Lika som bär?

bottniska studier 3 Mayvor Ekberg, Jørgen Straarup, Mårten Björkgren, Kjell Herberts och Ida Strandberg

Lika som bär? Det religiösa landskapet i Hortlax och Nykarleby

bottniska studier 3

bottniska studier 3

Björkgren, Kjell Herberts och Ida Strandberg

?

Svensk-Österbottniska Samfundet r.f., vars hemort är Vasa, grundades 1920 för att främja svensk kultur och särskilt vetenskap, litteratur och konst i svenska Österbotten. Samfundet för­ verkligar sitt syfte genom att understöda studier och forskning samt litterär och konstnärlig verksamhet. Svensk­Österbottniska Samfundets grundare, konsul Harry Schauman, bildade år 1928 en stiftelse i syfte att stödja samfundet. Förutom det bidrag Harry Schaumans Stiftelse årligen ställer till samfundets förfogande delar samfun­ det ut medel ur egna eller förvaltade fonder.

Norrbotten och Österbotten kan ses som sammans, har befolkats parallellt och de till 1809 ingick de i samma stat och unde är det att regionerna efter två å Kungl.sannolikt Skytteanska Samfundet utveckling tillhör samma ”religiösa lands Målsättning

Samfundet, 1956, fåttkyrka sitt namn Vadgrundat betyder trosom och i en tid som sä till minne av den om Norrlands andliga odling högt förtjänte Johan Skytte, riksråd, guvernöroch kyrkans Trosuppfattningar, attityder och president, har till uppgift att stödja och i Hortlax o intervjuer och enkäter gjorda främja såväl den vetenskapliga forskningen nad? Eller är de lika som bär? Fem religi som den andliga odlingen i allmänhet i Norr­ land genom

”Den väl genomförda undersökningens r

• att utgöra ett för stödorgan i Norrland bara dem för som vill lärabefint­ känna det reli liga ochterna, tillkommande institutioner och organ utan också för alla dem som vill få på den andliga odlingens område

på det kulturella och samhälleliga områd

• att i Norrland anordna föredrag och föreläs­ regioner som tidigare hört samman, men ningar i vetenskapliga ämnen

starka impulser även från annat håll.”

• att i sina handlingar befordra framstående vetenskapliga verk till trycket, samt attemeritus även Ur professor och biskop Gustav annorledes stödja vetenskaplig forskning, sär­ skilt sådan av norrländskt intresse

Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar Acta Regiæ Societatis Skytteanæ nr 75

Skrifter u

ISSN 0560-2416

ISSN 047

ISBN 978-91-86438-55-5

ISBN 978

D E MO

9

789186 438555

D

9

7895

lika som bär?

Mayvor Ekberg, Jørgen Straarup, Mårten Björkgren, Kjell Herberts och Ida Strandberg

Lika som bär? Det religiösa landskapet i Hortlax och Nykarleby

Bottniska studier 3

Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar

Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet nr 74

Acta Regiæ Societatis Skytteanæ nr 75

ISSN 0473-8063

ISSN 0560-2416

ISBN 978-952-69130-4-9

978-91-89244-02-3 © Utgivarna Grafisk form och omslag: Crealio Design, Ove Lillas Illustrationer: Monica Lodnert Foto: Jørgen Straarup (Hortlax) och Ove Lillas (Nykarleby)

Innehåll Gustav Björkstrand Förord

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

8

Mårten Björkgren 1. Inledning Bakgrund till studien Nykarleby – lyckligast i Finland? Undersökningarnas genomförande Förarbetet, intervjuerna och enkätundersökningen i Hortlax Och i Nykarleby Hortlax- och Nykarlebyborna Forskare intresserar sig för religiös förändring

11 11 13 14 15 16 17 17

Jørgen Straarup 2 Kristendom och annan religion i Hortlax och Nykarleby Inledning Innanför, utanför, mitt emellan Formalisering av resonemanget Vilka är då dessa påverkansfaktorer?

22 22 23 24 26

Mayvor Ekberg och Mårten Björkgren 3. De religiösa landskapen 3.1. Luleå stift – Ett mångskiftande stift 3.2. Borgå stift och Nykarleby – en historisk bakgrund

28 28 41

Mayvor Ekberg och Ida Strandberg 4. Personliga berättelser i samtal om tro och kyrka Hur intervjuerna gick till 4.1. Berättelser från Hortlax 4.2. Berättelser från Nykarleby Likt och olikt – viktigt och oviktigt

53 53 54 69 83

...................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . .

.......... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.

.. . . . . . . . . .

...................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kjell Herberts 5. Religiös identitet i Hortlax och Nykarleby

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Jørgen Straarup 6. Trosuppfattningar 6.1. Tro på Gud Reflektion 6.2. Tro på Jesus Reflektion 6.3. Uppfattningar om döden Reflektion

89

99 99 107 117 123 126 135

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

................................................ . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.... .................................................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

............................................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

......................................................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

......................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.... .................................................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Kjell Herberts 7. Relationer till kyrka och församling Reflektion

144 151

8. Sammanfattning

154

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

......................................................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

Referenser Författarpresentationer KUNGL. SKYTTEANSKA SAMFUNDET SVENSK-ÖSTERBOTTNISKA SAMFUNDET r.f.

.... .................................................... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

.. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

. . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

156 162 164 167

Forskarna har individuellt skrivit olika avsnitt, men reflektioner och bearbetning har gjorts av hela forskargruppen, som kollektivt ansvararar för rapporten.

8

lika som bär?

Förord De vetenskapliga samfunden Kungl. Skytteanska Samfundet i Umeå och Svensk-Öster­ bottniska Samfundet i Vasa initierade år 2010 ett forskningssamarbete under rubriken ”Bottniska studier”. Målsättningen var att samla forskare från framför allt Umeå universitet och högskoleenheterna i Vasa kring gemensamma projekt med relevans för i första hand Västerbotten, Norrbotten och Österbotten. De två första volymerna behandlade Dansminnen och Bottniska trästäder. I denna tredje volym granskas det religiösa landskapet på två orter, Hortlax i Norrbotten och Nykarleby i Österbotten. De båda samfundens initiativ är viktigt och kan ge ny kunskap om det genom sek­ lerna omfattande samarbetet inom olika sektorer i Kvarkenregionen. Det gäller också på det religiösa området, som kännetecknas av en betydligt större livaktighet än i de flesta andra regioner i de båda länderna. Projektet skapar därtill ett omfattande nätverk av forskare inom olika discipliner vid universitetsmiljöerna i Kvarkenområdet. Utgångspunkten för den tredje studien Lika som bär? var Mayvor Ekbergs och Jørgen Straarups undersökning av den religiösa situationen i Hortlax våren 2010. Forskarna Mårten Björkgren, Kjell Herberts och Ida Strandberg beslöt att göra en motsvarande studie i Österbotten med samma metodiska uppläggning i form av en kvantitativ enkät-

undersökning och kvalitativa djupintervjuer och valde Nykarleby som ort för den. Orterna är rätt lika i storlek och det religiösa livet har präglats av väckelserörelser på ett särskilt sätt. Det oaktat kunde man förvänta sig betydande olikheter eftersom orterna finns i olika länder och kyrkor och väckelserörelserna har haft olika särdrag. Å andra sidan har befolkningen i Österbotten varit starkt inriktad på Sverige och det svenska kyrkliga livet. Till de mest lästa teologerna och andaktsförfattarna på båda orterna hör bland andra Carl Olof Rosenius, Bo Giertz, Nils Bolander, Olov Hartman, Olle Nystedt och Martin Lönnebo. I det svenska Österbotten har man i decennier följt med Sveriges radios radioandakter, gudstjänster och livsåskådningsprogram i tv och känner dem betydligt bättre än motsvarande finska eller till och med finlandssvenska program. De finlandssvenska teologer som bedrivit fortsatta studier har inte sällan valt ämnen från Sverige för sina doktorsavhandlingar – t.ex. Mårten Björkgren, LeifGöte Björklund, Liselott Frisk, Siv Illman och Siv Lundström – vilket har fördjupat förståelsen för svenskt kyrkligt liv. Den intressanta fråga som undersökningen försöker ge svar på är om det är den så kallade alternativhypotesen eller nollhypotesen som får ett starkare stöd när man jämför det religiösa landskapet på de båda orterna.

Med andra ord vill man komma underfund med om två sekler av separat styre, politiska villkor och kyrkoförvaltning har gjort att de båda orterna har avlägsnat sig från varandra i betydande grad när det gäller tro på Gud och andra centrala religiösa uppfattningar (alternativhypotesen) eller om banden som uppstått under sekler som gått och som fortfarande existerar är så starka att man inte kan tala någon större skillnad (nollhypotesen). Den väl genomförda undersökningens resultat bör vara av intresse inte bara för dem som vill lära känna det religiösa landskapet på de valda orterna, utan också för alla dem som vill få en djupare inblick i det växelspel

l i k a s o m b ä r ?

på det kulturella och samhälleliga området som äger rum mellan orter och regioner som tidigare hört samman, men som senare separerats och fått starka impulser också från annat håll. Jag hoppas att undersökningen skall följas av andra som fördjupar och ökar förståelsen för det liv som utformats i Kvarkenregionen i nära växelverkan genom sekler som förflutit och som fortfarande pågår med påfallande stor aktivitet. Åbo i december 2015 Gustav Björkstrand Professor och biskop emeritus

9

10

1

Inledning

Rapporten Lika som bär? – Det religiösa landskapet i Hortlax och Nykarleby har en egen berättelse som nu kort presenteras. Därefter kan du som läsare i nästa kapitel bekanta dig med själva undersökningens teoretiska avstamp och syfte. Vi pekar på det vi kal�lar religiösa intresset hos människor omkring Bottenviken. Framställningen ingår givetvis i en större berättelse om människor i denna del av våra länder. Kontakterna, samarbetet och möjligheterna att berika varandras liv har pågått i hundratals år. På forskningens område kan skönjas en allt större aktivitet mellan våra länder kring gemensamma frågor och utmaningar, kulturellt, miljömässigt, samhälleligt och ekonomiskt. Denna berättelse tittar lite närmare på hur kristendom och annan livsåskådning kommer till uttryck på dessa växtplatser kring Kvarken och Bottenviken.

Bakgrund till studien De vetenskapliga samfunden Kungl. Skytteanska Samfundet i Umeå och Svensk-Ös­ terbottniska Samfundet i Vasa initierade år

2010 ett forskningssamarbete under den gemensamma rubriken ”Bottniska studier”. Målsättningen var att samla forskare kring gemensamma projekt med bärighet i Västerbotten, Norrbotten och Österbotten. Forskning som bedrivs vid Umeå universitet och vid Åbo Akademi och andra högskoleenheter i Vasa har mycket gemensamt och ett jämförande perspektiv ansågs ge nya infallsvinklar rent vetenskapligt, samt ur en mer kulturell aspekt skapa nya samarbetsmönster inom forskningen i Kvarken-regionen. Det religiösa landskapet uppfattades som en ganska given tematik, eftersom såväl Norroch Västerbotten som svenska Österbotten präglats av religiösa strömningar som under den svenska tiden och senare skapat likartade traditioner, normer och beteendemönster. Tanken var att en sådan jämförelse, utifrån ett empiriskt material, kunde utveckla kunskapen om och förståelsen för religiöst intresse på båda sidorna om Bottenviken. Efter vissa sonderingar fann forskargruppen i Vasa (Mårten Björkgren, teolog och

11

12

lika som bär?

Kjell Herberts, sociolog, båda anknutna till Åbo Akademi, samt Ida Strandberg, religionsvetare) att den relativt aktuella Hortlaxundersökningen, som genomförts vid Umeå universitet av religionsvetarna Mayvor Ekberg och Jørgen Straarup: Ett mönster i tiden? En undersökning av Hortlax församling våren 2010, kunde vara en lämplig utgångspunkt för en komparativ studie. Straarup och Ekberg har i debattboken Den sorglöst försumliga kyrkan (2012) presenterat och diskuterat forskningsresultaten från Hortlax (i studien kallad Bottneå). Reflektionerna är ett inlägg i debatten om Svenska kyrkans tillstånd. Huvudpoängen som framförs är att olika försummelser under 1900-talet lett till människors okunskap inte bara om kristna trosföreställningar utan även om Svenska kyrkan som sådan. Religiöst ointresse bottnar enligt Ekberg och Straarup i okunskap och svag religiös läskunnighet. Med svag religiös läskunnighet menas bland annat svårigheten att mångsidigt tolka religiös tro och tradition. Författarna pekade även på en rad allmänna kyrkliga försummelser, bland annat förändringarna i den offentliga skolan i Sverige under 1960-talet. Fostrans betydelse och skolans traditionsförmedling nertonades samtidigt som den konfessionella religionsundervisningen övergavs. Förändringen har bidragit till en betydande avsaknad av religiöst språk bland medborgarna. Situationen i Piteåtrakten (Hortlax) är härvidlag inte lika alarmerande som i Sverige som helhet, framhöll författarna.

Efter inledande planeringsmöten kring en gemensam studie om det religiösa landskapet beslöts att forskarna i Finland gör en motsvarande studie i Österbotten som den i Norrbotten. På så sätt kunde en kartläggning utifrån samma frågor samt en jämförande analys mynna ut i en rapport om religiöst intresse kring Bottenviken och eventuella orsaker till detta i början av det andra millenniet. Målet blev alltså att låta Björkgrens, Herberts och Strandbergs nya datamaterial gå i dialog med Straarups och Ekbergs Hortlaxforskning och på så sätt skapa en intressant mötesplats i de religiösa landskapen på dessa breddgrader. En bland flera intressanta yttre faktorer och lite olika utvecklingslinjer i våra båda länder gäller statens beslut om skolans religionsundervisning och vilka inslag av religion och religionsutövning som får förekomma i skolans verksamhetskultur. Religionsundervisningen i de finländska skolorna har, till skillnad från Sverige, bibehållit ett läroämne i religion utifrån den så kallade hembygdsprincipen och förtrogenhet med elevens egen religion. Religionsutövning kan inte ingå i denna undervisning i skolan. Skillnaderna visar sig kanske främst, när det gäller den svenska grundskolan, i religionsämnets integrering med övriga samhällsorienterande ämnen, historia, geografi, och samhällskunskap. För gymnasiekolans del att ämnet är ett av de s.k. gymnasiegemensamma ämnena, vilket innebär att ämnet ingår i alla landets gymnasieprogram, men i olika stor utsträckning beroende på val av program.

En annan intressant yttre faktor är den starka ställning konfirmandundervisningen fortsättningsvis har i Finland, jämfört med Sverige, där konfirmation blivit ett minoritetsbeteende, 29,1 % av alla femtonåringar i riket i stort (2014).1 Att många mindre församlingar i Finland uppvisar ett nästan intill 100-procentigt deltagande bland 15-åringarna är i internationell jämförelse unikt (Innanen, Niemelä, och Porkka 2010). Valet av Nykarleby i denna studie hör främst samman med följande urvalskriterier. Den ena kriteriet gällde motsvarande befolkningsmängd som i Hortlax, det andra att majoritetsspråket var svenska. En tvåspråkig undersökning i Österbotten skulle ha inneburit en arbetsmängd utöver projektets begränsade resurser. Till skillnad från Hortlaxstudien, där initiativet till undersökningen ursprungligen kom från församlingen, gjordes undersökningen i Nykarleby utan lokala intressen och krafter inblandade, även om den evangelisk-lutherska församlingen på orten informerades om enkäten. I det följande nämns vidare några faktorer varför Nykarleby blev jämförelseorten till Hortlax. Därefter presenteras ramarna för de båda undersökningarna. Slutligen framställs den teoretiska avstamp som även utgör en slags röd tråd i rapporten.

Nykarleby – lyckligast i Finland? När Finlands största dagstidning, Helsingin Sanomat, år 1995, i en pseudovetenskaplig 1  svenskakyrkan.se/statistik, 2015-05-13

l i k a s o m b ä r ?

undersökning ville klargöra vilken finländsk stad som var lyckligast, föll valet på Nykarleby. Den minst lyckliga staden var Pieksämäki. Undersökningen hade en stor genomslagskraft eftersom alla städers lyckoindex publicerades och Nykarleby kom att framställas i ett rosenrött skimmer med stora färggranna bilder av glada människor, medan motpolen Pieksämäki, en industriort, som drabbats av fabriksnedläggningar och arbetslöshet framställdes mollstämt i svartvitt. Detta var mera journalistik än vetenskap, men helt taget ur luften var inte resultatet. På basen av kommunstatistik hade Helsingin Sanomat låtit sammanställa en lista på ett trettiotal indikatorer, som beskriver livsstil och kollektiv välfärd, såsom åldersstruktur, valdeltagande, sjukfrånvaro, självmord, skilsmässor, kriminalitet, biltäthet, arbetslöshet och olycksfallsfrekvens. Och det är klart att i en relativt statisk miljö, med en balanserad ekonomi och en fungerande grundstruktur blir resultatet gott. Att kal�la detta lycka kan naturligtvis ifrågasättas. Sociologer framhåller gärna att lycka är en subjektiv känsla, inte ett kollektivt tillstånd. Ingen journalist eller forskare hade frågat Nykarlebybor eller Pieksämäkibor om de var lyckliga. Statistiken hade med olika vikter för olika välfärdsindikatorer skapat en temporär definition av städers ”lycka”. För självkänslan i kuststaden Nykarleby i svenska Österbotten betydde emellertid epitetet ”Finlands lyckligaste stad” mycket. Att just svenskspråkiga eller tvåspråkiga städer

13

14

lika som bär?

toppade listan kan även kopplas till en annan diskussion, som initierats av forskaren Markku T. Hyyppä på den finska Folkpensionsanstalten. Hyyppä har i sin forskning kommit fram till att svenskspråkiga på den finländska västkusten lever sundare och längre än sina finska grannar. En förklaring har varit det sociala kapitalet, som exempel nämns ofta körsången och föreningslivet, helt enkelt en social trygghet som ger livskvalitet, något som även kan belysas genom kollektiv statistik. Även om det riktats en del kritik mot Hyyppäs bevisföring torde det vara ganska uppenbart att invånarna i svenska Österbotten i nationella jämförelser lever ett gott liv, med stabil ekonomi, god hälsa och livskvalitet. Att österbottningar skulle vara besparade från arbetslöshet, personliga konkurser och medföljande psykiska problem är dock en myt. I finlandssvenska opinionsmätningar (såsom den årliga Barometern 2002–2014) kan man notera att speciellt norra Österbotten uppvisar en stor kollektiv tillit, här har man den högsta tilltron till sina politiker, man litar på grannen och deltar flitigt i kollektiva aktiviteter. Norra svenska Österbotten kal­ las ibland, om än kanske något missvisande, ”bibelbältet”. Med ”bibelbältet” avses för det mesta kyrkans och frikyrkornas tämligen starka roll, samt att gudstjänstfrekvensen är förhållandevis hög och att s.k. värdekonservativa åsikter är starkt företrädda, även i det politiska beslutsfattandet. Religionens roll förändras dock från generation till generation. Många ser tydliga tecken på se-

kularisering och omvärderingar av tidigare odiskutabla normer och ”sanningar”. Vår komparativa studie av religiositeten år 2010 i Hortlax och 2012 i Nykarleby skall ses i detta perspektiv. Hur viktig är religionen i dagens Norrbotten och Österbotten? Hortlax ligger i gammal väckelsebygd i Piteåtrakten, medan Nykarleby ligger i ”bibelbältets” södra flank i norra svenska Österbotten. Det finns visserligen andra orter och församlingar som haft starkare inslag av olika uttrycks av religiositet, men arvet från väckelserörelserna har varit rätt tydligt på bägge orterna. I vår rapport om religiös förändring och religiöst intresse i Norrland och Österbotten delges resultatet från och reflektioner över den kvantitativa enkätundersökningen och de kvalitativa djupintervjuerna i Hortlax (2010) och Nykarleby (2012).

Undersökningarnas genomförande Som en rysk docka, en babusjka, fungerade undersökningsmaterialet i Hortlaxstudien 2010. Längst in har man den minsta dockan, Hortlax församling. Den ingår i en större docka, som är Luleå stift som geografisk täcker Norrbotten och Västerbotten. Luleå stift i sin tur ingår i den större dockan, Svenska kyrkan som helhet. På ett liknande sätt finner vi i studien 2012 den minsta dockan i datamaterialet från Nykarleby. På denna sida om Bottenviken utgör Borgå stift den större dockan. Geografiskt är stiftet utspritt enligt de svensk- och tvåspråkiga kustområden som finns i Österbotten, i södra delarna av Fin-

l i k a s o m b ä r ?

Tabell 1. Grundläggande uppgifter om de båda undersökningarna. ENKÄT

HORTLAX

NYKARLEBY

Stratifierat slumpmässigt urval

600

600

- ålderskategorier; 15–30, 31–44, 45–75 år

200 + 200 + 200

200 + 200 + 200

Antal/andel svar

257 / 43 %

280 / 47 %

Tidpunkt

januari–mars 2010

mars–maj 2012

INTERVJUER

Styrt urval

12

12

- ålderskategorier; 15–30, 31–44, 45–75 år

4+4+4

4+4+4

- könsfördelning; kvinnor, män

7+5

6+6

Tidpunkt

nov 2009–febr 2010

mars–maj 2012

land, samt Tammerfors och Åland. Den stora dockan och det omslutande sammanhanget är den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland samt de pågående förändringar och variationer av religiositet, livsåskådning i ett allt mer mångkulturellt åskådningslandskap.

Förarbetet, intervjuerna och enkätundersökningen i Hortlax Under hösten 2009 tog Hortlax församling kontakt med Mayvor Ekberg och diskuterade genomförande av en undersökning om religiösa föreställningar och relation till Svenska kyrkan hos församlingsborna, det vill säga de människor som bodde inom Hortlax församlings geografiska område. Ekberg tog sedan kontakt med kolleger inom Luleå tekniska universitet och Umeå universitet för diskussioner kring en – då eventuell – undersökning. Med Umeå universitet och institutionen för

idé- och samhällsstudier genom Jørgen Straa­ rup uppnåddes enighet om en organisationsmodell för undersökningen. Undersökningen bestod av två delar, vilka båda redovisades i en rapport (Ett mönster i tiden? En undersökning i Hortlax församling, våren 2010). I en mindre intervjuserie hade Ekberg, så fort formalia kring undersökningen fastställts, genomfört ett antal intervjuer med slumpvist valda Hortlaxbor. Syftet var att pejla vad som var angeläget för församlingsbornas vardagsliv, livstolkning, värdefunderingar och religiositet, i relation till de möjligheter till personlig fördjupning som verksamheten i Hortlax församling erbjuder. För att möjliggöra systematiska jämförelser i enkätundersökningen indelades invånarna i tre åldersgrupper, 15–29 år, 30–44 år och 45–75 år (denna åldersindelning användes också i intervjuserien). Inom varje sådant åldersstratum valdes 200 personer slump-

15

16

lika som bär?

mässigt ut (ur Navet, Skatteverkets system för distribution av folkbokföringsuppgifter) och dessa totalt 600 personer utgjorde enkätundersökningens stickprov. Eftersom den andel av ålderssegmentet som 200 utgör är känd kommer resultaten att kunna viktas, så att en sann bild av ålderssegmenten i totalbefolkningen uppkommer. I tabell 1 återges grundläggande uppgifter om de båda delundersökningarna. Ett frågeformulär utarbetades. Ett antal formuleringar av frågor och svarsalternativ lades nära de frågor som ställts i Svenska kyrkans forskningsenhets undersökning som redovisats i boken Guds närmaste stad (Ahlstrand och Gunner 2008). En tidsplan för utskick gjordes upp, så att varje påminnelse skickades cirka tio dagar efter föregående brev. Ett system för utskick och mottagande av svar konstruerades. Besvarade formulär skickades till Umeå universitet i förtryckta svarskuvert. Överförande från besvarat pappersformulär till data organiserades med hjälp av en datorburen matris. Dataöverföringen genomfördes av Ekberg med assistans av en volontär och i enstaka fall av Straarup. Överföringen från matrisen till statistikpaket och -program genomfördes av Straarup, som också handhaft framtagande av statistiska analyser. Uppgifterna viktades, så att olikheter i svarsfrekvens hos olika grupper av svarande motverkades.

Och i Nykarleby Nuvarande Nykarleby stad bildades år 1975 genom en sammanslagning av Ny-

karleby stad, och Nykarleby, Munsala och Jeppo landskommuner. Tre evangelisk-lutherska församlingar finns i staden, Nykarleby, Munsala och Jeppo församlingar. Den evangeliska rörelsen har varit stark i Jeppo, medan Munsala präglats av olika icke församlingsanknutna rörelser, den politiska vänstern, fredsrörelsen och baptismen – dessutom i olika spännande allianser. Även om det hade varit intressant att ta med hela Nykarleby i undersökningen valde vi att koncentrera oss på det område som täcks av Nykarleby församling, d.v.s. centrum och de byar som tidigare utgjorde Nykarleby landskommun. För att få ett representativt urval av Nykarlebybor i dessa områden gjordes ett tvåstegsurval. Från Befolkningsregistercentralen beställdes ett urval på 1500 personer i ålderssegmentet 15–75-åringar från hela Nykarleby. På basen av adresser och postnummer valdes sedan ett urval på ca 600 personer (ca 200 från varje ålderssegment) i det nämnda området i Nykarleby. Dessa fick frågeformuläret inom mars månad 2012. Efter tre veckor sändes påminnelse- och tackkort. Efter två månader hade 249 godkända svar ankommit. För att höja de yngres svarsandel sändes då ytterligare ett nytt påminnelsebrev samt nytt frågeformulär till personer i åldern 15–44 år, varefter ytterligare 31 godtagna svar noterades. För att motsvara befolkningsstrukturen enligt kön och ålderssegment har materialet sedan viktats. Eftersom kvinnor svarat mera frekvent än män, vilket är vanligt i alla dylika under-

sökningar, liksom även äldre, har svaren viktats för att bättre representera befolkningsstrukturen. Djupintervjuerna i Nykarleby följde samma koncept och frågeställningar som i Hortlaxstudien. Några enstaka frågor i enkäten bearbetades för att bli meningsfulla i Nykarleby då de ursprungligen knöt an till lokala eller nationella förhållanden. I följebrevet till de ca 600 personer som slumpen via Befolkningsregistercentralen plockat fram framgår att avsikten är att undersöka hur människor ser på de pågående förändringarna i religionens roll, för enskilda människor och för samhället.

Hortlax- och Nykarlebyborna Vid utgången av år 2009 bodde totalt ca 6400 personer i Hortlax. 88 % av dem var medlemmar i Svenska kyrkan. Församlingen var på det viset inte typisk. Om man beräknar motsvarande uppgift för Luleå stift som helhet hamnar man på siffran 81 %, och i hela landet 71 % av befolkningen som var medlemmar i Svenska kyrkan. Hortlax har förmodligen en mindre andel utländska medborgare än stiftet och landet, och sådant har betydelse för medlemsprocenten. Vidare kan det vara så att en äldre lojalitet med kyrkan fortfarande har betydelse, så att individuella utträden inte varit lika påtagliga i församlingen som i Luleå stift eller Sverige som helhet. Den andel av befolkningen som är medlemmar i Svenska kyrkan har minskat de senaste trettio åren. I förhållande till Luleå

l i k a s o m b ä r ?

stift och riket har församlingen haft en begränsad minskning, och Luleå stift har bevarat en större andel av befolkningen som medlemmar än Svenska kyrkan som helhet. I Nykarleby stad bodde vid utgången av 2011 ca 7500 personer (den närvarande befolkningen i Nykarleby kyrkliga samfällighet var då 6364), varav endast knappt 600 hade finska som modersmål. Hela 84,7 % av befolkningen var medlemmar i den evangelisk-lutherska kyrkan. Motsvarande uppgift för Borgå stift som helhet var 85,2 %, och i hela Finland 77,2 %. Formellt är staden tvåspråkig (med över 8 % finskspråkiga, som språklagen förutsätter), men den lokala kulturen är svensk. Ungefär 3000 av Nykarlebyborna bor i den gamla stamstaden och i den gamla landskommunen, det område som omfattas av denna undersökning. Under senare år har även Nykarleby nåtts av en invandringsvåg, med tydliga inslag från Baltikum och Balkan. Ca 300 Nykarlebybor har idag annat modersmål än svenska eller finska. Speciellt pälsdjursnäringen har haft behov av utländsk arbetskraft. En svensk, tämligen homogen småstadskultur förändras efterhand med nya kulturer, språk och religioner. Denna studie gjordes dock endast på svenska och riktades i huvudsak till svenskspråkiga.

Forskare intresserar sig för religiös förändring Frågor om människans livstolkning, religiositet och andlighet utgör ett växande forsk-

17

18

lika som bär?

ningsområde i ett allt mer pluralistiskt Finland. Tankesmedjan Magmas tvåspråkiga temahäfte Religionens återkomst. Brytningspunkter i kyrkan, religionen och kulturen (Martikainen och Jalovaara 2010, jfr äldre bidrag som t.ex. Pirinen 1974; Sundback 1985; Dahlgren 1985; Gustafsson 1991) är ett exempel på hur religionsvetare från bl.a. Åbo Akademi och forskare från Kyrkans forskningscentral granskar det andliga tillståndet i republiken. Olav S. Melin pekar i förordet på paradoxen ”att samtidigt som kyrkan redovisar sitt största tapp i historien så har förtroendet för de värden den står för ökat. Majoriteten av dem som skrivit ut sig är unga vuxna i åldern 20–39 år. De upplever inte längre kyrkan som relevant. Kyrkan talar helt enkelt inte deras språk i de viktiga frågorna om meningen med livet” (s. 10). Enligt Melin är det inte längre kyrkan som definierar det religiösa språket, utan människorna själva formar sitt religiösa språk både privat och offentligt. Religionens återkomst innebär, säger Melin, inte en återgång till det gamla eftersom människan upplever att hon är myndig i förhållande till kyrkan och på religionens område. Kimmo Ketola vid Kyrkans forskningscentral konstaterar att de som skrivit ut sig ur kyrkan gjort det främst på grund av att de inte upplevt att kyrkan är relevant och nära på ett personligt plan. Attityderna till främmande och nya religioner i det finländska samhället tycks långsamt bli allt positivare samtidigt som mötet och kontaktytorna till dessa religioner blir vanligare. Däremot kan

hos finländare noteras en misstro mot sådan religiositet som förutsätter yttre markörer och ett starkt engagemang. I fyraårsrapporten Utmanad kyrka (Palmu m.fl. 2013) om den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland 2008–2011 beskrivs förändringar i det finländska samhället och religiositeten. Rapporten granskar inledningsvis bland annat strukturella förändringar i samhället, samt värderingar, attityder och hur religiositeten förändrats under fyraårsperioden. Till grund för fyraårsberättelsen ligger statistiska uppgifter som samlats in från församlingarna samt en separat enkät Gallup Ecclesiastica 2011, genomför av TSN-Gallup Oy. När det gäller offentlig religionsutövning placerar finländarna sig i en internationell jämförelse bland de minst aktiva länderna. Bara i Sverige och Norge var andelen aktiva deltagare lika liten och mindre. Majoriteten av finländarna har en inställning till religion som kan karakteriseras som måttfull eller ointresserad. I Finland finns ett relativt litet antal såväl mycket religiösa människor som mycket religionsfientliga människor. I Gallup Ecclesiastica 2011 ombads enkätdeltagarna att själv välja ut identiteter från listan av religioner och världsåskådningar. Vanligast var att finländarna valde termen ”lutheran” och ”kristen”. Bland unga vuxna (15–29 år) var det bara 41 % som definierade sig själva som kristna. I de äldsta åldersgrupperna över 65 år var det däremot 79 % som ansåg sig själva som kristna. Bland unga vuxna var det så mycket som en femtedel (22 %) som

såg sig som ateister. I åldern unga vuxna var det bara 15 % av finländarna som tror på Gud i enlighet med den kristna trons lära. Bland gruppen 65 år och äldre gällde detta för drygt två femtedelar av befolkningen. Fyraårsrapporten utgör en betydelsefull referensram vid tolkningen av Nykarlebymaterialet eftersom flera markanta förändringar om identitet och föreställningar framkom bland finländare i åldern 15–29 år. Åbo Akademis interna spetsforskningsenheter (2010–2014) ”Post-Secular Culture and a Changing Religious Landscape” (Den post-sekulära kulturen och ett religiöst landskap i förändring) granskar hur migration, senmodernitet, urbanisering, medialisering, globalisering och nyliberalism tycks bidra till religionens ökade synlighet i både samhälle och kultur. ”Den här utvecklingen ifrågasätter dels tanken om en självklart tilltagande sekularisering, dels för den med sig att det vi förstår som religion förändras: religion blir en vara, den hittas på nätet med sina transnationella dimensioner, och möter oss i form av politiska och samhälleliga kontroverser.” Projektet strävar efter att bredda och fördjupa frågeställningar om religionens relevans i dagens samhälle. Utgångspunkt tas i frågan hur övergripande samhälleliga och kulturella processer i samspel med religion har förändrat våra livssammanhang. Maria Klingenberg belyser i avhandlingen Conformity and Contrast : Religious Affiliation in a Finland-Swede Youth Context från 2014 hur social tillhörighet är en viktig faktor bakom unga finlandssvenskars religiösa

l i k a s o m b ä r ?

tillhörighet. Studien synliggör hur 31 nittonåriga ungdomars förklarar sin religiösa tillhörighet med avseende på personliga och kollektiva identitetsdimensioner. Resultaten visar att de flesta av ungdomarna förstår sin kristna tillhörighet (kyrkligt medlemskap) som något som hör till och kommer av traditioner i familj och samhälle och föräldrarnas attityd och livssyn. I Sverige kan två nya doktorsavhandlingar belysa den religionssociologiska forskningens intresse för religiös förändring, Erika Willanders What counts as religion in sociology? från 2014 och Birgit Lindgren Ödéns Från ung till vuxen i omställningens tid från 2015. I båda avhandlingarna är konklusionen att det råder stabilitet i Sveriges (Willander) och ungdomars (Lindgren Ödén) religiositet. Erika Willander har siktet inriktat mot den typ av forskning som World Value Survey representerar, det vill säga en internationellt jämförande forskning där samma frågor ställs till representativa befolkningsurval i ett stort antal länder, en typ av forskning som är förknippad med initiativtagare i en forskningsgrupp sammansatt av bl.a. Jan Kerkhofs (se t.ex. 1995 och 1998) och Ronald Inglehart (1977), och i Sverige Thorleif Pettersson (1988 och med Ole Riis 1994). Undersökningsserien startade 1981, och sedan har man med ojämna mellanrum genomfört ytterligare omgångar, med kontinuerligt växande antal länder. Med ledning av publicerade resultat från denna undersökningsserie har det under pe-

19

20

introduktion

rioden från 1990-talet och till i dag publicerats mätresultat som tolkats som att en kraftfull nedgång i religiositet ägt rum i Sverige. Tillsammans med Danmark har Sverige därför utropats att höra till världens mest sekulariserade länder. Erika Willander gör sannolikt att rapporterna om nedgång beror på att de enkätfrågor som ställs i undersökningarna är föråldrade och olämpliga för svenska förhållanden. De avspeglar situationen i 1980-talets USA med en tydlig voluntaristisk prägel, vilket gör att det där kan vara rimligt att fråga ”om du tror på en personlig Gud?” I Sverige, där religion och kyrkotillhörighet har en mer kollektivistisk prägel (se t.ex. Ammerman 2014), passar den slags frågor dåligt och är i vissa lägen oförståeliga. Erika Willander visar i stället med långa tidsserier att svenskarna under hundra år har haft ett stabilt beteende i relation till Svenska kyrkan: man är medlem, man går till kyrkan någon gång ibland, man låter döpa och konfirmera barnen, man viger sig där och man blir begravd där. Det har förvisso varit nedgångar i dessa beteenden också, men dessa förändringar motsvarar i stora drag befolkningsförändringarna, d.v.s. immigranter som inte har anledning att knyta kontakt med Svenska kyrkan. Birgit Lindgren Ödén skriver också om stabilitet, men på ett helt annat plan. Inspirerad av forskarna från World Value Studiesgruppen följer hon under mer än tio år en liten grupp ungdomar från en mindre svensk stad. Första kontakt sker när ungdomarna

är på väg ut ur gymnasiet och den sista när de som etablerade personer i samhällslivet tolv år senare är villiga att kalla sig själva vuxna. En av de grundläggande tankarna i den tidiga värdeforskningen var att den hållning eller livssyn som en människa har i den ålder, där Birgit Lindgren Ödéns forskningar börjar, för de flesta håller i sig resten av livet. Denna tanke kallas socialisationshypotesen. Den är en av de viktigaste byggstenarna i Ronald Ingleharts (1977) teori om en långsam, men obönhörlig, förändring i Västvärldens värdestrukturer. I varje ny årskull finns det en större andel av dem Inglehart kallar ”postmaterialister”, medan de åldersgrupper som dör i högre grad kännetecknas av en hållning han kallar ”materialism”. Långsamt, gradvist, som en ”tyst revolution” (titeln på hans bok) ändras samhälleliga värderingar i riktning mot ”postmaterialism”, i och med att den postmaterialism som de unga generationerna alltmer kännetecknas av, håller i sig livet ut och inte byts ut mot materialism, när de blir äldre. Ingleharts analyser gäller ackumulerade uppgifter, där många individer slås ihop i grupper. Han är inte så intresserad av individuella öden. Birgit Lindgren Ödén, däremot, gör mycket detaljerade personliga intervjuer med sina respondenter, delar in dem enligt Ingleharts kriterier i materialister, postmaterialister samt en mellangrupp som uppvisar drag av båda kategorier, och tar reda på om den indelningen ändrar sig under de tolv åren. Är materialisterna fortfarande materialister? Har postmaterialisterna kvar samma

inställning? Birgit Lindgren Ödéns svar blir att så är det och med utgångspunkt från hennes analyser får socialisationshypotesen ett visst stöd. Givetvis kommer hon med den

l i k a s o m b ä r ?

aktuella undersökningsdesignen inte i närheten av att bevisa att hypotesen är sann. Den konklusion som hon kan dra är att socialisationshypotesen blivit mer sannolik.

21

22

2

Kristendom och annan religion i Hortlax och Nykarleby

Inledning Varför jämföra kristendom och annan religion i Norrbotten och Österbotten? Varför undersöka om det finns skillnader och hur de eventuellt ser ut i de båda landskapen på ömse sidor om Bottniska viken? Dessa frågor är naturliga att ställa sig under arbetets gång. För arbetsgruppen som har arbetat med boken här ställdes de inte i inledningen av arbetet, eftersom det startade vid lite olika tidpunkter i Norrbotten respektive Österbotten. Däremot har de gjort sig tydliga ju längre projektet framskridit. Inledningsvis kan man nog säga att det var en intuitiv känsla av att det var angeläget att göra jämförelserna, som satte i gång undersökningarna, mer än ett purt teoretisk intresse. Efterhand har dock behovet att ikläda denna känsla en teoretisk klädnad vuxit sig stark. På sitt sätt är Norr- och Österbotten syskon2. De har växt upp tillsammans, har bebyggts och befolkats parallellt och delar i 2 Givetvis hör Västerbotten till samma syskonskara.

mångt och mycket väsentliga egenskaper – på syskons vis. Fram till det viktiga året 1809 ingick de i samma stat, fanns under samma krona och under samma kyrkoförvaltning, nämligen den svenska statens. Efter slagen vid Sävar och Ratan år 18093 skildes syskonens vägar. Norrbotten var del av det halverade Sverige, medan Österbotten blev del av det ryska storfurstendömet Finland, sedermera (från 1917) den självständiga republiken Finland, som – i motsats till ”Rest-Sverige” – fick uppleva ett antal uppslitande väpnade konflikter under 1900-talet4. De yttre detaljerna i denna historik är välkända och kommer inte att skissas här. För Sverige väster om Bottniska viken blev slaget vid Ratan det senaste fallet av väpnad konflikt på svensk mark. Efter fem eller sex århundraden av gemensam historik, tre århundraden av gemen3 Se analyserna hos Martin Hårdstedt 2002 och 2011). 4 Författaren Kjell Westö har i två episka romaner (2007 och 2010) skildrat de långa skuggor som det institutionaliserade våldet kastar över samhällslivet i Helsingfors från första världskriget och långt in på 1900-talets andra hälft.

samt lutherskt kyrkostyre, skedde alltså ett avbrott, efterföljt av två århundraden av separat styre och utveckling. Hur pass sannolikt är det då att Norr- och Österbotten liknar varandra, t.ex. vad gäller religiös tro och uppfattning om kyrka och livsåskådning?

Innanför, utanför, mitt emellan Begrepp om ”innanför”, ”utanför” och ”gräns” hör till de viktigaste dagliga bilder eller metaforer, med hjälp av vilka människor försöker förstå sig själva och andra. När dessa metaforer används i folkligt tal (så kallad emisk användning5) kan det t.ex. handla om släktskap, medlemskap, försök att uttrycka känslor. ”Långt ute är hon och jag släkt” säger någon, och språkbruket avslöjar ett nästan geografiskt tänkesätt, där personen är på gränsen mellan att höra till släkten och att inte höra till släkten. I en vetenskapligt analyserande framställning (så kallad etisk användning6) kan det handla om definitioner och begrepp, men också sociologiska och socialpsykologiska observationer. ”Inom religionssociologin studeras religionens sociala former, men frågan om religionens sanning lämnas därhän” är en mening som man antagligen kan hitta i en lärobok, och som avslöjar ett tydligt 5 Emiskt perspektiv har att göra med en kulturell verklighet på så sätt som en person som är en del av denna verklighet beskriver och upplever den. Begreppet och dess motsvarighet, etiskt perspektiv, har främst använts inom socialantropologin. 6 Etiskt perspektiv är forskarens perspektiv. Begreppet används för att hålla isär modeller som bygger på en forskares teoretiska och formella kategorier, och den subjektiva förståelse och beskrivning som den som tillhör en bestämd kulturell grupp har (det emiska perspektivet, se fotnot 6) I texter om religion är det ofta nödvändigt att precisera att det etiska perspektivet inte har med etik att göra.

”innanför” (de sociala formerna som religionssociologin studerar) och ett lika tydligt ”utanför” (frågan om religionens sanning som religionssociologin inte sysslar med). Sådana talesätt och metaforer som har med gränsdragning att göra återfinns ”överallt” och är hjälpmedel för människors försök att begripliggöra sin värld. En av de religionsvetare som tillämpat dessa idéer om ”innanför” och ”utanför” är Kim Knott7. Hennes arbete handlar i huvudsak om gränser mellan religion och icke-religion. Den problematiken är inte aktuell i detta fall, eftersom de former av religion som här undersöks är offentliga och tydliga i sina offentliga representationer. Det finns kyrkobyggnader, struktur och organisation. I stället kommer i detta arbete andra typer av gränsdragningar att aktualiseras. Det som är ”innanför” är på samma sida av gränsen som den som uttrycker sig med ordet ”innanför”. Denna gräns inringar alla som är innanför, medan de ”utanför” finns på andra sidan gränsen. Gränsen utgör en inneslutning, med ett ”innanför”, ett ”utanför” och – kanske – ett gränsland,8 där tillhörigheten är oviss. ”Släkt” är en sådan inneslutning eller behållare. Antingen tillhör man eller tillhör man inte, åtminstone principiellt sett. Men det finns viss osäkerhet kring gränsdragningen; de säkra blods- och giftermålsbanden kan i vissa lägen tänjas att också omfatta 7 Knott (2005) och en lång rad artiklar. 8 Än en gång kan skönlitterär behandling få utgöra exemplifiering av ett socialt tillstånd, nämligen Bengt Pohjanens roman Dagning; röd! (1988) från gränslandet Tornedalen.

23

24

lika som bär?

”plastkusiner” och ”hedersonklar”. Dessutom finns vissa oklarheter med adopterade och med oäktingar. ”Kyrka” är på samma sätt en inneslutning och behållare. Man kan vara innanför eller utanför. I gränslandet finns det personer om vilka det förblir oklart om de är med eller inte med. Ibland kan en kyrkas verksamhet rikta sig mot individer som är utanför behållarens gräns.9 I fokus för denna bok står inneslutningarna eller containrarna Sverige och Finland, representerade genom de båda församlingarna Hortlax och Nykarleby, belägna i Norrrespektive Österbotten. Inom dessa yttre containrar finns en rad andra inneslutning i ett intrikat system av tillhörigheter och utanförskap. Kyrkorna är organisatoriska inneslutningar inom den stora containern, människors uppfattningar om religion utgör en container inom ett vidare sammanhang av kulturella uppfattningar och uppfattningar om moral och etik. Den undersökning som presenteras i boken handlar i huvudsak om den allra minsta samhällsenheten, individen, och dennas tankar om Gud, Jesus, död, etik och moral. Genom att ett representativt urval av individerna kommer till tals kan vi uttala oss om befolkningarna i de båda orterna, med de begränsningar som satts av undersökningarna. En rad jämförelser görs mellan indivi9 I Sverige har viljeinriktningen att vara kyrka också för dem som inte är medlemmar getts beteckningen den öppna folkkyrkan. Som exempel kan anföras dåvarande ärkebiskop Gunnar Wemans korta artikel (1996) inför relationsförändringen år 2000, som har titeln Svenska kyrkan förblir en öppen folkkyrka.

derna och befolkningarna i de båda församlingarna. I mångt och mycket är de containrar som Hortlax- och Nykarlebyborna befunnit sig i likartade. En rad av de sociala inneslutningar och förhållanden som kännetecknar de både församlingarna är tämligen likartade. Språket är likartat i Hortlax och (svenskspråkiga) Nykarleby. Den evangelisk-lutherska containern är snarlik på båda sidor. Det som inte är likartat är statsbildningen. Efter år 1809 har länderna gått var sin väg. Den inneslutning som statstillhögheten innebär skiljer sig därmed i de båda lokaliteterna. Mot bakgrund av 200 år av skilda inneslutningar på det övergripande, statliga planet undrar författarna i denna bok vilka förväntningar som det är rimligt att ha på resultatet av undersökningen. Är det rimligt att föreställa sig att den övergripande enheten fram till 1809 kommer att manifesteras i resultaten, på så sätt att människors sätt att resonera i de båda tätorterna är likartade; eller är det mer sannolikt att skillnaderna i yttre inneslutning lett till skillnader ifråga om människors tankar om Gud, Jesus, döden, moralen och etiken?

Formalisering av resonemanget Empirisk natur- och samhällsvetenskap använder sig av ett formaliserat språk när man vill försöka tydliggöra sina resultat om utveckling eller skillnader. Man uppställer två hypoteser. Den första kallas nollhypotes. Den går ut på att det inte har inträffat nå-

l i k a s o m b ä r ?

gon utveckling, eller det finns ingen skillnad mellan de olika saker som ska jämföras. Den andra kallas alternativhypotes. Den hävdar att nollhypotesen inte kan accepteras, eftersom det går att påvisa att det har inträffat en utveckling, att det finns skillnader, eller att det på annat sätt finns ett påvisbart resultat. Sedan dessa båda hypoteser formulerats kan olika tester äga rum. Kvantitativt inriktade forskare använder sig ofta av statistiska metoder för att komma fram till en slutsats. Den avslutande argumentationen kan t.ex. gå ut på att sannolikheten för att ett bestämt resultat uppkommit slumpmässigt är så liten att det är rimligt att räkna med att det avspeglar verkliga skillnader. I sådana fall är det alternativhypotesen som har vind i seglen. I andra lägen kan de erhållna resultaten peka på så små skillnader att det är osannolikt att någon utveckling skett eller att några skillnader uppkommit. I sådana fall är det nollhypotesen som går segrande ur resonemanget. I vårt fall är det möjligt att uppställa följande noll- och alternativhypoteser. Nollhypotes Trots två århundraden av separat styre, politiska villkor och kyrkoförvaltning (”containment”) har invånarna i Norrbotten och Österbotten inte avlägsnat sig från varandra när det gäller tro på Gud och andra religiösa nyckeluppfattningar. Alternativhypotes De olikartade förhållandena under de

senaste två årtiondena (”containment”) har lett till att det finns skillnader mellan befolkningarna i Norr- och Österbotten när det gäller tro på Gud och andra religiösa nyckeluppfattningar. I de olika kapitlen i denna bok kommer en rad jämförelser att göras mellan Hortlax, en tätort i Norrbotten, och Nykarleby, en tätort i Österbotten. Den fråga som dessa kapitel riktar in sig på är vilken betydelse de två olika slag av ”containment” haft och har. Innebär Finlands historia som först storfurstendöme under rysk överhöghet och sedan självständig stat i omsorgsfull relation till den stora grannen att kunna observeras i form av skillnader mellan Nykarleby och Hortlax (alternativhypotesen)? Eller kommer skillnaderna mellan Finland och Sverige ifråga om ”containment” att sakna betydelse för utvecklingen av människors tankar om Gud, Jesus, döden, moral och etik (nollhypotesen)? Att inrikta sig på betydelsen av yttre ”containment” kan tyckas innebära en reducerad bild av den mångfald av sociala faktorer som i varierande grad går att utläsa under den tvåhundraåriga period som Finska kriget 1808–09 efterföljs av, och för vilken analyserna här kommer att utgöra tolkningsförsök. Alla andra kända kulturella, sociala, religiösa påverkansfaktorer, lämnas de därhän? Givetvis går inte det, och det finns en hel del försök att använda sådana förklaringsfaktorer i beskrivningen av detaljbilden i de båda församlingarna.

25

26

lika som bär?

Vilka är då dessa påverkansfaktorer? Den faktor som används oftast i de olika kapitlen är väckelsevågornas likheter och skillnader i de båda sammanhangen. Olika slag av folkliga väckelser har dragit fram (notera metaforen: som vore en väckelse lik en armé eller ett fälttåg) i Norr- och Österbotten. Sådana pietistiska10 väckelser har underminerat den evangelisk-lutherska kyrkans andliga auktoritet, men det tycks som om en sådan auktoritetsförlust har blivit mindre på den finska än på den svenska sidan. De väckelser som kom att benämnas efter grundarna Læs­ tadius och Rosenius ägde rum både på den finska och den svenska sidan, men de kom att slå rot med olika grader av tydlighet. Den ekonomiskt-sociala utvecklingen och skillnaderna mellan Hortlax och Nykarleby är en andra påverkansfaktor. Det mer agrara Nykarleby och det mer industriellt orienterade Hortlax kan ha gått olika vägar som följd av de olika typer av samhällsorganisation som jordbruk respektive industri kan leda till. Den politiska utvecklingen är en tredje påverkansfaktor för individernas och befolkningens tankar om Gud, Jesus, döden, moral och etik. I Hortlax har närhet till kust­industrierna och erbjudande om industrijobb haft samband med en tydlig socialistisk eller socialdemokratisk närvaro. Att 10 Med ”pietistisk” menas inspirerade av en fromhetsinriktning som betonar personlig fromhet, i motsats till institutionaliserad fromhet. På finska Evangelisk-lutherska kyrkans hemsida finns ett resonemang om pietismen. dess utveckling och betydelse (http://www.evl2.fi/ordlista/ index.php/Pietism, 2013-09-23).

den kommun i vilken Hortlax ingår i dag har socialdemokratisk majoritet är inte nödvändigtvis någon tillfällighet. Nykarleby har tydligare präglats av icke-socialistiska politiska idéer. ”På ett särskilt sätt representerade landskapet Österbotten de förhållanden och värden som var rådande i periferins agrarsamhällen” skriver Heimer Lindström (1982:178). Man kan också erinra sig att den konservativa Lapporörelsen har sitt ursprung i Ös­terbotten. En fjärde påverkansfaktor som då och då skymtar fram i kapitlen är den utveckling som betecknas som sekularisering. Med en nästintill ovärdig förkortning av det vetenskapliga perspektivet kan man säga att det handlar om en påstådd utveckling, som på en rad olika sätt indikerar att religion i gemen tappar mark: de religiösa institutionerna blir mindre maktfulla, individerna blir allt mindre intresserade av religiösa frågeställningar och religiös tro, och statsmakten försöker att distansera sig från religiösa kopplingar. Sekulariseringsteorin var under ett halvt sekel under efterkrigstiden i stort sett omhuldad av alla samhällsvetare och kunde skylta med sådana teoretiska inspirationskällor som Karl Marx & Friedrich Engels (1972), Max Weber(1978, 1976), Bryan Wilson (2001) och Peter L. Berger (1969). Under senare år har en rad sociologer rest invändningar mot det slag av tillbakagång som de nämnda teoretikerna såg som en självklarhet (Casanova 1994, Berger 1999). I andra delar av världen än Europa11, som 11 Om den europeiska exceptionalismen, se Bangstad (2012:39).

t.ex. Latinamerika och Afrika, är religionen inte stadd i tillbakagång, och i stället för att se en krympande närvaro i det offentliga samtalet kan man i vissa delar av världen se ett ökat religiöst deltagande. I den konkreta jämförelsen mellan Hortlax och Nykarleby finns det möjlighet att hävda – och möjligen belägga – att sekulariseringsprocessen har gått olika långt, och spår av ett sådant tänkande finns i kapitlen. Dessa fyra påverkansfaktorer, väckelser, socio-ekonomi, politik och sekularisering kan ses som aspekter av den övergripande, och grundläggande, skillnaden mellan Nykarleby och Hortlax, nämligen det yttre ”containment” som orternas nationella tillhörighet sedan år 1809 utgör. Bland de faktorer som skiljer sig åt på grund av nationalitet och statstillhörighet hör just de fyra skissade. En rad andra påverkansfaktorer som inte tagits upp här ingår också. Koncentrationen på de fyra innebär naturligtvis en viss reduktion av den totala bilden. En sammanvägning av de olika faktorerna har med nödvändighet viss impressionistisk

l i k a s o m b ä r ?

prägel, i och med att operationaliseringen av dem ser olika ut. Indikationerna från de fyra (och närliggande) faktorerna går inte att sätta på en gemensam formel, varför det slutliga omdömet blir en bedömning, eller avvägning. Två hypoteser som är varandras motsättning har uppställts. De kan inte båda vinna stöd. Att ställa upp sådana hypoteser är att driva det vetenskapliga analysarbetet till en punkt, där endast en av två utgångar är möjlig12. I ett avslutande kapitel görs en sådan avvägning av vilken hypotes som ”vinner”. Analyserna i bokens olika kapitel kommer att lämna utrymme för slutsatser i den ena eller andra riktningen (noll- eller alternativhypotes). Därigenom ges ett försök till övergripande svar på frågan om Norr- och Österbotten uppträder som syskon, eller om de två århundraden av separation har inneburit att de växt från varandra i frågan om gudstro och andra religiösa och livsåskådningsmässiga uppfattningar. 12 I det avseendet liknar hypotesprövningen en domstol där endast ett av de båda alternativen ”skyldig” eller ”icke-skyldig” kan utdömas, d.v.s. den innebörd som ligger i den grekiska termen κρισις.

27

28

3

De religiösa landskapen

3.1. Luleå stift – Ett mångskiftande stift År 1904 blev Luleå stift ett eget stift i den Svenska kyrkan genom att avskiljas från moderstiftet Härnösand. Stiftet som då likaväl som nu omfattar de båda länen Norrbotten och Västerbotten upptar en tredjedel av Sveriges yta. Det var inte för intet som Luleå stiftsbok, med första utgåvan 1910, gavs namnet Från Bygd och Vildmark. Den var tänkt att vara ett pedagogiskt verktyg för att skapa gemenskap och binda samman ett vidsträckt och till stora delar väglöst landområde. I 1922-års upplaga ger Viktor Södergren (1922:10ff) sin bild av både folk och natur i Svenska kyrkans nordligaste och då yngsta stift: Vilken av våra landamären kan väl mäta sig med vårt nordligaste stift, den översta tredjedelen av Sveriges rike, i dess rika växling av naturbilder, kultur- och folkskiftningar? … vilka avstånd och mått, vilka motsatser och skiftningar!

Väl femtio mil skilja den sydligaste älvdalen, Umeälvens, från den nordligaste Torne älvs; väl fyrtio mil skilja Bottenhavets låga kustland från riksgränsen uppe bland fjällen. /---/ Vilken olikartad rikedom av svenskbygder här uppe: varje älvdal i sin mån en självständig uråldrig kulturhärd och kulturvärld för sig med sin folkliga särprägel och sitt icke sällan redan för grannen svårfattliga folkspråk – tills vi allra längst upp möta en till stor del svenskättad stam med främmande tungomål, vår svenska finnbygd. Folklynnena skifta vida, med olika nyanser: inom Norrbotten en stort sett hårdare och mörkare och i Västerbotten en vekare, känsligare och ljusare grundart. … Med storindustrien spelar här ock in en helt annan folktradition än den ursprungliga, eller kanske snarare brist på tradition, folkblandningen och folkförvirringen utan ände med dess egenartade och svårartade sociala och ej minst religiösa problem. Hur tar Sverige och Sveri-

ges kyrka framför allt vård om dessa här vid älvar och malmberg förskingrade och sammanrafsade barn? Södergren är inte ensam om att uppleva Luleå stift som något av ett Sveriges eget Afrika och ett motsatsernas land. Motsatser som inte bara visade sig i den storslagna naturen, som rymmer allt från nattsvart vinterhimmel med flammande norrsken till midnattssolens ljusa, trolska sommarnätter. De visade sig också i människors livsvillkor, uppkomma genom en exploaterande industrialisering av den norrländska rikedomen: skogen, malmen och vattenfallen. Här, i Sveriges nordligaste trakter, såg svenska staten själva hörnstenen i många industriimperier i en tid av begynnande modernisering och industrialisering, medan Svenska kyrkan i Luleå stift såg ett vidsträckt och vidöppet missionsfält i en tid av begynnande sekularisering och avkristning. Stiftet rymde allt från traditionslöshet och djup misär i arbetarsamhällets kåkstäder till en självständig och socialt rotad allmoge, vars rottrådar till största del sträckte sig ner i antingen den rosenianska eller den læstadianska väckelsen. Oavsett influenser från såväl pietism som herrnhutism stod båda grundade i lutherdomens tradition, och båda ännu idag utmärkande för Luleå stifts kyrkoliv. Uttrycket ”motsatsernas land” står som rubrik över biskop (1937–1956) Bengt Jonzons artikel i Luleå stift i ord och bild. Till minne av Luleå stifts 50-åriga tillvaro 1904– 1954. Jonzon målar upp motsatserna som

de visar sig i naturen, kulturen och näringslivet, och menar att ”Till alla dessa motsatser komma ännu några. Här äro tre raser och tre eller om man så vill, fyra, fem språk: svens­ kan, finskan samt lapskan med sina vitt skilda dialekter …” (1953:16). Genom att vara ett såväl mångreligiöst som mångkulturellt och mångspråkigt stift såg redan Olof Bergqvist, som första biskop (1904– 1937), en rad svårlösta problem framför sig (Herdabref till Prästerskapet och Läroverkslärarne i Luleå stift (1904). Förutom alla samers rätt till en undervisning som kunde bevara det samiska språket och kulturen, måste de lösa språkfrågan för den finsktalande befolkningen. En fråga som följde av gränsdragningen 1809 då Sverige förlorade Finland till ryska tsarens arméer. När gränsen drogs längs älvarna Torne, Muonio och Könkämä skar den rakt igenom en enhetlig kulturbygd och förde en finskspråkig minoritet till den svenska sidan. Den s.k. försvenskningspolitiken inleddes under senare delen av 1800-talet genom att staten, strax efter folkskolans tillkomst 1842, bekostade skolor i Tornedalen under förutsättning att all undervisning bedrevs på svenska. Frånsett andra syften sågs det nödvändigt att i den påbörjade moderniseringen och upplevelsen av hotet från Ryssland hind­ ra spridningen av finsk kultur, språk och politik. I egenskap av riksdagsman och djupt engagerad i skolfrågor, tillika ordförande i den skolutredning som genomfördes 1919, valde Bergqvist att avvisa kravet på undervisningens tvåspråkighet som uttalat mål. Genom

29

30

lika som bär?

att se språkfrågan i ett försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv, hellre än i ett kulturellt, kunde han under hela sin tid som biskop bortse från argumentet, att kunskaper inhämtade på det egna modersmålet gav en bättre grund för moralisk och religiös fostran, och i förlängningen också för fortsatta studier. År 1929 var agronom W L Vanhainen, som stod i opposition till Bergqvist, en av huvudtalarna när Norrbottens norra krets av Sveriges folkskollärarförbund samlades för att debattera Tornedalens språkfråga. Vanhainen menade att det fanns en ”andlig trötthet över vår tids ungdom”, vilken han uppfattade som en följd av att undervisningen i kristendom i stort sett inte var annat än en övning i svenska. Man hade, menade han, gått för långt i ensidigheten när finskan helt utelämnats i undervisningen, och på grund av att de yngsta då inte förstod det svenska språket kunde föreslå att kristendomsundervisning skulle uteslutas ur småskolan. Detta var lika fel som att ”vänta sig skörd på hösten, när man icke sått på våren” (Nilsson 1929). De som följde Vanhainen och argumenterade mot Bergqvists ställningstagande och för tvåspråkigheten låg, så att säga, steget före sin egen tid. Lät man finskan finnas med i undervisningen skulle eleverna få hjälp till att nå en större förståelse för såväl det svenska språket som den svenska kulturen. Påståendet, att en kulturell identitet måste växa inifrån, uttryckt så att ”Ett folks kultur måste ha sina rötter i det förgångna” och att modersmålet är ”Folkets levande andedräkt”, är tydliga tecken på att de ville få

erkännandet att språket är en viktig del i en människas identitet.13 Bergqvists ämbetsberättelser visar genomgående att han samtidigt förstod sig gå föräldrarnas vilja tillmötes. ”Föräldrarna äro utan undantag angelägna om att deras barn skola få lära sig svenska. De ha själfva haft så stora olägenheter af att ej förstå landets språk, att de önska sina barn en bättre lott. De svenska myndigheterna vilja ju icke heller utrota det finska språket i gränsbygden, utan fördraga gärna, att den lefver kvar, men de önska, att befolkningen jämte finskan äfven skall äga förtrogenhet med landets språk.” (Ämbetsberättelse 1908:74f). I sin sista ämbetsberättelse 1934 meddelar Bergqvist att all undervisning nu sker på svenska, och att föräldrarna fortfarande vill att deras barn ska få god förtrogenhet med det svenska språket. Dessutom meddelas att riksdagen avslagit 1932 års förslag, att införa finska som ett frivilligt ämne i undervisningen. Tre år senare var åter frivilligheten föremål för riksdagsdebatt. De som hävdade varje elevs rätt att lära sig läsa och skriva på sitt modersmål fick majoriteten med sig. Historieskrivningen om Norrbotten visar att denna åsikt inte fick samma framgång ute bland folket. ”De flesta skolledare, lärare 13 Debatten, ”Tornedalens språkfråga”, recenserades i Svensk Lärare‑ tidning 1929, s. 822–823 (http://runeberg.org/svlartid/1929/0822. html. hämtad 2015-05-14). Recensenten, tillika mötets och kretsens ordförande, noterar att det enligt lärarna är bland ”de religiöst lagda föräldrarna” som önskan finns om att den tidiga undervisningen i kristendom ska ske på det finska språket. För en översiktlig redogörelse för språkfrågan i Tornedalen se Groth (1984:228–239), där det även framgår att undervisningsspråket i finnbygden gått från att uteslutande ha varit finskan fram till 1880-talet till att vara helt försvenskat i början av 1920-talet.

l i k a s o m b ä r ?

och målsmän var fortfarande ointresserade eller direkt negativa till undervisning på finska” (Groth 1984:235f). I den tidigare nämnda Luleå stift i ord och bild framhåller Jonzon, Bergqvists efterträdare i ämbetet, nyttan med tvåspråkigheten. Jonzons syn på saken stämmer väl överens med Vanhainens. Även Jonzon menar att förlusten av det finska modersmålet ökar de ungas främlingskap inför den alltjämt betydelsefulla læstadianska väckelsen, vars starkaste fäste var just Tornedalen och dess gudstjänstspråk i stor utsträckning finskan. Genom finskan hölls den kulturella gemenskapen över gränsen levande, och genom svenskan fick ungdomarna del av samma framtidsmöjligheter som all annan svensk ungdom. Jonzon finner det lika betecknande som beklagligt att så få tog möjligheten till tvåspråkighet som en stor kulturell vinning (1953:17). I linje med Jonzons och Vanhainens tankar kunde Skolöverstyrelsen i samråd med skolstyrelsen i Helsingfors 1958, fastslå att det var det kulturella och praktiska som skulle vara bestämmande i språkfrågan.

Hortlax församling i Luleå stift Strax efter att Luleå stift blivit ett eget stift genom att avskiljas från moderstiftet Härnösand, blev Hortlax en egen församling genom att avskiljas från sin moderförsamling, Piteå landsförsamling, vars kyrka är belägen i Öjebyn ca 7 kilometer från Piteå Stads kyrka. De sista delningarna av landsförsamlingen ägde rum under 1900-talets början. Först den norra delen som blev Norrfjärdens för-

samling 1913, därefter den södra delen som blev Hortlax församling 1918. 2010 sammanslogs Piteå Stadsförsamling och Piteå landsförsamling till en församling som då fick namnet Piteå församling. Biskop Jonzon lärde känna församlingsborna i Norrbottens sydligaste kustland som

31

32

lika som bär?

ett ”ovanligt gediget, lugnt, arbetsamt och allvarligt folk” (1953a:25), sysselsatta antingen i jordbruket eller i den framväxande skogs­ industrin. Utan att närmare fundera över Jonzons beskrivning kan vi tänka att den har att göra med att hela detta område, i vilket Hortlax hör hemma, var starkt präglat av den inomkyrkliga rosenianska väckelsen där lekmannaengagemang var något högst väsentligt. Detta uttryck – den rosenianska väckelsen – vilket knappast någon som tar del av Luleå stifts kyrkoliv kommer undan, har namn efter Carl Olof Rosenius (1816–1868), född och uppvuxen i den norrländska byabönstraditionen. I stället för den tänkta prästutbildningen kom han som lekmannapredikant i Stockholm att spela en viktig roll i grundandet av den inomkyrkliga väckelse- och lekmannarörelsen Evangeliska Fosterlandsstiftelsen 1856, vars syfte var att hålla samman väckelsens folk. Lundqvist som ger en beskrivning av EFS tillkomst (Från prästvälde till lekmannastyre 2008) visar att stadgarna föreskrev att den skulle verka i Svenska kyrkan ”med fri anslutning och i överensstämmelse med kyrkans bekännelse och ordning”. Detta innebar att man som inomkyrklig väckelse- och lekmannarörelse skulle, som talesättet uttryckte det, arbeta i, med och under kyrkan, det vill säga vara underställd kyrkoherdens ledning. Lundqvist visar dessutom att den rosenianska väckelsen, till skillnad mot den schartauanska på västkusten och den læstadianska i Tornedalen, uppmuntrade till föreningsbildning. Denna uppmuntran tillsam-

mans med arvet från byabönerna, ledda av män som utvecklade stor teologisk kunskap och religiös självständighet, kom med tiden att utmana det kyrkliga samarbetet. Vid denna tid var det svenska s.k. lutherska enhetssamhället på väg att upplösas. När varken religiös eller samhällelig enhet inte längre var möjlig att upprätthålla genom tvingande lagar, utkristalliserade sig två olika riktningar inom Svenska kyrkan, två kyrkosyner som varandras motsatser. Å ena sidan tog den s.k. uppsaliensiska lågkyrkligheten form genom i huvudsak tre uppsalateologer, vilka i obruten följd kom att inneha biskopsämbetet i Härnösands stift, det vill säga, i Luleå stifts moderstift. Å andra sidan den s.k. lundensiska högkyrkligheten, som blev dominerande i landets södra delar. I den uppsaliensiska kyrkosynen och teologin betonades lekmannamedverkan, predikan och omvändelse framför den lundensiska högkyrklighetens betoning på ämbete, liturgi och sakrament. Det kan mycket väl vara så, att det är de män som byabönstraditionen sägs ha fostrat till aktiva, ansvarsmedvetna och självständiga lekmän som Jonzon ser i församlingsborna i Norrbottens sydligaste kustland. En lågkyrklig kristendom som förstod Luther så, att det allmänna prästadömet bar ett ansvar för såväl kyrko- som samhällsliv.14 14 Byabönen blev genom kyrkoplikten, det vill säga kravet på regelbundna kyrkobesök, en typisk gudstjänstform i det vidsträckta och ofta väglösa övre Norrland. Sanktionerat av församlingens kyrkoherde leddes sammankomsterna av en bland byborna utsedd ”bönpräst”, vilken i många fall kom att stå närmare folket än vad församlingsprästen gjorde, eftersom han endast sporadiskt kom på besök och då i samband med de s.k. husförhören, även dessa en i lag föreskriven ordning (Carlsson 1979). I detta avsitt används inte namnet Evang-

l i k a s o m b ä r ?

Hur som helst var förhållandena annorlunda i de sydligare kuststäderna i jämförelse med de nordligaste gruvsamhällena. I tidigare nämnda minneskrönika, Luleå stift i ord och bild, lyfts ännu en motsats fram. Den agitatoriska socialismen i stark motsättning till kyrkan. ”Den första tidens kyrkostämmor är beryktade i annalerna och kunde stundom urarta till riktiga rövarsynoder, där mera rabiata element utnyttjade varje möjlighet att … ge luft åt sin kyrkokritik” (Fastborg 1953:422). Kyrkans präster bävade inför dessa möten. De intog en defensiv position: ”Vi våga icke sticka fingret i otrons getingbo.” (Lundblad 1908:60). Men vid 1900-talets mitt kan Fastborg fortsättningsvis säga att denna motsättning, som hörde till den ursprungliga atmosfären i de unga gruvsamhällena, visserligen mildrats men ingalunda försvunnit. Stiftet upplevde att samhällets omvandling, på både det religiösa och det politiska planet, krävde ett intensifierat kyrkligt arbete. Den växande otron och likgiltigheten inför kyrkan visade sig ha tendens att likt en surdeg genomsyra alla områden, såväl i norr som söder. Bergqvist måste ingjuta mod och arbetslust i sitt prästerskap, inte mist när det gällde att samla de unga till kyrkans verksamheter. Till prästmötet skriver han (Ämbets­berättelse 1915:14, 29f):

eliska Fosterlandsstiftelsen, utan enbart den med tiden vedertagna förkortningen EFS. Om kyrkosyn – den lundensiska högkyrkligheten respektive den uppsaliensiska lågkyrkligheten se Lundqvist 2008 kap. 3 De två polerna s. 44–48; Ekberg 2003 kap. 4 Luleå stift – kyrkosyn och individualism s. 107–146.

För övrigt så dragas de unga i våra dagar åt så många olika håll, att det inga­ lunda är någon lätt sak att samla dem omkring kyrkliga intressen och uppgifter. Detta får dock icke ingiva prästerskapet och kyrkans vänner något missmod utan i stället tjäna som en sporre till förnyade och ökade strävanden för ungdomens kyrkliga fostran och vård. /---/ Till och med på platser, där otron och gudsförnekelsen syns vara förhärskande, finnes en kvarleva av troende gudfruktiga själar … I norr stod Folkets hus i söder stod Bönhuset mitt i byn. 1917 invigde Hortlax församling sin kyrka som blev en samlande mittpunkt för de omkringliggande byarna, många med eget missions- eller bönhus. Livskraftiga EFS-föreningar med ett stort antal ungdomar, knutna till sin självständiga ungdomsorganisation DUF (De ungas förbund), bidrog till ett mycket aktivt kyrkoliv.15 Då stiftet var lågkyrkligt kunde prästerna ge sitt bifall till EFS starka lekmannaengagemang. Folket kunde uppfatta Svenska kyrkan och EFS som ett och detsamma. 15 EFS hade sitt starkaste fäste i Luleå stifts kustregioner, frånsett den allra nordligaste kustremsan. Lika starkt förankrad var DUF (bildat 1902), vilket innebär att stiftet runt 1920-talets mitt hade dubbelt så många DUF-föreningar som alla sydsvenska stift tillsammans (Lundqvist 1982). Här är inte rum för att lyfta fram orsaker till att DUF med tiden kom att både omstruktureras och att läggas ned. Men nämnas kan att DUF allt mer upphörde att vara ungdomarnas plattform. Medlemmarna övergick helt enkelt inte med stigande ålder till EFS-föreningarna, som det var tänkt. I stället kom DUF att i mycket fungera som förnyare av det ”gamla EFS”. På de platser där DUF funnits, fanns med tiden livskraftiga EFS-föreningar (Lundqvist 2008:240). Resultatet av ungdomarnas strävan efter att återigen få en egen plattform i EFS är Salt – barn & unga i EFS, bildat 2005 som ett rikstäckande självständigt ungdomsförbund.

33

34

lika som bär?

I såväl den kyrkohistoriska forskningen om stiftets kyrkoliv (Samhörighet och separation Carlsson 1979) som i stiftets egen dokumentation (Luleå stift 1904–81: Församlingar och prästerskap 1982:463f) beskrivs enheten ha utvecklats till en strid om ungdomarna. I den sist nämnda heter det: ”En dragkamp uppstod mellan Kyrkan och Stiftelsen … som väl kan sägas ha vunnits av den senare.” Carlsson (1979) som särskilt undersökt relationen mellan Kyrkan och EFS i Pitebygden, visar att kyrkoherden i Piteå landsförsamling (tiden 1910–1940) bildade Piteå sockens ungdomsförbund 1911, i ett försök att knyta den alltjämt växande ungdomsverksamheten till landsförsamlingens verksamhet. Tvärtemot planerna på ett ungdomsförbund liknande DUF valde ungdomsföreningarna ute i byarna, en efter en under hela 1900-talets första hälft, att övergå till att bli DUF-föreningar, och allt efter som anslutna sin DUF-förening till EFS länsförbund i Norrbotten. Inom Hortlax församlingsområde började övergången av de omkringliggande byarnas ungdomsföreningar redan vid tillkomsten av Hortlax församling 1918 (Carlsson 1979). Men även om denna dragkamp sägs ha vunnits av EFS, så firade man traditionsenligt gudstjänst i både kyrka och bönhus. Bergqvist uppger (Ämbetsberättelse 1928:14) att gudstjänsterna längs den sydliga kusten i regel var välbesökta, särskilt vid missions­ möten och kyrkliga högtider. Vid sådana tillfällen fick inte alla rum i kyrkan. Man fick ta till ”parallellgudstjänster” så att alla som

ville skulle få möjlighet att fira gudstjänst. Även Carlsson talar om en fortsatt gemenskap mellan Kyrkan och EFS. Året 1931 hölls juniorläger i Bergsviken med 80 deltagare vilka firade högmässa med nattvard i Hortlax kyrka, som avslutning på lägret. Året därefter var det Blåsmarks tur att stå för lägret, nu med över 130 deltagande ungdomar. Carlsson noterar (1979:134) att man från dessa byar, båda belägna inom Hortlax församling, uppgett att ungdomarna upplevde högmässan med nattvardsgång i kyrkan som lägrets höjdpunkt. Under 1930–40-talen blev frågan om vad kyrkan egentligen är föremål för ingående studier bland ledande teologer. Kyrkomedvetandet bedömdes som svagt, vilket visade sig i mångfaldens olika uppfattningar, eller som Gustaf Aulén uttrycker sig i En bok om kyrkan av svenska teologer (1943:10): ”Alla överväganden om hur det eller det ska uppfattas från skilda läger, från gammaltroende, högkyrkliga, lågkyrkliga, kulturella, frikyrkliga, ekumener, politiker av olika riktningar o.s.v.” Allt detta måste ge vika för, som han säger, ”det rent sakliga”. Det kom en ny kyrkosyn, en nationell våg av högkyrklighet med impulser från olika håll. Men det gemensamma var att kyrkan beskrevs som katolsk (det vill säga, allmän) allomfattande och ekumenisk, och att man ville betona sådant som ämbete, sakrament, liturgi och inte minst ”återupptäckten” av kyrkan som Kristi kropp. Att många av teologerna som bidrog till En bok om kyrkan inte lägger någon större vikt vid människan och hennes tro som

l i k a s o m b ä r ?

grundläggande i kyrkans liv, för tankarna till de tidigare nämnda motsättningarna mellan 1850-talets kyrkosyner. En rätt uppfattning om kyrkan var enligt den högkyrkliga synen att den förstods konstruerad ”uppifrån”, i motsats till den lågkyrkliga som utgick ifrån ”den troende gemenskapen”, vilken då ansågs konstruerad ”nedifrån”. I Kyrkans identitet (1987) menar Ragnar Persenius att den enskilda människan kom i skymundan i den nya kyrkosynen som tog form under 1930–40-talen (1987:109): Genom att som Aulén utgå från Kristus och nådemedlen i stället för den enskilde och eller kyrkosamfundet lades grunden för ett ekumeniskt program med förutsättningar att finna gensvar internationellt. … Eftersom innehållet i beskrivningen av kyrkan i stora drag liknade Svenska kyrkan, lades samtidigt grunden till ekumeniska problem i Sverige, särskilt som kritiken av ”föreningskyrkan” var framträdande. Denna starka betoning på ämbetet och liturgin blev oroande i det lågkyrkliga stiftet där predikan ofta framhölls som det centrala i gudstjänstlivet, och där lekmannamedverkan av tradition var något naturligt och självklart. När Jonzon vid Prästmötet 1941 redogör för uppfattningar om altartjänsten (Ämbetsberättelse 1945:270f) menar han att Pitebygden i detta avseende är av ett särskilt intresse. Jonzon återger rapporten från Hortlax församling:

”Uppskattningen av altartjänsten är inom Pitebygden i allmänhet icke stor. Det lär finnas ett uttryck, som vittnar starkt härom, ett uttryck, vilket betecknar altartjänsten som ’småde dänna’, d.v.s. det där obetydliga, ovidkommande. Förklaringen härtill torde i mycket vara av historisk art, även om befolkningens kynne betytt en del. … Mässkläder brukas över huvud icke och först 1939 fick kyrkan sina första altarskrudar. När de första gången använts, var de åtskilliga allvarligt gudfruktiga män, som betygade, att de på dem gjort ’ett beklämmande intryck’ som talade om ’kyrkans förfall’. Det säger sig självt, att skrudarna under sådana förhållanden måste brukas med en viss återhållsamhet till att börja med.” Den enda utsmyckning som behövdes i gudstjänsten var blommorna och ljusen på altaret, vilket församlingsborna själva ansvarade för. Jonzon påminner om att detta hänger samman med väckelsefromhetens syn, att det enda nödvändiga var evangeliets ord och hjärtats tro. Om införandet av en ”ny ordning” skriver han (1945:273) vidare: [att detta] på inga villkor får ske så, att den verkliga styrkan hos väckelsefromheten, den må vara roseniansk eller gammelluthersk eller læstadiansk, kommer till korta. … Det är viktigare att själar ställs inför Gud och uppväckas till ånger och tro än att bortlagda mässkläder och mässmusik komma i bruk.

35

36

lika som bär?

Hortlax med omnejd är en gammal väckelsebygd, och kyrkans ledning på stiftsplanet hade alltid värnat detta arv, sett det som ett värdefullt bidrag till kyrkans liv. När Jonzon insattes i biskopsämbetet tog han en tydlig ställning för den mångfald som måste rymmas inom den universella kyrkan.16 De kyrkfolk som visste med sig att ha upplevt en personlig omvändelse hade sedan länge inomkyrkligt slutit sig samman till en missionsförening. Redan 1874 bildades Piteå landsförsamlings missionsförening och 1890 Piteå stads missionsförening, vilken i motsats till landsförsamlingens omedelbart anslöt sig till EFS riksorganisation. Här finner Carlsson första början på den organisatoriska dragkampen mellan Kyrkan och EFS, ”församlingsanknytning eller stiftelseanknytning” (1979:63f). Hortlax bildade sin missionsförening redan i samband med att Hortlax blev ett eget pastorat med egen kyrkoherde. 1931 kom frågan om anslutning till EFS upp i föreningens styrelse, men det enda beslut man tog var att frågan skulle utredas. Hortlax missionsförening syns ha varit tveksamma till att likt många andra av bygdens missionsföreningar ansluta till, vad som 1936 fick namnet, Evangeliska Fosterlandsstiftelsens Missions- och Ungdomsförbund i Norrbotten. Frågan som väcktes 1931 avgjordes först 1937. Vissa höll med kyrkoherden, till lika ordförande i missionsföreningen, att det ”vore lyckligast få vidbliva nuvarande 16 Om detta kan läsas i Bengt Jonzons Herdabrev, 1938.

ordning”. Majoriteten i föreningens styrelse ville annorlunda, att de ”med hänsyn till rådande förhållanden” organisatoriskt skulle tillhöra EFS, vilket också blev styrelsens enhälliga beslut. Under de följande femton åren behöll kyrkoherden sin plats som föreningens ordförande, först 1955 valdes en ordförande ur den egna föreningen. På detta sätt förhöll de sig med alla missionsföreningar i Pitebygden förutom i Piteå landsförsamlings missionsförening, som för övrigt aldrig anslöt till EFS riksorganisation utan behöll sin församlingsanknytning (Carlsson 1979). Enligt Carlsson (1979) kan det sägas att hela 1940-talet såg ut att präglas av en kyrklig anpassning till det uppkomna läget, hela det religiösa livet i Pitebygden dominerades av EFS. Byamännen var i full färd med att bygga bönhus, vilket han ser inte bara som ett tecken på EFS tillväxt utan även på byasamhörigheten, att man helt traditionsenligt tog ansvaret för hela byns andliga liv. Bönhusen skulle stå till både Kyrkans och EFS förfogande. Till 1940-talets aktiviteter hör också invigningen av Storstrand, en gammal herrgård vackert belägen vid Piteälvens strand, ca 1–2 kilometer från landsförsamlingens kyrka i Öjebyn, Hortlax moderkyrka. När landförsamlingen avböjde på grund av ekonomiska skäl köptes denna av EFS länsorganisation. Carlsson (1979:165) anser att Storstrands betydelse knappast kan överskattas: ”Storstrand tenderade att för piteborna bli något av vad Piteå landsförsamlings kyrka under sekler varit: ett andligt hem för Pitebygdens fromma. Och inte

bara för dem utan också för de otaliga s.k. ”icke-troende” ungdomar, som drogs med av de stora ungdomsskarorna, som samlades på EFS ungdomshem.” Vid 1950-talets ingång fanns ingen kyrkligt anknuten barnoch ungdomsverksamhet längre. Föreningen i byn hade blivit församlingen, bönhuset det andliga hemmet där det andliga livet togs om hand från vaggan till graven. Kyrkan behövdes numera bara till förrättningar, dop, konfirmation, vigsel, jordfästning och till nattvardsfirandet. Väckelser var inget ovanligt i Pitebygden, snarare var de en del i den snabba tillväxten i både DUF och EFS. Carlsson finner att en ny våg, eller kanske rättare sagt en ny form, av väckelse kom under 1950–51. ”Väckelsen utbreder sig som en stormflod i Hortlax socken” (Carlsson 1979:211), samtidigt som han menar att Hortlaxkyrkans präster inte syns ha engagerat sig i saken. Dels blev de inte tillfrågade om att medverka i detta skeende och dels kände de sig litet skeptiska till väckelsens uttryck. Främst var det ungdomar och den yngre medelåldern som varit med sedan tiden i söndagsskolan, men också många helt utanförstående som rycktes med i väckelsen. Det var ”en intensiv atmosfär som pendlade mellan djupt allvar och upprymdhet” i de vittnesbörd som de nyomvända gav uttryck för. Carlsson lägger vikt vid den stora medlemsökningen i respektive byar runt Hortlax som blev följden av väckelsen, men också, som han säger, en mycket stark intensifiering av arbetet inom DUFföreningarna.

l i k a s o m b ä r ?

Utvecklingen i relationen mellan Kyrkan och EFS resulterade enligt Carlsson i ett främlingskap till kyrkan. Han menar även att väckelsen medförde att den gamla byagemenskapen ute i de många byarna bröts sönder. Vissa stärkte sin gemenskap med EFS och DUF, medan vissa drog sig närmare Hortlax kyrka, och åter andra blev, som han säger ”helt neutrala”. Ett bättre uttryck hade kanske varit, att de drog sig undan, lämnade de religiösa, eller med andra ord, de kyrkliga sammanhangen. Förutom Storstrands betydelse för EFS finner Carlsson att den splittring som såtts, i de tidigare nämnda dragkamperna, och som fick näring genom den nya kyrkosynen, kom att blomma ut även i ett teologiskt främlingskap mellan Kyrkan och EFS (Carlsson 1979). Med 1900-talets utveckling blev frågan om nattvarden en allvarlig risk för att den gamla samhörigheten skulle splittras. Det var helt tänkbart att inviga nya missionsoch bönhus som lokaler för nattvard, under förutsättning att det var ämbetsbärare, de prästvigda, som hade hand om sakramentet. Däremot var det helt otänkbart att ovigd predikant kunde assistera vid nattvarden, än mindre på egen hand ta hand om nattvarden. I och för sig ansåg Jonzon 1948 (Carlsson 1979:200–201) att det inte fanns något principiellt hinder, men om det kom att hållas separata nattvardsgångar skulle ”’det högheliga’ och communio-aspekten … löpa risk att försvinna” /---/ ”Är EFS medlem av Kyrkan, en Kyrkans tjänarinna eller början till en Frikyrka?” Trots många möten och in-

37

38

lika som bär?

tensiva diskussioner och överläggningar på alla nivåer, lokal-, stifts- och riksnivå, kom man inte till någon lösning. Biskop Jonzon ”upplevde misslyckandet ytterst smärtsamt” (Carlsson 1979:208).17 År 1953 fattade Råneå missionsförening, en by norr om Luleå, beslutet att hålla s.k. fria nattvardsgångar. Från Svenska kyrkans håll kunde man då mena att denna förening hade ställt sig själva och hela EFS vid ett vägskäl. I ett brev till ärkebiskop Yngve Brillioth menade missionsföreståndaren, som högsta ansvarig för EFS ledning, att församlingens kyrkoherde bar ett stort ansvar. Han hade genom sin utmanande högkyrkliga nattvardsliturgi öppnat vägen för en utveckling mot en splittring av nattvardsgudstjänsterna. Från ärkebiskopen kom svaret, ”Svårigheten ligger tydligen främst däri, att en viss grupp av Stiftelsens predikanter i själ och hjärta äro direkt frikyrkligt inställda”.18 Det dröjde inte länge förrän vissa EFSföreningar i Pitebygden höll nattvard i sina bön-/missionshus, vilket egentligen inte var 17 Januari 1950 fastställde Biskopsmötet att biskop inte hade rätt att ge lekman tillstånd att medverka vid nattvard. Resultatet av nya överläggningar med representanter ur såväl Biskopsmötet som EFS presenterades i skriften – Nils Dahlberg och Bengt Jonzon: Kyrkan och Evangeliska Fosterlands‑stiftelsen. Några dokument (utgiven 1953 på Diakonistyrelsens förlag och EFS-förlaget) – vilken även sammanfattades i 6 punkter som Biskopsmötet och EFS styrelse hade att ta ställning till. Punkt 1 och 5 fick Biskopsmötes bifall, samarbete skulle inledas angående hednamission och lokala svårigheter skulle hänskjutas till biskop och distriktsföreståndare. Punkten 6 kunde icke godkännas: ”Om genom nödiga författningsändringar möjlighet beredes icke prästvigda att hålla nattvard eller biträda vid nattvardsdistributionen, blir naturligt att predikanter legitimeras härför” (Carlsson 1979:202– 210, se även not 93–96 s. 202). Här noteras även att Dahlberg (EFS missionsföreståndare, det vill säga högsta ledaren på riksnivå) och Jonzon i skrivelsen till Biskopsmötet framhåller att faran för att predikanter och föreningar tar saken i egna händer ”är betydligt större och mera näraliggande än undertecknade förut förstått”. 18 Det citerade är Carlssons citat (1979:219) av svarsbrevet 1954-06-21.

något nytt, så hade det varit sedan byabönens tid, det nya var att prästen inte fanns närvarande. Först ut blev Munksunds missionsförening belägen inom Piteå landsförsamling. Vid detta första tillfälle, långfredag 1957, anlitades en prästvigd EFS-pastor. Något man inte gjorde vid nästa tillfälle, då räckte det med EFS-predikanten. I oktober samma år blev Jävre inom Hortlax församling den andra, dock inte i byns bönhus eftersom man inte fick tillåtelse av Bönhusföreningen att hålla denna form av gudstjänst i bönhuset. Motiveringen var att det skulle innebära en olycklig söndring bland, som det heter, bönhusets vänner.

Även om många var tveksamma, finner Carlsson att när Hortlax invigde sitt nya bönhus 1973 firades detta med nattvardsgudstjänst under ledning av ovigda EFSpredikanter. Man hade inte lyckats hindra utvecklingen. Ser vi till Hortlax församling konstaterar Carlsson (1979:240) att ”Pingsthelgen 1975 upplevde så Pitebygden hur fria nattvardsgångar anordnades i Jävre by, Hortlax kyrkby och Bergsvikens tätort”. En splittring som såväl Kyrkan som EFS både på läns- och riksnivå kom att finna ohållbar. Båda insåg att de behövde varandra, inte minst med tanke på samhällets sekularisering. Men redan under 1960-talet hade man märkt en förändring inom EFS. I den unga generationen tycktes man se ny vilja till samarbete, jämfört med 1950-talet (Carlsson 1979:243). Nya överläggningar i Biskopsmötet och i EFS riksstyrelse resulterade 1962 i beslut om ett samarbetsråd mellan Svenska kyrkan och EFS, vilket också skulle inrättas i varje stift. EFS styrelse i Norrbotten ville stanna vid en kontaktkommitté. Först 1975 inrättades samarbetsrådet. Nästa steg blev tillkomsten av samarbetskyrkor. Först Rörvikskyrkan i Bodens kommun 1977, som ansvarig för verksamheten stod prästvigd EFS-pastor. Från Hortlax församling kom förfrågan om samarbetskyrka samma år, som ett led i att hindra en fortsatt nattvardsseparation i Bergsviken. Missionsföreningens styrelse avvisade förslaget. Munksunds EFS, bildad av unga sågverksarbetare 1903 som DUF-förening, blev 2007 Furubergskyrkan

l i k a s o m b ä r ?

och som sådan den första och ännu idag enda samarbetskyrkan i Pitebygden, trots mångfalden EFS-föreningar. Munksund var, som vi för övrigt nyss såg, den första EFS-föreningen i Pitebygden som praktiserade s.k. fri nattvardsgång. Jävre missionsförening, i den by som ligger längst bort från Hortlax kyrka nära gränsen till Västerbotten, och som vi såg tidigast ute med fria nattvardsgångar inom Hortlax församling, skapade 2003 tillsammans med byns baptistförsamling Jävre kustkyrka. En kyrka som kännetecknas av en lågkyrklig kyrkosyn och praktiserande av både barn- och vuxendop. I Luleå stifts jubileumsbok, År av Liv. Luleå stift 1904–2004 (Boström och Lundström Pedersen 2003) beskriver Gunnar Weman, biskop i Luleå stift 1986–93 därefter ärkebiskop 1993–97, under rubriken ”Den gemensamma vägen”, visionen om enhet. Först noterar Weman att tendensen till egen sakramentsförvaltning under 1980-talet vuxit sig ganska stark i EFS-föreningar, speciellt i Norrbotten. Att förhållandet mellan EFS och Svenska kyrkan rätt uppfattat handlar om, som han säger, de ”långa” frågorna, och att denna svårbeskrivbara tid handlar om en mognadsprocess på väg mot något nytt. Själva drivkraften till enhet finner Weman i ömsesidiga bekräftanden. Att EFS såg sig själv som en inomkyrklig väckelserörelse och att Svenska kyrkan uppfattade EFS-föreningarna som en del av det gemensamma arbetet. Första steget mot en förnyad enhet togs 1990 när man samlade 5000 människor i

39

40

lika som bär?

Skellefteå till ett gemensamt stormöte mellan Svenska kyrkan, EFS och den læstadianska församlingen. Weman (2003:222) beskriver den gemensamma vägens syfte och mål: Det handlade om uttrycket för Kristi kyrkas synliga närvaro bland människor i Luleå stift, ett område som täcker en tredjedel av Sveriges yta. Vi tänkte frimodigt – och kanske litet övermodigt – att det vi gjorde i norr, rimligen måste få genomslag i övriga delar av landet. Samarbetsrådet i Luleå stift, mellan Svenska kyrkan och EFS, som kom till 1975, arrangerade därefter en serie förnyelsegudstjänster med början i ärkestiftet Uppsala. Året där på, 1991, i Luleå stifts största kuststäder, Luleå, Umeå och Skellefteå. EFS såg det nödvändiga i att arbeta i Svenska kyrkan som folkkyrka med dess breda kontaktnät, Svenska kyrkan såg det nödvändiga i att lära av EFS erfarenheter av en långvarig lekmannaverksamhet. 1991 fick också problemet med nattvarden sin lösning genom prästvigning, i Skellefteå landsförsamlings kyrka, av verksamma EFS-pastorer (Weman 2003:224). Numera är den rådande ordningen att den som avslutat sin prästutbildning vigs gemensamt till tjänst i respektive stift, vare sig den ska utföras i Svenska kyrkan eller EFS. Avslutningsvis ska sägas att jag har försökt att sammanfatta en, med Wemans ord, ”svårbeskrivbar tid” som tillika är det arv som Hortlax kyrkoförsamling, tillsammans med EFS som inomkyrklig väckelserörelse,

bär med sig. Luleå stift är nu som förr ett mångskiftande stift, om än mycket är annorlunda jämfört med Södergrens bild 1922 (se inledande citat). Samma sak kan sägas om de motsatser vi sett biskop Jonzon 1953a lyfta fram i sin bild av stiftet. Naturens motsatser står kvar, men mycket av de sociala och politiska klyftorna har jämnat ut sig. De språkliga och religiösa problemen har fått en lösning. Idag är kulturmötet något självklart. För att alla ska ha möjlighet att bevara sin ursprungliga kultur och fira gudstjänst på sitt eget språk bedrivs arbetet i stiftet även på såväl finska och meänkieli som samiska med dess olika språkvarianter. I Hortlax församling gäller en ordnad samverkan mellan Svenska kyrkan och de sex EFS-föreningarna i de omkringliggande byarna, förutom Jävre19, samlade i den s.k. Hortlaxkretsen. Detta innebär att Hortlax församlings verksamhet, vilken bedrivs i både kyrka och bön-/missionshus, i sin helhet styrs utifrån ett gemensamt utformat samverkansavtal. Som ett tecken på enhet firas gemensam nattvardsgudstjänst, Hortlaxmässan, i Hortlax kyrka den första söndagen i varje månad. Oavsett vad förändringens vindar fört med sig står bilden av Luleå stifts självuppfattning kvar, just i det att detta till ytan största och nordligaste stift i Svenska kyrkan uppvisar en mångfald som är unik i Sverige. ”Längst uppe i norr, där gruvhan19 Vad beträffar Jävre EFS, som tidigare nämnts som Kustkyrkan, förhåller det sig så att vissa EFS-medlemmar har som medlemmar i Kustkyrkan en dubbel anslutning. Som enskild person är de samtidigt direkt anslutna på länsnivå till EFS i Norrbotten.

l i k a s o m b ä r ?

teringen har sitt centrum, lever människorna alldeles inpå Europas sista vildmark … Kärva villkor, ödmjukhet inför naturen och möten mellan svensk, finsk och samisk kultur är faktorer som format människorna och kyrkans arbete i stiftet.”20 Men till detta kommer ytterligare en faktor som med stor sannolikhet format Hortlaxborna. Hotet om söndring och kampen för enhet i Luleå stifts kyrkoliv, vilket biskop Jonzon som var med när det stormade som värst ständigt betonade som allas ansvar. I sin sista ämbetsberättelse året 1953 (Jonzon 1959:217) skriver han; … ”det beror på oss [Kyrkan lika väl som EFS, präster lika väl som predikanter och lekfolk] om det söndringens hot som hänger över vårt stift och över den evangelisk-lutherska kristenheten i vårt folk skall avvärjas”. Kanske kan svaret på Södergrens fråga, som han inledningsvis fick ställa, bli att Sverige och Svenska kyrkan, inklusive alla ”oss”, trots allt lyckats ganska bra med att ta hand om ”dessa här vid älvar och malmberg förskingrade och sammanrafsade barn”.

3.2. Borgå stift och Nykarleby – en historisk bakgrund En studie av religiöst intresse i dagens Nykarleby är inte meningsfull utan öppningar mot en historisk tolkningshorisont. Här ges en skissartad framställning av några betydelsefulla språkliga, samhälleliga, kulturella och religiösa aspekter som mer eller mindre 20 Se www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=650379, 2013-10-15

har präglat det religiösa landskapet i Svenskfinland och Nykarleby. Först uppmärksammas några tidstypiska strömningar. Därefter beskrivs kort vad som troligen kännetecknade det religiösa livet i Nykarleby förr, och

41

42

lika som bär?

hur den evangelisk-lutherska kyrkans själv under de senaste decennierna valt att i samband med biskopsvisitationerna granska och förstå det religiösa livet på orten. Slutligen presenteras dagens Nykarleby i ett nötskal.

Språk och religion ifrågasatta När det svenskspråkiga Borgå stift grundades den 1 december 1923 skedde det efter en omvälvande och spänningsfylld tidspe­ riod i Finlands historia. Till förspelet hörde uppkomsten i Europa av de tre stora ideologierna under 1800-talet: nationalismen, liberalismen och socialismen. ”Det kännetecknas av intellektets frigörelse från klassicismen och religionens förmyndarskap. Det är de stora folkväckelsernas århundrade.” (Björkstrand, 1993, s. 88). Vid Borgå lantdag 1809 beslöt den ryske kejsaren att det religiösa livet i det nya storfurstendömet Finland skulle förbli intakt. Det innebar att den lutherska kyrkan i Finland bland annat i administrativt avseende förblev självständigt genom att Åbo stift förblev ett ärkestift. Beträffandet det andliga livet kom man fortsättningsvis sjunga ur 1695 års psalmbok till 1886. Gudstjänstlivet och de kyrkliga förrättningarna följde likaså traditionerna från den svenska tiden med utgångspunkter i den svenska bibel­översättningen. Under kejsar Alexander II:s tid reformerades Finland då skolan frigjordes från kyrkan och den kommunala och kyrkliga förvaltningen skiljdes åt. Rysslands politik i storfurstendömet Finland präglades särskilt i början av 1900-talet av en stark strävan

att likrikta lagstiftning och förvaltning inom kejsardömet (Murtorinne, 2000). Under den tid som också brukar kallas för förtrycks­ perioden intensifierades samtidigt en världsåskådningsmässig uppgörelse i Finland, något som hade pågått länge i det övriga Europa. Tilltron till vetenskapens möjligheter, i förening med liberalism, socialism och humanism som värdegrund, skulle ersätta den gamla religionen med dess ovetenskapliga föreställningar om en översinnlig värld. (Björkstrand 1993; Gullberg & Lindholm, 2006). Kristendomens ställning försvagades också inifrån då den liberala teologin ifrågasatte grundvalarna i teologin, bibeln och tros­artiklarna (Björkstrand 1993). Det som tidigare i riket uppfattats som ovanifrån givna heliga och okränkbara värden och auktoriteter, såsom regentens ord och grundlagarna, ifrågasattes. Kyrkan betraktades av kritikerna som en del av makthierarkin. Prästerskapets undfallenhet under den ryska förtrycksperioden bidrog också till att arbetarrörelsen krävde i sitt marxistiskt-socialistiska program 1903 att ”kyrkan skulle skiljas ifrån staten, religionen skulle förklaras som privatsak, religionsundervisningen skulle avlägsnas ur skolorna och de religiösa samfunden skulle betraktas som privata föreningar, som själva ordnade sina angelägenheter” (Murtorinne 2000). Med storstrejkens tider 1905 i bakgrunden skärptes motsättningarna ytterligare. Kampen gällde också religionsfriheten. Kyrka och religion överlag ifrågasat-

tes utifrån rationalistisk tro på vetenskapen och utvecklingsoptimism hos den akademiska intelligentian (Knapas 1995). Den striden kulminerade momentant vid lantdagen 1910. Religionsundervisningen skulle kvarstå i skolorna, men på anhållan av målsman kunde barnet befrias från undervisningen. Eleven skulle i stället ges religionsundervisning inom annat samfund eller undervisning i etik och religionshistoria. Den ryska regeringsmakten var överlag negativt inställd till att reformera den från svenska tiden definierade relationen mellan stat och kyrka i storfurstendömet Finland. Under de kommande turbulenta åren på 1910-talet sökte den evangelisk-lutherska kyrkan mobilisera krafterna och med olika medel försvara, reformera och förnya sin verksamhet. Detta skedde i nära samarbete med en allt mångsidigare föreningsverksamhet (mission, diakoni, samhällsengagemang). De traditionella väckelserörelserna och framväxten av en kyrklig tidningspress spelade en viktig roll i strävan att profilera kyrkan i omvälvande tider. I den fortsatta kampen mot kyrka och religion fick arbetarrörelsen stöd bland radikala kretsar inom borgerligheten. Marsrevolutionen i Ryssland 1917 utlöste en politisk händelsekedja i storfurstendömet som naturligtvis också påverkade kyrkans ställning. Bland annat tog en ny våg av kyrko- och religionsfientlighet fart. I detta läge vädjade de religiösa minoritetsgrupperna till senaten om en utvidgad religionsfrihet och ”att snabbt förverkliga kravet på fullständig tros- och samvetsfri-

l i k a s o m b ä r ?

het” (Murtorinne 2000). När inbördeskriget mellan de röda och vita var ett faktum kom kyrkoledningen och prästerskapets sympatier främst att ligga på de vitas sida. En orsak var den kyrko- och religionsfientlighet som uttryckts hos kommunistpartiet i Finland och det bolsjevistiska Rådsryssland. (Murtorinne, 2000) Det första världskriget och den blodiga maktkampen i Finland ledde dock till en ny förståelse av statskyrkans roll och en betoning på religionens betydelse vid nyskapandet av en nationell gemenskap. Den evangelisk-lutherska kyrkan uppfattades ingå i ett slags ideologiskt och moraliskt värn mot hotet från bolsjevikerna i Ryssland. Samtidigt kunde både i samhället och kyrkan skönjas en tilltagande nationalism och högerradikalism (Lapporörelsen). Relationen stat – kyrka fastställdes i regeringsformen från 1919. Den evangelisk-lutherska kyrkan var nu ett bland flera samfund inom den konfessionellt neutrala staten. Men dess specialställning garanterades på grund av kyrkans historiska och faktiska ställning som den stora majoritetens kyrka (Murtorinne 2000). Kyrkans andliga medverkan i vissa statliga institutioner som t.ex. i fängelserna bibehölls av tradition, likaså seden att ordna gudstjänst t.ex. i samband med riksdagens öppning och avslutning, samt de årliga böndagsplakaten från regeringen. Tvisten om religionsfriheten mynnade ut i tillkomsten av en religionsfrihetslag som trädde i kraft den 1 januari 1923. Därmed

43

44

lika som bär?

avskaffades det s.k. religionstvånget att antingen höra till den lutherska eller ortodoxa kyrkan. Varje medborgare som fyllt 18 år fick nu fritt besluta om kyrkotillhörighet eller ej, samt om den egna offentliga eller privata religionsutövningen, såvida den inte stod i strid med övriga lagar och goda seder (Seppo, 2008). Religionsfrihetslagen 1923 tog inte ställning till frågan om religionsundervisningen i skolan. Det ärendet bereddes i samband med förnyandet av skolväsendet. Efter en utdragen beredningsprocess fick läroämnet religion status av ett obligatoriskt ämne i läropliktsskolan. ”Den religiösa fostrans och undervisningens bibehållande i de allmänna skolorna och i vissa andra av samhällets institutioner var ägnad att stärka den lutherska kyrkans ställning som den allmänt erkända kyrkan i landet. Samtidigt vittnade den konfessionella religionsundervisningen om ett fortgående samband mellan kyrkan och staten.” (Murtorinne 2000:110).

Tillkomsten av svenska institutioner Efter första världskriget, Finlands självständighet 1917 och det finska inbördeskriget våren 1918 togs frågan om kyrkans stift, deras antal och geografiska gränser upp på nytt (Björkstrand, 2013). Vi den här tiden fanns fyra stift med finska som majoritetsspråk, men långtgående planer fanns på att öka antalet stift på grund av den ökade befolkningsmängden. På finlandssvenskt håll hade svenskans ställning under en längre tid upplevts hotad bland annat genom tilltagande finskna-

tionalistiska kulturambitioner och växande organisationsiver. I bakgrunden fanns också språkstriden från 1870-talet då de flesta präster anslöt sig till fennomanerna vilket ledde till en sämre betjäning på svenska i gudstjänstliv och själavård (Widén 1973). Uttryck för pessimismen ger Zacharias Topelius, som på 1880-talet konstaterade att svenska hade gjort sitt i landet och även Mikael Lybecks dikt ”Trötta träd” från år 1903 (Björkstrand, 2013). En svensk samlingsrörelse ledde dock till motreaktioner och grundandet av flera svenska kulturinstitutioner som exempelvis det svenskspråkiga folkskollärarseminariet i Ekenäs 1871 (för kvinnliga lärare) och i Nykarleby 1872 (för manliga lärare), Svenska folkskolans vänner (1882), Svenska litteratursällskapet (1885), Svenska folkpartiet (1906) och Svenska kulturfonden (1908). Även grundandet av Åbo Akademi år 1918 och Svenska Finlands Folkting år 1919 skedde i syfte att trygga det svenska i Finland. På kyrkligt håll skapades samtidigt en stark finlandssvensk samlingsrörelse med målet att grunda ett svenskt stift. Med förenade krafter, inte minst politiska, drevs frågan vidare i riksdagen. Efter en jämn omröstning den 11 december 1922 beslöt riksdagen att ett femte svenskspråkigt stift skulle inrättas i Finland (Björkstrand, 2013). Ett flertal andra kyrkliga institutioner kom vid denna tid att få avgörande betydelse för kyrkolivets utveckling (Vikström). Utöver Borgå stift (1923) kan grundandet av Förbundet för svenskt församlingsarbete i Finland, För-

bundet Kyrkans Ungdom och en svensk avdelning inom Lutherska Evangelieföreningen nämnas. Bland folkhögskolorna inledde Kristliga folkhögskola i Nykarleby sin verksamhet 1920. Grundandet av en svenskspråkig teologisk fakultet år 1924 vid Åbo Akademi, genom en stor donation, var ett led i att trygga rekryteringen av präster till Borgå stift. Därmed kunde trenden med bristande antal svenskspråkiga teologiestuderande vändas. Dessa olika åtgärder skapade i det självständiga Finland nya organ och strukturer för att stödja kristet kulturarv och gudstjänstliv på svenska i södra Finland, Österbotten, Åboland och Åland, samt i den svenskspråkiga församlingen i Tammerfors. Ser man på Borgå stift idag finner man att det är ett av nio stift inom den evangelisklutherska kyrkan i Finland. Att det finns ett stift på språklig (inte geografisk) grund är unikt oberoende vilken internationell jämförelse man gör. Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har en lång tradition av att värna om den språkliga minoriteten. Borgå stifts församlingar, och därmed Nykarleby i Österbotten, kan ses som en följd av ett gemensamt medvetet arbete för rätten och möjligheten att uttrycka tro och kristen tradition på svenska. Den strukturomvandling som nu pågår i det finländska samhället i och med kommunreformen kommer att få betydande konsekvenser också för Borgå stift. ”En betydande konsekvens är att antalet svenska kyrkliga förvaltningsenheter kommer att klart minska i förhållande till nulä-

l i k a s o m b ä r ?

get” (Björkstrand, 2012). I föreliggande studie riktas intresset mot en eventuell religiös strukturomvandling, det vill säga hur människor i Nykarleby och i Hortlax formulerar, strukturerar och vill uttrycka tro och livssyn. Intresset att synliggöra hur språk, identitet, tro och tradition fokuserar på det som är likt och olikt i det religiösa och kulturella landskapet vid Bottenviken kring år 2010.

Det religiösa livet i Nykarleby – förr Nykarleby socken bildades 1607 genom Karl IX:s beslut efter den kungliga kommissionens visitationsresa i Österbotten (Näsman 1979; Björkstrand 2008). Kungens syfte med de nya socknarna var att bekämpa det nyvaknande katolska intresset. ”Det effektivaste sättet att befästa den evangeliska läran var undervisning i Guds ord, vilket skulle meddelas i kyrkorna.” (Näsman 1979). Sankta Birgitta kyrka (den gamla kyrkan) färdigställdes vid älven kring 1610. Leppo by i den nya socknen upphöjdes 1620 till stad med namnet Nykarleby. Ännu vid denna tid fanns ett gudstjänstliv i Nykarleby med katolska drag (Hedman & Pensar 2008). Med luthersk renlärighet och ortodoxins ideal avskaffades de katolska kyrkobruken mot slutet av 1600-talet samtidigt som församlingsborna tvingades till ett aktivt gudstjänstdeltagande. Kyrkan revs i början av 1700-talet på grund av dess dåliga skick och allt för trånga utrymmen. Den nya kyrkan blev utvändigt klar 1710. Kort därefter ockuperades Nykarleby av den ryska armén under stora ofre-

45

46

lika som bär?

den, då också kyrkan plundrades. ”Fienden lämnade landet efter freden i Nystad 1721” (Hedman & Pensar 2008). Sankta Birgittas historia innehåller under åren många renoveringar och också dramatiska skeenden som branden 1929. Fortfarande står kyrkan på den centrala plats den haft i flera hundra år. Övergången från det religiösa livet enligt katolskt mönster till en reformatorisk kristendom skedde som nämnts inte på en gång varken i Österbotten eller i det övriga svenska riket. Olaus Petris svenska handbok möjliggjorde att man genast efter kyrkomötet i Örebro 1529 även i Österbotten kunde hålla en reformatorisk gudstjänst på svenska. Under ortodoxins tid (1600–1700-talet) utvecklades traditionen med läsförhör i byarna i syfte att lära ut och kontrollera kristendomskunskapen hos den ungdom som första gången skulle delta i nattvarden. Ur detta uppstod en varje år återkommande skriftskola (Näsman 1979). Den gammallutherska traditionen (renläriga) kom att prägla kyrkolivet i svenska Österbotten. En kollektiv syn på de religiösa frågorna växte fram. I predikan betraktades åhörarna som ett kollektiv. Kampen mot synden var ett ständigt återkommande tema. Synden var ingen privat sak, utan berörde hela byn och samhället. Genom kyrkans undervisning skulle folket fostras till goda kristna. I denna uppfostran fick husandakten en central betydelse. Men det gammallutherska greppet om samhället lättade efter hand och upplöstes under 1800-talet. Orsakerna anses

vara flera. Prästernas förkunnelse att lydnad mot kyrkan ger välsignelse, olydnad medför straff kunde inte bekräftas av erfarenheten eftersom krigets vedermödor (t.ex. stora ofreden) drabbade alla. Frågan om individen och hans personliga frälsning började komma allt mer i predikans blickpunkt. Genom de pietistiska väckelserörelserna betonades att människans frälsning handlar om en personlig tro och gudserfarenhet uttryckt i böneliv och yttre fromhet. Den västfinska bedjarrörelsen mest kända gestalt under 1700-talet var Abraham Achrenius. ”Rörelsen, som delvis tog sig extatiska uttryck, närdes bl.a. av herrnhutiska kontakter och av mystikerna Arthur Dents och Jacob Böhmes skrifter. Det starka betonandet av bönens betydelse är sannolikt ett inflytande från mystiken. Detta böneliv förenades dock med den lutherska ortodoxins böneschema och byabönsinstitutionen.” (Uppslagsverket Finland) I 1800-talets Österbotten fick väckelserörelserna efter hand ett betydande inflytande i många församlingar genom präster och lekmän. Carl Olof Rosenius författarskap spelade en viktig roll både för teologi och fromhetsliv. Även den evangeliska rörelsen (Dahlbacka, 1987) och laestadianismen kom att prägla en del österbottniska församlingar, den senare i Pedersöre och Larsmo kommun. Förbundet Kyrkans Ungdom, som sprang fram ur den s.k. Nya väckelsen, inledde sin verksamhet 1920 och fungerade inofficiellt som stiftets ungdomsförbund 1935– 1965 (Ekstrand 2001). Samma år växte en

ungdomsväckelse fram i Nykarlebynejden och bidrog till grundandet av Kristliga folkhögskolan i Nykarleby och dess nära samarbete med Förbundet Kyrkans Ungdom. De som grundade skolan ville att ungdomen på landsbygden skulle få utbildning och samtidigt lära mera om den kristna tron. I slutet av 1800-talet kom också frikyrkligheten att prägla det religiösa livet i norra svenska Österbotten närmast i form av metodismen, baptismen och pingströrelsen. (Björklund 2005; Näsman 1964). Ekstrand (2001) har intresserat sig för hur de etablerade väckelserörelserna efter andra världskriget förhåll sig till den nya folkkyrkligeten i den lutherska kyrkan. Med den nya folkkyrkligheten avser han de teologiska strömningar som uppstod genom en del prästers erfarenheter ute vid fronten under andra världskriget. Även Gustaf Wingrens författarskap om Luthers teologi och kallelselära anser Ekstrand att blev betydelsefullt för denna nyfolkkyrklighet. De talrika influenserna från Sverige kan också exemplifieras med den betydelse som olika författarskap (Bo Giertz, Nils Bolander, Olle Nystedt, Martin Lönnebo) haft för det religiösa livet i Österbotten, eller med radioandakter och televiserade gudstjänster i Sverige som österbottningar i decennier tagit del av.

Det religiösa livet – i ljuset av biskopsvisitationerna 1953–2001 Det religiösa livet i Nykarleby efter krigsåren presenteras främst utifrån det källma-

l i k a s o m b ä r ?

terial som biskopsvisitationsprotokollen utgör (1953, 1974, 1985, 2001). Även kyrkoherdarnas berättelse över församlingens tillstånd (inför visitationerna) har beaktats. Dessa skildringar av församlingen, både i andligt och ekonomiskt hänseende, speglar naturligtvis kyrkans egen tradition att rapportera, belysa och engagera sina anställda, förtroendevalda och församlingsmedlemmar. Den bild som framträder i dessa dokument är kyrkans beskrivning av församlingens gudstjänstliv, kristna fostran och diakoni, samt dess syn på samarbetet med olika i institutioner och föreningar på orten. Samtidigt kan berättelserna utgöra en tankeväckande framställning av kristen tro och praxis i relation till slumpvist valda intervjuer och faktiska berättelser om religiöst intresse i dag såsom de presenteras i denna komparativa undersökning. Under Max von Bondsdorffs sista tid som stiftets första biskop visiterades Nykarleby församling år 1953. Enligt visitationsprotokollet uppmärksammades frågor kring gudstjänstdeltagande, särskilt den finskspråkiga minoritetens låga deltagande. Biskopen betonade skyldigheten att betjäna den finskspråkiga minoriteten på ett mångsidigt sätt bland annat genom uppsökande verksamhet. Här kan man i redogörelsen skönja en oro för den finskspråkiga minoriteten, något som redan allmänt framfördes av de finskspråkiga vid grundandet av Borgå stift. Visitatorerna gladde sig över församlingens barn- och ungdomsgudstjänster som an-

47

48

introduktion

ordnats i början och slutet av varje skolår. Betydelsen av kyrkosången och att skapa en permanent kyrkokör poängterades som strategiskt viktig på grund av lärarseminariet och Kristliga folkhögskolan i staden: ”Därför vore det viktigt, att församlingslivet här blomstrade och mötte de unga i en så god dager som möjligt”, framhöll biskopen. Församlingens samarbete med folkhögskolan och seminariet sågs som en värdefull strävan att ta hand om ungdomen. Biskopen åhörde också religionsundervisningen vid seminariets övningsskola och undervisningen vid folkhögskolan, samt ”talade på vartdera stället till eleverna och deras lärare för dem lämpliga ord.” Protokollet betonar utvecklandet av församlingens gudstjänstliv och diakoniverksamhet, men också att vinnlägga sig om ett mångsidigt samarbete med olika utbildningsanordnare på orten. Biskopsvisitationen 1974 förrättades av John Vikström. Kontakten med folkhögskolan och lärarna på orten prioriterades även nu. Undervisningen och fostran av de unga underströks. Det kan nämnas att folkskollärarseminarierna upphörde 1973 i Finland och att utbildningarna överfördes till universiteten 1974. Seminarierna i Nykarleby och Ekenäs uppgick i Pedagogiska fakulteten vid Åbo Akademi i Vasa. Under överläggningen med lärarna i Nykarleby poängterades temat ”personlighetsfostran i dag”. Assessor Serenius framhöll att kyrkan inte kan kräva att den kommunala skolan ”skall föra fram till en kristen livsåskådning, men vi kan häv-

da att den inte får hindra barnen att få en sådan.” Under diskussionen framhölls från skolan att eleverna vill veta var läraren står och vilka värderingar han/hon har. Biskopen konstaterade sammanfattningsvis att innevarande tidsperiod präglas av pluralism och frihet som motvikt till den gamla enhetskulturen. han Men tillade att pendeln kan slå över igen, och frågan är vilka normerna då kommer att vara. Om skolans och kyrkans uppdrag konstaterade han: ”Lärandet är inte bara kunskapsförmedling. I församlingen är det också fråga om att ’lära att hålla’ det som Jesus har sagt. Skolan ser som sin uppgift att förmedla enbart kunskap. Då är det angeläget att församlingen intensifierar sin undervisning genom målmedveten satsning på barn- och ungdomsarbetet.” Angående sakramentsförvaltningen nämndes att dopen oftast sker i hemmen medan jordfästningar i allmänhet i kyrkan. Biskopen uppmanade de beslutande organen och ekonomiansvariga att se till ”att skriftskolan har material och verksamhetsmöjligheter.” Läsmötena i församlingen visade inga tecken på sjunkande deltagande. Övriga teman som behandlades i protokollet var diakonin, missionen, offervilligheten och stugmöten. Visitationsprotokollet vittnade om en allt mera mångsidig och målmedveten församlingsverksamhet där samarbete mellan skola och församling, och särskilt den egna satsningen på barn- och ungdomsverksamheten, var en röd tråd i strävandena. Biskopsvisitationen 1986 förrättades av Erik Vikström. Samma utrymme och priori-

teringar gavs kontakten med skolorna på orten även nu. Denna gång ordnades skolgudstjänst, frågestund i högstadiet och gymnasiet, samt kontakttillfälle för barn och personal från barnträdgårdar, daghem och dagklubbar. Överläggningar fördes också med representanter från kommunen kring bland annat frågor om samarbetet inom den sociala sektorn. Under överläggningen med lärarna på folkhögskolan ansåg biskopen att stiftskurser kunde hållas där, samt frågade vad skolan kunde göra för flyktingarna i regionen. Det är anmärkningsvärt att kontakten mellan kommun, dess skolor och församlingen tycks utvecklas både kvantitativt och kvalitativt i visitationssammanhanget. Frågorna som eleverna ställde biskopen var bland annat följande: ”Varför är du präst och biskop? Kan man tro på Bibeln? Varför tillåter Gud det onda? Vad händer efter döden? Hur skall man ställa sig till dans, sex och sprit?” Vid gymnasiet ställdes liknande frågor samt frågor om andra religioners berättigande och kvinnliga präster. Att dessa kontakter och frågestunder dokumenterats visar hur viktigt skolbesöken uppfattades. Visitationsprotokollet redogör utförligt för hur församlingsverksamheten utvecklats inom olika områden. Det karakteristiska är större variation, aktivitet och deltagande i församlingslivet. Församlingens folkmängd hade stigit något, åldersstrukturen var fördelaktig och kyrkotillhörigheten stabil. Församlingsvalet under hösten hade ett gott röstetal (25,4%) vilket klart översteg stiftets medeltal. I gudstjänsterna

l i k a s o m b ä r ?

deltog i medeltal 130 personer. Beträffande undervisning och fostran konstaterades att skriftskolan helt kommer att gå över till lägerskriftskola. Biskopsvisitationen 2001 inleddes med skolbesök i två lågstadieskolor, den ena finskspråkig och den andra svenskspråkig. Biskop Erik Vikström höll en morgonandakt kring stillaveckans och påskens händelser. Efter en träff med lärarna besöktes gymnasiet där biskopen tenterade de studerande på bibelkunskap genom en frågesport. Han utgick från de frågor eleverna skickat på förhand om troslivet, etik och samlevnad samt existentiella teman. I kontakten med skolor ingick sedan ett besök och lunch på Yrkesträningsskolan för elever med funktionshinder. Utöver de sedvanliga kontakterna med kommunens representanter ingick också företagsbesök i programmet. Med andra ord breddades kontaktytan till olika verksamhetsområden inom den offentliga och privata sektorn. Det goda samarbetet mellan kyrka och stad uppmärksammades i protokollet. En längre överläggning hölls sedan med lärare från grundskolan (åk 7–9) och gymnasiet. Den livliga diskussionen handlade särskilt om användningen av psalmboken och moderniseringen av det religiösa språket. Biskopen avslutade dagen med att besöka församlingens scouter på hajk med gemensamt aftontapto runt kårfanan. Följande dag träffade biskopen tolv ledare från olika idrottsföreningar på orten och förde in samtalet på spänningen mellan krav och frihet inom idrotten. Dessa exempel på möten

49

50

lika som bär?

och diskussioner visar på en ökad strävan till differentiering i kontakten med barn och unga och deras lärare och ledare i skolorna och på fritiden. Visitationsprotokollet redogjorde vidare för sång- och musikverksamheten i form av barnmusikalen ”Den barmhärtige samariten”, ungdomskör och dubbelkvartett. I överläggningen med församlingens anställda och de frivilliga medarbetarna (av vilken 26 inbjudits av sammanlagt 140 personer) synliggjordes den mångsidiga verksamheten i form av söndagsskolor, missionsgrupper, bönhusverksamhet i byarna, snickeriverksamhet för missionen, samtalsgrupper, församlingsfadderverksamhet, sorgegrupp, vänverksamhet i samarbete med staden och Röda Korset, lokalavdelningar för Kyrkans Ungdom och Svenska Lutherska Evangelieföreningen i Finland, serveringsgrupper och kyrkvärdar. I överläggningen med församlingens förtroendevalda diskuterades arbetet i kyrkofullmäktige och kyrkorådet, samt eventuella planer på en sammanslagning av församlingar inom samfälligheten. Den allmänna visitationsstämman noterade en liten ökning av församlingens folkmängd, att 18 flera inträtt i än utträtt ur kyrkan under de senaste fem åren. Kyrkofrekvensen konstaterades vara god i förhållande till kyrkan i övrigt då 143 personer i medeltal deltar i söndagens gudstjänst. I konfirmandarbetet deltar normalt 100 % av församlingens åldersgrupp, och många vill delta i församlingens hjälpledarutbildning. Läsmötestraditionen höll dock på att avta.

Församlingen diakoni- och missionsarbete, samt informationsverksamhet behandlades också. Sammanfattningsvis vill även denna biskopsvisitation framställa det religiösa livets folkkyrkliga förankring i Nykarleby. Det bör upprepas att protokollen vid dessa biskopsvisitationer 1953–2001 är en del av kyrkans tradition att utifrån den kyrkliga ledningens synvinkel och syften beskriva församlingens gudstjänstliv, undervisning och fostran. Huruvida dessa beskrivningar känns igen av församlingsborna är en annan fråga. Eftersom föreliggande studie utgår från ett datamaterial insamlat våren 2010 kommer dess röster om religiöst intresse att bland annat jämföras med de tendenser som poängteras i den evangelisk-lutherska kyrkans fyraårsberättelse 2008–2011.

Nykarleby idag Nykarleby stad grundades 1620 av Gustav II Adolf. Socknen hade som nämnts bildats 1607. Staden ligger vid Lappo ås mynning i Bottniska viken (i Västra Finlands län). År 1975 utvidgades staden genom en kommunsammanslagning och har idag drygt 7500 invånare av vilka ca 88 % har svenska som sitt modersmål. Dialekt präglar ofta den svenska som talas i trakten21. Ljudprov på denna dialekt finns bevarade vid Svenska Litteratursällskapet i Finland r.f. (SLS). På staden hemsida beskrivs Nykarleby på följande sätt: ”Bebyggelsen i staden är 21 Ljudprov på denna dialekt finns bevarade vid Svenska Litteratursällskapet i Finland r.f. (SLS).

utspridd över ett stort antal byar vid älven, utmed kusten och den genom trakten dragna Österbottniska banan. Dess centrum (ca 2 400 inv. 2000) utbreder sig på östra stranden av älven, som sommartid är omgiven av en frodig grönska; älvbron är från 1815. Nykarleby uppvisar där en småstadsidyll, uppbyggd av mestadels enkla trähus och breda gator, lagda enligt rutnätssystemet, stora byggnadstomter och välskötta trädgårdar. Det lummiga intrycket förstärks ytterligare av esplanader och parker, bland dem Topeliusparken, där en byst av skalden och en minnessten över R.R. Eklund är resta.” (Uppslagsverket Finland) Nykarleby är känt för de många författare som har haft anknytning till orten. Utöver Topelius och Eklund kan också Mikael Lybeck och Joel Rundt nämnas. Topelius barndomshem Kuddnäs är inrett till museum. Utmärkande för staden är de många museerna. Nykarleby är också en gammal skolstad. ”Där inrättades 1640 den första läroanstal-

l i k a s o m b ä r ?

ten i landskapet, en trivialskola, som redan 1648 överfördes till Vasa. Under senare år har Nykarleby en stor kulturell betydelse genom det svenskspråkiga seminariet för manliga folkskollärare som verkade på orten 1873–1970. Kristliga folkhögskolan i Nykarleby inledde sin verksamhet 1919 och Svenska konstskolan i Nykarleby grundades 1983, men finns i dag som en del av yrkeshögskolan Novia i Jakobstad. Den största arbetsgivaren är Nykarleby stad. Inom den privata sektorn är företaget Mirka/KWH som tillverkar slippapper och –produkter och Prevex som tillverkar plastprodukter viktiga arbetsgivare. Orten har också en exportinriktad småindustri med snickerier och båtvarv. Nykarleby är världs­ ledande producent av räv- och minkskinn. Den församling som beskrivs i föreliggande studie, Nykarleby församling, täcker inte hela staden. Två andra församlingar, Jeppo och Munsala, verkar även inom Nykarleby stads gränser.

51

52

Personliga berättelser i samtal om tro och kyrka

Hur intervjuerna gick till Både i Nykarleby och i Hortlax har intervjuerna skett i samtalets form. Ambitionen har varit att de intervjuade skulle få frihet att vara med och utforma samtalet, vilket betyder att tiden för intervjun har varierat från person till person. De flesta samtal sträckte sig mellan en och två timmar. Hur människor tänker i frågor om kyrka och tro kan ge en för­djupad förståelse genom intervjuer i vardaglig samtalsform, ett samtal som inte går på bredden utan på djupet. Kanske bär någon på föreställningen att berättelser som sådana är enkla, och därför enkla att ta till sig. Men berättelser kräver mer än förmåga att läsa. Förståelse kräver också förmåga till inlevelse och reflektion. Då först kan man gå bortom orden och finna det djupare sammanhang som berättelserna handlar om. När så sker kan man själv som läsande eller lyssnande mottagare bli ”offer” för självspegling, upptäcka att frågorna inte alltid är så lätta att ge svar på.

I strävan efter att skapa en bild av människors självuppfattning och livstolkning i relation till tro och kyrka presenteras samtalet med varje person som en sammanhållen berättelse som lyfter fram de teman som varit det huvudsakliga i både enkäter och intervjuer: • uppväxt • självuppfattning • gudsuppfattning • döden • relation till kyrka och kyrkoliv22 De 24 utvalda kommer själva till tals, och för att inte det personliga ska gå förlorat i redogörelsen återger vi det sagda i det talade språkets form och använder oss dessutom av namn; men naturligtvis heter Anders inte Anders utan något helt annat.

22 Svenska kyrkan i Hortlax respektive Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland Nykarleby församling

4

53

54

lika som bär?

4.1. Berättelser från Hortlax Åldersgrupp äldre, 45–75 år Anders

Anders har vuxna barn, trivs med sitt arbete och är i stort sett nöjd med sitt liv. Han har inget aktivt föreningsliv, mycket av fritiden ägnas åt att följa med i intressanta TV-program, ibland också program som lyfter fram tro och livsåskådningsfrågor. Anders är döpt och konfirmerad, och så även hans barn. Han har gått i söndagsskolan och fått guldstjärnor, som typiskt för den tiden. När de gäller en fortsatt kristen traditionsförmedling säger sig Anders inte vara uppväxt i ett kristet hem, men har en känsla av att farmor nog var … ja vad ska man säga … troende, dessutom påminns han om att han fick en katekes av en släkting när han var ungefär sju år gammal. Frågan om självbilden visade sig inte helt enkel att förklara, även om vi som ledtråd kunde använda de förslag som fanns angivna i enkätens formuleringar; religiös, kristen, sökare, tvivlare eller ateist. Anders funderar … Ja, religiös är man väl inte, … men det beror ju på vad man räknar till sånt … Inget av alternativen som fanns på lut passade … men jag tror att alla funderar. Det närmaste han kommer är att säga att han i bland funderar, som det han tänker sig att alla gör. Är Gud något man kan ha en personlig relation till och som finns både innanför och utanför människan själv, eller en opersonlig

makt eller kraft, eller är vår egen inneboende kraft något som vi helt enkelt kan kalla för Gud, vet vi överhuvudtaget vad vi tror? Frågeställningarna flyter samman i samtalet. När vi går över till att tala om Gud och Jesus så får efter en stunds funderande enkätens förslag bli vägledande för att finna ord. Anders utesluter inte att det kan finnas en Gud. Inte heller utesluter han att Gud är en sådan som människan kan ha en personlig relation till. Men … ja, hur ska jag säga … det är väl nånting som kristna har … Anders hoppas att det finns något, att det finns en mening med våra liv. I vårt resonemang kommer han fram till att det är fullt tänkbart att det finns en Gud som har skapat människan och världen, även om han inte direkt vet hur detta ska beskrivas. Jesus då, vad kan sägas om honom? Här funderar Anders omkring det övernaturliga förknippat med Jesus. Ja, nog tror jag att han är född av Maria, det var han ju … men … hur man ska säga … ja … de är svårt. Ja, nog finns det övernaturliga saker … människor kan också ha nånting övernaturligt … ta det här med att stämma blod och sånt … I denna fråga som han upplever som svår kan Anders säga att det kanske fanns en mening med att Jesus skulle finnas, men att han – lika väl som vad det gäller Gud – inte vet hur denna mening ska beskrivas. Samtalet om Gud, och om meningen med Jesus fördjupar frågorna om meningen med livet och leder över till frågan om hur vi kan tänka om döden. Anders tänker direkt på helvetet och menar att … om Gud har skapat allt … då borde det inte finnas något hel-

vete … nä, jag tror inte att Gud kan ha skapat nån helveteseld … eller hur? Gud ska ju vara snäll … ja, vad ska man tro … så är det ju det här med själen …? Efter mycket spånande kring Gud, världen och människan så kan Anders säga att det måste finnas något efter döden och … fullt tänkbart har Gud något med det att göra … jag tror att folk tänker så … men jag vet inte … På frågan om relationen till Svenska kyrkan, hur viktig kyrkan är för den enskilda människan, svarar Anders att han har en svag relation till kyrkan. Att det i stort sett är i samband med förrättningar som han kommer i kontakt med kyrkan. Clas Clas som trivs mycket bra med sitt liv lever i sin familj, med vuxna och halvvuxna barn. Han ägnar sig inte åt föreningsliv, utan friti-

den ägnas åt jakt och fiske, vilket också innebär att han har en stark relation till naturen. Clas är döpt men inte konfirmerad, eftersom han fick välja själv och valde att arbeta i skogen i stället. När det gäller uppväxten menar Clas att … mamma var nog lagd lite åt det religiösa … Han berättar om hur folket i byn ordnade stugmöten; också i hans hem samlades de och läste ur en tjock postilla. Men oavsett stugmötena uppfattar Clas att religionen inte berörde barnen, den var inte något som ingick i deras liv och uppfostran. Precis som Anders menar Clas att det är mycket svårt att resonera kring religion och religiösa frågor. … de här med religion … man vet ju hemskt lite om religion. Han sä-

l i k a s o m b ä r ?

ger sig inte heller fundera över dessa frågor. Jag har det bra … Han ser sig själv som varken religiös, kristen, sökare, tvivlare eller ateist. Också Clas resonerar utifrån meningen i det som sker i frågan om tanken på en Gud. Nog måste det finnas nånting. Han är fullt övertygad om att det finns en mening med allt … men finns det en Gud så är han ju himla orättvis … Här tänker han först – som folk ofta tänker som ett motargument mot att det skulle kunna finnas en Gud – på orättvisa … unga dör medan gamla får ligga och titta i taket och vänta … men det kan ju vara en mening med det också … de ska vara en viss ordning … som i naturen … det är naturens gång … svaga och sjuka djur blir offer för andra djur. Nä … det är riktigt svåra frågor. Men ta det här, om jag står i båten och metar och så ramlar jag baklänges, klart att jag skulle skrika, åh, Gud hjälp. Nånstans finns tanken att han finns … så är det nog för alla. Clas som kunde säga att han inte funderar över de religiösa frågorna uttrycker sig nu som Anders – alla antas fundera. Vad tänker du om Jesus? Tror du att han funnits? Ja … jag vet inte, men på sätt och vis så tror jag det … faktiskt. Också här kommer frågan om meningen in. Clas kan tänka att Jesus är född med en mening, att ta hand om människor, en med ett speciellt budskap i sin tid … men det där med hur han är född är nog bara en fråga om att tolka. När Clas berättade om stugmötena i barndomshemmet, och om hur de religiösa frå-

55

56

lika som bär?

gorna inte var något som berörde barnen, ställde jag frågan: Tänker du nu som vuxen någon gång på religiösa eller andliga frågor? Nej, det gör jag faktiskt inte. Döden är inte nånting jag blir rädd för … tror du inte att det är en mening med allt? Han berättar om sin pappas insjuknande och död. Vad han vill beskriva är just ”meningen”. Det är dagen före midsommarafton. En envis pappa vill åka i förväg till ”hemstället” där de ska samlas och fira midsommar. Pappa tvingas ge med sig och vänta på de andra. Tidigt innan det riktigt hade hunnit bli morgon blir pappa allvarligt sjuk. De var inte meningen att han skulle fara. Dagarna går och hans tillstånd försämras. Clas berättar hur han en dag tar tag i sin pappas fötter och frågar: Hur är det farsan? Pappa svarar: Ja, det är bra, han har varit förbi och sagt att jag får komma hem i natt. Klockan 12 dog han, … på natten, alltså. Sånt gör att man kan börja fundera, så är det … så nog kanske det finns nåt, men vad som finns det vet man ju inte … men det skulle vara roligt att veta. Nånting finns … det tror jag säkert. Men man vet ju inte … Likt Anders har inte heller Clas kontakt med kyrkan annat än de gånger han deltar i förrättningar, men menar ändå att … det är fint i kyrkan. Själv har han inget behov av kyrkan som sådan, men kyrkan måste finns för dem som har behov. Annika Annika bor med sin man, har ett vuxet utflyttat barn. Hon är yrkesverksam med en

aktiv fritid, allt från att hålla sin kropp i trim till politik, och mycket nöjd med sitt liv i dess helhet. Annika är inte uppvuxen i ett kristet hem, däremot med en kristen mormor och mostrar. Hon är döpt och konfirmerad, liksom hennes barn. Annika vill kalla sig kristen, och motiverar detta genom att säga … jag är ju född i ett lutherskt land och fostrad i den kristna etiken. Hon berättar vidare, med exempel från sitt eget liv, om hur viktig hon uppfattar att en fostran efter de tio budorden är. Det är det traditionella kulturarvet och den kristna etiken som ger henne en kristen självbild. Hon menar dessutom att hon vill att skolan ska bevara traditionen att gå till kyrkan med barnen vid advent och skolavslutning, vi lever dock i ett kristet land, och för detta finns det stöd i läroplanen … så har jag ju den här barnatron som många i min generation har. Hur tänker Annika, tänker hon Gud som något personligt eller opersonligt? Ja, i och för sig kan jag tänka mig att jag tror på en personlig Gud … för jag har ju den här barnatron … jag kan ju faktiskt när det blir besvärligt be, … men gode Gud hjälp mig nu, och då tänker jag på Gud som en som man kan ha en personlig relation till. Men visst här är jag ju lite kluven, för jag kan ju tänka mig att Gud är en kraft som också finns inom oss … men den relation jag har till Gud den är personlig … men sen om det är han som ger mig kraft eller om det är kraften i sig själv som ska kallas Gud … det är lite svårt att svara på. Men det är konstigt de här, oavsett att man inte springer i kyrkan,

för det gör jag ju inte … om det nu beror på fostran eller skolans fostran, så tar man ju till det här … för att få styrka … det är märkligt. Annika tror att detta är vanligt i den generation hon tillhör, samtidigt som hon undrar hur länge folk, som liksom hon själv ”inte springer i kyrkan”, har kvar denna föreställning om Gud. Jag tycker att på något sätt så är det förfärligt det som sker i vårat samhälle … det är på nåt vis som att det sker en avkristning … att målet är att avkristna vårat land. Annika tror att Jesus var en vanlig människa. Om jag går tillbaka till att jag sa att Gud blir en inre kraft för mig, låt vara att jag har en personlig relation till Gud som denna kraft, hur i hela friden blev Maria med barn med denna kraft? Förstår du hur jag tänker? Jag nickar. … det kan inte skapas en människa utan att det finns en man. I slutändan har hon förklarat att det mest troligt var så, att det var en mening med att Jesus skulle födas som profet för att lära ut det goda. Liksom Anders och Clas tänker Annika på Jesus i sin egen historiska tid. Men allt är konstigt … jag kan ju inte säga att jag vet, men det är så jag tänker. Döden är en svår fråga. … att det skulle vara slut … det känns torftigt om det skulle vara så. Jag vet inte … men jag hoppas att det finns något mer. Annika menar att kyrkans viktigaste uppgift är att finnas till för människor som behöver omsorg i svåra situationer. Jag springer, som sagt var, inte till kyrkan … jag har

l i k a s o m b ä r ?

egentligen inget behov av det heller … om jag skulle vara med i kyrkan skulle jag se det från ett etiskt perspektiv … välgörenhet helt enkelt. I detta kan hon se en viss mening med att engagera sig i kyrkan. Berit Berit är en yrkesverksam kvinna med vuxna barn. Hon är döpt och konfirmerad, och som uppvuxen i ett efs-hem är hon den enda

i åldersgruppen äldre som har vuxit upp i ett kristet hem med en kristen traditionsförmedling. Hennes barn är döpta i Svenska kyrkan och har så att säga en dubbel församlingstillhörighet. Berit blir tillsammans med Annika de två som i åldersgruppen beskriver sig själva som kristna. Det som skiljer dem är att Annikas motivering ligger mer på det kulturella arvets plan och värdet i den kristna etiken. Berits berättelse och motivering följer nära Svenska kyrkans trosbekännelse. Vårt samtal rör sig av naturliga skäl mest kring hennes egen relation till Svenska kyrkan. Hon besöker den ”då och då” eftersom hon oftast firar gudstjänst i den församling hon tillhör. När hon beskriver sin relation till Svenska kyrkan säger hon … den är ganska stark ändå, kyrkan ska ju bara finnas där … något som man absolut inte skulle vilja vara utan … något där man gifter sig, där man döps, dit man går vid högtidliga tillfällen, och så här någon gång … den måste bara fungera … men jag är inte kyrklig … då jag är uppvuxen i efs. Mina föräldrar hade ingen antipati mot kyrkan som en del … de hade brutit med kyrkan … jag har alltid tyckt om

57

58

lika som bär?

Hortlax kyrka … men jag tillhör ju efs, … jag tillhör kyrkan också, men i andra hand. Berit står här som ett exempel på den dragkamp mellan kyrkan och efs som beskrevs tidigare (se kapitlet om Hortlax). I hennes berättelse framträder en betoning på andliga upplevelser, ett bemötande som präglas av värme och en kärleksfull gemenskap. … att man känner att man blir sedd när man går dit … I detta sammanhang frågar jag hur hon upplever bemötandet i Hortlax kyrka, när hon besöker denna … jag tror att man inte riktigt tänker på och kanske inte förstår … hur viktiga de är (präster och andra ansvariga) när det gäller att se alla människor … jag tror att de många gånger förringar sin betydelse i detta … det gäller att vara likadan mot alla … tänka efter hur man beter sig när man klivit ner från predikstolen. När hon talar hon om hur hon skulle vilja att det var i Svenska kyrkan betonar hon främst behovet av små grupper där man kan känna gemenskap och tillhörighet, och där man kan bygga relationer utifrån ålder och vilket skeende man befinner sig i livet. En annan sak som hon rör sig kring är – som hon säger – hur kyrkan ska kunna snappa upp den andlighet som ligger i tiden. Oavsett sitt engagemang i den egna församlingen känner Berit också ett starkt engagemang för Svenska kyrkan, samtidigt som hon framhåller att den skiljer sig från andra former av samfund. Svenska kyrkan har aldrig ställt krav på en bekännelse, ett personligt avgörande som får betydelse både nu och i framtiden. Om man ef-

ter detta liv ska få leva eller inte leva i Guds närvaro.

Åldersgrupp medelålders, 30–44 år Cecilia Cecilia är yrkesverksam och intresserad av alla möjliga frågor i både nutid och dåtid, och ser därför ofta på TV:s Discovery och Kunskapskanal. Hon är döpt och konfirme-

rad och medlem i Svenska kyrkan. Någon kristen traditionsförmedling därefter anser hon sig inte ha deltagit i då hon inte är uppvuxen i ett hem där man har talat om Gud. Cecilia funderar när hon ska beskriva sig själv. Jaa … jag vet inte vad jag ska säga … Ateist blir uteslutet, … religiös är att ta i, … inte kristen … ingen tvivlare heller. Hon fastnar för att sökare kan stämma bäst … men det är ju bara när man står inför något … jag tänker ju inte varje dag … men … när man hoppas att nånting ska gå bra. Samtalet om självuppfattning flyter samman med frågan om gudsuppfattning. Frågan om Gud och Guds vara eller icke vara är i denna åldersgrupp nära förknippad med tankar om mening, och Jesus placeras in i sin egen historiska tid, på samma sätt som i gruppen äldre. Cecilia har som de andra svårt att finna ord för att beskriva vad och hur hon tänker. Hon har inget forum där hon samtalar om dessa frågor. Hon talar egentligen aldrig med någon om de religiösa frågorna, inte heller i hemmet. Men hon vet allmänt vad kristendom handlar om. Det är svårt … bilden jag har i skallen

… är den skäggiga farbrorn … Jag tänker att det måste finnas en mening med att vi är här … om inte … varför ska vi finnas till … sova, äta, jobba … och sen då … ingenting? Jaa … det finns nånting … inte en Gud som har skapat världen … här vill jag tänka mer logiskt, … om naturens krafter … mer åt Darwin hållet. Cecilia funderar länge omkring meningen. Tänker du att det finns en mening eller en tanke bakom den utveckling som Darwin beskrev? Nja … jag tycker ju inte om slumpen … hellre ödet … jaa, … det känns som utvecklingen är uträknad på nåt sätt … ja, det känns så. Är det tänkbart att en Gud skulle ha någonting att göra med uträkningen? Nej … nja … kanske … Hon förklarar det så att hon i speciella situationer kan tänka … åh, gode Gud hoppas att det går bra det här … men inte annars … Cecilia har inga problem med att tänka att Jesus är en person i historien, samtidigt som det inte känns riktigt rätt för henne att tänka, vanlig människa … men jag har svårt att tänka var Gud kommer in i bilden … om jag säger en vanlig människa blir frågan, hur han fick den status han fick, blev en viktig person, varför det har blivit en berättelse kring honom. Det finns en tanke med det … därför måste det bli en korsning … en vanlig människa, men speciell. Den mening som Cecilia menar måste finnas är nära knuten till hennes tankar om döden. Det känns meningslöst om vi bara ska gå omkring här … äta, sova jobba. … det känns ju som att det borde hända nåt … ib-

l i k a s o m b ä r ?

land kan jag tänka att jag upplevt nånting … och så händer det igen. Ja, det finns nånting, men jag vet inte … kanske föds vi tillbaka till denna världen, på en annan plats … nån annanstans. Ibland känns det som att vi borde komma tillbaka … Det känns meningslöst annars. Även om Cecilias kontakt med kyrkan sker genom förrättningar så menar hon att kyrkan spelar en roll och att den måste finnas som en samhällsinstitution. Själv tror hon inte att hon skulle söka sig till kyrkan vid ”katastrof”. Jag har inte haft nåt behov [av kyrkan] än så länge. Hon tillägger att det är bra att ålderdomshemmet ligger intill kyrkan, jag tror att de får det mera rofyllt … eller så är det för att man tänker att den äldre generationen är mer uppväxt i religionen. Dan Dan har familj och barn, han är yrkesverksam och har samtidigt en relativt aktiv fritid med idrott och barn. Han är mycket nöjd

med sitt liv. Han är döpt och konfirmerad; även hans barn är döpta men de har ännu inte nått konfirmationsåldern. Om än frågan om traditionsförmedling, d.v.s. kristendomens roll i barns och ungas socialisation, är en intressant fråga när vi vill tolka och förstå trenderna i Svenska kyrkans statistik över dop och konfirmation är frågorna inte självklara för dem som blir uppmanad att ge svar. Dan ger ett utförligt svar … det beror alldeles på vad man definierar som kristet hem … alltså vi gick ju till kyr-

59

60

lika som bär?

kan och så där … men det var inte så att vi hade … jaa … vi läste ju Barnens bibel när jag var liten, och jag var ju med i kyrkans miniorer och så där, men jag kan inte säga om mamma och pappa är kristna, det vet jag ju inte. Alltså dom … om man inte svär …? … ja, i så fall är dom kristna. Och jag har ju varit i kyrkan, de har man ju … och konfirmerat sig och så … ja kanske ett halvkristet … om man nu kan uttrycka det så, det var ju inte så att vi hade bibelord på väggarna och Jesusbilder och så, det har vi aldrig haft … Ja om livet och döden har vi ju pratat … men kanske inte utifrån vad Gud gjorde eller så … inte om inte vi barn har frågat … ja, jag känner ju andra som då är mer kristna än vad vi är, eller var … det är jättesvårt att säga. Jag tycker inte att jag har vuxit upp i ett kristet hem utifrån min syn på hur det är att vara kristen. Det har jag inte gjort. Hur uppfattar Dan sig själv i förhållande till kristen tro? Han kollar enkätens förslag. Religiös är jag inte … om jag nu tänker mig kristen … ja man har ju dom här lite kristna värderingarna … hur man ska behandla andra … och hur man ska vara som person … då skulle jag kunna säga att jag är kristen, att det stämmer ganska bra … Ja … jag söker ingenting och jag tvivlar inte heller, ateist är jag inte heller… men nånting tror jag på, nånting finns det … Men jag utger mig inte för att vara kristen, det gör jag ju inte. För Dan har kristendomen betydelse som bärare av ett kulturellt arv och de kristna värderingarna är viktiga för honom. Han jämställer att söka svar på frågor om tro och

livsåskådning med att de inom familjen diskuterar med barnen, och söker svar på etiska frågor och etiska förhållningssätt gentemot andra. Som förälder samtalar han ofta om detta, också med vänner och inom arbetet. Han ställer sig ofta frågan om vad som är orsak till att vissa människor beter sig som de gör, vad det är som har gjort att det blivit som det blivit, hur uppväxten sett ut. Dan har svårt med ordet Gud. … jag tror inte på en personlig Gud … men jag tror att det finns nånting … vi [människor] kan inte vara själva … jag är inte övertygad om att Gud har skapat världen … men jag är inte heller övertygad om att det inte skulle kunna vara så … Han säger att han tror att det finns en mening både med världen och med människan, att vissa ”saker och ting” på något sätt är förutbestämda … om nu folk ber till Gud att han ska hjälpa … jag har svårt att tro att han kan påverka så … det strider som mot hur jag tänker … Nej … jag tror inte på Gud, … på ordet Gud … men på en andlig värld. Dan tror att Jesus var en vanlig människa som historiskt sett har funnits. Sen om det då stämmer att han har gjort allt det där som bibeln säger … det vet jag inte … men jag tror att han var en speciell människa, en väldigt god människa som hjälpte andra. När Dan funderar över sin gudsuppfattning berättar han om sin kusins sjukdom och död, och att man sa i kyrkan att ”Gud hade tagit honom upp till sig” … men varför då, han var ju ung? Trots att kyrkans svar inte gjort Gud mer begriplig, så har Dan for-

mat en bild av hur vi kan tänka om döden … Jag tror att man kommer nånstans, till … nån andlig värld där man får leva tillsammans med dom som man fått lämna, men ändå kan känna igen på nåt konstigt sätt … vi träffas på nåt sätt igen … det är svårt att begripa, som människa vill man veta, ha det svart på vitt att så här är det. Nej … jag tror inte på Gud, … på ordet Gud … men en andlig värld. När vi kommer in på frågan om relationen till kyrkan berättar han om hur han kan titta mot kyrkan på söndagar och se folket som går till gudstjänst. Då tänker han … undras hur många det är på högmässan … vad är det för ålder på dom som sitter där … om trettio år eller tjugo år kommer vi att vara där då, kommer vi då att sitta där som de har gjort förut … som min mamma och pappa har gjort, alltså dom gamla? … Jag är tveksam alltså till det, det finns så otroligt mycket annat som man kan anse vara viktigare, om det är rätt eller fel … det är upp till var och en att avgöra. Själv går Dan aldrig till kyrkans gudstjänster, däremot är händelser såsom bröllop, dop och begravningar, de så kallade övergångsriterna, starkt knutna till kyrkan. Men för gudstjänst, och som ett rum för stillhet behöver han inte kyrkan, då fungerar altanen hemma och naturen lika bra. Men om han skulle komma i en svår situation, som att förlora ett barn, då tror han att det skulle vara skönt att få tala med någon i kyrkan. Han menar att kyrkan har en viktig roll för dem som behöver den. Det är som att kyr-

l i k a s o m b ä r ?

kan ska finnas där när vi behöver den … vi har ju inga skyldigheter gentemot kyrkan … så anser ju jag … men den har en skyldighet att finnas när jag behöver den. Dan konstaterar att hans relation till kyrkan är ganska svag. Den var starkare när han var liten, genom att han var med i barnoch ungdomsverksamheten. Han har en positiv bild av kyrkan, vilken han tror beror på att han själv fått ha ett eget valt förhållande till kyrkan. Han tycker att det är viktigt att kyrkan utvecklas med tiden, även om den måste ”hålla kvar vissa saker” som hör till en kyrka. Kyrkan kan inte stå still, om den vill ha några gudstjänstbesökare. Emma Emma bor med sin man, är yrkesverksam och har en aktiv fritid, dessutom nöjd med sitt liv. Döpt och konfirmerad (att konfir-

meras var ”jättepopulärt”). Hennes barn är döpta, men för små för att vara konfirmerade. Hon är inte uppvuxen i ett kristet hem, men deltog som barn i kyrkans barnverksamhet, så gör även hennes egna barn nu. I frågan om självbilden är Emma ganska säker på sin sak. Religiös vill hon inte kalla sig, än mindre sökare. … jag är absolut inte ateist, och tvivlare kan jag inte säga att jag är … jag tror att det finns nånting där uppe … men inte kristen. När Emma beskriver sin gudsbild talar hon om något som finns ”där uppe”, samtidigt som hon tänker att om vi känner oss trygga i oss själva har vi en egen kraft inom oss … men jag kan också ibland känna att

61

62

lika som bär?

Gud är en sån … ja … nån som på något sätt kan hjälpa mig … men jag kan inte säga att det är den Gud som det står om i bibeln … Men det finns nånting som vakar över oss och som kan hjälpa … och skyddar oss när vi behöver det … jag tror nog att det finns nån där uppe … ja, som en morfar kanske. Den som hon menar finns ”där uppe” är inte en Gud som styr och bestämmer över människan och världen. Det går enligt hennes mening inte att resonera som vissa gör, säga att det inte kan finnas någon Gud eftersom det finns krig i världen. Det är människan själv som måste ta ansvar för sådant som krig … det är ju faktiskt upp till oss människor hur vi vill förvalta det vi har fått. Emmas gudsbild rymmer möjligheten att en Gud på något sätt har skapat världen, så att det kan finns en mening, allt sker inte av en slump. I fråga om Jesus placerar även Emma Jesus i historisk tid … född av helt vanliga föräldrar … [en] som ville visa att människan kan klara mycket själv. Hon uppfattar Jesus som jämförbar med att vi idag kan ägna oss åt healing … det tror jag inte är något konstigt, det är krafter vi har inom oss. På samma sätt kan man säga att Jesus var en helt vanlig människa … han hade många budskap med sig … det sjätte sinnet tror jag, som vi måste lära oss hitta. Emma föreställer sig Jesus som vanlig människa, men tänkt till att hjälpa och lära … han hade ett speciellt budskap. Inte heller Emma vill eller kan tänka att döden är slutet på allt liv. Det finns absolut något efter döden … men jag tror inte på himmel eller helvete … jag tror att vi alla

kommer till … ja, Nangijala, kanske. Jag tycker det är elakt att säga att folk ska kunna komma till helvetet. Hon tänker att alla kommer till något nytt där man får en ”andra chans”, och att livets villkor finns med i den andra världen. Den mening som alla har följer också med. Vi föds inte till jorden för att bara leva ett litet tag, och sen försvinna … ja, det finns nånting mer. Om sin relation till kyrkan säger Emma att det är ”mysigt” att gå till kyrkan vid vissa tillfällen, som vid jul och skolavslutning. För oss som inte går till kyrkan dagligdags så är den ändå viktig. Hon skulle inte kunna tänka sig att kyrkan inte fanns. Vigsel, dop, begravning … allt blir vackert och stämningsfullt. Kyrkan ska finnas där om det händer något … jag tror att det är viktigt för dom som kommer lite fel här i livet att dom kan ha den tryggheten att kunna vända sig till kyrkan. Själv har hon inget behov av kyrkan när det gäller att samtala om trosfrågor, det kan hon göra med ”nära och kära”. Det är nog därför jag inte är kyrklig … jag vill ha saker från många olika. Stina Stina bor tillsammans med sin man, är yrkesverksam och beskriver sig som ganska aktiv på sin fritid, mest inriktad mot det kulturella. Hon är mycket nöjd med sitt liv. Döpt i Svenska kyrkan, men inte konfirmerad, motiveringen var att hon ville vara ”lite rebell”. Hon är inte uppvuxen i ett kristet hem, beskriver sin pappa som ateist men sin farmor och farfar som troende. Hon har va-

rit med i kyrkans barn- och ungdomsverksamhet och på många läger i kyrkans regi. Hennes barn är döpta i Svenska kyrkan, den som hunnit till konfirmationsålder har valt den humanistiska konfirmationen. Stina diskuterar med sig själv under tiden hon funderar över sin självbild. Ja … jag säger ju alltid att jag inte är troende, och sökare är jag ju inte, och ateist vill jag ju inte kalla mig. Det var jättesvårt … hm … ja … men jag är nog kanske kristen kom jag på nu … det kristna kulturella arvet är viktigt … och också de etiska värdena … men jag är ju inte troende … Jag är nog en icke-troende kristen … men icke-troende kristen låter ju helt konstigt … men börjar man krafsa lite på sig själv … ja … så har nog de flesta nån form av tro … Här återvänder hon till sin tidigare beskrivning av konfirmation i humanisternas regi. Litet besviken konstaterar hon att den öppenhet för religionsfrågor och religionsfrihet som hon själv vill värna, ser hon i humanisternas tankar betyda att samhället ska vara fritt från religion. Om gudsbilden tänker Stina i stor sett lika som de andra i den åldersgrupp hon tillhör. Hon söker efter ord för att uttrycka att det måste finnas en mening, någonting mer eller större än människan själv … hur tror jag egentligen, det är jättesvårt att sätta ord på det … jag är ingen sökare, ingen nyandlighet … jag har svårt att tro att det inte finns något mer än människan … det känns för fattigt … och jag har svårt att köpa att allt bara skulle vara en slump … nånting annat,

l i k a s o m b ä r ?

nånting andligt måste ju finnas, och också någon form av mening med världen och människan, men Gud … det är för mig inte en makt som ingriper i det dagliga livet … men ändå en mening … mer nån som har satt igång det hela. Inte heller Stina har några problem med den historiske Jesus. Hon tror att Jesus har funnits som historisk person, och kanske spelat en viss roll … men egentligen spelar det inte någon roll, utan för mig är det själva idén som är intressant. Jesus var en förebild för kristen etik. Stina funderar inte direkt på livet efter döden, och menar att hon egentligen bara kan konstatera att vi alla ska dö samtidigt som hon i samma stund inte kan tänka att döden ska vara slutet … nånstans tar ju livet vägen … om man inte är materialist så måste man ju tänka att det bara inte kan försvinna. Men något straff eller att människor delas upp och kommer till olika ställen, som hon uppfattar att kyrkan lär, det kan hon inte tänka sig. Den relation Stina har till kyrkan liknar den relation som de flesta som deltagit i samtalen beskrivit. Hon går aldrig till kyrkan, annat än vid de tillfällen hon deltar i förrättningar. Hon beskriver därför sin relation till kyrkan som mycket svag. Hon uppfattar att kyrkan har en viktig roll i samhället, även om hon inte ser kyrkan som något som tillhör hennes eget liv. Men om det skulle bli så att hon fick behov av att delta t ex i en sorgegrupp skulle det inte vara främmande för henne att då ha kontakt med kyrkan.

63

64

lika som bär?

Åldersgrupp yngre, 15–29 år Fanny

Fanny bor tillsammans med man och barn, går på utbildning och är i det stora hela nöjd med sitt liv. Hon är döpt och konfirmerad i Svenska kyrkan, även hennes barn som ännu inte nått konfirmations­åldern är döpt. Fanny är uppvuxen i ett hem där man aldrig talade om Gud eller kyrka, eller hade kyrkliga vanor. Som barn och ung var hon med i kyrkans barn- och ungdomsverksamhet. Fanny vill kalla sig kristen, motiverat genom att hon är både döpt och konfirmerad och att hennes barn är döpt. I samtalet om konfirmationen berättar hon om ett svagt minne av att hon fick lära att dopet innebär att välkomnas och växa in i kyrkan, ja, det var därför dopklänningen är lång. Även om hon säger sig ha glömt mycket, så har hon ingen direkt tanke på att ta reda på mer om kristendom och vad kyrkan lär. Däremot kan hon tänka att det blir intressant att ta del av vad hennes barn får lära i skolan, eftersom hon själv tyckte att religion var ett intressant ämne. Fanny beskriver hur vissa händelser ställer frågor om Gud och om mening på sin spets. Hon tänker att händelser som har med liv och död att göra är förutbestämda, att det finns en mening i vissa skeenden, så som att hennes barn har kommit just till henne. Hon berättar om det kritiska i samband med att hon födde barn. Det var meningen att vi båda skulle överleva, men jag tror att andra … ja, mer vardagliga saker händer av slum-

pen … med det som handlar om livet har mening. När Fanny vill se mening i det som händer och sker vill hon samtidigt tänka att det ska finnas en Gud … någon som hjälper en på traven. Vad tänker du om Jesus? Ja, jag tror ju att Jesus bara var en vanlig människa, nån som man bara har upphöjt och gjort till nånting annat … Men han kan ju ha döpt, predikat och så … grundat en religion. Om än Fanny inte söker efter några mer bestämda svar på frågor om Gud, berättar hon att hon i samband med far- och morföräldrars död börjat fundera. Inte minst då hennes barn ställer frågorna om vart de döda har tagit vägen. När vi har lagt farfar i jorden hur kan då vara i himlen? Hur ska jag förklara … att själen far upp till himlen … det är inte så lätt att göra. Men just av barnets frågor så får man ju lite mer … ja … att tänka på, man hoppas ju att han inte bara ligger under jorden, utan att han ända är nånstans bättre … men det är ju det man inte vet … är man bara död och borta? Jag vill ju ändå tro på Gud och att man hamnar på ett bättre ställe när man dör … men jag vet ju inte. När vi talar om relationen till kyrkan säger Fanny att det är viktigt att kyrkan finns. Själv går hon aldrig till kyrkan, kanske skulle hon söka upp kyrkan om det händer något allvarligt. Fanny uppfattar sig därmed vara lik de flesta … nog finns det väl folk här … som fortfarande går i kyrkan … men dom flesta gör nog inte det … så att säga. Kyrkan är en plats dit folk går när det är

dop, bröllop och begravningar, en plats för förrättningar. Hon kan uppleva kyrkan som ”gammelmodig”, men tycker att det är bra att kyrkan nu ska viga också de homosexuella. I detta menar hon att kyrkan inte får tvinga präster att vara med i det om de inte vill … Jag har som följt med i debatten och kan se båda perspektiven. Viktoria Viktoria som är döpt och konfirmerad är yngst i gruppen går sista året på högstadiet och på samma gång mycket aktiv i idrotten. Hon berättar om sitt intresse för religions-

ämnet, samtidigt som hon också menar att de aldrig talar om tro och Gud i hennes hem. Viktoria trivs mycket bra med sitt liv. Även om hon är intresserad av religion är hon inte är riktigt säker på vad kristendomen lär … jag har inte riktigt fått koll på det. När vi samtalar om konfirmationen och meningen med denna säger hon att den är till för att vi yngre ska kunna få veta vad kristendom är … förr gick man ju i kyrkan på söndag, men hur många ungdomar gör det nu … nästan ingen … Nästan alla har ju fördomar om kristendom … det är bla bla bla, men det är ju intressant … religion. Viktoria kallar sig kristen, ja … eller alltså … om jag är nånting så är jag kristen, men jag tror inte på nånting till 100 procent … men jag konfirmerade mig ju … men jag har ju egna tankar om det … om jag hade skrivit Bibeln … ja, jag hade ju haft kvar mycket, men jag skulle också ha ändrat på vissa saker.

l i k a s o m b ä r ?

För Viktoria är Gud inte något eller någon som direkt har med människan och världen att göra … att Gud skapade världen, de tror jag ju inte på, men jag tror att det finns en Gud … att han skulle ha skapat Adam och Eva … nä … och ingen vet väl riktig hur världen kom till … eventuellt har kan kanske varit med och hjälpt till … Tänker du att det finns en mening med att världen och människan blivit till? Ja, det finns väl en mening med allt … men allt har inte jätteviktiga meningar. Jesus då? Ja, det fanns ju säkert nån som var som han, att han hjälpte alla och sådär … men jag tror ju inte att han dog … eller uppstod och korsfästes … det tror jag ju inte … Det här är också sånt som är lite sådär. Hon tänker att det kanske var en mening med att han föddes och att Jesus, om han nu hette så, har funnits som historisk person. Du berättade att du gick förbi mormors grav på vägen hit. Vad tänker du om människan och döden? Ja, jag tror ju på andar och sånt … att man kan finnas … fastän man är död, och att man kan fara nånstans … man kommer som till himlen, fast inte till himlen, men på ett bättre ställe … det tror jag. Man kommer inte till nått paradis … utan nånstans där det är bra. Man får träffa alla andra … helvetet … det tror jag inte finns … eftersom det finns en mening med alla som finns, då kan det inte finnas något ställe där man straffas. Himlen tänker ju jag är ovanför molnen … alltså … att det [sägs att det] skulle finns en värld där … men jag tror inte

65

66

lika som bär?

på det … jag tror att det är nånstans långt bort man kommer … till alla som också dött. Ja … Gud finns ju säkert där också … för jag tänker ju att han finns … Jag vet ju inte om det är riktigt, men jag tror att det är bra att tänka sig nånting, för annars skulle man ju vara rädd för döden, och det är jag ju inte nu. Brukar du diskutera detta med livet och döden med dina kompisar? Ja, det gör vi, men det är nästan bara jag som inte är rädd för det … men det är svårt att diskutera, man tänker så olika. Många ungdomar har en liknande föreställning som jag … men en del säger att det bara är ett svart hål … fler killar säger att de inte tror på någonting. Viktoria tror att det är svårt för speciellt yngre att säga att man tror på något som man inte kan se. Det är efter konfirmationen, och efter åttan, som hon har börjat tänka … det är mycket roligare nu när man känner att man har en uppfattning. Hur tänker Viktoria om kyrkan? I sitt svar på frågan berättar hon om sina ”konfakompisar” och de promenader de brukar göra till kyrkogården. När vi går ut och går och går till gravarna … är det aldrig så att vi går in i kyrkan, även om det är öppet … Skulle du kunna tänka dig att gå till kyrkan och ställa frågor om vad man kan tro och tänka om religion och tro? Om jag skulle gå till kyrkan skulle jag inte vilja prata med nån, bara vara själv. Viktoria säger att om hon går till kyrkan så är det i samband med dop ”och sånt”. Men hon anser att det är mycket viktigt att kyrkan finns, om och när människor känner behov av den.

Rickard Rickard går sista året på gymnasiet, intresse-

rad av konst både i bild och i form och aktiv i en politisk ungdomsorganisation. Han är döpt men inte konfirmerad. Mötet med religionernas värld sker genom skolan, eftersom man inte talar om religion hemma. Han säger sig vara ”lagom” intresserad av ämnet, vilket han dessutom tycker är ganska svårt. Rickard är nöjd med sitt liv. Vi talar om religionsundervisningen. Rickard berättar att han just nu läser judendom, kristendom och islam och ska ha prov dagen efter vårt samtal, så han har tagit en paus i pluggandet för att samtala med mig. Med tanke på detta blir det naturligt att vårt samtal rör sig just kring likheter och skillnader i gudsbilder, hur man ser på människan och livet inom de olika religionerna. Om Rickard ska kalla sig någonting så vill han säga att han är ateist. Jag är nog ateist … jag tror att det finns något mäktigare än människan själv, men inte ett väsen … allsmäktigt eller evigt … kanske finns en livsform som är långt smartare än människan … vi skulle kunna kalla den tanke … men jag tror inte på någon Gud. Rickard ger en utförlig förklaring i frågan om Guds vara eller icke vara … att det skulle finnas någonting, innan någonting fanns som skapade någonting, är omöjligt… Först hänger jag inte riktigt med, så han förklarar. Ja, man har ju fått lära sig att det inte fanns nånting, så kom Gud, eller kanske han skulle finnas, men i alla fall, så skapade han världen från ingenting och så sedan människan.

Hur tänker du själv att världen har kommit till? Jaa … av en slump … jag har ingen aning om hur världen kommit till. Det finns ju flera vetenskapliga teorier men ingen av dom är väl sann heller i och för sig … vi vet för lite … Kanske det finns nån större livsform därute, men jag skulle inte gå så långt och kalla han … det… för någon allsmäktig Gud, eller evig för den delen … för såsom jag har lärt mig kommer universum att ta slut nån gång, och då kommer ju allt att försvinna. Ja … det är lite svårt att förklara, men om jag ska säga det enkelt så tror jag ju mera på vetenskapens uträkningar. Jag skulle ju inte sätta mig i ett flygplan om jag inte trodde på dom matematiska beräkningarna … även om det bara också är teorier. … jag tänker att om någon tror att Gud har skapat världen, så måste man ju tro att han har skapat nåt system som får det att hänga ihop, och att vetenskapen då går ut på att lära sig hans system. De kvittar ju hur världen blev skapad … det handlar ju om att förstå den. Hur tänker du om Jesus? Ja … jag tror … ja dom kristna tror, att han uppfyllde några profetior i gt och var en messias som skulle rädda världen … men jag vet inte varför Jesus skulle vara den bästa profeten, jag har aldrig haft chansen att snacka med min lärare om det … han kan ju ha funnits, det finns ju en chans … och att man har dokumenterat det, men satt sin egen lilla twist på det … jag tror ju inte att han har utfört dom här miraklen, men att han varit förespråkare för den religionen.

l i k a s o m b ä r ?

Vi går till livsfrågorna som centrala i skolans undervisning och därmed då hur vi kan tänka om människan och döden. Ja … man begravs … jag tror ju inte att man är i någon annan värld, när man är död så är det slut med det … det känns ju lite tråkigt att säga det, men … ja … sen så har jag ju nån sorts tanke om något … ja … långvarigt … jag tror att världen är cyklisk … det kan ju hända att människan ingår i detta cykliska förlopp. Hur blir det med kyrkan, tycker du att kyrkan har någon uppgift för människan och samhället? Kan människor klara sig lika bra utan kyrka? Här i Sverige har ju kyrkan gått från att ha varit ganska så betydelsefull till nästan ingenting … Den finns ju fortfarande och det finns folk som går dit men om man jämför med dess betydelse förr så har ju kyrkan krympt … massor … det har jag märkt … kyrkan har ju hjälpt till vid katastrofer och sånt, och det är ju bra. Utomlands tror jag att dom lyssnar mer på kyrkan … här tror jag att det är många som kan avfärda vad kyrkan säger. De gånger Rickard haft kontakt med kyrkan är vid familjehögtider, skolavslutning och begravning. David David bor med föräldrar, han går sista året på gymnasiet. Här visar det sig faktiskt att han och Rickard går i samma klass. Båda har tagit paus från pluggandet till morgondagens prov om judendom, kristendom och islam. David är uppvuxen i ett kristet hem, är döpt och konfirmerad och ägnar sin fri-

67

68

lika som bär?

tid åt att vara aktiv i efs-ungdomsgrupp och dessutom ledare i konfirmationsgrupper. Till detta kommer att han ägnar sig åt musik och att läsa böcker. Han är mycket nöjd med sitt liv. För David blir det naturligt att kalla sig kristen, och detta betyder att han ser de etiska värden och den tro och lära som kristendomen bär som en betydelsefull del av hans identitet. Ungdomsgruppen är ett viktigt forum för att samtala, diskutera och söka svar på frågor om tro och livsåskådning. Dessa frågor är också ett naturligt samtalsämne i familjen. David kollar också ute på nätet hur diskussionerna om tro och livsåskådning går ute bland människor. Också i skolan ges tillfälle att samtala. Jag ställer frågan om han som kristen upplever sig tillhöra en minoritet i klassen. Det är klart, menar han, att detta blivit tydligare ju längre upp i åldern han kommit. Nu, som han uppfattar saken, finns nån som säger sig vara ateist och en del nyandlighet, ja … så där att man kan plocka på sig lite gott och blandat, och färre kristna. Men han ser inget problem att diskutera tro och livsfrågor i klassen, här finner han åsikter som är genomtänkta, men också åsikter som kan avspegla okunskap. David berättar om konfirmerade klasskamrater som tidigare nära kompisar, och menar att han på sätt och vis förlorat några kompisar, de som en tid efter konfirma­tionen kallade sig kristna, men som allt eftersom svalnade bort från kristna sammanhang. Detta noterade han just i samband med att de började gymna-

siet. Då valde många en ny umgängeskrets … kanske det är så att om tron bara är byggd på att vara tillsammans med kristna kompisar … jaa … då var det lätt att vara kristen och följa kristna värderingar, men när de då träffar nya kompisar och samma värderingar inte gäller där, så syns det vara lätt att byta värderingar … de förändras. Han ser en skillnad i detta, ”värderingsbytet” gäller mer bland ungdomar som inte har vuxit upp i ett kristet hem. Jag frågar om han upplever sig själv annorlunda på något sätt, att han tänker på ett annat sätt, har andra intressen än sina klasskamrater. Jag tänker inte så, … jag känner mig inte begränsad på nåt sätt … att jag beter mig som jag gör är ju mera liksom en naturlig konsekvens av att jag är kristen … det är ju nånting som jag vill och inte nånting som jag tvingas att vara. Jag tänker att det [tron] måste komma inifrån om den ska vara äkta och hålla … jag kan tänka mig som exempel dom som var kristna när de var med kristna, och när de plockas ut ur det sammanhangen, då tappar de tron. Det David vill betona är att han tror att det måste finnas en form av, som han säger, ”yttre uppbackning” åt det ena eller andra hållet, samtidigt som han betonar det egna valet och den egna övertygelsen som avgörande. David beskriver sin gudsbild. Gud är en personlig Gud som jag har en personlig relation till … men egentligen kan vi inte tänka oss hur Gud är, men han måste personifieras på nått sätt. Men jag tänker mig att Gud …

han är inte bunden till rummet. Då jag var liten tänkte jag en gubbe … så tänker jag inte nu. Hur vill du beskriva din uppfattning om Jesus? Jag har ju fått lära mig att Gud kom till världen och blev en människa i Jesus. Har du inga problem med det vi talar om som inkarnationen? Nej … jag tänker så att om jag tror att Gud har skapat hela världen och alltihop, vad skulle han då ha för svårigheter med att skapa ett litet barn i en kvinnas mage, nej jag har verkligen inga problem med detta … skulle man ge avkall på det så skulle man måsta ge avkall på så mycket annat i bibeln … så då kan man ju ifrågasätta om det är en kristen föreställning man har … få avgörande konsekvenser för kristendomen som tro. Vad tänker David om döden? Han tycker sig höra att man tänker på ett annat sätt nu än förr. Att vi alla ska komma till himlen … det upplever jag vara lite grann på modet. Jag frågar hur han ser på begreppen himmel – helvete, evigt liv – evig död … Ja … om jag tänker för mig själv, så skulle jag nog välja att tala om himmel och helvete … men om jag talar med andra så skulle jag nog lika gärna tala om ett evigt liv tillsammans med Gud och evig död utan Gud. Jag önskar ju ingen evig död … men däremot tänker jag att hur vi lever får konsekvenser efter jordelivet … så att säga. David tänker att om vi ändrar för mycket på språkliga uttryck, så finns det risk för att själv innehållet förändras. Men jag skulle ju inte säga till nån att han skulle eventuellt komma till helvetet, om

l i k a s o m b ä r ?

jag använder det ordet … så måste jag göra det varsamt. Hur tänker David som aktiv i efs om Svenska kyrkan? Som väldigt intresserad av gammal konst och arkitektur är kyrkan, som han säger, ”rent emotionellt mäktig” med det stora och höga kyrkorummet och orgelmusiken. Men han betonar att … känslan inte ligger på det andliga planet utan mer på det estetiska. När det gäller det andliga livet så passar efs bäst. Han upplever och tänker sig att närheten och gemenskapen kan bli större i det mindre sammanhanget. Men kyrkan är viktig och måste finnas i samhället. David går då och då till Svenska kyrkan, men regelbundet till efs. David röstade i kyrkovalet, dels anser han att det är en demokratisk plikt och dels ville han påverka kyrkans inriktning, som till exempel i den omdiskuterade vigselfrågan för homosexuella där David anser att kyrkan valde fel.

4.2. Berättelser från Nykarleby Åldersgrupp äldre, 45–75 år Anna Anna jobbar inom vården. Mycket av hennes fritid går till barnens intressen. Hela familjen är engagerad i lokala idrottsföreningar. Religion är inte alls något främmande för Anna, som säger sig vara uppväxt med präster i släkten. Hennes föräldrar gick till kyrkan varje söndag och deltog i kyrkokören, vilket innebar att Anna ofta var med. En av

69

70

lika som bär?

dem var även förtroendevald inom församlingen. Hur skulle du beskriva dig själv idag i religiös mening? Jag är inte någon flitig kyrkogångare, det är jag inte. Men nog finns det ju i vardagen hela tiden … Hon säger att hon diskuterar mycket med Gud. Ifall hon stöter på motgångar eller behöver lösningar på något, då kommer det in ganska naturligt att be Gud om hjälp fastän hon inte går till kyrkan regelbundet. Hon tycker också att hennes värderingar är kristna värderingar men hon har ändå lite svårt att beskriva eller att namnge sin religiösa tro. Hon tror på Gud … men är kanske inte den som har suttit och benat ut allt … tron har alltid varit en naturlig del av livet. Hurudan gudsuppfattning har du? För Anna är Gud någon eller något som finns överallt. En trygghet som ser till både henne själv och hennes nära och kära. Hur hon ser på Gud idag har inte ändrats så mycket sedan hon var yngre. Men som barn hade hon ännu inte sett så mycket av livets negativa och svåra sidor. På så vis har nog gudsuppfattningen ändrats till en viss del, säger hon. Att Jesus är Guds son tycker Anna är en självklarhet. Hon säger att det som Bibeln säger om Jesu handlingar behöver kanske inte tolkas bokstavligt. Liknelserna är snarare till för att vi skall kunna tillämpa dem i vardagen. När Jesus delade ut bröd och fisk så att det räckte åt hundratals personer – handlar det kanske om att dela med oss av det lilla vi har.

Hon tror att vi efter döden kommer till himlen, en plats där det är bra, säger hon skrattande. Hon har funderat lite på hur det är i himlen, om man känner igen släktingar, sin familj, vännerna etcetera. Vi kommer antagligen till en plats där det är lugn och ro, där det inte finns något att oroa sig över … alla har mat och kläder och allt vad som behövs och folk är inte elaka mot varandra … sen om man alls kommer dit över huvudtaget vet man ju aldrig. Huruvida det finns himlens motsats är något som hon helst inte tänker alltför mycket på. Hon tror att alla människor på något vis får chansen att göra allting bra igen. Jesus kom ju till jorden för att förlåta oss för allt … så nog skulle det ju vara usligt om det inte skulle finnas en chans då … . Hon tycker att alla borde få en chans, att det på något vis lyser igenom i det kristna budskapet. Att allt bara skulle bli elände för de som inte levt ”ett gott kristet liv” vill hon inte tro på. När de egna barnen var små var Anna ganska aktiv i församlingens verksamhet, bland annat genom mamma-barn grupper. Hon var även med i en grupp som satte sig ner och funderade på barnverksamheten i kyrkan. Idag kan hon besöka församlingshemmet exempelvis när de har missionsmiddag och till kyrkan har hon ibland gått med sin äldsta son under hans tid som konfirmand, på de obligatoriska gudstjänstbesöken. Hela familjen brukar besöka kyrkan vid stora högtider som jul och påsk. När det gäller relationen till kyrkan menar hon att … jag är kanske inte den människan … jag vet inte …

jag är lite mera sådär så ja, jag tycker på något sätt att jag inte måste vara där. Jag kan lika bra vara ute i skogen. Barnen har också deltagit i kyrkans läger, Klubb Petrus och scouterna, men för övrigt befinner familjen sig i en period i livet då det inte lämnar mycket tid över åt den kyrkliga verksamheten. Anna och hennes man känner dock prästerna i Nykarleby, så steget till församlingen är på så vis inte stort. Bo Bo har jobbat som lärare på många olika håll i den svenskspråkiga delen av Finland. För ett antal år sedan flyttade han till Nykar-

leby och har sedan dess varit anställd inom utbildningssektorn. På fritiden intresserar han sig för politik och sport. Hemmet där Bo växte upp präglades av ett starkt ”gudsbegrepp” och samhällsansvar. Detta tror han tydligt har påverkat honom, eftersom man ofta tar efter sina föräldrar om man tycker om deras livsstil, säger han. Bo kallar sig kristen. Jag frågar om han har fått sin religiösa syn genom traditionen eller om det är ett personligt övervägt val. Det är nog via traditionen, säger han. Han är uppvuxen i ett kristet hem och har därmed aldrig egentligen övervägt eller ifrågasatt sin tro och syn på kristendomen. Trots att han själv inte är någon flitig kyrkobesökare, så tror han att kristen gemenskap är viktig och har en positiv effekt på all samhällsutveckling. Utöver det samhällsintresse han har, beskriver han sig själv som en tänkare och en

l i k a s o m b ä r ?

nyfiken person. Den egna tron har han dock inte granskat eller ifrågasatt i någon större utsträckning. Sin gudsuppfattning beskriver han som lite diffus. Är det för att jag då är feg eller är det då för att jag inte har fäst så stor betydelse vid det … eller att jag har accepterat den kristna tro som finns som helhet? Han beskriver sig som kristen men kan ändå inte riktigt säga precis vad Gud är eller vad det är som Gud gör. Han syn på Gud har med åren blivit mera realistisk, inte kritisk. Jag föreslår en beskrivning av Gud som en ”makt”, och det säger han är exakt vad han menar. Och Jesus? Jesus hör ihop med de övriga kristna värderingarna, säger Bo och fortsätter, skulle jag behöva förklara mera ingående någon skillnad på Gud, den Heliga Anden och Jesus så skulle jag nog vara ute på sjufamnars vatten. Bo tror inte på ett liv efter döden och jag frågar om han kan förklara lite mera, men han säger bara att det helt enkelt är osannolikt att det skulle finnas något liv efter döden. När det tar slut så är det slut. Till kyrkan går Bo när det är dop, bröllop eller begravningar och vid större högtider så som jul. Men en helt vanlig söndag skulle han nog inte gå på någon gudstjänst … det är inte min stil … . Ja alltså … så som säkert många andra så har man lite dåligt samvete för att man inte är aktiv församlingsmedlem, men han säger att han tycker väldigt bra om stadens präster. Själva steget till kyrkan känns ändå inte stort, utan Bo känner sig väldigt bekväm i Nykarleby församling.

71

72

lika som bär?

Gunvor Gunvor är lantbruksarbetare, ett arbete hon trivs ypperligt med. På fritiden pysslar hon om sin trädgård, handarbetar och sjunger i kyrkokören. Hon kommer från ett kristet hem där de bad ”Gud som haver” innan sängdags och det gör hon fortfarande. Gunvor kallar sig kristen och går ganska ofta i kyrkan, bland annat i och med kyrkokören. Hennes tro säger hon har kommit via modersmjölken. Att träffa andra kristna är viktigt för Gunvor … nog behöver vi ju råkas och vara fler … jag tror att människan är ett litet flockdjur… vi trivs i grupp. Gunvor uppfattar Gud som ”han”, något som hon säger hänger kvar från det hon har fått höra som ung och i skriftskolan. Med Gud går det att prata när som helst och han lyssnar alltid … han finns överallt och han är med oss i vardagen. Gunvor berättar om en ganska allvarlig olycka hon varit med om och att hon då kände att hon blev buren av något större än henne själv (Gud) och att hon tack vare det klarade sig så bra som hon gjorde. Hennes gudsbild har genom åren förändrats så att Gud idag känns närmare … han är inte så distanserad och skrämmande. Gunvor har nu lättare för att knäppa händerna och tala med honom. Hon säger att det är en konstig känsla som är svår att beskriva … man vet bara … inte är det egentligen något som man behöver förklara, utan man vet bara att han är där. Gud är tröst och stöd i livet. Synen på Jesus är den som vi möter när vi läser Nya Testamentet.

Vi funderar lite på vad som händer efter döden, på himmel och helvete. Gunvor är inte rädd för döden. Hon har varit med om så mycket så det är ingenting hon behöver vara rädd för och hon tror på uppståndelsen så som Bibeln lär. Hon tror också att det kanske kan finnas något annat än det som vi kallar himmel och helvete, men kan inte förklara vad. ”Av nåd allena” är ett ord som har haft stor inverkan på Gunvor. … Vi är ju trots allt bara människor som gör fel ibland, och då är förlåtelsen faktiskt en tröst. När Gunvor går och lägger sig på kvällarna brukar hon därför säga åt Gud … ja vet du, jag har nog varit lite galen idag, förlåt mig nu, i Jesu namn. När Gunvor var ung gick familjen ofta i en bykyrka där hon växte upp. Platsen är fortfarande betydelsefull för henne. Tröskeln till barndomens kyrkorum är låg, men tröskeln till församlings­ verksamheten i centrum är lite högre, eftersom hon inte känner någon där. Hon har noterat att när det ordnas musikrelaterade gudstjänster eller andra större evenemang i kyrkan så drar det ordentligt med folk. Kalle Kalle kallar sig själv mångsysslare. Han har jobbat på många olika ställen innan han till slut slog sig ner i Nykarleby. Han är gift och har vuxna barn samt flera barnbarn. På fritiden gillar han att resa. Han simmar och motionerar för att hålla igång kroppen och tillbringar gärna sin tid med barn och barnbarn. Kalle är inte medlem i den evangelisk-

lutherska kyrkan, utan har hela sitt liv varit aktiv i en frikyrka. Kalle har fått kristendomen genom modersmjölken, berättar han. Som liten bodde han också ett par år hos en släkting som var pastor i en frikyrkoförsamling på en annan ort Finland. Det blev en hel del andliga möten under den tiden men också senare, eftersom hela familjen gick i kyrkan. Kalle är definitivt kristen. Jag frågar om det är ett övervägt val eller om hans tro har kommit så naturligt så att han inte funderat på det desto mera. Nej, klart man har funderat … jåå … nog har jag haft mina tvivel och sådär. Och det är klart … de riktiga tvivlen kom egentligen sedan då jag blev mera aktiv. Valet gjorde han på sätt och vis när han blev vuxendöpt som 13–14 åring, men han berättar att det var ganska tufft de första åren när han var evangelist (i samband med – och efter – militärtjänstgöringen). Förut var det också lite mera strikt … det blev oftast så att kristna umgicks bara med andra kristna, och oftast med andra församlingsvänner … så det fanns kanske inte utrymme eller behov av att ifrågasätta tron innan man blev äldre. Kalle tror att hans moraluppfattning har kommit genom hans tradition och tro. Frikyrkan han tillhör värnar om bibeltrohet och det tror han har format honom på så vis att han försöker så gott det går att följa vad som står skrivet. När Kalle hör ordet Gud, så går hans tankar automatiskt till något abstrakt. Gud är nog som så stor och så … så det är ju nog svårt att riktigt greppa gudsbilden. Gud är

l i k a s o m b ä r ?

både helig och kärleksfull … Gud är alltigenom närvarande i våra liv här på jorden … men det är då också någonting som vi måste ta ställning till. Han har tidigare brottats med Guds existens och hur den kan förklaras eller ens vara möjlig, människans tanke och förstånd räcker inte till. Han har dock idag accepterat detta och säger att det är precis likadant som med universum: vi människor kan inte förstå universum, vetenskapen har sagt att universum inte har något slut, men det har vi svårt att förstå och acceptera. Så för Kalle har detta varit en tröst, han behöver inte – och kan inte – förstå allt. Kalles Gud har genom åren blivit mera kärleksfull. Han hade ingen bra relation med sin far och tror att det hade en inverkan på hans tidigare syn på Gud som väldigt sträng och krävande. Han har fått jobba mycket för att förändra den uppfattningen. När det gäller Jesus säger Kalle … den bild jag har av Jesus är den som jag möter i Bibeln. Vad händer efter döden? Kalle säger sig ha en kristen syn, den att kroppen är den som läggs i graven men att själen/anden flyttar till en plats som Kalle ser som ett paradis. Gällande tanken om ett helvete känner Kalle sig lite tudelad. Han vet att alla dör, men tror även att alla fortsätter i ett annat liv efter döden. Vart de som inte tror på Jesus tar vägen är för honom för svårt att greppa. Jag har inte riktigt lätt att tänka mig att en människa skulle plågas i evigheternas evighet. Det är nog kanske något av det svåraste för mig att omfatta. Sedan finns det ju även de som

73

74

lika som bär?

dör utan att alls ha hört talas om kristendomen. Där tänker sig Kalle att alla människor har ett samvete och att … himlarna förkunnar Guds härlighet … de är Guds främsta missionärer. Ingen som har ögon att se med kan undgå himlen och naturen runtomkring oss, vilket vittnar om att det måste finnas en Gud. Kalle tror på något vis att människan kommer att få en andra chans någonstans … men i slutändan kommer det ändå att göras en gallring av något slag, för annars skulle det vara helt absurt att Jesus skulle ha dött för vår skull. Kalle besöker frikyrkoförsamlingen en eller två gånger i veckan, det skall nog vara något riktigt speciellt om man är borta … man har det som så riktigt in i ryggmärgen. Gudsrelationen är den viktigaste, men det är även den sociala gemenskapen som gör att Kalle vill aktivt besöka församlingen. Den evangelisk-lutherska kyrkan kan han besöka någon gång ifall de har något ekumeniskt program. Eftersom församlingen inte har någon gudstjänst på julafton brukar hans familj då besöka Nykarleby kyrka. Han har barnbarn som har blivit konfirmerade, och det har varit en ny upplevelse. Han har alltid varit väldigt ekumenisk av sig och säger att man kan uppleva andligt tilltal överallt – att man på så vis inte är beroende av enbart sin egen församling. Kalle är med i en ”karagrupp” (en samtalsgrupp för enbart män), där troende från olika församlingar, bland annat den evangelisk-lutherska, träffas och diskuterar olika religiösa frågor. Han tycker att de har ett

väldigt bra samtalsklimat och kan diskutera skillnader mellan de olika trosinriktningarna på ett väldigt bra sätt. Detta tror han är speciellt för just Nykarleby.

Åldersgrupp medelålders, 30–44 år Karin Karin är gift, har barn och jobbar inom utbildningssektorn. Hon bor på landsbygden

och hennes egen tid går mest åt till barnens fritidsaktiviteter. Hon har växt upp i ett väldigt religiöst och kristet hem, vilket hon tror förstärktes i och med att hennes pappa dog när hon var liten. Det fanns inte något alternativ för mig egentligen … det fanns liksom in i benmärgen. I modersmjölken brukar jag säga att jag fick tron. Hon var mer eller mindre tvungen att gå i söndagsskola och att delta i ungdoms­grupper och dylikt. Det var först egentligen under studietiden när hon flyttat hemifrån som hon själv började reflektera över trosfrågor. Idag vill Karin absolut kalla sig kristen. Hon är inte så värst församlingsaktiv trots att hon önskar att hon var det – tiden räcker inte till helt enkelt med småbarn i huset. Det som hon saknar idag är en andlig gemenskap, eftersom hon upplever sitt kristna liv mycket privat. Genom åren har hon haft olika slags livskriser som har tvingat henne att omvärdera det hon kanske tagit för givet tidigare. Det går alltså att säga att det att vara kristen har för Karin varit ett personligt val, trots att hon är uppväxt inom kristna ramar. Hon vill också att hennes egna barn skall få

del av den grundtrygghet som kristendomen ändå gav henne när hon var liten. För jag har ju insett att det kristna budskapet är ju egentligen det enda som betyder någonting. Gud är framförallt trygghet, säger Karin. Hon berättar att i yngre år såg hon Gud som väldigt dömande. Hon var rädd för att göra fel och misstag och att göra bort sig. Medan Gud nu ter sig mera förlåtande. Ju äldre hon har blivit desto mera har hon insett vikten av ”den förlåtande Guden” och nåden. … att jag med alla mina fel och brister … att jag ändå får vara ett Guds barn. När det gäller Jesus så berättar hon om en bild hon har sett, där människorna är på ena sidan av en djup avgrund, och Gud på andra sidan. Tack vare att korset läggs över avgrunden så har klyftan mellan Gud och människorna försvunnit. Tack vare att Jesus dog för människorna så byggdes ”bron”. Hon tror att Jesus var Guds son. Vad händer efter döden? Karin säger att eftersom hennes pappa dog när hon var liten så har det för henne aldrig funnits något annat alternativ än att tro på att det finns ett liv efter döden. Hon säger sig också ha fått se bevis för att det liv vi lever här bara är ett förstadium till någonting annat. Hur himlen sedan eventuellt ser ut kan hon inte säga, men hon tror att det är en fjärde dimension på något vis. Om det finns ett helvete så vill hon helst inte erfara det, säger hon och skrattar. Det finns ett bönhus i byn där Karin bor, som hon besöker ibland, men annars är det kyrkan i centrum som familjen besöker. Hon

l i k a s o m b ä r ?

tycker att bönhusets existens är viktig främst för barnens skull (de har bland annat söndagsskola), så att steget till kyrkan och församlingen sedan när barnen är äldre inte skall bli så stort. Karins relation till församlingen är väldigt bra. Hon känner personligen många församlings­anställda och hon upplever inte tröskeln till kyrkan hög. Trots det blir det nog mest vid större högtider hon besöker Nykarleby kyrka, vilket hon gärna skulle ändra på om det fanns mera tid. Men det gör också att när man någon gång kommer sig till kyrkan på något möte … eller då man får hör en predikan eller någonting, så märker man ju hur man saknar den biten. Man är ju som en svamp som bara suger åt sig … att det var ju precis åt mig! Varför far jag inte på sånt här oftare? Peter

Peter är egenföretagare och arbetet tar därmed det mesta av hans tid, även fritiden. När det dock lämnar lite tid över tillbringar han den med familjen och sommartid ute på sommarstugan. Redan i unga år förekom det diskussioner angående religion i hemmet, i och med att hans mor alltid har varit intresserad av dylika saker. Aktiva kyrkobesökare var familjen trots det inte, utan det var främst begravningar, bröllop och dop som gjorde att de kom sig iväg till kyrkan då som nu. Jag frågar ifall Peter skulle kalla sig kristen. … Ja, jag vet inte. Kanske … troende utanför kyrkan … inte behöver man väl gå till kyrkan för att vara troende heller? En del sa-

75

76

lika som bär?

ker som kristendomen lär om rätt och fel har han med sig från barnsben. Man har det i sin ryggsäck eller vad skall man säga … . Ibland lyckas man bättre och ibland lyckas man sämre med att följa dessa så kallade regler, säger han med glimten i ögat. För honom är inte kristen gemenskap så viktig, men han förstår att det kan vara viktigt för andra att träffa likasinnade. Jag frågar om hans tro är ett personligt övervägt val och det skulle han nog säga att det är. Visst har han till en viss del blivit påverkad av religionen i och med att han ändå vuxit upp i ett så kallat kristet hem, men i huvudsak skulle han ändå säga att det är något han själv har funderat över och valt. Gud då? Gud … om det är en person … eller om det är flera … jag har svårt att säga, men det finns något sådant … . Han tror att denne Gud är aktiv bland oss människor i jordelivet. Här kommer vi in på olika religioner och att tro olika. Peter tycker det är huvudlöst att människor dödar varandra och startar krig på grund av att vi tror olika. Tro vad du vill, var och en och så accepterar vi varandra sådana som vi är, är en linje han själv följer. Peter tror att Jesus nog kan ha funnits, men han har inte tänkt på honom desto mera. Delar av Jesu liv tror han kan vara tillgjort. … han var kanske bara en helt vanlig människa men som fick uträttat väldigt mycket. Men för honom har den delen inte varit den viktiga, utan Gud är den som är i fokus. Vad händer när vi dör? Då vi dör kommer vi till ett bättre ställe än jordelivet. Han

kan inte förklara vart vi hamnar, och tycker inte att någon kan förklara det riktigt bra … men det finns en tröst i att tro att det finns ett liv efter detta … så som det står i Bibeln. Han tror också att de som har lämnat jordelivet redan, fortsätter att hjälpa oss på ett eller annat sätt, även om vi inte kan se dem. Det finns ett liv efter detta, det har Peter trott ända sedan han var liten. Om man har gjort galet eller gott i livet är något man får ta konsekvenserna av sedan. Trots att Peter inte själv är en aktiv kyrkobesökare tycker han att det är jätteviktigt att kyrkan finns. Han tycker att kyrkan har förändrats till det bättre, eftersom det var så väldigt strängt där när han var ung. Idag kan man tala vanligt med stadens präster, säger han. Peter och hans fru har ganska stor släkt, så varje år blir det dop, konfirmation, bröllop och/eller begravningar. Orsaken till att han inte går i kyrkan förutom vid dessa tillfällen är tidsbrist, men påpekar också att det sist och slutligen handlar om prioritering av tiden och att det därmed bara inte blir av. Om Peter hade religionsrelaterade frågor skulle han utan vidare kunna besöka en av stadens präster. När vi talar om framtiden så tycker Peter att det absolut måste finnas en kyrka man kan gå till. Fastän man inte är aktiv där, men den skall finnas … den skall bara stå där. Lena Lena är en småbarns- och hemmamamma som bor på landet. Familjen är privatföretagare och därför går en del av hennes tid åt

till företaget. När hon vill ha egen tid joggar hon eller utövar yoga. Hon har en kulturutbildning och försöker upprätthålla och utveckla sina konstnärliga sidor så mycket hon bara hinner. I Lenas barndomshem har inte religion varit ett ofta diskuterat ämne och de har ytterst sällan besökt kyrkan. Barnen fick lära sig att be ”Gud som haver” innan de gick och lade sig på kvällen, men hon säger att hon egentligen aldrig visste varför de bad bönen eller vad den innebar. Eftersom hon inte har haft en tydligt kristen uppväxt blir jag nyfiken på vad hon skulle kalla sig själv idag i religiös mening. Ja … jag vet inte riktigt om jag kan eller om jag vill kalla mig något … men alltså troende nog. När Lena var liten tyckte hon det var konstigt med människor som gick i kyrkan varje söndag och i lågstadiet var aldrig religion ett favoritämne. Det var först i 20-års ålder som hon började fundera mera på dessa frågor. Jag tror nog det har kommit stegvis i sakta mak bara. Lena ser på Gud som någonting mycket större än vad vi kan förstå, en trygghet och något som hon kan luta sig mot. Jesus då? Ja han ja … han är nog lite klurig, skrattar hon. Hon tror nog att Jesus har funnits, men han är inte så viktig för Lena, utan det är Gud som står i centrum för hennes tro. Hon tror nog ändå att Jesus är Guds son på något vis och säger att det skulle vara så trist om man bara tog bort honom ur kristendomen. När vi dör tror Lena att livet går vidare på ett eller annat sätt. Hon tror inte alls på att det skulle bli en svart plats och bara ett

l i k a s o m b ä r ?

enda stort slut. Sen om det är en himmel eller ett nytt liv eller vart det vi kommer till skall kallas, kan hon inte säga. Hon tror att det kanske också kunde vara att vi får flera liv här på jorden (att vi alltså återföds) för att samla på oss tillräckligt vishet för att till sist komma till ”himlen”. Lena funderar lite på hurudan denna plats efter döden kunde se ut … kanske är det så att alla får komma till den plats som de drömmer om … eller så kommer man på något vis tillbaka till det som har varit den bästa tiden i jordelivet …får återuppleva och på något vis stanna i den tiden. Lena är inte direkt rädd för döden, utan säger att det känns ganska tryggt på något vis. I dagsläget besöker Lena inte kyrkan så ofta, men det var ett tag innan de fick barn som hon och hennes make bodde nära kyrkan i Nykarleby centrum och då blev det mycket oftare besök till kyrkan. Hon säger att det är tidsbrist som gör att hon inte kommer sig iväg till kyrkan nu och att det blir så omständligt om man skall iväg dit tillsammans med hela familjen. Nu när barnen ännu är så små så får det vara en paus med kyrkobesökandet. Själva grejen med att gå i kyrkan tycker hon känns avslappnad och inte konstigt alls, medan hon ibland har mött förvånade ansikten när hon har berättat att de varit i kyrkan: ”Varför far ni dit?” undras det. Lena tycker att det går att känna Guds närhet varhelst i livet, så på så vis är inte kyrkobesöken det viktigaste, dock kan det vara skönt att då och då få sätta sig ner i kyrkobänken och bara lyssna. Trots att hon

77

78

lika som bär?

inte är en så flitig kyrkobesökare tycker hon det är viktigt att kyrkan finns … det känns som en trygghet. Henrik

Henrik är familjefar och hans tid går främst åt till jobb och barnens fritidsysselsättningar. När det blir tid över går Henrik gärna på promenader, tar del av nyheter och hjälper till i hushållet. Henrik har växt upp i ett hem med väldigt kyrkligt aktiva föräldrar och har således fått ta del av många gudstjänster under sin uppväxt. Religionen har jag nog fått ta del av minsann, säger han. Så är du själv kristen idag? Ja, säger Henrik genast. Men tillägger att om man skulle börja bedöma vem som är riktigt kristen eller inte, så skulle han kanske inte ”hålla måttet”, för han är ingen aktiv kristen som går på möten. Han har ingenting emot gudstjänster men tiden går åt till annat. Gud är någonting stort, som ett trygghetsankare. Alltså, Gud finns överallt … och är med oss i varje situation och han är ju inte bara med oss utan han är med alla andra också. Ibland när Henrik ligger i sängen knäpper han händerna och ber till Gud om hjälp med det ena eller det andra, innan han somnar. Jag tror att allt har en mening … liksom genom Gud. Idag ifrågasätter Henrik mera det som står i Bibeln, än vad han gjorde när han var yngre. Han är en logiskt tänkande människa och brukar i alla situationer i livet försöka pussla ihop delar med hjälp av logik, så på så vis säger han sig tvivla på delar av sin tro ibland.

Henrik säger att han brukar ha lite problem med att skilja åt Jesus och Gud. Men han beskriver Jesus som en ”springpojke åt Gud” som gjorde väldigt mycket under en kort tid. Döden skrämmer inte Henrik, eftersom han tror att allt har en mening och att vår tid här på jorden är från första början uträknad. Han reser väldigt mycket i sitt jobb och har diskuterat vad som händer efter döden med människor från många olika kulturer och religioner. Jag tror på något sätt att det finns ett liv efter döden, det gör jag … och sen då … om man kommer till himlen eller helvetet … det är ju en annan femma då … jag tror nog att det finns bägge delar. Han tror dock att de flesta kommer till himlen, eftersom man har möjlighet att bli förlåten i sista stund. Det synsättet blir lite mer komplicerat när han funderar på vad som händer med sådana som till exempel dör hastigt i en olycka och aldrig får chansen att be om förlåtelse innan det är för sent. Samtidigt vore det ju konstigt om en människa som har levt ett gott kristet liv överlag, men råkat synda strax innan de dör … vart hamnar de? frågar han sig. Men han tror ändå att det i slutändan finns någon som har vakat över vad vi gjort på jorden och därmed skipar rättvisa och ser till att man kommer rätt sedan när det är dags. Vad som finns efter jordelivet har han inte tänkt så mycket på, utan mera på hur han skall bli vän med döden här och nu. Jag tror att det finns en förutbestämd klocka för oss allihopa … och sen så anser jag att det gäller

att inte göra alltför mycket galet varje dag, för man vet ju aldrig när det tar slut. För att Henrik skall besöka kyrkan så behöver det vara något speciellt. Konserter och andra musikevenemang i Nykarleby kyrka tar han gärna del av. Under sin uppväxt har han också iakttagit sina föräldrars flitiga kyrkobesökande och tyckt att det kanske har gått onödigt mycket tid åt till det. Kommer man verkligen närmare Gud för att man besöker kyrkan ofta, har han frågat sig. Han brukar tänka att om han knäpper händerna när han går och sova på kvällen, så har han en tillräcklig Gudskontakt. Han tycker att andliga eller religiösa upplevelser kan upplevas lika bra någonstans utanför kyrkans väggar, men att atmosfären är speciellt påtaglig i en kyrkobyggnad. Själv brukar han dock försöka hitta den andliga närvaron i vardagliga sysslor. Han har också en bild av att det bara är gamla människor i kyrkan, men att det kanske är en förlegad bild. Skulle han ha mera tid över så kunde han tänka sig att besöka kyrkan oftare. Han har på så vis inget emot att gå till kyrkan. Den här församlingen är nära mig … men ändå långt borta. Skulle han hamna i en krissituation så tycker han det känns tryggt att veta att det går att vända sig till församlingen.

Åldersgrupp yngre, 15–29 år Amanda Amanda är studerande och kommer eventuellt efter sin utbildning att inrikta sig på äldreomsorg. Hon beskriver sig som sprallig

l i k a s o m b ä r ?

och positiv och mycket av hennes fritid går åt till friidrott och fotografering. I hennes barndomshem blev inte religiösa frågor diskuterade. De var ibland till kyrkan från skolan, men aldrig hemifrån. Den enda koppling till kyrka och församling hon hade var att hon gick i kyrkans dagklubb. Det är först på senare tid som kyrka och religion har fått en roll i hennes liv. Kanske jag nog skulle kalla mig kristen, tror jag, säger hon om sin egna religiösa tro idag. På så vis att hon vet vad hon tror på och på delar av det som den evangelisk-lutherska kyrkan lär (vilka delar detta är tar vi inte närmare upp). Eftersom Amanda inte är uppvuxen i ett direkt kristet hem så är det på senare år som hon har börjat fundera och tro på någonting religiöst. … det är en liten trygghet att tro att det finns någon som är större än oss. Hon ber ibland innan hon skall börja sova och även tillsammans med klienter hon möter via utbildningen. Detta leder oss in på frågan om hurudan gudsuppfattning hon har. Jag tror att han är stor och god … så tror jag att han är med oss och sådär. Hon ser inte Gud som en person, utan som någonting större, som bara finns och som ser vad som behöver ses. Gud är något som hon inte direkt kan sätta ord på. Hon minns inte om denna bild av Gud har ändrats sedan hon blivit äldre, men visst såg hon tidigare mera på Gud som en gubbe med vitt skägg och trollstav. Så hur ser du då på Jesus? Amanda tror att Jesus kan ha existerat, men inte att han är Guds son. Jesus handlingar som vi kan

79

80

lika som bär?

läsa om i Nya Testamentet behöver inte vara bokstavligt sanna, utan de finns till för att lära oss människor någonting. Efter döden tror hon att precis alla människor kommer till himlen, till och med de som är dumma, säger hon och skrattar. Hon föreställer sig att himlen ser ut ungefär som här på jorden och att vi återförenas med alla nära och kära som har avlidit. När vi diskuterar vad som händer efter döden lite närmare säger hon att det nog finns någonting ont, men hon tänker sig att alla ändå får chansen att komma till himlen. Amanda hör till den evangelisk-lutherska kyrkan och anser relationen till Nykarleby församlingen vara relativt bra. Hon berättar att hon hade väldigt mycket att göra med församlingen när hon var i 13–15 årsåldern, bland annat fanns det ett ungdomscafé ”Fisken” som de ofta besökte på helgerna och så blev det mycket kyrkliga besök i och med konfirmationen. Åren efter detta har dock relationen svalnat igen eftersom hon prioriterar annat framom att besöka kyrkan. Vid dop, bröllop och begravning går hon naturligtvis i kyrkan och även ibland om det är någon konsert och vid jul. Kyrkan känns inbjudande … men det måste ändå vara något … speciellt … för att jag ska komma mig iväg dit. Dock nämner hon att det skulle vara roligt att vara hjälpledare på något läger någon gång, men att det är svårt att få det att bli av. Andreas Andreas jobbar som försäljare i Nykarleby och fritiden tillbringar han tillsammans med

sin familj. När han hinner sportar han också gärna. I det hem där han växte upp diskuterades inte religion så ofta och vad han kan minnas besökte de kyrkan enbart på julafton och vid kyrkliga förrättningar. Jag frågade vad han skulle kalla sig själv i religiös mening och han säger att han är lite svårdefinierad. Nog kan jag … kanske tro på något högre väsen … men … inte vet jag om jag tror på kristendomen … . Han säger att han är lite ute och svävar och att det kanske beror på att han inte sätter så mycket tid på att fundera över det heller. Om jag säger Gud – vad säger du då? Jag är ganska vetenskaplig av mig så att … innerst inne tror jag inte att det finns någon Gud. Men tillika så skulle han gärna vilja tro på att det finns något slags högre väsen. Som barn trodde han på allt som kristendomen står för, men detta förändrades med åren. Om det finns någonting där ute … så … tror jag inte det är .. det som kristendomen kal�lar för Gud. Han är på så vis ganska kritiskt mot allt som har med religion att göra och han försöker istället att se på allting så logiskt som möjligt. Andreas vet inte om Jesus faktiskt är en historisk person, men han har fått den uppfattningen. Jesu handlingar tror han dock har blivit överdrivna och att berättelserna har formats och utsmyckats genom åren, innan de blev nedskrivna. Vad tror du händer efter döden? Tyvärr ingenting. Jag tror att livet är en del av en biologisk och kemisk process. … jag skulle gärna tro någonting annat. Andreas logiska tänkande säger honom att detta inte är möj-

ligt. Jag har funderat på himmel, helvete … eller om det skulle finnas någon annan sfär och klart att det är möjligt. Jag tror inte att människan vet allting, vi är inte fullärda. Det är precis som med tanken på en Gud eller någon högre makt … det är någonting som vi inte vet om … som vi inte ännu känner till och jag är rädd för att vi aldrig kommer att känna till det. Det betyder dock inte att det inte skulle finnas … . Vad som än må finnas eller inte finnas, så tror han att den bilden vi idag målar upp av Gud och Jesus inte är den rätta. Vi diskuterar lite olika religioners syn på samma frågor och Andreas frågar sig hur kristna kan vara så säkra på att de ”tror rätt” när det finns så många andra religioner världen över som tror att de har den rätta tron. Han har ingen starkare relation till församlingen, men säger att den kontakt han har haft med den och församlingspersonalen har varit positiv. När han gifte sig och när deras dotter döptes hade de lite mera att göra med kyrkan och från dessa högtider har han ingenting att klaga över. Han tycker inte att kyrkan känns ovälkomnande, men han har inte intresse för att bli aktiv. Trots detta anser Andreas att kyrkan har en viktig roll i samhället och då betonar han att det kanske är kyrkan – mer än kristendomen som religion – som är viktig. Han tror också att både de som är aktivt troende och de som inte är behöver kyrkan i något skede i livet. Skulle Andreas ha större frågor som han funderar över kunde han tänka sig att kontakta församlingen och diskutera med dem där.

l i k a s o m b ä r ?

Marie Marie är hemmamamma och är vårdledig

för att ta hand om sin dotter. På fritiden tränar hon, umgås med vänner och deltar i en del mamma-barnträffar. Religion är något som egentligen aldrig har varit ett samtalsämne under hennes uppväxt, förutom när det inträffade en tragedi i familjen och barnen började fundera på vad som händer efter döden. Dock sade aldrig föräldrarna att det händer ”si eller så”. De bad aftonbönen ”Gud som haver” innan det var sovdags, men utan att egentligen tänka på varför de bad eller innebörden med bönen. Så vad skulle du kalla dig i religiös mening? Jag vet inte … jag är inte kristen, det är jag nog inte … jag är väl nog mera ateist. Marie tror att vi människor dör och där tar allt slut. Hon säger att hon gärna skulle vilja tro på att det händer någonting annat, för att det känns lite tråkigt att bara leva för att leva, men hon kan ändå inte tro annorlunda. Hurudan gudsuppfattning har du? Det skulle vara konstigt om det fanns en Gud när det händer så mycket sjuka saker i världen, säger Marie. För henne är det inte logiskt att en Gud som påstås vara god skulle kunna tillåta alla orättvisor i världen om han faktiskt existerar. Hon berättar att hon nog har fått höra teorier om varför en Gud som sägs vara god tillåter att så mycket dåligt händer, men att hon ändå inte tror på det. I sådana fall skulle han nog vara en ganska konstig figur … . Att Jesus har funnits kan Marie tro på, men inte att han gjorde alla under som det

81

82

lika som bär?

står om i Bibeln. Hon tror absolut inte på att Jesus skulle ha förvandlat vatten till vin eller gått på vatten, men hon tror att han var en person som folk kunde se upp till. Han gjorde säkert mycket bra, men sedan har folk förstorat upp det hela riktigt ordentligt. Redan i början av intervjun konstaterade Marie att hon inte tror på ett liv efter döden. Hon tror att det blir kolsvart, och så är det där då. Hon tror också att tron både på en Gud och på ett liv efter döden kan ge en tröst åt folk … dom vill tro på någonting för att det får dem att må bättre och det gör tillvaron mera meningsfull. Hon skulle gärna vilja tro på någonting, det skulle vara kul att leva lite till, men hon kan bara inte tro på ett liv efter döden. Istället försöker hon leva i och njuta av nuet, inte förbereda sig för att det skall bli bra i något sorts ”nästa liv”. Marie bor nu i centrum, men har tidigare bott i en by på Nykarleby landsbygd. Kyrkan i byn besökte hon egentligen enbart under det året hon blev konfirmerad. Nykarleby kyrka har hon bara besökt vid bröllop och dop. Hon känner sig inte ovälkommen till kyrkan, men hon är helt enkelt inte intresserad av att gå dit. En av prästerna i Nykarleby döpte hennes dotter, och det talar hon väldigt positivt om. Walter Walter går på en yrkesutbildning som bäst och spelar gärna hockey på fritiden. Han är

också mycket på gym och tillsammans med sina vänner. I barndomshemmet, där han fortfarande bor, har inte religiösa frågor diskuterats i någon större grad, men när han och syskonen var yngre bad de alltid ”Gud som haver” innan det var sovdags. Kyrkan har han besökt vid högtider som jul och påsk, samt vid olika förrättningar och skolgudstjänster. Han är konfirmerad och jag frågar om han skulle kalla sig kristen. Janå nog är jag väl kristen nog … Sin kristna tro säger han kommer mest via tradition och barndomen, inte så mycket av ett personligt övervägt val, eftersom han inte har funderat på dessa frågor så mycket ännu. Jag frågar hurudan gudsuppfattning han har, och Walter skrattar och säger himlen men att han inte riktigt vet vad han skall säga. Ser du Gud som en person eller som någonting annat? Ja, som en gammal person, skrattar han. När det gäller Jesus så tror Walter på det som kristen­domen och Bibeln lär ut om Jesus. Han tror att vi efter döden alla kommer till himlen. Han tror inte på att det skulle finnas något som ett helvete eller att det finns någon annan dimension förutom himlen. Walter tycker det känns avslappnat att besöka kyrkan, men ändå inte särskilt roligt. Han säger att religionen inte har så stor del i hans liv för tillfället. Fastän han inte är så aktiv i kyrkan, tycker han ändå att det är bra att den finns.

Likt och olikt – viktigt och oviktigt Vi kommer inte att här att lyfta fram och diskutera några teorier som förklaringsmodeller av den bild de utvalda till intervjusamtal ger av sin kristendomstolkning. För många upplevdes ämnet som mycket svårt, samtidigt som de kunde mena att samtalen rörde sig om något intressant. Det här är inte lätt, jag har svårt att sätta ord på vad jag tror, jag vet inte vad jag ska tro, så var mångas mening. Svårigheten har tidigare beskrivits som ett kunskaps- och språkproblem.23 På annat håll i denna komparativa 23 Straarup och Ekberg 2012.

l i k a s o m b ä r ?

studie av religiösa förändringar i Nykarleby och Hortlax har den religiösa socialisationen, eller traditions­förmedlingen, diskuterats. De återgivna samtalen, som visar ett mycket lågt deltagande i ett organiserat gudstjänst- och kyrkoliv, pekar mot att allt färre tillägnar sig kunskaper om kristendomens innehåll både öst och väst om Bottniska viken.

Självbild Sett till äldre och medelålders tycks traditionsförmedlingen dröjt sig kvar längre i Nykarleby än i Hortlax. Alla äldre är uppvuxna i hem med kristen fostran. Gunvor, Kalle och Bo identifierar sig som ”kristen”. Anna

83

84

lika som bär?

har svårt med självbilden. I Hortlax är Berit med självbilden ”kristen” ensam om att ha vuxit upp i ett kristet hem. Även Annika har självbilden ”kristen”, motiverad genom kristendomens etik medan Berit betonar trons betydelse. Varken Anders eller Clas är uppvuxna med en kristen fostran eller uppfattar sig som ”kristen”. I gruppen medelålders har Karin och Henrik i Nykarleby vuxit upp med kristen fostran. Båda med självbilden ”kristen”. För Lena som aldrig tänkt på saken passar självbilden ”troende” bäst, och för Peter ”troende utanför kyrkan”. Ingen i Hortlax menar sig ha en kristen uppväxt. Dan har inte en självbild som ”kristen”, då han vill sätta likhetstecken mellan begreppen kristen och bekännande kristen. Stina håller sig till etiken, och skulle bäst identifiera sig som ”icke-troende kristen”. Varken ”kristen” eller ”religiös” stämmer för Emma, även om hon bejakar en andlig dimension i tillvaron. Cecilia är den enda av de tolv (om vi så vill tjugofyra) som bejakar en självbild som ”sökare”. Bland de yngre syns det vara sig ganska likt på båda sidor Bottniska viken. I Nykarleby har ingen vuxit upp med en kristen traditionsförmedling. I Hortlax är det endast David, som även betonar trons betydelse i identiteten. Amanda i Nykarleby menar att hon nog skulle kunna kalla sig ”kristen”, då hon tror på delar av det kyrkan lär. I Hortlax uttrycker sig Viktoria på liknande sätt. Walter i Nykarleby kan som konfirmerad kalla sig ”kristen”, likt Fanny i Hort-

lax. Marie i Nykarleby identifierar sig som ”ateist”, vilket också Rickard i Hortlax gör. Andreas i Nykarleby använder inte ordet ateist, mest sannolikt på grund av att han samtidigt önskar att det finns någon form av högre väsen.

Gudsbild Vilken gudsbild bär de med sig? Bland de äldre, Gunvor och Kalle, i Nykarleby innebär självbilden kristen en gudsbild som med åren gått från en distanserad, sträng och krävande Gud till en mer kärleksfull och lyssnande. För Bo är Gud en mer eller mindre diffus, opersonlig makt eller kraft. Anna kan i ovisshet om självbilden uppfatta Gud som en vakande trygghet. I Hortlax följer Berit bibelns och trosbekännelsens bild, Annika som betonar barnatron är mer osäker på sin gudsbild. Anders och Clas, som inte har självbilden kristen, syns mena att de som alla människor har tanken på Gud någonstans i ”bakhuvudet”. I gruppen medelålders syns en självbild som kristen höra ihop med en förlåtande Gud. Den som inte har självbilden kristen och dessutom lämnar det mesta av bibelns Gud utanför resonemanget tänker ändå, såväl i Nykarleby som i Hortlax, att begreppet Gud kan ha något att göra med att det finns en mening i tillvaron. De yngre tänker i stort sett lika oavsett plats. I Nykarleby är det ingen som mer direkt beskriver den Gud som finns i Bibeln. Amanda menar likt Fanny i Hortlax att Gud ser och hjälper. För Viktoria är Gud

inte skaparen av världen och har inte heller något med människan och världen att göra, däremot kan hon som Fanny relatera meningen med allas liv till Gud. Inte heller Walter i Nykarleby relaterar Gud till människa och värld, till skillnad från David i Hortlax som ser Gud och människa i en personlig relation. Likt Rickard i Hortlax kan inte Anderas och Marie i Nykarleby tänka att Gud finns. Skillnaden dem emellan är att Marie finner motivering i teodicéproblemet, de två andra i vetenskap och logik.

Bilden av Jesus Hur beskrivs då Jesus? I gruppen äldre gäller för Berit i Hortlax likt Gunvor och Kalle i Nykarleby bibelns bild. Anna kan, oavsett svårigheten med självbilden, mena att Jesus som Guds son är självklar, medan Bo med självbilden kristen har en diffus bild av Jesus. I Hortlax framhåller Annika inkarna­ tionen som en ”logisk tankevurpa”. Clas uppfattar Jesus som en vanlig människa. Anders kan utifrån att vanliga människor kan ha övernaturliga egenskaper tillskriva Jesus sådana. Som medelålders i Nykarleby är Karin den enda i gruppen som uppfattar Jesus som Guds son. Henrik har svårt att skilja mellan Gud och Jesus, medan Lena inte uppfattar honom så särskilt viktig. Peter ser honom som en vanlig människa. Ingen i Hortlax betraktar Jesus som Guds son, han är för alla fyra en vanlig, men speciell, människa. Frånsett David, som menar att Gud kom till värl-

l i k a s o m b ä r ?

den och blev människa i Jesus, uppfattar resten av de yngre i Hortlax honom som en vanlig människa, vilket också gäller för alla unga i Nykarleby.

Tankar om döden Vad kan man tänka om döden? Bland de äldre i Nykarleby tror Gunvor på uppståndelsen i enlighet med Bibeln men lämnar frågan om ett åtskiljande öppen. Kalle menar å sin sida att det rent logiskt tänkt kommer en ”gallring”. Anna tror på en plats av lugn och ro för alla genom en andra chans. Bo menar att allt är slut i och med döden. I Hortlax är Berit ensam om en tro enligt bibelns lära. Anders tänker praktiskt, så till vida att om Gud finns och om människan har en odödlig själ så finns liv efter döden, men om detta är han osäker. Men han hoppas, vilket också Clas och Annika gör. Alla medelålders i Nykarleby tror på var sitt sätt på ett liv efter döden. Karin är säker på himlen som en fjärde dimension, men mer osäker om helvetet. Utan närmare funderingar kan Henrik tänka sig både och, himmel och helvete. Peter tror också att det vi gjort i livet får konsekvenser efter döden. För Lena kan ett liv efter döden lika gärna vara en återfödelse till jorden. I Hortlax tänker Cecilia på liknande sätt. Det måste finnas ett liv efter detta, om inte blir livet meningslöst, kanske en annan plats, kanske en återfödelse till denna värld. Inte heller Emma kan tänka att livet tar slut, vi samlas alla i någon form av ett Nangijala, alla får en andra chans. Också Dan tänker sig en ny

85

86

introduktion

ard tänker sig inte ett liv efter detta. David beskriver den ”dubbla utgången” och avvisar tänkandet om att alla kommer till himlen.

Relationen till kyrkan

tillvaro, ett återseende av alla nära och kära. Stina vill också räkna med att livet finns kvar, men inte i enlighet med vad kyrkan lär. I Nykarleby tänker de yngre, såväl Amanda som Walter, att alla kommer till himlen. Marie och Andres tror att livet är slut i och med döden. Fanny i Hortlax hoppas på ett bättre ställe. Även Viktoria tänker ett ställe där alla samlas, också Gud finns där. Rick-

Hur beskrivs då relationen till kyrkan? I gruppen äldre i Nykarleby går Kalle till frikyrkan minst en gång i veckan, till lutherska kyrkan vid ekumeniska sammankomster. Gunvor besöker kyrkan regelbundet då hon också är med i kyrkokören. Bo går vid förrättningar och t.ex. jul, även för Anna gäller främst större högtider. I Hortlax är mönstret i stort sett likadant. Anders, Clas och Annika besöker kyrkan vid förrättningar. Berit känner sig ha en ganska stark relation till Svenska kyrkan, men med sitt dubbla medlemskap kommer EFS i första hand. I Nykarleby lika väl som i Hortlax begränsar alla medelålders sig till förrättningar. De yngre följer samma mönster, med den skillnaden att i Hortlax finns David som går till kyrkan ”då och då”, men regelbundet till EFS. Skillnaden mellan Nykarleby och Hortlax som framträdde främst bland de äldre, men även medelålders, har i den unga gruppen jämnat ut sig. Den kristna traditionsförmedlingen syns inte ha lämnat speciellt tydliga spår. Sett till åldersgrupperna i stort kan vi inte finna att bilden av Gud och Jesus beskrivs särskilt tydligt, om vi tänker på den Gud som enligt kyrkans trosbekännelse uppenbarat sig i Jesus Kristus. Inte heller ligger uppfattningen om döden nära den traditionella kristna läran. Kyrkan kommer

inte högt upp på prioritetslistan. Kyrkans värde syns ligga i att den kan erbjuda en helig baldakin över viktiga händelser (Berger 1969) så som dop, konfirmation, skolavslutning, jul och slutligen döden. Det är viktigt att kyrkan finns, att den står där den står, i alla fall för dem som behöver den. Vi låter Dans fundering avsluta redogörelsen av intervjusamtalen: … undras hur många

introduktion

det är på högmässan … vad är det för ålder på dom som sitter där … om trettio år eller tjugo år kommer vi att vara där då, kommer vi då att sitta där som de har gjort förut … alltså dom gamla? … Jag är tveksam alltså till det, det finns så otroligt mycket annat som man kan anse vara viktigare, om det är rätt eller fel … det är upp till var och en att avgöra.

87

88

Religiös identitet i Hortlax och Nykarleby

I en enkät, som fokuserar på förändringar i det religiösa landskapet är frågor kring den religiösa identiteten och uppfattningar om religion och livsåskådning synnerligen viktiga. Här kommer man emellertid snabbt in på centrala begrepp, som kan uppfattas på mycket olika sätt. Ta till exempel begreppet frälst. Olika individer, med olika bakgrund och traditioner, kan ha olika uppfattningar om vad det är att vara frälst. I en religiös väckelsetradition har begreppet en mera entydig betydelse och kan jämställas med att vara född på nytt, omvänd eller avgjord, uttalad kristen. Hos andra, även bekännande kristna, kan begreppet ha en fundamentalistisk, frånstötande innebörd, som att vara överdrivet nitisk i sin tro. I USA används ofta begreppet born again, för att skilja mellan namnkristna och uttalade väckelsekristna. Även begreppet kristen kan uppfattas på olika sätt. Finland och Sverige är traditionellt kristna länder, i motsats till muslimska länder, men länderna kan även, i ett annat

perspektiv, ses som tämligen religionsneutrala och sekulariserade. Inte sällan betraktas Sverige och Finland som avkristnade länder. Trots dessa dubier, eller kanske just med tanke på dessa, är det intressant att se hur man i Norrbotten och Österbotten i dag uppfattar olika begrepp som hänför sig till trosuppfattningar och religiös identitet. Det är sannolikt att begreppsförvirringen de facto är större i forskarvärlden än hos gemene man. I enkäten fick Hortlax- och Nykarlebyborna ange i vilken utsträckning de anser följande begrepp stämma in på sig själva; religiös, kristen, sökare, tvivlare, ateist eller anhängare av annan religion. Flera av dessa begrepp utesluter inte varandra, utan är starkt kopplade till varandra, och kan ibland uppfattas nästan som synonymer. Man kan ha flera identiteter kopplade till religion och trosuppfattning. Eftersom identifikationen kan ha olika styrka, eller helt saknas, erbjöds de varandra uteslutande svarsalternativen stämmer inte

5

89

90

lika som bär?

Figur 1. Hur olika beskrivningar anses stämma helt och hållet eller ganska bra på svararna i Hortlax och Nykarleby, i procent. KRISTEN

Hortlax Nykarleby

30 26

RELIGIÖS

Hortlax Nykarleby

12 7

TVIVLARE

Hortlax Nykarleby

SÖKARE

Hortlax Nykarleby

2

ATEIST

Hortlax Nykarleby

2

8 3 4

27 32 21 23 23 21

8 0

29 42

10 15

10 20 Stämmer helt och hållet

30 40 Stämmer ganska bra

alls, stämmer ganska dåligt, stämmer ganska bra och stämmer helt och hållet för varje begrepp. Resultatet kan avläsas ur figur 1. Vi kan notera att likheterna mellan Hortlax och Nykarleby generellt sett är slående. Fördelningarna är nästan identiska. En majoritet betecknar sig som kristna, något färre betecknar sig också/eller som religiösa, medan få betraktar sig som tvivlare, sökare eller ateister. (Antalet som angett andra religioner är så marginellt att dessa uppgifter här har utelämnats). Hortlaxborna är benägna att ha en något tydligare identifikation med fler stämmer helt och hållet-svar än Nykarlebyborna. Men när svarsalternativet stämmer ganska bra adderas blir fördelningarna jämnare. Då har Nykarlebyborna överlag en något star-

50

60

70

kare identifikation, t.ex. med begreppet kristen. Noterbart är att begreppet religiös är svagare än begreppet kristen. Man kunde med fog förvänta sig att religiös, som enligt uppslagsböcker är ett samlingsbegrepp för alla som har en religion, skulle vara enklare att identifiera sig med. I ett övergripande, analyserande perspektiv är alla kristna strängt taget religiösa, med en religion, en trosåskådning, en tro på Gud och på att Jesus är Kristus. Alla religiösa är däremot inte kristna, då även muslimer, buddhister och hinduer är religiösa. Kristen, muslim, buddhist, hindu är delmängder av kategorin religiös. I vardagligt tal har begreppet religiös emellertid i praktiken fått en värdeladdning. Att vara religiös har blivit till och med starkare än ett bejakande av

den egna religionen som identifikation. Med samma delmängdstankegång som ovan kan man säga att religiös har blivit en delmängd av kristen. Semantiskt har här således skett en förskjutning. Religiös ses såväl i svensk som i finlandssvensk kontext som ett kännetecken för en starkare övertygelse. Nästan alla som uppger sig helt och hållet vara religiösa är även helt och hållet kristna, medan betydligt färre som helt och hållet anser sig vara kristna anser sig vara religiösa. I Hortlax såväl som i Nykarleby gäller samma förhållande. Det finns en korrelation mellan att se sig som tvivlare, sökare och/eller ateist. Men mönstret är ingalunda entydigt. En och annan kristen utger sig även vara tvivlare eller sökare. Däremot kopplar de svarande inte begreppet ateist till kristen eller religiös. Enkäten Gallup Ecclesiastica 2011, som gjordes på uppdrag av Kyrkans forskningscentral i Finland (Utmanad kyrka, Palmu m.fl. 2013) visar på ett liknande mönster för hela Finland. Alternativen var fler, men mönstret är i stort sett detsamma. År 2011 ansåg 61 % sig vara kristna, medan 31 % betecknade sig i långa stycken som sökare, 30 % såg sig själva som en ”religiös person” och endast 13 % såg sig som ateister. Andelen kristna hade dock sjunkit med 7 procentenheter sedan föregående mätning år 2007, medan andelen sökare ökat från 20 till 31 %. Andelen ateister var enligt motsvarande mätning år 2007 endast 5 %. Andra tämligen högfrekventa identiteter var lutheran (62 %), andligt orienterad (50 %), hu-

l i k a s o m b ä r ?

manist (46 %), religiöst troende (39 %), religiöst liberal (34 %), andlig person (32 %) och materialist (32 %). Längst ner på listan kommer hedning (9 %), pånyttfödd kristen (6 %), New age-anhängare (2 %), karismatisk kristen (2 %) och fundamentalist (1 %). Då antalet svarsalternativ och åskådningsmässiga identiteter varierat från mätning till mätning kan såväl validitet som reliabilitet starkt ifrågasättas. Men klart är i alla fall att man kan se en klar trend mot mera religions- och trosneutrala identiteter. Begreppet ateist, som få finländare tidigare kunnat identifiera sig med visar på en signifikant ökning. De individuella förändringarna kan dock vara små, eftersom det främst är yngre respondenter som identifierar sig som ateister. Den religiösa förändringen sker i regel mellan generationerna och mera sällan inom generationerna (se t.ex. Inglehart 1977). En uppdelning enligt kön ger vissa tydliga skillnader (figur 2). Både i Hortlax och Nykarleby har kvinnorna en högre grad av identifikation med att vara kristen och/eller religiös. Männen är samtidigt i högre grad ateister och/eller tvivlare i båda populationerna. Samma mönster kan ses i Gallup Ecclesiastica 2011. Däremot är det en större andel kvinnor än män i Hortlax som uppger sig vara sökare medan skillnaderna mellan könen är marginella bland Nykarleby-respondenterna. Av figur 3 kan utläsas hur yngre, medelålders och äldre (15–29 år, 30–44 år, 45–75 år) i Hortlax och Nykarleby fördelar sig i

91

92

lika som bär?

Figur 2. Hur olika beskrivningar anses stämma helt och hållet eller ganska bra på svararna i Hortlax och Nykarleby, enligt kön, i procent. 29 31 30 23

Hortlax: kvinnor Hortlax: män KRISTEN Nykarleby: kvinnor Nykarleby: män 11 13 7 7

Hortlax: kvinnor Hortlax: män RELIGIÖS Nykarleby: kvinnor Nykarleby: män Hortlax: kvinnor 3 Hortlax: män ATEIST Nykarleby: kvinnor 3 Nykarleby: män 1 Hortlax: kvinnor Hortlax: män SÖKARE Nykarleby: kvinnor Nykarleby: män

33 24 41 43 31 21

33 31 11

14

8 8 21

6

27 18 23

4

19

Hortlax: kvinnor 4 Hortlax: män 12 TVIVLARE Nykarleby: kvinnor 1 Nykarleby: män 5 0

24 18 23 24

10 20 Stämmer helt och hållet

30 40 Stämmer ganska bra

valen av svarsalternativet helt och hållet. Skillnaderna är inte helt lättförklarade, eftersom sammanhanget i de svarandes uppfattningar inte går att utläsa ur de punktmässiga frågorna. I Hortlax är yngre i större utsträckning ateister och sökare än äldre, medan äldre har en större identifikation med begreppen kristen och religiös. I Nykarleby är de äldsta mest benägna att framför allt identifiera sig som kristna, medan de i mindre utsträckning är religiösa, ateister, sökare eller tvivlare. De yngre och medelålders Nykarlebyborna uppvisar

50

60

70

80

en betydligt större spridning i trosfrågor än äldre. Samma trend finns i Hortlax, men inte lika tydligt. Det förefaller som om Hortlaxborna skulle ha tydligare individuella identiteter och därmed även större spridning i mera sekulariserade identiteter, medan Nykarlebyborna har en något svagare, men samtidigt mera enhetlig kollektiv identifiering med traditionella trosuppfattningar. De religiösa begreppen är ofta värdeladdade och förknippade med olika grader av attraktion eller avståndstagande. Att det finns andra begrepp som upplevs beskriva den

l i k a s o m b ä r ?

Figur 3. Hur olika beskrivningar anses stämma helt och hållet eller ganska bra på svararna i Hortlax och Nykarleby,enligt åldersgrupper, i procent.

25

Kristen

21 13

Religiös

4

8 5

2

2

Ateist

3 8

3 3

3 3

0

14

7

7

Tvivlare

32

11 6

Sökare

33

30

22

4

5

9

12

7

10

15

HORTLAX 15–29 år 30–44 år 45–75 år

religiösa identiteten bättre än de i enkäten nämnda – religiös, kristen, sökare, tvivlare eller ateist – är klart. Nykarlebyrespondenterna fick även fritt anteckna vad de helst ville kalla sig. Hela 40 tog tillfället i akt och angav – med större och mindre grad av seriositet – vad de helst vill bli kallade. En del vill precisera sin kristna trosföreställning, andra föredrar helt nya svarsalternativ. Fem svarare vill helst kalla sig agnostiker, andra förslag är humanist, fritänkare, fatalist, icke-troende, naturvetare eller ”tror it

20

25

30

35

NYKARLEBY 15–29 år 30–44 år 45–75 år

på nåt överhuvudtaget”. Men alternativ som en vanlig medmänniska, neutral, människa, en normal, frisk person förekommer också. En betraktar sig i första hand som avfälling (från Jehovas vittnen), medan det finns en del som närmare vill definiera sin kristna övertygelse och gärna kallar sig t.ex. bekännande kristen, kulturkristen, vardagsreligiös, andlig, fristående kristen, konfirmerad, protestant eller bibeltroende. Svaren visar dels att det finns många religiösa identiteter och att man gärna vill ha en egen individuell etikett och inte hänföras

93

94

lika som bär?

Figur 4. Vad kristendomen främst förknippas med, i procent.

Hortlax KRISTENDOM FÖRKNIPPAS MED ETISKA VÄRDEN Nykarleby

35 29

PERSONLIG IDENTITET

Hortlax Nykarleby

30 23

KULTURELLT ARV

Hortlax Nykarleby

9 11

20

NATIONELL TILLHÖRIGHET

Hortlax Nykarleby

6 9

15 17

38 31 23 23

33

Har mycket stor betydelse

till ett stort mer eller mindre diffust kollektiv. Detta stämmer väl överens med den individualism, som präglat den västliga kulturkretsen under de senaste decennierna (t.ex. Giddens, 1999). Kollektiven får en mindre roll och även om man gärna vill ha en egen identitet finns det ändå en trygghet i den tradition man vuxit upp med, även om man gärna vill mejsla ut en mera individuell religiös identitet. Religionssociologen Danièle Hervieu-Léger (2000) finner fyra olika dimensioner i religiös eller snarare kristen identifikation; en emotionell, en etisk, en kulturell och en gemenskapsdimension. I de fyra dimensionerna ser Hervieu-Léger sex möjliga trosformer; 1. Emotionell kristendom, 2. Ett arv från fäderna, 3. Humanitär kristendom, 4. Politisk kristendom, 5. Humanistisk kristendom och 6. Estetisk kristendom. Eftersom dimensionerna och trosformerna på

Har stor betydelse

det individuella planet inte utesluter varandra kan utfallen bli ganska komplexa och flerdimensionella. Frågorna i enkäten lyfte fram några av dessa aspekter, kristendomens etiska värden, kristendomens kulturella arv, kristendomen som en del av den nationella tillhörigheten och kristendomen som en del av den personliga identiteten. Man kan notera att likheterna i uppfattningar om kristendomens betydelse uppvisar en hög grad av likhet i de två närsamhällen enkäten omfattar. Av de fyra icke-varandra uteslutande svarsalternativ som erbjöds i frågeformuläret fick alternativet etiska värden störst andel svarare som ger dessa en stor eller mycket stor betydelse. Förvånansvärt många kopplar även kristendomen till den personliga identiteten, vilket delvis motsvarar Hervieu-Légers emotionella dimension. Den kulturella dimensionen lyfts även fram av många. Flera

l i k a s o m b ä r ?

Figur 5. Hur man i allmänhet trivs med sitt liv (aritmetiska medeltal. - 2 = mycket missnöjd, -1 = ganska missnöjd, 0 = varken nöjd eller missnöjd, 1 = ganska nöjd, 2 = mycket nöjd)

Mitt familjeliv

1,39

Mitt liv i dess helhet

1,21

Mitt sociala liv

1,06

Min hälsa

0,93

Min utbildning

0,93

Min arbetssituation

0,93

Min ekonomi

0,65

0

0,2

0,4

0,6

Hortlax

i Nykarleby än i Hortlax lyfter fram denna dimension, detsamma gäller även den fjärde dimensionen, den nationella tillhörigheten. Den nationella aspekten finns inte explicit med i Hervieu-Légers klassifikation och kan antydningsvis endast svagt kopplas till gemenskapsaspekten. Hur nöjda är då Nykarleby- och Hortlaxborna i allmänhet med sina liv? På en femgradig skala från mycket missnöjd till mycket nöjd uppmanades svararna att uppge hur tillfreds de var med livet i dess helhet, men även indelat i olika sektorer eller segment; familjelivet, det sociala livet, hälsan, utbildningen, arbetssituationen, ekonomin och det andliga livet (figur 5).

1,33

1,22

1,00 1,05 1,30

0,82

0,69

Mitt andliga liv

1,57

0,79

0,8

1,0

1,2

1,4

1,6

Nykarleby

Överlag är man mycket nöjd med tillvaron. Speciellt tillfreds är man med familjelivet, men även de övriga aspekterna är man i allmänhet tillfreds med, även om det naturligtvis finns vissa individuella skillnader. Hortlaxborna ligger något högre på trivselskalan än Nykarlebyborna. Nykarlebyborna är dock betydligt mera tillfreds med sin arbetssituation än Hortlaxborna. Sysselsättnings- och självförsörjningsgraden i Nykarleby är också i ett finländskt perspektiv mycket god, varför resultaten torde vara en avspegling av detta. Arbetslösheten i Nykarleby har varit marginell. I Nykarleby är man även något mera tillfreds med den egna hälsan och utbildningen än man är i Hortlax.

95

96

lika som bär?

Att Hortlaxborna trots detta är mera tillfreds med ekonomin är ändå noterbart. Med tanke på att Nykarleby utsågs till Finlands lyckligaste stad 1995 av Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat, är detta något anmärkningsvärt. Mitt andliga liv är det livssegment som får lägst betyg, men ändå är tillfredsställelsegraden på en relativt hög nivå. Man kan således konstatera att man på båda orterna är tämligen väl tillfreds med sitt andliga liv, men att man ändå är något mera nöjd med andra aspekter av tillvaron. Hela 75 % av ateisterna i Hortlax och 54 % av ateisterna i Nykarleby är nöjda med sitt andliga liv, medan motsvarande andel nöjda kristna i Hortlax är 32 % och i Nykarleby 43 %. Bland tvivlarna är siffrorna 40, respektive 50 % och bland religiösa 35, respektive 33 %. Minst nöjda med sitt andliga liv är sökarna, 33 % i Hortlax och 17 % i Nykarleby. Populationerna är små, så man skall inte dra alltför långtgående slutsatser, men tillfredsställelse eller missnöje med ens personliga liv har ingen tydlig koppling till vilken typ av religiös tro man säger sig ha. Biskop Gustav Björkstrand noterade i sitt herdebrev till Borgå stift (2008) att individens religiositet inte bara handlar om en inre process, där tron uppträder som en dynamisk,

verkande faktor. De yttre förhållandena och sammanhangen kan man även identifiera sig med som kristen, eller lutheran, trots att man konstaterar att tron på Gud och deltagande i kyrkans verksamhet är irrelevant. Finländarna vill identifiera sig som kyrkans medlemmar, men deltar trots det inte aktivt i dess verksamhet. En mindre kärngrupp bär upp kyrkans regelbundna verksamhet och garanterar att kyrkans tro, lära och verksamhet finns tillgängliga när de mindre aktiva behöver dem. Björkstrand citerar religionssociologen Grace Davie (2000), som kallar detta för ställföreträdande religiositet (vicarious religiosity). Även Davies begrepp ”belonging without believing” beskriver situationen. Björkstrand utgår från att kyrkans medlemmar förväntar sig att folkkyrkans syfte är att människor skall komma till en levande tro som tar sig uttryck i ett aktivt kristet vardagsliv. Han poängterar att kyrkan samtidigt bör beakta de medlemmar, vilkas religiositet tar sig uttryck på humanitära, politiska, humanistiska eller estetiska områden. Att medlemmar överlag skulle ha dessa förväntningar kan dock te sig tämligen överdrivet, i en tid som präglats av en tydlig sekularisering och ökat avstånd mellan församlingen och dess medlemmar.

l i k a s o m b ä r ?

97

98

Trosuppfattningar

6.1. Tro på Gud Den nordamerikanske religionssociologen Phil Zuckerman berättar om ett samtal med tre svenska kvinnliga sjukgymnaster på ett tåg i Danmark. Den første bemærkelsesværdige hændelse i løbet af interviewet var, da jeg spurgte dem, om de troede på Gud. To af kvinderna svarede straks nej. Men den tredje, Katarina, tøvede med at svare. Hun sad der og tænkte sig om. Vi ventede i stilhed på hendes svar. Hun kiggede ud af vinduet, hvor det skumrede mot natten. Og så sagde hun, at det havde hun aldrig før tænkt på. Hun vidste ikke om hun troede på Gud eller ej – ikke fordi hun filosofisk set var agnostiker, men fordi hun tilsyneladende oplevede dette som et hidtil ukendt spørgsmål (Zuckerman 2008:124). Med förvåningen hos en nordamerikan som första gången möter ett Samfund uden Gud

(bokens titel) diskuterar Zuckerman religion i Danmark och i någon mån Sverige. Om vi stannar kvar i det danska perspektivet kan vi med ytterligare en boktitel fånga upp en viktig aspekt av danskars – och måhända finländares och svenskars – relation till föreställningar om Gud. Ina Rosen har gett sin doktorsavhandling i religionssociologi titeln I’m a believer – but I’ll be damned if I’m religious (Rosen 2009). I den hävdar hon att företeelsen tro inte nödvändigtvis måste kopplas ihop med kristna föreställningar om Gud (vilket skulle göra hennes talespersoner religiösa). Också Rosen hämtar utsagor från det i praktiken hopväxta konglomeratet Malmö/Köpenhamn, och det är inte omöjligt att de former av övertygelse och tro man kan finna där inte till alla delar överensstämmer med vad man kan hitta i andra delar av Norden. Å andra sidan anger Zuckermans och Rosens exempel båda att frågan om tro inte nödvändigtvis är kopplade till föreställningar om Gud. Språnget till Öster- och Norrbotten kan tyckas stort. I geografiskt avstånd är det

6

99

100

lika som bär?

Figur 6. Uppfattning om Gud i Hortlax och Nykarleby, i procent. Jag tror på en Gud som man kan ha en personlig relation till, och som finns inom och utanför människan.

44 51

Jag tror på en opersonlig högre makt eller kraft, och som finns utanför människan.

9 17

Jag tror att det vissa människor kallar Gud i själva verket är en kraft som finns inom oss alla.

16 12 18

Jag vet inte vad jag ska tro.

12 11

Jag tror inte på någon Gud, övernaturlig makt eller kraft.

7 2 1

Annat 0

10 Hortlax

onekligen ett stort hopp från Öresundsregionen till Bottniska viken, men det är en öppen fråga om det stora geografiska avståndet motsvaras av ett kulturellt och religiöst avstånd. Eftersom det hittills saknats möjlighet att göra en direkt jämförelse får den frågan förbli öppen tills vidare. I stället får den kunskap som redan finns komma till användning, och då hamnar vi kring Bottniska viken. Låt oss börja med tro på Gud. Hortlaxbornas och Nykarlebybornas gudstro delar de själva upp på följande vis, se figur 6. De tillfrågade ombads att endast ange ett alternativ. I figuren är de olika svarsalternativen uppställda i den storleksordning som svaren från Hortlax uppvisar. ”Jag tror på en Gud som man kan ha en personlig relation till, och som finns inom och utanför människan” anger runt hälften. Det är ett påstående som väl motsvarar

20

30

40

50

Nykarleby

lutherdomens gudsuppfattning, den lutherdom som sedan reformationen är den teologiska grundstommen i Svenska kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Den personliga relationen är i och för sig ett drag som snarare förknippas med den pietism som från mitten av 1700-talet vunnit insteg i Sverige och det därmed förbundna Finland, än med 1500-talets lutherska reformation, men det ska tilläggas att föreställningen om att människan kan ha en personlig relation till Gud på intet sätt är främmande för den grundläggande lutherska traditionen. Att Gud finns ”inom och utanför” människan kan sägas vara en klassisk kristen föreställning. Gud finns dels externt i förhållande till människan (ibland uttryckt med metaforen ”i himlen”), dels internt i människan (ibland uttryckt med metaforen ”i hjärtat” eller ”i samvetet”). Man kan enligt

denna föreställning möta Gud både på det externa och det interna planet. Nykarlebyborna (51 %) är mer benägna att välja detta påstående än Hortlaxborna (44 %), vilket troligen avspeglar en större grad av traditionsbundenhet eller traditionstrogenhet hos Nykarlebyborna. ”Jag tror på en opersonlig högre makt eller kraft, och som finns utanför människan” är det svarsalternativ som den näststörsta andelen Nykarlebybor (17 %) har valt som beskrivning av sin tro på Gud. Andelen Hortlaxbor ligger avsevärt lägre, nämligen på 9 %. Det som antagligen är viktigt i denna beskrivning av Gud är ordet ”opersonlig”. Gud uppfattas inte som en person som det går att resonera med, utan som en kraft som inte lämnar utrymme för närmare kontakt. Att beskriva denna gudsföreställnings historik skulle leda för långt, men man kan åtminstone säga att det finns klanger av upplysningstid i alternativet. I de svenska och finska nationalkyrkornas historia är detta slag av gudsföreställning väl företrätt. Historiskt var inte alla präster pietister, och många lekmän var rationalister med svårigheter att inkludera de personliga detaljerna i kyrkans föreställningsvärld i sin egen tro. Svarsalternativet ”Jag tror att det vissa människor kallar Gud i själva verket är en kraft som finns inom oss alla” har bland Nykarlebyborna funnit stöd hos 12 %, och hos Hortlaxborna hos 16 %. En gudstanke av detta slag kan tolkas på ett par olika sätt. ”En kraft som finns inom oss alla” kan å ena sidan innebära att denna kraft har förlagts

l i k a s o m b ä r ?

utanför människan, har projicerats som en extern gudsbild, medan människan som resultat av denna projicering tömts på gudomligt innehåll, en tolkning som ligger i linje med 1800-talsfilosofen Ludwig Feuerbachs uppfattning (Feuerbach 1977). Å andra sidan har formuleringen inslag av pietistiskt tänkande, även om pietismen hellre talar om ”tröst” än om ”kraft”. Historiskt har en sådan ”demokratisk” uppfattning, det vill säga att den enskilda inte var i stort behov av kyrkoinstitution och –hierarki, utan genom att lyssna till sitt hjärtas röst kunde lära känna Gud och Guds vilja, setts med misstänksamhet av kyrkliga makthavare, och ett praktiserande av konsekvenserna av denna uppfattning, kristliga samlingar utan präst, ibland t.o.m. förbjudits. Hortlax har beskrivits som väckelsebygd (Straarup och Ekberg 2012:12–15, Jonzon 1938, Ekberg 2003), och i den bottniska väckelsen var det pietistiska inslaget starkt (Lindmark 2010). Eventuellt kan man tolka skillnaden mellan Nykarleby och Hortlax på så sätt att de utomkyrkliga (pietistiska?) rörelserna var starkare i Norr- och Västerbotten än i Österbotten. Osäkerheten karakteriserar nästa svarsalternativ ”Jag vet inte vad jag ska tro”. I Nykarleby har 12 % valt alternativet, i Hortlax 18 %. Nästan var femte på den svenska sidan har alltså valt att markera personlig osäkerhet, medan det på den finska sidan handlar om en dryg tiondedel. Straarups och Ekbergs konklusion i Den sorglöst försumliga kyrkan (2012:180) är att det språk

101

102

lika som bär?

med hjälp av vilket man kan tala och prata om andliga ting har eroderats. Att så många som 18% inte vet vad de ska tro motsvarar den konklusionen. Till slut det svarsalternativ som samlat minsta antalet förespråkare i Nykarleby (7 %), nämligen ”Jag tror inte på någon Gud, övernaturlig makt eller kraft”. I Hortlax har 11 % valt det alternativet. Påståendet utgör ett tydligt ställningstagande, som inte i den personliga övertygelsen lämnar plats för någon Gud, makt eller kraft. Man kan dock undra om svaret lämnar plats för någon andlighet. Med tanke på det faktum att de presenterade resultaten härstammar från ett urval av personer, inte hela befolkningen, kan man fråga sig om de går att lita på. Kan de tillfrågade verkligen tänkas representera alla invånare i Hortlax respektive Nykarleby? Den statistiska analys som heter chi-kvadrat-analys (χ2-analys) besvarar frågan om det finns skillnad mellan resultaten i Hortlax och Nykarleby, men kan inte säga något om storleken på denna skillnad. Den skillnad som de presenterade resultaten utgör är för stor för att den kan tänkas ha uppkommit slumpmässigt24. Men eftersom underlaget är litet finns det statistiska problem i den analysen. Från Hortlax finns ett fåtal individuellt nertecknade svar om hur de svarande uppfattar Gud. Jag tror på en kärleksfull kraft som vill slå rot hos oss människor och denna kär24 2 = 14,163, df=5, p=0,15.

lekskraft styr och leder våra handlingar (yngre kvinna) Tror på människan själv som väsen (yngre man) Att Gud är allas Fader, skapare av våra andar. Han har en kropp. Jesus Kristus är hans son (medelålders kvinna) Jag tror att ”Gud” är något vi alla har inom oss, och överallt, i varje liten blomma, varje sandkorn. Men samtidigt då man ser hur f-n världen ser ut så undrar jag … (medelålders man) Jag vill tro på den Gud som beskrivs i Bibeln, jag tror Gud kan verka genom människor i våra handlingar (äldre kvinna) Jag tror på en allsmäktig gud, som alltid finns där som stöd, som inte har något krav på människan såsom läggning, kunskaper eller uppfattningar (äldre kvinna) Tror att det finns ett öde, det känns som att sker händer av en anledning. Vet dock inte vad (äldre kvinna) Från Nykarleby finns ytterligare ett antal individuellt nedtecknade svar. Sunt bondförnuft (äldre kvinna) Finns bevis om Guds existens? (äldre man)

l i k a s o m b ä r ?

Vetenskap, fakta (yngre man) Vid sidan av svar som påminner om de kyrkligt teologiska påståendena finns det en tanke som inte kommit fram bland svarsalternativen i figur 6, nämligen att det är människan själv (som väsen) som de svarande tror på. Den yngre man från Hortlax som formulerat detta svar kommer nära det slag av religion som först formulerats av Robert N. Bellah som Sheilaism. Detta var religionen hos en ung sjuksköterska, Sheila Larsson, som formulerade sin tro på följande sätt. I believe in God. I’m not a religious fanatic. I can’t remember the last time I went to church. My faith has carried me a long way. It’s Sheilaism. Just my own little voice … It’s just try to love yourself and be gentle with yourself. You know, I guess, take care of each other. I think He would want us to take care of each other (Bellah m.fl. 1986:221). Den yngre mannen från Hortlax formulerar sig mer generellt (möjligtvis på grund av att behöva själv skriva ner svaret), men samma tankegång finns hos honom och Sheila Larsson. Människan själv som väsen, ”my own little voice”, det är Guds representation. Den äldre kvinnan från Nykarleby som anser att Gud kommer till uttryck i sunt bondförnuft kan sägas vara inne på samma linje. Genom att lyssna inåt, än en gång till ”my own little voice”, upplever man Gud.

Den yngre kvinnan från Hortlax som skriver att hon tror på ”en kärleksfull kraft som vill slå rot i oss människor” beskriver sin tro på ett sätt som för tankarna till boken The spiritual revolution av Heelas och Woodhead (2005). I den hävdar de att Gud flyttat in i eller håller på att flytta in i människan. I stället för att föreställa sig en extern Gud uppfattar människor (i det nutida England) Gud som en faktor inom sig själva, på ett liknande sätt som den första respondenten som citerades ovan. Den yngre mannen från Nykarleby ser Gud i vetenskap och fakta. Att vetenskapsidkare gärna skulle vilja ta på sig ett sådant anspråk är givet, men för de flesta ställer nog den korta livslängd som vetenskap och fakta tenderar att ha varit hindrande för en sådan uppfattning.

Kvinnor och män Att det finns en genusskillnad ifråga om gudstro har påvisats i en rad undersökningar (Gustafsson 2000, Høeg 2010). Ibland kan man få för sig att en skillnad mellan kvinnors och mäns religiösa tro och liv för forskare framstår som trivial, eller åtminstone ointressant att notera. I undersökningen här kommer ett försök att göras att fullt ut rapportera om de funna skillnaderna, och dessutom kommer ett försök att göras att sätta in dessa resultat i ett svenskt-finskt jämförelseperspektiv. De aktuella skillnaderna presenteras i figur 7. När det gäller tron på den ”Gud som man kan ha en personlig relation till”, återfinns

103

104

lika som bär?

Figur 7

Uppfattning om Gud, enligt kön, i procent.

Jag tror på en Gud som man kan ha en personlig relation till, och som finns inom och utanför människan.

48

37

59

46

Jag tror på en opersonlig högre makt eller kraft, och som finns utanför människan.

11

8

15

Jag tror att det vissa människor kallar Gud i själva verket är en kraft som finns inom oss alla.

10

Jag vet inte vad jag ska tro.

10

17

15 16 14 16

19

14

4

Jag tror inte på någon Gud, övernaturlig makt eller kraft.

3

23 10

3

Annat

1 1

0

10

20 HORTLAX Kvinnor Män

samma genusskillnad i Hortlax och Nykarleby. Kvinnorna (48 % respektive 59 %) väljer det alternativet i tydligt högre utsträckning än männen (37 % respektive 46 %). För tron på ”en opersonlig makt eller kraft” gäller något liknande, fast med mindre skillnader. Ett par procentenheter fler kvinnor än män väljer det alternativet. Tron på Gud som en ”kraft” inom människan visar sig däremot vara mer utbredd bland männen (16 % respektive 14 %) än bland kvinnorna (15 % respektive 10 %). När det gäller svarsalternativet ”Jag tror inte på någon Gud, övernaturlig makt eller

30

40

50

60

NYKARLEBY Kvinnor Män

kraft” skiljer sig mäns och kvinnors uppfattningar betydligt. Flera män, speciellt i Hortlax, uppfattar detta svarsalternativ som det mest relevanta. Hur stor är säkerheten i dessa skillnader mellan kvinnor och män? Det statistiska testet (χ2) ger vid handen att skillnaderna inte kan antas ha uppkommit slumpmässigt.

Unga, medelålders och äldre Att äldre tenderar att ha mer traditionella svar än yngre hör likaledes till de vanligaste undersökningsfynden. Yngre människor har levt kortare tid med traditionerna och de-

l i k a s o m b ä r ?

Figur 8. Uppfattning om Gud, enligt ålderskategorier, i procent. 31

Jag tror på en Gud som man kan ha en personlig relation till, och som finns inom och utanför människan.

45 33

10

Jag tror på en opersonlig högre makt eller kraft, och som finns utanför människan.

10 8

Jag vet inte vad jag ska tro. 3

0

15 19

12 16 13

5 2 2 2

20

12

12

5

Jag tror inte på någon Gud, övernaturlig makt eller kraft.

1

13

10

10

Annat

18

6

10

20 HORTLAX 15–29 år 30–44 år 45–75 år

ras tyngd och kan dessutom ha påverkats på sätt som de äldre generationerna inte blivit. I Hortlax-Nykarleby-materialet, se figur 8, finner man liknande resultat. Den första beskrivningen av tro på Gud, där människan kan ha en ”personlig relation” till Gud, blir allt vanligare, desto äldre de svarande blir. Detta mönster är tydligt i såväl Hortlax som Nykarleby. De beskrivningar av tro på Gud eller avsaknad av tro på Gud som uppvisar liknande entydiga åldersrelaterade fördelningar på båda sidor om Bottniska viken är dels osäkerhetens påstående ”Jag vet inte vad jag ska tro”, dels

61

23

18

12 10

54

14

7

Jag tror att det vissa människor kallar Gud i själva verket är en kraft som finns inom oss alla.

48

30

40

50

60

NYKARLEBY 15–29 år 30–44 år 45–75 år

påståendet ”Jag tror inte …”. För bådas vidkommande instämmer minskande andelar i påståendet ju äldre de svarande blir. För de resterande påståendenas del finns bara delvis samma tendens i Norr- och Österbotten. Tron på Gud som en ”opersonlig kraft” är tydligast hos unga och medelålders, medan unga och äldre tillsammans är de bäst företrädda förespråkarna för tron på Gud som en ”kraft” i människan.

Sysselsättning På vilket sätt olika teoretiska perspektiv tenderar att relatera sysselsättning till gudstro

105

106

lika som bär?

varierar. Redan på 1960-talet beskrev Thomas Luckmann hur olika typer av sysselsättning hängde ihop med kyrkoorienterad religion. Ju närmare den moderna produktionsapparaten som en människa befann sig, desto svårare skulle det vara för henne/honom att upprätthålla en trosrelation av det slag som kyrkor representerade (Luckmann 1967). Sedan dess har skillnaden mellan olika yrken hamnat utanför blickpunkten. I stället har den avgörande faktorn blivit om den enskilda har en relation till arbetsmarknaden eller inte. I undersökningarna i Hortlax och Nykarleby är de uppställda svarsalternativen på frågan om sysselsättning därför: • Pensionär • Yrkesverksam • Långtidssjukskriven • Arbetssökande • Studerande För att något minska antalet kombinationsmöjligheter presenteras här uppgifterna på så sätt att de tre sista svarsalternativen läggs samman. Vi får då tre grupper: pensionärer (sådana med sitt yrkes- och arbetsliv bakom sig), yrkesverksamma (sådana som står mitt i yrkeslivet) och långtidssjukskrivna + arbetssökande + studerande (sådana med sitt yrkesliv framför sig). Yrkesfrågan blir därmed snarlik en åldersfråga, från äldre till yngre. De aktuella skillnaderna mellan Nykarleby och Hortlax framgår av tabell 2. Det har redan konstaterats att en ”personlig gudstro” är mer ovanlig i Hortlax än i

Nykarleby. I tabell 1 syns dessutom att den personliga gudstron, oavsett ort, blir allt ovanligare desto kortare den svarande haft kontakt med yrkeslivet. Gruppen utanför arbetsmarknaden har en sådan tro i minst omfattning, följt av de yrkesverksamma, vilka i sin tur har en personlig gudsrelation i mindre omfattning är pensionärerna. När det gäller tron på en ”opersonlig högre makt eller kraft” är relationen den omvända. Ju mindre kontakt med arbetsmarknaden, desto större andel som karakteriserar sin gudstro som en tro på en opersonlig makt eller kraft. Tron på Gud som en inre ”kraft” representeras i minst utsträckning av de yrkesverksamma. Båda grupper som står utanför arbetsmarknaden, pensionärer och långtidssjukskrivna + arbetssökande + studerande, uppvisar större andelar för vilka detta alternativ bäst motsvarar deras uppfattning. De som inte tror på Gud alls blir på Sverigesidan allt fler ju längre bort en egen yrkeserfarenhet tycks vara. På Finlandssidan har vi inte samma fördelning. De yrkesverksamma avdelar störst andel till gruppen av dem som inte tror på någon Gud alls. När det slutligen gäller sådana som ”inte vet” vad de ska tro finns i Nykarleby en stor grupp långtidssjukskrivna + arbetssökande + studerande som valt det alternativet, en något mindre grupp bland de yrkesverksamma och ytterligare en mindre grupp bland pensionärerna. Att det handlar om en åldersrelaterad skillnad förefaller tydligt. Bland respondenterna från Hortlax återfinns samma tendens,

l i k a s o m b ä r ?

107

Tabell 2. Gudstro i Hortlax och Nykarleby, uppdelat på sysselsättningskategorier GUDSTRO

HORTLAX

NYKARLEBY

Yrkes­ Pensionär verksam Jag tror på en Gud som man kan ha en personlig relation till, och som finns inom och utanför människan. Jag tror på en opersonlig högre makt eller kraft, och som finns utanför människan. Jag tror att det vissa människor kallar Gud i själva verket är en kraft som finns inom oss alla. Jag tror inte på någon Gud, övernaturlig makt eller kraft.

LångtidssjukLångtidssjukskriven, Yrkesskriven, arbetslös, stud. Pensionär verksam arbetslös, stud.

49

45

31

68

52

30

4

10

12

9

18

22

27

13

16

13

10

16

4

11

18

4

8

6

14

19

20

6

10

24

Annat

2

1

4

0

1

2

Summa

100 %

100 %

100 %

100 %

100 %

49

143

51

63

Jag vet inte vad jag ska tro.

N

fastän med en något mindre utpräglad ungdomsdominans.

Reflektion Straarup inleder redogörelsen av svaren på enkätens frågor om gudstro med att visa, att tro i vårt 2000-tal inte nödvändigtvis behöver kopplas samman med föreställningar om Gud. Detta kan låta som raka motsatsen till Luthers välkända tes i Stora katekesen (Luther 1957:390): ”Ty de tvenne höra samman: tro och Gud.” Men ser vi lite närmare på Luthers påstående blir hans uppfattning inte helt olik 2000-talets. De två hör samman därför att: ”Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är … i verkligheten din Gud. Det Luther sä-

ger, att trons föremål kan vara både det ena och det andra, och att Phil Zuckerman (se Straarups inledning ovan) funnit ett samhälle utan Gud, kan knappast betyda annat än att gudsbilder av idag är något svårfångat. I slutet av det turbulenta 1960-talet kom Gustaf Aulén, en av Sveriges mest framstående teologer, ut med boken Kristen gudstro i förändringens värld. Utgångspunkten är att frågor om förändring måste utgå ifrån frågan: Vilken Gud? Till detta kommer att alla, oavsett ”grad av tro” kan uttrycka sig så, att ”jag vet inte säkert hur det förhåller sig, men jag tror att det kan vara så eller så”. I kristen mening ska osäkerhet inte tolkas som ett osäkert vetande. En gudstro kan ofta vara

143

100 % 47

108

lika som bär?

fylld av frågor. Fortsättningsvis menar Aulén (1967:36): När ordet tro i kristen mening förbindes med Gud, är det alltid fråga om ett personligt engagemang. Detta är ett primärt kännetecken på tron. Utan sådant engagemang existerar ingen tro i kristen mening. Auléns beskrivning av vad som är ”tro i kristen mening” står i samklang med Luther, att den rätta tron definierar den rätta gudsbilden och vice versa, samtidigt som den också är knuten till en för Auléns tid bestämd kyrkosyn. Men det finns i detta sammanhang skäl att notera, att redan vid den tiden hade modernitetens människo- och kunskapssyn för länge sedan sopat undan grunden för kyrkans auktoritet som teologisk tolkningsföreträdare. Själva förutsättningen för kyrkans idealbild – att en lutherskt fostrad människas gudsbild var densamma som kyrkans och andra lutherskt fostrade människors gudsbild – var borta. Förutom att tro och Gud är två delar i en helhet som bestämmer hur trosinnehållet ska komma till uttryck, menar Aulén att det inte kan vara någon självklarhet att människor som står inför tillvarons skenbara meningslöshet och tomhet ska kunna tro att det finns en allmakt, vars främsta kännetecken skulle vara kärlek. Lösningen på problemet kan tyckas enkel. I detta traditionella perspektiv har kunskap om Gud starkt betonats vara en, genom tron, av Gud given objektiv kunskap

som från människans sida kännetecknas av tillit och vilja till lydnad. Något som samtidigt fått fungera som skydd mot en individualistisk tro. Den nya människo- och kunskapssyn som uppkom under 17- och tidigt 1800-tal protesterade mot upplysningstidens skarpa åtskillnad mellan subjektiv och objektiv kunskap, med betoning på det objektiva. Den innebar återupptäckten att det finns en oupplöslig relation mellan individens inre och yttre livsvärld. Att människan kommit att förstå sig själv som autonom, meningsskapande och självtolkande gav en ny syn på kunskap. I dag, eller i senmoderniteten, är det då än svårare att hävda såväl en ultimat sanning som en absolut given, objektiv kunskap. Den subjektiva erfarenheten och känslan har fått ett eget kunskapsvärde. Ett exempel som visar att människan själv är synnerligen involverad i gudsbildens uppkomst och uttryck är Ana-Maria Rizzutos psykologiska perspektiv i The Birth of the Living God: a psychoanalytic study (Rizzuto 1979)25. Utgångspunkten är mänsklig förmåga att skapa s.k. objekt- och självrepresentationer (inre bilder) knutna till minnets funktioner: att koda, lagra, bearbeta och återkalla den levda erfarenheten, en process som tjänar till att göra sig själv, andra och världen begriplig och meningsfull. Centralt 25 I boken presenterar Rizzuto sin fenomenologiska fallstudie med syftet att beskriva komplexiteten i människors skiftande gudsbilder, det vill säga hur mellanmänskliga relationer och livserfarenheter färgar av sig på gudsbilden (gudsrepresentationer), hur man upplever sin relation till den beskrivna guden, och vilken funktion den har. Rizzuto följer Freuds psykologiska teorier om barnets utvecklingsstadier, samtidigt reviderade och vidare­utvecklade genom objektrelationsperspektivet.

l i k a s o m b ä r ?

i Rizzutos teori är att ingen i den västerländska världen kommer undan att vid 2 till 3-årsålder också ha format gudsrepresenta­ tioner som grund för en gudstro. ”The first conscious God representations appear between the ages of two and three” (Rizzuto 1979:178). I objektrelationsteorin betonas att vi kan räkna med ett övergångsområde (transitional space) som överbryggar den inre och yttre livsvärlden. Wulff (1993:138f) ger en med Rizzuto sam­stämmig beskrivning av denna tredje dimension, den s.k. ”illusionistiska världen”, i en vidgad verklighet: ”[Den är] en värld präglad av lek, av en kreativ föreställningsförmåga där känslan inte står i motsatsförhållande till tänkandet, en värld där skicklighet och talang utnyttjas maximalt och där man finner glädje utan hänsyn till realitetsprincipens kategoriska underkännanden” /---/ ”det transcendenta, det heliga och mysteriet kan inte urskiljas i den externa verkligheten genom att vi helt enkelt, på ett realistiskt sätt, ser efter och lyssnar. Inte heller framgår dessa faktorer direkt ur vårt psyke som behagliga fiktioner. De växer fram ur en mellanliggande verklighetszon som också är en mellanliggande mänsklig aktivitet - varken renodlat subjektiv eller renodlat objektiv”.26

26 Wulff citerar P. W. Pruyser (Pruyser 1977:334) ”The Seamy Side of Current Religious Beliefs” i Bulletin of the Menninger Clinic, 41, 329348, och fortsatt citat (P. W. Pruyser 1974:113) Between Belief und Unbelief. New York: Harper & Row.

Det är i detta mellanliggande upplevelseområde som religion och religionens språk har sin plats tillsammans med alla former av skapande aktivitet och kulturella yttringar, lika väl som barnets lekar. Det är denna värld som barnet allt efter behov befolkar med s.k. övergångs­objekt (transitional object) i form av låtsaskamrater, nallar och dockor och allehanda fantasi­figurer – så också Gud (Rizzuto 1979). ”Den levande Gudens födelse” är en livslång process med början i den tidiga ögonkontakten mellan barn och föräldrar.27 Från den stund barnet kan fästa blicken, möta ansikten och se in i deras ögon, ser det ”såsom i en spegel” sig själv som underbar och värdefull. I upp­levelsen av att vara sedd av en ”god allmakt” kan barnet i föräldrarnas frånvaro nöja sig med ett övergångsobjekt, t.ex. nallen som ofta läggs hos barnet som ersättning för deras närvaro. Barnet ”laddar” nallen med känslor av den tillit som skapas i relationen dem emellan. Tryggheten finns kvar. Detta högst individspecifika embryo till den emotionella sidan i gudsbilden – som alla har, oavsett grundad i tillit eller misstänksamhet – blir i barnets relation till sig själv och betydelsefulla andra mer komplex i ”frågeåldern”. Vem flyttar molnen? Hur kan Gud se mig? Varifrån kommer bebisen? Svaren, att det är Gud som gör allt, utbroderas vidare genom barnets fantasi och lek. Gud 27 “Nowadays, when both parents often actively participate in the raising of children, it seems that the mirroring function should be attributed to both parents” (Rizzuto 1979:229 not 9).

109

110

lika som bär?

är lik föräldrarna, men mycket större och mäktigare. Men gudsbilden är ingen skapelse av barnet ensamt. Upptäckten av en osynlig men ändå verklig Gud sker genom barnets iakttagelser av de vuxnas beteende när det – i de flesta fall regelbundet, eller åtminstone vid stora händelser som dop, bröllop och begravning – får följa med till ”Guds eget hus”. Rizzuto (1979:8) beskriver mötet med kyrkan: But the child brings his own God, the one he has himself put together, to this official encounter. Now the God of religion and the God of the child-hero face each other. Reshaping, rethinking, and endless rumination, fantasies and defensive maneuvers, will come to help the child in his difficult task. This second birth of God may decide the conscious religious future of the child. This is the critical moment for those interested in catechesis … No child arrives at the “house of God” without his pet God under his arm. Om än varje utvecklingsfas och avgörande händelser i livet utmanar gudsbilden, syns just denna kamp med att få det hela att gå ihop synnerligen dramatisk, för att inte säga smärtsam. Rizzuto (1979:90, 210) vänder sig därför till föräldrar, skola och kyrka, de som i första hand ska hjälpa barn och unga att integrera sin högst känslomässiga och privata gudsbild i den offentliga gudsbilden. Här gäller det att vara medveten om att teo-

logins gudsbegrepp ofta är byggt på metafysiska resonemang och filosofiska premisser som, enligt Rizzuto, är en Gud som inte kan beröra, allra minst möta barnets känsloliv. Närmandet till barnet i avsikt att rätta till en ”förvrängd” Gud till en mer ”normal” kan barnet uppleva som ett manipulerande intrång i sin privata värld. Det hänger på vuxenvärldens förmåga om Gud ska överleva ”sin andra födelse”, då förutsättningen är att gudsbilden utvecklas i takt med barnets utveckling. Om inte, löper Gud risk att på sikt, som nallen, komma att upplevas otidsenlig och irrelevant. Gud som inre komplex representation är psykologiskt sett ett övergångsobjekt, men av en speciell typ, därför att det i många fall vinner i betydelse medan andra, som t.ex. nallen, förlorar i betydelse. Sammanlänkad med föränderliga själv- och andra objektrepresentationer kan Gud aldrig försvinna, bara förändras, förträngas eller förnekas sin existens. Gud kan i de vuxnas värld, i mycket liknas vid barnets nalle som plockas fram allt utifrån behov av ordning, trygghet och mening i den inre och yttre livsvärlden: Most of the time he shares the unpredictable life of the small child’s teddy bear: when needed he is hurriedly pulled from his resting place … when the storm is over, neglectfully left where he may happen to be. There he remains, quietly offering the silent reassurance of an almost imperceptible presence (1979:203).

Vilken bild av Gud? Även om de genomförda samtalen inte kan ligga till grund för några säkra slutsatser bidrar de till förståelsen av enkäternas svar, vilket blir en fördel i en studie som ägnar sig åt förändringar i det religiösa landskapet i en tid som gjort människors gudsbilder allt mer svårfångade. Hur nära, eller hur långt ut i periferin befinner sig människors gudsbilder i jämförelse med det centrala i bibelns guds­ bilder, sammanfattade i de lutherska kyrkornas trosbekännelse? Av enkäterna – som visade Nykarlebybornas större anknytning till tro på en personlig Gud som finns både inom och utom människan (51 % respektive 44 %) – drogs i analysen slutsatsen att Nykarlebyborna mest sannolikt visar en starkare bindning till traditionen. Hortlax medelålders och äldre ligger steget efter. Bland de yngsta är det i stort sett ingen skillnad, där har det jämnat ut sig. Runt en tredjedel av de unga på ömse sidor om Bottenviken bejakar den traditionella gudsbilden, en Gud som är möjlig att ha en relation till. Sett till Nykarleby är skillnaden mellan de unga och de två äldre grupperna betydligt större än i Hortlax. Med tanke på antagandet om Nykarlebys större traditionsbundenhet blir Rizzutos uttryck att ”Guds andra födelse” är avgörande för en medveten gudstro intressant, inte minst då den knyts till traditions­förmedlingen. Detta ger oss anledning att se tillbaka på de enskilda berättelserna och vad som blev sagt om uppväxtförhållanden.

l i k a s o m b ä r ?

Alla äldre i Nykarleby har vuxit upp i hem med kristen fostran, tre av dem, Gunvor, Kalle och Bo identifierar sig som kristna. I Hortlax är Berit, med självbilden kristen, ensam om att ha vuxit upp i ett kristet hem. I Nykarleby gäller detta två i gruppen medelålders, Karin och Henrik. Båda med självbilden kristen. I Hortlax gäller det inte för någon i denna åldersgrupp. Bland de yngre är det i stort sett lika. I Nykarleby har ingen av de unga vuxit upp med en kristen traditionsförmedling. I Hortlax är det endast David. Inkluderas uppväxten i antagandet avslöjar svaren med stor sannolikhet en större traditions­ bundenhet i Nykarleby. Men på båda sidor om Bottenviken följer med generationsväxlingar en frikoppling från traditionell kristendom28, en process som syns ha gått långsammare i Nykarleby än i Hortlax, mycket troligt genom en kvardröjande traditionsförmedling, antingen genom hemmet och skolan eller genom kyrkan. På båda sidor ser vi att skillnaden mellan unga och medelålders är betydligt större än mellan medelålders och äldre. Utifrån Rizzutos betoning på trons utveckling kan vi också påminna oss om att två bland de äldre i Nykarleby, upplever att gudsbilden utvecklats och förändrats över tid. Bo med självbilden kristen menar å sin sida att han inte nämnvärt varken ifrågasatt eller granskat sin trosuppfattning. Är det 28 Att religiositet följer livscykeln, äldre är mer religiösa än yngre, har religionssociologin vetat sedan länge. Men ISSP-studier (International Social Survey Program) genomförda under senare hälften av 1990-talet visar att man numera bör uppmärksamma religiösa förändringar både som effekter av livscykel och generationsväxling (Botvar 1996).

111

112

lika som bär?

för att jag då är feg … eller inte har fäst så stor betydelse vid det … eller att jag har accepterat den kristna tro som finns i helhet? Hans gudsbild är diffus. De övrigas kan tolkas följa den traditionella gudsbilden, vilket också gäller beskrivningen från Hortlax. Bland medelålders i Nykarleby finns Lena som samtidigt kan placeras inom vad som kallas anonym kristen tro29. Däremot beskriver ingen i Hortlax bland de medelålders en gudsbild som ligger nära den traditionella gudsbilden. För hela gruppen yngre gäller samma sak undantaget David i Hortlax, som samtidigt skulle kunna vara en bekräftelse på uppväxtförhållandenas betydelse. Även i påståendet om Gud som opersonlig högre makt eller kraft utanför människan, visar enkäterna ett tydligt övertag i Nykarleby (17 % mot Hortlax 9 %). När det gäller samtalen placeras den största delen av de gudsbilder som beskrivs inom ramen för detta svarsalternativ tolkade i ett hermeneutiskt perspektiv30. Det är inte omöjligt att tänka, att också svaren på påståendet om Gud som opersonlig makt eller kraft kan bidra till antagandet om Nykarlebys starkare band till traditionen. Till traditionsbundenheten knöts nyss antagandet om en kvardröjande traditionsförmedling. Denna kan i sin tur knytas till en viss lojalitet gentemot föräldrarnas tro. I Sources of the Self. The Ma29 Denna form av tro hör enligt religionssociologin hemma inom ramen för den officiella kristendomen men som på grund av liten kontakt med ett organiserat kyrkoliv ofta kan i olika grad bli individualiserad. (Se t.ex. Gustafsson 2000). 30 Det vill säga helheten i berättelserna tolkas i ljuset av delarna. Det som sägs om Jesus och döden ger ledtrådar till förståelse av det som sägs om Gud och vice versa.

king of the Modern Identity (1989) menar Charles Taylor att den identitetsskapande processen som dialog med betydelsefulla andra – i synnerhet med och mot föräldrar – är en ständigt pågående kamp som inte upphör genom döden. Inom oss fortsätter samtalet livet ut. Om man kan tänka att den kristna traditionen kan upplevas som ett arv från föräldrarna, som naturligtvis kan kännas mer eller mindre värdefullt, blir en möjlig tolkning att valet av svars­alternativet ”tro på en opersonlig gud” kan uppfattas ligga nära den tradition man vuxit upp i. Gud kan mycket väl tänkas ”där uppe i sin himmel” som skaparen av en lagbunden och ändamålenlig värld. Det som skiljer är att Gud, som traditionellt tänks i relationer, uppfattas stå i ett relationslöst förhållande till människa och värld. Men detta till trots kan det upplevas som att man ger sitt erkännande såväl till föräldrarna som till sin barnatro. Ska vi tro Rizzuto, innebär en starkare bindning till traditionen starkare gudsrepresentationer. Bilden av Gud kan aldrig helt och hållet suddas ut, däremot bli mer eller mindre förträngd, falla i större eller mindre glömska. Oavsett att den opersonliga guden har avlägsnat sig från det centrala i Bibeln, där Gud är relation, kan det upplevas som ett svek att inte veta. Hortlaxborna som då antas vara mer fria från traditionen kan mer obundet välja alternativet ”Jag vet inte vad jag ska tro”. Sannolikt har de flesta en gudsbild, om än mer eller mindre medveten. Bilden behövs

både för att kunna förneka och för att kunna bejaka. I samtalen har funderingar över vad man tror och inte tror om Gud, pendlat hit och dit. På samma vis har det nog varit för dem som suttit med enkätens frågor. Svaren på nästa påstående ”Jag tror att det vissa människor kallar Gud i själva verket är en kraft som finns inom oss alla”, ställer inte bara frågan om den traditionella gudstrons föränderlighet utan också om dess nödvändighet. Påståendet som ytterligare avlägsnats från bibelns bild av Gud är starkt reducerat, och kan fånga in en rad olika former av tro och andlighet, av vilka många ryms inom s.k. nyreligiositet.31 Det sätter människan i centrum, med betoning på människan som andlig varelse och/eller människans egen inneboende kraft, just i egenskap av att vara människa. Vi kan lyssna till hur Emma, som deltog i samtalen i gruppen medelålders, varken kristen, religiös eller något annat, tänker om Gud som någon ”där uppe” som kan hjälpa, men jag kan inte säga att det är den Gud som det står om i Bibeln. Det är inte en Gud som styr och bestämmer över människa och värld. Hon pekar på Jesus – vilken hon uppfattar som ”vanlig människa” – och menar att hans egenskaper är jämförbara med att vi idag kan ägna oss åt healing … det tror jag inte är något konstigt, det är krafter vi har inom oss. Ett annat exem31 Frisk (1998) definierar begreppet nyreligiositet som rörelser vilka exempelvis ägnar sig åt olika former av terapi, personlighetsutveckling, stresshantering och helande. Dessutom mer ”religionslika” som deism och panteism. Många av dessa räknas som s.k. immanensreligioner då de finner den yttersta auktoriteten (”Gud”) inom människan själv som andlig varelse.

l i k a s o m b ä r ?

pel, också från Hortlax, är Annika i gruppen äldre med självbilden kristen: Ja, i och för sig kan jag tänka mig att jag tror på en personlig Gud … för jag har ju det här med barnatron … jag kan ju faktiskt när de blir besvärligt be … men gode Gud hjälp mig nu /---/ Men visst, här är jag ju lite kluven, för jag kan ju tänka mig att Gud är en kraft som finns inom oss /---/ men sen, om det är han som ger mig kraft eller om det är kraften i sig själv som ska kallas Gud … det är lite svårt att svara på. Det är inte omöjligt att de som väljer detta svarsalternativ ger uttryck för samma ”kluvenhet” som Annika i Hortlax beskriver. De menar sig knappast förneka att det kan finnas en Gud. För detta fanns ett klart och tydligt alternativ. ”Jag tror inte på någon Gud, övernaturlig makt eller kraft”. Förutom de s.k. nyreligiösa formerna av tro och andlighet blir valet av påståendet möjligt att knyta till frågorna som handlar om religiös identitet (kapitel 5) och relation till kyrka och församling (kapitel 7). I förstnämnda kapitel lyfter Herberts fram biskop Björkstrands Herdabrev till Borgå stift (Björkstrand 2008), i vilket han menar att man kan identifiera sig som kristen trots att man kan konstatera att tron på Gud såväl som deltagande i kyrkans liv är irrrelevant. Björkstrand hänvisar till religionssociologen Grace Davie, som talar om detta förhållningssätt som ställföreträdande religiositet (vicarious religiosity) och tillhörighet utan tro (belonging without believing). Herberts visar i anlysen av enkäterna (kapitel 7)

113

114

lika som bär?

att svaren tyder på att Hortlaxborna har ett mera distanserat förhållande till kyrkan, och att det är färre som överhuvudtaget har funderat över sin relation till kyrkan. I Nykarleby säger sig 4 % ha en stark relation, däremot kan ingen i Hortlax säga detsamma. När det handlar om tron ”att det vissa människor kallar Gud i själva verket är en kraft inom alla”, blir svarsfrekvensen den omvända. Uppfattningen gäller märkbart fler äldre än unga och medelålders, mest tydligt i Hortlax. Sannolikt blir Dan i Hortlax ett språkrör för mångas uppfattning, på båda sidor Bottenviken, om kyrkans och trons nödvändighet när han säger: Det är som att kyrkan ska finnas där när vi behöver den … vi har ju inga skyldigheter gentemot kyrkan … så anser ju jag … men den har en skyldighet att finnas när jag behöver den. Oberoende av samtycke till det kyrkan står för har man rätt att kräva att den ska vara en förmedlare av en speciell sort av högtid, och eventuellt en religiös känsla för dem som så vill, vid livets större händelser, som dop, vigsel och begravning. Till vicarious religiosity och belonging without believing, som båda talar om människors relation till kyrka och tro, hör också Davis uttryck vicarious memory (Davie 2000:82f), det ställföreträdande kollektiva minnet. Oavsett tro och antal kyrkobesök kan man uppleva sig vara en del i en gemensam kristen tradition, var och en får tro som den vill om Gud. Det spelar ingen större roll att vissa inte delar uppfattningen att det man kallar Gud de facto är den

kraft som alla har inom sig, i egenskap av att vara människa. Som Herberts vidare visar tänker sig både Hortlaxbor (29 %) och Nykarlebybor (30 %) att andra ortsbor har en betydligt starkare relation till kyrkan än vad de själva har. Dessa kan kanske tänkas som ställföreträdande garant för att kyrkan alltid kommer att finnas tillhands när man behöver den. Davie menar dock att kyrkans roll som ställföreträdande betyder att den på sikt inte kan uppehålla relationen till folket, dessutom att den kommer att leda till en dramatisk nedgång i religiös kunskap i takt med att generationerna avlöser varandra. Påståendet ”Jag tror att det vissa människor kallar Gud, i själva verket är en kraft som finns inom oss alla” kan också ses mot bakgrund av vad Dietrich Bonhoeffer skriver i Motstånd och Underkastelse (1960:165), då han diskuterar varför kristendomens Gud ständigt förlorar terräng i det moderna samhället: ”Människan har lärt sig att i alla viktiga frågor stå på egna ben utan bistånd av ’arbetshypotesen Gud’. … det visar sig att allting går bra också utan ’Gud’, och detta till på köpet lika bra som förut.” Ofta förklarat som ett arv från de grekiska stoikerna, har män uppfattats mer benägna att hävda sin autonomi, ”en bra karl reder sig själv”. Om män i sin frigörelse från en överordnad manlig Gud som kräver tillit och lydnad kan söka sin ’Gud’ inom sig själv i kraft av att vara just man, kanske kvinnor hittar en passande trosföreställning i nyreligiositetens utbud, många med syftet att människan ska upptäcka sin egen inneboende ”gudomliga” kraft.

Vägen från föreställningen om Gud, uttryckt i Bibeln som personlig, till att begreppet Gud kan tänkas som en mänsklig kraft har många och slingriga rottrådar. Här är inte plats för att söka efter rötter. Men mycket förenklat och kort sagt har ”vändningen mot det inre”, enligt Taylor i Sources of the Self. The Making of the Modern Identity (1989) sin början i kyrkofadern Augustinus (354–430) idé om att människan måste vända sig till sitt inre för att lära känna Gud och Guds vilja, som vårt inre ljus. Descartes (1596–1650) idé om den fria viljan och tankens förmåga till absolut sann kunskap til�lika Kants idé (1724–1804) om människan som absolut autonom och fri från alla yttre auktoriteter, innebar en radikal förändring. Medan Augustinus mötte Gud i sitt inre, mötte de två upplysningsfilosoferna sitt eget Jag. I övergången från upplysningstid till romantik betonades känslan på bekostnad av förnuftet, inte minst genom Rousseaus (1712–1778) idé om samvetet som en inre röst, givet till alla genom känslan av att vara ett med naturen. Allt och alla är delaktiga i den kraft som genomströmmar all natur. Om ”vändningen mot det inre” säger Taylor (1989:369, 376): ”Sometimes the voice or impulse is seen as particular to the person himself; it is the voice of one´s self … . Sometimes is it also seen as the impulse in us of nature. ”/---/ ”If nature is an intrinsic source, than each of us has to follow what is within … . We should not hope to find our modells without.” Här kan även sägas att Taylor funnit att detta har blivit en enormt

l i k a s o m b ä r ?

viktig tanke, en av hörnstenarna i den moderna västerländska kulturen. Utan större skillnad är det på båda håll flest män som valt alternativet ”Jag tror att det vissa människor kallar Gud, i själva verket är en kraft som finns inom oss alla”, däremot är skillnaden mellan kvinnorna större (10 % Nykarleby respektive 15 % Hortlax). Är antagandet om Nykarlebys starkare bindning till traditionen – genom en kvardröjande traditionsförmedling och en viss lojalitet gentemot det ”fäderneärvda” – någorlunda riktigt kan steget till svarsalternativet ”Jag tror inte på någon gud, övernaturlig makt eller kraft”, upplevas väl långt, speciellt för de äldsta och då mest tydligt i Nykarleby (6 % mot Hortlax 17 %, medelåders 13 % respektive 20 %). Mellan de yngre visar sig däremot ingen nämnvärd skillnad. Denna trosuppfattning, vilken helt kopplat loss tanken på något större än människan själv, visar sig i de personliga samtalen endast bland de unga. Som väntat motiveras ställningstagandet antingen i teodicéproblemet eller i vetenskapens och logikens företräde. Med tanke på traditionsförmedlingens betydelse är det värt att notera att enkäterna visar en inte obetydlig skillnad på ömse sidor om Bottenviken när det gäller de ungas osäkerhet, nära nog 20 % av Hortlax unga vet inte vad de ska tro, för Nykarleby gäller runt 11 %. Med stor sannolikhet har denna skillnad med kunskaps- och traditionsförmedling att göra. Hartman (2000 jmf. ovan Rizzuto 1979) menar att barn och ungas beskrivning

115

116

lika som bär?

av Gud och Jesus är en spegelbild av undervisningen i både skola och kyrka. Såväl Hartman som Rizzuto påminner om att barn har svårt för de abstrakta, i synnerhet om det förväntas att det ska förstås intellektuellt. Symboler, liknelser och bilder som inte förklaras gör Gud alltför människolik (antropomorf), en gubbe på molnet, för att inte tala om Hartmans (2000:85) beskrivning av elevernas bild av Jesus: ”Han framstod för somliga som ett mellanting mellan ett guldlockigt mähä i långklänning och en undergörande sagofigur från antikens sagoskatt.” Med en undervisning och lärande som lämnar denna typ av spår kan de unga nog inte säga annat än ”Jag vet inte vad jag ska tro”.32 Reflektionen tog sin början i Auléns beskrivning av vad som är ”tro i kristen mening”. Det viktigaste kännetecknet var personligt engagemang, vilket säger ungefär detsamma som att tro på en Gud som är personlig och som man kan ha en personlig relation till. Analysen av enkäterna gav svaret att runt hälften av de tillfrågade upplevde sig mest tillfreds med detta traditionella svar. Gudsbilden håller sig med andra ord nära bibelns centrum. I de personliga samtalen är denna trosföreställning representerad i en mindre omfattning. På båda sidor Bottenviken har det stora flertalet svårt att närmare beskriva sin bild av Gud, kanske främst i Hortlax. 32 Sven G Hartman har i många år ägnat sig åt lärarutbildning och samtidigt forskat och undervisat om skolutveckling och vad barn i grundskolan och högstadiet tänker om livet, människan och Gud. De yngre jämförs med de äldre, flickor med pojkar. Ofta syns han återkomma till samma elever under ett antal år, vilket då visar skillnader över tid.

När de personliga samtalen lyckas gå ”på djupet” kan den som inledningsvis deklarerat sin ”otro” i form av ett ointresse för de religiösa frågorna likafullt, genom sitt funderande kring sig själv, konstatera att man faktiskt ibland tänker på Gud, att Gud finns någonstans, eller åtminstone troligtvis finns. Gud finns tillhands, Gud vakar över människor och kan dessutom hjälpa i speciella krisartade situationer. Det är inte så, frånsett en liten del, att de använder sig av ord och begrepp som kan relateras till ett kunskapseller läromässigt grundat språk, men oavsett detta ger de uttryck för den emotionella sidan i gudsbilden. Men ta det här, om jag står i båten och metar och så ramlar jag baklänges, så klart jag skulle skrika, åh, Gud hjälp! Nånstans finns tanken att han finns… så är det nog för alla. Det Clas, en av de äldre i Hortlax, ger uttryck för, att alla på något sätt har ”Gud i bakhuvudet” stämmer väl med Rizzuto (1979). Den levande Guden – gudsrepresentationer som mer eller mindre medvetna minnesbilder – född i den tidiga ögonkontakten med föräldrarna och laddad med tillit, kan inte helt och hållet förnekas sin existens. Om Gud ska överleva sin andra födelse, eller med andra ord hur snabbt förändringar i det religiösa landskapet går, beror i mycket på hur undervisningen lyckas anpassa sig efter elevernas förutsättningar (Hartman 2000; Rizzuto 1979). Resultatet av de ungas svar, både genom enkäter och personliga samtal, tyder på att Gud lever ett ganska osäkert liv. Om livet flyter på och man är övertygad

om att man kan stå på egna ben (Bonhoeffer 1960), går det för Gud som för nallen. Gud ”ligger bortglömd”. Sannolikt är det mest rätt att, med Rizzutos perspektiv, säga att Gud för de flesta, så väl öster som väster om Bottenviken, syns uppenbara sig som den ”omärkbara närvaron”.

6.2. Tro på Jesus Ur teologisk läromässig synvinkel är frågan om Jesus enkel. Kristendomen bekänner sig till och har fått sitt namn från Kristus, det teologiska namnet på den Jesus, som dödades genom korsfästning på den dag som i kristenheten kallas Långfredagen, men som uppstod från de döda på Påskdagen, som det heter i kristenhetens centrala trosbekännelser ”på tredje dagen”. Utan Jesus ingen Kristus, och utan Kristus ingen kristendom. På individplanet, där teologiska lärosatser traditionellt framstår som betydligt mindre enkla, kan bilden vara en annan. Många upplever och betecknar sig som kristna utan att för den skull ha någon närmare relation till vare sig Kristus eller den Jesus som enligt Nya testamentets olika skrifter och ett fåtal övriga historiska källor är en historisk person. En fråga om tro på Jesus är alltså inte a priori en onödig fråga att ställa till sådana som på det ena eller andra sättet är i kontakt med eller upplever sig befryndade med den kristna kyrkan, i det aktuella fallen av evangelisk-luthersk observans. Den aktuella frågan har lydelsen: ”Sätt kryss vid det påstående som stämmer bäst in på din uppfattning om Jesus”, vilket är tänkt att innebära

l i k a s o m b ä r ?

117

118

lika som bär?

Figur 9. Uppfattningar om Jesus i Hortlax och Nykarleby, i procent.

43

Jag tror att Jesus är född av Maria med Gud som far.

47 27 26

Jag tror att Jesus var en vanlig människa. 6

Jag tror inte att Jesus har funnits.

1 22 24

Jag vet inte vad jag ska tro. 3 2

Annat 0

10 Hortlax

att respondenten väljer ett påstående som måhända inte hundraprocentigt stämmer med svararens uppfattning, men som är att föredra framför andra tillgängliga formuleringsalternativ. Figur 9 åskådliggör svarsfördelningen i Hortlax och Nykarleby. Det första formuleringsförslaget ”Jag tror att Jesus är född av Maria med Gud som far”, som kan karakteriseras som en förenklad variant av trosbekännelsernas avsnitt om Jesus Kristus33, föredras av lite över hälften av Nykarlebyborna och drygt 40 % av Hortlaxborna. Den andra formuleringen, ”Jag tror att Jesus var en vanlig människa”, har i gengäld valts av några procentenheter flera Hort33 I den svenska översättningen väster om Bottniska viken formuleras trosbekännelsen så här ”… hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av Jungfru Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda” (Apostoliska trosbekännelsen (Kyrkomötet 1986:bakre pärmen)).

20

30

40

50

Nykarleby

laxbor än Nykarlebybor, i båda fallen runt 25 %. Denna formulering, som ibland karakteriserats som liberalteologisk, avspeglar ett visst avstånd till den lutherska kyrkans läroformulering, men samtidigt att personen Jesus som en vanlig människa kan ha varit en bra förebild och gjort mycket gott i sin samtid, utan att nödvändigtvis ha haft speciella relationer till den kristna traditionens Gud. En ganska liten andel, 6 % respektive 1 %, tror inte att Jesus har funnits, den större andelen i Hortlax. En mycket större andel, en femtedel i båda församlingarna anger att de inte vet vad de ska tro. I den mån som det yppas något slags avståndstagande till Jesusgestalten är det huvudsakligen i form av tveksamhet: mer ”jag vet inte” än ”jag tror inte”. Sju stycken Hortlaxbor har valt att själva skriva en beskrivning av sin uppfattning om Jesus.

l i k a s o m b ä r ?

Jesus Kristus kom till vår jord. Bar vår synd på korset. För att vi skulle få evigt Liv o i Hans namn är jag vi frälsta (yngre kvinna) Jesus var en ovanlig människa, en god ledare med ett starkt socialt samvete. Han vände sig till de ringaste, de utstötta men vågade också utmana förljugenhet, högmod o. maktlystnad. Vi skulle behöva en «Jesus» i dag (yngre kvinna) Det spelar ingen roll för mig om han funnits (yngre kvinna) Om Jesus fanns/funnits så var han nog en vanlig god människa (yngre man) Att Jesus var en vanlig människa som hade stor kraft inom sig, + att han brydde sig mer om andra människor än om någon tro (medelålders man) Jag tror att någon gjort «stora» saker som påverkat människor i stor grad. Inte nödvändigtvis Jesus (medelålders kvinna) Jag tror att Jesus var en mycket vis och andlig person, men tyvärr så har alla berättelser blivit en höna av en fjäder (medelålders man)

måhända har levat, men som inte kan kopplas till Gud på annat sätt än att Gud möjligen också kan ha inspirerat Jesus (ungefär på samma sätt som Gud kan ha inspirerat de svarande). Litet tillspetsat kan man säga att de sex sista svaren alla är varianter på svarsalternativet ”Jag tror att Jesus var en vanlig människa”. Ett antal Nykarlebybor har skrivit egna svar. Sann Gud, sann människa. Vi vet! (me­ del­ålders man) Jesus var en vanlig människa, om han överhuvudtaget existerat (äldre man) Det är en historia om flera människor som är eller kallas Jesus (äldre man) Far = romersk soldat. Förnekande av våldtäkt = jungfrufödsel (äldre man) Den medelålders mannen är säker på sin sak och skriver ner den kristologiska formeln ”sann Gud och sann människa”. I de övriga svaren från Nykarleby gäller olika grader av skepsis till de kyrkliga lärorna om Jesus: vanlig människa, kanske resultat av våldtäkt, kanske påhittad.

Kvinnor och män Det första av de personligen nedtecknade svaren är i linje med kyrkans kristologi (lära om Kristus), medan de resterande sex svaren alla handlar om en historisk person som

Skiljer sig kvinnor och män ifråga om synen på Jesus? Med ledning av erfarenheterna från genomgången av tron på Gud är det sannolikt att även uppfattningen om Jesus

119

120

lika som bär?

Figur 10. Uppfattningar om Jesus, enligt kön, i procent. 39

Jag tror att Jesus är född av Maria med Gud som far.

45 53

40 24

Jag tror att Jesus var en vanlig människa.

32

23

2

Jag tror inte att Jesus har funnits.

32

3

2

Jag vet inte vad jag ska tro.

23

1

Annat

1

26 25 25

3 2

0

10

20 HORTLAX Kvinnor Män

ser olika ut mellan kvinnor och män. I figur 10 ritas en bild av dessa skillnader. Tron på Jesus som Guds och Marias son är vanligare bland kvinnor än män i såväl Hortlax som Nykarleby. I Hortlax är skillnaden mellan kvinnor och män 6 procentenheter, i Nykarleby dubbelt så stor, 12 procentenheter. Som något slags motvikt mot detta är uppfattningen att Jesus var en vanlig människa överrepresenterad bland männen, i Hortlax med 4 procentenheter och i Nykarleby med 8. För de två återstående svarsalternativen, dels att Jesus aldrig har funnits, dels att man inte vet, finns smärre skillnader mellan kvinnor och män. Dessa skillnader går inte i samma riktning i Hortlax och Nykarleby.

30

40

50

NYKARLEBY Kvinnor Män

Väster om Bottenviken är kvinnorna i majoritet, öster om samma farvatten är det männen som är i majoritet.

Yngre, medelålders och äldre Utifrån resonemanget, i de tidigare utgivna skrifterna, som bygger på samma undersökningsmaterial (Straarup och Ekberg 2012 och Straarup 2012) finns det i Sverige en utveckling i kunskapen om och ställningstagandena till religiösa frågor, inklusive frågan om Jesus. Det har med dessa skrifters uttryck pågått en avkonfessionalisering av skolan, den viktigaste källan till överförande av religiösa hållningar och kunskap om kristendom. Denna utveckling kunskap leder, enligt Straarup och Ekberg, till ”intres-

l i k a s o m b ä r ?

Figur 11. Uppfattningar om Jesus, enligt ålderskategorier, i procent. 33

Jag tror att Jesus är född av Maria med Gud som far.

46 45

34 22

Jag tror att Jesus var en vanlig människa.

26 28

21

Jag tror inte att Jesus har funnits.

2 2

9

3

32 36

18 10 18

1

58

14

3 3

Jag vet inte vad jag ska tro.

Annat

42

37

22

4

3

0

10

20 HORTLAX 15–29 år 30–44 år 45–75 år

semortalitet”, det vill säga att intresset för religiösa spörsmål håller på att minska och eventuellt försvinna. Mot denna bakgrund är det rimligt att föreställa sig att föreställningarna om och tron på Jesus utvecklas (eller avvecklas), åldern. Äldre kan förväntas uttrycka mer traditionella uppfattningar om Jesus, yngre förväntas uttrycka mindre traditionella uppfattningar och eventuellt större osäkerhet. I Finland är situationen en annan. Möjligen kan man säga att det i Finland endast är skolan, inte religionsundervisningen som avkonfessionaliserats. Också denna utveckling kan emellertid förväntas ha olika konsekvenser för olika åldersgrupper. Hur de

30

40

50

60

NYKARLEBY 15–29 år 30–44 år 45–75 år

olika åldersgrupperna faktiskt uttrycker sig framgår av figur 11. Ju äldre respondenter, desto större uppslutning kring påståendet som säger att Jesus är Guds son och Marias barn, det vill säga det påstående som mest påminner om den kristna kyrkans Credo34. Det är särskilt tydligt att de äldre i Nykarleby i stor omfattning väljer att karakterisera Jesus på detta sätt. 59 % av de äldre i Nykarleby väljer den karakteristiken, medan motsvarande andel i Hortlax stannar på 45 %. Den mer försiktiga hållningen, att Jesus visserligen är en historisk, men vanlig män34 Latin för ”jag tror”, det första ordet i trosbekännelsen och därmed använt som titel för trosbekännelsen.

121

122

lika som bär?

niska, visar en liknande åldersspridning i Hortlax. Ju äldre respondenter desto större andel som tycker så. I Nykarleby faller de äldre ur denna ram. Åldersskillnader motsvarande Hortlax finns för yngre och medelålders, men när det gäller de äldre, stannar den andel som tror att Jesus var en vanlig människa på 21 %, vilket kan jämföras med Hortlax’ siffra 31 % för samma åldersgrupp. Uppfattningen att Jesus inte har funnits uppvisar knappast någon åldersspridning alls i Nykarleby. I Hortlax är det de yngre som dominerar över de båda äldre åldersgrupperna. Osäkerheten, representerad av dem som inte vet vad de ska tro, ligger som redan påpekats på en hög nivå. De medel­ålders och äldre är ungefär lika osäkra. De yngre har klart större andelar osäkra, och i Nykarleby (30 %) mer än i Hortlax (21 %).

Sysselsättning Man kan fråga sig om det finns anledning att anta att tron på Jesus har samband med vilken typ av sysselsättning respondenterna har. Det visade sig att det fanns vissa skillnader i gudstro mellan sysselsättningskategorierna, och något liknande kan förmodas dyka upp om man efterfrågar tro på Jesus. I tabell 3 presenteras svarsfördelningarna för Hortlax och Nykarleby. Det traditionellt kristna svaret på frågan om Jesus, att Jesus är född av Maria och Guds son, visar sig vara ha ett samband med kontakt med yrkesliv. Ju längre erfarenhet de svarande haft av yrkesliv, i desto större

omfattning svarar de att de tror att Jesus är född av Maria med Gud som far. Ytterligare en iögonenfallande skillnad visar sig i tabell 3. Nykarlebys pensionärer anger i långt större omfattning än Hortlax pensionärer att det traditionella svaret på frågan om Jesus är deras val. 62 % av Nykarlebys pensionärer mot 48 % av Hortlax pensionärer. För de båda andra grupperna, yrkesverksamma samt de som står utanför arbetsmarknaden, ser man inte en lika iögonenfallande skillnad. Tron att Jesus var en vanlig människa hämtar i störst omfattning sina supportrar bland yrkesverksamma och sådana som just nu står utanför arbetsmarknaden. Skepsis mot Jesusgestalten överhuvudtaget (”Jag tror inte att Jesus har funnits”) förekommer knappt i Nykarleby. I Hortlax är det de svarande utanför arbetsmarknaden som i särskild grad svarar så, men uppfattningen förekommer också bland yrkesverksamma och pensionärer, fast då i begränsad omfattning. Osäkerhet (”Jag vet inte vad jag ska tro”) präglar mellan en femtedel och en fjärdedel av såväl Hortlax- som Nykarlebybor. Där det i Hortlax är pensionärerna som i störst omfattning står för denna osäkerhet är det största gruppen Nykarlebybor med osäkerhet kring Jesusuppfattningen de svarande som står utanför arbetsmarknaden, d.v.s. långtidssjukskrivna, arbetssökande och studerande. Om man utgår från idén, att bland annat osäkerhet kring den egna identiteten avspeglas i osäkerhet i religiös uppfatt-

l i k a s o m b ä r ?

123

Tabell 3. Tro på Jesus i olika sysselsättningsgrupper. TRO PÅ JESUS

HORTLAX

Jag tror att Jesus är född av Maria med Gud som far.

Yrkes­ Pensionär verksam 48 43

Jag tror på att Jesus var en vanlig människa. Jag tror inte att Jesus har funnits.

20

NYKARLEBY LångtidssjukLångtidssjukskriven, Yrkesskriven, arbetslös, stud. Pensionär verksam arbetslös, stud. 37 62 45 37

31

25

17

29

30

4

4

15

0

1

0

24

21

21

21

23

30

Annat

4

0

2

0

0

2

Summa

100 %

99 %

100 %

100 %

99 %

50

143

51

53

Jag vet inte vad jag ska tro.

N

ning, kan man finna visst stöd för att arbetet är viktigt för identiteten. De som saknar förankring på arbetsmarknaden är osäkra kring uppfattningen om Jesus, i Nykarleby mer än i Hortlax.

Reflektion I det material som samlats i Hortlax och Nykarleby framträder uppfattningar om Jesus i den utsträckning och utifrån de ord, begrepp och aspekter som explicit använts. Detta gäller frågan i enkäten om Jesus, dess fem svarsalternativ, samt formuleringar om Jesus i intervjuerna.35 Eftersom undersökningen som helhet främst syftat till en kartläggning av det religiösa landskapet i vidare 35 Sätt kryss vid det påstående som stämmer bäst in på din uppfattning om Jesus. (1) Jag tror att Jesus är född av Maria med Gud som far, (2) Jag tror att Jesus var en vanlig människa, (3) Jag tror inte att Jesus har funnits, (4) Jag vet inte vad jag ska tro, (5) Annat, nämligen … (fråga 19).

mening har respondenternas trosföreställningar om Jesus (Gud och döden) inte specifikt fördjupats. I materialet framträder dock uppfattningar om Jesus som både religionssociologiskt och teologiskt säger något om vem Jesus uppfattas vara i början av 2000-talets andra decennium kring Bottenviken. Religionssociologiskt rör det sig här om uppfattningar som utifrån Charles Y. Glocks religionsdimensioner (Gustafsson 1991) kan beskrivas som tros- och kunskapsdimensioner. Med trosdimensionen avses centrala trosföreställningar såsom tron att Jesus är Guds son (Kristi gudomlighet), medan den ”intellektuella dimensionen” syftar på att kunskapsmässigt kunna redogöra för vad bibeln och kyrkans traditioner lär om Jesus.

143

100 % 46

124

lika som bär?

Den historiske Jesus och trons Kristus I mötet med människors uppfattningar i denna undersökning kan man fundera på hur svarsalternativen i enkätens fråga om Jesus teologiskt styrt respondenterna tankar. En möjlig tolkning är att alternativen styrt uppfattningarna in på det man kan kalla trons Kristus (”Jag tror att Jesus är född av Maria med Gud som far”) och det man menar med den historiske Jesus (”Jag tror att Jesus var en vanlig människa”). (jfr Grenholm 1994). En femtedel av alla respondenter valde att kryssa för alternativet ”Jag vet inte vad jag skall tro”. De medelålders och äldre respondenterna är ungefär lika osäkra i detta avseende, medan de yngre har klart större andel osäkra – särskilt i Nykarleby. Denna osäkerhet tycks handla om trons Kristus, det vill säga vilken betydelse Kristus, eller snarare kyrkans förkunnelse om Kristus, har för respondenten. Som Ekberg i denna rapport påpekat kan respondenternas osäkerhet om Gud och Jesus förstås på olika sätt. Straarup visar ovan hur kön, ålder och sysselsättning tycks prägla uppfattningarna om Jesus i enkätundersökningen. Ju äldre respondenter desto större uppslutning kring det första påståendet om tron på Jesus ”som född av Maria med Gud som far”. Fler kvinnor än män omfattar i studien denna uppfattning. Det kan vidare noteras att personer med lång erfarenhet av yrkesliv också valde det första svarsalternativet om trons Kristus, i synnerhet pensionärerna i Nykarleby (68 %) jämfört med Hortlaxpensionärerna (48 %). De yngre, som ansåg att de inte vet

vad de skall tro, utgjorde en klart större andel än de övriga åldersgrupperna. Denna osäkerhet framträdde något tydligare bland var tredje Nykarlebyrespondent i åldern 15– 29 som hör till kategorin långtidssjukskrivna, arbetssökande och studerande (28 %). Det kan tilläggas att även pensionärerna i Hortlax kände sig osäkra i betydelsen att de inte vet vad de skall tro om Jesus (25 %). Uppfattningar om Jesus i enkäterna påminner långt om resultaten i den evangelisk-lutherska kyrkans fyraårsberättelse i Finland åren 2008–2011 (Utmanad kyrka, Palmu m.fl. 2013) . Det är främst korrelationen mellan gudstro/jesustro och ålder som har liknande drag. I åldern unga vuxna (15–29 år) säger 15 % av finländarna att de tror på Gud i enlighet med den kristna trons lära. Gudstron ökar däremot i relation till högre ålder. Bland dem som är 65 och äldre uppger 41 % att de tror på kristendomens Gud. På frågor om Jesu jungfrufödelse, gudomlighet, uppståndelse från de döda och återkomst framgår en tydlig förändring bland finländarna under åren 2007–2011. ”Andelen som tror på dessa lärosatser eller anser dem åtminstone som sannolika har i genomsnitt sjunkit med nästan 20 procentenheter.” I kyrkans förra rapport (Mångfaldens kyrka, Kääriäinen m.fl. 2009) ansåg 63 % av finländarna att läran om Jesus som Guds son var åtminstone sannolik, medan motsvarande siffra 2011 var 41 %. Påståendet att Jesus föddes av en jungfru omfattades år 1999 av 69 %, medan bara 28 % ansåg detta vara

sannolikt. Denna uppgift kan delvis jämföras med de unga vuxna i Hortlax och Nykarleby där ca 35 % kryssade för att Jesus är född av Maria med Gud som far. Det förefaller som om de unga i denna studie kring Bottenviken uttrycker, trots sin osäkerhet, en något starkare anknytning till kyrkans lära om Jesus än vad finländarna överlag gör.

l i k a s o m b ä r ?

världsligt. I Nykarleby framträder liknande synpunkter men också flera kristologiska aspekter som ”Guds springpojke” och som en bro som skapar försoning mellan Gud och människan. Dessa uppfattningar går uttryckligen i dialog med centrala kristna trosföreställningar.

Jesus inte så viktig Jesus som vanlig, men speciell – och Guds springpojke Ekberg och Strandberg har i intervjuerna kommit närmare in på respondenternas uppfattningar om Jesus, även om narrativen i än högre grad synliggör uppfattningar om Gud och döden. Teologiskt är dessa perspektiv dock närbesläktade. I berättelser nyanseras och preciseras den historiske Jesus, trons Kristus samt osäkerheten i vad man tror. Bland de äldre i Hortlax och Nykarleby uppfattas Jesus dels utifrån en försiktig öppenhet till en betydelse utöver det vanliga, dels utifrån en mera traditionell tolkningshorisont som bibelns och kyrkans förkunnelse gett dem. Det speciella tycks för en del handla om vardagens tillämpningar och kristna värderingar. För dem som refererar till bibeln handlar det om den särskilda uppenbarelsen i en mera normativ mening. I åldersgruppen 30–44 i Hortlax uppfattas Jesus i hög grad som ett historiskt faktum och som en förebild för kristen etik. Han hade ”ett speciellt budskap”, och var ”en profet”, ”en väldigt god människa som hjälpte andra”. Det speciella förstås i huvudsak immanent, det vill säga som något inom-

Ett annat drag i uppfattningarna är tanken att Jesus inte är ”så viktig”. Jämfört med de äldre respondenterna ser främst några av de i medelåldern ingen särskild mening med Jesus. Bland de yngre i Hortlax förstärks bilden av den historiske Jesus och Jesus som enbart en människa och en ”som grundat en religion”, samtidigt som man möter en ökad känsla av främlingskap inför trons Kristus i form av uttalanden som ”det tror jag ju inte”. Endast en respondent knyter an till bibeln och kyrkan i fråga om trons Kristus. I Nykarleby tonas Jesu gudomliga betydelse allt tydligare ner i form av en uttalad skepticism till underberättelserna i bibeln. Överlag framträder de yngres tankar om Jesus i stark korrelation med resultaten i den nämnda fyraårsrapporten. Osäkerheten om vad man skall tro om Kristus handlar om att kyrkans läror för många är osannolika. På denna punkt kan man säga att de unga på sätt och vis uttrycker en erfarenhet av tron på Kristus som förekommer i kristen tradition, nämligen att Kristus på ett personligt plan uppfattas som ett mysterium. Avslutningsvis kan man kanske säga att de äldre respondenterna, särskilt de i Ny-

125

126

lika som bär?

karleby, tycks kulturellt ha socialiserats in i en något större repertoar av ord, begrepp och religiös referensram med vars hjälp de artikulerar sina uppfattningar om Jesus. Att informanterna i Hortlax förefaller ha något svårare att redogöra för sina tankar om Jesus betyder inte att de inte funderat på hans personligt-existentiella betydelse, men deras förmåga att uttrycka dessa funderingar i ord tycks vara mindre. Öppenhet och skepticism är två återkommande drag i hållningarna. Starkt kritiska uppfattningar om Jesus lyser med sin frånvaro. Det religiösa landskapet kring Bottenviken, i fråga om Jesus, förändras dock tydligare när det gäller de yngre respondenterna. Kanske detta har tillspetsats något när frågorna om Jesus i dessa intervjuer och enkäter definierats utifrån aspekter som den historiske Jesus och trons Kristus. I ett allt mer postmodernt och post sekulariserat samhälle uppfattar många unga och lite äldre människor religiösa eller sekulära dogmer och doktriner som problematiska. Ett genomgående och gemensamt drag är dock att frågan om Jesus uppfattas individualistiskt. En medvetenhet om religionens kollektiva dimension framträder svagt i uppfattningarna. Utifrån uppfattningarna om Jesus tycks invånarna i Hortlax och Nykarleby inte skilja sig från varandra på något markant sätt. Snarare finns en påfallande likhet i vad som uppfattas som betydelsefullt och vad som kan kännetecknas som ett skeptiskt drag inte minst om Jesus som Guds son.

6.3. Uppfattningar om döden Att religion i varierande former ägnar sig åt frågan om livets ändlighet hör till reli­gions­ vetenskapernas basfakta. Det faktum att människans livstid är utmätt, så att det ger mening att säga, att det enda människan vet med säkerhet är att hon ska dö, sysselsätter teologer av varierande observans. De existentiellt sinnade religionssociologerna Peter L. Berger och Thomas Luckmann (Berger och Luckmann 1998) går så långt som att säga att det finns risk att människan förtvivlar och kastas ut i meningslöshet, om inte det på något plan finns en förklaring eller tröst för insikten om livets finalitet. Den som går en promenad på svenska (och finska) kyrkogårdar finner i det äldre beståndet en del exempel på inskriptioner av typen ”vi ses igen”, och även i dagstidningarnas dödsannonser förekommer sådana tankar. Kristendomens uppståndelsehopp tycks då och då inväxlat i en förvissning om ett möjligt återseende med avlidna nära och kära, och på gravstenarna finner man de efterlevandes budskap och kommunikationer till de avlidna. Det ser ut som ett samtal, men ena sidan förblir tyst. Hos den amerikanske poeten Edgar Lee Masters (1868–1950) finner man det omvända förhållandet. Han låter de döda tala om och till de levande i diktsamlingen Spoon River Anthology (Masters 1916), svensk översättning av Bertel Gripenberg 1927), och även om vissa av de dödas monologer (dikter) till de levande anknyter till hoppet om att få ses igen, finner man också bland dikterna bittra och ironiska

l i k a s o m b ä r ?

genmälen om gamla oförrätter, kärlekar och hatobjekt.36 Trots föreställningar om återseendets ljuvhet får man dock förmodligen konstatera att livsvetenskapernas (biologi och medicin) landvinningar förvisso utökar antalet utmätta år för de flesta, men att insikten om dödens slutgiltighet tycks följa som ett brev på posten, d.v.s. ett exempel på det som hos den tyske religionssociologen Max Weber (1976:308) kallas ”världens avförtrollning”. Ju mer intellektualismen tränger undan tron på magi, varigenom skeendet i världen ”avmystifieras” och förlorar sitt magiska innehåll och i fortsättning endast ”är” och ”inträffar” men ingenting ”betyder”, desto starkare växer kravet på att världen och ”livet” som helhet skall vara underkastade en ordning som är viktig och ”meningsfull” (Weber 1985:86). Att i punktmätningar som de aktuella i Hortlax och Nykarleby söka bekräftelse för eller bevis mot en så pass omfattande teori är givetvis uteslutet. Vad som dock kan göras är att undersöka om en tendens i det empiriska materialet låter sig tolkas som ett prov på en övergripande idé av det skissade slaget. 36 Dikten Johnnie Sayre (Masters 1956:50). Fader, du kan aldrig ana // den ångest som kramade mitt hjärta // för min olydnads skull det ögonblick då jag kände // lokomotivets obarmhärtiga hjul // krossa mitt arma ben. // Då de bar mig till änkan Morris hus, // kunde jag se skolhuset i dalen, // skolan från vilken jag hade skolkat // för att smygåka på järnvägsvagnarna. // Jag bad att få leva så länge att jag kunde be dig om förlåtelse – // jag minns dina tårar och dina brutna trösteord. // Denna stund har skänkt mig en oändlig lycka. // Du hade rätt då du lät hugga in på min gravsten: // »Befriad från livets ondska.»

Hur ser då synen på döden ut i Hortlax och Nykarleby? I figur 12 ritas en övergripande jämförelse mellan de båda orterna. Samma frågelydelse är utgångspunkten i de båda orterna: ”Hur vill du beskriva det du tror händer oss människor efter döden?” De olika påståendena har ordnats efter längden på den balk som representerar Hortlax.

127

128

lika som bär?

Figur 12 Uppfattningar om döden i Hortlax och Nykarleby, i procent.

37

Det finns något efter döden, men jag vet inte vad.

39 19

Inget händer, döden är slutet på allt liv.

15 12

Jag har ingen uppfattning om vad som händer oss efter döden.

19 10

Vi får antingen evigt liv tillsammans med Gud eller evig död utan Gud.

8 9 8

Vi kommer antingen till himlen eller helvetet. 6 6

Vi kommer alla till himlen. 3

Efter döden föds vi om och om igen till denna värld.

1 2 2

Vi får alla evigt liv hos Gud.

3

Annat

2

0

10 Hortlax

Hoppets och osäkerhetens påstående, ”det finns något efter döden, men jag vet inte vad”, är det alternativ som flest valt, både väster och öster om Bottniska viken. I runda slängar en tredjedel av människorna tror att det finns något, men de vet inte riktigt vad detta något är. En ungefär hälften så stor grupp delar inte de hoppfullas inställning: ”Inget händer, döden är slutet på allt liv” säger de. I båda dessa grupper som tillsammans utgör lite mer än hälften av invånarna är det snarlika procentsiffror för Hortlax och Nykarleby. Det enda svarsalternativet där vi finner en skillnad mellan Hortlax och Nykarleby värd att notera lyder ”Jag har ingen uppfattning

20

30

40

Nykarleby

om vad som händer oss efter döden”. Osäkerheten i detta påstående har betydligt fler i Nykarleby än i Hortlax valt som sitt påstående, 7 procentenheter fler, om man vill vara noga. Mot bakgrund av resultaten i jämförelserna beträffande tro på Gud och uppfattning om Jesus är det förvånande. Nykarlebyborna har visat en större benägenhet att ange traditionella kristna svar på frågorna om Fadern och Sonen; ändå anger de här en osäkerhet som överstiger Hortlaxbornas. Härefter kommer en rad påståenden som brottas med diverse teologiska positioner och påståenden. Frågan om dubbel utgång kommer till ytan, d.v.s. föreställningen att döden – och Guds dom – innebär två möjligheter, att man

kan få evigt liv eller gå evigt förlorad. Den föreställningen har varit levande i de teologiska traditioner som slagit rot i båda orterna, och mot den bakgrunden är det att vänta att den också är företrädd hos delar av befolkningen. Den finns i strängare och mildare varianter och båda är representerade ibland de påståenden som ingår i frågebatteriet. Enligt den strängare är det ”himmel eller helvete” som gäller, medan den mildare i stället talar om ”evigt liv tillsammans med Gud eller evig död utan Gud”. Den teologiska motpolen till teorin eller läran om dubbel utgång kallas ibland universalism och går ut på att alla blir frälsta till slut. I de lågkyrkliga väckelsernas teologi i norra Sverige och Finland har den idén traditionellt inte haft någon förankring. I uppsättningen påståenden i denna undersökning är det två påståenden som representerar denna inställning, ”Vi kommer alla till himlen” och en tydligare teologisk formulering ”Vi får alla evigt liv hos Gud”. Ytterligare en livsåskådning kan sägas vara representerad bland påståendena, nämligen uppfattningen att människan föds om igen. Även om tanken är inspirerad av österländska idéer om reinkarnation är det förmodligen enbart på ytplanet som man kan säga att denna uppfattning handlar om reinkarnation. Återfödelse, jovisst, men de detaljerade teologiska uppfattningarna om utvecklingsgången i återfödelserna och frågan om ett eventuellt mål saknas antagligen i de nordliga uppfattningarna (det ska dock sägas att det här saknas empiriskt belägg för detta påstående).

l i k a s o m b ä r ?

Tanken om återfödelse är glest företrädd i de båda orterna, skillnaden mellan Hortlax och Nykarleby, 2 procentenheter, är för liten – och osäker – för att den ska gå att tolka. Olika varianter av idéer om dubbel utgång finner man hos mellan 22 och 27 % av invånarna i de båda orterna. En fjärdedel har alltså valt antingen påståendet ”Vi kommer antingen till himlen eller till helvetet” eller det teologiskt mer specificerade ”Vi får antingen evigt liv tillsammans med Gud eller evig död utan Gud”. Den universalistiska idén, ”Vi kommer alla till himlen” och ”Vi får alla evigt liv hos Gud”, väljs av 7 respektive 8 % av invånarna i Hortlax respektive Nykarleby. Ett tiotal Hortlaxbor har nedtecknat ett eget svar på frågan. De som tror kommer till himlen. Alla andra kommer att få en andra chans och de som ändrar sig kommer också till himlen (yngre kvinna) De troende kommer till himmelen där det finns gator av guld, där får de evigt liv (yngre kvinna) Vet inte, det mest logiska vore att döden är slutet på allt liv, himmel o helvete är så svårt att förstå. (yngre kvinna) Vi får vänta på uppståndelsens och domens dag, då Gud ska fullborda skapelsen och bli allt i alla (yngre man)

129

130

lika som bär?

Det vet väl ingen förrän man väl står där (eller ligger)? (yngre man) Det finns något efter döden, där vi träffar alla som redan dött långt före oss de som betyder något för oss (medelålders kvinna) Själen lever vidare. Mycket för att vi som fysiskt lever minns den människa som bar själen (medelålders man) Att våra själar lever vidare, men vad som händer med dem, det är nog olika. Vissa blir nog änglar, andra kanske demoner, vissa kanske föds på nytt i mänsklig form, nån kanske som ett djur eller en växt (medelålders man) Min kristna tro, och tron på ett evigt liv efter döden, ger mig hopp och ljus om en annan värld där ej synd o sjukdom råder. Läs Joh. 17:24 (äldre kvinna)

med de traditionella uttrycken. Men det finns också funderingar på separationen mellan själ och kropp och personligt uttänkta lösningar på detta problem eller faktum. Ett antal Nykarlebybor har skrivit in egna svar. Två utgångar (äldre kvinna) Återfödelse till Nirvana (medelålders kvinna) Vi kommer alla till himlen förr eller senare (äldre man) Alla döpta kommer till himlen. (äldre kvinna) Kroppens uppståndelse och evigt liv, Guds rättvisa dom (medelålders man) Naturens kretslopp (äldre man)

Döden innebär slutet på min kropps biologiska liv. Om min ”ande” lever vidare vet jag inte och det bekymrar mig inte heller (äldre kvinna) I svaren finner man lika reflektioner kring de fasta svarsalternativen. Det finns mycket traditionella svar som antyder att respondenten tagit över fasta uttryck från den religiösa kulturen (”gator av guld”). Med den kallhamrade analytikerns bakgrundsförståelse kan man ibland undra om det skojas

Också i svaren från Nykarleby finner man exempel på svar som anknyter till de färdigformulerade svarsalternativen: ”dubbel utgång”, ”dom” m.m.

Kvinnor och män Kvinnors och mäns uppfattningar om döden visar stora skillnader. Konkret visas det i att balkarna för kvinnor och män i figur 13 är olika långa, och att det är rätt många procentenheters skillnader det rör sig om.

l i k a s o m b ä r ?

Figur 13. Uppfattningar om döden, enligt kön, i procent. 48

21

Det finns något efter döden, men jag vet inte vad.

36 13

Inget händer, döden är slutet på allt liv.

26

8

22

5

Jag har ingen uppfattning om vad som händer oss efter döden.

20

15 8

Vi får antingen evigt liv tillsammans med Gud eller evig död utan Gud.

7

Vi kommer antingen till himlen eller helvetet.

10

4

12

8

1

Vi kommer alla till himlen.

22

12

8

6

42

2

Efter döden föds vi om och om igen till denna värld.

3

1 1

Vi får alla evigt liv hos Gud.

4

3 2 1

Annat

2 2

0

4

3

10

20 HORTLAX Kvinnor Män

Det översta påståendet, ”Det finns något efter döden, men jag vet inte vad”, väljs ut av 37 % av Hortlaxborna. Bland kvinnorna är denna andel 49 %, medan männens andel stannar på 21 %, mindre än hälften så många procentenheter. I Nykarleby är skillnaden inte lika stor, kvinnorna 42 % och männen 36 %, men fortfarande tydlig. Att påståendet utöver osäkerhet också signalerar ett slags hopp är sannolikt, och i så fall

30

40

50

NYKARLEBY Kvinnor Män

kan man säga att Hortlax kvinnor hyser ett hopp om att inte sista ordet skall ha sagts i och med döden, medan Hortlax män inte kan instämma i det hoppet. Som en logisk motsvarighet till hoppet framstår påståendet ”Inget händer, döden är slutet på allt liv”. Här är det männen som dominerar, på båda orterna med mer än tio procentenheter. Också påståendet ”Jag har ingen uppfattning om vad som händer oss

131

132

lika som bär?

efter döden” har valts av en större andel män än kvinnor i de båda orterna. De två påståenden som i olika varianter markerar den dubbla utgången, ”Vi får antingen evigt liv tillsammans med Gud eller evig död utan Gud” och ”Vi kommer antingen till himlen eller till helvetet”, har valts av kvinnor och män med likartade mönster, men mönstren skiljer sig mellan Hortlax och Nykarleby. Hortlaxkvinnorna väljer de två påståendena i mindre omfattning än Hortlaxmännen, medan kvinnor i Nykarleby väljer de båda påståendena om dubbel utgång i större omfattning än männen i Nykarleby. Procentskillnaderna är tydliga i figur 13, men bör tolkas med försiktighet, eftersom den statistiska signifikansberäkningen visar att det finns en viss sannolikhet att slumpen spelar in här. Vid påståendet ”evigt liv eller evig död” är den sannolikheten hög. Vid påståendet ”himmel eller helvete” är den sannolikheten lägre. Skillnaden mellan Hortlax respektive Nykarlebys kvinnors och mäns val av påståendet ”Vi kommer antingen till himlen eller till helvetet” är nära att vara statistisk säkerställd. Det universalistiska påståendet om döden, ”Vi kommer alla till himlen”, är det i stort sett enbart kvinnor som valt, i Hortlax såväl som i Nykarleby. Parallellpåståendet ”Vi får alla evigt liv hos Gud” som också handlar om att det inte kommer att bli en uppdelning av människorna vid livets och tidens slut, har valts i lika liten omfattning av alla fyra grupper, kvinnor och män i de båda orterna.

Återfödelsepåståendet ”Efter döden föds vi om och om igen tillbaka till denna värld” väljs av så pass likstora andelar av kvinnorna och männen att det inte kan konstateras några skillnader dem emellan. Avslutningsvis kan man konstatera att det finns ganska påtagliga skillnader mellan kvinnors och mäns föreställningar om vad som händer människor efter döden, och även att skillnaderna i vissa avseenden är likadana i Hortlax och Nykarleby, men också att män och kvinnor byter plats vid en jämförelse mellan de båda orterna. Det är en rimlig tanke att dessa skillnader hänger ihop med olikheter i religiös socialisation och religiöst liv i de båda orterna. En sådan analys skulle dock kräva uppgifter (data) av ett annat slag än de här föreliggande, varför vi tills vidare får avstå från att dra slutsatser om betydelsen av sådana skillnader. Hur förhåller sig de olika generationernas uppfattning om döden till varandra? Det blir nästa analys att ta sig an.

Yngre, medelålders och äldre En översiktlig blick på balkarna i figur 14, där de tre åldersgruppernas svar på frågan ”Hur vill du beskriva det du tror händer oss människor efter döden?” är presenterade grafiskt, ger vid handen att en tydlig systematik inte tycks finnas. Generellt är det inte så att yngres balkar alltid är kortast, eller omvänt att de äldres balkar alltid är de längsta, utan det verkar vara en brokig samling uppfattningar som finner varierande

l i k a s o m b ä r ?

Figur 14. Uppfattningar om döden, enligt ålderskategorier, i procent. 38

Det finns något efter döden, men jag vet inte vad.

32 35

13 8

Jag har ingen uppfattning om vad som händer oss efter döden.

16 17 18

12

8 5

Vi kommer antingen till himlen eller helvetet.

4

7

11

2 6 6 5 2

Efter döden föds vi om och om igen till denna värld.

3 3

Vi får alla evigt liv hos Gud.

1 1

Annat

1 1

12

5

Vi kommer alla till himlen.

20

14

8

4

15

20 19

9

9

Vi får antingen evigt liv tillsammans med Gud eller evig död utan Gud.

48 38

26

12

Inget händer, döden är slutet på allt liv.

46

7 7

4

2 2 3 2 6 3 3

0

10

20

HORTLAX 15–29 år 30–44 år 45–75 år

grader av stöd bland yngre, medelålders och äldre. Det påstående som ovan angetts signalera ett slags hopp, ”Det finns något efter döden, men jag vet inte vad”, har valts av varierande åldersgrupper, men i ungefär samma omfattning. 39 % av de yngre i Hortlax och 39 % av de äldre i Nykarleby har valt det.

30

40

50

NYKARLEBY 15–29 år 30–44 år 45–75 år

Ett liknande sammanträffande gäller mellan medelålders i Hortlax (46 %) och yngre i Nykarleby (48 %). För att förklara dessa likheter på tvärs av åldersgrupperna behövs dock ett omfattande nät av teoretiska antaganden, vilket förefaller osäkert att ge sig in på. I denna situation torde det vara enklast att konstatera att skillnaderna såväl som lik-

133

134

lika som bär?

Tabell 4. Andelar som valt påståenden om dubbel utgång, enligt ålderskategorier. HORTLAX

NYKARLEBY

Yngre

15

9

Medelålders

21

16

Äldre

21

19

heterna finns, men att tolkning blir för komplicerad. En liknande situation finns vid en rad av de övriga svarsalternativen kring döden. Från denna generella iakttagelse finns emellertid ett undantag, nämligen svaren på det karga påståendet om dubbel utgång ”Vi kommer antingen till himlen eller till helvetet”. Instämmandet i det påståendet blir i såväl Hortlax som Nykarleby ju starkare desto äldre de svarande blir. Det påstående som uttrycker en definitiv uppfattning om döden som slutet på livet (nummer två uppifrån i figur 14) visar en tendens till att de yngre mer än de äldre instämmer. Omvänt förhåller det sig med påståendet ”Jag har ingen uppfattning om vad som händer oss efter döden”. Här är de äldre och i viss mån de medelålders mest representerade. I den kompletterande tabellen 4 visas de andelar av respektive åldersgrupp i varje ort, som valt något av de båda påståendena om dubbel utgång, det vill säga ”Vi får antingen evigt liv tillsammans med Gud eller evig död utan Gud” eller ”Vi kommer antingen till himlen eller till helvetet”. Generellt visar sig Nykarleby ha mindre andelar som delar

någon av dessa uppfattningar, men särskilt tydlig blir skillnaderna för de yngre (6 procentenheter) och för de medelålders (5 procentenheter). De tre ”sista”, minst valda svarsalternativen, ”Vi kommer alla till himlen”, ”Efter döden föds vi om och om igen tillbaka till denna värld” och ”Vi får alla evigt liv hos Gud”, uppvisar inga särskilda åldersskillnader. Det har redan konstaterats att sysselsättning i detta undersökningsmaterial har ett samband med ålder vilket gör att man kan förvänta sig att skillnader dyker upp som liknar dem som presenterats i figur 14.

Sysselsättning Som redan konstaterats i figur 12 finns det en tydlig skillnad mellan Hortlax och Nykarleby, så tillvida att det första påståendet om döden (”Det finns något efter döden, men jag vet inte vad”), dels i de föregående figurerna, dels i tabell 5 nedan, har valts i större utsträckning i Nykarleby, medan det andra påståendet i figurerna och tabell 5 (”Inget händer, döden är slutet på allt liv”) har tilltalat Nykarlebyborna mindre än Hortlaxborna. Det optimistiska påståendet (”Det finns något efter döden, men jag vet inte vad”) har attraherat 2 procentenheter fler Nykarlebybor än Hortlaxbor, medan det pessimistiska påståendet (”Inget händer, döden är slutet på allt liv”) har valts av 4 procentenheter fler Hortlaxbor. Utöver denna övergripande skillnad rymmer tabell 5 en kompletterande upplysning.

l i k a s o m b ä r ?

135

Tabell 5. Vad som kommer efter döden, uppdelat på sysselsättningskategorier. DET SOM HÄNDER EFTER DÖDEN

HORTLAX

Det finns något efter döden, men jag vet inte vad.

Yrkes­ Pensionär verksam 30 30

Inget händer, döden är slutet på allt liv. Jag har ingen uppfattning om vad som händer oss efter döden. Vi får antingen evigt liv tillsammans med Gud eller evig död utan Gud. Vi kommer antingen till himlen eller till helvetet. Vi kommer alla till himlen. Efter döden föds vi om och om igen tillbaka till denna värld. Vi får alla evigt liv hos Gud. Summa N

I gruppen av långtidssjukskrivna, arbetssökande och studerande har mer än hälften valt det optimistiska alternativet i Nykarleby, medan motsvarande andel i Hortlax ligger strax över en tredjedel. Pessimismen hos pensionärerna i Hortlax (28 %) återfinns inte hos pensionärerna i Nykarleby (10 %). På ytterligare en punkt utmärker sig gruppen långtidssjukskrivna, arbetssökande och studenter i Nykarleby, nämligen genom att i liten omfattning bejaka de båda påståendena om dubbel utgång, d.v.s. ”Vi får antingen evigt liv tillsammans med Gud eller evig död utan Gud” och ”Vi kommer antingen till himlen eller till helvetet”. Där motsvarande grupp i Hortlax innehåller 19% utgör

NYKARLEBY LångtidssjukLångtidssjukskriven, Yrkesskriven, arbetslös, stud. Pensionär verksam arbetslös, stud. 37 43 33 57

28

14

22

10

18

9

20

11

6

23

16

22

10

11

9

7

10

2

4

11

9

8

9

4

4

7

4

7

7

2

2

2

7

0

1

2

2

1

2

2

3

0

100 %

100 %

100 %

100 %

100 %

50

144

54

60

de som bejakar dubbel utgång i Nykarleby endast 7 %. De långtidssjukskrivna, arbetssökande och studerande i Hortlax utmärker sig i gengäld genom att i tydlig omfattning (7 %) bejaka tanken om återfödelse. För den motsvarande gruppen i Nykarleby är siffran 2 %.

Reflektion Straarup pekar i analysen av uppfattningar om döden på vår tids gravstenar och den förhoppning vissa av dem avspeglar. I detta avsnitt där enkäternas svar möter de personliga samtalen kan vi ta med Magister Martinus von Biberach zu Heilbronn (d 1498), och den inskription som fick pryda hans grav-

141

98 % 46

136

lika som bär?

sten: ”Jag lever och vet inte hur länge, Jag dör och vet inte när, Jag far och vet inte vart, Mig förvånar det att jag är glad” (Benktson 1990:81). Historien säger att det är för dessa ord Magister Martinus blivit mest ihågkommen, däremot sägs inget om varför hans sten kom att se ut som den gjorde. Kanske ville han vara en protest mot sin tids spekulationer över vad vi utifrån ”det rena förnuftet” inte kan veta något om. Kanske tänkte han redan i stil med devisen: ”Att tänka fritt är stort. Men tänka rätt är större” (Thomas Thorild, 1700-talets mitt). En devis som syns rimlig men samtidigt tveksam, åtminstone för vår tid, eftersom de två sätten att tänka riskerar att bli varandras motsatser. Hur som helst, tänker vi på döden tänker vi också på tid och evighet. Frågorna hör samman och brukar med rätta höra hemma bland de så kallade eviga frågorna. Till och med den lutherska kyrkans främste lärofader Augustinus (354–430) var inte säker på hur han skulle svara på frågor som handlade om tiden. I Bekännelser säger han, ”Vad är tid? Om ingen frågar mig, vet jag, men om jag ska förklara för någon som frågar, vet jag inte” (Elfte boken kap XIV, 17 Augustinus 1990:275). Det Augustinus med säkerhet kan säga är att tiden egentligen inte finns. ”Dåtiden finns inte mer, nutiden upphäver ständigt sig själv och framtiden finns inte än. /… / Kanske är det riktigare att säga att följande tre tider finns – det förflutnas nu, det pågåendes nu och det kommandes nu. Dessa tre finns nämligen i mitt medvetande – någon annanstans ser jag dem inte.

I nuet minns vi det som förflutit, i nuet ser vi det som pågår, i nuet är vi nyfikna på det som skall komma” (Elfte boken, kap XX, 26, Augustinus 1990:280). Vilka tankar om döden har då kommit till uttryck i de samtal som genomförts jämte enkätens frågor? Som Straarup visat är det, oavsett man lever och bor öst eller väst om Bottenviken, runt en tredjedel som tror att det finns något efter detta liv, men man vet inte vad (figur 12). I de personliga samtalen menar 20 av de 24 deltagarna att det måste finnas, eller mest troligt finns något efter döden. Men att frågan om döden inte är lätt att svara på visar sig speciellt i den unga gruppen, som skiljer sig från de övriga genom att vara den enda grupp i vilken man menar sig ha en självbild som ateist. Marie i Nykarleby kan inte tänka sig att det finns något, men önskar att det skulle finnas. Detsamma gäller Andreas: Tyvärr ingenting. Jag tror att livet är en del av en biologisk och kemisk process … jag skulle gärna tro någonting annat. /… / Det är precis som med tanken på en Gud eller någon högre makt … det är någonting som vi inte vet om … som vi ännu inte känner till och jag är rädd för att vi aldrig kommer att känna till det. Det betyder dock inte att det inte finns. Rickard i Hortlax har lika svårt att acceptera sin självbild som ateist … när man är död så är det slut … det känns ju lite tråkigt att säga det, men … ja … sen så har jag ju nån sorts tanke om något … ja … långvarigt … jag tror att världen är cyklisk … det kan ju hända att människan ingår i detta cykliska förlopp. Vad dessa tre ungdo-

mar har gemensamt är att döden, trots allt, inte borde vara slutet. Såväl i ett religionshistoriskt perspektiv som i ett teologiskt beskrivs ofta döden ha sitt ursprung i något olyckligt misstag eller i människans olydnad mot gud/gudarna. Det finns, enligt Eliade i Patterns in Comparative Religion (1993), lika många myter som berättar om hur ormen stal människans odödlighet som det finns myter som berättar om Livets Träd, om hur odödligheten ska återerövras, i kristendomen uttryckt som människans tillstånd före syndafallet, det vill säga olydnaden mot Gud (1 Mosebok 3). Trots den kristna religionens särart, att Kristus blev människa i historien, har den alltjämt del i de religiösa symbolernas universalitet. Ett exempel är den genom tiden överallt utbredda vattensymboliken som säger att döden inte är slutet, utan efterföljs av en ny födelse och ett nytt liv. Kyrkofäderna kunde med avseende på dopet överta symbolikens struktur och fritt förmera dess innehåll utifrån ett nytt perspektiv. Mot bakgrund av symbolernas ordnande funktion jämför Eliade (2008) dåtidens religiösa människa (homo religiosus) och nutidens, vad han kallar, areligiösa människa som med eller mot sin vilja alltjämt visar spår av den religiösa människans förhållningssätt till världen. I sin glömska har hon dock avklätt symbolerna deras religiösa innebörd. Men ”vad hon än gör är hon en arvinge. Hon kan inte slutgiltigt utplåna sitt förflutna …” (s. 162). I reflektionen över tron på Gud kunde vi tala om en frikoppling från kristen tradition

l i k a s o m b ä r ?

till följd av generationsväxlingar, vilket ställde frågor om religiös socialisation och lärande. Reflektionen över frågorna om döden tar fasta på Straarups kommentar i analysen av enkäterna, att ”kvinnors och mäns uppfattningar om döden visar stora skillnader”, vilket ligger i linje med vad Sjödin finner bland de unga i skolans värld (se Sjödin 2002). Men varför är det flest kvinnor – frånsett att flertalet studier visar att kvinnor är mer religiöst aktiva än män37 – som tänker att ”Det finns något, men jag vet inte vad?” Det är kvinnorna som dominerar i detta första påstående men männen i det följande: ”Inget händer, döden är slutet” (figur 13). Kan man säga att svaren beror på hur vi människor som sociala individer lärt oss att tänka och uppfatta oss själva, som kvinnor och män? Det saknas inte studier som visar att barn redan i tidig ålder utvecklat ett genusrelaterat sätt att förhålla sig till sin omvärld. Vid 5–6 års ålder vet de t.ex. ”Boys don’t cry” (Boyd och Bee 2010:258ff). Berk (2012:647ff, 652f) menar att flickor inom mansdominerade högre studier, främst fysik och matematik, vanligtvis visar ”maskulina” drag såsom höga prestations ambitioner och starkt självförtroende. De som tvivlar på att klara denna typ av konkurrens, men ändå vill stanna inom vetenskapens domän, vänder sig till området vård och omsorg38, vilket ligger 37 Eva M. Hamberg (2011:97) menar, i Är kvinnor mer religiösa än män? eller Varför är det nästan bara kvinnor i kyrkan? att forskningen sedan länge haft kunskap om att det förhåller sig på detta sätt. ”Det märkliga är emellertid att forskarna som regel har nöjt sig med att konstatera … Mycket sällan har man försökt att förstå orsakerna till detta. Frågor om varför … har mycket få forskare ställt sig.” (Hambergs kursiv). 38 Jmf. Sundback (1994:145) som framhåller att ”mjuka” värden är mer

137

138

lika som bär?

nära Gilligans resonemang i In a Different Voice: Psychological Theory and Women’s Development (Gilligan 1982). Med början i två konkreta exempel på 11-åringars sätt att lösa moraliska dilemman, koncentrerade på rättigheter och ansvar, lyfter Gilligan fram skillnader mellan manligt och kvinnligt – i både språk och tänkesätt. Pojken behandlar problemet relationslöst och opersonligt, som ett matteproblem. Lösningen nås genom logiskt tänkande och rationella slutsatser, vilket för pojken också blir garantin för att svaret är det rätta. Flickan å sin sida behandlar problemet som en berättelse om personliga relationer sammanlänkade i ett nätverk av kommunikationer. Lösningen nås genom att tänka sig in i människors förmåga till kommunikation, omsorg och ansvar. Om svaret är rätt eller fel kan hon ”bara gissa”, det beror på hur de inblandade själva väljer att handla.39 Ytterligare exempel kan hämtas från Adelswärd (2001) som under rubriken Berättelsen – manlig, kvinnlig eller mänsklig? framhåller att människor tänker, uppfattar, fantiserar och gör moraliska val med berättelsen som modell. Detta, att använda berättelsen för att uppleva sammanhang och helhet i liförekommande bland kvinnor, ”hårda” bland män. Dessutom att kvinnor inte skiljer sig enbart genom att vara mer religiösa, utan även genom att sätta värde på det nationellt kollektiva, vilket de identifierar sig med. I detta sammanhang behöver vi inte närmare diskutera om olikheten ligger djupare än att vara en seglivad social konstruktion. 39 Här har vi, som Gilligan påpekar, ett tolkningsproblem. De två 11-åringarnas olika ingångar, logik respektive relation, innebär att intervjuarens fokus på Kohlbergs välkända teori om moralutveckling, beskriven i sex stadier, misslyckas i sin förståelse av flickans svar. Pojkens svar stämde väl överens med teorins förväntade svar, vilket innebar att han kunde bedömas ha nått ett helt stadie högre än flickan. (Gilligan 1982:31). Tilläggas kan att Kohlberg i sin tur bygger på Piagets kognitiva utvecklingsstadier.

vet, är mänskligt, det vill säga. könsneutralt. Däremot finner hon skillnader i sätt att berätta och i berättelsens innehåll. Förutom att kvinnors berättande är mer reflekterande, talar de mer om egna känslor och relationer och om beroendet av andra för att lyckas med vad de föresatt sig att göra. Männen är mer benägna att utmana varandra i kunskaper och erfarenheter. I stället för beroendet framhåller de ofta att de klarat sig på egen hand. De talar inte heller direkt om relationer och rädsla, åtminstone inte på samma sätt som kvinnor gör.40 De ovan beskrivna skillnaderna kan sammanfattas i ett antagande om kvinnors större betoning på relation och gemenskap. Detta kan knytas till Hamberg (2010) som finner att kvinnor i högre grad förknippar Gud med kärlek, förlåtelse och tröst, medan män i högre grad förknippar Gud med makt, planering och kontroll. En annan funnen skillnad som Hamberg nämner är att kvinnor i större utsträckning än män upplever närhet och vänskap i relationen till Gud. Vänder vi tillbaka till Straarups analyser (figur 7), ser vi att kvinnorna väljer svarsalternativet tron på den ”Gud som man kan ha en personlig relation till” i tydligt större utsträckning än männen, och dessutom att tron på Gud som en ”kraft inom oss alla” visar sig mer utbredd bland männen.41 40 Dessa korta jämförelser är hämtade från Adelswärds recension av både utländska och svenska studier. De som talar om svenska förhållanden är dels Mats Erikssons avhandling (1997). Ungdomars berät‑ tande. En studie i struktur och interaktion och dels Catrin Norrbys avhandling (1998). Vardagligt berättande. 41 Här noterar Straarup att det statistiska testet (χ2) ger vid handen att skillnaderna mellan kvinnor och män inte kan antas ha uppkommit slumpmässigt.

Av det hittills sagda förefaller det vara så att valet av påståendet, ”Det finns något, men jag vet inte vad”, får ett större gehör bland kvinnor beroende av skillnader mellan manligt och kvinnligt – i både språk och tänkesätt. Kvinnors förhållande till berättandet skulle därutöver kunna tyda på att de är mindre bundna till kravet att ”tänka rätt”, att de kan mera fritt och obundet göra sig en föreställning om hur ett liv efter döden kan te sig. Döden behöver inte innebära slutet på meningsbärande relationer, man kommer att möta nära och kära. I samtalen är det bland kvinnorna, speciellt bland yngre och medelålders, som tanken på detta möte blir tydligast. I många samtal knyts dessutom meningen med livet till uppfattningen om att det måste finnas ett liv efter detta liv. Annika i Hortlax menar att det vore ”torftigt” om det inte skulle vara så. Som analysen visar (figur 13) är det 21 % av männen i Hortlax som tänker att det finns något bortom döden, medan det bland kvinnorna är 49 % och 42 % i Nykarleby. Att betydligt fler män i Nykarleby (36 %) väljer detta alternativ torde kunna ha sin förklaring i antagandet om en starkare bindning till traditionen (se reflektionen över tron på Gud). Även i valen av de två följande påståendena visar sig en tydlig skillnad. Betydligt fler män, i såväl Nykarleby som Hortlax väljer alternativen ”Inget händer, döden är slutet på allt liv” och ”Jag har ingen uppfattning om vad som händer oss efter döden”. Männen förefaller ge uttryck för att

l i k a s o m b ä r ?

det är bättre att ”tänka rätt” än att ”tänka fritt”, att det inte lönar sig att spekulera om det man helt enkelt inte kan veta något om. Ungefär som Dan i gruppen medelålders i Hortlax resonerar, … det är svårt att begripa, som människa vill man veta, ha det svart på vitt att så här är det. Bo i gruppen äldre i Nykarleby bär på en uppfattning som han, med kristen fostran och kristen självbild, är ensam om bland de 24 som deltagit i samtalen: när det är slut så är det slut. Två av enkätens svarsalternativ, sammanfattade i Straarups analys till ”den dubbla utgången”, följer innehållet i den lutherska kyrkans trosbekännelse. De båda påståendena – ”Vi får antingen evigt liv tillsammans med Gud eller evig död utan Gud” och ”Vi kommer antingen till himlen eller till helvetet” – ställer samma fråga, nämligen om tron på att Jesus kommer att ”döma levande och döda”. Formulerade utifrån en och samma teologiska vision bidrar de till förståelsen av svaren, både i ett innehållsligt och i ett språkligt perspektiv. Från religionssociologiskt håll visas att det är lättare att hålla fast vid tron på himlen än tron på helvetet, oavsett att religiösa trosföreställningar oftast formas i dialog med traditionens dogmatiska innehåll (Furseth och Repstad 2005:171). Från pedagogiskt håll inriktad på religionsundervisning ges uttryck åt att ett obegripligt, eller rättare sagt icke förklarat symbolspråk, blir ett hinder i lärandet: ”Barnen upplever … lätt det religiösa språket som meningslöst, ja ibland rent av som anstötligt. Dom ska inte inbilla sig att jag tänker

139

140

lika som bär?

tro på nå’t sån’t” (Hartman 2000:85). Samtidigt menas också att denna brist på förklaring bidrar till sekularisering, definierad som den kristna trons tillbakagång. I de genomförda samtalen finns exempel på tveksamhet inför det traditionella religiösa språket. Gunvor och Kalle i gruppen äldre i Nykarleby tror på en uppståndelse som den beskrivs i Bibel och trosbekännelse, men kan tänka sig att detta inte behöver knytas till begreppen himmel och helvete. Kalle, som tillhör en frikyrka som värnar om bibeltrohet, syns brottas med frågan: Jag har inte riktigt lätt att tänka mig att en människa skulle plågas i evigheternas evighet. Det är nog kanske något av det svåraste för mig att omfatta. Även Berit i Hortlax talar om en dubbel utgång, men vill lämna talet om helvetet för att i stället tala om att människan går miste om Guds närvaro, det vill säga ”en evig död utan Gud”. Samtidigt ser David i unga gruppen en fara i att ändra för mycket i det religiösa språket. Ja … om jag tänker för mig själv, så skulle jag nog hellre välja att tala om himmel eller helvete … men om jag talar med andra så skulle jag nog lika gärna tala om ett evigt liv tillsammans med Gud och evig död utan Gud. Jag önskar ju ingen evig död … men däremot tänker jag att hur vi lever får konsekvenser efter jordelivet … så att säga. Oavsett att det stora flertalet i sina berättelser tror på ett liv efter detta liv, är tanken på en dubbel utgång lika avlägsen på båda sidor om Bottenviken. Kanske tänker de som Anna i gruppen äldre i Nykarleby

som helst inte vill tänka att det skulle finnas en motsats till himlen. Om nu Jesus kom till jorden för att förlåta skulle det ju vara ”usligt” om det inte skulle finnas en chans. Enkäterna pekar åt samma håll. Som Straarup visar (tabell 4) omfattas tanken på en dubbel utgång inte i nämnvärd grad, i synnerhet inte bland de unga och allra minst i Nykarleby (9 % mot 15 % i Hortlax). Vad som ligger bakom att de unga i Hortlax omfattar denna tanke i stort sett i samma utsträckning som medelålders i Nykarleby, får lämnas öppet. Men att de unga i Hortlax är mer benägna att hålla fast vid en åtskillnad blir tydlig även i påståendet ”Vi kommer alla till himlen.” Denna tanke finns representerad hos en dubbelt så stor andel av Nykarlebys unga. Ser vi till kvinnor och män visar sig en påtaglig skillnad (figur 13). Runt ett par procent av männen både öst och väst om Bottenviken mot att kvinnorna, 9 % i Hortlax respektive 10 % i Nykarleby, menar att döden innebär att alla kommer till himlen, vilket eventuellt kan ha något att göra med antagandet om kvinnors större betoning på relationer och gemenskap. Valen av alternativet ”Vi kommer antingen till himlen eller till helvetet” framför ”vi får antingen evigt liv tillsammans med Gud eller evigt död utan Gud”, pekar mot att den äldsta gruppen i både Nykarleby och Hortlax, 12 % respektive 11 %, kan känna sig betydligt mer tillfreds med ett traditionellt språkbruk i jämförelse med gruppen unga och medelålders. För Nykarleby gäller 4 % respektive 5 %, för Hortlax 5 % respektive

7% (figur 14). Samtidigt visar ett av de öppna svaren som Straarup lyfter fram att det traditionella symbolspråket inte är enkelt att tyda för de unga. Himlen tycks lika obegripligt som vad helvetet är: ”Vet inte, det mest logiska vore att döden är slutet på allt liv, himmel o helvete är så svårt att förstå.” Att man väljer påståendet ”Vi kommer alla till himlen” hellre än påståendet ”Vi får alla evigt liv hos Gud” antyder inte bara att den äldre generationen har lättare för att hålla fast vid det traditionella språket, det antyder sannolikt också en förändring i det religiösa tänkandet. Medan den övervägande majoriteten hoppas att det finns något, är det inte möjligt vare sig genom enkäter eller personliga samtal att finna någon större uppslutning kring ett evighetsperspektiv så som det är formulerat i den kristna trostraditionen. Det kan snarare vara så att valet av begreppet ”himlen” avspeglar ett större avstånd till den kristna traditionen än vad man först tänker sig. Uttrycket visar sig i samtalen för det stora flertalet stå för en plats som mer eller mindre kan förefalla likna ”bibelns himmel”. Men en avgörande skillnad är att Gud inte direkt behöver ha så mycket med denna plats att göra. Den kristna symbolen, eller kanske bättre metaforen, verkar – med Eliades uttryck (2008) – ha avklätts sin religiösa innebörd, såväl öst som väst om Bottenviken. Med Hervieu-Légers (1998:38) beskrivning av religiösa förändringar skulle vi kunna säga att detta inte beror på att människan har blivit mer och mer rationell i sitt tänkande, snarare att hon har blivit mer och mer

l i k a s o m b ä r ?

glömsk, mer och mer oförmögen att skapa och hålla fast vid ett kollektivt minne. I Minne, historia, glömska diskuterar Ricœur (2005) det kollektiva minnet och möjligheten att återkalla de gemensamma minnena. Vem har ansvar för hågkomsten, att upprätthålla det kollektiva minnet? Denna uppgift tillskrivs tre subjekt. Jaget som den ena polen och kollektivet som den motsvarande, däremellan befinner sig de betydelsefulla andra. Ingen kommer före den andra. ”Plikten att minnas är plikten att genom hågkomsten göra rättvisa åt någon annan än en själv” (2005:130). Men i skyldigheten att minnas, att bevara spåren i skriftlig eller muntlig form, ingår också att inventera och rannsaka det ärvda minnesinnehållet. Om man inte enbart strävar efter att beskriva utan också till viss del förstå religiösa förändringar bör man sannolikt också reflektera över både de epistemologiska och metodologiska frågorna. Det vill säga på vilket sätt arvet i både kulturell och religiös mening vidareförmedlas till kommande generationer. Här kan vi uppmärksamma vad tre svenska teologiprofessorer (Hemberg, Jeffner, och Holte 1982:98) säger om kunskaps­teoretiska och språkliga problem i förmedlingen av traditionen, vilka förefaller lämna spår såväl i kyrkans som i skolans undervisning: I den kristna teologin och förkunnelsen finns det ofta ett kunskapsteoretiskt oansvarigt sätt att fly från frågorna om vad som är verkligt och i vilken mening nå-

141

142

lika som bär?

got är verkligt genom att oproblematiskt tala samma bildspråk som bibeln gör utan att klargöra vilken karaktär man ger sina termer. Inte minst i svensk teologi under de senaste decennierna har detta varit ett dominerande drag … man har ofta utan vidare förutsatt att bibelns verklighetssyn kan flyttas över i våra dagars predikan. Denna predikoteknik torde ha gett många människor känslan av att man egentligen inte kan lita på att präster menar vad de säger: hur mycket har de överhuvud reflekterat över vad i deras predikospråk som har vilken grad av verklighet? Kanske är det detta ”kunskapsteoretiska och metodologiska oansvar” som avslöjas i det öppna svar som får Straarup att, i analysen av enkäterna, undra över ”om det skojas med de traditionella uttrycken”. En av de unga i Hortlax menar nämligen att ”De troende kommer till himlen där det finns gator av guld, där får de evigt liv”. Även om det inte är möjligt att ge något svar, skoj eller inte, är det möjligt att tänka att ett sådant bokstavstroget svar har ett samband med den överföring av text, verklighetsyn och bildspråk, som kritiseras i det nyss citerade (jmf. ovan Hartman 2000, Rizzuto 1979). Denna bokstavliga tolkning som har en lång historia lever kvar i olika grad42,

med Ricœur sagt, i ett icke inventerat och rannsakat arv, tillika i oviljan att föra in det analytiska momentet i tolkningsprocessen, och därmed ställa frågan om vilken tolkning som är mest rimlig, relevant och sann (Ricœur 1993:96). Man flyr, både från frågorna och från plikten att på ett begripligt sätt förmedla traditionen till de yngre generationerna, genom att bortse från att det är förklaringen och förståelsen av textens helhet som ger nyckeln till metaforens betydelse. Inte heller tas hänsyn till att metaforen som språklig procedur är skapad i en bestämd kontext och att den som sådan kan ges en ny formulering i en ny sociokulturell kontext. Trots likheten mellan metafor och symbol är det skillnad: ”… there is more in the symbol than in the metaphor. Metaphor is just the linguistic procedure – that bizarre form of predication – within which the symbolic power is deposited. The symbol remains a two-dimensional phenomenon to the extent that the semantic face refers back to the non-semantic one. Symbols have roots. Symbols plunge us into the shadowy experience of power” (Ricœur 1976:69). Kort sagt, medan symbolen är bunden till kosmos är metaforen bunden till en språklig, kreativ och skapande diskurs. Reflektionen som tog fasta på Straarups kommentar, att kvinnors och mäns uppfattningar om döden visar stora skillnader,

42 En kort förklaring av läran om ”Skriftens inspiration” kan enklast nås genom Nationalencyklopedin (Gerhardsson 1992). Här sägs att 1600-talets protestantiska ortodoxi gav en grundligt utformad lära som utvecklades allt eftersom man tänkte sig människans roll i tillkomsten av den skrivna texten. Verbalinspiration: Bibeln är ord för ord ingiven av Guds ande; Realinspiration; inte orden men sakinnehållet;

Personinspiration: den som skriver är inspirerad. En större insikt i både historia och psykologi har på så sätt tvingat fram nya sätt att förstå förhållandet mellan gudomlig uppenbarelse och bibelns texter. Tilläggas kan att den som starkt tillämpar den först nämnda allmänt brukar anses vara ”bokstavstrogen”.

väckte många funderingar. Från frågor om genusskillnader till frågor om religiös socialisation till språkliga och kunskapsteoretiska problem. Likväl kan det här inte vara annat än frågor utan svar. Kanske kan man mot bakgrund av eventuella skillnader mellan manligt och kvinnligt i förhållande till relationer, berättelser och språk drista sig till att tänka att kvinnor i allmänhet menar, att för att tänka rätt måste man kunna tänka fritt. Kanske har detta något att göra med att man kan säga att ”kvinnor är mer religiösa än män”. Oaktad det obesvarbara är

l i k a s o m b ä r ?

det svårt att komma förbi tanken att flykten från ”frågorna om vad som är verkligt och i vilken mening något är verkligt” (Hemberg m.fl. 1982:98) har gjort oss till fånge i språket, dock inte i ett oförklarligt språk men däremot i ett icke förklarat språk. Detta förefaller, i denna reflektion över hur människor uttrycker sina tankar om döden, visa sig såväl i samtalen i Nykarleby som i Hortlax och i de av Straarup redovisade öppna svaren i enkäterna. Kanske är det också så att denna fångenskap bidrar till förändringar i det religiösa landskapet.

143

144

7

Relationer till kyrka och församling

De båda orter och församlingar som utgör fokus för föreliggande komparativa studie ligger i traditionellt kyrksamma områden med tämligen starka inslag och traditioner av inom- och utomkyrkliga väckelserörelser. Hortlax och Nykarleby utgör alltså inget medeltal vare sig för svensk eller finländsk kristenhet. Totalt 64,6 % av befolkningen i Sverige var medlemmar i Svenska kyrkan nyårsafton 2014. Andelen har successivt sjunkit. Då 73,3 % av alla nyfödda i Sverige år 2001 döptes hade andelen år 2014 sjunkit till 46,3 %43, något som naturligtvis på sikt utgör en nog så tydlig utmaning för kyrkan. I Finland är utvecklingen likadan, om än något senare och långsammare, delvis beroende på att Finland inte har lika stor andel invandrare med olika religioner. Av finländarna hörde ca 73,7 % till den evangelisklutherska kyrkan 2014. År 2014 anslöt sig 15700 personer till kyrkan, medan 78300 skrev ut sig, vilket var 33 % fler än 2013. 43 www.svenskakyrkan.se/default.aspx?id=645562, läst 2015-03-20

Hela 72,2 % av alla nyfödda i Finland 2013 döptes. (Statistisk årsbok för kyrkan 2014) Naturligtvis finns stora regionala variationer. Kyrkans roll är viktigare i rurala områden, medan anslutningen är svagast i huvudstäderna. Inom Stockholm stifts område hör endast 54,4 % till Svenska kyrkan, medan anslutningen är högst i Luleå stift, med ett medlemstal på hela 75,5 % (nyårsafton 2014). Hortlax församling i Luleå stift utgör inget undantag. (www.svenskakyrkan.se) I Helsingfors stifts område hör 59,8 % till den evangelisk-lutherska kyrkan, medan andelen är störst i det geografiskt splittrade svenskspråkiga Borgå stift, 82,4 % (Statistisk årsbok för kyrkan 2014). Av språkliga skäl har Borgå stift inte samma regionala koncentration som de övriga stiften. Borgå stift är förmodligen också religionssociologiskt det mest splittrade stiftet, med ett flertal olika inomkyrkliga traditioner och synsätt, som inte alla gånger står i harmoni med varandra. Men minoritetssituationen kan ses som en sammanhållande faktor i

Figur 15. Medlemskap i kyrka och samfund, enligt svarare i Hortlax och Nykarleby, i procent. 87

Medlem i kyrkan (Svenska kyrkan/Ev.luth)

91 22

Medlem i annat samfund

4 86

Döpt i kyrkan (Svenska kyrkan/Ev.luth)

93 13

Döpt i annat samfund

4 72

Konfirmerad

89

0

10

20

30

40 Hortlax

många församlingar, vilka förenar svenskspråkiga oavsett trosuppfattning och uppfattningar om kyrkans roll och uppdrag. Här möts såväl väckelsekristna som sekulariserade finlandssvenskar som ser kyrkan främst som en traditionsbärande samhällsinstitution. Inte minst de svenska aktiviteterna och ”det svenska rummet” kan ses som en attraktionsfaktor för många familjer och språkligt sett isolerade finlandssvenskar i urbana finskdominerade miljöer. Speciellt svenska Österbotten betraktas som ett finländsk och finlandssvenskt bibelbälte, med den största kyrksamheten och folkfromheten, speciellt inom Pedersöre prosteri, dit Nykarleby församling hör. Nykarleby är dock inte i områdets egentliga kärna, utan snarare något av bibelbältets periferi. Både Hortlax och Nykarleby kan dock anses vara tämligen kyrksamma församlingar, där den kristna traditionen odramatiskt finns med i samhällsbygget, utan att man ifrågasät-

50

60

70

80

90

100

Nykarleby

ter församlingens roll och dess för orten identitetsskapande och -bekräftande roll. Det är mot den bakgrunden siffrorna från enkäterna skall tolkas. Vi har att göra med orter där församlingen och kyrkan har en given plats, även om den synliga och hörbara uppskattningen ofta uteblir. Av dem som svarade på enkäterna hör ungefär 9 av 10 till den lokala lutherska församlingen. Andelen är något pinnhål högre i Nykarleby än i Hortlax. Detsamma gäller andelen i församlingen döpta. Andelen konfirmerade bland respondenterna är 89 % i Nykarleby och 72 % i Hortlax. Däremot är aktiviteten i andra samfund bland svararna något högre i Hortlax än i Nykarleby. Även om Nykarleby har ett flertal frikyrkor ligger andelen medlemmar bland svararna endast kring 4 %, medan hela 22 % av Hortlaxborna också är medlemmar i andra samfund (främst Evangeliska Fosterlands Stiftelsen, efs). Trots dessa

145

146

lika som bär?

Figur 16. Deltagande i gudstjänster och andra kyrkliga aktiviteter, i procent.

KYRKAN I HORTLAX/NYKARLEBY Hortlax 1 Nykarleby

60

39

7

76

17

ANNAN FÖRSAMLING PÅ ORTEN Hortlax Nykarleby 5

18

26

56

24

71

Regelbundet/Ofta

skillnaden kan man dock långt utgå från att kyrkotillhörigheten är nästan identisk på de två jämförda orterna. Bland Nykarlebyborna är kyrksamheten i ortens evangelisk-lutherska församling högre än bland Hortlaxborna i deras förhållande till sin lokala församling. Å andra sidan är Hortlaxborna alltså något mera aktiva i andra församlingar, både på orten och utanför Hortlax. Kärnan av kyrkligt aktiva är dock liten, i Hortlax endast 1 % och i Nykarleby 7 %, mätt i andel som ofta eller regelbundet deltar i gudstjänster och andra församlingsaktiviteter. Hela 18 % av Hortlaxborna uppger sig vara aktiva i andra församlingar, förmodligen här även efs-aktiviteter. Ett fåtal deltar regelbundet i ordinarie gudstjänster. Av Nykarlebyborna är det 14 %, medan endast 1 % i Hortlax. Även vid kyrkliga högtider, som advent, jul och påsk, är Nykarlebyborna betydligt mera kyrksamma än Hortlaxborna. Traditionen med skolavlutning i kyrkan gör att Hortlaxborna dras till

Då och då

Aldrig

kyrkan i samband med skolgudstjänster i betydligt högre grad än Nykarlebyborna. Men klart är även att det är i samband med livets vägskäl och högtider, alltså vid olika förrättningar man framför allt anser sig ha orsak att besöka kyrkan eller annan gudstjänstlokal. Förutom i samband med den ordinarie söndagsgudstjänsten har man möjligheter i dag att ta del av gudstjänster och andakter via radio och tv eller ta del av andra livs­ åskådningsprogram via etermedia, och numera även via internetsajter av olika slag. Såväl bland Hortlax- som Nykarlebyborna är man inte främmande för gudstjänster eller livs­åskådningsprogram via radio och tv. Det finns ett klart samband mellan gudstjänstbesök och konsumtion av gudstjänster och livsåskådningsprogram i olika massmedier. Nykarlebyborna uppfattar församlingens roll som aktör i mötet med människor med olika behov i betydligt större utsträckning

l i k a s o m b ä r ?

Figur 17. Vid vilka tillfällen kyrka eller gudstjänstlokal besöks, i procent.

85

Dop, konfirmation, vigsel, begravning

92 51

Skolavslutning/Skolgudstjänster

24 39

Advent/Jul

65

28

Speciella gudstjänster

33 24

Konserter

39 15

Påsk

24 6

Ordinarie gudstjänster

14

0

10

20

30

40

50

Hortlax

60

70

80

90

100

Nykarleby

Figur 18. Hur ofta man tar del av gudstjänster/livsåskådningsprogram i massmedia, i procent. GUDSTJÄNSTER ELLER ANDAKTER I RADIO/TV Hortlax

5

Nykarleby

7

38

12

14

36

GUDSTJÄNSTER ELLER ANDAKTER I RADIO/TV Hortlax 2 Nykarleby

11 6

48 15

48

INTERNETSAJTER OM ANDLIGHET Hortlax 3 Nykarleby

7

27

6

26

Regelbundet/Ofta

än vad Hortlaxborna gör. Genomgående upplevs, enligt enkäten, församlingens roll som betydelsefull inte bara i speciellt svåra situationer, utan även som en resurs när man har behov av samtal, eftertanke och stillhet.

Då och då

Aldrig

Hortlaxborna verkar ha ett mera distanserat förhållande till den församling man mest identifierar sig med. I Hortlax är även andelen som aldrig funderat på detta större än i Nykarleby, medan man i Nykarleby överlag

147

148

lika som bär?

Figur 19. Hur viktig är församlingen är i olika situationer, i procent. BEHOV AV SÄRSKILD OMSORG I SVÅRA SITUATIONER Hortlax Nykarleby

9

BEHOV AV STILLHET Hortlax Nykarleby

6

BEHOV AV ETT RUM FÖR EFTERTANKE Hortlax Nykarleby

5

BEHOV AV ATT TALA OM TRO OCH LIVSFRÅGOR Hortlax Nykarleby

23 13

29 16

10

31 15

8

29

4 7

BEHOV AV ATT SAMTALA MED NÅGON Hortlax 2 5 Nykarleby

11 22 12 21

Mycket viktig

har en starkare relation till församlingen. I Nykarleby har 4 % en mycket stark relation till församlingen, medan inga Hortlaxbor i enkäten uppger detta. I både Hortlax och Nykarleby anser endast 18 % att andra har en svag relation till församlingen, medan betydligt fler utgår från att relationen till församlingen hos andra ortsbor är ganska eller mycket stark (29 –30 %). Man tror alltså att andra ortsbor i regel är mera kyrksamma och har en närmare relation än man själv har. I det allmänna medvetandet ses alltså församlingen som en tämligen stark institution på orten och för dess befolkning. Församlingsaktivitet ses förmodligen som ett naturligt beteendemönster för den goda samhällsmedborgaren.

Ganska viktig

Följande figurer visar vilken erfarenhet man har av ortens församling. Här har vi använt oss av en Osgood-skala, men två polariteter, varvid man har fem olika alternativ på en fem-gradig skala att välja bland, t.ex. från personlig atmosfär till opersonlig atmosfär. Nykarlebyborna har en starkare och närmare relation till församlingen än Hortlaxborna. Man anser att församlingen utstrålar en personlig atmosfär, att språket är lätt och vardagligt, att gemenskapen är tämligen öppen, att det är relativt enkelt att få kontakt och att närhet är mera kännetecknande än distans. I båda församlingarna upplever man ett tämligen starkt engagemang hos medlemmarna samt att atmosfären är inbjudande.

l i k a s o m b ä r ?

Figur 20. Relationen till den församling som står en närmast, i procent.

Hortlax Nykarleby

11 4

28 16

16

23

35

22

14

16

14

Mycket stark

Ganska stark

Varken svag eller stark

Ganska svag

Mycket svag

Har aldrig funderat på detta

Figur 21. Vilken relation man tror människorna har till församlingen, i procent.

Hortlax Nykarleby

3 2

26

33

28

15

34

15

3

20 3

Mycket stark

Ganska stark

Varken svag eller stark

Ganska svag

Mycket svag

Har aldrig funderat på detta

Totalt sett har båda församlingarna en klar attraktionskraft. Det mest negativa förefaller att vara att gemenskapen ses som tämligen sluten och att det kan vara svårt att etablera kontakt. I övrigt upplevs atmosfären som attraktiv. Känner man de församlingsanställda har man i regel en mera positiv och nära relation även till församlingen. I frikyrkliga sammanhang är detta inte lika påtagligt, eftersom sammanhangen där är så små och överblickbara och ”alla känner alla”. Det finns av allt att döma ett starkt intresse för bearbetning av tros- och livsfrågor. Hur vill man då hantera dessa frågor mest ändamålsenligt? Definitivt är det via vänner utan kyrkans inblandning! I andra hand vill man diskutera dessa frågor i en liten grupp, om det är inom eller ut-

18

anför kyrkans eller församlingens ram spelar inte så stor roll. Detta förefaller vara ett klart utslag av privatreligiositet. Man vill fritt jobba med tros- och livsfrågor, utan att få förmodade givna svar från kyrkan (se Straarup 2015). En öppning sker även gentemot nya diskussionsfora, alltfler är inte främmande för att via nutida sociala medier kommunicera även om tämligen djupgående och personliga frågor. Stora skillnader finner man inte mellan Hortlax och Nykarleby, men kvinnor är genomgående mera intresserade av att diskutera dessa frågor i familj och bland vänner, medan män ger större utrymme åt massmedier och nya sociala medier. Intressant är att tidningarna verkar ha betydligt större genomslagskraft i dessa frå-

149

150

lika som bär?

Figur 22. Hur man uppfattar den egna församlingen, i procent. NÄRHET-DISTANS Hortlax Nykarleby

17

LÄTT-SVÅRT ATT FÅ KONTAKT Hortlax Nykarleby

18

33

18

13

VARDAGLIGT-HÖGTIDLIGT SPRÅK Hortlax Nykarleby

12

PERSONLIG-OPERSONLIG ATMOSFÄR Hortlax Nykarleby

12

6

29

33

4 4

10

44

18

9

5 4

33

45

6 31

Ganska

Mitt emellan

Ganska

Mycket

77 78

LITEN GRUPP I KYRKANS REGI Hortlax Nykarleby

14

LITEN GRUPP I KYRKANS REGI, HEMGRUPPER Hortlax Nykarleby MED DATOR; CHATTA, TWITTRA... Hortlax Nykarleby

26 19 19

41

11

28 33

11

32 24

33

9

7

8 45 28

12

10

Första prioritet

32 11 16

Andra prioritet

Tredje prioritet

3 4

7

Figur 23. Prioriterade kommunikationskanaler i tros- och livsfrågor, i procent. MINA VÄNNER UTAN KYRKANS INBLANDNING Hortlax Nykarleby

3 4 2

30

39

15

Mycket

9

22

40

2

11

42 41

30

1

6

41 35

31

INBJUDANDE-DISTANSERANDE ATMOSFÄR Hortlax Nykarleby

3

33 33

33

23

3 9

35 41

21

2

12 31

25

2

6

40 38

18

ÖPPEN-SLUTEN GEMENSKAP Hortlax Nykarleby

5 33

27

19

ENGAGERADE-OENGAGERADE MÄNNISKOR Hortlax Nykarleby

43 41

2

l i k a s o m b ä r ?

Figur 24. Hur ofta och var man under det senaste halvåret medvetet sökt svar på frågor om tro och livsåskådning. Procentuell andel som någon gång sökt svar.

60

Inom familjen

56 53 54

Bland vänner 39

I kyrka/samfund

41 36

Genom radio/tv

39 32

Genom böcker

35 29 30

På arbetet/i skolan 25 25

Genom internet Genom tidningar

18 40

Hortlax

gor bland Nykarlebyborna än bland Hortlaxborna. Förmodligen tänker man här på Kyrkpressen, den finlandssvenska veckotidning alla församlingsmedlemmar erhåller.

Reflektion Enligt rapporten Utmanad kyrka (Palmu m.fl. 2013), som beskriver hur det kristna klimatet i Finland utvecklats åren 2008– 2011, står folkkyrkan i Finland inför stora utmaningar. Det är inte lika självklart som förr att tillhöra kyrkan. Den kristna traditionen försvagas. Samtidigt påverkas såväl medlemmar som kyrka av en försvagad ekonomi, vilket medför sämre verksamhetsförutsättningar. Finländarnas minskade engagemang i kyrka och församling sker sam-

Nykarleby

tidigt som kritik mot kyrkans ställning i det offentliga livet och kampanjer för utträde ur kyrkan fått ökad synlighet. Denna nedåtgående trend är allmäneuropeisk. Båda församlingarna i denna studie påverkas givetvis av samhällsdebatten och samhällsklimatet, men de ligger dock i områden med en stark tradition av väckelsefromhet, vilket förefaller att dämpa förändringstakten. Samtidigt är förändringarna större i urbana miljöer än på lands- och glesbygdsområden. Nykarlebyborna har överlag en starkare förankring till sin församling än Hortlaxborna, men skillnaderna är inte stora, likheterna är egentligen mera slående än skillnaderna. Nykarlebyborna är något mera kyrksamma, men å andra sidan har Hort-

151

152

lika som bär?

laxborna en starkare koppling till andra församlingar på orten. Man besöker kyrkan framförallt i samband med olika förrättningar, såsom dop, konfirmation, vigsel och begravning samt vid speciella evenemang kring advent, jul, påsk och konserter. Däremot lockar de ordinarie gudstjänsterna endast ett fåtal. Man är tämligen enig om att kyrkan gott kan finnas där, ge lite omsorg, tröst, stillhet och kanske vara en samtalspartner, men det är ingenting man direkt ropar efter. När man har behov av att samtala i religiösa frågor och vill diskutera livsåskådningsfrågor tyr man sig i första han till sina vänner och familjemedlemmar. Kyrkan finns där – och bör finnas där – men dess kapacitet och tjänster utnyttjas sällan.

Lite avvaktande syn på församlingen har man på båda orterna, men man tror att andra ortsbor har en något närmare relation. Man ger överlag en positiv bild av församlingen, medan det egna engagemanget i regel är svagt. Det finns en del skillnader i betoning och närhet till kyrka och församling i Nykarleby och Hortlax, men likheterna är som framhållits tydliga. Kyrkans roll som den allestädes närvarande, men relativt sällan frekventerade, kvarstår. Folkkyrkan finns där, men förefaller att inte vara hela folkets kyrka. En ganska typisk respondent (i Nykarleby) uttrycker det så här: Kyrkan och församlingen känns som en trygghet i samhället, men spelar inte så stor roll i mitt liv!

l i k a s o m b ä r ?

153

154

8

Sammanfattning

Den tämligen detaljerade analysen av svar och reaktioner från Hortlax i Norrbotten och Nykarleby i Österbotten har visat likheter och skillnader. Hur ska denna mångfacetterade bild utvärderas. Figurer och tabeller som presenterats signalerar ”likhet”. När balkarna i figurerna har grupperats är de vanligtvis ungefär lika långa, oavsett om de visar jämförelser mellan Finland och Sverige, kvinnor och män, eller unga och gamla. Varje samhällsvetare som har kännedom om hur man presenterar uppgifter som grafisk representation, vet att det finns en viss möjlighet att influera och rentav manipulera grafiken. Därför måste de grafiska bilderna backas upp av en mer detaljerad analys av siffror. Ett försök att göra detta har presenterats i de tämligen siffertunga kapitlen. Hur är det med skillnaderna? På ett antal jämförelsepunkter har det blivit en diskussion om skillnader, och i ett fåtal fall är dessa skillnader statistisk signifikanta, vilket innebär att de sannolikt inte har uppkom-

mit slumpmässigt. På ett generellt plan kan man säga, att när det görs många jämförelser kommer några av dem av matematiska skäl att vara statistiskt signifikanta. Lägger likheterna och skillnaderna sig vackert intill varandra och bildar övergripande tendenser? Några sådana kombinationer går att påvisa. Mindre traditionalism på den svenska sidan Vid en jämförelse mellan Hortlax och Nykarleby kan man generellt säga att det tycks

finnas mindre traditionalism på den svenska sidan av Bottenviken. Det är mindre andelar av de svarande i Hortlax som väljer de påståenden om Gud, Jesus och döden som ligger närmast traditionell luthersk teologi. I Nykarleby finner man en tydligare tendens att välja de traditionella påståendena. Kvinnorna ger mer än männen svar som är dogmatiskt ”korrekta” I jämförelse mellan kvinnor och män finner man en tendens att kvinnor mer än män väl-

jer de påståenden som ligger nära eller överensstämmer med luthersk teologi, och därtill kan man lägga att de finländska kvinnorna väljer dogmatiskt ”korrekta” svar oftare än de svenska kvinnorna. Mindre osäkerhet bland kvinnorna än bland männen Kvinnorna avstår mer än männen från att använda svarsalternativet ”Vet inte”. Ande-

len män som är osäkra är större än andelen kvinnor. Kvinnorna har eventuellt absorberat undervisningen i skola och i religiösa sammanhang mer än männen, eller de har under sin livstid förvärvat en tydligare säkerhet och visshet i sådant som rör religion. Unga mindre dogmatiska I jämförelse mellan åldersgrupperna finner man en tydlig tendens att de unga väljer

mindre traditionella påståenden än de äldre, speciellt I Sverige. Å ena sidan kan man utgå från att de äldre har ackumulerat mera visshet och traditionalism än de unga, men å andra sidan kan skillnaderna också bero på att de unga under skoltiden har hört mindre om sådana traditionella, ”dogmatiska” svar på livsfrågor. Åtminstone för Sveriges del verkar detta gälla. I den svenska grundskolan har undervisningsmängden om kristendom minskat avsevärt från de äldres skoltid till de yngres.

Vilka slutsatser kan man dra från dessa resultat? Nollhypotes eller alternativhypotes? Nollhypotesen går ut på att de olikheter som

utvecklats under de 200 åren av åtskillnad mellan Öster- och Norrbotten är obetydliga. Det har inte utvecklats några skillnader, anger nollhypotesen. Alternativhypotesen går ut på att de observerade skillnaderna är betydande, att nollhypotesen måste anses vara felaktig och att de beskrivna skillnaderna gäller som det viktigaste resultatet av undersökningen. Författarna av denna studie hävdar att det är nollhypotesen som får tydligast stöd. Bevisen för att Öster- och Norrbotten har utvecklat betydande skillnader är för svaga för att kunna tas på allvar. De 200 åren av åtskillnad har inte förmått skapa skiljelinjer mellan de folk som så länge levt i varandras närhet och som talar samma språk. Bottenviken har inte blivit ett hav som separerar de båda landskapen, utan en kommunikationsväg mellan dem. I religiösa termer har den långa tillhörigheten till en gemensam statsbildning, språkgemenskapen, den enkelhet varmed religiösa budskap färdas över Bottenvikens vatten, inneburit att fromheten och det religiösa tänkandet hos de båda folken i grunden är varandra lika.

155

156

lika som bär?

Referenser Otryckta källor Biskopsvisitationsprotokoll (1953; 1974; 1985; 2001). Nykarleby församlings arkiv. Församlingens kyrkoherdeämbete, Gustav Adolfsgatan 5, Nykarleby Berättelse över Nykarleby församling (1953; 1974; 1985; 2001). Nykarleby församlings arkiv. Församlingens kyrkoherdeämbete, Gustav Adolfsgatan 5, Nykarleby

Tryckta källor Adelswärd, Viveka. 2001. ”Berättelsen – manlig, kvinnlig eller mänsklig?” S. 31—39 i Kvinnligt, manligt, barnsligt : kön, kärlek och föräldraskap i tjugohundratalets Sverige, Årsbok / Föreningen Lärare i religionskunskap, 0348-8918, redigerad av O. Franck. Lomma, SE: Föreningen Lärare i religionskunskap (FLR). Ahlstrand, Kajsa och Göran Gunner, red. 2008. Guds närmaste stad? En studie om religionernas betydelse i ett svenskt samhälle i början av 2000-talet. Stockholm, SE: Verbum. Ammerman, Nancy. 2014. ”Religion och civilsamhälle: En jämförelse mellan USA och Europa”. S. 135—149 i Religiös och social förändring i det glokala samhället: samtida religionssociologiska perspektiv, Studies in religion and society, ISSN 1654-630X, redigerad av P. Pettersson, M. Axner, A. Leis-Peters, M. Middlemiss Lé Mon, och A. Sjöborg. Uppsala, SE: Acta Universitatis Upsaliensis. Augustinus, Aurelius. 1990. Bekännelser. redigerad av R. Holte. Skellefteå, SE: Artos. Aulén, Gustaf. 1967. Kristen gudstro i förändringens värld: en studie. Stockholm, SE: Sveriges kyrkliga studieförbund. Aulén, Gustaf, Anton Fridrichsen, Anders Nygren, Hjalmar Lindroth, och Ragnar Bring, red. 1943. En bok om kyrkan av svenska teologer. Stockholm, SE: Diakonistyrelsen. Bangstad, Sindre. 2012. Sekularismens ansikten. Lund, SE: Studentlitteratur. Bellah, Robert Neelly, Richard Madsen, William M.

Sullivan, Ann Swidler, och Stephen M. Tipton. 1986. Habits of the Heart: Individualism and Commitment in American Life. New York, NY: Harper & Row. Berger, Peter L. 1969. The sacred canopy: elements of a sociological theory of religion. Garden City, NY: Doubleday. Berger, Peter L. 1999. ”The Desecularization of the World: A Global Overview”. S. 1—18 i The desecularization of the world: Resurgent religion and world politics, redigerad av P. L. Berger. Grand Rapids, MI: Eerdmans. Bergqvist, Olof. 1904. Herdabref till prästerskapet och läroverkslärarne i Luleå stift. Luleå, SE. Bergqvist, Olof. 1908. ”Biskopens ämbetsberättelse”. i Handlingar rörande prästmötet i Luleå 30 juni—2 juli 1908. Luleå, SE: Leo Ruuths Boktryckeri. Bergqvist, Olof. 1915. ”Biskopens ämbetsberättelse”. i Handlingar rörande prästmötet i Luleå 14—16 juli 1915. Luleå, SE. Bergqvist, Olof. 1928. ”Biskopens ämbetsberättelse”. i Handlingar rörande prästmötet i Luleå 16—18 augusti 1927. Luleå, SE. Bergqvist, Olof. 1934. Ämbetsberättelse till Luleå stifts prästmöte år 1934. Umeå, SE. Berk, Laura E. 2012. Infants, Children, and Adolescents. Boston, MA: Pearson. Björklund, Leif-Göte. 2005. Rikssvenska metodistpredikanters betydelse för metodistkyrkans framväxt och utveckling i Finland 1880—1923. Åbo, FI: Åbo akademis förlag. Hämtad (Digital). Björkstrand, Gustav. 1993. Vägar och vyer: föredrag och artiklar i praktisk teologi. Åbo, FI: Åbo Akademi. Björkstrand, Gustav. 2008. Biskopens hälsning. S. 10 i En spegling av himlen. Sankta Birgitta kyrka i Nykarleby 300 år. FI: FRAM. Björkstrand, Gustav. 2008. Framtidens folkkyrka: herdabrev till Borgå stift. Helsingfors, FI: Fontana media. Björkstrand, Gustav. 2012. Enligt lika grunder. Språkkonsekvensbedöming av de föreslagna struktur-

modellerna för den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Magma-studie 4, 2012. Tillgänglig: http:// magma.fi/images/stories/reports/ms1204_likagrunder.pdf Björkstrand, Gustav. 2013. Borgå stifts tillkomst och utveckling. Ss. 11–27 i Med sikte på framtiden – Borgå stift 90 år, redigerad av I. Dahlbacka. Helsingfors, FI: Fontana Media. Bonhoeffer, Dietrich. 1960. Motstånd och underkastelse: brev och anteckningar från fängelset. Lund, SE: Gleerup. Boström, Ulf och Maria Lundström Pedersen, red. 2003. År av liv: Luleå stift 1904—2004. Luleå. SE: Luleå stift, Svenska kyrkan. Botvar, Pål Ketil. 1996. “Belonging without Believing? The Norwegian Religious Profile Compared with the British one”. S. 119-134 i Religion and Modernity. Modes of Co-existence. Redigerad av Pål Repstad. Oslo. NO: Scandivavian University Press (Universitetsforlaget AS) Boyd, Denise Roberts och Helen L. Bee. 2010. The Growing Child. Boston, MA: Allyn & Bacon. Carlsson, Curt. 1979. Samhörighet och separation: Evangeliska fosterlandsstiftelsen och svenska kyrkan i pitebygden och skelleftebygden [Affinity and separation: the Church of Sweden and the Swedish evangelical society in the Piteå and Skellefteå region]. Stockholm, SE: Skeab. Casanova, José. 1994. Public Religions in the Modern World. Chicago, IL: University of Chicago Press. Dahlbacka, Ingvar. 1987. Den evangeliska rörelsen i svenska Österbotten 1845—1910. Åbo, FI: Åbo Akademi. Dahlberg, Nils och Bengt Jonzon. 1953. Kyrkan och evangeliska fosterlands-stiftelsen: några dokument. Stockholm, SE: Svenska kyrkans diakonistyrelse. Dahlgren, Curt. 1985. ”Sverige”. i Religiös förändring i Norden 1930—1980, redigerad av G. Gustafsson och C. Dahlgren. Malmö, SE: Liber. Davie, Grace. 1999. Europe: The Exception That Proves the Rule? S. 65-83 i The Desecularization of the World. Resurgent Religion and World Politics. Redigerad av Peter L. Berger. USA, Washington, Davie, Grace. 2000. Religion in Modern Europe: A Memory Mutates. New York, NY: Oxford University Press, USA. Ekberg, Mayvor. 2003. Se människan! en studie av Luleå stifts möte med den moderna kulturen under 1900-talets första hälft. Skellefteå, SE: Norma. Ekstrand, Sixten. 2001. Mellan nyfolkkyrklighet och nypietism: fyra finlänska väckelserörelsers nya situation i efterkrigstidens andliga turbulens. Åbo, FI: Kyrkohistoriska arkivet vid Åbo akademi.

l i k a s o m b ä r ?

Eliade, Mircea. 2008. Heligt och profant: om det religiösas väsen. Göteborg, SE: Daidalos. Eriksson, Mats. 1997. Ungdomars berättande: en studie i struktur och interaktion [Storytelling in adolescence: a study of structure and interaction]. Uppsala, SE: Institutionen för nordiska språk, Uppsala universitet. Fastborg, Gunnar. 1953. ”Kyrklig verksamhet i gruvdistrikt och induststrisamhällen”. S. 421—448 i Luleå stift i ord och bild, redigerad av S. Perman, G. Fastborg, H. Klefbom, J. Hedqvist, och H. Beskow. Stockholm, SE: Idun. Feuerbach, Ludwig. 1977. ”Sanningen om religion”. S. 1—6 i Klassiska religionssociologiska texter: I urval av Berndt Gustafsson, redigerad av G. Gustafsson. Lund, SE: Ej förlag. Frisk, Liselotte. 1998. Nyreligiositet i Sverige: ett religionsvetenskapligt perspektiv. Nora, SE: Nya Doxa. Furseth, Inger och Pål Repstad. 2005. Religionssociologi: en introduktion. Malmö, SE: Liber. Gerhardsson, Birger. 1992. ”Inspiration”. S. 491 i Nationalencyklopedin: ett uppslagsverk på vetenskaplig grund utarbetat på initiativ av Statens kulturråd, vol. 9, redigerad av C. Engström och K. Marklund. Höganäs, SE: Bra böcker. Giddens, Anthony. 1999. Runaway World. How Globalization Is Reshaping Our Lives. New York, USA: Routledge. Gilligan, Carol. 1982. In a Different Voice: Psychological Theory and Women’s Development. Cambridge, MA: Harvard University Press. Grenholm, Cristina. 1994. Vad tror du på?: aktuella livsfrågor och kristen tro. Stockholm, SE: Utbildningsradion i samarbete med Verbum. Groth, Östen. 1984. Norrbotten. 1, Ur Norrbottens historia. Luleå, SE: Skrivarförlaget/Norrbottens bildningsförbund. Gullberg, Tom och Sture Lindholm. 2006. Labyrint. 1, En vägkarta till historien: historia för gymnasiet kurs 1-2. Helsingfors, FI: Söderström & Co. Gustafsson, Göran. 1991. Tro, samfund och samhälle: sociologiska perspektiv. Örebro, SE: Libris. Gustafsson, Göran. 2000. Tro, samfund och samhälle: sociologiska perspektiv. Örebro, SE: Libris. Hamberg, Eva M. 2011. ”Är kvinnor mer religiösa än män? eller Varför är det nästan bara kvinnor i kyrkan?” Växjö stifts hembygdskalender 2010/2011:96—109. Hartman, Sven G. 2000. ”Livstolkning hos barn och unga”. S. 53—101 i Livstolkning och värdegrund: att undervisa om religion, livsfrågor och etik, Ska-

157

158

lika som bär?

pande vetande, 0284-1266. Linköping, SE: Linköpings universitet. Hedman, Helge, och Pensar, Lars. 2008. 300 år – eller 400? En krönika. S. 15–65 i En spegling av himlen. Sankta Birgitta kyrka i Nykarleby 300 år. FI: FRAM. Heelas, Paul och Linda Woodhead. 2005. The Spiritual Revolution: Why Religion Is Giving Way to Spirituality. Malden, MA: Blackwell. Hemberg, Jarl, Anders Jeffner, och Ragnar Holte. 1982. Människan och Gud: en kristen teologi. Lund, SE: LiberFörlag. Hervieu-Léger, Danièle. 1998. ”Secularization, Tradition and New Forms of Religiosity: Some Theoretical Proposals”. S. 28—44 i New religions and new religiosity, Renner studies on new religions, redigerad av E. Barker och M. Warburg. Aarhus: Aarhus University Press. Hervieu-Léger, Danièle. 2000. Religion as a Chain of Memory. Cambridge, UK: Polity Press. Hårdstedt, Martin. 2002. Om krigets förutsättningar: den militära underhållsproblematiken och det civila samhället i norra Sverige och Finland under Finska kriget 1808—09. Umeå, SE: Institutionen för historiska studier, Umeå universitet. Hårdstedt, Martin. 2011. ”Sverige och revolutionsoch Napoleonkrigen 1792—1815”. S. 62—68 i Sveriges historia: 1721—1830, vol. 5, Norstedts Sveriges historia, redigerad av E. Mansén. Stockholm, SE: Norstedt. Høeg, Ida Marie. 2010. ”Religiøs tradering”. S. 181— 195 i Religion i dagens Norge: mellom sekularisering og sakralisering, redigerad av U. Schmidt och P. K. Botvar. Oslo, NO: Universitetsforlaget. Inglehart, Ronald. 1977. The Silent Revolution: Changing Values and Political Styles among Western Publics. Princeton, NJ: Princeton University Press. Innanen, Tapani, Kati Niemelä, och Jouko Porkka. 2010. ”Confirmation Work in Finland”. S. 139— 161 i Confirmation work in Europe: empirical results, experiences and challenges; a comparative study in seven countries, redigerad av F. Schweitzer, W. Ilg, och H. Simojoki. München, DE: Gütersloher Verlags-Haus. Jonzon, Bengt. 1938. Herdabrev till Luleå stift. Stockholm, SE: Diakonistyrelsen. Jonzon, Bengt. 1945. ”Biskopens ämbetsberättelse”. i Handlingar rörande prästmötet i Luleå 12—14 augusti 1941. Luleå, SE: Domkapitlet. Jonzon, Bengt. 1953a. ”Motsatsernas land”. S. 13—40 i Luleå stift i ord och bild, redigerad av S. Perman, G. Fastborg, H. Klefbom, J. Hedqvist, och H. Beskow. Stockholm, SE: Idun.

Jonzon, Bengt. 1953b. ”Till minne av Luleå stifts 50-åriga tillvaro 1904—1954”. i Luleå stift i ord och bild, redigerad av S. Perman, G. Fastborg, H. Klefbom, J. Hedqvist, och H. Beskow. Stockholm, SE: Idun. Jonzon, Bengt. 1959. ”Biskopens ämbetsberättelse”. i Handlingar rörande prästmötet i Luleå 11—13 augusti 1953. Luleå, SE: Domkapitlet. Kerkhofs, Jan. 1995. ”Western European Attitudes to Death and the Hereafter”. Louvain Studies 20(2— 3):282—293. Kerkhofs, Jan. 1998. ”Marginals for a Sociology of Fear and Trust”. S. 307—320 i Secularization and social integration: Papers in honor of Karel Dobbelaere, Sociology today, redigerad av R. Laermans, B. Wilson, och J. Billiet. Leuven, BE: Leuven University Press. Klingenberg, Maria. 2014. Conformity and Contrast: Religious Affiliation in a Finland-Swede Youth Context. Helsinki, FI: Unigrafia. Knapas, Rainer. 1995. ”Undervisningsväsendet och kyrkan”. i Finland 1917—1920. 2, Ett folk i kamp, redigerad av O. Manninen och S. Ahto. Helsingfors, FI: Tryckericentralen. Knott, Kim. 2005. ”Spatial Theory for the Study of Religion”. Temenos 2005(41):153—184. Kyrkomötet. 1986. Den svenska psalmboken: antagen av 1986 års kyrkomöte. Älvsjö, SE: Verbum. Kyrkostyrelsen. 2012. Statistisk årsbok för kyrkan 2011. Ev. luth. kyrkan i Finland. Helsingfors, FI: Vammalan Kirjapaino Oy. Kyrkostyrelsen. 2013. Statistisk årsbok för Kyrkan 2012. Ev. luth. kyrkan i Finland. Helsingfors, FI: Vammalan Kirjapaino Oy. Kyrkostyrelsen. 2014. Statistisk årsbok för Kyrkan 2013. Ev. luth. kyrkan i Finland. Helsingfors, FI: Vammalan Kirjapaino Oy. Kääriäinen, Kimmo, Kimmo Ketola, Kati Niemelä, Harri Palmu, och Hanna Salomäki. 2009. Mångfaldens kyrka: Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland åren 2004—2007. Tammerfors, FI: Kyrkans forskningscentral. Lindgren Ödén, Birgit. 2015. Från ung till vuxen i omställningens tid: en longitudinell studie av värderingar med utgångspunkt i Ingleharts teori om den tysta revolutionen. Åbo, FI: Åbo Akademis förlag. Lindmark, Daniel, red. 2010. Ingångar till norrländsk kyrkohistoria. Umeå, SE: Luleå stiftshistoriska sällskap. Lindström, Heimer. 1982. ”Väckelserörelser i ett samhälle under uppbrott”. S. 178—187 i Kirken, krisen og krigen, Skrifter utgitt av Nordiskt institut

för kyrkohistorisk forskning, redigerad av S. U. Larsen och I. Montgomery. Bergen, NO: Universitetsforlaget. Luckmann, Thomas. 1967. The Invisible Religion: The Problem of Religion in Modern Society. New York, NY: Macmillan. Luleå stiftsråd. 1982. Luleå stift 1904—1981: församlingar och prästerskap. Umeå, SE: Skytteanska samfundet. Lundblad, Johannes. 1908. ”Predikningar”. i Handlingar rörande prästmötet i Luleå 30 juni—2 juli 1908. Luleå, SE: Leo Ruuths Boktryckeri. Lundqvist, Karl Axel. 1982. EFS i demokratins tidevarv: utvecklingen som inomkyrklig rörelse 19181927. Stockholm, SE: EFS-förlaget. Lundqvist, Karl Axel. 2008. Från prästvälde till lekmannastyre: Evangeliska fosterlands-stiftelsen som inomkyrklig lekmannarörelse i Skelleftebygden 1875—1923: speglat i riksperspektivet. Skellefteå, SE: Artos. Luther, Martin. 1957. ”Luthers stora katekes”. S. 379—495 i Svenska kyrkans bekännelseskrifter, utgivna av Samfundet Pro Fide et Christianismo, redigerad av H. Lindroth. Stockholm, SE: Diakonistyrelsen. Martikainen, Tuomas och Jalovaara, red. 2010. Religionens återkomst - Uskonnon ylösnousemus: Brytningspunkter i kyrkan, religionen och kulturen - Kirkon, uskonnon ja kulttuurin murros. Helsinki: Finlands svenska tankesmedja Magma. Marx, Karl och Frederick Engels. 1972. On Religion. Moscow, RU: Progress. Masters, Edgar Lee. 1916. Spoon River Anthology. New York, NY: MacMillan Co. Masters, Edgar Lee. 1927. Spoon River antologin. Stockholm, SE: Björck & Börjeson. Masters, Edgar Lee. 1956. Spoon River antologin. Stockholm, SE: Boklotteriet ABF, AT och Vi. Murtorinne, Eino. 2000. Finlands kyrkohistoria. [D.] 4, Från förtrycksperioden till våra dagar 1900— 1990. Skellefteå, SE: Artos. Nilsson, Herman. 1929. ”Tornedalens språkfråga”. Svensk läraretidning 1929(42):822—823. Norrby, Catrin. 1998. Vardagligt berättande: form, funktion och förekomst [Everyday storytelling: [form, function and frequency]. Göteborg, SE: Acta Universitatis Gothoburgensis. Näsman, Nils. 1962. Baptismen i svenska Österbotten 1868-1905. Vasa, FI: Finska Kyrkohistoriska Samfundets Handlingar 63. Näsman, Nils. 1979. ”Det religiösa livet”. i Svenska Österbottens historia. 2. Vasa, FI: Svenska Österbottens landskapsförbund.

l i k a s o m b ä r ?

Palmu, Harri, Hanna Salomäki, Kimmo Ketola, och Kati Niemelä. 2013. Utmanad kyrka: evangelisklutherska kyrkan i Finland åren 2008-2011. Tampere, FI: Kyrkans forskningscentral. Persenius, Ragnar. 1987. Kyrkans identitet: en studie i kyrkotänkandets profilering inom Svenska kyrkan i ekumeniskt perspektiv, 1937—1952. Stockholm, SE: Verbum. Pettersson, Thorleif. 1988. Bakom dubbla lås: en studie av små och långsamma värderingsförändringar. Stockholm, SE: Institutet för framtidsstudier, FRN. Pettersson, Thorleif och Ole Riis, red. 1994. Scandinavian values: religion and morality in the Nordic countries. Uppsala, SE: Acta universitas upsaliensis. Pirinen, Kauko, red. 1974. Kyrkliga brytningstider i Finland: kyrkohistoriska uppsatser. Stockholm, SE: Verbum. Pohjanen, Bengt. 1988. Dagning; röd!: roman. Stockholm, SE: Norstedt. Pruyser, Paul W. 1974. Between Belief and Unbelief. New York, NY: Harper & Row. Pruyser, Paul W. 1977. ”The seamy side of current religious beliefs”. Bulletin of the Menninger Clinic 41(4):329—348. Ricœur, Paul. 1976. Interpretation Theory: Discourse and the Surplus of Meaning. Fort Worth, TX: Texas Christian University Press. Ricœur, Paul. 1993. Från text till handling: en antologi om hermeneutik. redigerad av P. Kemp och B. Kristensson Uggla. Stockholm, SE: B. Östlings bokförlag Symposion. Ricœur, Paul. 2005. Minne, historia, glömska. Göteborg, SE: Daidalos. Rizzuto, Ana-Maria. 1979. The Birth of the Living God: A Psychoanalytic Study. Chicago, IL: University of Chicago Press. Rosen, Ina. 2009. I’m a believer, but I’ll be damned if I’m religious: belief and religion in the greater Copenhagen area: a focus group study. Lund, SE: Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet. Seppo, Juha. 2008. Uskonnonvapauden kehitys ja nykyinen sisältö. S. 99–119 i Johdatus kristilliseen kasvatukseen, redigerad av J. Porkka. Helsinki, FI: LK-kirjat. Sjödin, Ulf. 2002. ”Övertron på övertron: och den sekulariserade ungdomens religiositet”. S. 11—33 i Mellan vidskepelse och vetenskap: att tro, att tvivla – och att veta, vol. 34, Årsbok / Föreningen Lärare i religionskunskap, 0348-8918, redigerad av O. Franck. Lomma, SE: Föreningen lärare i religionskunskap.

159

160

lika som bär?

Straarup, Jørgen. 2015. ”Virtual Religious Communities — Old Wine in New Wineskins?” S. 121—138 i Global Community?: Transnational and Transdisciplinary Exchanges, redigerad av H. Enroth och D. Brommesson. London, UK: Rowman and Littlefield. Straarup, Jørgen och Mayvor Ekberg. 2010. Ett mönster i tiden? En undersökning i Hortlax församling våren 2010. Hortlax, SE: Hortlax församling. Straarup, Jørgen och Mayvor Ekberg. 2012. Den sorglöst försumliga kyrkan. Belyst norrifrån. Skellefteå, SE: Artos & Norma bokförlag. Sundback, Susan. 1985. ”Finland”. S. 66—110 i Religiös förändring i Norden 1930—1980, redigerad av G. Gustafsson och C. Dahlgren. Malmö, SE: Liber. Sundback, Susan. 1994. ”Nation and Gender Reflected in Scandinavian Religiousness”. S. 129—150 i Scandinavian values: religion and morality in the Nordic countries, Psychologia et sociologia religionum, 0283-149X, redigerad av T. Pettersson och O. Riis. Uppsala, SE: Acta universitas upsaliensis. Södergren, Viktor. 1922. ”Nordanbygdens stift”. i Från bygd och vildmark i Lappland och Västerbotten, vol. 1922, Luleå stifts julbok. Luleå, SE: Luleå stifts stiftsråd. Taylor, Charles. 1989. Sources of the Self: The Making of the Modern Identity. Cambridge, MA: Harvard University Press. Uppslagsverket Finland. Borgå stift. FI: Schildts förlag. Tillgänglig: http://www.uppslagsverket.fi/bin/view/ Uppslagsverket/BorgaaStift?template=highlightsear ch&search=borg%E5%20stift Weber, Max. 1976. Wirtschaft und Gesellschaft: Grundriß der verstehenden Soziologie. 5., rev. Aufl. Tübingen, DE: Mohr.

Weber, Max. 1978. Den protestantiska etiken och kapitalismens anda. Lund, SE: Argos. Weber, Max. 1985. Ekonomi och samhälle: förståendesociologins grunder. 2, [Religionssociologi, rättssociologi]. Lund, SE: Argos. Weman, Gunnar. 1996. ”Svenska kyrkan förblir en öppen folkkyrka”. S. 63—66 i Svenska kyrkan i förnyad gestalt: 1995 års beslut om kyrka och stat. Stockholm, SE: Verbum. Weman, Gunnar. 2003. ”Den gemensamma vägen mot en fördjupad relation”. S. 220—223 i År av liv: Luleå stift 1904—2004, redigerad av U. Boström och M. Lundström Pedersen. Luleå. SE: Luleå stift, Svenska kyrkan. Westö, Kjell. 2007. Där vi en gång gått: en roman om en stad och om vår vilja att bli högre än gräset. Stockholm, SE: Månpocket. Westö, Kjell. 2010. Gå inte ensam ut i natten. Stockholm, SE: Månpocket. Widén, Bill. 1973. ”Stiftet och dess utveckling”. i Perspektiv på Borgå stift: festskrift till Borgå stifts femtioårsjubileum 1 december 1973. Helsingfors, FI: Församlingsförbundet. Willander, Erika. 2014. What Counts as Religion in Sociology? The Problem of Religiosity in Sociological Methodology. Uppsala, SE: Sociologiska institutionen, Uppsala universitet. Wilson, Bryan. 2001. ”Salvation, Secularization, and de-Moralization”. S. 39—51 i The Blackwell companion to sociology of religion, Blackwell companions to religion, redigerad av R. K. Fenn. Oxford, UK: Blackwell. Wulff, David M. 1993. Religionspsykologi 2. SE, Studentlitteratur Ab. Zuckerman, Phil. 2008. Samfund uden Gud. Højbjerg, DK: Univers.

l i k a s o m b ä r ?

161

162

lika som bär?

Författarpresentationer Mayvor Ekberg är född och uppvuxen i Öjebyn, ett stenkast från Kyrkstaden, som är ett unikt kulturarv. Sedan åttiotalet är hon bosatt på Fårön, en av Piteås stadsnära öar. Som FD i religionsvetenskap kombinerad med lärar- och teologieexamen har Ekbergs intresse för undervisning och lärande, inneburit ett yrkesliv som lektor och lärarutbildare i ämnet religion med inriktning främst mot lärare i grund- och gymnasieskola (Luleå tekniska universitet), men också handledning av studenter inriktade på professioner inom det kyrkliga området (Umeå universitet). Med samhällets utveckling mot en allt större kulturell och religiös mångfald har Mayvor Ekbergs intresse för förändring och förändringarna villkor inneburit ett engagemang i fortbildning av redan yrkesverksamma lärare. e-post: mayvor.ekberg@telia.com Jørgen Straarup är sedan 2012 östersjöprofessor i religionsvetenskap vid Södertörns hög­ skola dit han kom från en professur vid Umeå universitet, och längre tillbaka anställningar vid Högskolan i Gävle, Luleå tekniska universitet och Svenska kyrkans forskningsavdelning i Uppsala. Straarups ämnesspecialitet är religionssociologi och var den förste som disputerade i ämnet vid Uppsala universitet (1985). Det är den vanliga religiositeten, icke-specialisternas religion, som har intresserat mest under yrkesbanan. Den kyrkliga statistiken – som ett samlat mått på befolkningens delaktighet i Svenska kyrkans verksamhet – kom att systematiseras under Straarups ledning. En rad större och mindre enkätstudier om vanligt folks religiösa uppfattningar utgjorde underlag för artiklar och böcker. I gruppen av kolleger vid Södertörns högskola har ett intresse för kulturell och religiös mångfald kommit i förgrunden, speciellt den typ av mångfald som skolbarn upplever i sina klassrum. Det intresset delas av projektmedarbetare i Estland och Finland. Straarup har handlett ett tiotal doktorsavhandlingar vid sex lärosäten och har under ett antal år medverkat i beredningsgrupper för projektforskning i (bl.a.) religionsvetenskap vid Vetenskapsrådet. År 2010 tog han initiativet till bildandet av Religionssociologiska föreningen i Sverige (RFS). e-post: jorgen.straarup@sh.se

l i k a s o m b ä r ?

Mårten Björkgren är sedan 2006 akademilektor i religionsundervisningens didaktik vid Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier, Åbo Akademi. Han prästvigdes 1986 i Borgå stift och har tjänstgjort i Esbo svenska församling, Malax församling och Vasa svenska församling. Björkgren har inom kyrkan haft förtroendeuppdrag som t.ex. utbildare inom konfirmandarbete i Borgå stift 2002-2004 och varit medlem i lärosamtalen mellan den evangelisk-lutherska kyrkan och metodistkyrkan i Finland 2002-2007. I Björkgrens doktorsavhandling Drama och dialog (1999) undersöktes Olov Hartmans predikokonst. Inom religionsdidaktisk forskning har Björkgren bland annat intresserat sig för ämnesövergripande perspektiv: Mot en ämnesintegrativ helhetssyn – ett digitalt utvecklingsprojekt i finländsk lärarutbildning (Björkgren, Gullberg och Hilli) i tidskriften Nordidactica 2014:1. e-post: marten.bjorkgren@abo.fi Kjell Herberts är pol.lic. i sociologi och forskare vid Institutet för samhällsforskning vid Åbo Akademi i Vasa. Hans specialområde är språk- och minoritetsfrågor, främst i det finlandssvenska perspektivet, men även i ett globalt perspektiv, men han har även intresserat sig för olika religionssociologiska frågeställninger. Som metodexpert har Herberts ansvarat för en mängd enkäter och intervjuundersökningar, skapade den finlandssvenska opinionsmätningen Barometern och den tvåspråkiga Språkbarometern, som följer upp hur den finländska språklagstiftningen fungerar i ett medborgarperspektiv. Herberts är sedan 1999 preses för Svensk-Österbottniska Samfundet och en av initiativtagarna till Bottniska studier. e-post: kjell.herberts@abo.fi Ida Strandberg är filosofiemagister inom religionsvetenskap. Hon är hemma från Nykarleby i Österbotten, men bedrev studierna vid Umeå universitet. Strandberg har efter studierna bland annat jobbat som informatör och som klasslärare. Hennes nuvarande arbetsplats är ProFur (Finlands Pälsdjursuppfödares Förbund rf) med kontor i Vanda. e-post: ida.strandberg@profur.fi

163

164

lika som bär?

KUNGL. SKYTTEANSKA SAMFUNDET ACTA REGIÆ SOCIETATIS SKYTTEANÆ Redaktör: Roger Jacobsson Skriftserien Skytteanska Samfundet har sedan 1961 gett ut vetenskapliga böcker och skrifter. Nedan redovisas Samfundets samlade skriftserie.

1. Innehåller följande artiklar: Wijnbladh, Mauritz, Skytteanska Samfundet. – Dahlstedt, Karl-Hampus, Om namn på kraftstationer i Norrland – Jirlow, Ragnar & Wahlberg, Erik, Jordbruket i Tornedalen genom seklen. – Lundgren, P. G., Medicinska högskolans i Umeå tillkomst. – Thomasson, Lars, De svenska lapparna och renskötseln i Sverige. Bibliografiska anteckningar för åren 1950–59. – Rasmusson, Nils Ludvig, Svenska akademiens medalj över Johan Skytte. Umeå 1961. 2. Innehåller följande artiklar: Hjelmstedt, Lennart, Pelle Molins berättarstil. – Isaksson, Olov, Byalag och bygdegemenskap. – Rosander, Göran, Säsongarbetsvandringar i Övre Norrland. – Rosander, Göran, Hjortfänge i Lappmarken. – Ågren, Katarina och Per-Uno, Pilati dom. – Westin, Gunnar och Ågren, Per-Uno, Folkmåls- och Folkminnesundersökningen i övre Norrland (FFÖN) 1954–1963. Umeå 1963. 3. Bergling, Ragnar, Kyrkstaden i övre Norrland. Kyrkliga, merkantila och judiciella funktioner under 1600- och 1700-talen. Umeå 1964. 4. Carli, O., Ångermanlands bibliografi. Förteckning över litteratur utkommen före 1940. Umeå 1965. 5. Isaksson, Olov, Bystämma och bystadga. Organisationsformer i övre Norrlands kustbyar. Umeå 1967. 6. Nordsvensk forntid. Red. Hans Christiansson och Åke Hyenstrand. Umeå 1969. 7. Königsson, Lars-König, Traces of Neolithic Human Influences Upon the Landscape. Development at the Bjurselet Settlement, Västerbotten, Northern Sweden. With an archæological introduction by Hans Christiansson. Umeå 1970. 8. Lepiksaar, Johannes, The Analysis of the Animal Bones From the Bjurselet Settlement, Västerbotten, Northern Sweden. With an introduction by Hans Christiansson. Umeå 1975. 9. Jonsson, Ingvar, Jordskatt och kameral organisation i Norrland

under äldre tid. Umeå 1971. 10. Thomasson, Lars, De svenska samerna och renskötseln i Sverige. Bibliografiska anteckningar för åren 1960–69. Umeå 1971. 11. Nordberg, Erik, Källskrifter rörande kyrka och skola i den svenska lappmarken under 1600-talet. Umeå 1973. 12. Borgegård, Lars-Erik, Tjärhanteringen i Västerbottens län under 1800-talets senare hälft. En studie av produktion och transporter med särskild hänsyn till Ume- och Vindelälvens dalgångar. Umeå 1973. 13. The Nordic Languages and Modern Linguistics 2. Edited by Karl-Hampus Dahlstedt. Proceedings of the Second International Conference of Nordic and General Linguistics, University of Umeå June 14–19, 1973. Umeå 1975. 14. Hellbom, Algot, Saköresbok för Medelpad 1541–1609. Umeå 1976. 15. Petrus Læstadius’ Journaler: I. Journal för första året af hans tjenstgöring såsom missionaire i Lappmarken. Stockholm 1831. Facsimileutgåva 1977. II. Fortsättning af Journalen öfver missionsresor i Lappmarken, innefattande åren 1828– 1832. Stockholm 1833. Facsimileutgåva 1977. III. Kommentarer och register till Petrus Læstadius’ Journaler. Umeå 1977. 16. Liljenäs, Ingrid, Allmänningsskogarna i Norrbottens län – deras betydelse för det enskilda jord- och skogsbruket. Umeå 1977. 17. Arell, Nils, Rennomadismen i Torne lappmark – markanvändning under kolonisationsepoken i fr.a. Enontekis socken. Umeå 1977. 18. Nordberg, Perola, Ljungan. Vattenbyggnader i den näringsgeografiska miljön 1550–1940. Umeå 1977. 19. Hellbom, Algot, Medelpads gräns mot Jämtland från medeltid

till nutid. Umeå 1977. 20. Tellhammar, Ingrid, Predikstolsmakare och predikstolskonst före 1777 i norra Hälsingland, Medelpad och Ångermanland. Umeå 1978. 21. Thomasson, Lars, De svenska samerna och renskötseln i Sverige. Bibliografiska anteckningar för åren 1970–74. Umeå 1979. 22. Audén, Bengt, Bottniska personnamn. Frekvenser i skattelängder från mitten av 1500-talet. Umeå 1980. 23. Pettersson, Olof Petter, Gamla byar i Vilhelmina, I–IV. Stockholm–Uppsala 1941–1960. Facsimileutgåva i två band. Umeå 1982. Med en levnadsteckning över författaren av Karl-Hampus Dahlstedt och en bebyggelsehistorisk essä av Magnus Mörner. 24. Thomasson, Lars, De svenska samerna och renskötseln i Sverige. Bibliografiska anteckningar för åren 1975–1980. Umeå 1982. 25. Luleå stift 1904–1981. Församlingar och prästerskap. Luleå 1982. 26. Språkhistoria och språkkontakt i Finland och Nord-Skandinavien. Studier tillägande Tryggve Sköld den 2 november 1982. Umeå 1982. 27. Berättelser om samerna i 1600-talets Sverige. Facsimileutgåva av de s.k. prästrelationerna m.m., först publicerade av K. B. Wiklund 1897–1909. Med företal av Phebe Fjellström och efterskrift av Israel Ruong. 28. Hülphers, Abraham, Samlingar til en Beskrifning öfwer Norrland. Första Samlingen om Medelpad, Westerås 1771, samt Fierde Samlingen om Ångermanland, Westerås 1780. Facsimileutgåva utgiven i Umeå 1985. Med en efterskrift av Gösta Berg. 29. Utterström, Gudrun, Släktnamn. Tillkomst och spridning i norrländska städer. Umeå 1985. 30. Litteratur om Västernorrlands län. En bibliografisk förteckning över litteratur om Ångermanland 1941–1975 och om Medelpad t.o.m. 1975, sammanställd av Ada Marcusson, Umeå 1986. 31. Dahlstedt, Karl-Hampus, Från Quartier Latin till Grisbacka. Ett urval artiklar i språkvetenskapliga och andra ämnen samt Karl-Hampus Dahlstedts bibliografi 1936–1986 av Karin Snellman i samarbete med författaren. Umeå 1987. 32. Egerbladh, Inez, Agrara bebyggelseprocesser. Utvecklingen i Norrbottens kustland fram till 1900-talet. Umeå 1987. 33. Sörlin, Sverker, Framtidslandet. Debatten om Norrland och naturresurserna under det industriella genombrottet. Stock-

l i k a s o m b ä r ?

165

holm 1988. 34. Bäcklund, Dan, I industrisamhällets utkant. Småbrukets omvandling i Lappmarken 1870–1970. Umeå 1988. 35. Hasselhuhn, Abraham Roland, Om Skytteanska Scholan i Lycksele Lappmark. Sundsvall 1851. Facsimileutgåva utgiven i Umeå 1988. Med en efterskrift av Roger Jacobsson. 36. Wikmark, Gunnar, Edvard Rhén, Lapplandspräst och Upplandsprost. Umeå 1989. 37. Moritz, Per, Fjällfolk, Livsmönster och kulturprocesser i Tärna socken under 1800- och 1900-talen. Umeå 1990. 38:A Människor & föremål. Etnologer om materiell kultur. Red. av Alf Arvidsson, Kurt Genrup, Roger Jacobsson, Britta Lundgren, Inger Lövkrona. Festskrift till Phebe Fjellström den 30 juni 1990. Stockholm 1990. 38:B Phebe Fjellströms Tryckta skrifter 1952–1990. En bibliografi sammanställd av Roger Jacobsson. Umeå 1990. 39. Arvidsson, Alf, Sågarnas sång. Folkligt musicerande i sågverkssamhället Holmsund 1850–1980. Umeå 1991. 40. Liliequist, Marianne, Nybyggarbarn. Barnuppfostran bland nybyggare i Frostvikens, Vilhelmina och Tärna socknar 1850–1920. Umeå 1991. 41. Ehrenmalm, Arvid, Resa Igenom Wäster-Norrland Til Åsehle Lappmark, Anstäld Uti Julii Månad 1741. Stockholm 1743. Facsimileutgåva (under utgivning). Med en efterskrift av Roger Jacobsson. 42. Erixon, Per-Olof, Ett spann över svarta ingentinget. Linjer i Thorsten Jonssons prosakonst. Stockholm 1994. 43. Olsson, Björn, Den bildade borgaren. Bildningssträvan och folkbildning i en norrländsk småstad. Stockholm 1994. 44. Layton, Ian (red.), Då, nu och sedan. Geografiska uppsatser till minnet av Ingvar Jonsson. Umeå 1995. 45. Baudou, Evert, Norrlands forntid – ett historiskt perspektiv. Umeå 1995. 46. Tedebrand, Lars-Göran, Strömming och demografi. Familj och hushåll i bottnisk kustbygd 1650–1950. Umeå 1995. 47. Baudou, Evert (red.), Att leva vid älven. Åtta forskare om människor och resurser i Lule älvdal. Bjästa 1996. 48. Jacobsson, Roger och Öquist, Gunnar (red.), Vetenskapens rymder. Perspektiv och visioner. Forskare reflekterar. Umeå, Stockholm 1997. 49. Pettersson, Helena, Från kulturförening till kunglig vetenskapsakademi. Kungliga Skytteanska Samfundet 1956–1967. En översikt. Umeå 1998. 50:A Tedebrand, Lars-Göran, Historia och demografi. Valda texter samt Lars-Göran Tedebrands tryckta skrifter 1969–1999. En

166

lika som bär?

bibliografi. Umeå 1999. 50:B Lars-Göran Tedebrands tryckta skrifter 1969–1999. En bibliografi. Sammanställd av Roger Jacobsson. Umeå 1999. 50:C Lars-Göran Tedebrands tryckta skrifter 1999–2004. En bibliografi. Sammanställd av Roger Jacobsson. Umeå 2004. 51. Mårald, Erland; Nordlund, Christer; Pitkä-Kangas, Lari and Åkerberg, Sofia (eds.), Nature Improved? Interdisciplinary Essays on Humanity’s Relationship With Nature. Umeå 1999. 52. Öhman, Anders (red.), ”Rötter och rutter”. Norrland och den kulturella identiteten. Umeå 2001. 53. Nordlund, Christer, Det upphöjda landet. Vetenskapen, landhöjningsfrågan och kartläggningen av Sveriges förflutna, 1860–1930. Umeå 2001. 54:A Linnæus, Carl, Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732. Vol. I: Dagboken. Utgiven efter handskriften av Algot Hellbom, Sigurd Fries och Roger Jacobsson. Umeå 2003. 54:B Linnæus, Carl, Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732. Vol. II: Kommentardel. Utgiven med kommentarer och register av Ingegerd Fries och Sigurd Fries. Redaktör Roger Jacobsson. Under medverkan av Ingvar Berg, Dan Bäcklund, Phebe Fjellström, C. E. Jarvis, Bengt Jonsell, Tryggve Sköld, och med Linnés egna skrivelser och anteckningar i samband med resan. Umeå 2003. 54:C Linnæus, Carl, Iter Lapponicum. Lappländska resan 1732. Vol. III: Facsimileutgåva. Utgiven av Roger Jacobsson och Sigurd Fries. Umeå 2005. 55. Nordlund, Christer (red.), Livsföreställningar. Kultur, samhälle och biovetenskap. Umeå 2004. 56. Jacobsson, Roger (red.), Så varför reser Linné? Perspektiv på Iter Lapponicum 1732. Umeå/Stockholm 2005. 57. Engelmark, Roger; Larsson, Thomas B. och Rathje, Lillian (red.), En lång historia … Festskrift till Evert Baudou på 80-årsdagen. Umeå 2005. 58. Mulk, Inga-Maria & Bayliss-Smith, Tim, Rock Art and Sami Sacred Geography in Badjelánnda, Lapponia, Sweden. Sailing Boats, Anthropomorphs and Reindeer. Umeå 2006. 59. Grundberg, Leif, Medeltid i centrum. Europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kulturmiljöer. Umeå 2006. 60. Frånberg, Per; Sköld, Peter och Axelsson, Per (red.), Från Lars Thomassons penna. Bibliografiska anteckningar 1956–2006. Umeå 2007. 61. Lassila, Mauno och Liljenäs, Ingrid (red.), Med Linné i norr. Förändringar i natur och kultur från 1700-tal till våra dagar.

Umeå 2007. 62. Rosenqvist, Claes, Artister i norr. Bottnisk och nordnorsk teater och underhållning på 1800-talet. Umeå 2008. 63. Hansson, Heidi and Lundström, Jan-Erik (eds.), Looking North. Representations of Sámi in Visual Arts and Literature. Umeå 2008. 64. Jacobsson, Roger, Typographic Man: Medielandskap i förändring – Studier i provinsens tryckkultur. Umeå 2009. 65. Mårald, Erland och Nordlund, Christer (red.), Kamerajägaren: Stig Wessléns skildringar av naturen och det samiska. Umeå 2010. 66. Eriksson, Madeleine, (Re)producing a periphery – popular representations of the Swedish North. Umeå 2010. 67. Edlund, Lars-Erik, Morfars karta visar vägen. Ett urval språkvetenskapliga texter 1979–2013. Festskrift tillägnad professor Lars-Erik Edlund på 60-årsdagen den 16 augusti 2013. Redigerad av Roger Jacobsson. Umeå 2013. 68. Nordin-Hennel, Ingeborg, Alfhild Agrell – rebell, humorist, berättare. Umeå 2014. 69. Södergård, Margareta; Burvall, Asta; Nordman, Marianne; Lund­mark, Staffan och Lillas, Alice, Dansminnen: Ungdomsdanserna i Österbotten och Västerbotten från 1940-tal till 1970-tal, Bottniska studier 1. Vasa/Umeå 2015. 70. Lundström, Ulf, Bebyggelsenamn i Bureå, Burträsks och Lövångerts socknar i Skellefteå kommun jämte studier av huvudleder och nybyggesnamn. Umeå 2015. 71. Ehrström, Peter och Eriksson, Madeleine (red.), Bottniska trästäder, Bottniska studier 2. Vasa/Umeå 2015. 72. Tegengren, Gunilla, Sverige och Nordanlanden: Förvaltning och nordlig expansion 1250–1550. Umeå 2015. 73. Sjögren, David och Westberg, Johannes (red.) Norrlandsfrågan: Erfarenheter av utbildning, bildning och fostran i nationalstatens periferi. Umeå 2015. 74. Olsson, Birger, Dina och Shekem i Barsta: Ett fiskekapell i Höga kusten från 1600-talet och dess takmålningar. Umeå 2015. Distribution: Original, Umeå: 1–12, 14–22, 24, 26–27, 29–30, 32, 34–37, 38:B, 41, 44–45, 47, 49, 50:A, 50:B, 50:C, 51, 52, 53, 54:A, 54:B, 54:C, 55, 57–74 Almqvist & Wiksell International, Stockholm: 13, 39–40 Två Förläggare Bokförlag, Umeå: 23, 28, 31 Luleå stiftsråd, Luleå: 25 Carlsson Bokförlag, Stockholm: 33, 38:A, 42–43, 48, 56, 64, Johan Nordlander-Sällskapet, Umeå: 46

l i k a s o m b ä r ?

167

SVENSK-ÖSTERBOTTNISKA SAMFUNDET r.f. Svensk-Österbottniska Samfundet har fram till hösten 2015 publicerat sammanlagt 73 volymer. Skrifterna är fördelade på tre serier, Arkiv för svenska Österbotten (i förteckningen Arkiv, med nummer och tryckår), Österbottnisk Årsbok (ÖÅ med årtal) samt Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet. För enkelhetens skull finns efter 2002 endast en löpande skriftserie.

Arkiv för svenska Österbotten Band I, Häfte 1–2. Tegengren Jacob, Minnen från heden tid och lämningar av heden kult i Vörå. Berghell Hugo, Klimpgraniten på Grötberget i Vindala. Karsten T. E., Om Östersjöländernas äldsta folk- och ortnamn. Band I, Häfte 3–4. Backman Wold., Ett bidrag till kännedom om nationalitetens inverkan på befolkningens i Syd-Österbotten demografiska karaktär. Näse Joh., Finlandssvenskarna i Amerika. Hedman Karl, Släkten Bladh. Ringbom A-L., Bidrag till Kristinestads gamla kyrkas historia. Band II, Häfte 1. Tegengren Jacob, Gravfältet på Lågpeltkangas i Vörå. Backman Wold., Tvenne Nykarleby-studier. Jurvelius Björn, Bidrag till kännedom om adventivfloran i Vasa. Band II, Häfte 2–3. Estlander Ernst, Biblioteket i ett prästhem 1700-talet. Krook Ragnar, En enkät med skolungdom i Vasa angående beundrade historiska personligheter. Tegengren Helmer, Några försök att i Österbotten upprätta ädlare bergverk under förra hälften av 1700-talet. Band III. Högnäs Hugo, Sytning och arvslösen i den folkliga sedvänjan uti Pedersöre och Nykarlebybygden 1810–1914. 1938. Band IV. Ostrobothnia Australis 1924–1944. 1944. Band VIII. Krook Ragnar: Vasa Svenska Lyceum 1874–1949. 1949.

Årsböcker 1945–2001 1945

1946–47

Mellberg Walter, Svensk-Österbottniska Samfundet 1920–1945. Pensar Lennart, Ernst V. Knape. En österbottnisk diktare. Aspelin J. R., Minnen från Wasa Gymnasium. Åkerblom K. V., Bokspridare i Vasa och dess omgivning i äldre tider. Tegengren Jacob, En blick på Sydösterbotten, särskilt Vörå under järnåldern. Lingonblad Birger, Iakttagelser och intryck från Muonio och Enontekis lappmarker. Bruun Otto, A. A. Levón och hans fabriksanläggning

på Alkula. Ehnholm Gunnar, En undersökning av den österbottniska sillen. Widlund Uno, Adventivväxter i Yxpila hamnområde. Lingonblad Birger, Paanajärvi i Kuusamo, vår förlorade pärla. Lingonblad Birger, Sommarexkursioner på Åland. 1948 Appelgren Arne, Om fotograferna i 1860- och 1870talets Vasa. Lindberg Else, Katalog över böcker tillhörande Läsesällskapet i Gamlakarleby. Åkerblom K. V., Riksdagsmän från Södra Österbotten under svenska tiden. Åkerblom Bror, Gullans, Mattans, Vitans – en grupp österbottniska hemmansnamn. 1949–50 Tegengren Jacob, Observationer över ett antal fågelarter ägnade särskilt deras sång. Lingonblad Birger, Färder i höga norden. Åström S-E., Ur den pedagogiska diskussionen i Österbotten under 1700-talet. Nikander Gabriel, Uppmätnings- och avbildningsarbetet i vöråbyarna Andiala och Jörala sommaren 1949. 1951–52 Krook Tor, Anders Chydenius, samhällsreformator och församlingsherde. Bruhn Karl, Zachris Topelius och Mathilda Christina Lithén. Lingonblad Birger, Något om vargen, fjällräven, lon och skrikörnarna. Malmberg M. & Bäck R., Nya växtfynd i Vasa. 1953–55 *) Åkerblom Bror, K. V. Åkerblom (1877–1954) En minnesteckning. Ingo Martin, Den gamla byn. Ingo Martin, En arbetsuppgift som försvunnit. Rosenholm Gunnar, Bondstugans traditionella inredning i Solf. Willner Sven, Finns det en österbottnisk tradition i finlandssvensk litteratur. Rundt Joel, Jarl Hemmers lyriska och etiska diktning. Krokfors Hjalmar, Tröskdag. Malmberg Martin, Intressanta växter. Klockars Selim, Kurs i växtkännedom i Lappfjärd. Klockars Bertel, Fåglarna i det sydösterbottniska kustlandet. 1956 Helenelund Tea, Holländsk konst i Hedmanska samlingarna. Appelgren Arne, Framdukat på bord och framställt i skåp i Österbottens museum. Klockars

168

1957 *)

1958

1959 1960

1961–62

1963

lika som bär?

Birgit, Om kristendomens införande i södra Österbotten. Ahlskog Holger, Österbottnisk glashandel under förra hälften av 1800-talet. Mannil Ragnar, Slagsmålet vid Andtohlis grind i Mäkipä. Hovilainen-Husgafvel Erla, ”En visa vill jag sjunga…”. Rosenholm Gunnar, Handeln på Vasa torg i gången tid. Estlander Carl, Wasa Teater. Lingonblad Birger, Resor i Karelen. Nordström Göran, En återblick på fågelringmärkningen i Finland. Klockars Bertel, Huru folk flyttat i Kronoby. Jern Levi, Märkesmän i Korsholm under svunnen tid. Schalin Teodor, Konstälskaren John Dahl. Mitts Ernst Aug., John Dahl som pedagog. Appelgren Arne, Vasa i gången tid. Två hittills okända beskrivningar. Westman Tor-Leif, Storskär, 1500-talets Kirkegårdsskär. Stormbom N. B., De litterära konsolideringstendenserna i Svensk-Finland. Lindström L. J., Tobak och hälsa. Mitts Ernst Aug., Sundom by i Solf. Hagman Ragnar, Marins hemman i Sundom och dess tidigare ägare. Bexar L. E., Sägner om allmogeresningen i Sundom, Solf och Malax år 1808. Sahlberg Irja, En gelbgjutare i Sundom. Bexar L. E., Några anteckningar om allmogens i Vasatrakten handel på Sverige. Backholm Börje, Från sumpmark till åkerjord. Hildén Olavi, Fågellivet på Valsörarna. Kruskopf Erik, Wasa Teater under 40 år. Abrahamsson Birgitta, Alfred Fahler. Ett diktaröde. Estlander Ernst, En prästdynasti i Lappfjärd. Cygnel Ester, Alma Skog. Appel Erik, Mink lever på fisk – Skaftungfiskare på mink. Nordström Göran, Rundvandring bland natursevärdheter på Bötombergen i Lappfjärd. Klockars Bertel, Fåglarna i det sydösterbottniska kustlandet. Casén Ruben, Studier över vadarfåglarna på Rummelön invid Gamlakarleby. Svensk-Österbottniska Samfundet 40 år. Nyberg Paul, Alta Dahlgren, en bortglömd österbottnisk författarinna. Enckell Olof, Minnestal hållet vid avtäckningen av R. R. Eklunds byst. Holmqvist Oskar, Nykarleby museum. Beijar P-E., Finska språkelement bland ortnamnen i Korsholm. Fredriksson P. R., Den österbottniska folkhögskolan. Cappelin Eric, Salpeterns historia i Sverige och Finland. Taxell C. G., Tobisgrisslans flyttningsvägar. Wikman K. Rob. V., Harry Schauman – en min-

1964

1965 *) 1966 *)

1967

1968

1969 1970

1971

nesteckning. (Nytryck 2014.) Petander C-B. J., Anteckningar om österbottniskt fotfolk före år 1625. Petander C-B. J., Slaget vid Napue den 19.2.1714. Birck Erik L., Om Österbotten efter stora ofreden och vid svenska tidens slut. Estlander Carl, Wasa Teaters reportoarbok 1919–1963. Mannil Ragnar, Woldemar Backman – en levnadsteckning. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregementes chefer 1629–1809. Petander C-B. J., Anteckningar om Österbottniskt fotfolk 1625–1629. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregementes uniform och utrustning 1655–1809. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregemente i trettioåriga kriget. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregementes fanor. Mannil Ragnar, Carl Synnerberg, skolman och filolog. Finne Jarl, Isvägstransporten över Kvarken i vinterkrigets slutskede – mars 1940. Österblad Leif, Valsörarna – ett paradis för fåglar och forskare. Gröndahl Gunnar, Sipprankan – en rymling från Östkarelen. Johansson Per Åke, Pjelaxfjärden som fågelrastplats. Ahlbäck Olav, En gränstvist i Bottnen på 1300-talet. Thors Carl-Eric, Förnamnen i svenska Österbotten förr och nu. Malmberg Martin, Ostrobothnia Australis´ naturvetenskapliga samlingar i Vasa. Ahlbäck Ragna, En österbottnisk byordning. Petander C-B. J., Anteckningar om kungliga Österbottens infanteriregemente 1650–1660. Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregemente under Karl XI:s tid. Jern Kurt, Svensk-Österbottniska Samfundet 1920– 1970. Birck E. L., Om beskattningen av Österbotten under senare delen av frihetstiden. Näsman Nils, Förslag om österbottniskt biskopsstift åren 1848 och 1849. Björkqvist Heimer, Handelsflottan och dess betydelse för sysselsättningen i de svenskösterbottniska städerna åren 1815–1858. Petander C-B. J., Förteckning över tomtägare i staden Vasa år 1784. Lehtikanto Mirjam, Carl Axel Setterberg och det nya Vasa. Krooks Sven-Erik, Den »Souranderska silfversamlingen» i Österbottens museum. Birck Erik L., Om jordbruket med binäringar i 1700-talets Österbotten.

1972

1973

1974

1975

1976–77

1978

1979

l i k a s o m b ä r ?

Jones Michael, Landhöjningen i Zachris Topelius ögon. Petander C-B. J., Tre planritningar från 1700talet. Fors Hans, Korsholmsspelet. Långgård Anna, Österbottnisk arbetsdräkt. Laurén Christer, Ett missalefragment i Vasa Lyceums bibliotek. Paul P-E., Finlands utrikeshandel och det europeiska samgåendet. Lönnqvist Bo, Skråbockar och storvargar. Petander C-B. J., Gamla Korsholms kronohäckte af tegelsten. Kronman A. W., En f.d. gardesjägares minnen. Petander C-B. J., Kungliga Wasa regementes soldater. Hongell P., Ostrobothnia Australis 50 år. Johansson P. Å., Lappfjärds åmynning som fågelplats. Gröndahl G., Lappfjärds å. Malmberg M., Växtsamlare i Syd-Österbotten. Granlund E., Sälar i Bottniska viken. Anderson J-G. & Taxell C. G., Fåglarna i mellersta och södra Österbottens kustland. Klockars B., Fåglarna i det sydösterbottniska kustlandet III. Kevin P., En antiakademi. Wargh I., Dagar och år. de Geer Eric & Wester Holger, Utrikesresor, arbetsvandringar och flyttningar i Finland och Vasa län 1861–1890. Seela Jacob, En österbottnisk glasmanufaktur från 1800-talet, Berga Bruk (1797–1883). Lönnqvist Bo, Österbottens studenter idkar folklivsforskning år 1876. Karlsson Kurt K., Pappersbruken i Jungsund och Granfors. Nykvist Nils-Erik, Aktivism och passivt motstånd i södra Svenskösterbotten 1899–1918. Ahlbäck Ragna, Bondehandel och borgarseglation. Lundberg CarlAnders, Sanemossen, en enastående österbottnisk fågelmyr, som bör skyddas. Hildén O. & Hurmio T. & Taxell C-G., Häckfågelstudier och sträckobservationer på Valsörarna. Haldin Ingeborg, Bönder och urmakare – Lassilaklockornas historia. Ehnholm Gunnar, Värlax. Nikula Sigrid, Johan Magnus Arenius och Beata Sofia Holmudd. Teir T. E., Wasa Aktie Bank. Näsman Nils, Vasa Missionssyförening 100 år. Boucht Sverre, Några Björkö-minnen i ord och bild. Petander C-B. J., Den gamla stenkasärnen. Ehnholm Gunnar, Bidrag till kännedom om Särkimo, Ulot och Pudimo samt Väster- och Österören intill storskiftet i slutet av 1700-talet. Svenska Österbottens Högskoleförening r.f. 1969–1979.

1980

169

Klockars Ralf-Erik, 3:dje Wasa Finska Skarpskyttebataljon 1881–1902. Petander C-B. J., Krogar och krögare i Gamla Wasa. 1981–82 Petander C-B. J., Vasa ortodoxa kyrka. Miettinen Mirja, Arkeologisk verksamhet i Svensk-Österbotten 1974–1982. Federley Synnöve, Husmän och -kvinnor i 1500-talets österbottniska län. Jern Kurt, Förmedlarens roll. 1983–84 Ahlskog Holger, Wasa trivialskola 1684–1841. An­ders­son Håkan, Undervisning och forskning. Hannus Vidar, Lärare och studerande vid PF under 10 år. Lindgrén Samuel, Förvaltning och utrymmen. Ös­terholm Thor, Vasa övningsskola 10 år. 1985–86 *) Öhman Thomas, Ostrobothnia Australis under ytterligare 60 år. Fortelius Mikael, Människans forntid och framtid. Meinander Martin, De regionala museernas betydelse. Hägglund Denise, Jacob Tegengren och naturen. Hackman Walter, Tvenne framstående entomologer från Österbotten. Gröndahl Gunnar, Per-Åke Johansson – mästerornitologen från Kristinestad. Hästbacka Hans, Leif Österblad – miljövårdsdebattören som var före sin tid. Lindberg Per Sigurd, Släktresa samt skräpväxter. Brusewitz Gunnar, Lomdagar vid Valsörarna. Stara Gunnar & Taxell C-G., Fågelstudier på Valsörarna 1979–1984. Hästbacka Hans, Knölsvanen – nykomling i Österbotten. Lundberg C-A., Med trutar på Sanemossen. Anderson J-G. & Rajander J. & Stara G. & Wistbacka R., Fåglarna i mellersta och södra Österbottens kustland 1974–1983. 1987–88 Petander C-B. J., Kungliga Wasa regemente 1808– 1809. Andersson Håkan, Skollärare-föreningen i Wasa 1848–1852. Laurén Ulla, Om upplevelse av firmanamn. Lygdbäck V. & Rabb A., Svenska Österbottens högskoleförening r.f. verksamhet under 20 år. 1989–90 *) Andersson Katarina, Från fattigvård till modern åldringsvård. Bäck Viveca, Föreningen grundas, Hemmet inrättas, Glimtar från åren 1900–1915. Spåre Catharina, I människokärlekens tjänst 1939–1968. Strömman Solveig, Nya hemmet 1969–1990, Administration, ekonomi och fonder 1890–1990. Söderholm Johanna, Dyrtid och nydaning 1916–1938. Baer Hans, Den bottniska regionen och dess administrativa indelning på regional nivå genom tiden. Karlsson Anders, Övre Norrlands forntid går en ljus framtid till möte.

170

1991

1992

1993

1994

lika som bär?

Baudou Evert, Nya arkeologiska undersökningar i Ös­terbotten. Jern Kurt, Kring den medeltida bosättningen i Österbottens kustland. Fjellström Phebe, Nordsvensk kultur ur bottniskt perspektiv. Krooks S-E., Om allmogebebyggelsen i Österbotten med särskild hänsyn till likheter i Västerbotten. Storå Nils, Sälrodd, bräddlöpning och långfärd. Kring fångstkulturen i Kvarkenområdet. Nykvist N-E., Vintertrafik över Kvarken. Wester Holger, Finländsk migration i Mittnorden. Nyström K-E., Svenska Tornedalen – konfliktområde under mellankrigstiden? Brännström Anders, Svenskt-finskt samarbete. Språket i vardagen. Bäckman Gunnar, Tvåspråkigheten porträtterad. Finnäs Fjalar, Är svenskösterbottningen välutbildad? Herberts Kjell, Föreningar, språk och idealism. Holmvik Åsa, Hur deltar österbottningarna i politiken? Höglund M. & Laurén Ch., Simultantolkning vid stadsfullmäktige i Vasa och i Jakobstad. Strömman Solveig, Tvåspråkighet i företag i Vasa. Vesterbacka Siv, Att lära sig genom språkbad. Ekonomin i samhället. Forss Mikael, Du nya sköna marknadsekonomi. Weijola Tore, Finns det plats på hyllan? Kock Sören, Behövs en annorlunda strategiprocess inom den industriella marknaden? Lindqvist L-J., Forskning i marknadsföring av turismtjänster – ett österbottniskt perspektiv. Almqvist Anders, Konkurrens och samordning på hälsans marknad. Nykvist N-E., Sällskapet Svenska Odlingens Befrämjare r.f. 1892–1992. Undran inför undervisningen. Holmström Åke, Konturer till en didaktik. Stormbom Jarl, Didaktiken i tiden – synpunkter på didaktikens uppkomst och utveckling. Sjöberg Jan, Didaktiken – en utmaning för pedagogiken? Malmberg L-E., Liten blir stor – men hur? Hansén S-E., Läroplaner och språkkulturella särdrag. Hansén S-E., Ämnesdidaktiken som tvärvetenskapligt forskningsproblem. Uljens Michael, Skoldidaktik – mot en förståelse av det pedagogiska handlandet i skolan. Sundqvist Rolf, Studerandeuppfattningar om läraryrket. Wenestam C-G., Inlärning och minnesbehållning samt några pedagogiska implikationer. Uljens Michael, Undervisning i inlärningsteoretisk belysning. Ostrobothnia Australis 70 år. Hästbacka Hans, Före­ ningen jubilerar. Öhman Thomas, Museets utrymmes-

1995 1996 1997

1998

1999 2000

2001

fråga. Lithén H-O., Det naturvetenskapliga museets pedagogiska betydelse. Österblad Ulrica, Ostrobothnia Australis´ månadsmöten. Hortans S. & Öhman B., Bror Petterssons boksamling. Kvist Gösta, Växter i Centrallunden i Vasa. Hudd Richard, Abborren i Kvarken. Brusewitz Gunnar, Den hemlighetsfulla nattseglaren. Ulfvens Johan, Skärgårdsfaunans segrare – och några förlorare. Hästbacka Hans, Jarl-Gunnar Anderson – ringmärkare i fyrtiotre år. ”För Österbotten” Svensk-Österbottniska Samfundet 1920–94. Resan hemifrån hem. Rapport från ett emigrationsseminarium. Strömman Solveig, ”Ge mig en kalvo och några liuskor!” Svenska och finska på arbetsplatser i Vasa. Backman Christina, Symbol eller verklighet, en Kristinestadsvy från 1860. Vi österbottningar – och förvaltningens reformer. Ahlbäck Olav, Österbottnisk medeltid. Jern Kurt, Om den statliga regionförvaltningen i Österbotten genom tiderna. Westergård Tom, Den allomfattande centralmakten 90-talets regionförvaltningsreformer. Lindell Paul, Kvarkensamarbete i 25 år. Backspegel – framtidsperspektiv. Tematisk förteckning över artiklar införda i Svensk-Österbottniska Samfundets skrifter 1921–1998. Det svenskösterbottniska lyftet, Svenska Österbottens högskoleförening 30 år. Jacob Tegengren – poet, arkeolog, ornitolog… Huldén Lars, Trädsymbolik i Jacob Tegengrens diktning. Hägglund Denise & Östman Catharina & Hård Gunnar & Sundgren Tatiana, Vad har Jacob Tegengren att säga dagens människa? Ek Birgitta, Tegengren-tankar. Westman Martin, Möte med gammal poet. Wargh Gunnel, Jacob Tegengrens 125 års minne. Miettinen Mirja, Jacob Tegengren som arkeolog. Ambrosiani Björn, Gjuteriprodukter i Vörå från folkvandringstid till vendeltid. Klemets Tomas, Jacob Tegengrens fågeliakttagelser 1932–1955. Öling Leif, ”Det bleve visst en bok” – Om Jacob Tegengrens fågelskriverier. Liljeström Erik, Jacob Tegengren och hembygden. Samarbetet mellan Jacob Tegengren och Verner Rasmus. Mötesplats – en litteraturantologi.

Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet 27 *) Petander C-B. J., Kungliga Österbottens regemente under Karl XII:s tid. 1971. 29 Petander C-B. J., Kungliga Österbottens regemente 1723– 1771. 1973. 32 Petander C-B. J., Kungliga Österbottens infanteriregemente under Gustaf III:s tid. 1975. 33 Petander C-B. J., Kungliga Österbottens regemente under slutet av svenska tiden. 1978. 36 Petander C-B. J., Två bortglömda österbottniska bataljoner. 1980. 40 *) Klockars Ralf-Erik, Gardesbataljonen 1918–1934. 1985. 42 Nykvist Nils-Erik, Sextiettan, Infanteriregemente 61 1941– 1944. 1986. (Ny upplaga 2005.) 44 *) Blomqvist Marianne, Från tillnamn till släktnamn i österbottnisk allmogemiljö. 1988. 48 Hansén S-E. & Laurén Christer (red.), Finlandssvenskans framtid. Rapport från en språkvårdskonferens. 1992. 50 Hästbacka Hans & Brusewitz G., Bodéns & Stenbäcks ornitologiska anteckningar. 1992. 52 Nybond Gunnar (red.), Lokalhistorisk bibliografi över svens­ka Österbotten. 1993. 58 Nordman Anna-Maria, Vardagen i Vasa våren 1918. 1998. 59 Herberts Kjell & Laurén Christer, Urbes linguas suas habent, (tre tvåspråkiga städer). 1998. 60 Maalax Församblings SKRIFT-BOOK Ifrån ANNO 1667. 1999. 63 West Kurt A., Från allmogemagi till hjärtkirurgi – om läkekonsten genom tiderna i svenska Österbotten. 2000. 65 Villstrand Nils Erik, Landet annorlunda – uppsatser om Österbottens historia. 2001. 2001.

l i k a s o m b ä r ?

171

Laurén Christer & Borotinskij Boris, Språket, människans dotter, Människan, språkets dotter (Lingua, filia hominis, Homo, filius linguae) – Essäer på olika språk om språk och kultur. 2002. 67 Vasa svenska lyceum. Forna Wasalyceisters matrikelkommitté, Elevmatrikel 1874–1974. Hannus Vidar, Vasa svenska lyceum 1949–1974. En gammal pojkskolas sista kvartssekel. 2003. 68 Hummelstedt Eskil, Jöns Buddes härkomst. Om österbottnisk dialekt från 1400-talet. (Utgiven och kommenterad av Christer Laurén & Kristina Nikula.) 2004. 69 Sahlström Meta & Lygdbäck Vivan (red.), Visst gick också du i Flickis? Minnen 1857–1974 från Wasa svenska fruntimmersskola, Vasa svenska flickskola, Vasa svenska flicklyceum. 2007. 70 Nordman Marianne (red.), Svenskans beskrivning 29/2007. Förhandlingar vid Tjugonionde sammankomsten för svenskans beskrivning. 2008. 71 Nordman Marianne, Allting är en spegling. Jarl Hemmers poesi och prosa i ett språkligt återsken. 2013. 72 Södergård, Margareta; Burvall, Asta; Nordman. Marianne; Lundmark, Staffan och Lillas, Alice, Dansminnen: Ungdomsdanserna i Österbotten och Västerbotten från 1940-tal till 1970-tal, Bottniska studier 1, Vasa/Umeå 2015. 73 Ehrström, Peter och Eriksson, Madeleine (red.), Bottniska trästäder, Bottniska studier 2, Vasa/Umeå 2015. 66

*) upplagan slut Böcker kan beställas från samfundet, se http://samfundet.botnia.org.

bottniska studier 3

Norrbotten och Österbotten kan ses som syskon, de har vuxit upp tillsammans, har befolkats parallellt och delar väsentliga egenskaper. Fram till 1809 ingick de i samma stat och under samma kyrkoförvaltning. Hur sannolikt är det att regionerna efter två århundraden av separat styre och utveckling tillhör samma ”religiösa landskap”? Vad betyder tro och kyrka i en tid som sägs vara sekulariserad? Trosuppfattningar, attityder och kyrkans roll i livet speglas här genom intervjuer och enkäter gjorda i Hortlax och Nykarleby. Finns det en skillnad? Eller är de lika som bär? Fem religionsforskare ger svaret. ”Den väl genomförda undersökningens resultat bör vara av intresse inte bara för dem som vill lära känna det religiösa landskapet på de valda orterna, utan också för alla dem som vill få en djupare inblick i det växelspel på det kulturella och samhälleliga området som äger rum mellan orter och regioner som tidigare hört samman, men som senare separerats och fått starka impulser även från annat håll.” Ur professor och biskop emeritus Gustav Björkstrands förord

Kungl. Skytteanska Samfundets Handlingar Acta Regiæ Societatis Skytteanæ nr 75

Skrifter utgivna av Svensk-Österbottniska Samfundet nr 74

ISSN 0560-2416

ISSN 0473-8063

ISBN 978-91-86438-55-5

ISBN 978-951-98972-7-1

D E MO

9

789186 438555

D E MO

9

789519 897271