Varför tiger familjeterapeuter?

Varför tiger familjeterapeuter?

Det har förvånat mig att jag hör så lite protest från familjeterapeuter. Jag har länge haft en idé om varför - men fick äntligen ord på (vatten på min kvarn) när jag läste Jonna Bornemarks böcker ”Det omätbaras renässans, en uppgörelse med pedanternas världsherravälde” och ”Horisonten finns alltid kvar. Det bortglömda omdömet”

Vårt samhälle har nu under lång tid präglats av ropet efter evidens och manualisering i allt vi gör. Bevisandet med siffror är överordnat allt. Och det vi gör som terapeuter låter sig inte så lätt ”bevisas”. En ny ”klass” har vuxit fram som väger och mäter och kontrollerar oss, vi som står för och utför kärnverksamheten. Den administrativa klassen. Och de vet inte vad vi gör – de hälsar inte på, tar inte reda på vad terapi är. De väljer att kontrollera det som lätt låter sig kontrolleras: hur många blyertspennor har du använt sista halvåret? 2010 – 2018 ökade den administrativa personalen inom landstingsvården med 36 %, läkarna med 16 %, sjuksköterskor minskade något. (Bornemark). När det s k ”Nya Karolinska” skapades skulle det bli ”effektivt, ekonomiskt och kvalitetsdrivande”. Boston Consulting Group skulle genomföra omorganisationen. Konsultarvodena slog i taket! Och det hela slutade med att det fanns nästan en chef per vårdplats!!!

Kärnverksamhetens professionella behöver delta i hur deras verksamhet organiseras – de kan inte lämna över till den administrativa klassen. Vi får aldrig hamna i ”easy way out” dvs. ”jag löd bara order”. Vi kan tänka själva!

Vad är det då som inte låter sig manualiseras? Svaret på den frågan, menar J Bornemark, är OMDÖMESKUNSKAP. ”Omdömeshandlingar är inte godtyckliga utan grundade i en komplex förmåga att ta in världen, vara en del av världen och driva världen åt ett visst håll”

Omdömet lägger vikt vid det situationsspecifika – det går inte att göra till ”regler”. Ett talande exempel: en från hemtjänsten kommer hem till fru Svensson. Det är duschdag. Men Fru Svensson har en ledsen dag, hon gråter. Hemtjänstekvinnan väljer (använder sitt omdöme), sätter sig och samtalar tröstande med fru Svensson. Och! utför inte det hon ska utföra, nämligen att duscha vårdtagaren. Ingen kvalitetskontrolls”pinne”! Bornemark har en mängd liknande exempel.

När jag gick ut Sopis (hundra år sedan!) tyckte jag inte att jag kunde någonting om någonting. Jag valde att bli familjeterapeut – det var ett område som jag i varje fall

skulle kunna och behärska. Döm om min förvåning när jag till slut hamnade i samma känsla. Jag hade turen att få arbeta med allmänläkare. Och de hade samma upplevelse! Men! de kurser och den träning som gavs allmänläkare gav dem också ”råg i ryggen”. Allmänläkaren är medicinens GENERALISTER! De finns de som inte tror att allmänmedicin är en specialistutbildning (som t ex gynekologi, ortopedi, pediatrik etc). Att vara generalist är att foga samman delarna till större (hel-) enheter. Att se mönster och kunna arbeta med det. Och det är precis det som en familjeterapeut kan! Som socionom fick man kunskap på flera olika ”nivåer” – psykologi (individ-, par-, familj), sociologi (grupp, kultur), statskunskap, juridik (samhälle). Man tränar förmågan att urskilja det situationsunika.

Det finns förslag att vi inte ska ta emot människor (patienter) – vi ska ta emot DIAGNOSER! För gör vi det och har tydliga diagnoskriterier så kan vi manualisera behandlingen och MÄTA framgång. Samma diagnos ska ha samma behandling. Tror dom! Det vet varenda familjeterapeut att, även om det kommer två patienter med depression, så är deras liv, deras personlighet och livssituation så olika att de inte kan ges samma terapi! Om du tänker dig att 10 patienter söker hjälp för sin depression/ledsenhet. Hur många faller ifrån för att det inte uppfyller kriterierna (de är t ex ledsna för att en nära anhörig har dött, för att barnen inte fungerar i skolan etc etc) de får ingen hjälp. Men för att göra något så kan man ju alltid skicka dem till familjeterapeuten! Men det familjeterapeuten gör ”räknas” inte för diagnosgruppen är inte väldefinierad! Inga ”lyckade” fall räknas i den gruppen!

Familjeterapeuter har, som jag skulle vilja beskriva det från allra första början varit öppna för andras tankegån-

gar och världsbilder och perspektiv. Jag gjorde för många år sedan en ”översikt” – en beskrivning av varifrån familjeterapeuter hämtat användbar kunskap och inspiration: (bifogas). Det som slår mig är att vi familjeterapeuter inte skapat oss egna teorier (bortsett från S. Minuchin som faktiskt har en ”familjeteori”)

Jag gillar idén att ”låna” från teoretiker och andra terapeuter! Jag ”stjäl” vilt från andra, det som jag tänker är användbart! Det tillför ”friskt blod” utifrån. Men risken är att det också kan lånas till förakt och nedvärdering. Inte bara omgivningen kan säga ”ni har ju inget eget att komma med” – problemet är att vi själva diskvalificerar oss! Så är, i alla fall jag, tillbaka på ruta ett – kan jag någonting om någonting?

Och svaret är ett rungande JA!!! Jag har generalistkunskap som inte är alla förunnat! Och jag kan använda den i terapirummet. Där använder jag dessutom, dagligen och stundligen mitt OMDÖME! Om jag hindras i att använda mitt omdöme så töms jag snart på självtillit och tron på mig själv som hjälpsam. Tänk om de har rätt – de som mäter och väger och räknar? Tänk om det inte finns något ”annat”, i det mellanmänskliga som är läkande?

Jonna Bornemark skriver: ”omdömeskunskap hör till det situationsunika – den går inte att fånga i regler eller formler” och ”befinner vi oss i en miljö där det är viktigare att lyda manualen än att tänka själv. Kommer omdömet att avvecklas, inte utvecklas”.

Evidens/räknandet behövs – men det är livsfarligt att låta räknandet bli det viktigaste! Makten ligger numera hos den administrativa klassen. Och i det formaliserade språket. Jag har alltid känt mig stolt över hur familjeterapeuter kommunicerar – språket är till för att ömsesidigt nå fram till varandra – inte för att demonstrera sin kunskapsmässiga överlägsenhet. Alltså vinnlägger vi oss om ett språk som ”passar” den som jag har framför mig. Jag minns en handledningsgrupp, kuratorer på en habilitering. En medlem tog upp problemet att hon inte kände sig lyssnad på. Under ett behandlingsmöte beskrev hon hur hon hade träffat ett par föräldrar, hur hon arbetat med att dem att vända sig till varandra för ömsesidigt stöd och hjälp. Arbetskamraterna regerade med kommentar av typen ”Ja, och????”. Väl hemma skrev jag om kuratorns berättelse men använde de mest komplicerade familjeterapeutiska och systemteoretiska begrepp jag kunde komma på. Kuratorns tog beskrivningen med sig till nästa behandlingskonferens – och! Vad hände? Jo, arbetskamraterna satt tysta, såg lite ”konstiga” ut, verkade(förstås!) inte förstå någonting. De sattes inför ett val – ville de använda ett språk som känns lätt att förstå – eller ville de ”teoretisera”, ”prata akademiska”?

Huruvida detta förändrade kuratorns position i arbetsgruppen eller ej förtäljer inte historien, men jag hoppas att hon rönte mer respekt för sitt arbete och lugnt kunde återgå till att ”prata med bönder på bönders vis och med de lärde på latin”

Tiger vi för att vi själva är offer för ”mätningshysterin” – att vi tror att det är den som gäller? Att vi överger vårt användande av OMDÖMET? Och det får oss att må dåligt. Jag menar att det ligger en stor fara i att försöka ”mäta och väga allt”. Komma ihåg, som Jonna Bornemark skriver: ”datorer är bra på ratio (människans förmåga att

organisera och systematisera …..det som intellectus fångar upp) de (datorerna) kan inte inte veta…. har inget medvetet ”icke-vetande”…..de har ingen förundran, inga känslor, ingen sinnlighet och ingen situationskänslighet”.

Men vi måste ha en administration! Få familjeterapeuter tycker att administrativt arbete och dokumentation är intressant och inspirerande. Men vi behöver känna att det finns en förståelse och respekt för det komplicerade och svåra arbete vi utför. Vi behöver bjuda in de administrerande, in i våra terapirum, in i våra diskussioner, in i vår handledning. För att citera Ingegerd Wirtberg: ”Familjeterapeuter exkluderar inte – de inkluderar!”. Vi behöver administratörernas stöd och hjälp och då måste vi samverka, dra åt samma håll. Och de ankommer på oss att formulera vad för slags stöd vi behöver och hur den ska ta sig uttryck. Det hjälper inte att vi klagar för varandra – klagomålen måste få rätt mottagare!

Till slut – Tomas Tranströmer, som har mätt ”kärlek” ”ett kilo vägde 700 gram – inte mer”

av Lena Svedin

Palo Alto gruppen såg sig om och fann att systemteori var riktigt användbart för att kunna se och beskriva familjesystem. Ja – cybernetiken gick att använda. Och någon hittade Maturana och använde hans tankegångar. Gergen blev intressant och Språket blev viktigt, vi försökte oss på att läsa Wittgenstein. Och så går det på….. Det är riktigt bra! Att låta sig inspireras och förstå det vi arbetar med på olika sätt. Det motverkar rigiditet och det motverkar idén om att verkligheten låter sig manualiseras. Det är, så här långt kommet, i resonemanget viktigt understryka att manualisering är väldigt bra när vi har att göra med sådant som låter sig manualiseras! Men dit hör inte vår omdömesförmåga.