John Kraft

40

när kom labyrinterna till norden ?

När kom labyrinterna till Norden?

JOHN KRAFT

Kustlabyrinterna kring Östersjön har byggts och använts av kustbor som livnärt sig på en kombination av lantbruk och fiske. Ett tydligt mönster är att labyrinterna hört ihop med säsongsfisket på skären, ofta i yttersta havsbandet. Under några hektiska veckor kunde man där bärga strömming så att det räckte för att försörja familjen med fisk under resten av året. Var fisket gott kunde det också ge ett överskott att byta mot andra varor. Men vid de kustnära gårdar där dessa bönder tillbringade större delen av året finner man inga labyrinter. De gåtfulla stenfigurerna var alltså tydligt knutna till fisket eller uppträdandet till sjöss, inte till livet i land.

Östersjöns kustlabyrinter är knappast förhistoriska. Detta kan avläsas i deras höjd över havet. De flesta ligger mindre än tio meter över havet, vilket visar att de inte kan vara äldre än medeltidens början. Till detta kommer att det nu finns en serie undersökningar av lavtillväxten på stenarna som pekar på att de äldsta säkert daterade labyrinterna byggts omkring år 1300. De flesta av de daterade kustlabyrinterna är avsevärt yngre, från 1500-talet eller 1600-talet. Och man har på många håll fortsatt bygga labyrinter in i vår tid.

Innan man fick tillgång till billigt salt var säsongsfisket längs kusterna sannolikt obetydligt. Men på 1100-talet började Lübeck (grundat 1143) skeppa ut salt från Lüneburg till folken kring Östersjön. Nya, lastdryga skepp bidrog till att göra saltet billigt. Det billiga saltet skapade nya möjligheter att konservera livsmedel. Kustens bönder och stadsbor kunde nu fiska och salta in stora fångster som gav livsmedel för resten av året. Det billiga saltet utlöste därför en kraftig expansion av bebyggelsen längs Östersjöns kuster. Eftersom kustlabyrinterna så tydligt tillhör denna kustnära bondekultur kan de knappast vara äldre än senare hälften av 1100-talet.

Kustlabyrinterna i Finland och Estland ligger för det mesta i bygder som koloniserades av svensktalande fiskarbönder under tidig medeltid. Med all sannolikhet har därför la-

när kom labyrinterna till norden ? 41

byrintbyggandet i Finland och Estland inspirerats från Sverige. Detta talar för att labyrinttraditionerna inte kan ha nått Finland och Estland förrän under 1200-talet.

Mycket talar alltså för att kustlabyrinterna är av rätt sent datum. Möjligen kan det i vissa trakter ha funnits kustlabyrinter redan på 1200-talet, men knappast tidigare.

Ryska forskare hävdade länge att kutlabyrinterna vid Vita havet, Kolahalvön och den norska Finnmarken kunde vara väsentligt äldre. De säsongsboplatser vid kusten där labyrinterna uppträdde har nämligen i flera fall lämningar från stenåldern. Men tack vare Vjatjeslav Mizins forskning har det nyligen framgått rätt tydligt att de ryska och nordnorska labyrinterna knappast är äldre än de i Sverige och Finland. Han anser att de så kallade pomorerna har spritt labyrinterna från Bottenviken till Vita havet och Nordnorge. Vad man än tror om den sistnämnda förklaringen, så är det nog en rimlig gissning att labyrintbyggandet spritts under medeltiden från den svenska sidan av Östersjön åt öster och norrut.

Kan samerna ha stått för spridningen? Det är ingen tvekan om att samer byggt och använt labyrinter. Men det är svårt att tro att de varit de primära traditionspridarna.

Så långt är Christer Westerdahl och jag rätt eniga. Men sedan går åsikterna isär. I en nyutkommen bok (2016) utmanar han flera av mina ståndpunkter. Detta tycker jag är bra, speciellt eftersom han är väl hemmastadd i ämnet och tillhör de främsta kännarna av Nordens kustbygder och maritima lämningar. Det är svårt att föreställa sig en kunnigare utmanare. Och jag är förstås tacksam över att jag fått tillfälle att gå i svaromål på detta sätt. Jag är övertygad om att labyrintforskningen mår väl av debatt.

Låg mig börja med att skissa några av mina centrala ståndpunkter. Min tolkning av kust-

Stenlabyrinternas utbredning i Norden. Några finns dessutom på nordvästra Island samt på södra Novaja Zemlja. Karta av John Kraft.

42

när kom labyrinterna till norden ?

Storkolaningen är trots namnet en liten holme. Läget nordost om Mickelsörarna är välplacerat i ett stråk som flitigt använts av fångstmän. Den steniga holmen är full med fornlämningar. Det lilla 5-meters krönet upptas av en kompassros (ovan), som även den är lichenometridaterad (Rabbe Sjöberg) till 1600-talet. Runtom på lägre höjder finns tomtningar, ugn, rösen, båtlänningar och en jungfrudans. I bakgrunden Mickelsörarnas södra del. Storkolaningens jungfrudans (t.v.) ligger ovanför 2,5-meters nivån. Läget är vackert och växtligheten får inte lätt fäste i det grova gruset. Otaliga fötter har testat labyrintgångarna, de lösa stenarna har rubbats och mönstret är inte mera ursprungligt. I bakgrunden Mickelsörarnas norra del. Foto: Mikael Herrgård.

labyrinternas lägen och de folktraditioner som bevarats är att stenfigurerna nog byggts i magiskt syfte. Man har gått i dem för att få tur på sjön. Det kan vara så enkelt att man hoppats få bättre fångst. Men det kan också vara så att man velat skydda sig mot farorna på havet. Kanske har man trott sig kunna påverka vädrets makter. Eftersom jag inte sett någon möjlighet att hålla isär dessa tänkbara, mer eller mindre sannolika aspekter av gammal folktro har jag nöjt mig med förslaget att labyrinterna varit ett slags universalinstrument i magins tjänst.

Kustlabyrinterna ligger ofta på vindpinade skär i yttersta havsbandet. I många fall uppträder de i grupper, ibland flera stycken intill

när kom labyrinterna till norden ?

varandra på samma ö. Men ofta hittar man också labyrinter på intilliggande öar, på kartan avtecknar sig dessa grupper som små kluster. Mellan dem kan det finnas många fiskeskär som saknar labyrinter.

Men i Sverige finns också ett helt annat spridningsmönster. I Mälardalen och söderut finner man ett mindre antal labyrinter, ett drygt 20-tal, som ligger glest spridda över det förhistoriska kulturlandskapet. De saknar kontakt med kuster och öar och kan alltså inte ha haft samband med fiske. De uppträder som regel inte i grupper. Några ligger i anslutning till kyrkor. Och många av dem ligger i eller invid förhistoriska gravfält.

Inget av detta bevisar att dessa labyrinter varit förhistoriska. Men jag finner det rimligt att misstänka att de tillhör ett äldre skikt än kustlabyrinterna. Några av dessa inlandslabyrinter kan ha hamnat vid förhistoriska gravar av en slump eller därför att man tyckt det varit bekvämt att ta stenar till labyrinten från ett intilliggande röse. Men jag tror inte man kan förklara alla labyrinter som ligger vid gravfält på det viset.

Det hör till saken att de intilliggande gravfälten inte tillhör samma period. Några gravar är från bronsåldern, andra har tillkommit senare. Jag misstänker därför att labyrinterna kommit på plats först och att många av dem, men inte alla, senare dragit till sig gravar, från skiftande perioder.

Inlandslabyrinterna ligger ofta i utpräglade höjdlägen. Mälardalens inlandslabyrinter ligger alla på krönet av åsar. Det är ett lokaliseringsmönster som omöjligen kan vara slumpmässigt.

Mina undersökningar av sakrala ortnamn, där gudar som Ull, Njärd och Härn samt de gåtfulla ortnamnen av typen Skädvi ingår, tyder på att Mälardalen och Östergötland samt förmodligen också Västergötland och Småland i förhistorisk tid varit indelade i gamla hövdingadömen (jag kallar dem kultförbund eftersom de definieras av de sakrala ortnamnens upprepningar). Många inlandslabyrinter passar perfekt in i detta spridningsmönster.

Sammantaget talar allt detta för att det funnits inlandslabyrinter i Sverige redan i förhistorisk tid och att dessa alltså varit föregångare till medeltidens kustlabyrinter. Men frågan är vad de använts till. Finns det någonting i det nordiska traditionsmaterialet som ger ledtrådar?

Det finns några uppteckningar (tre från Finland, tre från Sverige och en från Danmark) som tyder på att man lekt labyrintlekar där en ung flicka ställde sig i figurens mitt medan en eller flera pojkar skulle försöka hämta ut henne genom att gå genom labyrintens hela gångsystem på rätt sätt. Jag tror att detta kan vara en sen återklang av en urgammal labyrintmyt som handlat om att enlevera eller befria en gudinna ur labyrintens fängelse. Men detta är förstås omöjligt att bevisa.

På många håll i Finlands svenskbygder kalllas labyrinterna för jungfrudanser, vilket forskarna tidigt sammankopplade med berättelserna om lekar med en flicka i figurens mitt. I Sibbo gamla kyrka finns en kalkmålning av en labyrint med en kvinnofigur i mitten, som

43

44

när kom labyrinterna till norden ?

Sveriges största labyrint finns på ön Jungfrun i Kalmar sund. Ritning av John Kraft.

också kan misstänkas höra ihop med samma traditionsmotiv.

Några av inlandslabyrinterna i Sverige har förknippats med traditioner att bygdens ungdomar mötts där om vårarna. Detta kan också tänkas vara en sen genklang av hedniska vårriter.

I medelhavsområdet har den ”klassiska” labyrintfiguren (med åtta vallar) varit känd redan under bronsåldern. Den uppträder i hällristningar i Spanien (främst Pontevedra), Marocko och Italien (Val Camonica) och det finns en rad målade eller ristade figurer på väggar och bruksföremål. Den äldsta säkert

när kom labyrinterna till norden ? 45

daterade labyrintfiguren har ritats på baksidan av en lertavla med text av typen Linear B som man hittat i Pylos på Peloponnesos. Den är från omkring 1200 f Kr. Tyvärr säger dock inte texten något om labyrintfiguren.

På en etruskisk keramikkanna från Tragliatella strax norr om Rom finns en hel bildsvit som bland annat visar en processsion av nakna krigare med spjut och sköldar, ett par ryttare, en klassisk labyrintfigur och två älskande par. Där finns också några svårtolkade texter på etruskiska. Ett ord kan dock knappast missförstås, nämligen TRVIA som skrivits i labyrintfigurens gångsystem. Redan omkring 600 f Kr, då dessa enkla bilder ritades i keramikkannans fuktiga lera, förknippades alltså labyrintfigurerna med sagostaden Troja. Samma föreställning har levt vidare till modern tid i Skandinavien och England där man i folklig tradition kallat labyrinterna Trojeborgar, Troytown, City of Troy, Caerdroia (staden Troja) och en rad andra varianter på samma tema.

Denna bild av de nordiska labyrinternas användning och ålder, som jag pläderat för i några småskrifter och i ett stort antal artiklar, utmanas nu av Christer Westerdahl. Hans dominerande tankespår är en strävan att tränga vidare bortom mitt mer diffusa resonerande om universalinstrument i magins tjänst. Han söker en mer distinkt och entydig syftning med stenfigurerna och där kan jag följa honom en bit på vägen. Men när han helt viftar bort föreställningen om förhistoriska labyrinter i Norden och hävdar att inga nordiska labyrinter torde vara äldre än kustlabyrinterna, det vill säga från omkring 1300, så är det omöjligt för mig att hänga med. Hans förklaring att de första nordiska labyrinterna nått oss genom den katolska kyrkan tror jag heller inte på.

Låt oss börja med kustlabyrinternas magi. Westerdahl är tydligt skeptisk mot tanken att man gått i kustlabyrinterna för att få tur med fisket. Han tror mer på skyddsmagi, det som på fackspråk brukar kallas apotropeiskt syfte. Han argumenterar på ett medryckande sätt och eftersom jag länge varit övertygad om att labyrinter bland annat använts för att ge skydd mot olika slags faror, har jag egentligen bara en stor invändning: Skyddsmagi är ett så tänjbart begrepp att det går lite för lätt att argumentera efter detta tankespår. Jag misstän-

På en etruskisk keramikkanna från Tragliatella, nära Rom, finns en intressant svit av bilder med bland annat en labyrint, två hästar med ryttare och två älskande par. I labyrintens gångsystem finns texten TRVIA (skriven från höger till vänster på eruskiskt sätt), vilket ger en vink om att labyrintfuguren redan så tidigt ansågs föreställa sagostaden Troja. Källa: renritning efter originalfoto från sent 1800-tal, av John Kraft.

46

när kom labyrinterna till norden ?

ker att vid nästan vilken labyrint som helst är det lätt för en sentida betraktare att fantisera ihop en tänkbar skyddsmagi. Om man inte är väldigt försiktig och återhållsam, och det är inte Westerdahl, så kan man nå nästan vart som helst med denna förklaring.

När Westerdahl diskuterar tomtningar och labyrinter på ön Stor-Rebben i Pite skärgård så antar han till exempel att labyrinterna haft en apotropeisk funktion. Han skriver att avsikten med labyrinterna kan ha varit att beskydda sentida fiskare från inverkan från deras okända föregångare. Tja, visst kan det kanske ha gått till så, men detta är en så lös spekulation, utan tillstymmelse till indiciestöd, att den blir närmast meningslös.

Ett annat exempel: Westerdahl uppmärksammar den kända etruskiska keramikkannan från Tragliatella som avbildar en procession av nakna krigare med spjut och sköldar samt ett par märkliga ryttare och en labyrintfigur. Intill labyrinten finns två älskande par. En vanlig tolkning av dessa bilder är att det rör sig om någon form av fruktbarhetsriter. Det tror jag också. Men Westerdahl tolkar labyrinten och de älskande paren apotropeiskt. Han menar att samlagsscenerna skulle dra till sig blicken från det onda ögat. Vem kan motbevisa det? Men hur troligt är det?

Men även jag tror att skyddsmagi nog varit ett viktigt inslag i användningen av kustlabyrinter, kanske det dominerande motivet för att bygga dem vid säsongsfiskeplatser.

Westerdahl går dock längre. Han pläderar för att den stora fara som man ville skydda sig mot genom att bygga labyrinter har varit döda människor, som inte hamnat i vigd jord och som därför hemsökt de levande som gengångare. Labyrinterna var alltså till för att skydda de levande för de döda. På många små öar där det finns labyrinter visar han att det finns små rösen som kan ha kastats upp över inlandflutna döda. Detta är en spännande förklaring och föreställningarna om gengångare är något som Westerdahl forskat en hel del om. Och hade det funnits en enda liten skärva av folklig tradition som bekräftade att labyrinternas uppgift varit att skydda mot gengångare, så vore det lättare att dras med. Men allt är vad jag kan förstå lärd spekulation baserad på labyrinternas lägen vid havet, med understöd av dokumentation om kustbefolkningens allmänna rädsla för gengångare.

Westerdahl har förstås förutsett den sistnämnda invändningen och han försöker ta udden ur den genom påståendet ”att det inte finns några kända muntliga uppgifter om gengångartro […] beror på magins hemliga och eteriska karaktär”. Frånvaron av uppteckningar om detta beror alltså på att magin förlorade sin kraft om man berättade om den. Något ligger det väl i detta, men jag tror man bör vara försiktig med att bygga teorier på frånvaron av belägg.

En labyrint i Sverige (Fröjel på Gotland) ligger på en kyrkogård och några andra ligger vid kyrkor strax utanför kyrkogårdsmuren. Även detta samband vill Westerdahl förklara med rädsla för gengångare. Min enkla invändning mot detta är bara att om man behövde labyrinter för att även skydda sig mot gengån-

när kom labyrinterna till norden ? 47

gare från kyrkogårdar, alltså från döda som vilade i vigd jord, så kunde man vänta sig att hitta labyrinter vid hundratals kyrkor i Norden. Man kan också tycka att de kustbönder som oroade sig för gengångare på fiskeskären skulle vara de som även byggde labyrinter vid sina kyrkor, men det finns inget geografiskt samband mellan kustlabyrinterna och labyrinterna vid kyrkogårdar.

Westerdahl uppmärksammar också ett tänkbart samband mellan labyrinter och avrättningsplatser, som han förklarar med att labyrinterna gav skydd mot de avrättades gengångare. Jag är rädd att uppslaget kommit från mig, i en uppsats som publicerades 1977. Men jag har för länge sedan tappat tron på detta tankespår eftersom mönstret var så sprött, det omfattade bara några få exempel som dessutom alla kan ifrågasättas.

I nordiska kyrkor finner man omkring 30 målade eller ristade labyrinter. Westerdahl har säkert rätt i att de flesta, kanske nästan alla, kan hänföras till 1400-talet, det vill säga en tid då många av kustlabyrinterna tycks ha anlagts. Men bara i Finlands svenskbygder kan man ana ett geografiskt samband mellan dessa kyrkor och kustlabyrinter. Mer än hälften av dem finns i Danmark och på Gotland.

Westerdahl menar att många av labyrintbilderna i kyrkor nog haft ett apotropeiskt syfte. Det misstänker jag också. I några fall är det rätt uppenbart. Maria Swärd har i en uppsats om labyrintbilder i tre svenska kyrkor kommit fram till samma slutsats. Men därifrån är steget långt till att leverera en generell förklaring.

Slutsteget i Westerdahls teoribygge är idén att labyrinterna nått Norden genom förmedling av den katolska kyrkan och att detta skett först under medeltiden. Han medger själv att det blir rätt spekulativt.

De väl dokumenterade lekarna i jungfrudanser ser han som en sentida omtolkning av något helt annat. Jungfrun som framskymtar i begreppet jungfrudanser är en omskrivning för döden. Havet som en symbol för döden i allmänhet har uppfattats som kvinnligt. De sjöjungfrur som avbildats tillsammans med labyrinter i några kyrkor i Finland passar in i detta mönster. En sammansmältning bör ha skett av folkliga föreställningar om sjöjungfrun och om jungfru Maria. Sambandet mellan labyrinter och Maria förklarar att hennes namn förekommer tillsammans med labyrintbilder i Hesselagers kyrka på Fyn och på en kyrkklocka från Horred i Västergötland.

Den äldsta säkert daterade labyrintbilden finns på en liten lertavla från omkring 1200 f Kr. Den hittades i ett arkiv av lertavlor i palatset i Pylos på Peloponnesos. På ena sidan finns en perfekt labyrintfigur, på andra sidan text av typen Linear B. Avritning av John Kraft.

48

när kom labyrinterna till norden ?

Inlandslabyrinterna i Mälardalen ligger alla i utpräglade höjdlägen, på krönen av rullstensåsar i det för övrigt mycket flacka landskapet. Närliggande koncentrationer och upprepningar av kultiska ortnamn tyder på att dessa fyra labyrinter legat i hjärtat av var sitt gammalt hövdingadöme. Tre av de fyra labyrinterna har legat vid betydande gravfält. Karta av John Kraft. Det mesta av detta har jag svårt att tro på.

Westerdahl slår fast att alla stenlabyrinter i Norden är antingen medeltida eller senare, men aldrig förhistoriska. Han fäster stor vikt vid att man inte hittat några labyrintbilder i Norden, på föremål eller hällristningar, som kan knytas till förhistorisk tid. De många inlandslabyrinterna vid gravfält förklarar han i en artikel i Populär Arkeologi 2013 med att labyrinterna byggts som skydd mot gengångare från gravfälten. I boken (2016) tycks han lägga större vikt vid det praktiska motivet att man kunde ta sten från gravarna för att bygga labyrinter.

Jag är helt främmande för Westerdahls idé att de första labyrinterna förts in Sverige först under medeltiden och att det skett genom kyrkans förmedling. Varifrån skulle de då ha kommit?

Under 1100-talet och 1200-talet var labyrinter populära på kontinenten, framför allt i Frankrike där några av de mest kända katedralerna hade stora golvlabyrinter. Men de har helt annorlunda planlösningar (Chartrestyp med variationer) än den klassiska planlösningens varianter som dominerar totalt i Norden. Enkla avbildningar av den klassiska typen förekommer i några kyrkor söderut men de är ovanliga. Om de nordiska labyrinterna importerats från kontinenten skulle man föreställa sig att de varit vanliga i trakterna kring Bremen och Hamburg som länge dominerade Norden på det andliga planet. Men där finns inga kända labyrinter, varken i kyrkor eller utomhus på marken.

De nordiska labyrintbilderna på kyrkväggar (mest inomhus men i några fall utomhus) utgör en isolerad grupp som bara i ett enda fall (Grinstads kyrka) avslöjar inflytande från kontinenten. Däremot finns åtskilliga ledtrådar som tyder på anknytning till lokal folkkonst och folktro.

Anmärkningsvärt lite i det nordiska traditionsmaterialet tyder på kristna influenser från kontinenten. I medeltida manuskript, främst från Frankrike och dess närmaste grannar, framgår rätt tydligt att labyrintmotivet lånats från Theseussagan som använts till andliga metaforer. Där finns till exempel ofta bilder av Minotaurus. Kristus kan nog i flera fall identifieras med sagans hjälte Theseus. Om vi i Norden hade fått in labyrintmotivet från kontinenten under medeltiden

när kom labyrinterna till norden ?

borde det därför finnas gott om anspelningar på Theseussagan och man borde ha hittat exempel på att labyrinter kallats för labyrinter. Men ingenstans i Norden finns några belägg för att gemene man känt till begreppet labyrint. Vanligt folk kallade labyrinterna för trojeborgar, jungrudanser osv. De hade nog blivit konsternerade om de hört moderna arkeologer beskriva de välkända figurerna som ”labyrinter”.

Mycket talar alltså emot hypotesen att kyrkan fört in labyrintmotivet i Norden under medeltiden. Och jag vill hävda att en rad indicier talar för att labyrinterna kommit hit redan i förhistorisk tid. Westerdahl har en viktig poäng när han framhåller att det inte finns några kända förhistoriska avbildningar av labyrinter i Norden. Men frånvaron av förhistoriska bilder bevisar inget.

För det första har jag svårt att tro att den klassiska labyrintfiguren, som var väl känd i hela medelhavsvärlden från åtminstone 1200-talet före Kristus och framåt skulle ha gjort halt i söder och först nått Norden med en fördröjning på mer än 2000 år. Vilken annan kulturspridning har följt ett så nyckfullt mönster?

För det andra har Westerdahl inte på ett övertygande sätt kunnat förklara inlandslabyrinternas lokaliseringsmönster. Jag tror han kan ha rätt i att några labyrinter byggts intill gravrösen därför att det varit bekvämt att ta sten därifrån. Men långt ifrån alla labyrinter vid gravar kan ges en sådan förklaring.

I en artikel i Populär Arkeologi 2013 (nr 3) hävdade Westerdahl att labyrinterna vid förhistoriska gravfält byggts vid dessa gravar därför att man betraktade de där begravna som ”garanterat osaliga”. Labyrinterna tjänade alltså som en kristen befolknings skydd mot gengångare från förhistorisk tid. Jag genmälde (Populär Arkeologi, nr 1, 2014) att det i Mälardalen finns 6 735 kända gravfält från yngre järnåldern. Om hypotesen skulle stämma borde det därför krylla av labyrinter vid Mälardalens många gravfält. Men det gör det inte, där finns bara tre labyrinter som legat vid förhistoriska gravfält.

I Mälardalen har man uppenbarligen sökt höjdlägen för labyrinterna. Fyra labyrinter är kända mellan Västerås och Roslagen (Tibble i Badelunda, Enköping, Rösa ring och EkeboSmedby). De ligger alla på åskrön, fördelade så att varje rullstensås fått en labyrint. Och i dessa trakter finns inga andra labyrinter. Det är ett lokaliseringsmönster som omöjligen kan vara slumpmässigt, uppenbarligen har samma idé styrt lokaliseringen av alla fyra labyrinterna, förmodligen är de från ungefär samma tid. En av de fyra labyrinterna (vid Enköping) har av allt att döma inte legat vid något gravfält, så där bortfaller gengångarmotivet. Varför skulle medeltidens människor som kan ha fruktat gengångare i förhistoriska gravfält ha anlagt labyrinter enbart i höjdlägen och bara vid tre av Mälardalens 6 735 gravfält?

I den nu föreliggande boken betonar Westerdahl i stället ett mer praktiskt motiv för att bygga medeltida labyrinter intill förhistoriska gravfält, nämligen att det har varit bekvämt att ta sten från gravarna för att bygga

49

50

när kom labyrinterna till norden ?

labyrinterna. Men den förklaringen håller inte i Mälardalen eftersom labyrinten i Enköping inte tycks ha legat vid ett gravfält och labyrinten i Tibble har legat vid ett gravfält som inte ha haft några rösen med ytligt synliga stenar. Tibblelabyrinten har legat vid ett numera försvunnet gravfält där Richard Dybeck på 1800-talet såg många små gravhögar. Bara en av gravarna har undersökts sakkunnigt och den gav fynd som pekar på förromersk järnålder, alltså ett urnegravfält sannolikt utan stenanhopningar.

Labyrinten vid Ekebo-Smedby har legat på ett åskrön som vara så fattigt på stenar att när man vid sekelskiftet skulle anlägga ett gränsröse där, så tog man stenar till detta från labyrinten som alltså på det sättet försvann. Gravarna i de intilliggande gravfälten, som totalundersökts, låg på de omgivande sluttningarna av åsen. Labyrinten låg alltså ensam på det flacka åskrönet med gravarna grupperade på de omgivande sluttningarna. Detta talar för att labyrinten kommit först på plats och att gravarna dragits till platsen efteråt. Några av de utgrävda gravarna har daterats till bronsåldern medan andra var yngre.

Bara i Rösa ring verkar Westerdahls hypotes kunna stämma. Där finns nära labyrinten flera stora rösen av bronsålderstyp, där man med lätthet kan ha hämtat stenar. Men en träff av fyra möjliga är inget övertygande resultat.

Det hör till saken att dessa fyra labyrinter, i utpräglade höjdlägen, ligger i hjärtat av var sin gammal forntidsbygd med intressanta grupper av teofora ortnamn där gudar som Ull, Njärd och Härn ingår. Jag misstänker därför att dessa labyrinter tjänat som centralt belägna kultplatser i var sitt gammalt hövdingadöme. Vid Rösa ring finns för övrigt tydliga spår av en nord-sydlig, 540 meter lång, spikrak vägbana, sannolikt en förhistorisk processionsväg.

Många andra tänkbara inlandslabyrinter är svårare att bedöma. Men i Mälardalen är bilden rätt tydlig, där kan varken stentäkt eller tron på gengångare förklara labyrinternas uppkomst. I stället pekar spåren bakåt till förhistorisk tid.

Eftersom jag är övertygad om att de första labyrinterna kommit till Norden redan i förhistorisk tid har jag också försökt skissa en idé om vad de då använts till. Min gissning är att de varit arenor för fruktbarhetsriter om vårarna. I labyrinten har man då uppfört ett årstidsdrama vars grunddrag levt vidare i de folkliga lekar som förekommit in i sen tid, med en flicka som skulle hämtas ut ur labyrinten. Man kan invända att detta är spekulativt. Och jag har aldrig hävdat att en sådan hypotes kan bevisas. Lika lite som Westerdahl kan bevisa att jungfrun i labyrinten skulle vara jungfru Maria som blandats ihop med folkliga föreställningar om sjöjungfrur och havets faror.

Sedan 1970-talet har Christer Westerdahl och jag forskat och funderat kring labyrinterna. Men våra slutsatser har inte konvergerat, snarare tvärtom. Det säger något om detta mycket speciella ämnesområde, där mycket ännu förblir oklart. De märkliga figurerna sätter lätt igång betraktarens fantasi, men de släp-

när kom labyrinterna till norden ?

per inte till sina hemligheter. Detta är frustrerande. Samtidigt betyder det att de gåtfulla stenfigurerna fortsätter att fascinera.

Kanske säger vår debatt också något om oss som debatterar. Vi hade båda kunnat nöja oss med det som kan fastslås rätt säkert. Men vi har inte stannat vid det utan har försökt nå längre, till teorier som lägger det mesta på plats, trots att materialet är dunkelt och svårbemästrat. Att våra åsikter går isär, beror nog till stor del på att vi har samma otåliga ambition att få allt förklarat.

51