LEPRA I 1000-TALETS LUND Caroline Arcini

Lepra i 1000-talets Lund De äldsta konstaterade leprafallen i Norden.

Lepra fanns i Norden redan i slutet på 900-talet, det visar denna studie av skelett från kyrkogårdarna i Drottens socken i Lund. De tidigaste beläggen för sjukdomen i Norden har förut varit från 1250-talet.

Åtminstone fem av de begravda på Lunds äldsta kyrkogård 990-1020 led av spetälska, liksom ytterligare trettiosex av dem som begravts där mellan åren 1050-1100. Dessa nyupptäckta fall gör att vi med säkerhet kan flytta förekomsten av lepra i Norden 250 år tillbaka i tiden. Med tanke på att materialet delvis är fragmentariskt och att majoriteten av de observerade fallen haft den smittsamma formen av lepra vågar man säga att antalet insjuknade under denna tid är minst fyrtioett.

De tidigaste trovärdiga beskrivningarna av lepra kommer från Kina och Indien 600 f Kr. Med Alexander den stores återtåg från Indien 327-325 f Kr. kommer lepra till medelhavsområdet. Härifrån sprids den till övriga Europa och Afrika. Att sjukdomen under tidig medeltid blir världsomfattande och på 1200-talet når sin höjdpunkt vittnar det stora antalet leprahospital om.

I Skandinavien var leprasjukhusen vanligen helgade åt S:t Jörgen. Inom Sveriges nuvarande gränser är 22 medeltida hospital kända. Det första grundades i Lund omkring 1150. I Europa gick lepran starkt tillbaka under slutet av medeltiden. Idag finns den i Asien, enstaka länder i Sydamerika och i Afrika. Man uppskattar antalet leprasjuka i världen till ca 10 miljoner.

Det är svårt att studera leprans historia då observationer av skelett är det enda som kan ge säkra bevis för dess förekomst. Hittills har Nordens äldsta konstaterade lepraförändringar funnits på skelett från

S:t Jörgens hospitalskyrkogård i Na:stved i Danmark. Dr M0llerChristensen har visat att drygt hälften av de 650 begravda har haft lepra. Den äldsta graven är daterad till år 1250.

Lepra är en kronisk infektionssjukdom orsakad av leprabakterien (Mycobakterium leprae), upptäckt av norrmannen Amauer Hansen år 1873. Den uppträder i två olika huvudformer en tuberkuloid och en lepromatös, vilka är de två ytterligheterna och där emellan finns det en rad övergångsformer.

Efter nära 1000 år i jorden finns spåren av lepra kvar på skelettet efter en man i 30-40årsåldern. Han begrovs (grav 424) under perioden 990-1020 på Drottens kyrkogård. Mannen har lidit av lepromatös lepra. På bilden syns att tårna är förtvinade och sammanvuxna i vinkel. Skador finns även på mannens händer och på benet i näsans botten.

Tuberkuloid lepra är den lindriga formen, några bakterier kan sällan påvisas. Lepromatös lepra är en progressiv och utbredd form av sjukdomen. Bakterier förekommer i stort antal i bl a de knutor bestående av inflammatorisk vävnad vilken uppstår i huden och i nässekretet. Lepra angriper vanligen hud, slemhinnor, mjukdelar och nerver Nervskadorna leder bl a till känslobortfall i händer och fötter,

personen känner inte när han/hon bränner eller skär sig. Kroniska sår uppstår vilka följs av infektioner, ledskador och lemlästning. Övriga synbara skador är områden med pigmentförändringar, blåsliknande knutor på huden, avsaknad av ögonbryn och insjunken näsa.

Hur smittar lepra? Den mest trovärdiga uppfattningen är att det är den lepradrabbade själv som sprider sjukdomen. Långt ifrån alla insjuknade smittar. I praktiken är det endast de med den obehandlade lepromatösa formen av sjukdomen som utgör smittkällan. De avsöndrar stora mängder bakterier, framförallt med nässekretet. Inkubationstiden är lång, mellan två och tio år ibland längre. Lepra i sig själv leder inte till döden men individen drabbas lätt av andra sjukdomar tex njursvikt, akuta infektioner, blodförgiftning eller tuberculos.

Av de 1109 skelett som undersökts från kyrkogårdarna i Drottens socken 990-1100 har minst 41 varit drabbade av lepra och minst 32 (78%) har haft den smittsamma formen. De människor som här undersökts levde före hospitalens tid i Norden. Omgivningens syn på sjukdomen i detta tidiga skede kan endast avläsas i de lepradrabbades placering på kyrkogården. Det visar sig att de inte skilts från den övriga befolkningen. Sjukdomen anses vara vanligare hos människor som lever under fattiga förhållanden. Var det även så på den tiden? Förhoppningsvis kan resultaten av de vidare osteologiska-medicinska-arkeologiska undersökningarna ge en del av svaret.