvist Nils-Erik, Aktivism och passivt motstånd i södra Svenskösterbotten 1899–1918. Ahlbäck Ragna, Bondehandel och borgarseglation. Lundberg Carl-Anders, Sanemossen, en enastående österbottnisk fågelmyr, som bör skyddas. 1978 Hildén O. & Hurmio T. & Taxell C-G., Häckfågelstudier och sträckobservationer på Valsörarna. Haldin Ingeborg, Bönder och urmakare – Lassilaklockornas historia. Ehnholm Gunnar, Värlax. Nikula Sigrid, Johan Magnus Arenius och Beata Sofia Holmudd. Teir T. E., Wasa Aktie Bank. 1979 Näsman Nils, Vasa Missionssyförening 100 år. Boucht Sverre, Några Björkö-minnen i ord och bild. Petander C-B. J., Den gamla stenkasärnen. Ehnholm Gunnar, Bidrag till kännedom om Särkimo, Ulot och Pudimo samt Väster- och Österören intill storskiftet i slutet av 1700-talet. Svenska Österbottens Högskoleförening r.f. 1969–1979. 1980 Klockars Ralf-Erik, 3:dje Wasa Finska Skarpskyttebataljon 1881–1902. Petander C-B. J., Krogar och krögare i Gamla Wasa. 1981–82 Petander C-B. J., Vasa ortodoxa kyrka. Miettinen Mirja, Arkeologisk verksamhet i Svensk-Österbotten 1974–1982. Federley Synnöve, Husmän och -kvinnor i 1500-talets österbottniska län. Jern Kurt, Förmedlarens roll. 1983–84 Ahlskog Holger, Wasa trivialskola 1684–1841. Andersson Håkan, Undervisning och forskning. Hannus Vidar, Lärare och studerande vid PF under 10 år. Lindgrén Samuel, Förvaltning och utrymmen. Österholm Thor, Vasa övningsskola 10 år. 1985–86 *) Öhman Thomas, Ostrobothnia Australis under ytterligare 60 år. Fortelius Mikael, Människans forntid och framtid. Meinander Martin, De regionala museernas betydelse. Hägglund Denise, Jacob Tegengren och naturen. Hackman Walter, Tvenne framstående entomologer från Österbotten. Gröndahl Gunnar, Per-Åke Johansson – mästerornitologen från Kristinestad. Hästbacka Hans, Leif Österblad – miljövårdsdebattören som var före sin tid. Lindberg Per Sigurd, Släktresa samt skräpväxter. Brusewitz Gunnar, Lomdagar vid Valsörarna. Stara Gunnar & Taxell C-G., Fågelstudier på Valsörarna 1979–1984. Hästbacka Hans, Knölsvanen – nykomling i Österbotten. Lundberg C-A., Med trutar på Sanemossen. Anderson J-G. & Rajander J. & Stara G. & Wistbacka R., Fåglarna i mellersta och södra Österbottens kustland 1974–1983.

1987–88

211

Petander C-B. J., Kungliga Wasa regemente 1808–1809. Andersson Håkan, Skollärare-föreningen i Wasa 1848– 1852. Laurén Ulla, Om upplevelse av firmanamn. Lygdbäck V. & Rabb A., Svenska Österbottens högskoleföre ning r.f. verksamhet under 20 år. 1989–90 *) Andersson Katarina, Från fattigvård till modern åldringsvård. Bäck Viveca, Föreningen grundas, Hemmet inrättas, Glimtar från åren 1900–1915. Spåre Catharina, I människokärlekens tjänst 1939–1968. Strömman Solveig, Nya hemmet 1969–1990, Administration, ekonomi och fonder 1890–1990. Söderholm Johanna, Dyrtid och nydaning 1916–1938. Baer Hans, Den bottniska regionen och dess administrativa indelning på regional nivå genom tiden. Karlsson Anders, Övre Norrlands forntid går en ljus framtid till möte. Baudou Evert, Nya arkeologiska undersökningar i Österbotten. Jern Kurt, Kring den medel tida bosättningen i Österbottens kustland. Fjellström Phebe, Nordsvensk kultur ur bottniskt perspektiv. Krooks S-E., Om allmogebebyggelsen i Österbotten med särskild hänsyn till likheter i Västerbotten. Storå Nils, Sälrodd, bräddlöpning och långfärd. Kring fångstkulturen i Kvarkenområdet. Nykvist N-E., Vintertrafik över Kvarken. Wester Holger, Finländsk migration i Mittnorden. Nyström K-E., Svenska Tornedalen – konfliktområde under mellankrigstiden? Brännström Anders, Svenskt-finskt samarbete. 1991 Språket i vardagen. Bäckman Gunnar, Tvåspråkigheten porträtterad. Finnäs Fjalar, Är svenskösterbottningen välutbildad? Herberts Kjell, Föreningar, språk och idealism. Holmvik Åsa, Hur deltar österbottningarna i politiken? Höglund M. & Laurén Ch., Simultantolkning vid stadsfullmäktige i Vasa och i Jakobstad. Strömman Solveig, Tvåspråkighet i företag i Vasa. Vesterbacka Siv, Att lära sig genom språkbad. 1992 Ekonomin i samhället. Forss Mikael, Du nya sköna marknadsekonomi. Weijola Tore, Finns det plats på hyllan? Kock Sören, Behövs en annorlunda strategiprocess inom den industriella marknaden? Lindqvist L-J., Forskning i marknadsföring av turismtjänster – ett österbottniskt perspektiv. Almqvist Anders, Konkurrens och samordning på hälsans marknad. Nykvist N-E., Sällskapet Svenska Odlingens Befrämjare r.f. 1892–1992. 1993 Undran inför undervisningen. Holmström Åke, Konturer till en didaktik. Stormbom Jarl, Didaktiken i tiden – synpunkter på didaktikens uppkomst och utveckling. Sjöberg Jan, Didaktiken – en utmaning för pedagogiken? Malmberg L-E., Liten blir stor – men hur? Hansén S-E., Läroplaner och språkkulturella särdrag. Hansén S-E., Ämnesdidaktiken som tvärvetenskapligt forsknings

212

1994

1995 1996 1997

1998

1999 2000

2001

problem. Uljens Michael, Skoldidaktik – mot en förståelse av det pedagogiska handlandet i skolan. Sundqvist Rolf, Studerandeuppfattningar om läraryrket. Wenestam C-G., Inlärning och minnesbehållning samt några pedagogiska implikationer. Uljens Michael, Undervisning i inlärningsteoretisk belysning. Ostrobothnia Australis 70 år. Hästbacka Hans, Föreningen jubilerar. Öhman Thomas, Museets utrymmesfråga. Lithén H-O., Det naturvetenskapliga museets pedagogiska betydelse. Österblad Ulrica, Ostrobothnia Australis’ månadsmöten. Hortans S. & Öhman B., Bror Petterssons boksamling. Kvist Gösta, Växter i Centrallunden i Vasa. Hudd Richard, Abborren i Kvarken. Brusewitz Gunnar, Den hemlighetsfulla nattseglaren. Ulfvens Johan, Skärgårdsfaunans segrare – och några förlorare. Hästbacka Hans, Jarl-Gunnar Anderson – ringmärkare i fyrtiotre år. ”För Österbotten” Svensk-Österbottniska Samfundet 1920–94. Resan hemifrån hem. Rapport från ett emigrationsseminarium. Strömman Solveig, ”Ge mig en kalvo och några liuskor!” Svenska och finska på arbetsplatser i Vasa. Backman Christina, Symbol eller verklighet, en Kristinestadsvy från 1860. Vi österbottningar – och förvaltningens reformer. Ahlbäck Olav, Österbottnisk medeltid. Jern Kurt, Om den statliga regionförvaltningen i Österbotten genom tiderna. Westergård Tom, Den allomfattande centralmakten 90-talets regionförvaltningsreformer. Lindell Paul, Kvarkensamarbete i 25 år. Backspegel – framtidsperspektiv. Tematisk förteckning över artiklar införda i Svensk-Österbottniska Samfundets skrifter 1921–1998. Det svenskösterbottniska lyftet, Svenska Österbottens högskoleförening 30 år. Jacob Tegengren – poet, arkeolog, ornitolog… Huldén Lars, Trädsymbolik i Jacob Tegengrens diktning. Hägglund Denise & Östman Catharina & Hård Gunnar & Sundgren Tatiana, Vad har Jacob Tegengren att säga dagens människa? Ek Birgitta, Tegengren-tankar. Westman Martin, Möte med gammal poet. Wargh Gunnel, Jacob Tegengrens 125 års minne. Miettinen Mirja, Jacob Tegengren som arkeolog. Ambrosiani Björn, Gjuteriprodukter i Vörå från folkvandringstid till vendeltid. Klemets Tomas, Jacob Tegengrens fågeliakttagelser 1932–1955. Öling Leif, ”Det bleve visst en bok” – Om Jacob Tegengrens fågelskriverier. Liljeström Erik, Jacob Tegengren och hembygden. Samarbetet mellan Jacob Tegengren och Verner Rasmus. Mötesplats – en litteraturantologi.

Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet

27 *) Petander C-B. J., Kungliga Österbottens regemente under Karl XII:s tid. 1971. 29 Petander C-B. J., Kungliga Österbottens regemente 1723–1771. 1973. 32 Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregemente under Gustaf III:s tid. 1975. 33 Petander C-B. J., Kungliga Österbottens regemente under slutet av svenska tiden. 1978. 36 Petander C-B. J., Två bortglömda österbottniska bataljoner. 1980. 40 *) Klockars Ralf-Erik, Gardesbataljonen 1918–1934. 1985. 42 Nykvist Nils-Erik, Sextiettan, Infanteriregemente 61 1941–1944. 1986. (Ny upplaga 2005.) 44 *) Blomqvist Marianne, Från tillnamn till släktnamn i österbottnisk allmogemiljö. 1988. 48 Hansén S-E. & Laurén Christer (red.), Finlandssvenskans framtid. Rapport från en språkvårdskonferens. 1992. 50 Hästbacka Hans & Brusewitz G., Bodéns & Stenbäcks ornitologiska anteckningar. 1992. 52 Nybond Gunnar (red.), Lokalhistorisk bibliografi över svenska Österbotten. 1993. 58 Nordman Anna-Maria, Vardagen i Vasa våren 1918. 1998. 59 Herberts Kjell & Laurén Christer, Urbes linguas suas habent, (tre tvåspråkiga städer). 1998. 60 Maalax Församblings SKRIFT-BOOK Ifrån ANNO 1667. 1999. 63 West Kurt A., Från allmogemagi till hjärtkirurgi – om läkekonsten genom tiderna i svenska Österbotten. 2000. 65 Villstrand Nils Erik, Landet annorlunda – uppsatser om Österbottens historia. 2001. 2001. 66 Laurén Christer & Borotinskij Boris, Språket, människans dotter, Människan, språkets dotter (Lingua, filia hominis, Homo, filius linguae) – Essäer på olika språk om språk och kultur. 2002. 67 Vasa svenska lyceum. Forna Wasalyceisters matrikelkommitté, Elevmatrikel 1874–1974. Hannus Vidar, Vasa svenska lyceum 1949–1974. En gammal pojkskolas sista kvartssekel. 2003. 68 Hummelstedt Eskil, Jöns Buddes härkomst. Om österbottnisk dialekt från 1400-talet. (Utgiven och kommenterad av Christer Laurén & Kristina Nikula.) 2004. 69 Sahlström Meta & Lygdbäck Vivan (red.), Visst gick också du i Flickis? Minnen 1857–1974 från Wasa svenska fruntimmers skola, Vasa svenska flickskola, Vasa svenska flicklyceum. 2007. 70 Nordman Marianne (red.), Svenskans beskrivning 29/2007. Förhandlingar vid Tjugonionde sammankomsten för svenskans beskrivning. 2008. 71 Nordman Marianne, Allting är en spegling. Jarl Hemmers poesi

73 74

76. 77. 78.

och prosa i ett språkligt återsken. 2013. Södergård Margareta, Burvall Asta, Nordman Marianne, Lundmark Staffan och Lillas Alice, Dansminnen. Ungdomsdanserna i Österbotten och Västerbotten från 1940-tal till 1970-tal. Bottniska studier 1, Vasa/Umeå 2015. Ehrström Peter och Eriksson Madeleine (red.), Bottniska trästäder. Bottniska studier 2, Vasa/Umeå 2015. Ekberg Mayvor, Straarup Jørgen, Björkgren Mårten, Herberts Kjell och Strandberg Ida, Lika som bär? Det religiösa landskapet i Hortlax och Nykarleby. Bottniska studier 3, Vasa/Umeå 2016. Edlund Lars-Erik och Nordman Marianne (red.), Språkmöten i Västerbotten och Österbotten. Bottniska studier 4, Vasa/Umeå 2017. Jakobsson Roger (red.), Jungfrudanser – Myt och verklighet. Om labyrinter i norr. Bottniska studier 5. Vasa/Umeå 2018. Andersson Håkan, En radikal i sagodräkt – i Topelius närhet under fem decennier. Vasa 2019. Nygård Henry, Hygien, arv och svenskhet. Provinsialläkaren Herman Woldemar Backman 1870–1946. Vasa 2020.

79.

80. 81.

82. 83.

213

Edlund Lars-Erik, Laurén Christer och Nordman Marianne (red.), Egna vägar och andras. Elva essäer om liv och bildning i det bottniska området. Bottniska studier 6. Vasa/Umeå 2020. Gullberg Tom & Björkgren Mårten (red), Minoritetspedagogik i Norden, Bottniska studier 7, Vasa/Umeå 2021. Karlsson Svenolof, Drömmen om Österbotten. Harry Schauman och hans arv till hemlandskapet, Svensk-Österbottniska Samfundet 1920 – 2020, Vasa 2022. Björklund Siv, Haagensen Bodil, Nordman Marianne och Westerlund Anders (red), Svenskan i Finland 19. Vasa 2022. Edlund, Lars-Erik & Nordlund, Christer (red.), Som en påminnelse om tidens gång: Om landhöjningens natur och kultur kring Bottenviken. Vasa/Umeå 2022.

*) upplagan slut Publikationer kan beställas från info@samfundet.fi

bottniska studier 7

Den sjunde volymen i serien Bottniska studier minoritetspedagogik i Norden. Därmed vidga niska perspektivet till ett nordiskt tema. Antol första försök att synliggöra vad som menas m ritetspedagogiska frågor och utmaningar i ol ka utbildningssammanhang. Definitionssvåri ror på att samhällen, kontexter och skolmiljöe från varandra. Dessutom håller begreppet fort att lanseras.

Med minoritet avses i denna volym språkliga ter. Den pedagogiska dimensionen berör främs minoriteters möjligheter att lära sig sitt eget få undervisningen på det egna språket. Frams avgränsas till de så kallade autoktona språkli teterna i Norden.

SvenskÖsterbottniska Samfundets grundare, konsul Harry Schauman, bildade år 1928 en stiftelse i syfte att stödja samfundet. Förutom det bidrag Harry Schaumans Stiftelse årligen ställer till samfundets förfogande delar samfun det ut medel ur egna eller förvaltade fonder.

Boken ges ut i samverkan mellan de vetenska manslutningarna Kungl. Skytteanska Samfun och Svensk-Österbottniska Samfundet i Vasa.

Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar Acta Regiæ Societatis Skytteanæ nr 86 ISSN 0560-2416

D E MO

ISBN 978-91-89244-08-5

789189 244085

Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet nr 80 ISSN 0473-8063 ISBN 978-952-69650-0-0 (hft)

D E MO

ISBN 978-952-69130-9-4 (PDF)

I alla utgåvor av Bottniska studier bjuder vi på en gammal karta där Botniaregionen ingår. Denna gång Sebastian Munsters version av Olaus Magnus karta över Skandinavien från 1539. (1552)

789526 965000

Byske Boliden

Kåge

Skellefteå

Bureå

Burträsk Hökmark Lövånger bottniska studier 7

Minoritetspedagogik i Norden

Svensk-Österbottniska Samfundet r.f., vars hemort är Vasa, grundades 1920 för att främja svensk kultur och särskilt vetenskap, litteratur och konst i svenska Österbotten. Samfundet för verkligar sitt syfte genom att understöda studier och forskning samt litterär och konstnärlig verksamhet. SvenskÖsterbottniska Samfundets grundare, konsul Harry Schauman, bildade år 1928 en stiftelse i syfte att stödja samfundet. Förutom det bidrag Harry Schaumans Stiftelse årligen ställer till samfundets förfogande delar samfun det ut medel ur egna eller förvaltade fonder.

bottniska studier 7

Den sjunde volymen i serien Bottniska studier behandlar minoritetspedagogik i Norden. Därmed vidgas det bottniska perspektivet till ett nordiskt tema. Antologin är ett första försök att synliggöra vad som menas med minoritetspedagogiska frågor och utmaningar i olika nordiska utbildningssammanhang. Definitionssvårigheten beror på att samhällen, kontexter och skolmiljöer skiljer sig Kungl. Skytteanska Samfundet från varandra. Dessutom håller begreppet fortfarande på att lanseras. Samfundet, grundat 1956 – som fått sitt namn till minne av den om Norrlands andliga odling Med minoritet avses i denna volym språkliga minoritehögt förtjänte Johan Skytte, riksråd, guvernör dimensionen berör främst språkliga ter. Den pedagogiska och president – har till uppgift att stödjamöjligheter och minoriteters att lära sig sitt eget språk och främja såväl den vetenskapliga forskningen få undervisningen på det egna språket. Framställningen som den andliga odlingen i allmänhet i Norr avgränsas till de så kallade autoktona språkliga minoriland genom teterna i Norden.

Minoritetspedagogik i Norden

Tom Gullberg & Mårten Björkgren (red.)

bottniska studier 7 Gullberg & Björkgren (red.)

apliga samndet i Umeå

Hortlax

Minoritetspedagogik i Norden

a minoritest språkliga t språk och ställningen iga minori-

Piteå

Gullberg & Björkgren (red.)

behandlar as det bottlogin är ett med minolika nordisigheten beer skiljer sig tfarande på

Gam

• att utgöra ett stödorgan för i Norrland befint Boken ges ut i samverkan mellan de vetenskapliga samliga och tillkommande institutioner och organ manslutningarna Kungl. Skytteanska Samfundet i Umeå på den andliga odlingens område och Svensk-Österbottniska Samfundet i Vasa. • att i Norrland anordna föredrag och föreläs ningar i vetenskapliga ämnen • att i sina handlingar befordra framstående vetenskapliga verk till trycket, samt att även Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar Acta Regiæ Societatissär Skytteanæ nr 86 annorledes stödja vetenskaplig forskning, ISSNintresse 0560-2416 skilt sådan av norrländskt

D E MO

ISBN 978-91-89244-08-5

789189 244085

Minoritetspedagogik i Norden Tom Gullberg & Mårten Björkgren (red.)

Kungl. Skytteanska Samfundet

Ratan

Samfundet, grundat 1956 – som fått sitt namn till minne av den om Norrlands andliga odling högt förtjänte Johan Skytte, riksråd, guvernör och president – har till uppgift att stödja och främja såväl den vetenskapliga forskningen som den andliga odlingen i allmänhet i Norr land genom

Umeå

Täfteå

• att utgöra ett stödorgan för i Norrland befint liga och tillkommande institutioner och organ på den andliga odlingens område • att i Norrland anordna föredrag och föreläs ningar i vetenskapliga ämnen • att i sina handlingar befordra framstående vetenskapliga verk till trycket, samt att även annorledes stödja vetenskaplig forskning, sär skilt sådan av norrländskt intresse

Holmsund

Holm

Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet nr 80 ISSN 0473-8063 ISBN 978-952-69650-0-0 (hft)

D E MO

ISBN 978-952-69130-9-4 (PDF)

789526 965000

Örnsköldsvik Gene

ottniska studier bjuder vi på en gammal karta där Botniaregionen ingår. ers version av Olaus Magnus karta över Skandinavien från 1539. (1552)

Skuleberget Ullånger

Kramfors

Trysunda Ulvöarna Nordingrå

Härnösand Sundsvall Hudiksvall

Björkö

Re Rönnskären Bergö

bottniska studier 8 Det bottniska området präglas av landhöjning. För de människor som levt vid kusterna har strandlinjens förskjutning länge varit en realitet som väckt tankar och som man varit tvungen att förhålla sig till. Fiskeplatser och farleder har grundats upp, hamnar och städer har flyttats. Den nya marken som kommit i dagen har utgjort ett välkommet tillskott men har också gett upphov till gränstvister. I syfte att skydda och uppmärksamma miljön har på senare tid naturreservat och till och med Världsarv inrättats. I den här skriften skildras landhöjningens natur och kultur inom det bottniska området utifrån olika aspekter: geologiska, språkvetenskapliga, historiska, samtidsinriktade och fotografiska. Sammantagna ger texterna breda kunskaper om ämnet och en god inblick i de frågor som landhöjningslandskapet gett upphov till. Kunskap om landhöjningen bidrar till vår förståelse av både naturens och kulturens förändring och ger oss samtidigt perspektiv på våra egna liv. Landhöjningen är som en påminnelse om tidens gång. Skriftens redaktörer är Lars-Erik Edlund och Christer Nordlund, professorer i nordiska språk respektive idéhistoria vid Umeå universitet.

Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar Acta Regiæ Societatis Skytteanæ nr 90 ISSN 0560-2416 ISBN 978-91-89244-15-3 9 789189 244153

Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet nr 83 ISSN 0473-8063 ISBN 978-952-69650-2-4 9 789526 965024