KAMMAKERI UNDER TVÅ SEKLER Otto Ryding

Kammakeri under två sekler

Under det senaste decenniet har ett antal mycket stora fynd av benoch hornhantverk, och då framförallt kammakeri, gjorts i Lund. Avfallet bevaras väl i jorden, vilket gör att man får en god bild av hantverket. Kammakerierna var lokaliserade till mera perifera delar av staden som först under senare år har blivit föremål för mera systematiska utgrävningar.

Det hittills äldsta fyndet är från 1000-talets första hälft och påträffades i kv S:t Mårten vid Lilla Södergatan. Förmodligen är det avfallet efter en hantverkare som inte bodde i staden utan endast tillfälligt hade slagit sig ned där, troligen för att tillverka kammar på beställning åt stadens invånare. Avfallet består endast av hjorthorn. Det omfattar 1400 större avfallsbitar och en oändlig mängd huggspån, som låg väl samlade. Att döma av avfallet bestod produktionen enbart av långa, kraftiga, relativt påkostade "sammansatta enkelkammar" Avfallet motsvarar ungefär en tillverkning av hundra kammar.

På samma tomt påträffades ytterligare en kammakarverkstad som endast är några decennier yngre, från 1000-talets andra hälft, men som ändå är av en helt annan karaktär och markerar en klar förändring av hantverkets organisation. Avfallet låg spritt över en stor yta, vilket tyder på en långvarig produktion. Fortfarande tillverkades en del påkostade kammar helt i vilthorn, fast oftast avsevärt kortare än de äldre. Produktionen dominerades dock helt av betydligt enklare kammar där beslagsskenan tillverkats av revben. Att man även gjort en hel del pressade hornföremål, typ skedar o.dyl., framgick av en mängd söndersågade kohorn. Föremålen, som tillverkades av hornens yttersta hölje, den s.k. slidan, bevaras endast undantagsvis i marken. Därtill påträffades halvfabrikat till ytterligare ett tiotal olika föremål, de flesta av en mycket enkel karaktär. Den breddade produktionen kan lämpligen förklaras med att kammakaren blivit bofast och därmed

En liten del av avfallet från kammakeriet i kv Billegården vid S:t Månsgatan. Avfallsmaterialet innehåller en mängd hjorthorn, ben, halvfabrikat och kasserade produkter. Foto Otto Ryding.

fått en mera begränsad kundkrets, vilket tvingat honom att öka utbudet med olika föremålstyper Tillverkningen av relativt enkla föremål och billiga massproducerade kammar avslöjar att självhushållet inom åtminstone vissa skikt av befolkningen började upphöra och att samhället var på väg mot en marknadsekonomi.

En nära parallell till den yngre verkstaden i S:t Mårten framkom senhösten 1989 vid grävningar i kv Gyllenkrok vid södra delen av Stora Södergatan, då ytterligare ett mycket stort kammakerimaterial påträffades. Den huvudsakliga produktionen bestod av samma typ av kammar som i S:t Mårten. Utöver dem har man liksom i S:t Mårten

haft en stor sidoprodukt, denna gång dubbelhelkammar utsågade ur ett hornstycke eller ofta en bit valben.

Lunds hittills största kammakerimaterial stammar från 1100-talets sista decennier och påträffades i kv Billegården vid S:t Månsgatan. Det omfattar 30000 större avfallsbitar och 86 kg huggspån. Produktionen domineras också här av standardiserade kammar, även om man har gått över till en ny typ, de sammansatta dubbelkammarna. Därutöver har man tillverkat tärningar, vilket 176 halvfabrikat och restprodukter vittnar om, samt enstaka andra föremål. En särställning intar tre bitar av valrosstand som är rester av söndersågade schackpjäser och som är välbekanta från andra fynd. Eventuellt har kammakaren återanvänt kasserade pjäser, men det är ingen orimlig tanke att de tillverkats i Lund.

Om de tre föregående verkstäderna har varit tämligen likartade möter vi i den yngsta ett material av en helt ny karaktär Den påträffades vid de omfattande utgrävningarna i kv S:t Clemens vid Kattesund. Materialet i sin helhet är inte genomgånget och här behandlas endast fynden från en ränna. Tillverkningen var helt och hållet inriktad på sammansatta dubbelkammar Liksom i det äldsta S:t Mårtenmaterialet har man enbart utnyttjat ett slags råmaterial, men denna gång ben. Kamskenorna tillverkades av revben och tandradsskivorna av mellanfotsben från framförallt ko. Avfallet är mycket enhetligt. Det tyder på en långt gående rationalisering av produktionen, där arbetsmomenten hela tiden utförts i samma ordning. Avfallet låg väl samlat och bör ha avsatts under maximalt ett år. Då varje mellanfotsben räcker till minst en kam kan produktionen beräknas till minst 800 kammar.

Utifrån kammakerimaterialet har ett försök gjorts att skissera en utveckling från ambulerande hantverkare till verkstäder drivna nästan enligt löpande band priPcipen. Till sist skall bara noteras att två av kammakeritomterna var starkt knutna till adelsegendomar och en tredje till ett kloster Vi kanske inte skall räkna med "fria hantverkare" under denna tid, utan med hantverkare som står i ett starkt beroendeförhållande till överhetspersoner.