Jungfrudanser

bottniska studier 5

JUNGFRUDANSER – Myt och verklighet Om labyrinter i norr

Red. Roger Jacobsson

bottniska studier 5

ANSER

et

Svensk-Österbottniska Samfundet r.f., vars hemort är Vasa, grundades 1920 för att främja svensk kultur och särskilt vetenskap, litteratur och konst i svenska Österbotten. Samfundet för­ verkligar sitt syfte genom att understöda studier och forskning samt litterär och konstnärlig verksamhet.

Om labyrinter i norr

Svensk­Österbottniska Samfundets grundare, konsul Harry Schauman, bildade år 1928 en stiftelse i syfte att stödja samfundet. Förutom det bidrag Harry Schaumans Stiftelse årligen ställer till samfundets förfogande delar samfun­ det ut medel ur egna eller förvaltade fonder.

bottniska studier 5

Jungfrudanser – Myt och verklighet. Om labyrin i skriftserien Bottniska studier. Boken inne föreläsningar som hölls vid seminariet ”La hösten 2016 på Academill i Vasa. Seminari Kungl.Svensk-Österbottniska Skytteanska Samfundet Samfundet, Vasa oc Umeå.

Samfundet, grundat 1956 – som fått sitt namn till minne av den om Norrlands andliga odling Jungfrudanser, det vill säga olika slags laby högt förtjänte Johan Skytte, riksråd, guvernör fornlämningar i naturen som bär på spår e och president – har till uppgift att stödja och labyrinter som lätt kan observeras då de of främja såväl den vetenskapliga forskningen skapet, har under lång tid varit föremål för som den andliga odlingen i allmänhet i Norr­ och diskussioner. Det har livligt spekulerat land genom

serna anlades, av vem och varför de anlade hade de egentligen i samtiden.

• att utgöra ett stödorgan för i Norrland befint­I Österbotte varit särskilt livaktig pekar många rön på a liga och tillkommande institutioner och organ på 1300-talet. på den byggts andliga odlingens områdeMen buden är många

• att i Norrland anordna föredrag och föreläs­ De gåtfulla stenfigurerna fortsätter att fasc ningar i vetenskapliga ämnen

Medverkande är: Pentti Risla, Christer Wes • att i sina handlingar befordra framstående Sture verk Berglund, Mikael Herrgård, Emeli El vetenskapliga till trycket, samt att även annorledes stödja vetenskaplig forskning, sär­ skilt sådan av norrländskt intresse Boken är redigerad och med en inledning a

med ett förord av preses Lars­Erik Edlund, U

Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar Acta Regiæ Societatis Skytteanæ nr 80

Skrifter u

ISSN 0560-2416

ISSN 04

ISBN 978-91-86438-63-0

ISBN 97

D E MO

Red. Roger Jacobsson

9

789186 438630

D

9

7895

Jungfrudanser – Myt och verklighet

Storskär i Malax, Österbotten. Inrösad jungfrudans som ligger söder om skärets kända begravningsplats (Kirkegardzskär på 1500-talet). Storskär ligger närmare 40 kilometer utanför kusten – som en strategiskt välplacerad utpost intill korsande farleder där fångstmän länge färdats. Därom vittnar tomtningar och många olika fornlämningar på relativt höga höjder. Foto: Mikael Herrgård.

Jungfrudanser – Myt och verklighet Om labyrinter i norr

Redigerad och med en inledning av Roger Jacobsson FĂśrord av Lars-Erik Edlund och Kjell Herberts

Bottniska studier 5

Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar

Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet nr 76

Acta Regiæ Societatis Skytteanæ nr 80

ISSN 0473-8063

ISSN 0560-2416

ISBN 978-952-69130-6-3

978-91-89244-04-7

© Utgivarna och respektive författare Pärmbild: Storkolaningen. Foto: Mikael Herrgård.

Grafisk form och omslag: Crealio Design, Ove Lillas

Förord Öst är öst och väst är väst och aldrig mötas de två, skaldade i tiderna Rudyard Kipling. Han avsåg definitivt inte Kvarken-regionen. Här har nämligen havet förenat. Men mera än så. En gemensam historia, liknande samhällsstrukturer och kulturer och, inte minst, vårt svenska språk har förenat Österbotten och Västerbotten.

Men perspektiven är och har varit olika. Att Västerbotten ligger på Sveriges östkust och Ös­ ter­botten på Finlands västkust visar ju på detta. Det kunde ju ha varit tvärtom. Men i SverigeFinland fanns Bottniska viken i mitten. Österbotten och i synnerhet svensktalande Österbotten har länge varit beroende av Sverige, ekonomiskt och kulturellt, medan Västerbotten inte haft samma behov av kontaktytor österut. Ändå finns det så uppenbara likheter områdena emellan.

Systerakademierna Svensk-Österbottniska Samfundet i Vasa (1920–) och Kungl. Skytteans­ ka Samfundet (1956–) i Umeå har nästan identiska syften, att stödja vetenskap och forskning med regional förankring, inte minst som motpoler till starka centra söderut i huvudstadsregionerna.

Den vetenskapliga forskning som i dag bedrivs i Umeå och i Vasa är omfattande och mångfasetterad. Det finns en del beröringspunkter och även en del gemensamma projekt, men de är trots allt relativt få. Det finns dock en samlad kunskap om våra regioner inom humaniora, samhällsvetenskap och naturvetenskap.

De båda akademierna beslöt våren 2010 att mera målmedvetet som institutioner samarbeta genom att i tematiska häften, i mer populärvetenskaplig form, presentera och jämföra våra regioner. När processen väl kom igång tenderade emellertid häftena att bli hela böcker, varav denna volym är den femte i ordningen.

Skriftserien Bottniska studier utmynnar inte endast i ett antal publikationer utan skapar även nätverk av forskare inom olika discipliner vid de olika universitetsmiljöerna vid Kvarken. Detta finner vi vara av stor strategisk betydelse för våra akademier och lärosäten, och vara något som dessutom pekar framåt.

För att travestera Kipling kan vi nu säga: Öst är öst, och väst är väst, och nu möts de två!

Umeå och Vasa, i oktober 2018 Lars-Erik Edlund Preses Kungl. Skytteanska Samfundet

Kjell Herberts Preses Svensk-Österbottniska Samfundet

Innehåll Lars-Erik Edlund och Kjell Herberts Förord

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Roger Jacobsson Inledning – Jungfrudanser i myt och verklighet

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

5

7

Pentti Risla Stenlabyrinter – en vindlande väg

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

10

Christer Westerdahl Nya tankar om labyrinter

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

19

John Kraft När kom labyrinterna till Norden?

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Meta Sahlström Folktro och myter om jungfrudanser

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

40

52

Mikael Herrgård Fortsatt dokumentation i Österbotten

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

60

Sture Berglund Bottniska labyrintstränder

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

67

Emeli Elfving, Morgan Stenberg och Sture Berglund Labyrinter i Norrbotten

77

Medverkande Skriftserier

83 85

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

......................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

jungfrudanser

–

myt och verklighet

Inledning

Jungfrudanser i myt och verklighet ROGER JACOBSSON

Jungfrudanser, det vill säga olika slags labyrintfigurer, är exempel på fasta fornlämningar i naturen som bär på spår efter mänsklig verksamhet. Dessa labyrinter som lätt kan observeras då de ofta ligger i öppen dager i naturlandskapet, har under lång tid varit föremål för allehanda tolkningar, förklaringar och diskussioner.

Lokalbefolkning, hembygdsforskare, arkeologer, akademiska forskare, kulturhistoriker och andra har tyckt sig ha tolkningsföreträde.

Jungfrudanserna som fenomen har fascinerat människor och perspektiven har varit talrika.

Det har livligt spekulerats kring frågor om när jungfrudanserna anlades, av vem och varför de anlades – vilken funktion och användning hade de egentligen.

Jungfrudanserna är konstruerade av stenar, i storlek ungefär som ett människohuvud, som är utlagda på marken i olika former, vanligen i ett symmetriskt mönster. I sin enklaste form är jungfrudanserna spiralformade, den klassiska labyrinten bygger dock på en grundfigur som är korsformad och i vars mitt ingången börjar.

Det finns minst 200 kända jungfrudanser i Finland, 300–400 labyrinter i Sverige och ca 20 i Norge. (Jungfrudanser är för övrigt

den benämning som vanligtvis används i Finland och labyrinter eller Trojeborgar i Sverige.)

Labyrinter förekommer på flera håll i länder som Finland, Sverige, Norge, Estland, Ryssland och Estland, och labyrintfigurer finns inristade i eller målade på kyrkvalv eller kyrkogårdsmurar, inne på kyrkogårdar och på höga platser vid havet och ibland vid forngravar. Flertalet jungfrudanser finns dock på mer kustnära platser och på öar och uddar i skärgårdarna; det är i det maritima kustlandskapet runt Östersjön men framför allt vid Bottenvikens stränder förekomsten är som störst.

Frågan om när jungfrudanserna byggdes/ anlades har länge diskuterats bland olika historiker och experter inom fältet. Åldersbestämningen har ofta hamnat i fokus. Som fenomen finns olika labyrintfigurer beskrivna redan i Iliaden som daterats till 700 f.kr., men de kan vara ännu äldre. I det romerska riket förekom det både fyrkantiga och runda modeller. Benämningen ”Trojeborgar” som användes i Sverige i äldre tid kan förmodligen ses som en hänvisning till den gamla, ointagliga staden Troja.

När det gäller tillkomsten av jungfrudanser längs Bottenvikskusten i Finland och Sverige är förslagen många. På flera platser har vissa

7

8

jungfrudanser

–

myt och verklighet

forskare kunnat datera de äldsta jungfrudanserna med hjälp av mätning av lavtillväxt (lichenometri) och stenytornas vittringsgrad, och kommit fram till att de äldsta är från 1300-talet och de senaste är från 1880-talet.

Men buden är många. Ännu är inte sista ordet sagt.

Ett intressant belägg för hur svårt det kan vara att göra en riktig åldersbestämning lämnades vid mitten av 1900-talet av John Gardberg, docent i folklivsforskning vid Åbo Akademi mellan 1947 och 1967. Gardberg hade i slutet av 1930-talet själv byggt en jungfrudans och har i en bildtext till ett fotografi som han tagit av sina barn som springer i en jungfrudans för att värma sig efter en simtur i havet, lämnat ett talande besked. Han skriver följande: ”Inspirerad av Lars-Ivar Ringboms uppsats ’Trojalek och tranedans’ i Finskt museum 1938 gjorde jag vid badturerna på den något steniga sandstranden [på Iniö] en ’jungfrudans’ på så låg höjd över havet att ingen om landhöjningen medveten människa kan tro att den vore ett fornminne, vilket dock ej hindrade att någon om blott något år därefter ville ange den som ett sådant. Avsikten var bland annat att barnen genom att springa i labyrinten skulle ha en värmande motion efter sjöbadet.” (Ari Nykvist har tagit fram denna uppgift i ljuset).

I Gardbergs korta text accentueras de två huvudspåren när det gäller intresset och forskningen om jungfrudanserna i dag, dvs. frågor om åldersbestämning och tankar och reflektioner kring vad jungfrudanserna kan ha haft för funktion eller användning för människor i äldre tid.

Det är kring dessa frågeställningar som artikelförfattarna i föreliggande utgåva uppehåller sig. Artiklarna bygger på och utgår från de föreläsningar som hölls vid seminariet ”Labyrinter/Jungfrudanser i norr” den 20 september 2016 på Academill, aud. Bruhn i Vasa.

Seminariet arrangerades av de två vetenskapliga samfunden Kungl. Skytteanska Samfundet i Umeå, och Svensk-Österbottniska Samfundet i Vasa. Artiklarna har samlats i en bok med titeln Jungfrudanser – Myt och verklighet. Om labyrinter i norr, vilken ingår som nummer fem i skriftserien Bottniska studier som utges gemensamt av de två vetenskapliga samfunden.

I den inledande artikeln ”Stenlabyrinter – en vindlande väg”, av landskapsarkeologen Pentti Risla, verksam vid Österbottens museum i Vasa, ges en övergripande introduktion till jungfrudanser och labyrintfigurer och författaren diskuterar med historiska tillbakablickar kring uppkomst, datering och användning.

Christer Westerdahl, marinarkeolog och professor emeritus i Trondheim, som forskat kring labyrinter under flera decennier, resonerar i artikeln ”Nya tankar om labyrinter” uppslagsrikt med utgångspunkt i både praktik och teori kring frågor om tillkomst, datering, användning och funktion. Westerdahl hävdar, med stöd i sitt material, att de flesta av jungfrudanserna tillkom först i mitten av 1500-talet.

I artikeln ”När kom labyrinterna till Norden?” går journalisten, labyrintforskaren och författaren John Kraft, Frederiksberg, Sverige, delvis i svaromål mot Westerdahl och menar

jungfrudanser

att de första jungfrudanserna kan ha anlagts redan under 1200-talet. Kraft bidrar också, med fyrtio års labyrintforskning i bagaget, med initierade och infallsrika reflektioner kring labyrinternas användning och bruk.

Arkivarien Meta Sahlström, Vasa, tidigare verksam vid Österbottens traditionsarkiv, för i artikeln ”Folktro och myter om jungfrudanser” med utgångspunkt i arkivmaterial, såsom olika nedteckningar, informanter, muntliga berättelser, intervjusvar etc., en diskussion utifrån folkloristiska perspektiv kring tolkningen av hur jungfrudanserna har använts i äldre tid.

Inspirerad av seminariet om jungfrudanser i Vasa hösten 2016 begav sig fotografen Mikael Herrgård och några andra lokala labyrintforskare ut i kustbandet för att söka fördjupad kunskap om befintliga österbottniska jungfrudanser. Strövtågen noteras i artikeln ”Fortsatt dokumentation i Österbotten”. Det har blivit en spännande, och som han själv skriver: ”En efter seminariet-rapport”. Och dokumentationen fortsätter, skriver Herrgård.

–

myt och verklighet

Konstnären Sture Berglund, Piteå, Sverige, medverkar med en svit akvareller och ”skärgårdstecken” med stämningsfulla motiv från väster- och norrbottniska och österbottniska kustmiljöer, under rubriken ”Bottniska labyrintstränder”.

Tack vare ett samarbete med Piteå museum har vi fått möjlighet att avslutningsvis i denna volym kunna visa några labyrinter i Piteå skärgård. Piteå museum har skapat en utställning över labyrinter i norr, som visats i Piteå, och med kompletteringar av bilder från Österbotten även i Vasa och Malax. Emeli Elfving, Morgan Stenberg och Sture Berglund har i text och bild sammanfattat detta utställningsprojekt i artikeln “Labyrinter i Norrbotten."

Vi hoppas att denna volym om jungfrudanser skall fortsätta att inspirera både forskare och en intresserad allmänhet. Det är tydligt att det ännu återstår många frågetecken att problematisera och reflektera över när det gäller både åldersbestämning och funktion beträffande jungfrudanser.

De gåtfulla stenfigurerna fortsätter att fascinera. De tycks bära på hemligheter.

Jungfrudans, Orrskäret. Tusch av Sture Berglund.

9

10

stenlabyrinter

–

en vindlande väg

Stenlabyrinter – en vindlande väg PENTTI RISLA

En del österbottniska kulturminnen ligger i den karga havsmiljön inom världsarvet Kvarkens skärgård som, tillsammans med Höga kusten, upptogs på Unescos världsarvslista 2006. Precis som i övriga Finland finns också på österbottniska slätter och skär talrika fornlämningar som minnen av tidiga bosättningar.

Stenlabyrinter förekommer i Finland såväl vid kusten som på öarna. På västkusten, från Åboland i söder till Österbotten i norr, finns fältlabyrinter som oberoende av utseende ofta kallas jungfrudanser. På finska kallas labyrinter allmänt jatulintarha (jättens hage). Benämningen jatuler härstammar från Torneåtrakten. Liksom på svenskspråkiga områden anses jättar ligga bakom märkliga, oförklarligt stora stenformationer. Jatuli-namnet är ett försök att förklara ursprung och mening av något man inte förstår och således är namnet inte ursprungligt.

Benämningen jungfrudans innefattar kan-

ske en vink om användningen av de av sten radade labyrinterna - namngivningen beskriver det man har föreställt sig att utfördes på platsen. På de områden i Europa där fältlabyrinter förekommer finns en ganska enhetlig namnflora samt dans- och lektradition. Speciellt Troja är ett vida utbrett labyrintnamn i norra Europa och används i Finland på båda nationalspråken i olika varianter. Labyrintnamn förknippade med städer eller befästningar är bland annat Jeriko, Rundborg, Trojeborg och Viborg. Namn för labyrintlekar är många, t.ex.

Sankt Peters lek och Laiskan Jaakon riitinki (lat mans ringar) och de som kopplas till den heliga staden Jerusalem.

Labyrinterna med sina runda och tilltalande former har alltid väckt stort intresse bland allmänheten och stimulerat fantasin. Enligt folktraditionen nämns förutom jättar också präster, sjömän och ryssar som labyrintbyggare, men det förklarar varken traditionens ursprung eller syfte.

Tryggt gångsystem med hjälp av ett kors Lars-Ivar Ringbom påpekar att den kretensisk-mykenska spiralornamentiken ritades med ett snöre runt en stav fäst i mönstrets centrum. Snörpassaren ersattes med den geometriska stilens vinkelpassare.

Den klassiska labyrinten bygger på en grundfigur som är korsformad och i vars mitt ingången finns. Man kan inte gå vilse i den korslagda labyrinten eftersom den leder vandraren genom gångarna till centrum. Planritningen för korslagda labyrinter är urgammal och de österbottniska labyrinterna med radade stenar följer närmast denna antika figur.

Johan Reinhold Aspelin, prästsonen från Malax som sedermera blev den finska arkeologins ”fader”, nämner år 1877 en lek; att rita labyrint. Först ritar man ett likarmat kors och sedan en vinkel i varje vrå av korset, en punkt i varje vinkel och därefter förbinds ändpunkterna. På detta sätt byggs en labyrintfigur med sju varv om man inte räknar med korset. Genom att rita en vinkel till i varje vrå får man fyra nya ringvarv och varvantalet ökar med antalet vinklar till elva, femton, nitton och så vidare.

Fältlabyrinter kan indelas i envägs- och irrgångslabyrinter. Jungfrudanser eller trojeborgar är envägslabyrinter. Enligt vad jag har funnit förekommer två slag av envägslabyrinter om man delar upp dem efter vandringssättet. De, där vandringen leder till en återvändsgränd i mitten av labyrinten och de genomgångslabyrinter där man kan fortsätta vandringen ut eftersom det likarmade korset i kärnan av laby-

stenlabyrinter

–

en vindlande väg

rinten är öppet, det vill säga består av två räta vinklar. Rundgång kan enligt Bo Stjernström kanske förklara tillkomsten av den njurformiga labyrintvarianten.

Maritimt kulturarv Redan rubriken i Aspelins publikation Jatulintarhat Suomen rantamailla (Jungfrudanser på Finlands kustavsnitt) från år 1877 berättar att labyrinterna i Finland ansågs vara maritimt belägna. Undantag i Österbotten utgör åtminstone de stenlabyrinter i Närpes öster om Riksväg 8 nära gränsen till Östermark (finska Teuva) som tillhör grannlandskapet Södra Österbotten.

Christina Bäcksbackas förteckning från år 1973 upptar 141 labyrinter som finns eller funnits i Finland. Dessutom finns det i dag i Museiverkets register över fornminnen ett tjugotal platser med labyrinter speciellt i sydöstra Finland i landskapen Södra Karelen och Kymmenedalen. Österbotten och det svenskspråkiga kustområdet i allmänhet är rikt på labyrinter.

Aspelin noterade att även om många labyrinter har geometrisk botten följer inte alla den obetingade regelbundenhet som syns till exempel i Fagerlunds planritning från år 1878 för den senare av ryssar förstörda labyrinten på ön Utö i Åbolands skärgård eller i dess spegelbild i Visby på Gotland.

Bäcksbackas uppgifter om labyrinternas mönster är få. Bara en tiondedel av labyrinter beskrivs som korslagda, men enligt hennes förteckning och fornminnesregistret kan man dra slutsatsen att bland labyrinter finns såväl

11

12

stenlabyrinter

–

en vindlande väg

På Jöusans sydvästra strandsluttning ståtar kompassrosen som blickfång. På större plats, en bit ifrån, har den visuellt oansenligare jungfrudansen byggts. Längre in, på olika stenfält, finns gropar, rösen och stensättningar. På holmens norra, bergiga del återfinns tomtningar som uppenbarligen anlagts på strategiska platser i förhistorisk miljö. Den två kilometer långa Jöusan placerar sig längst ut i havet utanför Maxmo-Oravais-Munsala.

För besökande fångstmän har Västervikens stränder länge utgjort en skyddad plats mot det öppna havet. Till fyndsammanhanget hör även två välanvända stenugnar uppe på stranden samt en kolmila på holmens sydöstra del. Foto: Mikael Herrgård.

stora ofta njurformiga mönster som små enkla spiraler.

Sällan har labyrinter ute i naturen fått vara helt och hållet i fred och deras form och mått kan således ha förändrats. Den njurformiga labyrintvarianten kan ha uppkommit också av misstag när man försökt restaurera eller kopiera den korslagda labyrinten utan att känna dess strikt geometriska grundform. Till exempel labyrinten på Domarkobban i Kristinestad är mycket sevärd och geometriskt tilltalande men representerar knappast dess ursprungliga utseende. Däremot är spiraler eller koncentriska cirklar med bara några varv från början annorlunda än de korslagda labyrinterna.

Profana motiv i medeltida kyrkor Varierande labyrintmodeller förekommer vid Medelhavet inristade i berg, kärl, mynt, mosaik, gobelänger eller nästan överallt där man kan föreställa sig figurer. Labyrinternas ursprung har man sökt i bronsålderns spiralornamentik och dåtida solkult – ett ursprung som också gett till stöd för tanken om mönstrets eventuella kalenderfunktion. De för kalendern typiska årstidsväxlingarna, eller kvinnan och vårmotivet, har ett uppenbart samband med fruktsamhet. Även om bronsålderns figurer inte alltid leder vandraren mot centrum kan de vindlande mönstrens urgamla grund inte helt exkluderas från stenlabyrinterna.

A.W. Rancken berättar om en figur på kyrkoväggen i Sibbo kyrka där en flicka står på ett kors i en rund spiral. Denna kalkmålning

stenlabyrinter

–

en vindlande väg

föreställer en klassisk korslagd labyrint i vars mitt avbildats kanske en jungfru. Enligt Anna-Lisa Stigell har labyrintfigur avbildats också på kyrkväggen i Pernå och två gånger i S:t Marie och Korpo kyrkor och i Nagu kyrka finns en vag labyrintfigur. Kalkmålade labyrintfigurer i Finlands stenkyrkor kan dateras tidigast till medeltiden.

En av Ringboms kärntankar i sitt klassiska verk Trojalek och Tranedans från år 1938 var att koppla labyrinter med danstraditioner i Medelhavsområdet, men han poängterar att det finns rum för tolkningar. T ex kyrkoforskaren och arkeolog Markus Hiekkanen påstod i tidningen Helsingin Sanomat 29.6.1994 att målningen i Sibbo kyrka inte nödvändigtvis kan kopplas samman med lekande och dansande.

Den kunde också, med förebild från katedraler i Frankrike, föreställa en pilgrim på väg till den heliga staden. Alternativt kunde människofiguren i mitten representera den som byggt kyrkan med förebild av den mytiske labyrintbyggaren Daidalos på ön Kreta. Det klassiska labyrintmotivet med namnet Knossos är inristat i ett silvermynt som daterats före vår tideräknings början. Kalkmålade labyrintfigurer i Finlands kyrkor kan dateras tidigast till medeltiden.

En labyrint som är äldre än medeltiden?

I Nagu i Åbolands skärgård finns en ståtlig jungfrudans på ett platt berg cirka två kilometer nordväst om den medeltida stenkyrkan. Denna fältlabyrint i Finby följer samma allmänna drag som angivits för den klassis-

13

14

stenlabyrinter

–

en vindlande väg

ka labyrinten. Formen är korslagd med stensatta gångar så att en människa ryms att gå i den.

Om labyrintens tillkomst finns olika förklaringar, t.ex. att labyrinten är lagd av konfirmander. Enligt S. Strandbergs artikel från år 1915 finns labyrinten vid kapellansbostället, men han anser att labyrinten är äldre ”… Detta bestrides åter av äldre personer, vilka av sina föräldrar redan hört berättas, huru ungdomen lekt vid jungfrudansen, vars stenar redan då voro lika mossbelupna som nu. Möjligen hava skriftskolebarnen och kapellan Wessels söner endast reparerat jungfrudansen. Detta göra ungdomarna ännu idag”.

Enligt Hiekkanen är Nagu och Korpo kyrkor byggda åren 1450–1480. Kalkeringen på Korpo kyrkovägg har sju varv och den förstörda fältlabyrinten på Utö i Korpo elva kretsar liksom labyrinten i Nagu. Finbylabyrinten är troligen från medeltiden och kanske äldre än Nagu kyrka och dess labyrintmålning, men topografiskt kan labyrinten till och med vara förhistorisk.

Koppling till landhöjning Labyrinter i Österbotten kan dateras med hjälp av landhöjningen ungefär till den tidpunkt de tidigast kunnat skapas på torr mark.

För de flesta labyrinterna utesluter redan denna princip dateringen till förhistorisk tid, vilket sammanfaller med rådande åsikt bland forskarna. Bara några få labyrinters höjdläge kunde teoretisk peka på vikingatiden eller ännu äldre tid.

Lichenometri betyder lavmätning. Kartlavens diameter mäts och med hjälp av landhöjning-

en har man daterat lavens tillväxthastighet och kan räkna ut dess ålder. Den lichenometriska dateringen för jungfrudanserna placerar de norrländska stenlabyrinterna till perioden 1450 – 1850. Det mest troliga är att jungfrudanserna på Norrlands kust tillkommit efter medeltiden och att de har samband med strömmingsfisket.

I Österbotten verkar situationen vara likartad, men man ska inte glömma att fiske idkades också av bönderna i de finska socknarna i den skärgård som nu ofta felaktigt uppfattas ha varit enbart finlandssvensk sedan urminnes tider. En av de österbottniska labyrinterna finns på Sillskatan omgiven av flera andra för säsongfiske typiska stenkonstruktioner såsom tomtningar, vilka är enkla boningar bestående av röjda golvytor kantade med stenvallar.

Enligt Petteri Pietiläinen dateras labyrinter i Södra Karelen troligast till åren 1300–1650 och han förknippar dem med nybyggare och hävdar att situationen var likadan bland annat i Norrland. Han tolkar att labyrinter kan vara del av ritualer som utfördes för att fastställa markägandet när nya bosättare kom.

”Junffurintanssi” på gränsområdet I Närpes i Sydösterbotten. nära den östra kommungränsen på Mattberget finns två labyrinter ett stenkast från varandra, en söndrig och en hel. Labyrinterna är övervuxna och därför svåra att besikta okulärt. Den ena labyrinten har förstörts av en gångstig och invid den andra finns tallar med inristningar.

På finska kallas kvistade eller inristade

minnesträd karsikko. Att rista bomärke och årtal i träd kan markera en gammal råtvist.

Samuli Paulaharju nämner i tidskriften Kotiseutu år 1910 en jungfrudans på gränsen mellan Närpes och byn Perälä. Han nämner inte den inristade tallen, men påpekar att skogsvägen torde ha använts redan för ca 70 år sedan. Gångstigen syns tydligt t.ex. i en rysk topografisk militärkarta som är del av Kalmbergs kartverk från åren 1855–1856. Labyrinter på Mattberget finns alltså vid en gammal led mellan Närpes och finskspråkiga Östermark.

Enligt Paulaharjus planritning över junf­ furintanssi har labyrinten varit korslagd med sju ringvarv. I kärnan av labyrinten finns en större sten under vilken man har lagt slantar under de senaste årtiondena. Paulaharju har fotograferad junffurintanssi år 1908 och offerstenen syns klart. Labyrinten hade ett täcke av torv redan då och fanns i en tallskog. (Paulaharjus bild finns i det öppna digitalarkivet Finna.fi under nr KK3490:724.)

Enligt en av Finby byaförening utgiven bok rapporterade Närpespastorn Holmius till antikvitetskollegiet i Stockholm om myntoffrandet vid leden till Östermark redan på 1600-talet. Jag anser att även om topografin ger en tänkbar förhistorisk datering för dessa två labyrinter stöder fyndställets andra element inte dessa tankegångar.

Det finns en tredje mycket ståtlig och väl bibehållen labyrint i Svartbäcken. Höjden över havet möjliggör datering till järnåldern, men orsaken till labyrintens uppkomst på platsen bör först sökas i den mycket yngre markan-

stenlabyrinter

–

en vindlande väg

vändningen. Labyrinten finns något öster om Riksväg 8 och går i fornminnesregistret under namnet Lassanders.

Det finns också rester av en fjärde fastlandslabyrint sydväst från Närpes kyrka i Bäckby.

Labyrinten ligger på ett gårdsberg framför en stuga och är troligtvis en relativt sentida skapelse. Bäckbylabyrinten nämns i Närpes kulturmiljöutredning och är skyddad som kulturminne i delgeneralplan för Närpes centrum.

Stenkompasser Redan under Aspelins tid hade man lagt märke på att det bredvid labyrinter också finns radade kompasser av sten. I Österbotten finns flera jungfrudanser och stenkompasser på Mickelsörarna nära varandra och på en av dessa platser finns årtalet 1701 format med stenar. Alla jungfrudanser på Mickelsörarna intill kompasser är eller har varit belägna så att man kunde se till havs. Man kan anta att Mickelsörarnas labyrinter har placerats på optimal plats och inte så nära dåtida strand som möjligt. I Norrbotten har en labyrint belägen på 85 meters höjd ovanför havsytan, vid ett bronsåldersröse, lichenometriskt daterats till år 1455.

Resultatet av lavmätningar från 12 österbottniska stenkompasser är inte heller överraskande. En daterades till 1400-talet och en till 1700-talet och resten däremellan. Nära den söndriga jungfrudansen på Mattberget i Närpes finns också tydliga rester av en stenkompass som i den ursprungliga inventeringen beskrivits som ett litet söndrigt röse.

15

16

stenlabyrinter

–

en vindlande väg

Sagan om monstret I Iliaden beskrivs en dans som de atenska ungdomarna uppför på en plats som byggts av Daidalos, efter att ha räddats från Minotaurus labyrint. Stigell belyser att en labyrintmosaik, med texten Minotaurus hemman skrivet på latin, är funnen i Pompeji. Ringbom nämner en handskrift från München år 1084, där en labyrint skildras som den plats, från vilken Jesus med Guds hjälp räddar de människor som hamnat i Satans våld. Således en kristen variant av berättelsen om havsguden Poseidons son Theseus, som besegrade Minotaurus och finner sin väg med hjälp av kung Minos dotter Ariadnes tråd. Redan på 1200-talet förekommer det isländska labyrintnamnet Völundar hus i Eddan.

Fältlabyrinter i Östersjöområdet följer ett redan under antiken känt mönster och är säkert placerade enligt gammal modell. Ifall en del av labyrinterna är forntida kunde de återspegla ett samband med antikens tankevärld.

Troja och jungfrun som befrias utgör återkommande element, liksom odjur som representerar det onda eller något kval. På en etruskisk vas avbildas två ryttare och en klassisk labyrintfigur med stadsnamnet Troja skrivet spegelvänt med fornitalienska bokstäver. Bilden föreställer kanske en romersk slingrande ryttarlek.

På åskgudarna Tors och Ukkos tid Antagligen överfördes labyrintfigurens skyddande funktion till kyrkan under medeltiden och det gamla hedniska fick ge vika för kristendomen. Kanhända finns här orsaken till

labyrinternas förekomst på fastlandet nära kyrkor i Sverige eller som vägglabyrinter i stenkyrkor i södra Finland och som golvmosaiker i de romerska provinserna på den Europeiska kontinenten.

Det är svårt att föreställa sig att över 3000 år gamla uppfattningar skulle ha följt i kristendomens sköte ända till senaste århundrade eller att våra fältlabyrinter skulle ha uppkommit som en katolsk reaktion mot reformationen. Att labyrintfiguren nådde kyrkorna betyder ändå att seden, oberoende av dess syfte, var så stark att kyrkan var tvungen att överta den. Kristendomen har säkert påverkat labyrinttraditionen i Sverige och Finland. men det är inte alls omöjligt att traditionen etablerade sig före kristendomen.

Vikingarnas färder via finska kusten och ryska älvar till Konstantinopel (Miklagård) och till Medelhavet är en sannolik utgångspunkt för labyrinttraditionen längs kusterna.

Vikingarna kan ha lärt känna labyrintfiguren och odjurssagan som ju verkar ha spridits lika effektivt som pesten. Det är nästan omöjligt att tänka sig att vikingarna inte skulle ha blivit smittade av mäktiga odjursberättelsen som innehöll för dem bekanta element så att traditionen lätt kunde bakas in i den egna tron. I Island kan det inte finnas någon tidigare händelse än vikingafärderna som skulle förklara Völundar hus och odjurssagan.

Det faktum att massor av labyrinter finns ute i det fria på havsnära områden i Finland och Sverige vittnar om att kyrkan inte hade total kontroll över det hedniska eller labyrintmagin. Labyrintmålningen med människofigur i

stenlabyrinter

–

en vindlande väg

Storsandens släta krön på ca 100x30 meter når upp till 5-meters nivå. Här på det grova gruset har junfrudansen byggts. Resten av holmen är övervägande stenig mellan sand och grus. Många tomtningar (grunder för tillfälliga boplatser), båtlänningar och giströsen vittnar om fångstmännens gamla boplatser, som tagits i bruk genast när vattnet vikit undan. Storsanden är en del av Rönnskärsarkipelagen utanför Malax.

Foto: Mikael Herrgård.

Sibbo kyrka betyder att man på 1400-talet har känt till jungfruns befrielse men om lekens syfte då varit kult eller tidsfördriv kan inte fastslås. Den gamla berättelsetraditionens onda har i kristen tradition smärtfritt ersatts med Satan. Ringbom talar om källor från 1600-talet där man kan anta att jungfrudansens egentliga syfte har förlorats. Lektraditioner som kapplöpningar i labyrinter är sentida.

En del stenlabyrinter har eventuellt tillkommit tack vare inspiration från kända labyrintfigurer, men de flesta labyrinter i Österbotten hänför sig mest sannolikt till fiskeböndernas vardag. Labyrintens användning kan med tiderna ha förändrats så att det som i tiden utfördes för att säkra befruktning nu utfördes som lek och dans, utan rädsla för missväxt, fångst- eller boskapsförlust.

17

18

stenlabyrinter

–

en vindlande väg

Källor Aspelin, J.R. 1877. Jatulintarhat Suomen rantamailla. SMYA 11:155–164.

Broadbent, Noel 1987. Datering av labyrinter genom lavatillväxt. Norrbotten 1987:83–97.

Bäcksbacka, Christina 1972. Stenlabyrinter i Finland. Finskt Museum 79:64–73.

Hiekkanen, Markus 1994. The Stone Churches of the Medieval Diocese of Turku. SMYA 101:217– 226.

Gullmets, Håkan red. 1989. Finbyboken- om en by i Närpes. Förlag Finby byförening 1989:17–19.

Kalmberg, Gustaf Adolf 1856. Kalmberg R Ia. https://jyx.jyu.fi/handle/123456789/6826.

Kraft, John 1985. The Goddess in the Labyrith.

sen Etelä-Karjalan jatulintarhoista. Muinaistutkija 4/1999:2–17.

Rancken, A.W 1935. Kalkmålningarna i Sibbo gamla kyrka. FM XL11:15–32.

Ringbom, Lars-Ivar 1938. Trojalek och tranedans.

Finskt Museum 45:68–104.

SMYA, Suomen Muinaismuistoyhdistyksen Aikakauskirja – Finska Fornminnesföreningens Tidskrift Stigell, Anna-Lisa 1974. Kyrkans tecken och årets gång. SMYA 77:82–89.

Stjernström, Bo, 1982. Dokumentation och klassificering av labyrinter. Bottnisk Kontakt 1:101– 112.

Strandberg, S. 1915. Om jungfrudanser och rys-

Religionvetenskapliga skrifter nr 11, fjärde upplagan

sugnar i Nagu. ALBUM l: 95–100. Utgiven av

2002. Åbo Akademi.

Nagu ungdomsförening år 1915.

Paulaharju, Samuli 1910. ”Junffuritanssi”. Kotiseutu 11.

Pietiläinen, Petteri 1999. GIS-analyysi keskiaikai-

West, Kurt A. et al 2009. Stenkompassernas ålder i Österbottens kustlandskap. Arkeologi i Norr 11:181–194. Umeå Universitet.

n ya ta n k a r o m l a b y r i n t e r

Nya tankar om labyrinter CHRISTER WESTERDAHL

Mitt intresse för labyrinter är av gammalt datum. En gång i början av 1970-talet tog nestorn i nordnorsk arkeologi, Povl Simonsen, med undertecknad på en tur till labyrinten på halvön Holmengrå, vid yttre Varangerfjorden i Finnmark. På den tiden var jag en ung student som just gjort svensk militärtjänst i Boden. Holmengrå var en mycket speciell plats!

Hela resan var en stor upplevelse, men jag anade inte då att jag i framtiden skulle ägna mig speciellt åt just fältlabyrinter. Dessutom ingick i turen mycket annat av stort intresse, som jägarfolkets hyddbottnar vid Karlebotn och det stora samiska kulturkomplexet vid Mortensnes. Observera för övrigt det märkliga namnet Holmen grå, så otypiskt med omvänd ordföljd, som återkommer på flera öar längs Norges kust ända ned till Bohuslän. Det är ett noanamn som ersätter ett tabuerat, förbjudet namn. Det är säkert inte någon slump att det ligger en labyrint just här. Enligt samisk tradition skulle sjöormen ha varit speciellt aktiv utanför Holmen Grå. En illustration av sjöor-

mens rörelser kanske som i en labyrint finns i en skrift av just Povl Simonsen med illustration av Kari Støren-Binns (1981; jfr Simonsen 1975). Man anar där spekulativt att avsikten varit att ”fånga” ormen i labyrinten. Men det finns andra, kanske betydligt troligare, idéer om ursprunget. Labyrinterna i gemen ligger inte i första hand vid magiskt belastade platser. Labyrinten på Holmen Grå eller på den magiska Blå Jungfrun (tabuerat namn: Blåkulla!) i Kalmarsund är undantag.

Därefter har jag bland annat sysslat med maritim inventering i stort format 1975–1982 (Westerdahl 1986, 1989, 2014). Anledningen var ett ursprungligt uppdrag att intervjua ortsfolk för att söka rester av maritim kultur under vattnet eller i strandkanten, skeppsvrak och därtill anknytna lämningar, som lösfynd, kulturlager, t.ex. i hamnar etc. Men mycket snart började jag att utvidga sökandet till en helhet, vad jag har kallat det maritima kulturlandskapet, ett nätverk av förbundna företeelser.

Från början och allt framgent gällde det Norr-

19

20

n ya ta n k a r o m l a b y r i n t e r

landskusten, alltså Bottenhavet och Bottenviken. Där ligger flertalet av Sveriges (och Nordeuropas) labyrinter. Jag kom efter hand att i tillägg till min övriga verksamhet att besöka platser för ett stort antal av Norrlandskustens ca 150 stenlabyrinter.

En stor hjälp bestods jag då av vår mest framstående labyrintkännare, John Kraft. Vi träffades när vi båda studerade ekonomiska kartor på ATA, Antikvariskt-Topografiska Arkivet i Stockholm någonstans i mitten av 1970-talet. Han är nu min pålitlige trätobroder i vissa labyrintsammanhang, dock inte alla. Men hans samlade material ligger genom hans generositet också till grund för min forskning i ämnet. Med risk att verka orättvis har jag inte här anfört hans stora produktion på området, utan får hänvisa för referenser till min egen bok från 2016. Vad som särskilt fascinerat Kraft har varit inlandslabyrinter utan anknytning till kusten och deras eventuella samband med förhistoriska gravar, gravfält och därmed eventuella mötes- och kultplatser från samma tid. Det kan röra sig om 15– 20 platser i Sverige. Ett arbete som finns med bland referenserna till Kraft är den närmast klassiska Labyrint och ryttarlek från 1977 eller The Goddess in the Labyrinth från 1985 plus några få andra. Det är de som präglat nästan alla senare författares uppfattning om de äldsta trojeborgarna i Norden. Det är nästan omöjligt att hävda en annan och bli förstådd. Men det är många som har kokat soppa på Ernst Krauses vidlyftiga (och fruktansvärt intressanta!) avhandling från 1893, Die Trojaburgen Nordeuropas....

I Krafts fall har dessutom kultiska eller teofora ortnamn i samband med labyrinterna givit upphov till en utarbetad teori om indelning av förhistoriska samhällen i Sverige i hedniska kultförbund (Kraft 1999). Den ställer jag mig synnerligen skeptisk till, men förbigår den här. Men det gäller överhuvudtaget forskare som tror på naturlig kontinuitet i geografiska platser och i vissa trosuppfattningar över tid, ibland från bronsålder, vanligare från sen järnålder, det vill säga sen ”hednisk tid,” till mer eller mindre recenta företeelser. Jag förespråkar i stället diskontinuitet, inte minst i det mycket synliga skiftet hedendom till katolicism. Dessutom anser jag att flera skiften i innebörd har inträffat, både efter själva anläggningen av labyrinten och senare. Vad beträffar kustlabyrinterna har Kraft dock gjort grundläggande undersökningar kring sambandet med fiskarmiljöer som fortfarande präglar min egen uppfattning av dessa. Där är vi överens om dateringarna. Men hans slutsats att labyrinterna har uppkommit och brukats som ett magiskt universalmedel för kustfiskare köper jag bara till hälften (Kraft 1982). Nog har de använts så i senare tid, men de har i de flesta fall, enligt min uppfattning, inte uppkommit av den anledningen. Också här tycker jag mig alltså överallt se tydliga spår av diskontinuitet.

Två forskare vid Umeå universitet, Rabbe Sjöberg och Noel Broadbent, kom efter hand att datera ett väl uttänkt urval kustlabyrinter (43) i Norrland tidigast till omkring 1300 med hjälp av lavmätning eller lichenometri (Broadbent 1987, 2010, Broadbent & Sjöberg 1990,

Sjöberg 1987, 1991, 1995, 1996; kartor och dateringskurvor, Fig 1–2). Lavarten är kartlav, Rhizocarpon geographicum. Metoden i fråga är dessutom bara möjlig i vårt område i karg natur av stenig skärgårdstyp. Från början användes den av naturgeografen Wibjörn Karlén vid Stockholms universitet på ändmoräner vid glaciärer ovan trädgränsen i fjällen, där lavarten Rhizocarpon alpicola tillkom. Tillväxten är i det förra normalfallet 4 mm på hundra år, i det andra 6 mm under samma tidrymd, med tillägg för en etableringsfas, som då inträffar när tidigare permanent is har smält av moränen eller när stranden ovan högvattennivån permanent har torrlagts av landhöjningen. Det innebär att vi har ett allmänt korrelat i just landhöjningen och dessutom en minimidatering på de labyrinter som ligger på en viss höjdkurva. Dubbelkoll har gjorts gentemot vittringssstudier på exponerade ytor (Sjöberg 1987).

Jag har själv bevittnat och delvis deltagit i de kritiskt utförda analyserna och har ingen anledning att betvivla resultaten. Efter några strödda dateringar från ca 1300 kommer en topp i dateringarna under mitten av 1500-talet. Men det fanns en hel del som var senare, 1600- till 1800-tal. Och kustlabyrinterna har bevisligen lagts ända in i vår tid. Andra stenlagda figurer som de s.k. kompassrosorna, ibland grannar till labyrinter, ligger också i nyare historisk tid, både i Väster- och Österbotten (West m.fl. 2009). En enda inlandslabyrint i Norrland, vid laxfisket vid Edefors i Luleälven, Norrbotten, har av Thomas Wallerström genom arkeologisk undersökning date-

n ya ta n k a r o m l a b y r i n t e r

21

Fig. 1. Min karta över de av Broadbent och Sjöberg lavdaterade labyrinterna i Norrland. Markeringar finns för övergångszoner mellan djupa och grunduppfyllda, låga, kuster då med tanke på min dåvarande teori om ett tidigt lotseri. Efter Westerdahl 1995.

22

n ya ta n k a r o m l a b y r i n t e r

Fig. 2. Dateringskurvor för labyrinter längs Norrlandskusten efter Broadbent och Sjöberg. Denna version i Westerdahl 2016.

rats till en möjlig tidsrymd mellan 1300 och 1600, genom associerade jämförelser av flera sökschakt, men är inte slutgiltigt publicerad (Wallerström 1995, del II , bilaga 4, s 97ff).

En ytterligare intressant faktor är att åtminstone en labyrint har lagts ovanpå en vikingatida tomtning vid Bjuröklubb i Västerbotten (Broadbent 2010: 88f). Noel Broadbent tolkar detta som om resterna av en ursprunglig samisk säljägarbosättning (vikingatida eller 1100-tal) under medeltiden (omkring 1500) observerats av kolonisatörer söderifrån.

Tidsspannet utesluter inte en annan reflektion av apotropeisk natur. De senare kolonisatörernas labyrintbygge kan nämligen tolkas som om de ville skydda sig mot spåren av den ursprungliga befolkningen. ”Lappar” var, liksom för övrigt finnar, bevisligen kända för att utöva trolldom redan under tidig medeltid. Och

man bör ha känt till, liksom man gjorde senare, att samisk befolkning funnits också vid kusten. Den kulturella bakgrunden framgår av titeln på Broadbents bok i ämnet, Lapps and Labyrinths. Dessutom kan därmed de medeltida labyrinterna i Övre Norrland ses som en bekräftelse på att de är en samtida och ursprunglig motsvarighet till dem som lades av andra svenska kolonisatörer vid Finlands och förmodligen även Estlands kuster.

En annan observation av mig var att de första enstaka labyrintbyggena måste ha spritts stänkvis och kanske i stort sett samtidigt utefter kusterna. Det allmänna intrycket skulle då kunna jämföras med Mats Rehnbergs klassiska metodstudie i etnologi, Ljusen på gravarna (1965) som ju naturligtvis baseras på recenta historiska källor. Med utgångspunkt från den första som byggts på en ö eller vid en vik på fastlandet hade man lagt de övriga på samma ställe eller i samma område. Det finns koncentrationer av upp till 9–10 labyrinter. Ön Snöan i Västerbotten visade upp en följd av anläggningar daterade från 1400-tal till 1800tal. Det finns åtskilliga andra öar som kan antas ha ungefär samma förlopp, både i Sverige och Finland.

Ett tag kring 1990 tyckte jag att flera av de som daterats tidigast stämde med början av farliga kustpartier längs Norrlandskusten. Sådana ställen utmärkte sig för särskilt många förlisningar och vrak. Placeringen stämde också, tyckte jag, med övergångar från djupa och relativt säkra farvatten till grundare, med flera skär och stenar i vattenytan. En analys av John Kraft visade som nämnt, att kustlabyrin-

terna hade ett tydligt samband med säsongsfiskelägen. Av denna anledning ville jag se labyrinterna som en slags markörer för tidig lotsning. Det var rimligen hos lokala fiskare man bör finna de första (informella) lotsarna.

Numera har jag övergivit min idé om lotsning.

Observationen av de farliga kustpartierna anser jag dock fortfarande har ett visst värde.

När vi nu talar om labyrinter menas en speciell figur, den klassiska. Den utgår från formen av ett enkelt likarmat kors. I varje hörn markerar man en punkt. Från dessa fyra punkter dras sedan linjerna runt korsen efter ett enkelt system (Fig. 3). I mina senare texter har jag nog inte nog betonat denna första korsfigurs innebörd. Men det finns andra som har varit mera klarsynta! Förutom alla andra möjliga liturgiska och andra implikationer är korset är den symbol som mest förekommer i folkliga sammanhang – som just labyrinterna – i kristen tid och miljö för att avvända det onda. De tjänstgör alltså som vitterkors på bodar eller helgar vägar och gravar. Även labyrinter förekommer ibland i samma funktion. Jag har tidigare anfört flera exempel från både Sverige, Finland och Estland. De kan förutom i andra avvärjande sammanhang förekomma på insidan av locket till kistor (Fig. 4). Korset är således alltid det första som läggs ut vid uppbyggnaden av en labyrint. Det kan således aldrig vara en slump om den har uppfattats som apotropeisk, avvärjande, av den som lagt den.

Korset fungerar inom folktraditionen i otroligt många fall som hinder för det onda, av vilken natur detta onda än har ansetts vara. Som

n ya ta n k a r o m l a b y r i n t e r

medel mot övernaturliga varelser är det som bekant oslagbart, jämte ting av järn. Det kan även nämnas, att korset som avvärjande medel inte ens behöver vara avsiktligt konstruerat; det räcker med att korsande linjer uppkommit. I en sägen från Kinnekulle i Västergötland om ”Ryttaren och Brattefortsfruas silverbägare,” som ingår i en kommande volym redigerad av mig, stjäl en ryttare under trettioåriga kriget en bägare från trollen och jagas därefter med frenesi av dessa. Då hör han en röst från skyn som uppmanar honom att rida i åkern i stället för ”på ängen den gröna.”

Orsaken är att plogen gjort korsande mönster i åkern. Detta framgår tydligare i andra versioner av denna vandringssägen (af Klintberg 2010: K 91). När trollen ändå kommer myck-

23

Fig. 3. Grundtyp för den klassiska labyrintfiguren och dess uppbyggnad från det likarmade korset i mitten, fördubbling av korsarmarna och punkter i deras mitt för vidare dragning av figuren. Efter John Kraft.

24

n ya ta n k a r o m l a b y r i n t e r

Fig. 4. Insidan av locket på allmogekista från Dalarna, daterad 1730.

Foto: Inge Nilsson, Bräkne-Hoby.

et nära kastar ryttaren sig själv och hästen i skydd bakom bogårdsmuren till Kinne-Kleva gamla kyrka. Dit, men inte längre, kan trollen följa honom.

Enligt min nya uppfattning finns två huvudmotiv i folkligt symbolbruk. Det vill säga för att använda korset och labyrinten. Men det första är alltid det apotropeiska. Det andra är det profylaktiska, förebyggande. Enligt min vidare uppfattning är det senare en sekundär utveckling i detta fall, både vid bygget/avbildningen och vid den tolkning som kan efterträda den ursprungliga. Jag ser så att säga flera ”paradigmskiften,” ändringar av den folkliga världsbilden. Någon kontinuitet är ytterst osannolik inom en ram på några hundra år, inte minst när i princip varje ny generation kan införa nya berättelser om anledningen till att man byggt och/ eller använder labyrinten.

Det är inte skeppsbrutna sjömän eller sysslolösa fiskare som byggt labyrinterna när de inte

hade något annat att göra. Och den muntliga traditionen är också i stort sett värdelös av det skälet att det magiska momentet alltid försvagas när en troende berättar för utomstående och icke-troende om vad som försiggår och varför. Magin skall hållas hemlig. Därför vet vi egentligen ingenting om vad man tänkte och gjorde...

Den typ av labyrint som avses är en som är lagd med stenar, en fältlabyrint. En gammal folklig term på den är också trojenborg (med varianter) och det finns flera andra namn knutna till olika sägentyper, gärna med ursprung i andra klassiska städer (Rom, Jerusalem, Babylon) eller som antyder en befästning.

Den svenskspråkiga termen i Finland är ju jungfrudans. Inlandets torv- och häcklabyrinter i Tyskland och England har en helt annan bakgrund, kulturellt, socialt och symboliskt.

I Norden finns labyrinter utlagda i sten längs de flesta kuster (Fig. 5). Särskilt vanliga är de vid norra Östersjön, inom Sverige (ungefär 300, Fig. 6) och Finland (ungefär 150, Fig. 7). Men i Norge finns de bara längst i söder och längst i norr, totalt kanske 30. I norr verkar de kunna anknyta till de ryska på andra sidan gränsen och kring västkusten av Vita havet (idag kanske 25). Estland har kanske 6 och Island 4 (idag bara en bevarad). Många teorier har lagts fram för att förklara dessa fornlämningar och deras geografiska fördelning. Här görs alltså ett försök till ny tolkning av deras bakgrund (förberedd genom Westerdahl 2012, 2014a,b,c, 2016). Även om man ständigt måste komma ihåg att de kulturella miljöer där de uppträder är mycket olika så över-

n ya ta n k a r o m l a b y r i n t e r

Fig. 5. De nordiska labyrinternas utbredning, vid kusterna och i inlandet, med markeringar för finlandsvensk bebyggelse (mindre tydligt i Estland) samt det traditionella utbredningsområdet för samisk kultur – dock inte det ursprungliga. Efter John Kraft.

Fig. 6. Registrerade labyrinter i Sverige som fornlämningar enligt Riksantikvarieämbetet. Karta: Anders Gutehall.

Efter Westerdahl 2016.

Fig. 7. Registrerade labyrinter i Finland som fornlämningar (saknas Åland) enligt Museiverket.

25

26

n ya ta n k a r o m l a b y r i n t e r

Fig. 8. Labyrinten på Högberget, Jävre, Norrbotten, ca 80 m.ö.h. med det förmodade bronsåldersröset i närheten.

Stenarna till labyrinten kunde genom lavdateringar påvisas vara tagna från labyrinten. Dess datering ligger kring 1300. Foto: Christer Westerdahl.

ensstämmer närmiljöerna fullständigt. Dessa kustlabyrinter – som kanske är minst 85 % av samtliga – har alla således ett tydligt samband med maritima miljöer och maritim kultur, inte bara geografiskt.

Då stöter vi ånyo på det största problemet för en minsta gemensamma nämnare. Det finns nämligen som sagt ett mindre antal stenlabyrinter som inte ligger vid kusten utan i inlandet (Fig. 3). Hur skall man se på dem?

Uppenbarligen kan de inte ha en direkt samband med dem vid kusten. Eller kan de det?

Att labyrinterna kanske inte var äldre än medeltid var ett viktigt spår. Det finns ju också inlandslabyrinter som flera, inklusive John Kraft, hade försökt att datera till förhistorisk tid. I sådana fall låg de vid gravfält, och i något fall även vid kusten. Andra i inlandet är bevisligen lagda efter förebilder i kända labyrinter och i sen tid. En tänkbar utveckling som be-

lagts i ett fåtal fall var att stenar till labyrinten tagits från ett närbeläget gravröse, eventuellt ingående i ett gravfält. Min förebild var lavdateringarna av labyrinten på Högberget i Jävre, Norrbotten, från omkring 1300. Den ligger bredvid ett gravröse som ligger i typiskt bronsåldersläge (Fig.8). Men här visade det sig att ha gått till just på detta sätt. Vid ett gravfält vid Lassander, i Närpes, Österbotten trodde sig Mikael Herrgård ha observerat något liknande. Jag är naturligtvis alltid tacksam för att få meddelanden om liknande iakttagelser.

Den klassiska labyrinten är en mycket speciell symbol, som i Europa knappast kan ha någon annan bakgrund än antikens labyrinter. Från ca 1200 f.Kr. stammar de första. De är då knutna till Kreta och troligen också med det senminoiska palatset på Knossos. Enligt envis tradition är detta palats den ursprungliga labyrinten, på grekiska labyrinthos, och det tolkas då som ”dubbelyxans hus (eller plats).”

Till detta palats anknyter den berömda sägnen eller myten om Thesevs från Aten och Ariadne som själv bor i palatset. Thesevs tar sig in i labyrinten och längst in i den dödar han odjuret Minotaurus. När han skall ta sig ut igen kan han göra det med hjälp av en tråd som han fått av Ariadne, alltså den klassiska ariadnetråden. Palatset ansågs enligt de grekiska myterna vara byggt av den förste arkitekten Daidalos (på latin Daedalus). Senminoisk tid på Kreta är delvis samtidig med vår bronsålder, som beskriver tiden ca 1500–500 f.Kr. Men vi har, som påpekas här som ett huvudargument, inga bilder av labyrinter under bronsålder eller ens järnålder (500 f.Kr.–1000 e.Kr.).

Nog finns spiraler och liknande cirkelfigurer men inte den specifika labyrintfiguren som vi skildrat ovan. Labyrinten var relativt vanlig i mosaikgolv i romerska hus. Eftersom den uteslutande tycks finnas innanför dörren eller porten är det rimligt att tro att den är apotropeisk, den skall avvända det onda. Eventuellt är det just mot det onda ögat som är så dominant i Medelhavsvärlden. Figuren förekommer också som t.ex. graffiti. Figuren borde, tycker man, i så fall kunnat bli känd i skandinavisk (romersk) järnålder. Så är inte fallet. Men den är alltså inte heller lagd i sten som hos oss.

Man frågar sig då rimligen hur detta eventuellt förhistoriska samband kan fås att stämma med en medeltida och senare datering för våra trojeborgar eller jungfrudanser. Det vore ju egendomligt, för att inte säga otroligt, att man skulle ha importerat denna ytterst speciella symbol två gånger. Antingen är den av förhistorisk ålder, närmast järnålder, men för all del kanske äldre, eller också bara medeltida som äldst. Jag beslutade mig tidigt för att jämföra de lagda stenlabyrinterna med labyrintbilder. Men det finns således inga i något enda nordeuropeiskt sammanhang i förhistorisk tid. Detta gjorde mig konfunderad, och borde även göra andra konfunderade. Nog har det importerats både symboler och annat från den klassiska världen, men inte just denna. Skulle de finnas där borde de finnas bland bronsålderns oerhört rika hällristningsfigurer, som ju går in också en bit i järnålder. Denna period skulle täcka tiden ca 1800 f.Kr–ca Kr.f. Vore det järnålder skulle vi se den under främst romersk järnålder, kanske med en början ca 200 e.Kr. fram

n ya ta n k a r o m l a b y r i n t e r

till ca 400 e.Kr. Därefter börjar den europeiska medeltiden. Om vi talar om Norden befinner vi oss i medeltidens början 600 år framåt i tid, ca 1050 e.Kr. Men det visar sig då mycket riktigt att vi har ganska många (ca 25) bilder av labyrinter, målade och ristade, inne i medeltida kyrkor (Fig. 9, 10). I några fall (6–7) finns det faktiskt också – eller snarare har funnits – stenlabyrinter på svenska kyrkogårdar! En finns dock fortfarande bevarad, på Fröjels kyrkogård på Gotland (Fig. 11). Ser man på bilderna av labyrinter inne i kyrkor verkar de nästan alla var från senmedeltid, 1400-tal, särskilt kring sekelskiftet 1500. Inget hindrar att stenlabyrinter på kyrkogårdar först tillkom under medeltid,

27

Fig. 9. Översiktlig karta över läget för medeltida stenkyrkor i Norden med labyrinter, målade eller ristade på valv och väggar inom kyrkorummet.

Bara i södra Finland och på Gotland finns direkta beröringspunkt direkt till stenlabyrinterna vid kusten. Här tillkommer sedan kartan ritades en fin labyrintfigur i Rorslevs kyrka på västligaste Fyn i Danmark, således nordväst om Hesselager.

Efter John Kraft.

28

n ya ta n k a r o m l a b y r i n t e r

Fig. 10 Labyrintmålning daterad 1485 i valvet till Hesselagers sockenkyrka på Fyn, Danmark. Märk åkallan av Jungfru Maria och de två egendomliga figurerna nederst till höger (aviga ”kompassrosor?”). Foto: Christer Westerdahl.

Fig. 11. Stenlabyrint på Fröjels kyrkogård, Gotland. Det är den enda bevarade, fast ytterligare omkring sex är kända i Sverige från en sockenkyrkas närhet, enligt John Kraft. Det har gjorts försök att antyda att den inte ursprungligen tillhört kyrkogården och varit (eventuellt med en andra labyrint) lagd före kyrkan, men ingenting har kunnat beläggas. Foto: Christer Westerdahl.

men de går inte att datera med lichenometri som dem vid nordliga kuster.

Labyrintfiguren måste ha införts i Norden genom den katolska kyrkan. Men det sker först i högmedeltid, tidigast på 1200-talet.

Troligen blir den allmänt känd först i senmedeltid, 1400-tal. På kontinenten känner vi framförallt de stora golvmosaikerna i katedraler som Chartres nära Paris under 1100-talet. Men de har funnits på många andra håll.

Dessa labyrinter är visserligen runda men avviker genom mera geometriska former i det inre. I texter framgår tydligt att byggmästare eller arkitekter för kyrkorna med denna figur jämfört sig med den mest berömde av de antika arkitekterna, alltså Daedalus. Arvet från antiken är uppenbart och alltså även uttalat.

Men det har således till en början i katedralernas golv ingenting att göra med en symbol som skall beskydda. Även i Norden kände man till arvet. På det lärda Island kallades stenlabyrinterna Volundarhús, efter Volund, Daedalus' motsvarighet i nordisk myt. Men fortfarande finns på kontinenten inga stenlagda labyrinter. De framstår som en unikt nordisk företeelse. Följaktligen bör funktionen hos dessa också vara en för Nordeuropa unik företeelse.

Det blev jungfrudanserna på Malax Storskär i Österbotten, som fick mig att lansera min nya teori om en gemensam innebörd hos labyrinter (jfr Talvitie 2008). Jungfrudanserna (minst 3, troligen 4) omger där en kyrkogård (Fig. 12–13). Det finns ytterligare en labyrint i anslutning till ett stort röse som bör betraktas som en gravplats (karta Fig. 14). Ytterligare några få sådana platser kunde raskt letas upp,

n ya ta n k a r o m l a b y r i n t e r

Fig. 12. En av labyrinterna på Storskär eller Kyrkogårdsskär i Malax, Österbotten. Den så kallade kyrkogården med inhägnad begravningsplats skymtar uppe till höger (men för dess detaljer, se fig. 13). Den avbildade södra, röslades 1904 av Artturi Lönnbohm. Det finns flera labyrinter i norr om begravningsplatsen. Foto: Mikael Herrgård.

både i Sverige och Finland. Inte var det en jungfrudans för ungdomliga lekar som hade åsyftats här! Det stod för mig klart att bygget gjordes mot möjliga gengångare av dem som inte hamnat i egentligt vigd jord.

Det var under denna jämförelse jag började fundera över den kanske mest berömda av alla labyrinter, den som ligger nedanför Galgberget norr om Visby, också på Gotland. Med

denna som förebild har lagts många labyrinter i inlandet, inte bara på Gotland. Varför finns det en labyrint så nära en avrättningsplats? Ja, egentligen är den ganska långt borta i detta fall. Men se också undersökningen av två gravar för avrättade och deras möjliga maritima anknytning. Dessa låg på klintkrönet vid själva galgen som är den enda bevarade i Norden (Widerström 2011). Kunde denna placering av

29

30

n ya ta n k a r o m l a b y r i n t e r

NORRSKATAN

Fig. 13. Den s.k. kyrkogården på Storskär. De små rösena bör markera gravar, men kan också vara upplagda i samma avsikt som ett offerkast. Detta tillvägagångsHs

9

10 sätt vid en liknande ”kyrkogård” återberättas av Pehr Kalm i hans Västgöta och FINNSKATAN

Bohuslänska resa år 1746. Foto: 8Mikael Herrgård.

7

STORSKÄRS VIKEN NORRSKATAN

Hs

11

STORSTENSSKATAN

H circular 4 3 5 14 Hs Hs10 9 The “churchyard” 1 6 12 2 13 FINNSKATAN 10 14 8 15 7

inventeringar, utförd av Hans Drake, Stockholm.

Hs

STORSKÄRS VIKEN 7,5

Hs

11 SÖDRASTORSTENSSKATAN H circular 4 VIKEN 16 3 5 14 LILLSKÄRET ,5Hs The “churchyard” 1 6 2 12 2 13 10 14 15

Efter Westerdahl 2016.

STORSKÄR

SUN

DET

2,5

5

5

ningar på Storskär med engelsk text, efter flera

DET

SUN

STORSKÄR

Fig. 14. Karta över läm-

Hs H 17

7,5

2,5

BERGBÅDAN 16 5

SÖDRA VIKEN

2,5

5

SÖDERSKATAN

17

H

BERGBÅDAN SÖDERSKATAN

LILLSKÄRET

Categories

Churchyard (highest point) Stone mazes H(s) Hut foundation(s) H(s) (5) Circular hut foundation Categories Compass card

Churchyard (highest point) Cooking site Stone mazes Cairn H(s) H(s) Hut foundation(s) (5) Circular hut foundation Compass card Cooking site Cairn

Galgbergets labyrint, som såvitt vi vet är unik, ge en ny aspekt på bakgrunden till labyrinter?

Kunde det rentav finnas en minsta gemensamma nämnare för alla, eller åtminstone flertalet, av labyrinterna? Vad var i så fall det som förenade Galgbergets labyrint med kyrkornas, kustens och kanske även med inlandets anläggningar? Enligt min uppfattning är det sambandet med gravar. Vid avrättningsplatser brukade de avrättade begravas direkt utan ceremonier på platsen, utanför vigd jord. Förutsättningen är då den, att de som är lagda vid gravfält inte alls är förhistoriska, som gravarna på fältet, utan i stället medeltida eller kanske senare. Men varför skulle man lägga en labyrint på ett gammalt gravfält? Jag föreställer mig som svar att det man ville åstadkomma var just ett skydd mot gengångare. Jag tror mig nämligen veta att de flesta större gravfält var kända av folk efter kristendomens införande och långt in i modern tid. Monumenten på gravfältet var oftast tydliga och kunde egentligen bara tolkas på ett sätt. Men det hindrade ju inte att mängden av gravar tolkades i folksägnen som att det varit ett fältslag just där och att de begravda hade stupat under detta slag. Dessutom visste man att de som låg där måste ha varit hedningar. Som sådana utgjorde de särskilt farliga gengångare, gastar, som ju aldrig begravts i vigd jord. För en kristen var garantin för en lugn vila i graven just den vigda jorden på en kyrkogård. Även om det också kunde spöka också där, som vi alla vet …

För att upprepa huvudkonklusionen: en symbol eller handling som tillkommer med

ett sådant syfte brukar alltså kallas apotropeisk, för att ge skydd. De utgör, oavsett detta ämne, ett dominant inslag i folklig kult och vidskepelse (Westerdahl 2012, 2014, a,b,c , 2016).

På så sätt skulle labyrinterna inordnas som en bland flera andra besläktade former. Den som var mest näraliggande fann jag senare var offerkasten eller offervarpen, som tas upp i min närmast planerade bok, om vägar och stigar före ca 1850 (Westerdahl, kommande, 2017b).

På ställen där det hade skett plötslig död, t.ex. genom ett mord, eller där det ansågs finnas en grav, lade man kvistar och/eller sten innan man passerade på väg förbi (Fig.15). I ritualen ingick mestadels att man gick några varv runt kastet och även uttalade något formelartad av typ ”Vila i frid” eller liknande. Varje resenär förväntades göra en insats, även om man ingick i ett sällskap, både vid ankomsten från utgångspunkten och vid återfärden.

Det kunde efter hand bli till stora anläggningar, rösen eller rishögar av majbrasors storlek.

Egentligen är båda termerna ’offer’ och ’kast’ oegentliga, men det får tas upp i annat sammanhang. I Sverige finns omkring 600 registrerade och det måste ha funnits mångdubbelt flera. Norge har något motsvarande, men i Finland finns de enbart i de finlandssvenska kusttrakterna, likt jungfrudanserna. Men offerkasten ligger aldrig vid stranden. De har inte heller lagts upp vid ett enda tillfälle, utan påbyggts successivt. Också offerkast kan för övrigt, i likhet med labyrinten relativt nära Galgberget vid Visby, ligga vid avrättningsplatser. Dessa har förlagts till exponerade platser vid vägar och sjöleder/ hamnar, ”androm till varnagel, ” som termen lydde i dödsdomarna.

n ya ta n k a r o m l a b y r i n t e r

Högarna var så bundna till äldre vägar och stigar att, när de senare nästan utplånats i terrängen, offervarpen kan indicera dessa. ”Verpa fylgjer vegen på samme måten som skyggen fylgjer mannen” säger den norske folkloristen Svale Solheim (Solheim 1973:17). I ett fall har jag fått veta under seminariet i Vasa, att ett offerkast har legat i närheten av flera jungfrudanser på gamla kyrkvägen mellan Närpes och Seinäjoki. Förutom kvistar och sten kunde man bland annat offra mynt i ett kast eller varp (t.ex. Hagberg 1937: 512). När detta skrives har vi just genom idoga hembygdskännare i Närpes kunnat konstatera, att mynt lagts ned kontinuerligt under mittstenen i åtminstone några jungfrudanser. Dessa mynt är från senare tid och har tydligen bytts ut efter hand.

De daterar alltså inte jungfrudansen. Men samtidigt kan labyrinterna alltså ha förnyats kontinuerligt på ett liknande sätt som är själva orsaken till uppbyggnaden av offerkasten (med tack till Per Lytz och Charlie Nyberg, Närpes, och även Mikael Herrgård, Österhankmo).

Om man betänker uppbyggnaden av gravplatsen på Storskär i Malax (fig. 13) har man anledning att ånyo tänka på kasten. Pehr Kalm skriver 1742 från Homborgsund i Bohuslän: ”Begravningsplats såg jag denne dag på en holme ut mot havet; storleken av den var som en stor stuga byggd i fyrkant med mur omkring av gråstenar samt ingång på alla sidor; se hosstående figur. Där inuti voro 4 gravar och på vardera en stenrösa. De som dött på skepp eller eljest omkommit på sjön, sades bliva på sådana ställen begravne. Somliga

31

32

n ya ta n k a r o m l a b y r i n t e r

stenrösen voro större än de andra; jag frågade om orsaken därtill. Den gamle skepparen vid namn Falck, som rodde mig, sade, att de som ligga under de större stenrösor, hava längre legat där begravne än de som har små stenrösor på sig, ty folket, som komma och gå där förbi pläga alltid taga en sten och kasta på graven.”

(Kalm 1960 (1746): 132) Fanns det något samband med gravar också för kustlabyrinterna? Det menade jag mig finna efter ett antal stickprov. Det hade ju visat sig att många trojeborgar låg vid farliga ställen, där fartyg hade förlist, många under dramatiska förhållanden. Man skulle kunna räkna med förluster i människoliv. Men det var svårare att finna tydliga gravar. Nästan alla kuster med labyrinter har steniga klapperstränder som naturlig förutsättning. Det betyder att det borde finnas gravrösen. I ganska många fall fanns det något som kunde vara det. Eller också fanns störningar i strandklapper som tydde på att man grävt i närheten. Här måste man minnas att det normala vid ett dödsfall var att man begravdes vid sin egen sockenkyrka. Men i detta fall kunde det vara anonyma, främmande sjömän, eller fiskare – som inte heller alltid var lokala – som drunknat vid en olycka till sjöss. När sådana påträffades av fiskarna vid stranden på ön var det vanligt ända in i sen tid att de fick en tillfällig grav under ett lågt röse. Ofta var den döda kroppen i dåligt skick, eller misstänktes bära på pest. Man ville också få den i skydd undan djur och fåglar. Kanske man bättrade på röset successivt, som ovan. Sedan hände det oftast att den döde genom kyrkans försorg

grävdes upp och fraktades in till socknens kyrkogård och återbegravdes där. De flesta större fiskelägen hade nämligen ett kapell, som präster från fastlandet besökte under vissa helger. Men dessa kapell hade inte själva begravningsrätt. Kvar blev på stranden en grop i klappern där den ursprungliga begravningen ägt rum.

Skulle då platsen där den döde ursprungligen hade begravts under det nu försvunna röset bära på någon fara för gengångare? Det är en fråga som inte kan få ett slutgiltigt svar i varje enskilt fall. Det sägs så i traditionen om andra gravar. Men jag känner till att det räcker med att platsen så att säga har blivit besudlad av ond bråd död för att man i gammal tid skall försöka skydda sig för gastar. Då får man jämföra just med sådana företeelser som offerkast vid gamla vägar. Här finns pålitliga traditioner upptecknade, något som saknas i fråga om labyrinter.

Jag tyckte mig dock kunna anmäla en viss skepsis när det gällde vissa labyrinter. Där tror jag nämligen inte att döda någonsin hade begravts. Jag drog därför slutsatsen att de i stället kan ha ansetts ge skydd mot ilandflutna lik.

Det är ju en särskilt obehaglig händelse att finna en död människa, inte minst om man bor på samma ö där liket kommit iland. En annan variant på samma tema kunde vara ett skydd mot egen ond bråd död. Om man ånyo jämför med offerkast var avsikten med dessa enligt många uppgifter inte bara att skydda mot den dödes gast utan också – kanske sekundärt – för att hindra att man själv råkade ut för samma öde.

Under medeltiden fanns många metoder att undvika ond bråd död. Det ansågs att bilden eller skulpturen av den Helige Kristoffer i en kyrka gav ett skydd under just den dagen, från soluppgång till solnedgång. Därför var det många kyrkor som bar sådana målningar eller statyer. Kunde man bara hälsa en sådan med korstecknet skulle man klara sig. Kunde man kanske tänka sig att de målningar av labyrinter som fanns i kyrkorna har uppfattats på samma sätt? Obevisbart men varför inte?

I min bok (Westerdahl 2016: 88f) hade jag en djärv teori om anhopningen av stenlabyrinter vid skärgården nära Onsala-halvön i Halland. En sjökatastrof för västslaviska sjörövare skulle ha inträffat där år 1157 med hundratals döda enligt medeltida källor. De överlevande skulle ha tagits av daga i land. Jag spekulerade då i att minnet av detta kunde ha producerat labyrinterna, närmast under följande århundraden. Här kan jag inte underlåta att nämna att också den äldsta kända kyrklabyrinten i Grinstad, Dalsland, troligen målad ca 1250 i ”fransk” version, kunde ha varit ett minne av en liknande sjökatastrof (fig 41a–b i Westerdahl 2026: 61). Enligt uppgifter tidigast från 1600-talet skulle den ha inträffat på 1130-talet och ha omfattat 16 kyrkbåtar från Grinstad med flera hundra människor på väg över Vänern efter kyrkbesök i Skalunda i Västergötland (Westerdahl 2003: 41ff, 2004, 2015: 81ff).

Men denna tanke har slagit mig först nu. Det är naturligtvis inget annat än spekulation och omständigheterna är förvisso olika.

Det har hävdats att vissa kustlabyrinter har trotts vara lyckobärande. De anses då ha

n ya ta n k a r o m l a b y r i n t e r

lagts ut därför att man ville ha en framgångsrik fiskefärd. Det är inget som hindrar att så har skett. Men jag vill följaktligen hävda att detta kan vara en sekundär utveckling. Och på samma sätt som tidigare kan man jämföra med offerkasten. I detta fall verkar den lyckobringande funktionen då finnas också vid kusten, t.ex. i Bohuslän. Den är i övrigt knuten till fäbodar (sätrar) i norra Sverige och i någon mån lokalt till Gotland. Labyrinter liksom offerkast har alltså enligt min åsikt bytt innebörd under århundradena. Men min bestämda uppfattning är att den ursprungliga bakgrund som jag skisserat, för att skydda mot gastar och mot döden både för labyrinter och offerkast, på en del håll varit verksam ganska nära vår egen tid, låt oss gissa ända fram till 1850–1900. Sådana namn på varpen som likvål, likvarp, manvarp, spökhög och troligen kallvarp på Gotland (som dock tolkats på annat sätt, jag tror att där finns ett karl- som då skall tolkas på samma sätt som man, i överförd bemärkelse ’död man.’) bär syn för sä-

33

Fig. 15. Offerkast, i detta fall ett mer eller mindre aktivt riskast, i HallHangvars naturreservat på nordvästra Gotland.

Den gamla vägen går alldeles intill och denna kantas av förhistoriska gravar, inte minst alldeles i närheten av kastet.

På Gotland kallas ett sådant ofta kallvarp.

Här anses de mest ha att göra med lycka och välgång på färden. Enligt min uppfattning är detta en sentida tolkning av seden, medan ursprunget är apotropeiskt. Foto: Christer Westerdahl 2016.

34

n ya ta n k a r o m l a b y r i n t e r

gen. När de kallas kummel, rör eller röse bär de samma term som gravarna.

Ett annat exempel på förändrad funktion beskrivs enligt min mening av den finländska termen jungfrudans. Det är väl belagt att ungdomar lekt en slags danslek inne i labyrinter, tidigast möjligen redan i slutet av 1700-talet, men åtminstone under 1800-talets första hälft. En ”jungfru” stående i labyrintens mitt skulle räddas av en ung man som då måste undvika att stiga fel i labyrintgången, även när han skulle bära ut ”jungfrun” ur stensättningen. Jag menar alltså att denna ”sekulariserade” sedvänja inte är ursprunglig.

Redan den norske socialantropologen Knut Odner hade 1991 formulerat åsikten att labyrinterna hade att göra med det farliga i fångstlivet vid kusten. Den tanken utgår från de brittiska antropologernas Malinowskis och Radcliffe-Browns teori om anxiety-ritual, som baseras på observationer i Sydöstasien (Söderhavet; Malinowski 1925, 1948, RadcliffeBrown 1933). Farhågorna ökar dramatiskt i farliga omgivningar och kräver ritualer och speciella tabu-beteenden. Fiskar man i skyddade innanfarvatten behövs däremot ingen ritual alls. Denna teori utgår från en vetenskaplig ståndpunkt som brukar kallas funktionalism. En annan företrädare för den var den kände norske folkloristen Svale Solheim som studerade liknande beteenden (Solheim 1940, 1973). Det kunde gälla sådana saker som just namngivning: minns Holmen Grå ovan (Solheim 1940)! Under en följd av år har jag utvecklat sådana kognitiva synpunkter på det maritima kulturlandskap som för mig

från början mest inriktades på materiella ting (från Westerdahl 1992 och framåt). En gång var även jag funktionalist. Min första teori om kustlabyrinterna, den om lotsningen, var i grunden präglad därav.

Ett nyare teoretiskt perspektiv blev mode på 1990-talet. I nordskandinavisk miljö blev det ofta frågor om samisk etnicitet och identitet, med motmakt i förhållande till storsamhället.

Den viktigaste företrädaren blev arkeologen Bjørnar Olsen i Tromsø som speciellt studerade just labyrinter (Olsen 1988, 1991, 1995).

Han fick för övrigt en följeslagare i Rabbe Sjöberg när det gällde labyrinters roll i ett (katolskt) motstånd mot protestantismen i Övre Norrlands skärgårdar (Sjöberg 1995).

I ett citat från 1995 säger Olsen: ”Labyrintene blir på detta vis ett slags svar fra de samiske samfunnene på kirkene som kristne, fysiske manifestationer.” Att labyrinterna i norr representerade samisk kultur är det flera än han som har hävdat. Det är uppenbart att anläggningarna där överallt ligger nära samiska gravar. Om jag (och som det visar sig, flera) nu visat på det universella i föreställningar om gengångare, varför skulle inte detta gälla samer? Bjørnar Olsen och Åse Sørgård (2007) försöker förklara sambandet med passageriter utförda av nåjder (noaiddet) för att visa den döde vägen till dödsriket. Ett batteri av antropologiska modeargument förs fram. Men är inte samer underkastade samma elementära trosuppfattningar som andra människor? Att forskare nästan alltid talar om kult, ritual och schamanism i Finnmark och på Kolahalvön förefaller mig som ett lite obehagligt utslag av

exotism. Det verkar till och med som ett vetenskapligt syndrom – ibland utan faktiska belägg! Samisk kultur tycks alltid säruppfattas. Religion är en sak, folkliga trosföreställningar definitivt en annan. Min bakgrund i studierna av sydsamer framgår av egna böcker (Westerdahl 2008), men i dem talar jag tyvärr mest om religion och förbigår i stort sett det övriga. Dock vill jag rekommendera socialantropologen Kerstin Eidlitz-Kuoljoks klarsynta och illusionslösa verk om naturfolks trosföreställningar i norr (1999, 2009).

Har samer särskilda kult- och ritualgener?

Varför i så fall gäller inte det också ”pomorer,” ”nenetser,” finnar” eller ”nordgermaner?”

Att dessutom föreställa sig att det är självklart att labyrinterna är avsedda från början för ritualer efter själva konstruktionen, kan, som jag påpekat ovan, vara ett sätt att lura sig själv. Kanske det också här rentav är andra än materiella varelser, som är tänkta att gå i, tvingas in i eller snarare fångas av labyrinterna? Alltså gengångare, de dödas andar.

Skall man nödvändigtvis ställa labyrinter i samband med etnicitet är det intressant att studera fördelningen inom Östersjön (jfr fig.

5). De tätaste förekomsterna finns i de svenska expansionsområdena under medeltiden, i nordligaste Sverige, utefter Finlands kuster och dessutom finns det spridda förekomster i Estland, vilket också stämmer bra. På finska kallas jungfrudanser jatulintarhat, jättegårdar, vilket inte har någon relevans och dessutom kan beteckna andra typer av fornminnen (t.ex.

Risla 2001). För Rysslands del kan man konstatera att labyrinten knappast har någon

n ya ta n k a r o m l a b y r i n t e r

hemortsrätt alls inom den grekisk-ortodoxa världen (uppgift av geografen Vlacheslav Mizin, som bl.a. specialstuderat labyrinter). Som vi påpekat kommer figuren från den romerskkatolska kyrkan. Det kan nog vara ett belägg för en översiktlig datering, men är det etniska begreppet överhuvudtaget intressant? Det tycks snarare som om vi för kusten kan tala om uttryck för en gemensam maritim kultur i både öst och väst, norr och söder. Det gäller utövare inom både fiske och sjöfart, men även inom (säl)jakt och handel. Det är en kulturform vars utövare utmärker sig för den största dödlighetsprocenten och därmed risken av alla kända näringar i historisk tid. Först gruvarbetare kommer omsider i närheten.

Dessutom antydde redan Knut Odner (1981) med utgångspunkt från förekomster just i Nordnorge att labyrinten kunde ha varit helig genom sin form och att det från början inte förutsattes att man gick i den. Det är också ovan min åsikt att den fungerat i första hand som symbol eller tecken. Den har byggts vid ett tillfälle, och alltså inte påbyggts successivt om vi skall jämföra med offerkasten ovan. Vandringen i labyrinten kan vara helt sekundär.

Den maritima miljön är gemensam för våra labyrinter. Inte minst ligger de på öar. Men det finns då en ytterligare faktor som inte behöver anknytas till maritim miljö. Gastar går inte över något vatten. Vattnet som skiljelinje mellan levande och döda är en fundamental tanke i religionshistorien, alltså inte bara bland nordbor. En klassisk artikel om universaliteten i detta påstående är uppsatsen ”För strömdrag rygga de tillbaka” av etnologen Martti Haa-

35

36

n ya ta n k a r o m l a b y r i n t e r

Lillskär har förenats med Storskär av landhöjningen. Den spiralformade labyrinten finns på Lillskärets 7,5-meters nivå. Martin Talvitie, Kurt Henriksson, Anders Storteir, Bertel Nygård, Ralf Toppar och Göran Jakobsson betraktar den välgjorda spiralen – en symbol som återfinns i många urgamla sammanhang. Foto: Mikael Herrgård.

vio från 1947. Det betyder att närheten av gravar till ett vatten eller en våtmark i sig är ett apotropeiskt uttryck. Man kan också åberopa stranden som ett uttryck för liminalitet. Det innebär att en tröskel (latinets limen, liminis) eller gräns mellan två världar, livet och döden, går just här, och i vattenlinjen. Labyrinterna kan vara en garanti för att de döda vid kusten inte besvärar de levande som ibland måste vistas på platsen. Därför begraver samer sina döda på öar (sam. Jabmesuoloi, dödens öar).

Inom det finsk-ugriska området i Karelen är föreställningen särskilt stark (t.ex. Korpela 2008). Även de ryska pomorerna och de grekisk-ortodoxa klostren vid Vita Havet måste ha blivit påverkade av den finsk-ugriska kulturella miljö de kom till under medeltiden.

Slutligen vill jag deklarera att jag inte var först med den tanke som jag lägger fram här, även om jag kommit på den själv. Arkeologen Åse Sørgård upplyser om detta i sin avhand-

ling 2007. Det var nämligen en sovjetisk historiker, N.N. Vinogradov, som satt i fångläger på Solovjetskij-öarna i Vita havet, den egentliga Gulag-arkipelagen. 1927 lade han fram ett litet arbete som i huvudsak spreds bland hans medfångar. Vinogradov hade lagt märke till gravar i närheten av kända labyrinter inom ögruppen. Avsikten med dem skulle, enligt honom, ha varit att villa bort de dödas själar, så att de inte kunde bli gengångare. Det kanske inte exakt är min åsikt, men det spelar inte så stor roll. Rätt skall vara rätt.

Iakttagelser av samma empiriska natur om samband mellan gravar och labyrinter har därmed företagits, i samiska områden i norr, i Ryssland i öster och längs Östersjöns kuster i söder. Det är inte alltför djärvt att antaga att det rör sig om nära besläktade folkliga föreställningar. Inte heller att de vanställts genom sentida moraliska filter och folklig ovilja att avslöja sig själv som vidskeplig. Som synes av titeln och innehållet i min bok Livets och dödens labyrint (2016) har jag alltså lämnat fältet öppet för andra tolkningar, men då av ovan anförda skäl. Jag tror att dessa andra bruk och tolkningar är sekundära, men också att de mycket väl förutom att de förändrats över tid också kan tillhöra samma tid och samma område. Om någon frågar mig om för vilken ”skola” denna text fungerar vill jag svara att den anknyter till strukturalism i sin syn på liminalitet och en för maritim kultur utmärkande motsättning mellan hav och land. Dessutom försöker den att genom empati (evt: inlevelse i) med denna kultur uppnå förståelse av dess materiella lämningar.

n ya ta n k a r o m l a b y r i n t e r

Litteratur Broadbent, Noel: 1987. Datering av labyrinter genom lavtillväxt. I: Norrbotten 1987: 83–97. Luleå.

Broadbent, Noel: 2010a. Lapps and Labyrinths. Saami Prehistory, Colonization and Cultural Resilience.

Smithsonian Inst., Arctic Studies Center. Washington D.C. Broadbent, Noel/ Sjöberg, Rabbe: 1990. Hur gam-

Kraft, John: 1977. Labyrint och ryttarlek. I: Fornvännen 72: 61–80.

Kraft, John: 1982. Labyrinter i magins tjänst. I: Westerdahl, C. (red): Bottnisk Kontakt I: 90–101, tillägg s 112. Örnsköldsvik.

Kraft, John: 1985b. The Goddess in the Labyrinth.

Religionsvetenskapliga skrifter utgivna av

la är labyrinterna efter Västerbottenskusten? I:

Religionsvetenskapliga institutionen vid Åbo

Markkontakt nr 1 1990: 3–9. Umeå.

Akademi, nr 11, Åbo. Översatt till tyska i Kraft,

Eidlitz-Kuoljok, Kerstin: 1999. Moder jord och andra

J. 1997. Die Göttin im Labyrinth. I: Die Göttin

mödrar. Föreställningar om verkligheten bland folken

im Labyrinth, Spiele und Zeichen eines matriarchalen

i norr och vår syn på dem. Stockholm: Carlsson

Symbols: 11–59. Bern.

Bokförlag.

Eidlitz-Kuoljok, Kerstin: 2009. Bilden av universum bland folken i norr. Stockholm: Carlsson Bokförlag.

Haavio, Martti: 1947. ”För strömdrag rygga de till-

Kraft, John: 1999. Hednagudar och hövdingadömen i det gamla Skandinavien. Upplands-Bro kulturhistoriska forskningsinstitut.

Krause, Ernst: 1893. Die Trojaburgen Nordeuropas, ihr Zusammenhang mit der indogermanischen Troja-

baka.” Ett bidrag till de folkliga föreställning-

sage von der entführten und gefangenen Sonnenfrau

arna om dödsriket. I: Arv 3 (1947): 155–175.

(Syrith, Brunhild, Ariadne, Helen, den Trojaspie-

Hagberg, Louise: 1937. När döden gästar, Svenska folkseder och svensk folktro i samband med död och

len.... Flemming, Glogau.

Malinowski, Bronislaw: 1925. Magic, Science and

begravning. Stockholm: Wahlström & Wid-

Religion etc. In: Needham, J. (ed): Science, Re-

strand.

ligion and Reality. London: Riddell Memorial

Kalm, Pehr: (1960)1746. Västgöta och bohuslänska resa 1742. Red. Av Claes Krantz, ill. av Gunnar Brusewitz. Stockholm: Wahlström & Widstrand.

Klintberg, Bengt af: 2010. The Types of the Swedish Folk Legend. FF Communications CXLVII. Helsinki: Academia Scientiarum Fennica.

Korpela, Jukka: 2008. The World of Ladoga. Society,

Lectures.

Malinowski, Bronislaw: 1948. Magic, Science and Religion and Other Essays. Boston: Beacon Press.

Odner, Knut: 1981. To ny-oppdagede labyrinter i Øst-Finnmark. I: Viking 25: 89–110.

Olsen, Bjørnar: 1988. Labyrinter på Finnmarkskysten. Noen synspunkter på form, mening og sosial funksjon. I: R. Bertelsen & P. Kyrre Rey-

Trade, Transformation and State Building in the

mert, A. Utne (red.): Framskritt for fortida i nord. I

Eastern Fennoscandian Boreal Forest Zone c. 1000–

Povl Simonsens fotefar: 227–235. Tromsø.

1555. Nordische Geschichte 7. Lit, Münster etc.

Olsen, Bjørnar: 1991. Material metaphors and historical practice: a structural analysis of stone

37

38

n ya ta n k a r o m l a b y r i n t e r

labyrinths in coastal Finnmark, Arctic Norway.

I: Fennoscandia archaeologica VIII 1991; 51–58.

Olsen, Bjørnar: 1995. Labyrinter i Norge. I: Historiska Nyheter 58. Statens historiska museum i samarbete med Riksutställningar.

Radcliffe-Brown, A.R.: 1933. The Andaman Islanders.

Cambridge University Press, Cambridge.

Rehnberg, Mats: 1965. Ljusen på gravarna. Nya traditioner under 1900-talet. Nordiska museets handlingar 61. Stockholm. Diss.

Risla, Pentti: 2001. Jättekyrkor i Österbotten. I: Morney, J. (red.): Bottnisk Kontakt X: 163–169.

Vasa.

Simonsen, Povl: 1975. Labyrinten på Holmengrå.

I: Ottar 83 (1): 16–19.

Simonsen, Povl: 1981. Fuglene på Kjerringa og andre nordnorske folkefortellinger. Nordnorsk Forfatterförlag. Ill. Kari Støren Binns. Tiden Norsk forlag.

Sjöberg, Rabbe: 1987. Vittringsstudier med Schmidts Test-hammare. Rapport 1. Umeå univ. Umeå.

Sjöberg, Rabbe: 1991. Lavdatering av labyrinter i Ångermanland och Medelpad. I: Ångermanland/ Medelpad 1990–91: 96–102.

Sjöberg, Rabbe: 1995. Labyrinter dold magi i protest mot storsamhället. I: Ångermanland/ Medelpad 1995: 101–105.

Sjöberg, Rabbe: 1996. Lichenometric Datings of

Sørgard, Åse: 2007. Steinlabyrinter i nord: en ferd langs kysten fra Nord-Troms til Kvitsjøen. Hovedoppgave i arkeologi. Universitetet i Tromsø.

Talvitie, Lena: 2008. Storskär – en jungfru i havet.

Vasa.

Wallerström, Thomas: 1995. Norrbotten, Sverige och medeltiden. Problem kring makt och bosättning i en europeisk periferi. Del I–II. Lund Studies in Medieval Archaeology 15:1. Diss.

West, Kurt A, Rabbe Sjöberg & Runar Nieminen: 2009. Stenkompassernas ålder i Österbottens kustlandskap. I: Arkeologi i norr 11: 181–194.

Westerdahl, Christer: 1987. Norrlandsleden II. Beskrivning av det maritima kulturlandskapet. Rapport från en inventering i Norrland och norra Roslagen 1975–1980. Arkiv för norrländsk hembygdsforskning XXIII 1987. Härnösand.

Westerdahl, Christer:1989. Norrlandsleden I. Källor till det maritima kulturlandskapet. Arkiv för norrländsk hembygdsforskning XXIV. Härnösand.

Westerdahl, Christer: 1992. The maritime cultural landscape. I: The International Journal of Nautical Archaeology (IJNA) Vol 21/1: 5–14.

Westerdahl, Christer: 1993. Navigational aspects on labyrinths and compass cards. I: Caerdroia 1992, 25th Edition: 32–40. Thundersley, Essex 1993.

Westerdahl, Christer: 1995. Stone maze symbols

Boulder Labyrinths along the Upper Norrland

and navigation. A hypothesis on the origin of

Coast, Sweden. I: Caerdroia 27:10–23.

coastal stone mazes in the north. I: The Interna-

Solheim, Svale: 1940. Nemningsfordommer ved fiske.

Det Norske Videnskaps Akademi. Oslo. Diss.

Solheim, Svale: 1973. Kastrøysar. I: Norveg. Folke-

tional Journal of Nautical Archaeology 1995 24.4: 267–277.

Westerdahl, Christer: 2003. Vänern- landskap,

livsgransking 16. Svale Solheim til minne: 11–25.

människa, skepp. Om en maritim inlandskul-

Oslo/ Bergen/ Tromsø.

tur vid Vänern. En studie kring människor,

n ya ta n k a r o m l a b y r i n t e r

båtar, vattentransport och segelsjöfart från

dating and function of coastal stone labyrinths

förhistorien till tiden före sekelskiftet 1900.

in Scandinavia, Finland, the Kola peninsula

Båtdokgruppen, Skärhamn.

and the White Sea. I: Caerdroia 43 (2014): 7–23.

Westerdahl, Christer: 2004. Kristningsstigen och Kristningsmarka i ortnamn från 1100-talets Gautland. I: Lidköpingsbygden 2004: 22–26.

Westerdahl, Christer: 2008. Sydsamer från Bottenhavet till Atlanten. En historisk introduktion till samerna i Ångermanland och Åsele lappmark med angränsande delar av Jämtland och Norge.

Båtdokgruppen, Skärhamn, tr. Beograd 2008.

Westerdahl, Christer: 2014c. Norrlandsleden III. Medeltiden. Det maritima kulturlandskapet.

Båtdokgruppen, Skärhamn.

Westerdahl, Christer: 2015: Skeppsvrak och ättestupor. Om muntlig tradition.

Skärhamn:Båtdokgruppen.

Westerdahl, Christer: 2016. Livets och dödens labyrint. En tolkning av kustlabyrinternas upprinnelse

Ny version av: Samer nolaskogs, Bjästa 1986.

och funktioner. Skärhamn: Båtdokgruppen.

Westerdahl, Christer: 2012. Labyrinter som gen-

Westerdahl, Christer: 2017a (kommande) Cont-

gångare. I: Huldén, N & K. Westerlund (red):

rasts in Action. Maritime Taboos as a Social

Bottnisk Kontakt XVI. Föredrag vid maritimhis-

Factor. An ethnoarchaeological contribution to

torisk konferens i febr. 2012: 149167. Korpo

the study of maritime cultures. I: Deutsches Schif-

kulturgille.

fahrtsarchiv.

Westerdahl, Christer: 2014a. The Ritual Landscape

Westerdahl, Christer: 2017b (kommande). Att fär-

of the Seaboard in Historical Times (II): Stone

das. Ett förgånget kognitivt landskap. Skärhamn:

Mazes. A Scandinavian Example. I: Deutsches

Båtdokgruppen.

Schiffahrtsarchiv 35 (2012): 261–300.

Westerdahl, Christer: 2014b. The Stone Labyrinths of the North. Some arguments for a primary

Widerström, Per: 2011. En annan del av Visby etc.

I: Gotländskt Arkiv 2011, Visby utanför muren: 87–100.

39

40

när kom labyrinterna till norden?

När kom labyrinterna till Norden?

JOHN KRAFT

Kustlabyrinterna kring Östersjön har byggts och använts av kustbor som livnärt sig på en kombination av lantbruk och fiske. Ett tydligt mönster är att labyrinterna hört ihop med säsongsfisket på skären, ofta i yttersta havsbandet. Under några hektiska veckor kunde man där bärga strömming så att det räckte för att försörja familjen med fisk under resten av året. Var fisket gott kunde det också ge ett överskott att byta mot andra varor. Men vid de kustnära gårdar där dessa bönder tillbringade större delen av året finner man inga labyrinter. De gåtfulla stenfigurerna var alltså tydligt knutna till fisket eller uppträdandet till sjöss, inte till livet i land. Östersjöns kustlabyrinter är knappast förhistoriska. Detta kan avläsas i deras höjd över havet. De flesta ligger mindre än tio meter över havet, vilket visar att de inte kan vara äldre än medeltidens början. Till detta kommer att det nu finns en serie undersökningar av lavtillväxten på stenarna som pekar på att de äldsta säkert daterade labyrinterna byggts omkring

år 1300. De flesta av de daterade kustlabyrinterna är avsevärt yngre, från 1500-talet eller 1600-talet. Och man har på många håll fortsatt bygga labyrinter in i vår tid.

Innan man fick tillgång till billigt salt var säsongsfisket längs kusterna sannolikt obetydligt. Men på 1100-talet började Lübeck (grundat 1143) skeppa ut salt från Lüneburg till folken kring Östersjön. Nya, lastdryga skepp bidrog till att göra saltet billigt. Det billiga saltet skapade nya möjligheter att konservera livsmedel. Kustens bönder och stadsbor kunde nu fiska och salta in stora fångster som gav livsmedel för resten av året. Det billiga saltet utlöste därför en kraftig expansion av bebyggelsen längs Östersjöns kuster. Eftersom kustlabyrinterna så tydligt tillhör denna kustnära bondekultur kan de knappast vara äldre än senare hälften av 1100-talet.

Kustlabyrinterna i Finland och Estland ligger för det mesta i bygder som koloniserades av svensktalande fiskarbönder under tidig medeltid. Med all sannolikhet har därför la-

n ä r k o m l a b y r i n t e r n a t i l l n o r d e n ?

41

byrintbyggandet i Finland och Estland inspirerats från Sverige. Detta talar för att labyrinttraditionerna inte kan ha nått Finland och Estland förrän under 1200-talet.

Mycket talar alltså för att kustlabyrinterna är av rätt sent datum. Möjligen kan det i vissa trakter ha funnits kustlabyrinter redan på 1200-talet, men knappast tidigare.

Ryska forskare hävdade länge att kutlabyrinterna vid Vita havet, Kolahalvön och den norska Finnmarken kunde vara väsentligt äldre. De säsongsboplatser vid kusten där labyrinterna uppträdde har nämligen i flera fall lämningar från stenåldern. Men tack vare Vjatjeslav Mizins forskning har det nyligen framgått rätt tydligt att de ryska och nordnorska labyrinterna knappast är äldre än de i Sverige och Finland. Han anser att de så kallade pomorerna har spritt labyrinterna från Bottenviken till Vita havet och Nordnorge. Vad man än tror om den sistnämnda förklaringen, så är det nog en rimlig gissning att labyrintbyggandet spritts under medeltiden från den svenska sidan av Östersjön åt öster och norrut.

Kan samerna ha stått för spridningen? Det är ingen tvekan om att samer byggt och använt labyrinter. Men det är svårt att tro att de varit de primära traditionspridarna.

Så långt är Christer Westerdahl och jag rätt eniga. Men sedan går åsikterna isär. I en nyutkommen bok (2016) utmanar han flera av mina ståndpunkter. Detta tycker jag är bra, speciellt eftersom han är väl hemmastadd i ämnet och tillhör de främsta kännarna av Nordens kustbygder och maritima lämning-

ar. Det är svårt att föreställa sig en kunnigare utmanare. Och jag är förstås tacksam över att jag fått tillfälle att gå i svaromål på detta sätt.

Jag är övertygad om att labyrintforskningen mår väl av debatt.

Låg mig börja med att skissa några av mina centrala ståndpunkter. Min tolkning av kust-

Stenlabyrinternas utbredning i Norden.

Några finns dessutom på nordvästra Island samt på södra Novaja Zemlja.

Karta av John Kraft.

42

när kom labyrinterna till norden?

Storkolaningen är trots namnet en liten holme. Läget nordost om Mickelsörarna är välplacerat i ett stråk som flitigt använts av fångstmän. Den steniga holmen är full med fornlämningar. Det lilla 5-meters krönet upptas av en kompassros (ovan), som även den är lichenometridaterad (Rabbe Sjöberg) till 1600-talet. Runtom på lägre höjder finns tomtningar, ugn, rösen, båtlänningar och en jungfrudans. I bakgrunden Mickelsörarnas södra del. Storkolaningens jungfrudans (t.v.) ligger ovanför 2,5-meters nivån. Läget är vackert och växtligheten får inte lätt fäste i det grova gruset. Otaliga fötter har testat labyrintgångarna, de lösa stenarna har rubbats och mönstret är inte mera ursprungligt. I bakgrunden Mickelsörarnas norra del. Foto: Mikael Herrgård.

labyrinternas lägen och de folktraditioner som bevarats är att stenfigurerna nog byggts i magiskt syfte. Man har gått i dem för att få tur på sjön. Det kan vara så enkelt att man hoppats få bättre fångst. Men det kan också vara så att man velat skydda sig mot farorna på havet. Kanske har man trott sig kunna påverka vädrets makter. Eftersom jag inte sett

någon möjlighet att hålla isär dessa tänkbara, mer eller mindre sannolika aspekter av gammal folktro har jag nöjt mig med förslaget att labyrinterna varit ett slags universalinstrument i magins tjänst.

Kustlabyrinterna ligger ofta på vindpinade skär i yttersta havsbandet. I många fall uppträder de i grupper, ibland flera stycken intill

varandra på samma ö. Men ofta hittar man också labyrinter på intilliggande öar, på kartan avtecknar sig dessa grupper som små kluster. Mellan dem kan det finnas många fiskeskär som saknar labyrinter.

Men i Sverige finns också ett helt annat spridningsmönster. I Mälardalen och söderut finner man ett mindre antal labyrinter, ett drygt 20-tal, som ligger glest spridda över det förhistoriska kulturlandskapet. De saknar kontakt med kuster och öar och kan alltså inte ha haft samband med fiske. De uppträder som regel inte i grupper. Några ligger i anslutning till kyrkor. Och många av dem ligger i eller invid förhistoriska gravfält.

Inget av detta bevisar att dessa labyrinter varit förhistoriska. Men jag finner det rimligt att misstänka att de tillhör ett äldre skikt än kustlabyrinterna. Några av dessa inlandslabyrinter kan ha hamnat vid förhistoriska gravar av en slump eller därför att man tyckt det varit bekvämt att ta stenar till labyrinten från ett intilliggande röse. Men jag tror inte man kan förklara alla labyrinter som ligger vid gravfält på det viset.

Det hör till saken att de intilliggande gravfälten inte tillhör samma period. Några gravar är från bronsåldern, andra har tillkommit senare. Jag misstänker därför att labyrinterna kommit på plats först och att många av dem, men inte alla, senare dragit till sig gravar, från skiftande perioder.

Inlandslabyrinterna ligger ofta i utpräglade höjdlägen. Mälardalens inlandslabyrinter ligger alla på krönet av åsar. Det är ett lokalise-

n ä r k o m l a b y r i n t e r n a t i l l n o r d e n ?

ringsmönster som omöjligen kan vara slumpmässigt.

Mina undersökningar av sakrala ortnamn, där gudar som Ull, Njärd och Härn samt de gåtfulla ortnamnen av typen Skädvi ingår, tyder på att Mälardalen och Östergötland samt förmodligen också Västergötland och Småland i förhistorisk tid varit indelade i gamla hövdingadömen (jag kallar dem kultförbund eftersom de definieras av de sakrala ortnamnens upprepningar). Många inlandslabyrinter passar perfekt in i detta spridningsmönster.

Sammantaget talar allt detta för att det funnits inlandslabyrinter i Sverige redan i förhistorisk tid och att dessa alltså varit föregångare till medeltidens kustlabyrinter. Men frågan är vad de använts till. Finns det någonting i det nordiska traditionsmaterialet som ger ledtrådar?

Det finns några uppteckningar (tre från Finland, tre från Sverige och en från Danmark) som tyder på att man lekt labyrintlekar där en ung flicka ställde sig i figurens mitt medan en eller flera pojkar skulle försöka hämta ut henne genom att gå genom labyrintens hela gångsystem på rätt sätt. Jag tror att detta kan vara en sen återklang av en urgammal labyrintmyt som handlat om att enlevera eller befria en gudinna ur labyrintens fängelse. Men detta är förstås omöjligt att bevisa.

På många håll i Finlands svenskbygder kal�las labyrinterna för jungfrudanser, vilket forskarna tidigt sammankopplade med berättelserna om lekar med en flicka i figurens mitt.

I Sibbo gamla kyrka finns en kalkmålning av en labyrint med en kvinnofigur i mitten, som

43

44

när kom labyrinterna till norden?

Sveriges största labyrint finns på ön Jungfrun i Kalmar sund. Ritning av John Kraft.

också kan misstänkas höra ihop med samma traditionsmotiv.

Några av inlandslabyrinterna i Sverige har förknippats med traditioner att bygdens ungdomar mötts där om vårarna. Detta kan också tänkas vara en sen genklang av hedniska vårriter.

I medelhavsområdet har den ”klassiska” labyrintfiguren (med åtta vallar) varit känd redan under bronsåldern. Den uppträder i hällristningar i Spanien (främst Pontevedra), Marocko och Italien (Val Camonica) och det finns en rad målade eller ristade figurer på väggar och bruksföremål. Den äldsta säkert

n ä r k o m l a b y r i n t e r n a t i l l n o r d e n ?

45

På en etruskisk keramikkanna från Tragliatella, nära Rom, finns en intressant svit av bilder med bland annat en labyrint, två hästar med ryttare och två älskande par. I labyrintens gångsystem finns

daterade labyrintfiguren har ritats på baksidan av en lertavla med text av typen Linear B som man hittat i Pylos på Peloponnesos. Den är från omkring 1200 f Kr. Tyvärr säger dock inte texten något om labyrintfiguren.

På en etruskisk keramikkanna från Tragliatella strax norr om Rom finns en hel bildsvit som bland annat visar en processsion av nakna krigare med spjut och sköldar, ett par ryttare, en klassisk labyrintfigur och två älskande par. Där finns också några svårtolkade texter på etruskiska. Ett ord kan dock knappast missförstås, nämligen TRVIA som skrivits i labyrintfigurens gångsystem. Redan omkring 600 f Kr, då dessa enkla bilder ritades i keramikkannans fuktiga lera, förknippades alltså labyrintfigurerna med sagostaden Troja. Samma föreställning har levt vidare till modern tid i Skandinavien och England där man i folklig tradition kallat labyrinterna Trojeborgar, Troytown, City of Troy, Caerdroia (staden Troja) och en rad andra varianter på samma tema.

Denna bild av de nordiska labyrinternas användning och ålder, som jag pläderat för i några småskrifter och i ett stort antal ar-

tiklar, utmanas nu av Christer Westerdahl.

Hans dominerande tankespår är en strävan att tränga vidare bortom mitt mer diffusa resonerande om universalinstrument i magins tjänst. Han söker en mer distinkt och entydig syftning med stenfigurerna och där kan jag följa honom en bit på vägen. Men när han helt viftar bort föreställningen om förhistoriska labyrinter i Norden och hävdar att inga nordiska labyrinter torde vara äldre än kustlabyrinterna, det vill säga från omkring 1300, så är det omöjligt för mig att hänga med. Hans förklaring att de första nordiska labyrinterna nått oss genom den katolska kyrkan tror jag heller inte på.

Låt oss börja med kustlabyrinternas magi.

Westerdahl är tydligt skeptisk mot tanken att man gått i kustlabyrinterna för att få tur med fisket. Han tror mer på skyddsmagi, det som på fackspråk brukar kallas apotropeiskt syfte. Han argumenterar på ett medryckande sätt och eftersom jag länge varit övertygad om att labyrinter bland annat använts för att ge skydd mot olika slags faror, har jag egentligen bara en stor invändning: Skyddsmagi är ett så tänjbart begrepp att det går lite för lätt att argumentera efter detta tankespår. Jag misstän-

texten TRVIA (skriven från höger till vänster på eruskiskt sätt), vilket ger en vink om att labyrintfuguren redan så tidigt ansågs föreställa sagostaden Troja. Källa: renritning efter originalfoto från sent 1800-tal, av John Kraft.

46

när kom labyrinterna till norden?

ker att vid nästan vilken labyrint som helst är det lätt för en sentida betraktare att fantisera ihop en tänkbar skyddsmagi. Om man inte är väldigt försiktig och återhållsam, och det är inte Westerdahl, så kan man nå nästan vart som helst med denna förklaring.

När Westerdahl diskuterar tomtningar och labyrinter på ön Stor-Rebben i Pite skärgård så antar han till exempel att labyrinterna haft en apotropeisk funktion. Han skriver att avsikten med labyrinterna kan ha varit att beskydda sentida fiskare från inverkan från deras okända föregångare. Tja, visst kan det kanske ha gått till så, men detta är en så lös spekulation, utan tillstymmelse till indiciestöd, att den blir närmast meningslös.

Ett annat exempel: Westerdahl uppmärksammar den kända etruskiska keramikkannan från Tragliatella som avbildar en procession av nakna krigare med spjut och sköldar samt ett par märkliga ryttare och en labyrintfigur. Intill labyrinten finns två älskande par.

En vanlig tolkning av dessa bilder är att det rör sig om någon form av fruktbarhetsriter.

Det tror jag också. Men Westerdahl tolkar labyrinten och de älskande paren apotropeiskt.

Han menar att samlagsscenerna skulle dra till sig blicken från det onda ögat. Vem kan motbevisa det? Men hur troligt är det?

Men även jag tror att skyddsmagi nog varit ett viktigt inslag i användningen av kustlabyrinter, kanske det dominerande motivet för att bygga dem vid säsongsfiskeplatser.

Westerdahl går dock längre. Han pläderar för att den stora fara som man ville skydda sig mot genom att bygga labyrinter har va-

rit döda människor, som inte hamnat i vigd jord och som därför hemsökt de levande som gengångare. Labyrinterna var alltså till för att skydda de levande för de döda. På många små öar där det finns labyrinter visar han att det finns små rösen som kan ha kastats upp över inlandflutna döda. Detta är en spännande förklaring och föreställningarna om gengångare är något som Westerdahl forskat en hel del om. Och hade det funnits en enda liten skärva av folklig tradition som bekräftade att labyrinternas uppgift varit att skydda mot gengångare, så vore det lättare att dras med. Men allt är vad jag kan förstå lärd spekulation baserad på labyrinternas lägen vid havet, med understöd av dokumentation om kustbefolkningens allmänna rädsla för gengångare.

Westerdahl har förstås förutsett den sistnämnda invändningen och han försöker ta udden ur den genom påståendet ”att det inte finns några kända muntliga uppgifter om gengångartro […] beror på magins hemliga och eteriska karaktär”. Frånvaron av uppteckningar om detta beror alltså på att magin förlorade sin kraft om man berättade om den.

Något ligger det väl i detta, men jag tror man bör vara försiktig med att bygga teorier på frånvaron av belägg.

En labyrint i Sverige (Fröjel på Gotland) ligger på en kyrkogård och några andra ligger vid kyrkor strax utanför kyrkogårdsmuren. Även detta samband vill Westerdahl förklara med rädsla för gengångare. Min enkla invändning mot detta är bara att om man behövde labyrinter för att även skydda sig mot gengån-

gare från kyrkogårdar, alltså från döda som vilade i vigd jord, så kunde man vänta sig att hitta labyrinter vid hundratals kyrkor i Norden. Man kan också tycka att de kustbönder som oroade sig för gengångare på fiskeskären skulle vara de som även byggde labyrinter vid sina kyrkor, men det finns inget geografiskt samband mellan kustlabyrinterna och labyrinterna vid kyrkogårdar.

Westerdahl uppmärksammar också ett tänkbart samband mellan labyrinter och avrättningsplatser, som han förklarar med att labyrinterna gav skydd mot de avrättades gengångare. Jag är rädd att uppslaget kommit från mig, i en uppsats som publicerades 1977. Men jag har för länge sedan tappat tron på detta tankespår eftersom mönstret var så sprött, det omfattade bara några få exempel som dessutom alla kan ifrågasättas.

I nordiska kyrkor finner man omkring 30 målade eller ristade labyrinter. Westerdahl har säkert rätt i att de flesta, kanske nästan alla, kan hänföras till 1400-talet, det vill säga en tid då många av kustlabyrinterna tycks ha anlagts. Men bara i Finlands svenskbygder kan man ana ett geografiskt samband mellan dessa kyrkor och kustlabyrinter. Mer än hälften av dem finns i Danmark och på Gotland.

Westerdahl menar att många av labyrintbilderna i kyrkor nog haft ett apotropeiskt syfte.

Det misstänker jag också. I några fall är det rätt uppenbart. Maria Swärd har i en uppsats om labyrintbilder i tre svenska kyrkor kommit fram till samma slutsats. Men därifrån är steget långt till att leverera en generell förklaring.

n ä r k o m l a b y r i n t e r n a t i l l n o r d e n ?

Slutsteget i Westerdahls teoribygge är idén att labyrinterna nått Norden genom förmedling av den katolska kyrkan och att detta skett först under medeltiden. Han medger själv att det blir rätt spekulativt.

De väl dokumenterade lekarna i jungfrudanser ser han som en sentida omtolkning av något helt annat. Jungfrun som framskymtar i begreppet jungfrudanser är en omskrivning för döden. Havet som en symbol för döden i allmänhet har uppfattats som kvinnligt. De sjöjungfrur som avbildats tillsammans med labyrinter i några kyrkor i Finland passar in i detta mönster. En sammansmältning bör ha skett av folkliga föreställningar om sjöjungfrun och om jungfru Maria. Sambandet mellan labyrinter och Maria förklarar att hennes namn förekommer tillsammans med labyrintbilder i Hesselagers kyrka på Fyn och på en kyrkklocka från Horred i Västergötland.

47

Den äldsta säkert daterade labyrintbilden finns på en liten lertavla från omkring 1200 f Kr. Den hittades i ett arkiv av lertavlor i palatset i Pylos på Peloponnesos.

På ena sidan finns en perfekt labyrintfigur, på andra sidan text av typen Linear B. Avritning av John Kraft.

48

när kom labyrinterna till norden?

Inlandslabyrinterna i Mälardalen ligger alla i utpräglade höjdlägen, på krönen av rullstensåsar i det för övrigt mycket flacka landskapet. Närliggande koncentrationer och upprepningar av kultiska ortnamn tyder på att dessa fyra labyrinter legat i hjärtat av var sitt gammalt hövdinga-

Det mesta av detta har jag svårt att tro på.

Westerdahl slår fast att alla stenlabyrinter i Norden är antingen medeltida eller senare, men aldrig förhistoriska. Han fäster stor vikt vid att man inte hittat några labyrintbilder i Norden, på föremål eller hällristningar, som kan knytas till förhistorisk tid. De många inlandslabyrinterna vid gravfält förklarar han i en artikel i Populär Arkeologi 2013 med att labyrinterna byggts som skydd mot gengångare från gravfälten. I boken (2016) tycks han lägga större vikt vid det praktiska motivet att man kunde ta sten från gravarna för att bygga labyrinter.

döme. Tre av de fyra labyrinterna har legat vid betydande gravfält. Karta av John Kraft.

Jag är helt främmande för Westerdahls idé att de första labyrinterna förts in Sverige först under medeltiden och att det skett genom

kyrkans förmedling. Varifrån skulle de då ha kommit?

Under 1100-talet och 1200-talet var labyrinter populära på kontinenten, framför allt i Frankrike där några av de mest kända katedralerna hade stora golvlabyrinter. Men de har helt annorlunda planlösningar (Chartrestyp med variationer) än den klassiska planlösningens varianter som dominerar totalt i Norden. Enkla avbildningar av den klassiska typen förekommer i några kyrkor söderut men de är ovanliga. Om de nordiska labyrinterna importerats från kontinenten skulle man föreställa sig att de varit vanliga i trakterna kring Bremen och Hamburg som länge dominerade Norden på det andliga planet. Men där finns inga kända labyrinter, varken i kyrkor eller utomhus på marken.

De nordiska labyrintbilderna på kyrkväggar (mest inomhus men i några fall utomhus) utgör en isolerad grupp som bara i ett enda fall (Grinstads kyrka) avslöjar inflytande från kontinenten. Däremot finns åtskilliga ledtrådar som tyder på anknytning till lokal folkkonst och folktro.

Anmärkningsvärt lite i det nordiska traditionsmaterialet tyder på kristna influenser från kontinenten. I medeltida manuskript, främst från Frankrike och dess närmaste grannar, framgår rätt tydligt att labyrintmotivet lånats från Theseussagan som använts till andliga metaforer. Där finns till exempel ofta bilder av Minotaurus. Kristus kan nog i flera fall identifieras med sagans hjälte Theseus. Om vi i Norden hade fått in labyrintmotivet från kontinenten under medeltiden

borde det därför finnas gott om anspelningar på Theseussagan och man borde ha hittat exempel på att labyrinter kallats för labyrinter.

Men ingenstans i Norden finns några belägg för att gemene man känt till begreppet labyrint. Vanligt folk kallade labyrinterna för trojeborgar, jungrudanser osv. De hade nog blivit konsternerade om de hört moderna arkeologer beskriva de välkända figurerna som ”labyrinter”.

Mycket talar alltså emot hypotesen att kyrkan fört in labyrintmotivet i Norden under medeltiden. Och jag vill hävda att en rad indicier talar för att labyrinterna kommit hit redan i förhistorisk tid. Westerdahl har en viktig poäng när han framhåller att det inte finns några kända förhistoriska avbildningar av labyrinter i Norden. Men frånvaron av förhistoriska bilder bevisar inget.

För det första har jag svårt att tro att den klassiska labyrintfiguren, som var väl känd i hela medelhavsvärlden från åtminstone 1200-talet före Kristus och framåt skulle ha gjort halt i söder och först nått Norden med en fördröjning på mer än 2000 år. Vilken annan kulturspridning har följt ett så nyckfullt mönster?

För det andra har Westerdahl inte på ett övertygande sätt kunnat förklara inlandslabyrinternas lokaliseringsmönster. Jag tror han kan ha rätt i att några labyrinter byggts intill gravrösen därför att det varit bekvämt att ta sten därifrån. Men långt ifrån alla labyrinter vid gravar kan ges en sådan förklaring.

I en artikel i Populär Arkeologi 2013 (nr 3) hävdade Westerdahl att labyrinterna vid

n ä r k o m l a b y r i n t e r n a t i l l n o r d e n ?

förhistoriska gravfält byggts vid dessa gravar därför att man betraktade de där begravna som ”garanterat osaliga”. Labyrinterna tjänade alltså som en kristen befolknings skydd mot gengångare från förhistorisk tid. Jag genmälde (Populär Arkeologi, nr 1, 2014) att det i Mälardalen finns 6 735 kända gravfält från yngre järnåldern. Om hypotesen skulle stämma borde det därför krylla av labyrinter vid Mälardalens många gravfält. Men det gör det inte, där finns bara tre labyrinter som legat vid förhistoriska gravfält.

I Mälardalen har man uppenbarligen sökt höjdlägen för labyrinterna. Fyra labyrinter är kända mellan Västerås och Roslagen (Tibble i Badelunda, Enköping, Rösa ring och EkeboSmedby). De ligger alla på åskrön, fördelade så att varje rullstensås fått en labyrint. Och i dessa trakter finns inga andra labyrinter. Det är ett lokaliseringsmönster som omöjligen kan vara slumpmässigt, uppenbarligen har samma idé styrt lokaliseringen av alla fyra labyrinterna, förmodligen är de från ungefär samma tid. En av de fyra labyrinterna (vid Enköping) har av allt att döma inte legat vid något gravfält, så där bortfaller gengångarmotivet. Varför skulle medeltidens människor som kan ha fruktat gengångare i förhistoriska gravfält ha anlagt labyrinter enbart i höjdlägen och bara vid tre av Mälardalens 6 735 gravfält?

I den nu föreliggande boken betonar Westerdahl i stället ett mer praktiskt motiv för att bygga medeltida labyrinter intill förhistoriska gravfält, nämligen att det har varit bekvämt att ta sten från gravarna för att bygga

49

50

när kom labyrinterna till norden?

labyrinterna. Men den förklaringen håller inte i Mälardalen eftersom labyrinten i Enköping inte tycks ha legat vid ett gravfält och labyrinten i Tibble har legat vid ett gravfält som inte ha haft några rösen med ytligt synliga stenar. Tibblelabyrinten har legat vid ett numera försvunnet gravfält där Richard Dybeck på 1800-talet såg många små gravhögar. Bara en av gravarna har undersökts sakkunnigt och den gav fynd som pekar på förromersk järnålder, alltså ett urnegravfält sannolikt utan stenanhopningar.

Labyrinten vid Ekebo-Smedby har legat på ett åskrön som vara så fattigt på stenar att när man vid sekelskiftet skulle anlägga ett gränsröse där, så tog man stenar till detta från labyrinten som alltså på det sättet försvann. Gravarna i de intilliggande gravfälten, som totalundersökts, låg på de omgivande sluttningarna av åsen. Labyrinten låg alltså ensam på det flacka åskrönet med gravarna grupperade på de omgivande sluttningarna.

Detta talar för att labyrinten kommit först på plats och att gravarna dragits till platsen efteråt. Några av de utgrävda gravarna har daterats till bronsåldern medan andra var yngre.

Bara i Rösa ring verkar Westerdahls hypotes kunna stämma. Där finns nära labyrinten flera stora rösen av bronsålderstyp, där man med lätthet kan ha hämtat stenar. Men en träff av fyra möjliga är inget övertygande resultat.

Det hör till saken att dessa fyra labyrinter, i utpräglade höjdlägen, ligger i hjärtat av var sin gammal forntidsbygd med intressanta grupper av teofora ortnamn där gudar som Ull, Njärd och Härn ingår. Jag misstän-

ker därför att dessa labyrinter tjänat som centralt belägna kultplatser i var sitt gammalt hövdingadöme. Vid Rösa ring finns för övrigt tydliga spår av en nord-sydlig, 540 meter lång, spikrak vägbana, sannolikt en förhistorisk processionsväg.

Många andra tänkbara inlandslabyrinter är svårare att bedöma. Men i Mälardalen är bilden rätt tydlig, där kan varken stentäkt eller tron på gengångare förklara labyrinternas uppkomst. I stället pekar spåren bakåt till förhistorisk tid.

Eftersom jag är övertygad om att de första labyrinterna kommit till Norden redan i förhistorisk tid har jag också försökt skissa en idé om vad de då använts till. Min gissning är att de varit arenor för fruktbarhetsriter om vårarna. I labyrinten har man då uppfört ett årstidsdrama vars grunddrag levt vidare i de folkliga lekar som förekommit in i sen tid, med en flicka som skulle hämtas ut ur labyrinten. Man kan invända att detta är spekulativt. Och jag har aldrig hävdat att en sådan hypotes kan bevisas. Lika lite som Westerdahl kan bevisa att jungfrun i labyrinten skulle vara jungfru Maria som blandats ihop med folkliga föreställningar om sjöjungfrur och havets faror.

Sedan 1970-talet har Christer Westerdahl och jag forskat och funderat kring labyrinterna.

Men våra slutsatser har inte konvergerat, snarare tvärtom. Det säger något om detta mycket speciella ämnesområde, där mycket ännu förblir oklart. De märkliga figurerna sätter lätt igång betraktarens fantasi, men de släp-

per inte till sina hemligheter. Detta är frustrerande. Samtidigt betyder det att de gåtfulla stenfigurerna fortsätter att fascinera.

Kanske säger vår debatt också något om oss som debatterar. Vi hade båda kunnat nöja oss med det som kan fastslås rätt säkert. Men vi

n ä r k o m l a b y r i n t e r n a t i l l n o r d e n ?

har inte stannat vid det utan har försökt nå längre, till teorier som lägger det mesta på plats, trots att materialet är dunkelt och svårbemästrat. Att våra åsikter går isär, beror nog till stor del på att vi har samma otåliga ambition att få allt förklarat.

51

52

folktro och myter om jungfrudanser

Folktro och myter om jungfrudanser META SAHLSTRÖM (1951–2018)

Samtidigt som vi får förmoda att begreppen folktro och myter om jungfrudanser åldersmässigt är samtida med tillkomsten av de stenlabyrinter som vi kallar jungfrudanser, kan vi konstatera att forskningen på området är mycket knapp. Forskningen har fokuserats på åldersbestämningen av labyrinterna och olika metoder för fastställande av den, vilket är en naturlig utgångspunkt. Nu när frågorna och teorierna om åldersbestämningen har fått sina spännande och ovedersägliga svar, återstår bland annat det folkloristiska forskningsinslaget i ämnet.

Det innefattar studier i den kulturella begreppsvärld som under seklernas lopp skiftat i uttryck beroende på samtida kontext. Trots olika förändringar i status, finns dock en gemensam grundstruktur, vilken i korthet bör få sin redogörelse.

Folktro och myter som begrepp Folktro kan betecknas som ett samlingsnamn på folkliga trosuppfattningar som fungerar

som en form av regelverk för att göra både omvärlden och det egna livet mer förståeligt för en population inom ett visst område. Med andra ord behöver sådant som man upplever att man inte riktigt kan förstå eller omfatta få en godtagbar förklaring, för att den värld man lever i skall kunna uppfattas som realistisk och trovärdig.

Det man söker efter är en klarläggande orsak som till sin karaktär till exempel kan vara praktisk, magisk eller symbolisk. Det är inte fråga om något statiskt, etablerat trosbegrepp som lever ett eget isolerat liv. Den äldre folktron som möter oss i olika konstellationer är till sin karaktär formbar och föränderlig – precis som nutidens traditioner och värderingar.

Ofta innehåller folktro komponenter som bygger vidare på äldre, kända, föreställningar om tingens väsen, föreställningar där olika magiska och andliga värderingar spelar en mer eller mindre uttalad roll. Det gör att den lättare kan förankras i tid, rum och miljö.

Samtidigt tillförs en dimension som inte alltid behöver utredas, förklaras eller förstås och som därmed också blir lättare att acceptera.

Strukturen är bekant och trygg för flertalet.

En del trosuppfattningar är uppbyggda enligt kända traditionsmönster, medan andra är nykomlingar som trots det uppfyller kraven på trovärdighet – på grund av att de upplevs som relevanta.

Man brukar dela in folktro i genrer som skrock, vidskepelse och sagor. Inom det vi kallar skrock, är det vanligt att man genom ett visst beteende tror sig kunna påverka till exempel väder och vind, tur och otur eller seger och nederlag.

Vi möter den här formen av folktro historiskt särskilt inom sjöfart, jakt, fiske och jordbruk. Det är näringar som är sårbara genom att de är beroende av tjänlig väderlek och helst bör kunna uppehålla en kontinuitet – man är alltså inte intresserad av oförutsedda händelser som kan skapa problem eller otur. Och här börjar vi närma oss det forskningsområde där folktron möter jungfrudanserna.

Genrer som vidskepelse och skrock är exempel på folktro som återfinns också utanför de maritima näringar som kan förknippas med jungfrudanser. Genren hade och har sin givna plats också i vardagslivet.

Ibland är vi benägna att klassificera vidskepelse och skrock som fenomen endast förekommande i äldre tiders kulturmönster, med få eller försumbara paralleller i vår egen upplysta tid. Men trots att uttryckssätt och innehåll i modern tid varierar, så kvarstår folktrons grundläggande element i form av

folktro och myter om jungfrudanser

53

Intakt jungfrudans och stort röse vid norra hamnens klapperstensfält på Grytskär i Närpes. Stenfältet som höjer sig tio meter över havet ligger 200 meter in på holmen i oländig, blockig terräng. Krönet domineras helt av jungfrudansen, röset och en åtta-armad kompass. I bakgrunden betraktar Bertel Nygård och Hans Hästbacka årtalet 1808 lagt i stenfältets kant. Sägner berättar att gamla gravplatser också ska finnas på jämnare mark i närheten!

Södra hamnens stenfält pryds även av en jungfrudans och i närheten finns två stenugnar bevarade. Grytskär avskiljs från fastlandet med ett sund. Utanför skäret mot öppet hav ligger gamla fiskeläget Märigrund samt nedlagda sjöbevakningsstationen Gåshällan. Foto: Mikael Herrgård.

54

folktro och myter om jungfrudanser

gemensamma koder och budskap som hjälp för att tyda även vår nutida betydelseladdade omgivning. Det synsättet innebär att människan i grunden kanske inte har förändrats så mycket under seklernas gång. Vilket i sin tur kan vara väl så nyttigt att ha i åtanke när man undersöker kulturhistoriska fenomen och utvecklingslinjer.

Myter är muntligt traderade berättelser, de har alltså levt vidare utan hjälp av det skrivna ordet och tillsammans skapar de delar av en gemensam världsbild inom ett visst kulturområde. Med hjälp av myter förklaras till exempel världens eller olika naturfenomens tillkomst. Specifikt för myter i detta sammanhang är övernaturliga krafter. Myterna är ofta knutna till olika former av naturreligion, samtidigt som också många av nutidens religiösa system involverar något slag av övernaturliga händelseförlopp. Som exempel kan nämnas bibelns underverk, händelser i Kalevala och mer eller mindre övernaturliga ingredienser i asatron. Även förklaringen till det finska namnet för jungfrudans, jatulintarha, där förstavelsen närmast syftar på jättehägn hör till denna kategori. En nordfinsk myt är att det är jättar som har byggt labyrinterna. Historierna är övernaturliga, fantastiska och mytiska.

Jakten på trosföreställningar förknippade med jungfrudanser Hur går man då till väga för att ringa in folkliga trosföreställningar förknippade med jungfrudanserna? Tidsmässigt rör vi oss i det här fallet inom en axel som omspänner några hundra år bakåt från 2000-talet och det geo-

grafiska området är i huvudsak Kvarkens skärgård, med några undantag från södra Finland.

Oberoende av hur omfattande eller knapphändigt forskningsläget är måste vi gå till källorna i form av nedtecknad dokumentation, muntliga berättelser eller andra uttrycksmedel. Och här snubblar vi på den första stenen, vi får problem.

Tidigare forskning och litterära inlägg om våra jungfrudanser har i huvudsak fokuserats på frågan om ålder och utbredning i den geografiska miljön. Labyrinternas läge vid forna kustlandskap har visat på ett samband med den maritima miljön, vilket ger vid handen att det är fråga om skärgårdsbor, sjömän, fiskare eller andra sjöfarande som har svaret på hur det kommer sig att de har byggts och vad de har använts till och varför.

Den forskning som har gjorts är både omfattande och angelägen. Men upptäckningarna och källhänvisningar saknas ofta och förklaringar ges i form av begrepp som ”av tradition”, ”enligt folktron”, ”sen gammalt”, ”torde ha sin upprinnelse i”, ”skall ha skett”, och ”allmän uppfattning”. Denna mångfald av vaga och i sig otillräckliga källor ger vid handen att labyrinterna inte är primärt utforskade med tanke på historiska folkliga trosföreställningar eller myter.

Man vet inte riktigt om det är forskarens eller skriftställarens slutledning som avses, eller om det är det som tidigare kunde passera under beteckningen ”allmänt kulturellt gods”.

Trots att det är otillräckligt är det i sig förståeligt. Med fokus inställt på framtagandet av arkeologiska fakta och labyrinternas utseen-

folktro och myter om jungfrudanser

55

Friluftsmuseet Brages jungfrudans i Vasa är sentida, gjord i pedagogiskt syfte för lättillgängligt musealt bruk. Modellen är en mindre kopia av Lilltbådans labyrint på Valsörarna. Stenarna är stadigt nergrävda i sanden, konstruktionen tål barnens upptäcksfärder i labyrintgångarna. Foto: Mikael Herrgård.

de, har den folkliga föreställningsvärlden fått vänta på sin tur. Det finns dock vissa undantag som jag återkommer till.

Ett led i sökandet efter källor i jakten på folktron kan förslagsvis bestå i okulär besiktning och genomgång av olika benämningar av labyrinterna. Okulär besiktning innebär observation genom synsinnet. Kanske olika varianter på utförandet eller namn på stensättningarna kan leda oss vidare till en viss aktivitet och därmed närmare folktrons uttryck.

Betraktandet av en jungfrudans kan ge en bild av möjlig fysisk aktivitet genom rörelser längs gångarna. Man kan också tänka sig en mental aktivitet i form av den centripetalkraft som leder fram till jungfrudansens mitt. Möj-

ligheterna är många och erfarenheter av tidsaxelns kulturella kontext är avgörande.

Namnskicket kan delas in i tre större block, som delvis överlappar varandra. Vi möter benämningar som visar på aktivitet som jungfrudans, jungfrustig och ringdans. De namngivna platser som framgår ur benämningen av labyrinterna är orter som Trojeborg, Jerusalem, Jeriko och Viborg. Slutligen möter oss varelser eller väsen i form av jungfruring och häxring, båda omtalade i samband med jungfrudanser i den österbottniska skärgården.

Man kan utgå från att både labyrinternas utseende och namnskick har bidragit till folkliga trosuppfattningar om jungfrudansernas ”när, var, hur och varför”.

56

folktro och myter om jungfrudanser

Arkivaliska källor För att möjligen komma ut ur labyrinten vänder vi oss till insamlat material arkivmaterial. De uppteckningar som gjorts på basen av organiserad insamling angående folkkultur i våra finländska arkiv går ca 200 år tillbaka i tiden. Det betyder att vi landar på förra delen av 1800-talet. Längre tillbaka än så kommer vi tyvärr sällan.

De arkiv i Finland som primärt innehåller folkloristiskt material om det finlandssvenska kulturmönstret är Svenska litteratursällskapets arkiv i Helsingfors och Vasa och Folkloristiska samlingen vid Åbo Akademi i Åbo.

Under perioden 1984–1985 gjordes en insamling om jungfrudanser av folkloristerna i Åbo. Insamlingen var initierad av John Kraft och fick formen av en frågelista. Det kom in 54 svar av sagesmän spridda över Svenskfinland och meddelarna var födda mellan 1892 och 1938.

Det som efterlystes var frågor om vad man visste om labyrinterna, vad de kallades, varför de hade byggts, vem som hade använt dem, vad man hade hört andra berätta om dem och vilka egna minnen och tankar man hade.

En genomgång av svaren visar att endel sagesmän hade sprungit och lekt i dem som barn och att de då användes för nöjes skull.

Men också ungdomar har använt dem. En man från Österbotten, född 1922, berättar så här: ”Jungfrudansen var en ungdomslek, där en flicka (jungfru) placerades i stenlabyrintens mitt och en gosse (yngling) skulle ta sig fram till henne genom alla villsamma labyrinter. Klarade han detta utan missöde, skul-

le han bära ut henne samma väg. Gick även detta bra, då var flickan hans. Allt detta skulle ske till sång och handklappning av det övriga sällskapet. Alltsammans skulle ske i hemlighet för föräldrar och äldre folk. Kanske var det synd att dansa. Kanske var det en den tidens sex-lek” (Åbo 1985).

Det han beskriver är ett ungdomsnöje där en jungfrudans passade bra in i bilden. Det är fråga om en erövringslek och ett tävlingsmoment, där den som var skicklig och stark fick ett pris. Det är nära till hands att namnet Jungfrudans tros härstamma från de här lekarna, vilket folktron också bekräftar. Man kan vara av olika åsikt om ursprunget, men åtminstone har namnet levt vidare med hjälp av lekarna.

Sagesmannen som svarade på Åbofrågelistan nämner inte något om magi eller övernaturliga upplevelser, utan konstaterar bara att det var ett ungdomsnöje, som skulle hemlighållas och att jungfrudansen var en samlingsplats under sommarkvällar för dem som fanns i närheten. Och vi kan ju idag tycka att det var lite synd att de hemlighöll sina upptåg och inte talade med sina föräldrar om dem – i så fall skulle vi kanske ha kunnat komma en generation längre bak i tiden – och kanske också ha sett någon form av utvecklingstendenser.

Det som den här sagesmannen uppger är en variant av de lekar som omnämns från andra håll i Finland och också från Sverige, där ungdomar har lekt på liknande sätt. Exemplen sträcker sig bakåt till 1870-talet.

I sin skrift ”The goddess in the labyrinth” redogör John Kraft för de olika varianterna

och nämner i samma text väggmålningen över ingången till sakristian i Sibbo medeltida kyrka, där man kan se en figur som liknar en kvinnogestalt, i mitten av en labyrint. Kyrkan i södra Finland är byggd i mitten på 1400-talet och man utgår från att målningen är från samma tid.

Det finns flera olika tolkningar angående vem det är som står i labyrinten. Är det jungfru Maria? Är det Freja? Eller är det en symbol för någon eller något som tangerar människans levnadslopp och livsvandring?

Folktron säger att jungfrudansen är magisk, alltså övernaturlig. Och att den kännetecknar en rituell handling och är en ”forntida plats för riter”. Beaktande den maritima kopplingen är önskan om hjälp med att få förlig vind och tjänlig väderlek för sjöfarare, fiskare och skeppsbrutna ett starkt motiv.

En sagesman klär det oförklarliga i ord genom att konstatera: ”Labyrinterna är hemlighetsfulla skapelser. Inte ens ungdomen har veterligen rört dem”. (Åbo 1985).

Med det förmedlar han en uppfattning om att till och med ungdomar, som annars enligt hans mening, kan ställa till det på olika sätt, förknippar jungfrudanserna med något oförklarligt och att det därför är säkrast att låta stensättningarna vara och inte medvetet demolera dem, för man vet inte riktigt vad det skulle kunna innebära. Uttalandet är som ett skolexempel på en definition för skrock.

Vid det som tidigare hette Folkkultursarkivet (Svenska Litteratursällskapet) i Helsingfors har det inte samlats in material som specifikt belyser begreppet folktro och jung-

folktro och myter om jungfrudanser

frudanser. Men, som ofta är fallet i samband med intervjuer som handlar om kulturella yttringar i allmänhet, så har det vid några tillfällen råkat sig så att en intervju har kommit in på ett sidospår där det har blivit tal om jungfrudanser.

Intervjuerna är tre till antalet och alla utförda år 1970. De intervjuade är födda mellan 1882 och 1897. Två av intervjuerna berör Houtskär i Åbolands skärgård och det som berättas är att man känner till en jungfrudans som är ”rysligt gammal och fridlyst”. Folktron talar om att jungfrudansen skulle vara byggd av fiskare, som var ute och drog not.

Den tredje informanten är hemma från Södra Vallgrund utanför Vasa. Det är han som är född 1882.

Han berättar om att han hade lekt i jungfrudansen på Storskär i den österbottniska skärgården uatnför Vasa, då han var barn. Och av äldre personer hade han fått höra att den hade byggts av sjömän ”så länge de ännu orkade”.

(Fka 1970). Uttrycket ”så länge de orkade” indikerar att sjömännen inte kunde ta sig bort från skäret och förstärker den folkliga trosuppfattningen om ett strandsatt följe.

Folktron om kopplingen mellan labyrinter och gravplatser kommer fram i hans fortsatta berättelse: ”Och då de hade lagt jungfrudansen så grävde de gropar åt sig själva, var och en. Och så gick de i groparna, då de kände att krafterna var slut. Och så lade de sig var och en i sina gropar. Och där blev de. Det är en lång tid tillbaka, så jag kan inte säga något årtal”, avslutar han sin berättelse med.

(Fka 1970).

57

58

folktro och myter om jungfrudanser

Avritning av en kalkmålning i Sibbo medeltida 1400-talskyrka, föreställande en jungfrudans.

Varken den ovan nämnda berättaren eller övriga folkloristiska uppteckningar förklarar var groparna eller gravarna grävdes. Men det som döljer sig i hans berättelse är att jungfrudansen knappast byggdes för nöje och lek om byggarna uppbådade sina sista krafter för att lägga den. Om groparna grävdes i anslutning till jungfrudansen eller den begravningsplats som sedan senare delen av 1800-talet har funnits på ön är oklart. Tidsmässigt fastslås inte heller om det vid byggandet av jungfrudansen fanns någon begravningsplats eller inte.

Fanns här en uppfattning om att jungfrudansen fungerade som en ”rites de passage”, en övergångsrit som antingen hjälpte sjömännen bort från jordelivet eller hade som syfte

att blidka deras öde? Båda varianterna kan knytas till folktro och myter.

Kalkmålningen i Sibbo kyrka Den intressanta kalkmålningen i Sibbo kyrka med varelsen i labyrintens mitt har i folktron bland annat tolkats som en pilgrimsvandring, där man till slut når målet i labyrintens mitt.

Nämnas kan att det också förekommer kalkmålningar av labyrinter i andra kyrkor både i Finland och Sverige. Från kyrkans sida är det naturligt att utgå från förhoppningen att vandringen sker med hjälp av det kristna budskapet.

Det finns många exempel på förkristna bruk och sedvänjor som kyrkan i och med kristendomens införande ansåg sig vara illa tvungen att delvis ta över. Det behöver inte ha varit en total överföring av ett visst bruk, det kan mycket väl ha varit en mindre del av den folkliga traditionen, men det räckte. Kampen om själarna var hård.

Till sådana bruk som delvis övertogs hör till exempel inslag från en äldre festkalender och indelningen av året baserad på de olika solstånden. De gamla sederna kunde man inte helt bortse ifrån, utan de omformades och levde vidare i en annan skepnad. Det här var ett viktigt och genomtänkt drag från kyrkans sida – men det kan omkullkasta intentionerna och innebörden för oss, som senare försöker reda ut var olika element egentligen hör hemma.

Tanken på att 1400-tals människan lättare kunde acceptera kristendomens lagar och bestämmelser ifall jungfrudansen in-

gick i kyrkorummets utsmyckning är således inget som överraskar. Det som däremot kan vara något av ett frågetecken är att man i ett kyrkorum som används för stora kyrkliga högtider tillåter församlingen att betrakta en rund labyrint. Enligt dåtida regelverk var nämligen det som gick runt eller upprepade en kringgående rörelse bannlyst under stora helger, till exempel under julen. Då skulle spinnrocken läggas åt sidan och kvarnen vara stängd. Arbetet skulle läggas åt sidan och ge plats för budskapet. Tankarna skulle koncentreras på det kristna budskapet och vardagliga göromål fick vänta. Men i Sibbo och andra kyrkor med utsmyckningar i form av labyrinter, kunde både ögonen och tankarna vandra runt i jungfrudansen under julpredikningarna. Det är nästan snudd på inkonsekvensens eftergift till en gäckande universalmagi.

Konklusion De folktroyttringar som påträffas i ovan nämnda nedteckningar och intervjuer i arkiven angående jungfrudanser, oberoende om det rör sig om aktiviteter inom målgrupperna sjömän, säljägare, fiskare eller andra utövare, följer uttrycksformer som människor använder för att markera det som är notabelt och viktigt i tillvaron. Det här är kännetecknande för folktron överlag, oberoende var på tidsaxeln man befinner sig.

Modernare tongångar, eller möjligen på nytt ibruktagna föreställningar är den folktro

folktro och myter om jungfrudanser

59

Den lilla Järnstångens san­

som vi möter i dagens tolkningar av labyrinten som en själens inre vandring mot kontemplation och insikt. Även den är ett uttryck för människans symbios med naturen, trots att objektet inte är fångstmän eller skeppsbrutna sjömän, utan vandrarens privata och högst personliga uppfattning och förnimmelse av jungfrudansens kraft och påverkningsförmåga.

diga 5-meters krön pryds av en jungfrudans som upp­täcktes på 1970-talet. Labyrinten frilades från täckande växtlighet – en del stenar har dock rubbats i nå­got skede.

Holmen finns på östra Mickelsörarna, spå­ren i marken avslöjar en omfattande sand­täkt. San­den transpor­ terades med skutor till

Källor:

fast­landet.

Folkloristiska samlingarna. 1985. Åbo Akademi.

Även fiskare bör ha besökt

Folkkultursarkivet. Svenska litteratursällskapet i

holmen. På nästan alla till-

Finland. 1970.

gängliga holmar hittas läm-

Tidskriften Skärgård, 2001, 2014. Åbo Akademi

ningar efter fångstmän. På

”The goddess in the labyrinth”. John Kraft 1985.

lägre nivåer dominerar spå-

Åbo Akademi.

Turistföreningens årsbok 1906. Helsingfors.

ren efter fiskare, på hög­re höjder vittnar anläggningar i klapperstensfälten om säljägare. Foto: Mikael Herrgård.

60

f o r t s at t d o k u m e n tat i o n i ö s t e r b o t t e n

Fortsatt dokumentation i Österbotten MIKAEL HERRGÅRD

Seminariet Labyrinter/Jungfrudanser i Norr i Vasa hösten 2016 inspirerade några lokala forskare till att söka fördjupad kunskap om befintliga österbottniska jungfrudanser (labyrinter). Här följer en, ”efter seminariet”-rapport.

Jag använder genomgående benämningen jungfrudans eftersom termen helt används av lokalbefolkningen, labyrint används nästan inte alls.

I östra Närpes finns tre kända jungfrudanser i ovanligt läge, cirka 15–18 kilometer från kusten. Alla tre ligger längs den gamla kyrkvägsrutten som gick genom väglöst land från inlandets finska trakter till Närpes kyrka. Längst i öster på Mattberget, väster om den obanade kyrkvägen (numera skogsvägen) har två jungfrudanser anlagts nära varandra. Den ena (norra) är svårt skadad av moderna fordon som färdats längs vägen. Den andra täcks av mossa och ris men stensträngarna framträder nöd-

torftigt när man tittar noga efter. Öster om vägen återfinns en åtta-armad kompassros.

Några kilometer närmare kusten i Svartliden ligger den tredje jungfrudansen (Lassander i fornminnesregistret) helt intakt och synlig under ett tjockt mosstäcke.

Fyndlokalen ligger i en skogsholme där det tidigare ska ha funnits en liten stuga. Holmen finns inom ett stort fornlämningskomplex med gravrösen från bronsålder till järnålder.

En bit från jungfrudansen syns något som liknar en rösbotten – härifrån kan stenarna ha tagits till jungfrudansen. Några röda sandstenar är kvarlämnade i grunden.

Med nya insikter i bagaget från seminariet i Vasa besökte Närpesborna Per Lytz och Charlie Nyberg fyndlokalerna på nytt senhösten 2016 för att skaffa sig en ordentlig självsyn från de mytomspunna platserna. Lytz och Nyberg är väl förtrogna med metalldetektor och beslöt sig för att testa anläggningen i Svartliden.

Till sin, och andras, stora förvåning fann de myntoffer under mittstenen. De ännu inte undersökta mynten är av allt att döma av olika ålder. Även de båda andra jungfrudanserna vid Mattberget gav detektorutslag.

I samband med det här kunde Håkan Gullmets skriftligen berätta om att han som 12– 14 åring, tillsammans med andra pojkar, besökt Svartliden 1942–1944 och funnit mynt i ett näverhölje under centrumstenen. De fann även mynt vid Mattberget.

Inga andra sakkännare tycks idag känna till den här formen av myntoffer. Återupptäckten är verkligen uppseendeväckande intressant.

Olika offertraditioner följer hela människosläktets utveckling och även denna, hittills okända, variants rötter kan förmodligen sökas långt bakåt i tiden.

f o r t s at t d o k u m e n tat i o n i ö s t e r b o t t e n

61

Över Mattberget i östra Närpes gick den obanade kyrkvägen från inlandets finska trakter till Närpes kyrka. Per Lytz synar karsikko-trädet (korstall) som Pentti Risla observerade hösten 2016. Stubben är full med inristade tecken – och en inslagen spik!

På det lilla området intill kyrkvägen finns två jungfrudanser (med myntfynd), en åtta-armad kompass samt det nya karsikko-fyndet. Till fyndhistoriken kan ännu läggas en uppgift från 1674 om myntoffer i ett röse (jättekast?)! Avståndet till

Men fyndhistoriken skulle utökas och bli mycket bättre.

Landskapsarkeolog Pentti Risla kallades till Svartliden och Mattberget. Naturen vid Mattberget är fin med jämn terräng och välskött skog. Även om den ena jungfrudansen skadats är skogsvägen, som löper genom fyndkomplexet, inte sönderkörd utan ger ett intryck av gammal obanad färdväg.

De nästan osynliga stensträngarna i jungfrudansen kräver full koncentration av vandraren, som av praktiska skäl mest har ögonkontakt med marken, stenarna ligger liksom inte där de borde ligga naturligt.

För att se hela fyndsammanhanget måste dock allt visuellt avvikande granskas. Risla observerade en avbruten tallstam nära intill och

kusten är aderton kilometer.

Foto: Mikael Herrgård.

62

f o r t s at t d o k u m e n tat i o n i ö s t e r b o t t e n

Per Lytz vandrar längs kyrkvägssträckningen och passerar platsen för den norra, svårt skadade, jungfrudansen. Mittemot, på andra sidan vägen, har kompassen klarat sig relativt oskadad. Söderut, hundra meter bakom Lytz, ligger den andra jungfrudansen överväxt – tillsammans med karsikko-stubben. En modern rå går i samma riktning som vägen. Foto: Mikael Herrgård.

efter sedvanlig nyfiken granskning avslöjades en ny sensation. Stammens torrved var full med inristningar! För yrkesmannen var tolkningen genast klar – ett karsikkopuu. En formell översättning bör bli ”kvisthugget träd”, på denna plats i betydelse minnes- eller vårdträd. Karsikko-traditionen är känd från sydöstra Finland och Savolax men dokumentation verkar saknas från våra trakter! I sydöstra Finland och Estland kallades motsvarande träd ristipuu (korsträd).

Karsikko (korstall)-stubben i Närpes uppvisar en mångfald av inristningar; bokstäver, siffror, symboler, streck, bomärken (?) och en spik! Enligt forskaren Janne Vilkuna var avsikten med seden att skapa en gräns, eller ett magiskt hinder, för att den avlidne inte skulle gå igen. I trädet ristades ett kors, likets initialer och dödsdatum.

Till fyndsammanhanget kan även fogas en uppgift om ett möjligt jättekast, det vill säga, en plats där man kastade sten, kvistar och dy-

likt som ett slags offer. Närpesprästen Elias Petri Holmius rapporterade 1674 till Antikvitetskollegiet i Sverige om myntoffer; ”vid vägen till östermarksby finns ock ett kummel gropot mitt uti, där Pastor, när han en gång var där uppe, såg ligga sex koppar halvören, vilka offervis var lagda av fåfängt folk.” Ett kummel med grop för tanken till ett gravröse från bronsåldern. Möjligen har ett sådant röse använts för offer – en tradition som senare överflyttats till jungfrudanserna? Syftet med offrande på just Mattberget är dock oklar.

Att platsen förr var känd visar Samuli Paulaharjus rapport i tidskriften Kotiseutu 1910 om en jungfrudans vid Mattberget (karsikko ej nämnd).

Många olika offerkast är kända i Sverige, en del fanns som skydd mot gengångare. I Österbotten är uppgifterna om offerkast få. Jacob Tegengren skriver 1921 om offertraditioner i Vörå, bland annat nämns en offersten med ränna; ”i vilken vallherdarna plägat nedlägga gröna kvistar för att ej förlora sina kor och för att vinna krafter för den långa vandringen mellan betesmarken och hemmet.”

Fyndplatsen vid Mattberget finns halvvägs på ett ställe där kyrk- och likfärderna gick fram genom skogen mellan Östermark (Teuva) centrum och Närpes kyrka. Enligt känd dokumentation gjordes karsikko-trädet vanligen där liktåget vilade, halvvägs till kyrkan och kan förmodligen även ses som gränsmärke. Seden som fick många former är också omskriven i Sverige, bland annat nämnd av Linné 1734. Traditionen är inte känd av ortodoxa kareler eller ryssar, utan härstammar

f o r t s at t d o k u m e n tat i o n i ö s t e r b o t t e n

63

Jungfrudans vid Svart­ liden i östra Närpes.

Platsen är en skogsholme, omgiven av odlingar, cirka 15 kilometer från kusten. Omgivningen innehåller ett stort fyndkomplex med gravrösen från järnålder till bronsålder. I närheten gick också den gamla kyrkvägsrutten inifrån landet till Närpes kyrka. Hösten 2016 fann Per Lytz och Charlie Nyberg mynt(offer) under mittstenen av jungfru-

tydligen från romerskt-katolskt område efter Nöteborgsfreden 1323 (Vilkuna). En, till synes, relativt ung tradition men troligen i grunden ändå gammal och internationell.

I Närpesträdet finns även – helt enligt ”regelboken” – en inslagen spik! Enligt folktron överfördes, exempelvis, tandvärk till trädet genom att slå in en spik (Kåre Pihlström). En ”kistspik” kunde också slås in.

Skapades karsikko/korstall-seden ursprugligen i avvärjande syfte (apotropeiskt) för att mota gengångare? Den stora frågan infinner sig automatiskt – vilket var, i så fall, sambandet mellan det magiska trädet och Mattbergs-jungfrudanserna? I vilket primärt syfte skapades dessa? Förutom myntoffret är de överväxta stensträngarna stumma och symbolerna på trädet kan inte heller i nuläget tolkas för att ge svar på i vilken form Mattbergets kult egentligen utövades.

dansen. På 1940-talet gjorde även Håkan Gullmets myntfynd i ett näverhölje.

Maj-Britt Herrgård lyser upp anläggningen i höstmörkret. Foto: Mikael Herrgård.

Fyndsammanhanget ter sig onekligen komplext; jungfrudanser med myntoffer, kompass, ett offerkast och trädet med alla sina tecken. Allt tyder dock på att Mattberget i äldre tider var en viktig samlingsplats i ett gränsområde, troligen med olika rituella kulthandlingar. Det här stöder också Holmius rapport till Anikvitetskollegiet.

En viktig sak bör noteras.

Den avvärjande karsikko-seden mot gengångare hölls inte hemlig utan tycks ha varit

64

f o r t s at t d o k u m e n tat i o n i ö s t e r b o t t e n

helt offentlig och finns dokumenterad genom många berättelser.

Det här står i motsats till Christer Westerdahls teori om labyrinter i maritim miljö; som han anser gjorts i avvärjande syfte mot gengångare – men att detta hölls hemligt på grund av temats känsliga karaktär. Många omkom i det farliga havet och folktron på det övernaturligas betydelse var mycket stark.

Den befintliga dokumentationen antyder att myntoffer i östra Närpes jungfrudanser – likväl som jättekast – inte hölls hemlig. Från den österbottniska kustens maritima miljö har tillsvidare inga andra myntfynd från jungfrudanser rapporterats.

För Björkö-Valsörarna som ligger ytterst mot havet i Korsholm är sambandet jungfrudansgengångare helt obekant bland Björkös erfarna hembygdsforskare. Även ur den hemligaste hemlighet brukar något sippra ut. Säkra kombinationer gravplats-labyrint har inte kunnat påvisas, förutom på Storskär i Malax med sin kända begravningsplats. Det bör dock påpekas att undersökningar helt saknas av skärgårdens många rösen. Troligen finns det gravplatser bland dem. En del rösen ligger också i jungfrudansmiljöer, men på Kyrkogårdsskär utanför Petsmo (Korsholm) finns till exempel ingen känd jungfrudans.

Frågan, när och i vilket syfte jungfrudanserna ursprungligen byggts längs skogs-kyrkvägen i Närpes måste lämnas öppen. Antagligen får vi aldrig reda på det gamla scenariot men våra förfäder har ändå, utmanande, lämnat så många ledtrådar att vi nästan har skyldighet

att söka det historiska sammanhanget – detalj för detalj i en lång process.

Själv hade jag förmånen att fotodokumentera Närpes-jungfrudanserna i december 2016, samt karsikko-korstallen sommaren 2017. Ännu några reflektioner om jungfrudanser och myntoffer. Även Siri Hagback i Malax hämtade inspiration från seminariet och gick senhösten 2016 igenom många dokument och handlingar med avsikt att hitta nya intressanta detaljer om jungfrudanserna. En osignerad ”insändare” i Wasabladet från år 1865 handlade om Storskär och tilldrog sig extra uppmärksamhet. Skribenten är troligen Johan Reinhold Aspelin (1842–1915) vår första statsarkeolog, prästson från Malax. I artikeln nämns att gamla mynt hittats i anslutning till det största röset på Storskärets (Kirkegardzskär på 1500-talet) inhägnade begravningsplats. Idag finns en modern sparbössa vid gravgårdsmuren. Det rör sig givetvis om gamla offertraditioner, längs hela kusten finns ”offerkyrkor” dokumenterade. Nära mot söder ligger den ”åldriga jungfrudansen”.

Skribenten nämner också att myntfynd gjordes när de sista resterna av grunden avlägsnades (1835) från Mussor (Mustasaari) första kyrka på Kapellbacken. I texten beklagas ”att den swenska kulturens i södra Österbottens troligen äldsta historiska minne, tanklöst förstördes”. Även om daterande bevis saknas pekar många omständigheter på att kyrkan restes redan på 1200-talet.

f o r t s at t d o k u m e n tat i o n i ö s t e r b o t t e n

65

Jungfrudansen på Domarkobban i Sideby är ordentligt byggd på jämn sandmark. Stenarna är välplacerade, nergrävda och rubbas inte lätt.

Anmärkningsvärt är att samma, lite ovanliga, labyrintmönster också finns i jungfrudansen som ligger intill begravningsplatsen på Storskär – 122 kilometer nordväst om Domarkobban! Troligen är kobbans anläggning på 2,5-meters nivå en kopia av Storskärets uppenbart äldre jungfrudans.

Domarkobban ligger lågt vid västerhavet strax utanför Kilhamn som var centrum för Sidebys rika skeppsbyggar- och segelsjöfartshistoria under 1800-talet. Otaliga sjöfarare har färdats förbi och säkerligen inspirerats av det fina läget.

Sommaren 2011 frilades anläggningen från växlighet av Anders Storteir och Kurt Gullberg, resultatet granskas tillsammans med Leif Sjöström (vänster).

Foto: Mikael Herrgård.

66

f o r t s at t d o k u m e n tat i o n i ö s t e r b o t t e n

Storskärets krön innehåller en sällsynt fin helhet med begravningsplats, tomtningar och jungfrudans röslagd 1904 av Artturi Lönnbom.

Krönet ligger högt på 10–12,5 meters nivå över havet och lämningarna ger visst ett ålderdomligt intryck. Nivån kan inte datera labyrint och gravplats, men tomtningarna i östsluttningen bör nog av strategiska skäl, sedvanligt ha anlagts nära vattnet. De kan alltså teoretiskt vara från sen järnålder eller ännu äldre.

På Storskär, som ligger i yttersta havsbandet 40 kilometer utanför Malax, har mycket folk länge vistats. Överallt på skäret finns många skiftande fornminnen, bland annat flera jungfrudanser.

Siri Hagback gjorde ännu en intressant iakttagelse, nämligen: Storskärets och Domarkobbans (Sideby) jungfrudanser har identiska mönster – ett speciellt mönster som avviker lite från den vanliga korsformen! Detta har jag själv inte lagt märke till på egna bilder eftersom de båda är fotograferade med olika

perspektiv. Domarkobban som ligger på låg nivå är troligen en kopia av den uppenbart äldre på Storskär!

I dokumentet som Hagback fann i sin ägo framgår att P.-O. Berglund gjorde en detaljerad avritning av Domarkobbans jungfrudans i juli 1967. Det finns även en notering om att den troligen restaurerats fel ”på 1940–1950-talet”. Det här har sedan överstrukits och antecknats ”Riktig från början”, samt ”Identisk med Storskärslabyrinten”.

Det finns även en ritning av Storskärs-jungfrudansen gjord av Axel O. Heikel 1904 som bekräftar detta. Vid noggrann granskning syns det även på min egen Storskärsbild att mönstret är likadant som på Domarkobbans jungfrudans.

Och dokumentationen fortsätter.

Med tack till Per Lytz, Charlie Nyberg och Siri Hagback för material som de välvilligt delat med sig av.

bottniska labyrintstränder

Bottniska labyrintstränder STURE BERGLUND Den låga kusten i Bottenviken omformas ständigt av både samverkande och motverkande krafter.

Förutom landhöjningen är det de stora älvarnas sedimenttransporter, havsisens rörelser samt vindens och vågornas enträgna arbete som förändrar detta område.

Det är ett slags vattenland – där grundelementen vatten och land mjukt och harmoniskt övergår i varandra.

För mig är det även ett kraftfullt och extremt landskap – där intryck och uttryck både bländar och gömmer sig i ett arktiskt ljus och mörker.

Människans inträde har här skett i samspel med naturen och givit mer eller mindra tydliga avtryck.

Spåren, bland annat de kustbundna näringarnas lämningar – skärgårdstecken kallar jag dem – förstärker och utgör idag viktiga delar i detta synliga kulturlandskap.

Det bottniska landskapet har jag fängslats av så länge jag kan minnas och jag har under en stor del av mitt liv sökt tolka det med hjälp av bilder och gestaltningar.

Här känner jag lusten att fånga naturens skönhet och inneboende väsen samtidigt som jag söker tyda och förstå dessa teckens – många gånger – glömda budskap.

Mina enkla verktyg i detta oftast lustfyllda arbete har varit blyertspenna, pensel, akvarellfärger, skisspapper – och loggbok, vilka alltid troget följt mig under många färder i ett landskap, som egentligen är två – ett yttre och ett inre.

”L abyrint , O rrskäret ”. T usch .

67

68

bottniska labyrintstränder

”S trandstudie , V argön ”. A kvarell .

”S trandstudie T rundön ”. A kvarell .

bottniska labyrintstränder

”F rån S kvalpen , S andgrönnorna ”. A kvarell .

”B åkgrönnan ”. T usch .

69

70

bottniska labyrintstränder

”L andhöjning , R ödkallen ”. A kvarell .

”S trandstudie , L ill -R äbben ”. A kvarell .

bottniska labyrintstränder

”Y ttersta

udden ,

M arjaniemi , K arlö /H ailuoto ”. A kvarell .

”Ö dehus , K arlö /H ailuoto ”. T usch .

71

72

bottniska labyrintstränder

”B åken , S tor -R äbben ”. A kvarell .

”T omtning , S tor -R äbben ”. T usch .

bottniska labyrintstränder

M olnstudie , Y ttre B ondökallarna ”. A kvarell .

”M otljus , S tor -R äbben ”. A kvarell .

73

74

bottniska labyrintstränder

”B ottniskt

landskap ”

II. A kvarell .

”K ompassros , M ellerstön ”. T usch .

bottniska labyrintstränder

”S jörum ”. O lja .

”F älbåt , O bbola ”. T usch .

”S äl ”. T usch .

75

76

bottniska labyrintstränder

”M åsrevet , M annön ”. A kvarell .

”G istgård ”. T usch .

labyrinter i norrbotten

Labyrinter i Norrbotten EMELI ELFVING, MORGAN STENBERG OCH STURE BERGLUND

I Norr- och Västerbottens kustband finns åtskilliga labyrinter och andra fornlämningar.

De ligger i regel på nivåer som understiger 10 m över havet, vilket gör att de misstänks vara yngre än tusen år, till följd av landhöjningen.

De flesta är daterade till 1400- till 1800-talen, men det finns ett par som är långt äldre än så, kanske så gamla som från 800-talet.

Labyrinterna förekommer längs kusten men är klart vanligast på öar i skärgårdarna: både tidigare bebodda öar och de mer avlägsna och öde öarna. Av 158 labyrinter i övre Norrland ligger hela 128 just på öar.

Många av labyrinterna ligger i anslutning till fiskelägen och tomtningar – gamla primitiva husgrunder. I anslutning finns ibland stenlagda kompassrosor. Dessa fungerade mest troligt som enkla riktningsvisare med åtta väderstreck utmärkta.

Att labyrinterna endast skulle ha varit förströelse verkar osannolikt, då de är alltför noggrant lagda för detta. Förströelse fick inte ta viktig tid från arbetet för uppehället. Där-

för verkar labyrinterna ha haft en mycket viktig funktion. I Norrbotten hölls också traditionerna kring labyrinterna levande ända in på tidigt 1900-tal, med riter vid exempelvis midsommartid. Men det som från början var högst allvarliga seder förvandlades med tiden till oskyldiga lekar.

Längs södra Norrlandskusten kallas labyrinterna ibland ”Ryssborgar”. Att ryssarna skulle vara upphovsmännen är dock osannolikt då det i Ryssland inte finns någon tradition med labyrinter. Namnet visar på benägenheten att skylla de okända och märkliga stensättningarna på främlingar.

Labyrinter i Piteå skärgård Piteå har många labyrinter i skärgården: på öarna och invid kusterna. De var välkända i gamla tider och användes av många olika människor och till många olika syften. Fiskare använde dem för att snärja ogynnsamma vindar och stänga in oknytt som annars skulle fördärva fiskafänget. Jägare använde dem för

77

78

labyrinter i norrbotten

tursam jakt. Det är sagt att vallpojkar använde dem för att binda kritterna vid platsen och hålla rovdjur borta och en legend vet att berätta om hur jungfrur använde dem vid midsommar för att finna sig en ung man.

Labyrinterna låg ofta något avsides från samhällena; litet gömda för omvärlden. Men i anslutning till fiskelägena ligger de tämligen öppet – vilket kan tyda på att de användes ofta. De ansågs förmodligen viktiga i vardagslivet. Utseendet på labyrinterna varierar, men oftast är de av den klassiska, kretensiska, typen – med ett centralt kors och endast en väg.

Det finns dock även varianter som är spiralformade.

Storleken varierar från 5 meter i diameter till uppåt 15 meter i diameter. Likaså varierar

Labyrint på Stor-Räbben.

Foto: Peder Ljungqvist.

antalet vallar, eller varv, från 7 till 12. Storleken antyder att de anlades och nyttjades av många personer. Ingången har genom historien i många länder oftast legat i väster, men i Piteå varierar ingångens läge mellan alla väderstrecken. Kanske för att labyrinten skulle kunna infånga alla slags vindar.

Labyrinterna är svåra att upptäcka; dels är de skadade, dels är de övervuxna. Dessutom är de byggda av klappersten i klapperstensfält, vilket gör att de smälter samman med underlaget.

Stor-Räbben Stor-Räbben är den högsta ön i Piteå skärgård och en av de öar som har flest fornlämningar.

Detta tyder på att ön tidigt blev en viktig plats för fiske och jakt. Där finns tomtningar (pri-

mitiva husgrunder), labyrinter och en gravsättning.

De flesta fornlämningarna är belägna på en höjd av 10–20 meter över havet. Under en inventering under 1980-talet kunde konstateras att lämningarna är från tre olika perioder: folkvandringstiden, vikingatiden och 1500-talet.

Det finns minst 8 labyrinter på ön, de flesta i anslutning till skönjbara tomtningar eller rösen för gistvallar. Gistvallen var en ställning för att hänga fiskenäten på tork. Flera samlade gistvallar kallas gistgårdar.

Många labyrinter på Stor-Räbben är svåra att upptäcka; dels är de skadade, dels är de övervuxna. Dessutom är de byggda av klappersten i klapperstensfält, vilket gör att de smälter samman med underlaget och omgivningen. En av labyrinterna har dessutom en oklar planlösning.

Enligt en dokumentation från 1908 kallade fiskarbefolkningen labyrinterna för Trinteborgar. Detta är ett gammalt uttryck som förmodligen går tillbaka på den antika staden Troja.

Stenskär Piteås största ansamling labyrinter återfinns på Stenskär. Ett flertal inventeringar har återfunnit sex stycken, men enligt muntlig tradition ska där finnas ännu fler. Detta kan tyda på att de försvunnit i den återväxande naturen – ett problem som är tämligen påtagligt.

En kompassros återfinns också på höjdryggen av ön, med en storlek av 3 meter i diameter.

De finns dessutom flera tomtningar och vad som mest troligt är ytterligare en kompassros, cirka 2,5 meter i diameter, söder om det nuva-

labyrinter i norrbotten

rande fiskeläget. Öster om dessa ses även rösen från gistgårdar och otydliga lämningar efter ett möjligt äldre fiskeläge. Det är tänkbart att en del av dessa lämningar härrör från fisket runt ön under 1500-talet.

Labyrinterna på Stenskär är överlag tämligen stora, med upp till 12 vallar, men vanligast är storlekar på 7 vallar. De flesta har den klassiska korsformade mittplanen, men det finns även varianter med S-formad mittplan och spiralform.

Den bäst bevarade labyrinten ligger alldeles intill utkikstornet och är sannolikt den labyrint som flest i Piteå känner till eller kommer i kontakt med. Strax söder och sydost om denna finns dock två något mindre labyrinter som är lagda så sent som 1942 – ytterligare bevis på att traditionen levt in i modern tid.

Orrskär Cirka 200 meter från den östra stranden, på en sandrygg, ligger två stycken labyrinter i

Stenskär. Foto: Lennart Lindelöf.

79

80

labyrinter i norrbotten

Lokala fiskare berättade även att ungdomar ännu vid början av 1900-talet använde labyrinterna vid sina midsommarvakor. Om detta gick tillbaka på de gamla fruktbarhetsriterna eller om det inbegrep en nyare lek av något slag är inte känt. Det är dock en av de senaste redogörelserna från Piteå att labyrinterna verkligen brukats.

Labyrinterna på Orrskär kallades i folkmun för Viborgska stan, ett namn som skulle anspela på stadsplanen i den gamla finska staden Viborg. Dennas ursprungliga stadsplan ska enligt sägnen ha påmint om Trojas – spiralformad.

Många labyrinter dateras till tiden mellan 1400- och 1600-talen, vilket förmodigen beror på att strömmingsfisket blev en viktig näring för ortsborna under denna tid. Det visar då också på hur viktiga de ansågs vara för fisket under den tiden.

Kluntarna

Labyrinten på Orrskär.

Foto: Göran Wallin.

gott skick. De har korsformad mittplan och 8 vallar vardera. Enligt dokumentation från 1945 ska det ha funnits ytterligare en labyrint på ön, men som nu är ”helt förstörd av betande kor”.

Nästan mitt på Kluntarna, på en hög klapperstensrygg, ligger två labyrinter. Den första tydlig, med 11 vallar, den andra bara knappt skönjbar då dess form är något oregelbunden och delar av den är övervuxen av vegetation.

Strax söder om labyrinterna återfinns också en kompassros i gott skick, cirka 2,5 meter i diameter. Kompassrosor användes länge som primitiva riktningsgivare vid fiske och sjöfart och var lika viktiga som labyrinterna. Det finns även uppgifter om att ännu en labyrint ska finnas på ön, men denna är ännu inte återfunnen. Den kan också vara förstörd eller så övervuxen att den inte längre går att se.

Kluntarnas labyrinter är inte så väl omskrivna eller omtalade. Just bristen på nedtecknade uppgifter om labyrinterna tyder på ett samband med magi; något hemlighetsfullt som om det blev känt förlorade sin kraft.

labyrinter i norrbotten

På Kluntarna ligger de senaste fiskelägena så lågt över havet att platserna knappast kan ha varit användbara under 1500-talet. Här kan labyrinterna kanske ge ledtrådar till var äldre fiskelägen på öarna varit belägna.

Kluntarna. Foto: Sture Berglund.

81

82

jungfrudanser

–

myt och verklighet

Utställningen "Labyrinter i norr", som producerats av Piteå museum, kompletterades hösten 2016 med Mikael Herrgårds bilder från Österbotten. Vid vernissagen i Academill i Vasa i samband med seminariet den 19 september 2016 talade bl.a. John Kraft (bilden). Delar av utställningen har senare visats i Kvarkens båtmuseum i Malax och vid Kilens hembygdsgård i Kristinestad. Foto: Mårten Björkgren.

jungfrudanser

–

myt och verklighet

83

Medverkande Sture Berglund är konstnär och bosatt i Piteå. Han har studerat vid Konstfackskolan och Konsthögskolan i Stock­ holm. Sedan början av 1980-talet knuten till det tvärvetenskapliga forskningsprojektet kring landhöjning och kustbygdsförändring av det bottniska natur- och kulturlandskapet. Han var ledamot av Statens vägverks Miljö- och skönhetsråd 1994–2010, och har på Nobelstiftelsens och Kungl. Vetenskapsakademiens uppdrag utfört nio ”Nobeldiplom” under åren 2008–2010.

Kjell Herberts är pol.lic. i sociologi och har verkat som forskare vid Institutet för samhällsforskning vid Åbo Akademi i Vasa. Hans specialområde är språk- och minoritetsfrågor, främst i det finlandssvenska perspektivet. Han har svarat för en mängd enkäter och intervjuundersökningar i det svenska Finland. Herberts är sedan 1999 preses för Svensk-Österbottniska Samfundet och en av initiativtagarna till skriftserien Bottniska studier. Herberts är korresponderande ledamot av Kungl. Skytteanska Samfundet.

Lars-Erik Edlund är fil.dr och professor i nordiska språk vid Umeå universitet. Han har forskat om dialekter, ortnamn och språkhistoria, varvid de nordskandinaviska förhållandena varit av särskilt intresse. Lånordsforskning är en annan specialitet. Han är preses för Kungl. Skytteanska Samfundet i Umeå och för Kungl. Gustav Adolfs Akademien i Uppsala och en av initiativtagarna för skriftserien Bottniska studier.

Mikael Herrgård var pressfotograf på Vasabladet 1975–2010. Herrgård har speciellt intresserat sig för dokumentation av förhistoriska lämningar. Han har med bilder, men även med texter, medverkat i böcker som Fornminnen i Österbotten – från neandertalare till sockenbor (2005, med Peter Holmblad), Österbottniska lustresor (2014, med Bertel Nygård) samt Kvevlax, Kyrkresor och samfärdsel i väglöst land (2016, text och foto). Han har erhållit ett antal pris och utmärkelser för betydande insatser för att dokumentera och belysa österbottniska fornminnen och kulturarv.

Emeli Elfving är chef för Piteå museum sedan 2012. Hon är född i Klimpfjäll i Västerbottens län och uppvuxen i Piteå. Hon är museolog och etnolog med särskilt intresse för samisk kultur och historia. Tidigare verksam vid bland annat Ájtte, Svenskt fjäll- och samemuseum, i Jokkmokk. Hon medverkar tillsammans med Sture Berglund och Morgan Stenberg i artikeln ”Labyrinter i Norrbotten”.

Roger Jacobsson är fil.dr i etnologi vid Umeå universitet och docent i bokhistoria vid Lunds universitet. Han har bl.a. forskat om bok- och mediehistoria i provinsen. Han är styrelseledamot i Kungl. Skytteanska Samfundet i Umeå, tillika redaktör för Samfundets årsbok Thule och dess vetenskapliga skriftserie. Han är chefredaktör för den vetenskapliga tidskriften

84

jungfrudanser

–

myt och verklighet

Kulturella Perspektiv – Svensk etnologisk tidskrift och var under tolv år svensk redaktör för Horisont som utges av Svenska Österbottens litteraturförening.

John Kraft är journalist, labyrintforskare och författare. Han har varit verksam som journalist under 39 år på dagstidningar i Uppsala och Västerås. Han studerade arkeologi vid Uppsala universitet vid mitten av 1970-talet och fick sedan labyrinterna på hjärnan, och intresset har bestått sedan dess. Under mer än fyrtio år har han skrivit och forskat om labyrinter i Norden. Han har bl.a. skrivit ett antal längre studier om labyrinter i vetenskapliga tidskiftet och ett 70-tal artiklar i ämnet. Redan 1977 utgavs artikeln ”Labyrint och ryttarlek”. Kraft jobbar nu med manuset till en sammanfattande bok om sin forskning kring labyrinter, ”Trojas murar.

Labyrinter under 3000 år”.

Pentti Risla är arkeolog. Han bestrider sedan 1997 tjänsten som landskapsarkeolog vid Österbottens museum i Vasa.

Grundande medlem av Pohjanmaan Historiallinen Seura (Historiska före­ ningen i Österbotten) och har fungerat som viceordförande för Österbottens landskapsförbunds Kulturnämnd.

Hans expertisområde är markanvändningsfrågor gällande kulturarv speciellt inom skogsbruk och jordbyggande.

Meta Sahlström (1951–2018) fick examen i kulturhistoria, etnologi och folk­ loristik vid Åbo Akademi år 1977. Därefter arbetade hon som amanuens vid Österbottens museum i Vasa, varefter

hon som arkivarie var med och skapade det Österbottniska Traditionsarkivet i Vasa, vilket numera drivs av Svenska Litteratursällskapet. Meta Sahlström var en ofta anlitad expert på österbottniskt folkliv och lokala traditioner.

Morgan Stenberg är museipedagog och programsamordnare vid Piteå museum sedan 2014. Han är språk- och musikpedagog, röstpedagog och dirigent, utbildad vid Luleå tekniska universitet.

Verksam som lokalhistoriker med ett brinnande intresse för historisk kuriosa och historiens avigsidor. Han medverkar tillsammans med Emeli Elfving och Sture Berglund i artikeln ”Labyrinter i Norrbotten”.

Christer Westerdahl är fil.lic i arkeologi vid Stockholms universitet och har varit verksam som lärare och forskare i maritim arkeologi i bl.a. Köpenhamn och Kristiansand och Trondheim i Norge. Han pensionerades 2015 som professor i maritim arkeologi från NTNU – Norges teknisk-naturvitenskaplige universitet i Trondheim. Han har givit ut ett stort antal vetenskapliga arbeten, bl.a. Norrlandsleden I–III (1987–2014), The Significance of Portages (2006), A Circumpolar Reappraisal (2006) och Livets och dödens labyrint (2016). Westerdahl är korresponderande ledamot i Kungl. Skytteanska Samfundet.

jungfrudanser

–

myt och verklighet

85

KUNGL. SKYTTEANSKA SAMFUNDETS HANDLINGAR ACTA REGIÆ SOCIETATIS SKYTTEANÆ nr 80 Redaktör: Roger Jacobsson Skriftserien Skytteanska Samfundet har sedan 1961 gett ut vetenskapliga böcker och skrifter. Nedan redovisas Samfundets samlade skriftserie.

1. Innehåller följande artiklar: Wijnbladh, Mauritz, Skytteanska Samfundet. – Dahlstedt, Karl-Hampus, Om namn på kraftstationer i Norrland – Jirlow, Ragnar & Wahlberg, Erik, Jordbruket i Tornedalen genom seklen. – Lundgren, P. G., Medicinska högskolans i Umeå tillkomst. – Thomasson, Lars, De svenska lapparna och renskötseln i Sverige. Bibliografiska anteckningar för åren 1950–59. – Rasmusson, Nils Ludvig, Svenska akademiens medalj över Johan Skytte. Umeå 1961.

2. Innehåller följande artiklar: Hjelmstedt, Lennart, Pelle Molins berättarstil. – Isaksson, Olov, Byalag och bygdegemenskap.

– Rosander, Göran, Säsongarbetsvandringar i Övre Norrland. – Rosander, Göran, Hjortfänge i Lappmarken. – Ågren, Katarina och Per-Uno, Pilati dom. – Westin, Gunnar och Ågren, Per-Uno, Folkmåls- och Folkminnesundersökningen i övre Norrland (FFÖN) 1954–1963. Umeå 1963.

3. Bergling, Ragnar, Kyrkstaden i övre Norrland. Kyrkliga, merkantila och judiciella funktioner under 1600- och 1700-talen.

Umeå 1964.

4. Carli, O., Ångermanlands bibliografi. Förteckning över litteratur utkommen före 1940. Umeå 1965.

5. Isaksson, Olov, Bystämma och bystadga. Organisationsformer i övre Norrlands kustbyar. Umeå 1967.

6. Nordsvensk forntid. Red. Hans Christiansson och Åke Hyenstrand. Umeå 1969.

7. Königsson, Lars-König, Traces of Neolithic Human Influences Upon the Landscape. Development at the Bjurselet Settlement, Västerbotten, Northern Sweden. With an archæological introduction by Hans Christiansson. Umeå 1970.

8. Lepiksaar, Johannes, The Analysis of the Animal Bones From the Bjurselet Settlement, Västerbotten, Northern Sweden.

With an introduction by Hans Christiansson. Umeå 1975.

9. Jonsson, Ingvar, Jordskatt och kameral organisation i Norrland under äldre tid. Umeå 1971.

10. Thomasson, Lars, De svenska samerna och renskötseln i Sverige. Bibliografiska anteckningar för åren 1960–69. Umeå 1971.

11. Nordberg, Erik, Källskrifter rörande kyrka och skola i den svenska lappmarken under 1600-talet. Umeå 1973.

12. Borgegård, Lars-Erik, Tjärhanteringen i Västerbottens län under 1800-talets senare hälft. En studie av produktion och transporter med särskild hänsyn till Ume- och Vindelälvens dalgångar. Umeå 1973.

13. The Nordic Languages and Modern Linguistics 2. Edited by Karl-Hampus Dahlstedt. Proceedings of the Second International Conference of Nordic and General Linguistics, University of Umeå June 14–19, 1973. Umeå 1975.

14. Hellbom, Algot, Saköresbok för Medelpad 1541–1609. Umeå 1976.

15. Petrus Læstadius’ Journaler: I. Journal för första året af hans tjenstgöring såsom missionaire i Lappmarken. Stockholm 1831. Facsimileutgåva 1977. II. Fortsättning af Journalen öfver missionsresor i Lappmarken, innefattande åren 1828– 1832. Stockholm 1833. Facsimileutgåva 1977. III. Kommentarer och register till Petrus Læstadius’ Journaler. Umeå 1977.

16. Liljenäs, Ingrid, Allmänningsskogarna i Norrbottens län – deras betydelse för det enskilda jord- och skogsbruket. Umeå 1977.

17. Arell, Nils, Rennomadismen i Torne lappmark – markanvändning under kolonisationsepoken i fr.a. Enontekis socken.

Umeå 1977.

18. Nordberg, Perola, Ljungan. Vattenbyggnader i den närings-

86

jungfrudanser

–

myt och verklighet

geografiska miljön 1550–1940. Umeå 1977.

19. Hellbom, Algot, Medelpads gräns mot Jämtland från medeltid till nutid. Umeå 1977.

20. Tellhammar, Ingrid, Predikstolsmakare och predikstolskonst före 1777 i norra Hälsingland, Medelpad och Ångermanland.

Umeå 1978.

21. Thomasson, Lars, De svenska samerna och renskötseln i Sverige. Bibliografiska anteckningar för åren 1970–74. Umeå 1979.

22. Audén, Bengt, Bottniska personnamn. Frekvenser i skattelängder från mitten av 1500-talet. Umeå 1980.

23. Pettersson, Olof Petter, Gamla byar i Vilhelmina, I–IV. Stockholm–Uppsala 1941–1960. Facsimileutgåva i två band.

Umeå 1982. Med en levnadsteckning över författaren av Karl-Hampus Dahlstedt och en bebyggelsehistorisk essä av Magnus Mörner.

24. Thomasson, Lars, De svenska samerna och renskötseln i Sverige. Bibliografiska anteckningar för åren 1975–1980. Umeå 1982.

25. Luleå stift 1904–1981. Församlingar och prästerskap. Luleå 1982.

26. Språkhistoria och språkkontakt i Finland och Nord-Skandinavien. Studier tillägande Tryggve Sköld den 2 november 1982. Umeå 1982.

27. Berättelser om samerna i 1600-talets Sverige. Facsimileutgåva av de s.k. prästrelationerna m.m., först publicerade av K. B. Wiklund 1897–1909. Med företal av Phebe Fjellström och efterskrift av Israel Ruong.

28. Hülphers, Abraham, Samlingar til en Beskrifning öfwer Norrland. Första Samlingen om Medelpad, Westerås 1771, samt Fierde Samlingen om Ångermanland, Westerås 1780.

Facsimileutgåva utgiven i Umeå 1985. Med en efterskrift av Gösta Berg.

29. Utterström, Gudrun, Släktnamn. Tillkomst och spridning i norrländska städer. Umeå 1985.

30. Litteratur om Västernorrlands län. En bibliografisk förteckning över litteratur om Ångermanland 1941–1975 och om Medelpad t.o.m. 1975, sammanställd av Ada Marcusson, Umeå 1986.

31. Dahlstedt, Karl-Hampus, Från Quartier Latin till Grisbacka.

Ett urval artiklar i språkvetenskapliga och andra ämnen samt Karl-Hampus Dahlstedts bibliografi 1936–1986 av Karin Snellman i samarbete med författaren. Umeå 1987.

32. Egerbladh, Inez, Agrara bebyggelseprocesser. Utvecklingen i

Norrbottens kustland fram till 1900-talet. Umeå 1987.

33. Sörlin, Sverker, Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet. Stockholm 1988.

34. Bäcklund, Dan, I industrisamhällets utkant. Småbrukets omvandling i Lappmarken 1870–1970. Umeå 1988.

35. Hasselhuhn, Abraham Roland, Om Skytteanska Scholan i Lycksele Lappmark. Sundsvall 1851. Facsimileutgåva utgiven i Umeå 1988. Med en efterskrift av Roger Jacobsson.

36. Wikmark, Gunnar, Edvard Rhén, Lapplandspräst och Upplandsprost. Umeå 1989.

37. Moritz, Per, Fjällfolk, Livsmönster och kulturprocesser i Tärna socken under 1800- och 1900-talen. Umeå 1990.

38:A Människor & föremål. Etnologer om materiell kultur. Red. av Alf Arvidsson, Kurt Genrup, Roger Jacobsson, Britta Lundgren, Inger Lövkrona. Festskrift till Phebe Fjellström den 30 juni 1990. Stockholm 1990.

38:B Phebe Fjellströms Tryckta skrifter 1952–1990. En bibliografi sammanställd av Roger Jacobsson. Umeå 1990.

39. Arvidsson, Alf, Sågarnas sång. Folkligt musicerande i sågverkssamhället Holmsund 1850–1980. Umeå 1991.

40. Liliequist, Marianne, Nybyggarbarn. Barnuppfostran bland nybyggare i Frostvikens, Vilhelmina och Tärna socknar 1850–1920. Umeå 1991.

41. Ehrenmalm, Arvid, Resa Igenom Wäster-Norrland Til Åsehle Lappmark, Anstäld Uti Julii Månad 1741. Stockholm 1743.

Facsimileutgåva (under utgivning). Med en efterskrift av Roger Jacobsson.

42. Erixon, Per-Olof, Ett spann över svarta ingentinget. Linjer i Thorsten Jonssons prosakonst. Stockholm 1994.

43. Olsson, Björn, Den bildade borgaren. Bildningssträvan och folkbildning i en norrländsk småstad. Stockholm 1994.

44. Layton, Ian (red.), Då, nu och sedan. Geografiska uppsatser till minnet av Ingvar Jonsson. Umeå 1995.

45. Baudou, Evert, Norrlands forntid – ett historiskt perspektiv.

Umeå 1995.

46. Tedebrand, Lars-Göran, Strömming och demografi. Familj och hushåll i bottnisk kustbygd 1650–1950. Umeå 1995.

47. Baudou, Evert (red.), Att leva vid älven. Åtta forskare om människor och resurser i Lule älvdal. Bjästa 1996.

48. Jacobsson, Roger och Öquist, Gunnar (red.), Vetenskapens rymder. Perspektiv och visioner. Forskare reflekterar. Umeå, Stockholm 1997.

49. Pettersson, Helena, Från kulturförening till kunglig veten-

skapsakademi. Kungliga Skytteanska Samfundet 1956–1967.

En översikt. Umeå 1998.

50:A Tedebrand, Lars-Göran, Historia och demografi. Valda texter samt Lars-Göran Tedebrands tryckta skrifter 1969–1999. En bibliografi. Umeå 1999.

50:B Lars-Göran Tedebrands tryckta skrifter 1969–1999. En bibliografi. Sammanställd av Roger Jacobsson. Umeå 1999.

50:C Lars-Göran Tedebrands tryckta skrifter 1999–2004. En bibliografi. Sammanställd av Roger Jacobsson. Umeå 2004.

51. Mårald, Erland; Nordlund, Christer; Pitkä-Kangas, Lari and Åkerberg, Sofia (eds.), Nature Improved? Interdisciplinary Essays on Humanity’s Relationship With Nature. Umeå 1999.

52. Öhman, Anders (red.), ”Rötter och rutter”. Norrland och den kulturella identiteten. Umeå 2001.

53. Nordlund, Christer, Det upphöjda landet. Vetenskapen, landhöjningsfrågan och kartläggningen av Sveriges förflutna, 1860–1930. Umeå 2001.

54:A Linnæus, Carl, Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732.

Vol. I: Dagboken. Utgiven efter handskriften av Algot Hellbom, Sigurd Fries och Roger Jacobsson. Umeå 2003.

54:B Linnæus, Carl, Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732.

Vol. II: Kommentardel. Utgiven med kommentarer och register av Ingegerd Fries och Sigurd Fries. Redaktör Roger Jacobsson. Under medverkan av Ingvar Berg, Dan Bäcklund, Phebe Fjellström, C. E. Jarvis, Bengt Jonsell, Tryggve Sköld, och med Linnés egna skrivelser och anteckningar i samband med resan. Umeå 2003.

54:C Linnæus, Carl, Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732.

Vol. III: Facsimileutgåva. Utgiven av Roger Jacobsson och Sigurd Fries. Umeå 2005.

55. Nordlund, Christer (red.), Livsföreställningar. Kultur, samhälle och biovetenskap. Umeå 2004.

56. Jacobsson, Roger (red.), Så varför reser Linné? Perspektiv på Iter Lapponicum 1732. Umeå/Stockholm 2005.

57. Engelmark, Roger; Larsson, Thomas B. och Rathje, Lillian (red.), En lång historia … Festskrift till Evert Baudou på 80-årsdagen. Umeå 2005.

58. Mulk, Inga-Maria & Bayliss-Smith, Tim, Rock Art and Sami Sacred Geography in Badjelánnda, Lapponia, Sweden. Sailing Boats, Anthropomorphs and Reindeer. Umeå 2006.

59. Grundberg, Leif, Medeltid i centrum. Europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kulturmiljöer.

Umeå 2006.

jungfrudanser

–

myt och verklighet

87

60. Frånberg, Per; Sköld, Peter och Axelsson, Per (red.), Från Lars Thomassons penna. Bibliografiska anteckningar 1956–2006.

Umeå 2007.

61. Lassila, Mauno och Liljenäs, Ingrid (red.), Med Linné i norr.

Förändringar i natur och kultur från 1700-tal till våra dagar.

Umeå 2007.

62. Rosenqvist, Claes, Artister i norr. Bottnisk och nordnorsk teater och underhållning på 1800-talet. Umeå 2008.

63. Hansson, Heidi and Lundström, Jan-Erik (eds.), Looking North. Representations of Sámi in Visual Arts and Literature.

Umeå 2008.

64. Jacobsson, Roger, Typographic Man: Medielandskap i föränd­ ring – Studier i provinsens tryckkultur. Umeå 2009.

65. Mårald, Erland och Nordlund, Christer (red.), Kamerajägaren: Stig Wessléns skildringar av naturen och det samiska. Umeå 2010.

66. Eriksson, Madeleine, (Re)producing a periphery – popular representations of the Swedish North. Umeå 2010.

67. Edlund, Lars-Erik, Morfars karta visar vägen. Ett urval språkvetenskapliga texter 1979–2013. Festskrift tillägnad professor Lars-Erik Edlund på 60-årsdagen den 16 augusti 2013. Redigerad av Roger Jacobsson. Umeå 2013.

68. Nordin-Hennel, Ingeborg, Alfhild Agrell – rebell, humorist, berättare. Umeå 2014.

69. Södergård, Margareta; Burvall, Asta; Nordman, Marianne; Lund­mark, Staffan och Lillas, Alice, Dansminnen: Ungdomsdanserna i Österbotten och Västerbotten från 1940-tal till 1970-tal, Bottniska studier 1. Vasa/Umeå 2015.

70. Lundström, Ulf, Bebyggelsenamn i Bureå, Burträsks och Lövångers socknar i Skellefteå kommun jämte studier av huvudleder och nybyggesnamn. Umeå 2015.

71. Ehrström, Peter och Eriksson, Madeleine (red.), Bottniska trästäder, Bottniska studier 2. Vasa/Umeå 2015.

72. Tegengren, Gunilla, Sverige och Nordanlanden: Förvaltning och nordlig expansion 1250–1550. Umeå 2015.

73. Sjögren, David och Westberg, Johannes (red.). Norrlandsfrågan: Erfarenheter av utbildning, bildning och fostran i nationalstatens periferi. Umeå 2015.

74. Olsson, Birger, Dina och Shekem i Barsta: Ett fiskekapell i Höga kusten från 1600-talet och dess takmålningar. Umeå 2015.

75. Ekberg Mayvor; Straarup Jørgen; Björkgren Mårten; Herberts Kjell och Strandberg Ida, Lika som bär? Det religiösa landskapet i Hortlax och Nykarleby. Bottniska studier 3.

88

jungfrudanser

–

myt och verklighet

Vasa/Umeå 2016.

76. Andersson Daniel; Edlund Lars-Erik; Haugen Susanne och Westum, Asbjørg (red.), Studier i svensk språkhistoria 13.

Historia och språkhistoria. Umeå 2016.

77. Edlund Lars-Erik; Strzelecka Elzbieta; Andersson Thorsten (red.), MellanNorrland i centrum: Språkliga och historiska studier tillägnade professor Eva Nyman. Umeå 2017.

78. Edlund Lars-Erik och Nordman Marianne (red.), Språkmöten i Västerbotten och Österbotten. Bottniska studier 4, Vasa/ Umeå 2017.

79. Från King Alfred till grangenomet – 50 år av växtforskning i Umeå 1967–2017. Redigerad av Stefan Jansson. Umeå 2018.

80. Jungfrudanser - Myt och verklighet. Om labyrinter i norr.

Redigerad av Roger Jacobsson. Vasa/Umeå 2018.

Distribution: Original, Umeå: 1–12, 14–22, 24, 26–27, 29–30, 32, 34–37, 38:B, 41, 44–45, 47, 49, 50:A, 50:B, 50:C, 51, 52, 53, 54:A, 54:B, 54:C, 55, 57–80 Almqvist & Wiksell International, Stockholm: 13, 39–40 Två Förläggare Bokförlag, Umeå: 23, 28, 31 Luleå stiftsråd, Luleå: 25 Carlsson Bokförlag, Stockholm: 33, 38:A, 42–43, 48, 56, 64, Johan Nordlander-Sällskapet, Umeå: 46

jungfrudanser

–

myt och verklighet

89

SVENSK-ÖSTERBOTTNISKA SAMFUNDET r.f.

Svensk-Österbottniska Samfundet har fram till hösten 2014 publicerat sammanlagt 71 volymer. Skrifterna är fördelade på tre serier, Arkiv för svenska Österbotten (i förteckningen Arkiv, med nummer och tryckår), Österbottnisk Årsbok (ÖÅ med årtal) samt Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet. För enkelhetens skull finns efter 2002 endast en löpande skriftserie.

Arkiv för svenska Österbotten Band I, Häfte 1–2. Tegengren Jacob, Minnen från heden tid och lämningar av heden kult i Vörå. Berghell Hugo, Klimpgraniten på Grötberget i Vindala. Karsten T. E., Om Östersjöländernas äldsta folk- och ortnamn.

Band I, Häfte 3–4. Backman Wold., Ett bidrag till kännedom om nationalitetens inverkan på befolkningens i Syd-Österbotten demografiska karaktär. Näse Joh., Finlandssvenskarna i Amerika. Hedman Karl, Släkten Bladh. Ringbom A-L., Bidrag till Kristinestads gamla kyrkas historia.

Band II, Häfte 1. Tegengren Jacob, Gravfältet på Lågpeltkangas i Vörå. Backman Wold., Tvenne Nykarleby-studier. Jurvelius Björn, Bidrag till kännedom om adventivfloran i Vasa.

Band II, Häfte 2–3. Estlander Ernst, Biblioteket i ett prästhem 1700-talet. Krook Ragnar, En enkät med skolungdom i Vasa angående beundrade historiska personligheter. Tegengren Helmer, Några försök att i Österbotten upprätta ädlare bergverk under förra hälften av 1700-talet.

Band III. Högnäs Hugo, Sytning och arvslösen i den folkliga sedvänjan uti Pedersöre och Nykarlebybygden 1810–1914. 1938.

Band IV. Ostrobothnia Australis 1924–1944. 1944.

Band VIII. Krook Ragnar: Vasa Svenska Lyceum 1874–1949.

1949.

Årsböcker 1945–2001 1945

1946–47

Mellberg Walter, Svensk-Österbottniska Samfundet 1920–1945. Pensar Lennart, Ernst V. Knape. En österbottnisk diktare. Aspelin J. R., Minnen från Wasa Gymnasium. Åkerblom K. V., Bokspridare i Vasa och dess omgivning i äldre tider. Tegengren Jacob, En blick på Sydösterbotten, särskilt Vörå under järnåldern. Lingonblad Birger, Iakttagelser och intryck från Muonio och Enontekis lappmarker.

Bruun Otto, A. A. Levón och hans fabriksanläggning

på Alkula. Ehnholm Gunnar, En undersökning av den österbottniska sillen. Widlund Uno, Adventivväxter i Yxpila hamnområde. Lingonblad Birger, Paanajärvi i Kuusamo, vår förlorade pärla. Lingonblad Birger, Sommarexkursioner på Åland.

1948 Appelgren Arne, Om fotograferna i 1860- och 1870talets Vasa. Lindberg Else, Katalog över böcker tillhörande Läsesällskapet i Gamlakarleby. Åkerblom K. V., Riksdagsmän från Södra Österbotten under svenska tiden. Åkerblom Bror, Gullans, Mattans, Vitans – en grupp österbottniska hemmansnamn.

1949–50 Tegengren Jacob, Observationer över ett antal fågelarter ägnade särskilt deras sång. Lingonblad Birger, Färder i höga norden. Åström S-E., Ur den pedagogiska diskussionen i Österbotten under 1700-talet.

Nikander Gabriel, Uppmätnings- och avbildningsarbetet i vöråbyarna Andiala och Jörala sommaren 1949.

1951–52 Krook Tor, Anders Chydenius, samhällsreformator och församlingsherde. Bruhn Karl, Zachris Topelius och Mathilda Christina Lithén. Lingonblad Birger, Något om vargen, fjällräven, lon och skrikörnarna. Malmberg M. & Bäck R., Nya växtfynd i Vasa.

1953–55 *) Åkerblom Bror, K. V. Åkerblom (1877–1954) En minnesteckning. Ingo Martin, Den gamla byn. Ingo Martin, En arbetsuppgift som försvunnit. Rosenholm Gunnar, Bondstugans traditionella inredning i Solf.

Willner Sven, Finns det en österbottnisk tradition i finlandssvensk litteratur. Rundt Joel, Jarl Hemmers lyriska och etiska diktning. Krokfors Hjalmar, Tröskdag. Malmberg Martin, Intressanta växter. Klockars Selim, Kurs i växtkännedom i Lappfjärd. Klockars Bertel, Fåglarna i det sydösterbottniska kustlandet.

1956 Helenelund Tea, Holländsk konst i Hedmanska samlingarna. Appelgren Arne, Framdukat på bord och framställt i skåp i Österbottens museum. Klockars

90

1957 *)

1958

1959 1960

1961–62

1963

jungfrudanser

–

myt och verklighet

Birgit, Om kristendomens införande i södra Österbotten. Ahlskog Holger, Österbottnisk glashandel under förra hälften av 1800-talet. Mannil Ragnar, Slagsmålet vid Andtohlis grind i Mäkipä. Hovilainen-Husgafvel Erla, ”En visa vill jag sjunga…”. Rosenholm Gunnar, Handeln på Vasa torg i gången tid. Estlander Carl, Wasa Teater. Lingonblad Birger, Resor i Karelen.

Nordström Göran, En återblick på fågelringmärkningen i Finland. Klockars Bertel, Huru folk flyttat i Kronoby.

Jern Levi, Märkesmän i Korsholm under svunnen tid.

Schalin Teodor, Konstälskaren John Dahl. Mitts Ernst Aug., John Dahl som pedagog. Appelgren Arne, Vasa i gången tid. Två hittills okända beskrivningar. Westman Tor-Leif, Storskär, 1500-talets Kirkegårdsskär. Stormbom N. B., De litterära konsolideringstendenserna i Svensk-Finland. Lindström L. J., Tobak och hälsa.

Mitts Ernst Aug., Sundom by i Solf. Hagman Ragnar, Marins hemman i Sundom och dess tidigare ägare.

Bexar L. E., Sägner om allmogeresningen i Sundom, Solf och Malax år 1808. Sahlberg Irja, En gelbgjutare i Sundom. Bexar L. E., Några anteckningar om allmogens i Vasatrakten handel på Sverige. Backholm Börje, Från sumpmark till åkerjord. Hildén Olavi, Fågellivet på Valsörarna.

Kruskopf Erik, Wasa Teater under 40 år.

Abrahamsson Birgitta, Alfred Fahler. Ett diktaröde.

Estlander Ernst, En prästdynasti i Lappfjärd. Cygnel Ester, Alma Skog. Appel Erik, Mink lever på fisk – Skaftungfiskare på mink. Nordström Göran, Rundvandring bland natursevärdheter på Bötombergen i Lappfjärd. Klockars Bertel, Fåglarna i det sydösterbottniska kustlandet. Casén Ruben, Studier över vadarfåglarna på Rummelön invid Gamlakarleby.

Svensk-Österbottniska Samfundet 40 år.

Nyberg Paul, Alta Dahlgren, en bortglömd österbottnisk författarinna. Enckell Olof, Minnestal hållet vid avtäckningen av R. R. Eklunds byst. Holmqvist Oskar, Nykarleby museum. Beijar P-E., Finska språkelement bland ortnamnen i Korsholm. Fredriksson P. R., Den österbottniska folkhögskolan. Cappelin Eric, Salpeterns historia i Sverige och Finland. Taxell C. G., Tobisgrisslans flyttningsvägar.

Wikman K. Rob. V., Harry Schauman – en minnes-

1964

1965 *) 1966 *)

1967

1968

1969 1970

1971

teckning. (Nytryck 2014.)

Petander C-B. J., Anteckningar om österbottniskt fotfolk före år 1625. Petander C-B. J., Slaget vid Napue den 19.2.1714. Birck Erik L., Om Österbotten efter stora ofreden och vid svenska tidens slut. Estlander Carl, Wasa Teaters repertoarbok 1919–1963.

Mannil Ragnar, Woldemar Backman – en levnadsteckning.

Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregementes chefer 1629–1809. Petander C-B. J., Anteckningar om Österbottniskt fotfolk 1625–1629. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregementes uniform och utrustning 1655–1809.

Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregemente i trettioåriga kriget. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregementes fanor. Mannil Ragnar, Carl Synnerberg, skolman och filolog. Finne Jarl, Isvägstransporten över Kvarken i vinterkrigets slutskede – mars 1940. Österblad Leif, Valsörarna – ett paradis för fåglar och forskare. Gröndahl Gunnar, Sipprankan – en rymling från Östkarelen. Johansson Per Åke, Pjelaxfjärden som fågelrastplats. Ahlbäck Olav, En gränstvist i Bottnen på 1300-talet. Thors Carl-Eric, Förnamnen i svenska Österbotten förr och nu. Malmberg Martin, Ostrobothnia Australis’ naturvetenskapliga samlingar i Vasa. Ahlbäck Ragna, En österbottnisk byordning.

Petander C-B. J., Anteckningar om kungliga Österbottens infanteriregemente 1650–1660.

Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregemente under Karl XI:s tid.

Jern Kurt, Svensk-Österbottniska Samfundet 1920– 1970. Birck E. L., Om beskattningen av Österbotten under senare delen av frihetstiden. Näsman Nils, Förslag om österbottniskt biskopsstift åren 1848 och 1849. Björkqvist Heimer, Handelsflottan och dess betydelse för sysselsättningen i de svenskösterbottniska städerna åren 1815–1858. Petander C-B. J., Förteckning över tomtägare i staden Vasa år 1784.

Lehtikanto Mirjam, Carl Axel Setterberg och det nya Vasa.

Krooks Sven-Erik, Den »Souranderska silfversamlingen» i Österbottens museum. Birck Erik L., Om jordbruket med binäringar i 1700-talets Österbotten.

1972

1973

1974

1975

1976–77

1978

1979

jungfrudanser

Jones Michael, Landhöjningen i Zachris Topelius ögon. Petander C-B. J., Tre planritningar från 1700talet.

Fors Hans, Korsholmsspelet. Långgård Anna, Österbottnisk arbetsdräkt. Laurén Christer, Ett missalefragment i Vasa Lyceums bibliotek. Paul P-E., Finlands utrikeshandel och det europeiska samgåendet.

Lönnqvist Bo, Skråbockar och storvargar. Petander C-B. J., Gamla Korsholms kronohäckte af tegelsten.

Kronman A. W., En f.d. gardesjägares minnen. Petander C-B. J., Kungliga Wasa regementes soldater.

Hongell P., Ostrobothnia Australis 50 år. Johansson P. Å., Lappfjärds åmynning som fågelplats. Gröndahl G., Lappfjärds å. Malmberg M., Växtsamlare i Syd-Österbotten. Granlund E., Sälar i Bottniska viken. Anderson J-G. & Taxell C. G., Fåglarna i mellersta och södra Österbottens kustland. Klockars B., Fåglarna i det sydösterbottniska kustlandet III. Kevin P., En antiakademi. Wargh I., Dagar och år. de Geer Eric & Wester Holger, Utrikesresor, arbetsvandringar och flyttningar i Finland och Vasa län 1861–1890. Seela Jacob, En österbottnisk glasmanufaktur från 1800-talet, Berga Bruk (1797–1883).

Lönnqvist Bo, Österbottens studenter idkar folklivsforskning år 1876. Karlsson Kurt K., Pappersbruken i Jungsund och Granfors.

Nykvist Nils-Erik, Aktivism och passivt motstånd i södra Svenskösterbotten 1899–1918. Ahlbäck Ragna, Bondehandel och borgarseglation. Lundberg CarlAnders, Sanemossen, en enastående österbottnisk fågelmyr, som bör skyddas.

Hildén O. & Hurmio T. & Taxell C-G., Häckfågelstudier och sträckobservationer på Valsörarna. Haldin Ingeborg, Bönder och urmakare – Lassilaklockornas historia. Ehnholm Gunnar, Värlax. Nikula Sigrid, Johan Magnus Arenius och Beata Sofia Holmudd. Teir T. E., Wasa Aktie Bank.

Näsman Nils, Vasa Missionssyförening 100 år. Boucht Sverre, Några Björkö-minnen i ord och bild. Petander C-B. J., Den gamla stenkasärnen. Ehnholm Gunnar, Bidrag till kännedom om Särkimo, Ulot och Pudimo samt Väster- och Österören intill storskiftet i slutet av 1700-talet. Svenska Österbottens Högskoleförening r.f. 1969–1979.

1980

–

myt och verklighet

91

Klockars Ralf-Erik, 3:dje Wasa Finska Skarpskyttebataljon 1881–1902. Petander C-B. J., Krogar och krögare i Gamla Wasa.

1981–82 Petander C-B. J., Vasa ortodoxa kyrka. Miettinen Mirja, Arkeologisk verksamhet i Svensk-Österbotten 1974–1982. Federley Synnöve, Husmän och -kvinnor i 1500-talets österbottniska län. Jern Kurt, Förmedlarens roll.

1983–84 Ahlskog Holger, Wasa trivialskola 1684–1841.

An­ders­son Håkan, Undervisning och forskning.

Hannus Vidar, Lärare och studerande vid PF under 10 år. Lindgrén Samuel, Förvaltning och utrymmen. Ös­terholm Thor, Vasa övningsskola 10 år.

1985–86 *) Öhman Thomas, Ostrobothnia Australis under ytterligare 60 år. Fortelius Mikael, Människans forntid och framtid. Meinander Martin, De regionala museernas betydelse. Hägglund Denise, Jacob Tegengren och naturen. Hackman Walter, Tvenne framstående entomologer från Österbotten. Gröndahl Gunnar, Per-Åke Johansson – mästerornitologen från Kristinestad. Hästbacka Hans, Leif Österblad – miljövårdsdebattören som var före sin tid. Lindberg Per Sigurd, Släktresa samt skräpväxter. Brusewitz Gunnar, Lomdagar vid Valsörarna. Stara Gunnar & Taxell C-G., Fågelstudier på Valsörarna 1979–1984. Hästbacka Hans, Knölsvanen – nykomling i Österbotten. Lundberg C-A., Med trutar på Sanemossen. Anderson J-G. & Rajander J. & Stara G. & Wistbacka R., Fåglarna i mellersta och södra Österbottens kustland 1974–1983.

1987–88 Petander C-B. J., Kungliga Wasa regemente 1808– 1809. Andersson Håkan, Skollärare-föreningen i Wasa 1848–1852. Laurén Ulla, Om upplevelse av firmanamn. Lygdbäck V. & Rabb A., Svenska Österbottens högskoleförening r.f. verksamhet under 20 år.

1989–90 *) Andersson Katarina, Från fattigvård till modern åldringsvård. Bäck Viveca, Föreningen grundas, Hemmet inrättas, Glimtar från åren 1900–1915. Spåre Catharina, I människokärlekens tjänst 1939–1968.

Strömman Solveig, Nya hemmet 1969–1990, Administration, ekonomi och fonder 1890–1990. Söderholm Johanna, Dyrtid och nydaning 1916–1938. Baer Hans, Den bottniska regionen och dess administrativa indelning på regional nivå genom tiden. Karlsson Anders, Övre Norrlands forntid går en ljus framtid till möte.

92

1991

1992

1993

1994

jungfrudanser

–

myt och verklighet

Baudou Evert, Nya arkeologiska undersökningar i Ös­terbotten. Jern Kurt, Kring den medeltida bosättningen i Österbottens kustland. Fjellström Phebe, Nordsvensk kultur ur bottniskt perspektiv. Krooks S-E., Om allmogebebyggelsen i Österbotten med särskild hänsyn till likheter i Västerbotten. Storå Nils, Sälrodd, bräddlöpning och långfärd. Kring fångstkulturen i Kvarkenområdet. Nykvist N-E., Vintertrafik över Kvarken. Wester Holger, Finländsk migration i Mittnorden. Nyström K-E., Svenska Tornedalen – konfliktområde under mellankrigstiden? Brännström Anders, Svenskt-finskt samarbete.

Språket i vardagen. Bäckman Gunnar, Tvåspråkigheten porträtterad. Finnäs Fjalar, Är svenskösterbottningen välutbildad? Herberts Kjell, Föreningar, språk och idealism. Holmvik Åsa, Hur deltar österbottningarna i politiken? Höglund M. & Laurén Ch., Simultantolkning vid stadsfullmäktige i Vasa och i Jakobstad.

Strömman Solveig, Tvåspråkighet i företag i Vasa.

Vesterbacka Siv, Att lära sig genom språkbad.

Ekonomin i samhället. Forss Mikael, Du nya sköna marknadsekonomi. Weijola Tore, Finns det plats på hyllan? Kock Sören, Behövs en annorlunda strategiprocess inom den industriella marknaden? Lindqvist L-J., Forskning i marknadsföring av turismtjänster – ett österbottniskt perspektiv. Almqvist Anders, Konkurrens och samordning på hälsans marknad. Nykvist N-E., Sällskapet Svenska Odlingens Befrämjare r.f.

1892–1992.

Undran inför undervisningen. Holmström Åke, Konturer till en didaktik. Stormbom Jarl, Didaktiken i tiden – synpunkter på didaktikens uppkomst och utveckling.

Sjöberg Jan, Didaktiken – en utmaning för pedagogiken? Malmberg L-E., Liten blir stor – men hur?

Hansén S-E., Läroplaner och språkkulturella särdrag.

Hansén S-E., Ämnesdidaktiken som tvärvetenskapligt forskningsproblem. Uljens Michael, Skoldidaktik – mot en förståelse av det pedagogiska handlandet i skolan. Sundqvist Rolf, Studerandeuppfattningar om läraryrket. Wenestam C-G., Inlärning och minnesbehållning samt några pedagogiska implikationer. Uljens Michael, Undervisning i inlärningsteoretisk belysning.

Ostrobothnia Australis 70 år. Hästbacka Hans, Före­ ningen jubilerar. Öhman Thomas, Museets utrymmes-

1995 1996 1997

1998

1999 2000

2001

fråga. Lithén H-O., Det naturvetenskapliga museets pedagogiska betydelse. Österblad Ulrica, Ostrobothnia Australis’ månadsmöten. Hortans S. & Öhman B., Bror Petterssons boksamling. Kvist Gösta, Växter i Centrallunden i Vasa. Hudd Richard, Abborren i Kvarken. Brusewitz Gunnar, Den hemlighetsfulla nattseglaren. Ulfvens Johan, Skärgårdsfaunans segrare – och några förlorare. Hästbacka Hans, Jarl-Gunnar Anderson – ringmärkare i fyrtiotre år. ”För Österbotten” Svensk-Österbottniska Samfundet 1920–94.

Resan hemifrån hem. Rapport från ett emigrationsseminarium.

Strömman Solveig, ”Ge mig en kalvo och några liuskor!” Svenska och finska på arbetsplatser i Vasa.

Backman Christina, Symbol eller verklighet, en Kristinestadsvy från 1860.

Vi österbottningar – och förvaltningens reformer.

Ahlbäck Olav, Österbottnisk medeltid. Jern Kurt, Om den statliga regionförvaltningen i Österbotten genom tiderna. Westergård Tom, Den allomfattande centralmakten 90-talets regionförvaltningsreformer.

Lindell Paul, Kvarkensamarbete i 25 år. Backspegel – framtidsperspektiv. Tematisk förteckning över artiklar införda i Svensk-Österbottniska Samfundets skrifter 1921–1998.

Det svenskösterbottniska lyftet, Svenska Österbottens högskoleförening 30 år.

Jacob Tegengren – poet, arkeolog, ornitolog…

Huldén Lars, Trädsymbolik i Jacob Tegengrens diktning. Hägglund Denise & Östman Catharina & Hård Gunnar & Sundgren Tatiana, Vad har Jacob Tegengren att säga dagens människa? Ek Birgitta, Tegengren-tankar. Westman Martin, Möte med gammal poet. Wargh Gunnel, Jacob Tegengrens 125 års minne. Miettinen Mirja, Jacob Tegengren som arkeolog. Ambrosiani Björn, Gjuteriprodukter i Vörå från folkvandringstid till vendeltid. Klemets Tomas, Jacob Tegengrens fågeliakttagelser 1932–1955. Öling Leif, ”Det bleve visst en bok” – Om Jacob Tegengrens fågelskriverier.

Liljeström Erik, Jacob Tegengren och hembygden.

Samarbetet mellan Jacob Tegengren och Verner Rasmus.

Mötesplats – en litteraturantologi.

Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet 27 *) Petander C-B. J., Kungliga Österbottens regemente under Karl XII:s tid. 1971.

29 Petander C-B. J., Kungliga Österbottens regemente 1723– 1771. 1973.

32 Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregemente under Gustaf III:s tid. 1975.

33 Petander C-B. J., Kungliga Österbottens regemente under slutet av svenska tiden. 1978.

36 Petander C-B. J., Två bortglömda österbottniska bataljoner.

1980.

40 *) Klockars Ralf-Erik, Gardesbataljonen 1918–1934. 1985.

42 Nykvist Nils-Erik, Sextiettan, Infanteriregemente 61 1941– 1944. 1986. (Ny upplaga 2005.)

44 *) Blomqvist Marianne, Från tillnamn till släktnamn i österbottnisk allmogemiljö. 1988.

48 Hansén S-E. & Laurén Christer (red.), Finlandssvenskans framtid. Rapport från en språkvårdskonferens. 1992.

50 Hästbacka Hans & Brusewitz G., Bodéns & Stenbäcks ornitologiska anteckningar. 1992.

52 Nybond Gunnar (red.), Lokalhistorisk bibliografi över svens­ka Österbotten. 1993.

58 Nordman Anna-Maria, Vardagen i Vasa våren 1918. 1998.

59 Herberts Kjell & Laurén Christer, Urbes linguas suas habent, (tre tvåspråkiga städer). 1998.

60 Maalax Församblings SKRIFT-BOOK Ifrån ANNO 1667.

1999.

63 West Kurt A., Från allmogemagi till hjärtkirurgi – om läkekonsten genom tiderna i svenska Österbotten. 2000.

65 Villstrand Nils Erik, Landet annorlunda – uppsatser om Österbottens historia. 2001. 2001.

66 Laurén Christer & Borotinskij Boris, Språket, människans dotter, Människan, språkets dotter (Lingua, filia hominis, Homo, filius linguae) – Essäer på olika språk om språk och

jungfrudanser

–

myt och verklighet

93

kultur. 2002.

Vasa svenska lyceum. Forna Wasalyceisters matrikelkommitté, Elevmatrikel 1874–1974. Hannus Vidar, Vasa svenska lyceum 1949–1974. En gammal pojkskolas sista kvartssekel.

2003.

68 Hummelstedt Eskil, Jöns Buddes härkomst. Om österbottnisk dialekt från 1400-talet. (Utgiven och kommenterad av Christer Laurén & Kristina Nikula.) 2004.

69 Sahlström Meta & Lygdbäck Vivan (red.), Visst gick också du i Flickis? Minnen 1857–1974 från Wasa svenska fruntimmersskola, Vasa svenska flickskola, Vasa svenska flicklyceum. 2007.

70 Nordman Marianne (red.), Svenskans beskrivning 29/2007.

Förhandlingar vid Tjugonionde sammankomsten för svenskans beskrivning. 2008.

71 Nordman Marianne, Allting är en spegling. Jarl Hemmers poesi och prosa i ett språkligt återsken. 2013.

72 Södergård Margareta, Burvall Asta, Nordman Marianne, Lundmark Staffan och Lillas Alice, Dansminnen. Ungdomsdanserna i Österbotten och Västerbotten från 1940-tal till 1970-tal. Bottniska studier 1, Vasa/Umeå 2015.

73 Ehrström Peter och Eriksson Madeleine (red.), Bottniska trästäder. Bottniska studier 2, Vasa/Umeå 2015.

74 Ekberg Mayvor, Straarup Jørgen, Björkgren Mårten, Herberts Kjell och Strandberg Ida, Lika som bär? Det religiösa landskapet i Hortlax och Nykarleby. Bottniska studier 3, Vasa/Umeå 2016.

75 Edlund Lars-Erik och Nordman Marianne (red.), Språkmöten i Västerbotten och Österbotten. Bottniska studier 4, Vasa/Umeå 2017.

67

*) upplagan slut Publikationer kan beställas från info@samfundet.fi

Grundtyp fรถr den klassiska labyrinten.

Efter John Kraft

bottniska studier 5

Jungfrudanser – Myt och verklighet. Om labyrinter i norr är den femte volymen i skriftserien Bottniska studier. Boken innehåller bidrag som utgår från de föreläsningar som hölls vid seminariet ”Labyrinter/Jungfrudanser i norr” hösten 2016 på Academill i Vasa. Seminariet arrangerades i samverkan mellan Svensk-Österbottniska Samfundet, Vasa och Kungl. Skytteanska Samfundet, Umeå.

Jungfrudanser, det vill säga olika slags labyrintfigurer, är exempel på fasta fornlämningar i naturen som bär på spår efter mänsklig verksamhet. Dessa labyrinter som lätt kan observeras då de ofta ligger i öppen dager i naturlandskapet, har under lång tid varit föremål för allehanda tolkningar, förklaringar och diskussioner. Det har livligt spekulerats kring frågor om när jungfrudanserna anlades, av vem och varför de anlades – vilken funktion och användning hade de egentligen i samtiden. I Österbottens kustland, där forskningen har varit särskilt livaktig pekar många rön på att de äldsta jungfrudanserna kan ha byggts på 1300-talet. Men buden är många. Ännu är inte sista ordet sagt.

De gåtfulla stenfigurerna fortsätter att fascinera. De tycks bära på hemligheter.

Medverkande är: Pentti Risla, Christer Westerdahl, John Kraft, Meta Sahlström, Sture Berglund, Mikael Herrgård, Emeli Elfving och Morgan Stenberg.

Boken är redigerad och med en inledning av docent Roger Jacobsson, Umeå, och med ett förord av preses Lars­Erik Edlund, Umeå och preses Kjell Herberts, Vasa.

Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar Acta Regiæ Societatis Skytteanæ nr 80

Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet nr 76

ISSN 0560-2416

ISSN 0473-8063

ISBN 978-91-86438-63-0

ISBN 978-951-98972-9-5

D E MO

9

789186 438630

D E MO

9

789519 897295