5 minute read

MYNTVERK OCH MYNTARE I LUND Maria Cinthio

Next Article
BISKOPSLÄNGD

BISKOPSLÄNGD

Myntverk och myntare i Lund

De nordiska folken hade i sin köpenskap använt sig av det guld och silver de kommit över på sina handelsresor och plundringståg. Inte förrän på 800-talet slogs det sporadiskt mynt i Danmark - silvermynt utan inskrifter, med tecken eller figurer. På 990-talet lät Sven Tveskägg prägla de första inskriftsförsedda mynten.

Alltsedan det första av mynten med texten SVEN REX AD DENER (Sven danskarnas kung) dök upp har Lund diskuterats som deras möjliga präglingsort. När det nu konstaterats att det fanns både en kyrka och bebyggelse där på Sven Tveskäggs tid kan mynthistorikerna med större sannolikhet hävda att kung Sven myntat i Lund.

Den engelske myntaren Godwine slog mynt i Sverige för Olof Skötkonung, i Norge för Olav Tryggvason och i Danmark för Sven Tveskägg. Denna utmyntning anses ha ägt rum i mitten av 990-talet. Det är inte omöjligt att en sporadisk myntning härefter fortsatte i Lund med de mer eller mindre trogna avbildningar av engelska mynt som är funna i närheten av staden. Efter Knut den stores makttillträde växte mynttillverkningen till Skandinaviens största. Mer än 20 myntare arbetade med ett okänt antal medhjälpare med myntproduktionen.

Mynten fanns endast i en valör - penningen. För den kunde man få en skäppa korn (17,41). Mynten relaterades till viktsystemet; 10/örtug, 30/öre och 240/mark - marken vägde c 216 gram. Vid kontroll eller uppräkning av större summor var det enklast att väga mynten.

Silvermynten hade vanligen en symbolisk bild av kungen på åtsidan och ett kors på frånsidan. Bilderna var omgivna av texter som angav myntorten, kungens namn och namnet på myntaren. Bilderna och inskrifterna är viktiga historiska källor, där t.ex. myntarnas namn berättar om import av engelsk arbetskraft. Ascetel satte sitt namn på penningar i York innan han kom till Lund. Alfwine, Asferth, Farthein och Leowine kom alla från England.

Myntaren Leowines pennskrinslock är återfunnet. Det är ett förnämligt arbete i s.k. winchesterstil och har suttit på ett pennskrin som kommit med i bagaget från England. Ägaren har ristat sitt namn "Leowine mynetere" (myntare) på lockets undersida.som också har plats för en vaxtavla, där Leowine kunnat göra anteckningar med en spetsig griffel. Pennskrinslocket är funnet i närheten av den äldsta stav kyrkan och ett stort långhus. I fyndbilden ingår vågar, vikter och avfall från guldsmedsverksamhet och sammantaget verkar det troligt att Leowine kan ha arbetat som guldsmed då han inte slog mynt.

Pennskrinslock. Vid sidan om skrivtavlan har Leowine ristat sitt namn. Längd 33 cm. KM 53.436:1125. Foto Bertil Centervall.

Det finns inte några arkeologiska belägg för en särskild myntverkstomt under äldre medeltid. En hypotes är att en eller flera guldsmedsverkstäder under kunglig kontroll svarade för mynttillverkningen. Myntarna förelades myntbilder och omskrifter och garanterade med sina namn myntens halt.

Myntarnas antal varierade i Lund mellan 20 och 50. Flera män av

dansk börd fanns också tidigt i denna skara. Sven, Torkil, Ulfkil, Toke, Asfrid och Torsten kan ha varit relativt högättade män i kungens tjänst.

Det är inte omöjligt att det var myntaren Toke (hans namn finns på mynt från 1018-42) som omkring 1050 lät uppföra den kyrka (med all sannolikhet en stavkyrka) som han berättar om på en runsten med inskriften: Toke lät kyrka bygga och ...

Det är också troligt att det är myntaren Ulfkil som med runor ristat sitt namn på den vackert snidade käpp som hittades vid utgrävningar i kv Glambeck. I:Ians namn förekommer på lundamynt under en lång räcka av år. Han har också arbetat som guldsmed och smycketillverkare. På ett silverspänne, som han tillverkat med ett av sina egna mynt som förebild, står det ULFKILILUDAN (Ulfkil i Lund Danmark). Spännet följde en kvinna i graven i Vejleby på Lolland.

Till höger Ulfkils stödkäpp. Härunder en detalj av hans med runor inristade namn. Käppens längd 97 cm. KM 59.126:795. Foto Bertil Centervall.

Spännen av kopparplåt med dekor hämtad från samtida lundamynt. Diameter 26 mm, 32 mm. KM 53.436:621, KM 59.126:408.

Blyplåt i vilken myntaren Fati prövat en nygraverad myntstämpel. Myntet har en liknande prägling. Plåten är c 140 mm bred. KM 62.892:2797.

Det har hittats 13 spännen med myntdekor i Lund. Flera av dem har bilder som hämtats direkt från samtida lundamynt. De kan vara gjorda i guldsmedjor, som också slog mynt.

Ett unikt fynd från en myntverkstad är den blyplåt där myntaren provslagit en nygraverad stämpel 11 gånger Det är stämpeln för myntets frånsida som kontrollerats. Blyplåten hittades i ett kulturlager med slagg, deglar och andra föremål som pekar mot guldsmedsverksamhet. Det var myntaren Fati som någon gång mellan 1047 och 1074 prövade sin stämpel på plåten. Inskriften lyder F A TI I LUND och är avfattad med runor. Myntet skulle slås för Sven Estridsson. Runor förekommer bara på några få av Sven Estridssons minst 32 mynttyper Var det ett tillfälligt utslag av nationalism och/eller en manifestation av den framgångsrika hantverkarklassens betydelse i handelscentra som Lund och Roskilde?

Det är vanligt att inskrifterna på mynten från större delen av 1000talet är förvirrade. Flera orsaker till detta förhållande är tänkbara. Inskrifterna misstolkades vid kopiering. Bristande skrivkunnighet bidrog till detta. Blandningen av engelska och danska gjorde kanske också sitt till. Under Harald Heins tid, 1074-80, reorganiserades tydligen myntväsendet och då försvinner de förvirrade inskrifterna samtidigt som mynttyperna blir färre och en strävan att skapa inhemska typer förmärks.

Källor·

Andren A.. Biskopen som försvann ... eller att tolka fynd. META l 1980 Bendixen K .. Danmarks mönt. Nationalmuseet 1967 Galster G.: Nogle middelalderlige hängesmykker. Fra Nationalmuseets Arbejdsmark. 1950 Hauberg P .. Myntforhold og udmyntninger i Danmark indtil 1146.1900 Malmer 8 .. Hur gammalt är Lund? Ale 2.1972 Malmer B .. Om Danmarks näst äldsta myntort och Igelösafyndet. Nordisk numismatisk unions medlemsblad nr 4. 1981 Moltke E.: De danske runemönter og deres pregere. Nordisk Numismatisk Årsskrift. l950

This article is from: