LÄNETS HISTORIA Text Ola Liljedahl Illustration Emma Harrysson
Reformen som fyllde många hål Tandvärk är vi många som har haft.
Det ilar och värker och man bokar desperat tid hos tandläkaren. Är man barn kontaktar man Folktandvården. I dag är det självklart men så har det förstås inte alltid varit. Ja, tandvärk har nog alltid funnits. Men inte tandvård. När Folktandvården, som i dag hjälper majoriteten av alla barn i Sverige med munhälsan, växte fram i slutet av 1930-talet och grundades 1938 spelade faktiskt nordvästra Hälsingland en viktig roll.
Inte minst Los-Hamra kommun som
den hette på den tiden, långt innan området blev en del av storkommunen Ljusdal. Riksdagen hade redan 1924 fattat beslut om att tillsätta en nationell tandvårdsutredning. Som en del i den undersöktes behovet av tandvård runt om i landet. Tandläkaren Gurli Sköld i Ljusdal fick uppdraget att undersöka tandstatusen hos barn i delar av Häl singland. Bland annat åkte hon till Los 34
BYGD 2 · 2021
kommun – och framförallt till Hamra folkskola. När behovet av tandvård för barn slumpvis undersöktes visade det i det närmaste skrämmande siffror. Av 58 barn i årskurserna 1–5 som tandläkare Sköld undersökt i Hamra visade sig 21 av barnen behöva tio fyllningar eller mer. Hela 46 av de 58 barnen var i behov av tandutdragningar. Allra värst var det för en stackars pojke i fyran som behövde 24 fyllningar och fyra tandutdragningar. Jo, du läste rätt. Tjugofyra. En sådan rapport fick förstås genom
slag. Tandläkare fanns framförallt i städerna och tandläkarutbildningen i Stockholm var ganska nystartad – men riksdagen ansåg att barn i hela landet måste få hjälp. Så 1938 grundades Folktandvården, i början helt fokuserad på barntandvård. Vad hände då i Los? Samhället hade växt sig starkt genom både skogsindustri och inte minst gruv-
industri. Planen var att Los-Hamra kommun med 3 600 invånare, varav ungefär 800 av dem bodde i själva Los, skulle bli ett eget tandvårdsdistrikt. Men så blev det inte när det kom till kritan. De fyra första folktandvårdsklinikerna i Gävleborg blev i stället Hofors, Ljusdal, Färila och Järvsö. På alla de platserna hade utredningen visat att barntandvår den var väldigt dålig eller obefintlig. Los fick så småningom ett eget annex till Folktandvårdens klinik i Färila. De fyra milen till Los åkte sedan tandläkare, tandsköterskor, tandhygienister och även tandtekniker några dagar i veckan ända tills kliniken i Färila lades ner 2005. Hur det gick med pojken i Hamra som är en del av Folktandvårdens drygt 80-åriga historia vet vi inte. Men för hoppningsvis fick han hjälp.
(Källor: Bland annat ”Folktandvården Gävleborg – en historik” som Måns Hedin och Hans Eriksson sammanställde i mitten av 1990-talet.)
