Roger Jacobsson

jungfrudanser – myt och verklighet 7

Inledning

Jungfrudanser i myt och verklighet

ROGER JACOBSSON

Jungfrudanser, det vill säga olika slags labyrintfigurer, är exempel på fasta fornlämningar i naturen som bär på spår efter mänsklig verksamhet. Dessa labyrinter som lätt kan observeras då de ofta ligger i öppen dager i naturlandskapet, har under lång tid varit föremål för allehanda tolkningar, förklaringar och diskussioner.

Lokalbefolkning, hembygdsforskare, arkeologer, akademiska forskare, kulturhistoriker och andra har tyckt sig ha tolkningsföreträde. Jungfrudanserna som fenomen har fascinerat människor och perspektiven har varit talrika. Det har livligt spekulerats kring frågor om när jungfrudanserna anlades, av vem och varför de anlades – vilken funktion och användning hade de egentligen. Jungfrudanserna är konstruerade av stenar, i storlek ungefär som ett människohuvud, som är utlagda på marken i olika former, vanligen i ett symmetriskt mönster. I sin enklaste form är jungfrudanserna spiralformade, den klassiska labyrinten bygger dock på en grundfigur som är korsformad och i vars mitt ingången börjar.

Det finns minst 200 kända jungfrudanser i Finland, 300–400 labyrinter i Sverige och ca 20 i Norge. (Jungfrudanser är för övrigt den benämning som vanligtvis används i Finland och labyrinter eller Trojeborgar i Sverige.) Labyrinter förekommer på flera håll i länder som Finland, Sverige, Norge, Estland, Ryssland och Estland, och labyrintfigurer finns inristade i eller målade på kyrkvalv eller kyrkogårdsmurar, inne på kyrkogårdar och på höga platser vid havet och ibland vid forngravar. Flertalet jungfrudanser finns dock på mer kustnära platser och på öar och uddar i skärgårdarna; det är i det maritima kustlandskapet runt Östersjön men framför allt vid Bottenvikens stränder förekomsten är som störst.

Frågan om när jungfrudanserna byggdes/ anlades har länge diskuterats bland olika historiker och experter inom fältet. Åldersbestämningen har ofta hamnat i fokus. Som fenomen finns olika labyrintfigurer beskrivna redan i Iliaden som daterats till 700 f.kr., men de kan vara ännu äldre. I det romerska riket förekom det både fyrkantiga och runda modeller. Benämningen ”Trojeborgar” som användes i Sverige i äldre tid kan förmodligen ses som en hänvisning till den gamla, ointagliga staden Troja.

När det gäller tillkomsten av jungfrudanser längs Bottenvikskusten i Finland och Sverige är förslagen många. På flera platser har vissa

8

jungfrudanser – myt och verklighet

forskare kunnat datera de äldsta jungfrudanserna med hjälp av mätning av lavtillväxt (lichenometri) och stenytornas vittringsgrad, och kommit fram till att de äldsta är från 1300-talet och de senaste är från 1880-talet. Men buden är många. Ännu är inte sista ordet sagt.

Ett intressant belägg för hur svårt det kan vara att göra en riktig åldersbestämning lämnades vid mitten av 1900-talet av John Gardberg, docent i folklivsforskning vid Åbo Akademi mellan 1947 och 1967. Gardberg hade i slutet av 1930-talet själv byggt en jungfrudans och har i en bildtext till ett fotografi som han tagit av sina barn som springer i en jungfrudans för att värma sig efter en simtur i havet, lämnat ett talande besked. Han skriver följande: ”Inspirerad av Lars-Ivar Ringboms uppsats ’Trojalek och tranedans’ i Finskt museum 1938 gjorde jag vid badturerna på den något steniga sandstranden [på Iniö] en ’jungfrudans’ på så låg höjd över havet att ingen om landhöjningen medveten människa kan tro att den vore ett fornminne, vilket dock ej hindrade att någon om blott något år därefter ville ange den som ett sådant. Avsikten var bland annat att barnen genom att springa i labyrinten skulle ha en värmande motion efter sjöbadet.” (Ari Nykvist har tagit fram denna uppgift i ljuset).

I Gardbergs korta text accentueras de två huvudspåren när det gäller intresset och forskningen om jungfrudanserna i dag, dvs. frågor om åldersbestämning och tankar och reflektioner kring vad jungfrudanserna kan ha haft för funktion eller användning för människor i äldre tid. Det är kring dessa frågeställningar som artikelförfattarna i föreliggande utgåva uppehåller sig. Artiklarna bygger på och utgår från de föreläsningar som hölls vid seminariet ”Labyrinter/Jungfrudanser i norr” den 20 september 2016 på Academill, aud. Bruhn i Vasa.

Seminariet arrangerades av de två vetenskapliga samfunden Kungl. Skytteanska Samfundet i Umeå, och Svensk-Österbottniska Samfundet i Vasa. Artiklarna har samlats i en bok med titeln Jungfrudanser – Myt och verklighet. Om labyrinter i norr, vilken ingår som nummer fem i skriftserien Bottniska studier som utges gemensamt av de två vetenskapliga samfunden.

I den inledande artikeln ”Stenlabyrinter – en vindlande väg”, av landskapsarkeologen Pentti Risla, verksam vid Österbottens museum i Vasa, ges en övergripande introduktion till jungfrudanser och labyrintfigurer och författaren diskuterar med historiska tillbakablickar kring uppkomst, datering och användning.

Christer Westerdahl, marinarkeolog och professor emeritus i Trondheim, som forskat kring labyrinter under flera decennier, resonerar i artikeln ”Nya tankar om labyrinter” uppslagsrikt med utgångspunkt i både praktik och teori kring frågor om tillkomst, datering, användning och funktion. Westerdahl hävdar, med stöd i sitt material, att de flesta av jungfrudanserna tillkom först i mitten av 1500-talet.

I artikeln ”När kom labyrinterna till Norden?” går journalisten, labyrintforskaren och författaren John Kraft, Frederiksberg, Sverige, delvis i svaromål mot Westerdahl och menar

jungfrudanser – myt och verklighet

att de första jungfrudanserna kan ha anlagts redan under 1200-talet. Kraft bidrar också, med fyrtio års labyrintforskning i bagaget, med initierade och infallsrika reflektioner kring labyrinternas användning och bruk.

Arkivarien Meta Sahlström, Vasa, tidigare verksam vid Österbottens traditionsarkiv, för i artikeln ”Folktro och myter om jungfrudanser” med utgångspunkt i arkivmaterial, såsom olika nedteckningar, informanter, muntliga berättelser, intervjusvar etc., en diskussion utifrån folkloristiska perspektiv kring tolkningen av hur jungfrudanserna har använts i äldre tid.

Inspirerad av seminariet om jungfrudanser i Vasa hösten 2016 begav sig fotografen Mikael Herrgård och några andra lokala labyrintforskare ut i kustbandet för att söka fördjupad kunskap om befintliga österbottniska jungfrudanser. Strövtågen noteras i artikeln ”Fortsatt dokumentation i Österbotten”. Det har blivit en spännande, och som han själv skriver: ”En efter seminariet-rapport”. Och dokumentationen fortsätter, skriver Herrgård.

Konstnären Sture Berglund, Piteå, Sverige, medverkar med en svit akvareller och ”skärgårdstecken” med stämningsfulla motiv från väster- och norrbottniska och österbottniska kustmiljöer, under rubriken ”Bottniska labyrintstränder”.

Tack vare ett samarbete med Piteå museum har vi fått möjlighet att avslutningsvis i denna volym kunna visa några labyrinter i Piteå skärgård. Piteå museum har skapat en utställning över labyrinter i norr, som visats i Piteå, och med kompletteringar av bilder från Österbotten även i Vasa och Malax. Emeli Elfving, Morgan Stenberg och Sture Berglund har i text och bild sammanfattat detta utställningsprojekt i artikeln “Labyrinter i Norrbotten."

Vi hoppas att denna volym om jungfrudanser skall fortsätta att inspirera både forskare och en intresserad allmänhet. Det är tydligt att det ännu återstår många frågetecken att problematisera och reflektera över när det gäller både åldersbestämning och funktion beträffande jungfrudanser.

De gåtfulla stenfigurerna fortsätter att fascinera. De tycks bära på hemligheter.

9