Familjeterapi i pandemi “Jag har aldrig haft så roligt när jag lärt mig något!”. Adam tittar på mig med förundrade ögon. Vi har varit ute och gått i skogen i snart en timme.
Alldeles nyss tittade han på klockan och konstaterade att det redan gått en timme. “Det känns som fem minuter!”. Det är första gången jag träffar Adam. Hans föräldrar har
tagit kontakt eftersom han blir så arg. Under vår skogspromenad har vi pratat om känslor, varför de kommer och
hur man kan ta hand om dem. Jag har berättat om hjärnan och vårt farosystem som gör så att vi blir arga så vi får kraft att försvara oss om det behövs.Vi har utforskat när och var-
för Adam blir så arg, och lagt upp en plan för vad han kan göra både för att inte bli så arg - och vad han kan göra när
han faktiskt blir riktigt arg. Hela tiden har mamma gått lite
bakom oss, och då och då har vi vänt oss mot henne för att be henne om input, och ibland har hon själv bidragit med en förklaring eller en idé. Då och då har vi stannat alla tre
och gjort övningar med kroppen som hjälper det autonoma nervsystemet att lugna sig. Vi har kramat trän och lyssnat
på fåglar. Mitt under promenaden kände Adam igen sig,
och tog oss med på en liten stig som ledde till en dunge
där han och familjen byggt en koja i somras. Kojan är inte
kvar, men i en stam sticker en planka med spikar fram ur
barken, som om den vuxit in i trädet, och vi funderar på
om andra barn byggt kojor där långt tidigare. När vi skiljs åt säger Adam till mamma att han vill komma tillbaka, och
vi kommer överens om vilka strategier han och föräldrarna kan pröva tills vi ses nästa gång.
Jag har det fantastiskt bra. Vårdcentralen där jag arbetar ligger ett stenkast från skogen, där flera stigar leder ner
till Vänern. På mitt kontor finns en ryggsäck packad med
två koner, två rep och en boll. Ibland tar jag också med tre
rockringar. För att familjen ska slippa joxa med munskydd och inte behöva sitta i väntrummet, möts vi direkt ute på
baksidan. Bollen kan hjälpa oss att komma igång med ett
svensk familjeterapi 22
