LARS ARNE NORBORG
Metropolis Daniae
Med ärkesätets tillkomst hade Lund blivit det som i medeltidshandlingarna stundom kallas " metropolis Daniae" , Danmarks metropol. Uttrycket innebär i första hand, att staden var Danmarks kyrkliga centrum, där landets ärkebiskop och hela Nordens metropolit hade sitt residens. Men så stark var under medeltiden kyrkans ställning, att Lund, vid sidan av Köpenhamn , " kongens by" , kom att framstå som en huvudort för riket även i världsligt avseende. Ärkebiskopen var nämligen också en politisk maktfaktor av första ordningen. Han var den främste i riksrådet, som tillsammans med kungen styrde Danmark. Han hade också militära maktmedel till sitt förfogande , yrkessoldater och befästa slott. De stora ärkebiskoparna, sådana som Eskil, Bernhard av Clairvaux vän, de båda korsfararna Absalon och Andreas Sunesson, den stridbare Jakob Erlandsson, vars sannolika grav för några år sedan anträffades på det gamla gråbrödraklostrets tomt - alla dessa var nationella ledargestalter i lika hög grad som kungarna. Under Valdemarstiden (1157-1241) drev kung och ärkebiskop gemensamt en expansiv utrikespolitik, som syftade till att lägga slaviska och baltiska folk under Danmark och kyrkan. När i mitten av 1200-talet det harmoniska samarbetet mellan Danmarks andliga och världsliga överhuvud förbyttes i oförsonlig motsättning, blev kampen mellan kung och ärkebiskop ett ledmotiv i Danmarks historia under ett halvt århundrade. Under Kalmarunionens tid (1389-1521) spelade slutligen ärkebiskopen i Lund en ledande roll när det gällde att hålla tanken på en varaktig förening mellan Nordens länder levande. Under de förödande unionskrigen mellan Sverige och Danmark framstod lundakyrkan även i politiskt hänseende som en ecclesia conciliatrix, en försoningens och medlingens kyrka. En nödvändig betingelse för denna politiska kraftutveckling var en 57
