EN LITEN DANSK STIFTSST AD Lars-Arne Norborg

En liten dansk stiftsstad

Vad som på ett avgörande sätt förändrade och försämrade Lunds situation var reformationstidens sociala och religiösa brytningar Det hela började med den nordiske kondottiären Sören Norby, som 1524 kom farande från Gotland med en här för att störta den sittande adelsregimen under Fredrik I och återinsätta "borgarkungen" Kristian i hans värdighet. Han fick stöd främst från de lägre klasserna i de skånska landskapen, också av Lunds borgare. Ett avgörande slag stod utanför Lund vid valborgstid 1525. Det slutade med nederlag för de upproriska och följdes av en grym massaker En källa berättar, att knektarna slog ihjäl "60 gamla ärliga fromma borgare av vilka en del blev utdragna ur domkyrkan"

Också under grevefejden 1534-36 låg Lund nära stridslinjen. Lundaborna fick bevittna, hur först "greven", Kristofer av Oldenburg, lät hylla Kristian Il som kung vid tingsplatsen, som vid den här tiden låg på Lerbäckshögen (Sliparebacken) och hur ett år senare Kristian III mottog kungahyllningen på samma plats.

På längre sikt fick dock ingen av dessa dramatiska händelser tillnärmelsevis lika stora konsekvenser för Lund som reformationen. I motsats till i borgarstaden Malmö tycks inga evangeliska predikanter ha framträtt i Lund, som med sin ärkebiskop, sitt domkapitel och sina många kyrkliga institutioner förblev en katolsk högborg fram till reformationsriksdagen i Köpenhamn 1536. Men de beslut som där togs omgestaltade totalt Lunds framtida villkor.

Den katolska kyrkoorganisationen bröts sönder, ärkesätet upphörde att existera, altarstiftelserna försvann, de kyrkliga egendomarna drogs in till kronan eller bortförlänades till frälsemän. Lundagård med tillhörande jordagods blev kronolän, den gamla ärkebiskopsborgen förföll och revs slutligen. På dess område byggdes i stället Kungshuset (Lundagårdshuset) som lokal för länsförvaltningen och kung-

Vid reformationen ägde de kyrkliga institutionerna omkring 80 procent av tomtmarken i Lund. Snedstreckning markerar kyrkogårdar och kloster. Efter Anders Andren.

ligt residens, den ena av stadens två bevarade byggnader i äkta renässansstil (den andra är Karl XII-huset). Några av domkyrkans prelaturer och kanikdömen anslogs till underhåll för lutherska prästutbildare. Däremot drog man som väl var inte in domkyrkans byggnadsfond.

S:t Peters klosterkyrka eller Klosterkyrkan. Carl Stefan Bennet, 1844.

Alla kyrkor i staden raserades utom S:t Peters klosterkyrka och själva domkyrkan, som nu fick en ny roll som församlingskyrka för hela staden. Klosterväsendet stred ju helt mot den segerrika reformationens principer, och särskilt förhatliga för reformatorerna var tiggarmunkarna på grund av sin folkliga predikan. Svartbrödra- och gråbrödraklostren stängdes också nästan omedelbart, medan däremot de s.k. herreklostren, Allhelgonaklostret på nuvarande UB l:s tomt och augustinerkorherrarnas kloster i Dalby, fick en något längre nådetid. Allra längst bibehölls S:t Peters nunnekloster, som till viss del fungerade som försörjninganstalt för adelns ogifta döttrar. Det upphörde först omkring 1580, då inga nunnor längre fanns kvar. Klostergården, priorns bostad, strax norr om klosterkyrkan blev till S:t Peter klosters säteri och sammanslogs med Trolleberg. I samband med storskiftet 1785 flyttades den till en vång litet längre söderut, strax väster om Malmövägen, och fick mot slutet av 1900-talet ge namn åt en hel stadsdel.

En följd av reformationen. Lämningarna av Drottens kyrka, med sina 57 m Lunds näst största under medeltiden. Bild från de arkeologiska undersökningarna 1984. Murarna finns bevarade i museet vid Kattesund.

Det skedda hade helt förändrat kyrkostaden Lunds karaktär. Borta var ärkebiskopen, hans knektar och förvaltningstjänstemän, mässprästerna och tiggarmunkarna. Med alla sina ruiner och rivningstomter efter raserade kyrkor och kloster måste Lund en tid framåt ha givit intryck av en svårt härjad stad. I det efterreformatoriska källmateria-

let möter också ett stort antal andra ödetomter. Flera av dessa tycks ha ödelagts under 1560-talet eller under första hälften av 1600-talet. Under dessa perioder rådde krig mellan Danmark och Sverige, och ödeläggelsen kan nog åtminstone till en del förklaras med de prövningar som dessa krig regelmässigt medförde: inkvarteringar, utskrivningar, extraskatter, dyrtid och pest. 1644 ockuperades sålunda Lund av den svenske fältmarskalken Gustav Horn, som slog upp sitt högkvarter i staden, där hans knektar plundrade och vandaliserade. Men de grundläggande orsakerna måste sannolikt ändå sökas i stadens minskade ekonomiska och politiska roll efter reformationen.

Som handelsstad hade Lund, som vi sett, redan under senmedeltiden passerats av Malmö. Med ärkesätet försvann ett betydelsefullt kundunderlag, och även om statistik saknas, vågar man anta, att nedgången fortsatt. Vid tiden för den svenska erövringen 1658 fanns i Lund bara 65 näringsidkande borgare, varav 12 handlare. Krister Bonde, en svensk ämbetsman, skrev samma år: "Den äldsta och i gamla dagar mest florerande och renommerade stad i Skåne haver varit Lund ... uti honom finner jag nu föga recommendabelt, mer än blotta antiqviteten" Bortsett från häst- och oxhandeln vid de stora årsmarknaderna torde köpenskapen i Lund mest ha varit av lokal karaktär.

Däremot tycks hantverket ha blomstrat, främst konsthantverket. De lutherska kyrkorna behövde predikstolar och bänkinredningar Goda tider för jordbruket gav inkomster åt provinsens adliga storgodsägare och handelsdrivande borgare, som kunde inreda sina bostäder med snidade möbler i renässansens stil.

Lund hade alltså blivit en stilla dansk stiftsstad bland andra. Men som ett arv från sin medeltida storhetstid hade det vissa tillgångar som i tecknet av andra stjärnor skulle komma att ge staden en ny storhet: ett domkapitel, en katedralskola (1619 tillkom ett gymnasium) och slutligen en hög kyrklig ämbetsman, som i början lystrade till den nymodiga benämningen superintendent men så småningom antog den gamla hederliga biskopstiteln. I motsats till sina ärkebiskopliga föregångare var han inte borgherre utan fick hålla till godo med en mera anspråkslös bostad i ett med tiden alltmera fallfärdigt kanikresidens öster om domkyrkan, det s k gamla biskopshuset.