Pentti Risla

10

stenlabyrinter – en vindlande väg

Stenlabyrinter – en vindlande väg

PENTTI RISLA

En del österbottniska kulturminnen ligger i den karga havsmiljön inom världsarvet Kvarkens skärgård som, tillsammans med Höga kusten, upptogs på Unescos världsarvslista 2006. Precis som i övriga Finland finns också på österbottniska slätter och skär talrika fornlämningar som minnen av tidiga bosättningar.

Stenlabyrinter förekommer i Finland såväl vid kusten som på öarna. På västkusten, från Åboland i söder till Österbotten i norr, finns fältlabyrinter som oberoende av utseende ofta kallas jungfrudanser. På finska kallas labyrinter allmänt jatulintarha (jättens hage). Benämningen jatuler härstammar från Torneåtrakten. Liksom på svenskspråkiga områden anses jättar ligga bakom märkliga, oförklarligt stora stenformationer. Jatuli-namnet är ett försök att förklara ursprung och mening av något man inte förstår och således är namnet inte ursprungligt.

Benämningen jungfrudans innefattar kanske en vink om användningen av de av sten radade labyrinterna - namngivningen beskriver det man har föreställt sig att utfördes på platsen. På de områden i Europa där fältlabyrinter förekommer finns en ganska enhetlig namnflora samt dans- och lektradition. Speciellt Troja är ett vida utbrett labyrintnamn i norra Europa och används i Finland på båda nationalspråken i olika varianter. Labyrintnamn förknippade med städer eller befästningar är bland annat Jeriko, Rundborg, Trojeborg och Viborg. Namn för labyrintlekar är många, t.ex. Sankt Peters lek och Laiskan Jaakon riitinki (lat mans ringar) och de som kopplas till den heliga staden Jerusalem.

Labyrinterna med sina runda och tilltalande former har alltid väckt stort intresse bland allmänheten och stimulerat fantasin. Enligt folktraditionen nämns förutom jättar också präster, sjömän och ryssar som labyrintbyggare, men det förklarar varken traditionens ursprung eller syfte.

stenlabyrinter – en vindlande väg

Tryggt gångsystem med hjälp av ett kors Lars-Ivar Ringbom påpekar att den kretensisk-mykenska spiralornamentiken ritades med ett snöre runt en stav fäst i mönstrets centrum. Snörpassaren ersattes med den geometriska stilens vinkelpassare.

Den klassiska labyrinten bygger på en grundfigur som är korsformad och i vars mitt ingången finns. Man kan inte gå vilse i den korslagda labyrinten eftersom den leder vandraren genom gångarna till centrum. Planritningen för korslagda labyrinter är urgammal och de österbottniska labyrinterna med radade stenar följer närmast denna antika figur.

Johan Reinhold Aspelin, prästsonen från Malax som sedermera blev den finska arkeologins ”fader”, nämner år 1877 en lek; att rita labyrint. Först ritar man ett likarmat kors och sedan en vinkel i varje vrå av korset, en punkt i varje vinkel och därefter förbinds ändpunkterna. På detta sätt byggs en labyrintfigur med sju varv om man inte räknar med korset. Genom att rita en vinkel till i varje vrå får man fyra nya ringvarv och varvantalet ökar med antalet vinklar till elva, femton, nitton och så vidare.

Fältlabyrinter kan indelas i envägs- och irrgångslabyrinter. Jungfrudanser eller trojeborgar är envägslabyrinter. Enligt vad jag har funnit förekommer två slag av envägslabyrinter om man delar upp dem efter vandringssättet. De, där vandringen leder till en återvändsgränd i mitten av labyrinten och de genomgångslabyrinter där man kan fortsätta vandringen ut eftersom det likarmade korset i kärnan av labyrinten är öppet, det vill säga består av två räta vinklar. Rundgång kan enligt Bo Stjernström kanske förklara tillkomsten av den njurformiga labyrintvarianten.

Maritimt kulturarv Redan rubriken i Aspelins publikation Jatulintarhat Suomen rantamailla (Jungfrudanser på Finlands kustavsnitt) från år 1877 berättar att labyrinterna i Finland ansågs vara maritimt belägna. Undantag i Österbotten utgör åtminstone de stenlabyrinter i Närpes öster om Riksväg 8 nära gränsen till Östermark (finska Teuva) som tillhör grannlandskapet Södra Österbotten.

Christina Bäcksbackas förteckning från år 1973 upptar 141 labyrinter som finns eller funnits i Finland. Dessutom finns det i dag i Museiverkets register över fornminnen ett tjugotal platser med labyrinter speciellt i sydöstra Finland i landskapen Södra Karelen och Kymmenedalen. Österbotten och det svenskspråkiga kustområdet i allmänhet är rikt på labyrinter.

Aspelin noterade att även om många labyrinter har geometrisk botten följer inte alla den obetingade regelbundenhet som syns till exempel i Fagerlunds planritning från år 1878 för den senare av ryssar förstörda labyrinten på ön Utö i Åbolands skärgård eller i dess spegelbild i Visby på Gotland.

Bäcksbackas uppgifter om labyrinternas mönster är få. Bara en tiondedel av labyrinter beskrivs som korslagda, men enligt hennes förteckning och fornminnesregistret kan man dra slutsatsen att bland labyrinter finns såväl

11

12

stenlabyrinter – en vindlande väg

På Jöusans sydvästra strandsluttning ståtar kompassrosen som blickfång. På större plats, en bit ifrån, har den visuellt oansenligare jungfrudansen byggts. Längre in, på olika stenfält, finns gropar, rösen och stensättningar. På holmens norra, bergiga del återfinns tomtningar som uppenbarligen anlagts på strategiska platser i förhistorisk miljö. Den två kilometer långa Jöusan placerar sig längst ut i havet utanför Maxmo-Oravais-Munsala. För besökande fångstmän har Västervikens stränder länge utgjort en skyddad plats mot det öppna havet. Till fyndsammanhanget hör även två välanvända stenugnar uppe på stranden samt en kolmila på holmens sydöstra del. Foto: Mikael Herrgård.

stenlabyrinter – en vindlande väg

stora ofta njurformiga mönster som små enkla spiraler.

Sällan har labyrinter ute i naturen fått vara helt och hållet i fred och deras form och mått kan således ha förändrats. Den njurformiga labyrintvarianten kan ha uppkommit också av misstag när man försökt restaurera eller kopiera den korslagda labyrinten utan att känna dess strikt geometriska grundform. Till exempel labyrinten på Domarkobban i Kristinestad är mycket sevärd och geometriskt tilltalande men representerar knappast dess ursprungliga utseende. Däremot är spiraler eller koncentriska cirklar med bara några varv från början annorlunda än de korslagda labyrinterna.

Profana motiv i medeltida kyrkor Varierande labyrintmodeller förekommer vid Medelhavet inristade i berg, kärl, mynt, mosaik, gobelänger eller nästan överallt där man kan föreställa sig figurer. Labyrinternas ursprung har man sökt i bronsålderns spiralornamentik och dåtida solkult – ett ursprung som också gett till stöd för tanken om mönstrets eventuella kalenderfunktion. De för kalendern typiska årstidsväxlingarna, eller kvinnan och vårmotivet, har ett uppenbart samband med fruktsamhet. Även om bronsålderns figurer inte alltid leder vandraren mot centrum kan de vindlande mönstrens urgamla grund inte helt exkluderas från stenlabyrinterna.

A.W. Rancken berättar om en figur på kyrkoväggen i Sibbo kyrka där en flicka står på ett kors i en rund spiral. Denna kalkmålning föreställer en klassisk korslagd labyrint i vars mitt avbildats kanske en jungfru. Enligt Anna-Lisa Stigell har labyrintfigur avbildats också på kyrkväggen i Pernå och två gånger i S:t Marie och Korpo kyrkor och i Nagu kyrka finns en vag labyrintfigur. Kalkmålade labyrintfigurer i Finlands stenkyrkor kan dateras tidigast till medeltiden.

En av Ringboms kärntankar i sitt klassiska verk Trojalek och Tranedans från år 1938 var att koppla labyrinter med danstraditioner i Medelhavsområdet, men han poängterar att det finns rum för tolkningar. T ex kyrkoforskaren och arkeolog Markus Hiekkanen påstod i tidningen Helsingin Sanomat 29.6.1994 att målningen i Sibbo kyrka inte nödvändigtvis kan kopplas samman med lekande och dansande. Den kunde också, med förebild från katedraler i Frankrike, föreställa en pilgrim på väg till den heliga staden. Alternativt kunde människofiguren i mitten representera den som byggt kyrkan med förebild av den mytiske labyrintbyggaren Daidalos på ön Kreta. Det klassiska labyrintmotivet med namnet Knossos är inristat i ett silvermynt som daterats före vår tideräknings början. Kalkmålade labyrintfigurer i Finlands kyrkor kan dateras tidigast till medeltiden.

En labyrint som är äldre än medeltiden? I Nagu i Åbolands skärgård finns en ståtlig jungfrudans på ett platt berg cirka två kilometer nordväst om den medeltida stenkyrkan. Denna fältlabyrint i Finby följer samma allmänna drag som angivits för den klassis-

13

14

stenlabyrinter – en vindlande väg

ka labyrinten. Formen är korslagd med stensatta gångar så att en människa ryms att gå i den.

Om labyrintens tillkomst finns olika förklaringar, t.ex. att labyrinten är lagd av konfirmander. Enligt S. Strandbergs artikel från år 1915 finns labyrinten vid kapellansbostället, men han anser att labyrinten är äldre ”… Detta bestrides åter av äldre personer, vilka av sina föräldrar redan hört berättas, huru ungdomen lekt vid jungfrudansen, vars stenar redan då voro lika mossbelupna som nu. Möjligen hava skriftskolebarnen och kapellan Wessels söner endast reparerat jungfrudansen. Detta göra ungdomarna ännu idag”.

Enligt Hiekkanen är Nagu och Korpo kyrkor byggda åren 1450–1480. Kalkeringen på Korpo kyrkovägg har sju varv och den förstörda fältlabyrinten på Utö i Korpo elva kretsar liksom labyrinten i Nagu. Finbylabyrinten är troligen från medeltiden och kanske äldre än Nagu kyrka och dess labyrintmålning, men topografiskt kan labyrinten till och med vara förhistorisk.

Koppling till landhöjning Labyrinter i Österbotten kan dateras med hjälp av landhöjningen ungefär till den tidpunkt de tidigast kunnat skapas på torr mark. För de flesta labyrinterna utesluter redan denna princip dateringen till förhistorisk tid, vilket sammanfaller med rådande åsikt bland forskarna. Bara några få labyrinters höjdläge kunde teoretisk peka på vikingatiden eller ännu äldre tid.

Lichenometri betyder lavmätning. Kartlavens diameter mäts och med hjälp av landhöjningen har man daterat lavens tillväxthastighet och kan räkna ut dess ålder. Den lichenometriska dateringen för jungfrudanserna placerar de norrländska stenlabyrinterna till perioden 1450 – 1850. Det mest troliga är att jungfrudanserna på Norrlands kust tillkommit efter medeltiden och att de har samband med strömmingsfisket.

I Österbotten verkar situationen vara likartad, men man ska inte glömma att fiske idkades också av bönderna i de finska socknarna i den skärgård som nu ofta felaktigt uppfattas ha varit enbart finlandssvensk sedan urminnes tider. En av de österbottniska labyrinterna finns på Sillskatan omgiven av flera andra för säsongfiske typiska stenkonstruktioner såsom tomtningar, vilka är enkla boningar bestående av röjda golvytor kantade med stenvallar.

Enligt Petteri Pietiläinen dateras labyrinter i Södra Karelen troligast till åren 1300–1650 och han förknippar dem med nybyggare och hävdar att situationen var likadan bland annat i Norrland. Han tolkar att labyrinter kan vara del av ritualer som utfördes för att fastställa markägandet när nya bosättare kom.

”Junffurintanssi” på gränsområdet I Närpes i Sydösterbotten. nära den östra kommungränsen på Mattberget finns två labyrinter ett stenkast från varandra, en söndrig och en hel. Labyrinterna är övervuxna och därför svåra att besikta okulärt. Den ena labyrinten har förstörts av en gångstig och invid den andra finns tallar med inristningar.

På finska kallas kvistade eller inristade

stenlabyrinter – en vindlande väg

minnesträd karsikko. Att rista bomärke och årtal i träd kan markera en gammal råtvist. Samuli Paulaharju nämner i tidskriften Kotiseutu år 1910 en jungfrudans på gränsen mellan Närpes och byn Perälä. Han nämner inte den inristade tallen, men påpekar att skogsvägen torde ha använts redan för ca 70 år sedan. Gångstigen syns tydligt t.ex. i en rysk topografisk militärkarta som är del av Kalmbergs kartverk från åren 1855–1856. Labyrinter på Mattberget finns alltså vid en gammal led mellan Närpes och finskspråkiga Östermark.

Enligt Paulaharjus planritning över junffurintanssi har labyrinten varit korslagd med sju ringvarv. I kärnan av labyrinten finns en större sten under vilken man har lagt slantar under de senaste årtiondena. Paulaharju har fotograferad junffurintanssi år 1908 och offerstenen syns klart. Labyrinten hade ett täcke av torv redan då och fanns i en tallskog. (Paulaharjus bild finns i det öppna digitalarkivet Finna.fi under nr KK3490:724.)

Enligt en av Finby byaförening utgiven bok rapporterade Närpespastorn Holmius till antikvitetskollegiet i Stockholm om myntoffrandet vid leden till Östermark redan på 1600-talet. Jag anser att även om topografin ger en tänkbar förhistorisk datering för dessa två labyrinter stöder fyndställets andra element inte dessa tankegångar.

Det finns en tredje mycket ståtlig och väl bibehållen labyrint i Svartbäcken. Höjden över havet möjliggör datering till järnåldern, men orsaken till labyrintens uppkomst på platsen bör först sökas i den mycket yngre markanvändningen. Labyrinten finns något öster om Riksväg 8 och går i fornminnesregistret under namnet Lassanders.

Det finns också rester av en fjärde fastlandslabyrint sydväst från Närpes kyrka i Bäckby. Labyrinten ligger på ett gårdsberg framför en stuga och är troligtvis en relativt sentida skapelse. Bäckbylabyrinten nämns i Närpes kulturmiljöutredning och är skyddad som kulturminne i delgeneralplan för Närpes centrum.

Stenkompasser

Redan under Aspelins tid hade man lagt märke på att det bredvid labyrinter också finns radade kompasser av sten. I Österbotten finns flera jungfrudanser och stenkompasser på Mickelsörarna nära varandra och på en av dessa platser finns årtalet 1701 format med stenar. Alla jungfrudanser på Mickelsörarna intill kompasser är eller har varit belägna så att man kunde se till havs. Man kan anta att Mickelsörarnas labyrinter har placerats på optimal plats och inte så nära dåtida strand som möjligt. I Norrbotten har en labyrint belägen på 85 meters höjd ovanför havsytan, vid ett bronsåldersröse, lichenometriskt daterats till år 1455.

Resultatet av lavmätningar från 12 österbottniska stenkompasser är inte heller överraskande. En daterades till 1400-talet och en till 1700-talet och resten däremellan. Nära den söndriga jungfrudansen på Mattberget i Närpes finns också tydliga rester av en stenkompass som i den ursprungliga inventeringen beskrivits som ett litet söndrigt röse.

15

16

stenlabyrinter – en vindlande väg

Sagan om monstret I Iliaden beskrivs en dans som de atenska ungdomarna uppför på en plats som byggts av Daidalos, efter att ha räddats från Minotaurus labyrint. Stigell belyser att en labyrintmosaik, med texten Minotaurus hemman skrivet på latin, är funnen i Pompeji. Ringbom nämner en handskrift från München år 1084, där en labyrint skildras som den plats, från vilken Jesus med Guds hjälp räddar de människor som hamnat i Satans våld. Således en kristen variant av berättelsen om havsguden Poseidons son Theseus, som besegrade Minotaurus och finner sin väg med hjälp av kung Minos dotter Ariadnes tråd. Redan på 1200-talet förekommer det isländska labyrintnamnet Völundar hus i Eddan.

Fältlabyrinter i Östersjöområdet följer ett redan under antiken känt mönster och är säkert placerade enligt gammal modell. Ifall en del av labyrinterna är forntida kunde de återspegla ett samband med antikens tankevärld. Troja och jungfrun som befrias utgör återkommande element, liksom odjur som representerar det onda eller något kval. På en etruskisk vas avbildas två ryttare och en klassisk labyrintfigur med stadsnamnet Troja skrivet spegelvänt med fornitalienska bokstäver. Bilden föreställer kanske en romersk slingrande ryttarlek.

På åskgudarna Tors och Ukkos tid Antagligen överfördes labyrintfigurens skyddande funktion till kyrkan under medeltiden och det gamla hedniska fick ge vika för kristendomen. Kanhända finns här orsaken till labyrinternas förekomst på fastlandet nära kyrkor i Sverige eller som vägglabyrinter i stenkyrkor i södra Finland och som golvmosaiker i de romerska provinserna på den Europeiska kontinenten.

Det är svårt att föreställa sig att över 3000 år gamla uppfattningar skulle ha följt i kristendomens sköte ända till senaste århundrade eller att våra fältlabyrinter skulle ha uppkommit som en katolsk reaktion mot reformationen. Att labyrintfiguren nådde kyrkorna betyder ändå att seden, oberoende av dess syfte, var så stark att kyrkan var tvungen att överta den. Kristendomen har säkert påverkat labyrinttraditionen i Sverige och Finland. men det är inte alls omöjligt att traditionen etablerade sig före kristendomen.

Vikingarnas färder via finska kusten och ryska älvar till Konstantinopel (Miklagård) och till Medelhavet är en sannolik utgångspunkt för labyrinttraditionen längs kusterna. Vikingarna kan ha lärt känna labyrintfiguren och odjurssagan som ju verkar ha spridits lika effektivt som pesten. Det är nästan omöjligt att tänka sig att vikingarna inte skulle ha blivit smittade av mäktiga odjursberättelsen som innehöll för dem bekanta element så att traditionen lätt kunde bakas in i den egna tron. I Island kan det inte finnas någon tidigare händelse än vikingafärderna som skulle förklara Völundar hus och odjurssagan.

Det faktum att massor av labyrinter finns ute i det fria på havsnära områden i Finland och Sverige vittnar om att kyrkan inte hade total kontroll över det hedniska eller labyrintmagin. Labyrintmålningen med människofigur i

stenlabyrinter – en vindlande väg

Storsandens släta krön på ca 100x30 meter når upp till 5-meters nivå. Här på det grova gruset har junfrudansen byggts. Resten av holmen är övervägande stenig mellan sand och grus. Många tomtningar (grunder för tillfälliga boplatser), båtlänningar och giströsen vittnar om fångstmännens gamla boplatser, som tagits i bruk genast när vattnet vikit undan. Storsanden är en del av Rönnskärsarkipelagen utanför Malax. Foto: Mikael Herrgård.

Sibbo kyrka betyder att man på 1400-talet har känt till jungfruns befrielse men om lekens syfte då varit kult eller tidsfördriv kan inte fastslås. Den gamla berättelsetraditionens onda har i kristen tradition smärtfritt ersatts med Satan. Ringbom talar om källor från 1600-talet där man kan anta att jungfrudansens egentliga syfte har förlorats. Lektraditioner som kapplöpningar i labyrinter är sentida.

En del stenlabyrinter har eventuellt tillkommit tack vare inspiration från kända labyrintfigurer, men de flesta labyrinter i Österbotten hänför sig mest sannolikt till fiskeböndernas vardag. Labyrintens användning kan med tiderna ha förändrats så att det som i tiden utfördes för att säkra befruktning nu utfördes som lek och dans, utan rädsla för missväxt, fångst- eller boskapsförlust.

17

18

stenlabyrinter – en vindlande väg

Källor

Aspelin, J.R. 1877. Jatulintarhat Suomen rantamailla. SMYA 11:155–164.

Broadbent, Noel 1987. Datering av labyrinter genom lavatillväxt. Norrbotten 1987:83–97.

Bäcksbacka, Christina 1972. Stenlabyrinter i Finland. Finskt Museum 79:64–73.

Hiekkanen, Markus 1994. The Stone Churches of the Medieval Diocese of Turku. SMYA 101:217–

226.

Gullmets, Håkan red. 1989. Finbyboken- om en by i Närpes. Förlag Finby byförening 1989:17–19. Kalmberg, Gustaf Adolf 1856. Kalmberg R Ia. https://jyx.jyu.fi/handle/123456789/6826. Kraft, John 1985. The Goddess in the Labyrith.

Religionvetenskapliga skrifter nr 11, fjärde upplagan 2002. Åbo Akademi.

Paulaharju, Samuli 1910. ”Junffuritanssi”. Kotiseutu 11.

Pietiläinen, Petteri 1999. GIS-analyysi keskiaikai-

sen Etelä-Karjalan jatulintarhoista. Muinaistutkija 4/1999:2–17. Rancken, A.W 1935. Kalkmålningarna i Sibbo gamla kyrka. FM XL11:15–32. Ringbom, Lars-Ivar 1938. Trojalek och tranedans.

Finskt Museum 45:68–104.

SMYA, Suomen Muinaismuistoyhdistyksen Aikakauskirja – Finska Fornminnesföreningens Tidskrift Stigell, Anna-Lisa 1974. Kyrkans tecken och årets gång. SMYA 77:82–89. Stjernström, Bo, 1982. Dokumentation och klassificering av labyrinter. Bottnisk Kontakt 1:101–112.

Strandberg, S. 1915. Om jungfrudanser och ryssugnar i Nagu. ALBUM l: 95–100. Utgiven av

Nagu ungdomsförening år 1915. West, Kurt A. et al 2009. Stenkompassernas ålder i Österbottens kustlandskap. Arkeologi i Norr 11:181–194. Umeå Universitet.