Meta Sahlström

52

folktro och myter om jungfrudanser

Folktro och myter om jungfrudanser

META SAHLSTRÖM (1951–2018)

Samtidigt som vi får förmoda att begreppen folktro och myter om jungfrudanser åldersmässigt är samtida med tillkomsten av de stenlabyrinter som vi kallar jungfrudanser, kan vi konstatera att forskningen på området är mycket knapp. Forskningen har fokuserats på åldersbestämningen av labyrinterna och olika metoder för fastställande av den, vilket är en naturlig utgångspunkt. Nu när frågorna och teorierna om åldersbestämningen har fått sina spännande och ovedersägliga svar, återstår bland annat det folkloristiska forskningsinslaget i ämnet.

Det innefattar studier i den kulturella begreppsvärld som under seklernas lopp skiftat i uttryck beroende på samtida kontext. Trots olika förändringar i status, finns dock en gemensam grundstruktur, vilken i korthet bör få sin redogörelse.

Folktro och myter som begrepp Folktro kan betecknas som ett samlingsnamn på folkliga trosuppfattningar som fungerar som en form av regelverk för att göra både omvärlden och det egna livet mer förståeligt för en population inom ett visst område. Med andra ord behöver sådant som man upplever att man inte riktigt kan förstå eller omfatta få en godtagbar förklaring, för att den värld man lever i skall kunna uppfattas som realistisk och trovärdig.

Det man söker efter är en klarläggande orsak som till sin karaktär till exempel kan vara praktisk, magisk eller symbolisk. Det är inte fråga om något statiskt, etablerat trosbegrepp som lever ett eget isolerat liv. Den äldre folktron som möter oss i olika konstellationer är till sin karaktär formbar och föränderlig – precis som nutidens traditioner och värderingar.

Ofta innehåller folktro komponenter som bygger vidare på äldre, kända, föreställningar om tingens väsen, föreställningar där olika magiska och andliga värderingar spelar en mer eller mindre uttalad roll. Det gör att den lättare kan förankras i tid, rum och miljö.

folktro och myter om jungfrudanser 53

Samtidigt tillförs en dimension som inte alltid behöver utredas, förklaras eller förstås och som därmed också blir lättare att acceptera. Strukturen är bekant och trygg för flertalet.

En del trosuppfattningar är uppbyggda enligt kända traditionsmönster, medan andra är nykomlingar som trots det uppfyller kraven på trovärdighet – på grund av att de upplevs som relevanta.

Man brukar dela in folktro i genrer som skrock, vidskepelse och sagor. Inom det vi kallar skrock, är det vanligt att man genom ett visst beteende tror sig kunna påverka till exempel väder och vind, tur och otur eller seger och nederlag.

Vi möter den här formen av folktro historiskt särskilt inom sjöfart, jakt, fiske och jordbruk. Det är näringar som är sårbara genom att de är beroende av tjänlig väderlek och helst bör kunna uppehålla en kontinuitet – man är alltså inte intresserad av oförutsedda händelser som kan skapa problem eller otur. Och här börjar vi närma oss det forskningsområde där folktron möter jungfrudanserna.

Genrer som vidskepelse och skrock är exempel på folktro som återfinns också utanför de maritima näringar som kan förknippas med jungfrudanser. Genren hade och har sin givna plats också i vardagslivet.

Ibland är vi benägna att klassificera vidskepelse och skrock som fenomen endast förekommande i äldre tiders kulturmönster, med få eller försumbara paralleller i vår egen upplysta tid. Men trots att uttryckssätt och innehåll i modern tid varierar, så kvarstår folktrons grundläggande element i form av

Intakt jungfrudans och stort röse vid norra hamnens klapperstensfält på Grytskär i Närpes. Stenfältet som höjer sig tio meter över havet ligger 200 meter in på holmen i oländig, blockig terräng. Krönet domineras helt av jungfrudansen, röset och en åtta-armad kompass. I bakgrunden betraktar Bertel Nygård och Hans Hästbacka årtalet 1808 lagt i stenfältets kant. Sägner berättar att gamla gravplatser också ska finnas på jämnare mark i närheten!

Södra hamnens stenfält pryds även av en jungfrudans och i närheten finns två stenugnar bevarade. Grytskär avskiljs från fastlandet med ett sund. Utanför skäret mot öppet hav ligger gamla fiskeläget Märigrund samt nedlagda sjöbevakningsstationen Gåshällan. Foto: Mikael Herrgård.

54

folktro och myter om jungfrudanser

gemensamma koder och budskap som hjälp för att tyda även vår nutida betydelseladdade omgivning. Det synsättet innebär att människan i grunden kanske inte har förändrats så mycket under seklernas gång. Vilket i sin tur kan vara väl så nyttigt att ha i åtanke när man undersöker kulturhistoriska fenomen och utvecklingslinjer.

Myter är muntligt traderade berättelser, de har alltså levt vidare utan hjälp av det skrivna ordet och tillsammans skapar de delar av en gemensam världsbild inom ett visst kulturområde. Med hjälp av myter förklaras till exempel världens eller olika naturfenomens tillkomst. Specifikt för myter i detta sammanhang är övernaturliga krafter. Myterna är ofta knutna till olika former av naturreligion, samtidigt som också många av nutidens religiösa system involverar något slag av övernaturliga händelseförlopp. Som exempel kan nämnas bibelns underverk, händelser i Kalevala och mer eller mindre övernaturliga ingredienser i asatron. Även förklaringen till det finska namnet för jungfrudans, jatulintarha, där förstavelsen närmast syftar på jättehägn hör till denna kategori. En nordfinsk myt är att det är jättar som har byggt labyrinterna. Historierna är övernaturliga, fantastiska och mytiska.

Jakten på trosföreställningar förknippade med jungfrudanser Hur går man då till väga för att ringa in folkliga trosföreställningar förknippade med jungfrudanserna? Tidsmässigt rör vi oss i det här fallet inom en axel som omspänner några hundra år bakåt från 2000-talet och det geografiska området är i huvudsak Kvarkens skärgård, med några undantag från södra Finland.

Oberoende av hur omfattande eller knapphändigt forskningsläget är måste vi gå till källorna i form av nedtecknad dokumentation, muntliga berättelser eller andra uttrycksmedel. Och här snubblar vi på den första stenen, vi får problem.

Tidigare forskning och litterära inlägg om våra jungfrudanser har i huvudsak fokuserats på frågan om ålder och utbredning i den geografiska miljön. Labyrinternas läge vid forna kustlandskap har visat på ett samband med den maritima miljön, vilket ger vid handen att det är fråga om skärgårdsbor, sjömän, fiskare eller andra sjöfarande som har svaret på hur det kommer sig att de har byggts och vad de har använts till och varför.

Den forskning som har gjorts är både omfattande och angelägen. Men upptäckningarna och källhänvisningar saknas ofta och förklaringar ges i form av begrepp som ”av tradition”, ”enligt folktron”, ”sen gammalt”, ”torde ha sin upprinnelse i”, ”skall ha skett”, och ”allmän uppfattning”. Denna mångfald av vaga och i sig otillräckliga källor ger vid handen att labyrinterna inte är primärt utforskade med tanke på historiska folkliga trosföreställningar eller myter.

Man vet inte riktigt om det är forskarens eller skriftställarens slutledning som avses, eller om det är det som tidigare kunde passera under beteckningen ”allmänt kulturellt gods”. Trots att det är otillräckligt är det i sig förståeligt. Med fokus inställt på framtagandet av arkeologiska fakta och labyrinternas utseen-

folktro och myter om jungfrudanser 55

Friluftsmuseet Brages jungfrudans i Vasa är sentida, gjord i pedagogiskt syfte för lättillgängligt musealt bruk. Modellen är en mindre kopia av Lilltbådans labyrint på Valsörarna. Stenarna är stadigt nergrävda i sanden, konstruktionen tål barnens upptäcksfärder i labyrintgångarna. Foto: Mikael Herrgård.

de, har den folkliga föreställningsvärlden fått vänta på sin tur. Det finns dock vissa undantag som jag återkommer till.

Ett led i sökandet efter källor i jakten på folktron kan förslagsvis bestå i okulär besiktning och genomgång av olika benämningar av labyrinterna. Okulär besiktning innebär observation genom synsinnet. Kanske olika varianter på utförandet eller namn på stensättningarna kan leda oss vidare till en viss aktivitet och därmed närmare folktrons uttryck.

Betraktandet av en jungfrudans kan ge en bild av möjlig fysisk aktivitet genom rörelser längs gångarna. Man kan också tänka sig en mental aktivitet i form av den centripetalkraft som leder fram till jungfrudansens mitt. Möjligheterna är många och erfarenheter av tidsaxelns kulturella kontext är avgörande.

Namnskicket kan delas in i tre större block, som delvis överlappar varandra. Vi möter benämningar som visar på aktivitet som jungfrudans, jungfrustig och ringdans. De namngivna platser som framgår ur benämningen av labyrinterna är orter som Trojeborg, Jerusalem, Jeriko och Viborg. Slutligen möter oss varelser eller väsen i form av jungfruring och häxring, båda omtalade i samband med jungfrudanser i den österbottniska skärgården.

Man kan utgå från att både labyrinternas utseende och namnskick har bidragit till folkliga trosuppfattningar om jungfrudansernas ”när, var, hur och varför”.

56

folktro och myter om jungfrudanser

Arkivaliska källor För att möjligen komma ut ur labyrinten vänder vi oss till insamlat material arkivmaterial. De uppteckningar som gjorts på basen av organiserad insamling angående folkkultur i våra finländska arkiv går ca 200 år tillbaka i tiden. Det betyder att vi landar på förra delen av 1800-talet. Längre tillbaka än så kommer vi tyvärr sällan.

De arkiv i Finland som primärt innehåller folkloristiskt material om det finlandssvenska kulturmönstret är Svenska litteratursällskapets arkiv i Helsingfors och Vasa och Folkloristiska samlingen vid Åbo Akademi i Åbo.

Under perioden 1984–1985 gjordes en insamling om jungfrudanser av folkloristerna i Åbo. Insamlingen var initierad av John Kraft och fick formen av en frågelista. Det kom in 54 svar av sagesmän spridda över Svenskfinland och meddelarna var födda mellan 1892 och 1938.

Det som efterlystes var frågor om vad man visste om labyrinterna, vad de kallades, varför de hade byggts, vem som hade använt dem, vad man hade hört andra berätta om dem och vilka egna minnen och tankar man hade.

En genomgång av svaren visar att endel sagesmän hade sprungit och lekt i dem som barn och att de då användes för nöjes skull. Men också ungdomar har använt dem. En man från Österbotten, född 1922, berättar så här: ”Jungfrudansen var en ungdomslek, där en flicka (jungfru) placerades i stenlabyrintens mitt och en gosse (yngling) skulle ta sig fram till henne genom alla villsamma labyrinter. Klarade han detta utan missöde, skulle han bära ut henne samma väg. Gick även detta bra, då var flickan hans. Allt detta skulle ske till sång och handklappning av det övriga sällskapet. Alltsammans skulle ske i hemlighet för föräldrar och äldre folk. Kanske var det synd att dansa. Kanske var det en den tidens sex-lek” (Åbo 1985).

Det han beskriver är ett ungdomsnöje där en jungfrudans passade bra in i bilden. Det är fråga om en erövringslek och ett tävlingsmoment, där den som var skicklig och stark fick ett pris. Det är nära till hands att namnet Jungfrudans tros härstamma från de här lekarna, vilket folktron också bekräftar. Man kan vara av olika åsikt om ursprunget, men åtminstone har namnet levt vidare med hjälp av lekarna.

Sagesmannen som svarade på Åbofrågelistan nämner inte något om magi eller övernaturliga upplevelser, utan konstaterar bara att det var ett ungdomsnöje, som skulle hemlighållas och att jungfrudansen var en samlingsplats under sommarkvällar för dem som fanns i närheten. Och vi kan ju idag tycka att det var lite synd att de hemlighöll sina upptåg och inte talade med sina föräldrar om dem – i så fall skulle vi kanske ha kunnat komma en generation längre bak i tiden – och kanske också ha sett någon form av utvecklingstendenser.

Det som den här sagesmannen uppger är en variant av de lekar som omnämns från andra håll i Finland och också från Sverige, där ungdomar har lekt på liknande sätt. Exemplen sträcker sig bakåt till 1870-talet.

I sin skrift ”The goddess in the labyrinth” redogör John Kraft för de olika varianterna

folktro och myter om jungfrudanser

och nämner i samma text väggmålningen över ingången till sakristian i Sibbo medeltida kyrka, där man kan se en figur som liknar en kvinnogestalt, i mitten av en labyrint. Kyrkan i södra Finland är byggd i mitten på 1400-talet och man utgår från att målningen är från samma tid.

Det finns flera olika tolkningar angående vem det är som står i labyrinten. Är det jungfru Maria? Är det Freja? Eller är det en symbol för någon eller något som tangerar människans levnadslopp och livsvandring?

Folktron säger att jungfrudansen är magisk, alltså övernaturlig. Och att den kännetecknar en rituell handling och är en ”forntida plats för riter”. Beaktande den maritima kopplingen är önskan om hjälp med att få förlig vind och tjänlig väderlek för sjöfarare, fiskare och skeppsbrutna ett starkt motiv.

En sagesman klär det oförklarliga i ord genom att konstatera: ”Labyrinterna är hemlighetsfulla skapelser. Inte ens ungdomen har veterligen rört dem”. (Åbo 1985).

Med det förmedlar han en uppfattning om att till och med ungdomar, som annars enligt hans mening, kan ställa till det på olika sätt, förknippar jungfrudanserna med något oförklarligt och att det därför är säkrast att låta stensättningarna vara och inte medvetet demolera dem, för man vet inte riktigt vad det skulle kunna innebära. Uttalandet är som ett skolexempel på en definition för skrock.

Vid det som tidigare hette Folkkultursarkivet (Svenska Litteratursällskapet) i Helsingfors har det inte samlats in material som specifikt belyser begreppet folktro och jungfrudanser. Men, som ofta är fallet i samband med intervjuer som handlar om kulturella yttringar i allmänhet, så har det vid några tillfällen råkat sig så att en intervju har kommit in på ett sidospår där det har blivit tal om jungfrudanser.

Intervjuerna är tre till antalet och alla utförda år 1970. De intervjuade är födda mellan 1882 och 1897. Två av intervjuerna berör Houtskär i Åbolands skärgård och det som berättas är att man känner till en jungfrudans som är ”rysligt gammal och fridlyst”. Folktron talar om att jungfrudansen skulle vara byggd av fiskare, som var ute och drog not.

Den tredje informanten är hemma från Södra Vallgrund utanför Vasa. Det är han som är född 1882.

Han berättar om att han hade lekt i jungfrudansen på Storskär i den österbottniska skärgården uatnför Vasa, då han var barn. Och av äldre personer hade han fått höra att den hade byggts av sjömän ”så länge de ännu orkade”. (Fka 1970). Uttrycket ”så länge de orkade” indikerar att sjömännen inte kunde ta sig bort från skäret och förstärker den folkliga trosuppfattningen om ett strandsatt följe.

Folktron om kopplingen mellan labyrinter och gravplatser kommer fram i hans fortsatta berättelse: ”Och då de hade lagt jungfrudansen så grävde de gropar åt sig själva, var och en. Och så gick de i groparna, då de kände att krafterna var slut. Och så lade de sig var och en i sina gropar. Och där blev de. Det är en lång tid tillbaka, så jag kan inte säga något årtal”, avslutar han sin berättelse med. (Fka 1970).

57

58

folktro och myter om jungfrudanser

Avritning av en kalkmålning i Sibbo medeltida 1400-talskyrka, föreställande en jungfrudans.

Varken den ovan nämnda berättaren eller övriga folkloristiska uppteckningar förklarar var groparna eller gravarna grävdes. Men det som döljer sig i hans berättelse är att jungfrudansen knappast byggdes för nöje och lek om byggarna uppbådade sina sista krafter för att lägga den. Om groparna grävdes i anslutning till jungfrudansen eller den begravningsplats som sedan senare delen av 1800-talet har funnits på ön är oklart. Tidsmässigt fastslås inte heller om det vid byggandet av jungfrudansen fanns någon begravningsplats eller inte.

Fanns här en uppfattning om att jungfrudansen fungerade som en ”rites de passage”, en övergångsrit som antingen hjälpte sjömännen bort från jordelivet eller hade som syfte att blidka deras öde? Båda varianterna kan knytas till folktro och myter.

Kalkmålningen i Sibbo kyrka Den intressanta kalkmålningen i Sibbo kyrka med varelsen i labyrintens mitt har i folktron bland annat tolkats som en pilgrimsvandring, där man till slut når målet i labyrintens mitt. Nämnas kan att det också förekommer kalkmålningar av labyrinter i andra kyrkor både i Finland och Sverige. Från kyrkans sida är det naturligt att utgå från förhoppningen att vandringen sker med hjälp av det kristna budskapet.

Det finns många exempel på förkristna bruk och sedvänjor som kyrkan i och med kristendomens införande ansåg sig vara illa tvungen att delvis ta över. Det behöver inte ha varit en total överföring av ett visst bruk, det kan mycket väl ha varit en mindre del av den folkliga traditionen, men det räckte. Kampen om själarna var hård.

Till sådana bruk som delvis övertogs hör till exempel inslag från en äldre festkalender och indelningen av året baserad på de olika solstånden. De gamla sederna kunde man inte helt bortse ifrån, utan de omformades och levde vidare i en annan skepnad. Det här var ett viktigt och genomtänkt drag från kyrkans sida – men det kan omkullkasta intentionerna och innebörden för oss, som senare försöker reda ut var olika element egentligen hör hemma.

Tanken på att 1400-tals människan lättare kunde acceptera kristendomens lagar och bestämmelser ifall jungfrudansen in-

folktro och myter om jungfrudanser 59

gick i kyrkorummets utsmyckning är således inget som överraskar. Det som däremot kan vara något av ett frågetecken är att man i ett kyrkorum som används för stora kyrkliga högtider tillåter församlingen att betrakta en rund labyrint. Enligt dåtida regelverk var nämligen det som gick runt eller upprepade en kringgående rörelse bannlyst under stora helger, till exempel under julen. Då skulle spinnrocken läggas åt sidan och kvarnen vara stängd. Arbetet skulle läggas åt sidan och ge plats för budskapet. Tankarna skulle koncentreras på det kristna budskapet och vardagliga göromål fick vänta. Men i Sibbo och andra kyrkor med utsmyckningar i form av labyrinter, kunde både ögonen och tankarna vandra runt i jungfrudansen under julpredikningarna. Det är nästan snudd på inkonsekvensens eftergift till en gäckande universalmagi.

Konklusion De folktroyttringar som påträffas i ovan nämnda nedteckningar och intervjuer i arkiven angående jungfrudanser, oberoende om det rör sig om aktiviteter inom målgrupperna sjömän, säljägare, fiskare eller andra utövare, följer uttrycksformer som människor använder för att markera det som är notabelt och viktigt i tillvaron. Det här är kännetecknande för folktron överlag, oberoende var på tidsaxeln man befinner sig.

Modernare tongångar, eller möjligen på nytt ibruktagna föreställningar är den folktro som vi möter i dagens tolkningar av labyrinten som en själens inre vandring mot kontemplation och insikt.

Även den är ett uttryck för människans symbios med naturen, trots att objektet inte är fångstmän eller skeppsbrutna sjömän, utan vandrarens privata och högst personliga uppfattning och förnimmelse av jungfrudansens kraft och påverkningsförmåga.

Källor:

Folkloristiska samlingarna. 1985. Åbo Akademi. Folkkultursarkivet. Svenska litteratursällskapet i

Finland. 1970. Tidskriften Skärgård, 2001, 2014. Åbo Akademi ”The goddess in the labyrinth”. John Kraft 1985.

Åbo Akademi.

Turistföreningens årsbok 1906. Helsingfors. Den lilla Järnstångens sandiga 5-meters krön pryds av en jungfrudans som upptäcktes på 1970-talet. Labyrinten frilades från täckande växtlighet – en del stenar har dock rubbats i något skede. Holmen finns på östra Mickelsörarna, spåren i marken avslöjar en omfattande sandtäkt. Sanden transporterades med skutor till fastlandet. Även fiskare bör ha besökt holmen. På nästan alla tillgängliga holmar hittas lämningar efter fångstmän. På lägre nivåer dominerar spåren efter fiskare, på högre höjder vittnar anläggningar i klapperstensfälten om säljägare. Foto: Mikael Herrgård.