LARS-ARNE NORBORG
Lunds ålder och uppkomst
Är det rätt att fira staden Lunds tusenårsjubileum 1990? Frågan är naturligtvis en smula provokativ och kanske också något felaktigt ställd. Har kommunfullmäktige sagt att vi skall fira, så skall vi naturligtvis fira, och göra det med besked. Men låt oss i stället säga så här: vad finns det för skäl att tro, att det just 990, och inte t.ex. 1020 eller 1000 eller 970 uppstod någonting som vi kan ha rätt att kalla staden Lund? Denna fråga är varken provokativ eller retorisk. Många minns ännu, hur vi 1970 trodde att staden grundlagts av Knut den store 1020 och hur vi därför firade 950-årsjubileum det året med bl.a. kransnedläggning vid den förmodade stadsgrundläggarens grav i Winchester. I år är det 990 och Sven Tveskägg som gäller, och en eller annan skeptisk medborgare frågar sig, oroligt eller förväntansfullt, om arkeologerna någonstans nere i gyttjan skall hitta rester av bebyggelse från Harald Blå tands tid, så att åtminstone de yngre lundaborna skall hinna med ett 1050-årsjubileum 2020. Forna tiders lundabor gjorde sig inte sällan överdrivna föreställningar om sin stads ålder. Magens Madsen , en lärd humanist, som mot slutet av 1500-talet var superintendent (biskop) i Lund, citerade i sin stadsbeskrivning en gammal vers: Den tid då Kristus lät sig föda, stod Lund och Skanör i fagraste gröda. I sin tidstypiska yverborenhet föreställde sig herr Magens, att Lunds anor gick tillbaka till vår tideräknings början och lät dess uppkomst tona bort i en urgrå forntids töcken . Riktigt lika fantasifull är inte E. W Berling i sin klassiska stadshistorik från 1879, men också han vill leda sin hemstads ursprung ner i en hednisk forntid av obestämd längd. Redan omkring 940 skall Lund ha varit en rik och befästad ort. Sitt namn skall staden ha erhållit av en där befintlig offerlund, som omslöt tre högar med Odens, Tors och
31
