Bästa weekendresan

Det är klart man blir glad i Hudik

AMBASSADÖRER. Hovmästare Sarbjeet Singh och servitris Barbara Garotala på Napul’e är nya Hudikbor som kom när jobben försvann i Stockholm respektive Neapel. ”Jag älskar Hudiksvall”, säger Barbara. Weekendresa. Smaka på ordet. Det är ett ord fyllt av förhoppningar. Några dagar på en annan plats. Bryta vardagslunken. I Hudiksvall kanske? Stan kallas ju Glada Hudik. Ja, så fick det bli.

Text Ola Liljedahl och Lena Nyblad Foto Stéfan Estassy

Vad gör man på en weekendresa, egentligen?

Vi sitter med kaffe och kompisar vid ett bord och funderar. Några punkter känns gemensamma. Bo på hotell, käka frukost halva förmiddagen, promenera. En lååång lunch, gå på ett museum man knappt visste fanns och fika med både bulle och bakelse.

Se en vacker vas i ett skyltfönster men inse att butiken öppnar igen först på måndag klockan 10 och då är man ju hemma i vardagen igen.

Något mer?

Jo, en riktigt trevlig middag är ett måste.

Någon vid vårt bord har varit i London nyligen. Det låter lockande. En annan i Berlin. Kul! Någon säger Stockholm för att slippa flyga. Men så är det ju det här med pandemin.

En radio skvalar i bakgrunden. – Tyst, säger någon plötsligt och sätter upp fingret.

Alla lyssnar. Iggesundsgänget sjunger låten Pessimistkonsulten i P4 och det är som att några rader i refrängen talar till oss vid bordet: ”Om man drömmer om Paris hamnar man på något vis lik förbannat i Hudiksvall.”

Hm.

Hudiksvall. Det är som ett tecken. Så blir det.

HOTELLDROTTNING.

Alexandra Johansson är hälftenägare och hotellchef för klassiska Stadshotellet där hon mer eller mindre vuxit upp då hotellet drivits av familjen sedan 1992.

GOTT från Fagerströms. När Hudiksvalls stadshotell invigdes 1878 hade det kostat svindlande 219 800 kronor att bygga. Hudiksvalls stads omsättning var det året 300 000 kronor som en jämförelse.

I 143 år har det alltså stått där.

De rika träpatronerna älskade hotellet. Bröllop och fester har hållits där. Många har mött kärleken på dansgolvet. Andra har förlorat den.

Kort sagt: ett stadshotell.

Men hur gärna man än vill så kan inte väggar tala, så det är tur att Alexandra Johansson kan det. Hon är sedan fyra år hälftenägare och hotellchef men är mer eller mindre uppväxt i hotellet som familjen drivit sedan 1992 med mamma Anne som motor. – Vi äger det men det är stadens hotell. Det får vi aldrig glömma. Byggnaden är så vacker! Vår ambition är att både hudikbor och gäster ska mötas här. Vi märker att pandemin skapat en stor längtan efter det. Trycket här är stort nu. Att ett hotell i en liten stad som Hudiksvall har tre restauranger är nog ganska ovanligt, säger hon. Vi bokar bord och ger oss ut på stan.

Ett besök på museum är ett måste på en weekendresa. Vi kliver därför in på Hälsinglands museum. Museichefen Gunilla Stenberg, känd och prisad för sitt driv och sin kreativitet, tar emot. – Den fasta utställningen är viktig, men det är tillfälliga utställningar som lockar folk till ett museum, slår hon fast.

Ett exempel: En dag såg hon på tv en Benjamin Nørskov som i tre år fotograferat Epatraktorer och deras unga förare. Hm, tänkte Gunilla Stenberg, det vore ju en utställning för oss. Sagt och gjort.

På väggarna hänger nu utställningen Epa Sverige där även en rad unga hälsingar och deras Epatraktorer finns med.

Texten till utställningen gör de hatälskade fordonen nästan poetiska: ”Tre år med vänskap, längtan, förvirrande känslor, stora högtalare, långa somrar och besvärliga kyssar. Allt staplat på fyra hjul som

PRISAD CHEF. Gunilla Stenberg sätter Hudiksvall på Sveriges museikarta. Nu med en Epautställning. PAMPIGA trähus i Fiskarstaden.

rullar mot vuxenlivet med en toppfart på 30 km/h.”

Vi smygtittar också på en för Sverige unik satsning. – Vi bygger en permanent utställning om Rosa Taikon, den romska silversmeden och samhällsdebattören. Hennes dödsbo donerade hennes verkstad till oss så i höst öppnar vi den utställningen, berättar Gunilla Stenberg och ser rätt stolt ut.

Inspirerade av historien går vi sådär turiststrosande genom Fiskarstaden, de många kvarter med gamla träkåkar som är Hudiksvalls eget Gamla stan. Det ena huset vackrare än det andra. Tanken är lite svindlande att det faktiskt såg ut så här, ungefär, för så länge sedan att alla som levde, skrattade och promenerade här på den tiden är borta nu.

Nya skratt och liv har fyllt kvarteren.

På Trädgårdsgatan står det Karamellboden på en skylt. Vi går in och hittar godis i mängder. Öppet varje dag. Ibland bemannat, ibland inte. Det är bara att betala med swish. Fagerströms snart hundra år gamla karamellfabrik litar uppenbarligen på sina kunder.

Vad vi köpte?

Tomteklubbor, Bravokola, Kungen av Danmark, nougatpinnar och, okej då, ett helt gäng andra Hudikklassiker.

Och på tal om goda saker.

Dags för fika.

Det är ett måste en weekendresa. Och Dackås konditori är ett måste i Hudiksvall sedan 1951. Karin Hansen häller i kaffet och visar gamla, fina trälådor som man förr fraktade tårtor i. – I 27 år har jag jobbat här så, ja, jag har serverat en och annan kopp, skrattar hon.

Utanför fönstret ser vi Möljen med de röda gamla sjöbodarna som finns i varenda broschyr om Hudiksvall. I dagsljus är de vackra, i kvällsljus magiska. Och det finns ingen – nej, ingen – av alla Hudiksvallsbor som vi ber om turisttips som inte nämner Möljen först.

PAMPIGA sjöbodar i hamnen.

GOTT från Dackås.

SPEGELBLANKT. Möljen är stans mest fotade byggnader.

TRISS I HUDIK. God mat och god utsikt på Statt, Karin Hansen som har serverat 27 år på Dackås och Möljen by night.

Vi tittar och fascineras av platsen och känner igen den från filmen ”Hur många lingon finns det i världen?” som Glada Hudikteatern fick Sverige att älska.

Någon säger att vi måste gå till Strandpiren.

Det är stans färskaste hotell, tio minuters promenad från Möljen längs vattnet, med en restaurang som prisats i White Guide. Lunch med utsikt, någon?

Om det var värt promenaden?

Verkligen.

Pandemin har förändrat världen.

För en del innebar den nya, och oväntade, möjligheter. På Napulé, den nya italienska restaurangsatsningen, käkar vi middag och träffar Sarbjeet Singh och Barbara Garotala. Han är hovmästare och hon servitris.

Båda nya Hudiksvallsbor – och rena ambassadörerna. – Alla jobb försvann i Neapel i Italien under pandemin. Min man som är kock, ansvarig för pastan här, och jag visste inte vad vi skulle göra. Då ringde vänner och bad oss komma till Hudiksvall. Tro mig, jag kände direkt när jag kom till Sverige att det här är min plats i världen. Luften, naturen, bra människor, organisationen och så lugnt jämfört med Neapel! Jag vill stanna här för evigt. Jag älskar Hudiksvall, säger Barbara.

Kollegan Sarbjeet Singh är lika ny i Hudiksvall men har en annan bakgrund från jobb på kända svenska krogar som Rosersbergs slott, Häringe slott, Wärdshuset Ulla Winbladh, Grand Hotel Saltsjöbaden … – Pandemin gjorde att jobben försvann. Jag sökte som hovmästare här och trivs fantastiskt bra i Hudiksvall, säger han.

Dessutom avslöjar han, som har indisk bakgrund och kan sin restaurangbransch, en hemlighet: – Jag har ätit på säkert hundra indiska restauranger i Stockholm, men Taste of India här i Hudiksvall är den bästa jag ätit på i Sverige.

Bara en sån sak.

ROBOTKUNG. William Forsberg med BatBot tävlade utomlands och är en av grundarna av Hofors Robotförening.

När Star Wars kom till Hofors…

Alla som sett Star Wars-filmerna minns roboten R2-D2. Vi åkte till Hofors och träffade en annan robot, BatBot, och William Forsberg i Hofors Robotförening.

Text Ola Liljedahl Foto Stéfan Estassy

FRAMTIDSHOPP. Siri, Anna och Tindra lär sig grunder med legorobotar.

FAKTA ROBOCUP JUNIOR

RoboCup Junior är internationell robottävling för barn och ungdomar upp till 19 år. Fokus ligger på utbildning för att lära och väcka intresse för barn i grundskolan och gymnasiet för programmering och robotar. I tävlingarna gäller det att konstruera och programmera robotar som ska utföra vissa moment.

Ientrén till Hofors Science Center står en låda som är så stor att den inte kommer in i hissen som ska ta den till tredje våningen. Det är där Hofors Robotförening håller till en kväll i veckan – och den här dagen ett gäng sjätteklassare som lär sig grunderna i robotbygge.

William Forsberg, 20, är ordförande i föreningen och berättar: – I lådan är en ny laserskärare som vi köpt in efter bidrag från LF Samhällsfond. Den kommer att hjälpa oss mycket nu när lagens arbete med robotarna kommer igång efter pandemin igen så att vi snart kan tävla och kanske resa ut i världen igen och ...

Vänta lite.

Vadå tävla? Vadå robotar? Vadå världen?

På Williams tröja står ”RoboCup Montreal”, så vi börjar väl där.

William berättar: – För att få ungdomar mer teknikintresserade, särskilt kring programmering och robotbyggande, har Hofors länge haft en robotgrupp knuten till skolan. Jag gick med i den när jag gick i sjuan och blev fast direkt. Vi tävlade i något som heter RoboCup Junior och gick vidare till att tävla i Montreal i Kanada, Sydney i Australien och vi hade genom ett EUprojekt utbyte med Kroatien och Italien.

Programmeringsspråket är på många sätt internationellt …

Tillsammans med kompisarna Petrus Danielson och Viktor Hedvall bildade han ett lag som byggde BatBot och kammade hem priser.

Sedan blev de för gamla för att tävla själva. – Nu har vi istället bildat Hofors Robotförening och vi tre sitter i styrelsen, berättar han.

En gång i veckan träffas medlemmarna, som går i låg, mellan och högstadiet, på tredje våningen i Hofors Science Center och bygger och utvecklar robotar för att tävla. – Vi hjälper och stöttar ungdomarna, berättar William, som tillsammans med

»I lådan är en ny laserskärare som vi köpt in efter bidrag från LF Samhällsfond.»

TOPPTRIO.

Fredrik, Ali och Robin i full koncentration.

kompisarna nu dessutom ansvarar för den svenska delen av RoboCup, även om det mesta ställts in under pandemin, där vinnare som han och hans BatBot kan gå vidare och få tävla internationellt.

Han betonar att allt är kostnadsfritt. Materialet får ungdomarna låna och för resor, material och maskiner söker de sponsorer. – Laserskäraren är väldigt avancerad och kommer att betyda massor, säger han och man riktigt ser hur han längtar efter att testa den själv.

Som en mentor och entusiastisk idéspruta finns Petter Danielsson, IKTpedagog i Hofors kommun, med i bilden. Han kom till Hofors 2015 och strax efter fick han ett samtal från en tekniklärare. – Han skulle gå kurs i robotbyggande och undrade om jag hade någon erfarenhet. Det hade jag. Mina elever på skolor jag arbetat på tidigare har vunnit SM i robotprogrammering flera gånger. Den här läraren gick kursen och vi drog i gång robotbyggande som elevens val, berättar Petter Danielsson.

Det som började som ett litet robotlabb i en skrubb på Petreskolan har nu fina lokaler i Science Center.

Den här dagen är klass 6B där och konstruerar legorobotar. Det är ett bra sätt att lära sig grunder. Förhoppningen är att några blir intresserade à la William och hans kompisar – men definitivt får alla en känsla av vad programmering och robotar handlar om.

För detta brukar beskrivas som framtiden.

Kunskap inom AI, artificiell intelligens, och automation är något inte minst industrin skriker efter.

Och apropå framtiden.

William Forsbergs brinnande intresse sedan 13årsåldern har inte bara tagit honom ut i världen för att tävla. Nu jobbar han på Sandvik som operatör där han till viss del har nytta av sina kunskaper. Han planerar sedan att i tre år plugga adaptive manufacturing (3dprinting) med inriktning på metaller.

STARK DUO. Petter Danielsson och William Forsberg snackar robotar.

FAKTA SAMHÄLLSFONDEN

Stöd från Länsförsäkringar Gävleborgs Samhällsfond har blivit en viktig faktor för många föreningar och organisationer i Gävleborg. Det innebär ökad aktivitet och trygghet för många barn och unga. Under fjolåret delades många mindre bidrag ut för att hjälpa flera under pandemin, hela 90 olika bidragstagare på ett och ett halvt år. Upp till 1,2 miljoner kronor delas ut varje år. Du kan söka hela året, men beslut tas en gång per kvartal. Så här söker du: På LFgavleborg.se/samhallsfond hittar du mer information och gör din ansökan. Här kan du också läsa om fler bidragstagare.