Mikael Herrgård

60

fortsatt dokumentation i österbotten

Fortsatt dokumentation i Österbotten

MIKAEL HERRGÅRD

Seminariet Labyrinter/Jungfrudanser i Norr i Vasa hösten 2016 inspirerade några lokala forskare till att söka fördjupad kunskap om befintliga österbottniska jungfrudanser (labyrinter). Här följer en, ”efter seminariet”-rapport.

Jag använder genomgående benämningen jungfrudans eftersom termen helt används av lokalbefolkningen, labyrint används nästan inte alls.

I östra Närpes finns tre kända jungfrudanser i ovanligt läge, cirka 15–18 kilometer från kusten. Alla tre ligger längs den gamla kyrkvägsrutten som gick genom väglöst land från inlandets finska trakter till Närpes kyrka. Längst i öster på Mattberget, väster om den obanade kyrkvägen (numera skogsvägen) har två jungfrudanser anlagts nära varandra. Den ena (norra) är svårt skadad av moderna fordon som färdats längs vägen. Den andra täcks av mossa och ris men stensträngarna framträder nödtorftigt när man tittar noga efter. Öster om vägen återfinns en åtta-armad kompassros.

Några kilometer närmare kusten i Svartliden ligger den tredje jungfrudansen (Lassander i fornminnesregistret) helt intakt och synlig under ett tjockt mosstäcke.

Fyndlokalen ligger i en skogsholme där det tidigare ska ha funnits en liten stuga. Holmen finns inom ett stort fornlämningskomplex med gravrösen från bronsålder till järnålder. En bit från jungfrudansen syns något som liknar en rösbotten – härifrån kan stenarna ha tagits till jungfrudansen. Några röda sandstenar är kvarlämnade i grunden.

Med nya insikter i bagaget från seminariet i Vasa besökte Närpesborna Per Lytz och Charlie Nyberg fyndlokalerna på nytt senhösten 2016 för att skaffa sig en ordentlig självsyn från de mytomspunna platserna. Lytz och Nyberg är väl förtrogna med metalldetektor och beslöt sig för att testa anläggningen i Svartliden.

Till sin, och andras, stora förvåning fann de myntoffer under mittstenen. De ännu inte undersökta mynten är av allt att döma av olika ålder. Även de båda andra jungfrudanserna vid Mattberget gav detektorutslag.

I samband med det här kunde Håkan Gullmets skriftligen berätta om att han som 12–14 åring, tillsammans med andra pojkar, besökt Svartliden 1942–1944 och funnit mynt i ett näverhölje under centrumstenen. De fann även mynt vid Mattberget.

Inga andra sakkännare tycks idag känna till den här formen av myntoffer. Återupptäckten är verkligen uppseendeväckande intressant. Olika offertraditioner följer hela människosläktets utveckling och även denna, hittills okända, variants rötter kan förmodligen sökas långt bakåt i tiden.

Men fyndhistoriken skulle utökas och bli mycket bättre.

Landskapsarkeolog Pentti Risla kallades till Svartliden och Mattberget. Naturen vid Mattberget är fin med jämn terräng och välskött skog. Även om den ena jungfrudansen skadats är skogsvägen, som löper genom fyndkomplexet, inte sönderkörd utan ger ett intryck av gammal obanad färdväg.

De nästan osynliga stensträngarna i jungfrudansen kräver full koncentration av vandraren, som av praktiska skäl mest har ögonkontakt med marken, stenarna ligger liksom inte där de borde ligga naturligt.

För att se hela fyndsammanhanget måste dock allt visuellt avvikande granskas. Risla observerade en avbruten tallstam nära intill och

fortsatt dokumentation i österbotten 61

Över Mattberget i östra Närpes gick den obanade kyrkvägen från inlandets finska trakter till Närpes kyrka. Per Lytz synar karsikko-trädet (korstall) som Pentti Risla observerade hösten 2016. Stubben är full med inristade tecken – och en inslagen spik! På det lilla området intill kyrkvägen finns två jungfrudanser (med myntfynd), en åtta-armad kompass samt det nya karsikko-fyndet. Till fyndhistoriken kan ännu läggas en uppgift från 1674 om myntoffer i ett röse (jättekast?)! Avståndet till kusten är aderton kilometer. Foto: Mikael Herrgård.

62

fortsatt dokumentation i österbotten

Per Lytz vandrar längs kyrkvägssträckningen och passerar platsen för den norra, svårt skadade, jungfrudansen. Mittemot, på andra sidan vägen, har kompassen klarat sig relativt oskadad. Söderut, hundra meter bakom Lytz, ligger den andra jungfrudansen överväxt – tillsammans med karsikko-stubben. En modern rå går i samma riktning som vägen. Foto: Mikael Herrgård. efter sedvanlig nyfiken granskning avslöjades en ny sensation. Stammens torrved var full med inristningar! För yrkesmannen var tolkningen genast klar – ett karsikkopuu. En formell översättning bör bli ”kvisthugget träd”, på denna plats i betydelse minnes- eller vårdträd. Karsikko-traditionen är känd från sydöstra Finland och Savolax men dokumentation verkar saknas från våra trakter! I sydöstra Finland och Estland kallades motsvarande träd ristipuu (korsträd).

Karsikko (korstall)-stubben i Närpes uppvisar en mångfald av inristningar; bokstäver, siffror, symboler, streck, bomärken (?) och en spik! Enligt forskaren Janne Vilkuna var avsikten med seden att skapa en gräns, eller ett magiskt hinder, för att den avlidne inte skulle gå igen. I trädet ristades ett kors, likets initialer och dödsdatum.

Till fyndsammanhanget kan även fogas en uppgift om ett möjligt jättekast, det vill säga, en plats där man kastade sten, kvistar och dylikt som ett slags offer. Närpesprästen Elias Petri Holmius rapporterade 1674 till Antikvitetskollegiet i Sverige om myntoffer; ”vid vägen till östermarksby finns ock ett kummel gropot mitt uti, där Pastor, när han en gång var där uppe, såg ligga sex koppar halvören, vilka offervis var lagda av fåfängt folk.” Ett kummel med grop för tanken till ett gravröse från bronsåldern. Möjligen har ett sådant röse använts för offer – en tradition som senare överflyttats till jungfrudanserna? Syftet med offrande på just Mattberget är dock oklar. Att platsen förr var känd visar Samuli Paulaharjus rapport i tidskriften Kotiseutu 1910 om en jungfrudans vid Mattberget (karsikko ej nämnd).

Många olika offerkast är kända i Sverige, en del fanns som skydd mot gengångare. I Österbotten är uppgifterna om offerkast få. Jacob Tegengren skriver 1921 om offertraditioner i Vörå, bland annat nämns en offersten med ränna; ”i vilken vallherdarna plägat nedlägga gröna kvistar för att ej förlora sina kor och för att vinna krafter för den långa vandringen mellan betesmarken och hemmet.”

Fyndplatsen vid Mattberget finns halvvägs på ett ställe där kyrk- och likfärderna gick fram genom skogen mellan Östermark (Teuva) centrum och Närpes kyrka. Enligt känd dokumentation gjordes karsikko-trädet vanligen där liktåget vilade, halvvägs till kyrkan och kan förmodligen även ses som gränsmärke. Seden som fick många former är också omskriven i Sverige, bland annat nämnd av Linné 1734. Traditionen är inte känd av ortodoxa kareler eller ryssar, utan härstammar

fortsatt dokumentation i österbotten 63

tydligen från romerskt-katolskt område efter Nöteborgsfreden 1323 (Vilkuna). En, till synes, relativt ung tradition men troligen i grunden ändå gammal och internationell.

I Närpesträdet finns även – helt enligt ”regelboken” – en inslagen spik! Enligt folktron överfördes, exempelvis, tandvärk till trädet genom att slå in en spik (Kåre Pihlström). En ”kistspik” kunde också slås in.

Jungfrudans vid Svartliden i östra Närpes. Platsen är en skogsholme, omgiven av odlingar, cirka 15 kilometer från kusten. Omgivningen innehåller ett stort fyndkomplex med gravrösen från järnålder till bronsålder. I närheten gick också den gamla kyrkvägsrutten inifrån landet till Närpes kyrka. Hösten 2016 fann Per Lytz och Charlie Nyberg mynt(offer) under mittstenen av jungfrudansen. På 1940-talet gjorde även Håkan Gullmets myntfynd i ett näverhölje. Maj-Britt Herrgård lyser upp anläggningen i höstmörkret. Foto: Mikael Herrgård.

Skapades karsikko/korstall-seden ursprugligen i avvärjande syfte (apotropeiskt) för att mota gengångare? Den stora frågan infinner sig automatiskt – vilket var, i så fall, sambandet mellan det magiska trädet och Mattbergs-jungfrudanserna? I vilket primärt syfte skapades dessa? Förutom myntoffret är de överväxta stensträngarna stumma och symbolerna på trädet kan inte heller i nuläget tolkas för att ge svar på i vilken form Mattbergets kult egentligen utövades.

Fyndsammanhanget ter sig onekligen komplext; jungfrudanser med myntoffer, kompass, ett offerkast och trädet med alla sina tecken. Allt tyder dock på att Mattberget i äldre tider var en viktig samlingsplats i ett gränsområde, troligen med olika rituella kulthandlingar. Det här stöder också Holmius rapport till Anikvitetskollegiet.

En viktig sak bör noteras.

Den avvärjande karsikko-seden mot gengångare hölls inte hemlig utan tycks ha varit

64

fortsatt dokumentation i österbotten

helt offentlig och finns dokumenterad genom många berättelser.

Det här står i motsats till Christer Westerdahls teori om labyrinter i maritim miljö; som han anser gjorts i avvärjande syfte mot gengångare – men att detta hölls hemligt på grund av temats känsliga karaktär. Många omkom i det farliga havet och folktron på det övernaturligas betydelse var mycket stark.

Den befintliga dokumentationen antyder att myntoffer i östra Närpes jungfrudanser – likväl som jättekast – inte hölls hemlig. Från den österbottniska kustens maritima miljö har tillsvidare inga andra myntfynd från jungfrudanser rapporterats.

För Björkö-Valsörarna som ligger ytterst mot havet i Korsholm är sambandet jungfrudansgengångare helt obekant bland Björkös erfarna hembygdsforskare. Även ur den hemligaste hemlighet brukar något sippra ut. Säkra kombinationer gravplats-labyrint har inte kunnat påvisas, förutom på Storskär i Malax med sin kända begravningsplats. Det bör dock påpekas att undersökningar helt saknas av skärgårdens många rösen. Troligen finns det gravplatser bland dem. En del rösen ligger också i jungfrudansmiljöer, men på Kyrkogårdsskär utanför Petsmo (Korsholm) finns till exempel ingen känd jungfrudans.

Frågan, när och i vilket syfte jungfrudanserna ursprungligen byggts längs skogs-kyrkvägen i Närpes måste lämnas öppen. Antagligen får vi aldrig reda på det gamla scenariot men våra förfäder har ändå, utmanande, lämnat så många ledtrådar att vi nästan har skyldighet att söka det historiska sammanhanget – detalj för detalj i en lång process.

Själv hade jag förmånen att fotodokumentera Närpes-jungfrudanserna i december 2016, samt karsikko-korstallen sommaren 2017.

Ännu några reflektioner om jungfrudanser och myntoffer.

Även Siri Hagback i Malax hämtade inspiration från seminariet och gick senhösten 2016 igenom många dokument och handlingar med avsikt att hitta nya intressanta detaljer om jungfrudanserna. En osignerad ”insändare” i Wasabladet från år 1865 handlade om Storskär och tilldrog sig extra uppmärksamhet. Skribenten är troligen Johan Reinhold Aspelin (1842–1915) vår första statsarkeolog, prästson från Malax. I artikeln nämns att gamla mynt hittats i anslutning till det största röset på Storskärets (Kirkegardzskär på 1500-talet) inhägnade begravningsplats. Idag finns en modern sparbössa vid gravgårdsmuren. Det rör sig givetvis om gamla offertraditioner, längs hela kusten finns ”offerkyrkor” dokumenterade. Nära mot söder ligger den ”åldriga jungfrudansen”.

Skribenten nämner också att myntfynd gjordes när de sista resterna av grunden avlägsnades (1835) från Mussor (Mustasaari) första kyrka på Kapellbacken. I texten beklagas ”att den swenska kulturens i södra Österbottens troligen äldsta historiska minne, tanklöst förstördes”. Även om daterande bevis saknas pekar många omständigheter på att kyrkan restes redan på 1200-talet.

fortsatt dokumentation i österbotten 65

Jungfrudansen på Domarkobban i Sideby är ordentligt byggd på jämn sandmark. Stenarna är välplacerade, nergrävda och rubbas inte lätt. Anmärkningsvärt är att samma, lite ovanliga, labyrintmönster också finns i jungfrudansen som ligger intill begravningsplatsen på Storskär – 122 kilometer nordväst om Domarkobban! Troligen är kobbans anläggning på 2,5-meters nivå en kopia av Storskärets uppenbart äldre jungfrudans.

Domarkobban ligger lågt vid västerhavet strax utanför Kilhamn som var centrum för Sidebys rika skeppsbyggar- och segelsjöfartshistoria under 1800-talet. Otaliga sjöfarare har färdats förbi och säkerligen inspirerats av det fina läget.

Sommaren 2011 frilades anläggningen från växlighet av Anders Storteir och Kurt Gullberg, resultatet granskas tillsammans med Leif Sjöström (vänster). Foto: Mikael Herrgård.

66

fortsatt dokumentation i österbotten

Storskärets krön innehåller en sällsynt fin helhet med begravningsplats, tomtningar och jungfrudans röslagd 1904 av Artturi Lönnbom. Krönet ligger högt på 10–12,5 meters nivå över havet och lämningarna ger visst ett ålderdomligt intryck. Nivån kan inte datera labyrint och gravplats, men tomtningarna i östsluttningen bör nog av strategiska skäl, sedvanligt ha anlagts nära vattnet. De kan alltså teoretiskt vara från sen järnålder eller ännu äldre.

På Storskär, som ligger i yttersta havsbandet 40 kilometer utanför Malax, har mycket folk länge vistats. Överallt på skäret finns många skiftande fornminnen, bland annat flera jungfrudanser.

Siri Hagback gjorde ännu en intressant iakttagelse, nämligen: Storskärets och Domarkobbans (Sideby) jungfrudanser har identiska mönster – ett speciellt mönster som avviker lite från den vanliga korsformen! Detta har jag själv inte lagt märke till på egna bilder eftersom de båda är fotograferade med olika perspektiv. Domarkobban som ligger på låg nivå är troligen en kopia av den uppenbart äldre på Storskär!

I dokumentet som Hagback fann i sin ägo framgår att P.-O. Berglund gjorde en detaljerad avritning av Domarkobbans jungfrudans i juli 1967. Det finns även en notering om att den troligen restaurerats fel ”på 1940–1950-talet”. Det här har sedan överstrukits och antecknats ”Riktig från början”, samt ”Identisk med Storskärslabyrinten”. Det finns även en ritning av Storskärs-jungfrudansen gjord av Axel O. Heikel 1904 som bekräftar detta. Vid noggrann granskning syns det även på min egen Storskärsbild att mönstret är likadant som på Domarkobbans jungfrudans.

Och dokumentationen fortsätter.

Med tack till Per Lytz, Charlie Nyberg och Siri Hagback för material som de välvilligt delat med sig av.