EVA LIS BJURMAN
Ett hus för olyckliga barn på förderfvets brant
På hösten 1839 var huset nästan färdigbyggt. Nyfikna lundabor vandrade på söndagarna ut till St Råby strax sydost om staden för att titta på det nya märkvärdiga huset, baron Axel Gustaf Gyllenkroks Räddningshus för " vilseförda och moraliskt vårdslösade" barn. Lundaborna hade själva varit med och betalat. Strax före jul året innan hade ett upprop i Lunds Weckoblad uppmanat Den Wördade Allmänheten att skänka pengar till projektet, många riksdaler hade samlats in, kungen hade skänkt teglet och professor Brunius ritningarna. Området, 6 tid jord, trädgård, åkrar och ängar hade baronen själv inköpt. På bilden, som pryder omslaget till en liten skrift om Räddningshuset 1844, ser vi huset, ett solitt tegelhus omgivet av en ännu inte uppvuxen trädgård. Bakom de låga träden skymtar domkyrkan och en mölla, på vägen framför huset står två barn och samtalar. Ingen mur hindrar dem från att röra sig fritt. Denna frånvaro av mur är bildens budskap. Inga galler, inga låsta grindar påminner barnen om att Räddningshuset är en anstalt, som inte får lämnas. Med en " mild och kärleksfull men tillika allvarsam" behandling ville baronen återföra "det olyckliga barn som står ytterst på förderfvets branter, färdigt att oåterkalleligen nedstörta i dess bottenlösa djup." Med frihet i stället för tvång, med "förmaningar, varningar och uppmuntringar" i stället för " trug och slag" skulle barnen fostras. Ty " Straffet med all sin fasa kan möjligen afskräcka barn med wekare sinnen från att begå brott, men det kan icke en gång hos dem i grund borttaga de onda anlag, som inrotat sig i deras natur" Barn som begått brott skulle inte straffas utan fostras med kärlek. Barn kunde egentligen inte begå, " hwad man i strängaste mening för145
