SFT nr2 2024

familjeterapi nr 2 • 2024

Ett rapportage från FFT-kongressen Familjeterapiträff i Skaraborg

Ledare

Jag träffade henne på en toalett i högstadiet. Vi hade lunchpaus och jag sprang in på toan innan jag skulle hämta min matbricka från kafeterian. Medan jag tvättade mina händer, såg jag genom spegeln att någon rörde sig på golvet inne i en av stallarna. Det var henne. Hon satt där, i ett toastall och åt sin lunch. Jag knackade på och frågade om jag kunde sitta bredvid henne en stund. Och hon svarade ja.

Där satt vi, på toalettgolvet och pratade om livet och livets möjligheter. Vi var så olika på många sätt. Vi hade olika familjeförhållanden, olika tillgång till våra basbehov, olika förutsättningar för att lära sig och få hjälp med det vi inte klarade själv. Ändå satt vi där på skolans toagolv tillsammans, båda två. Beroende av varandra på något sätt och förenad av känslor av ensamhet och missförstånd.

Innan jag träffade henne, ville jag bli lärare. Mina lärare i grundskolan hade varit viktiga för mig och jag ville göra det samma för andra. Men när jag gick ifrån det mötet, insåg jag hur omöjligt utbildning var för vissa elever. Att utbildning, möjligheten att lära sig och utveckla sig i livet, är

verkligen en förmån som inte alla får. Innan hon kunde fokusera på skolan, behövde hon få svar på mycket mer grundläggande frågor. Frågor som endast hennes omgivning kunde svara på, men vilka kunde hjälpa henne med det?

Tack vare henne, hittade jag socialt arbete, ett arbete med människan i sitt sammanhang. Jag tänker ofta på henne även idag när jag möter barn och familjer. Om hur lätt det kan verka vara att förstå en människas inre tankar, men hur sällan vi får äran att ta del av deras sammanhang. Sammanhanget som skapar och formar dessa tankar och känslor i många avseenden och som kan göra hela skillnaden.

Jag drömmar ofta om en utopisk trädgård, en trädgård fylld av oändliga mängder blommor, träd, gräs och grönsaker som lever i samförstånd med bin, fåglar, insekterna, och de större djuren. De som får tillräckligt med vatten och sol, och tillräckligt med jord att var och en får rota sig och växa fritt. För mig grundar sig trädgårdens skönhet främst i mångfaldhet. En trädgård fylld av endast prästkragar är inte en trädgård utan någonting annat. Det som gör en vacker trädgård

till en vacker trädgård är faktumet att det finns så många olikheter som tillsammans blir en otroligt vacker helhet, en gemensam trädgård.

Trots min dröm, har jag även lätt att kidnappas av andra tankar. Kanske mer än någonsin lever vi i ett samhälle som gärna vill förstå. Som gärna vill förstå hur olikheterna inom oss kommer sig. Vad är det som gör att en maskros är en maskros och hur skiller den sig från en trädgårdsros? Denna längtan att förstå kan öppna för nya möjligheter, öppnar dörrar till en fördjupad förståelse av kraften som finns i våra olikheter. Samtidigt är det lätt att vår längtan att förstå kan leda till en önskan att värdera dessa olikheter. Att vissa blommar ombes att förändra sig för att bättre passa in i hur vissa andra tänker trädgården ska vara.

När det gäller min vän på toaletten, så tänker jag att omgivningen kunde ha gjort mer. Jag kunde ha gjort mer. Hennes liv ställde krav på systemen som var fantastiska! Under vilka villkor får hon vara med? Vilka vill stå med henne? Vilka kan stå bredvid henne? Kan systemet bära? Vilken möjlighet för breddning av mångfaldhet som gavs, om endast systemen väljer att ta den!

I detta nummer av SFT får ni möjlighet att ta del av kollegors systemiska tankar från olika delar av landet. Martin Söderquist delar med sig av sin resa efter 50 år som familjeterapeut. Nehrin Ganno rapporterar om FFT och kongressen som hölls i Uppsala i våras. Maria Nistor och Petra

Lennéer delar med sig av tankar som väcktes under en familjeterapiträff i Skaraborg med Bill Petitt och Ulf Axberg, och Emma Wennerström delar vidare tankar från ett systemcafé i Umeå med Matz Sparrman och Carina Håkansson. Det går även att läsa om hur två familjebehandlare använde sin kreativitet till att hitta lekfulla lösningar för sina familjer genom att utveckla ett sällskapsspel. Detta nummer bjuder på tips på böcker, poddar och artiklar som rör familjeterapi och det systemiska arbetet som förhoppningsvis ger energi och inspiration under sommarens tider.

Så läs och begrunda. Ställ frågor till dig själv och diskutera tankar som väcks med nära och kära. Med detta önskar jag dig en trevlig sommar med vila och återhämtning. Och när du sitter ute i din trädgård i sommaren eller ta en promenad i skogen önskar jag dig en stund där du få slippa lägga för mycket kraft på en enskild blomma och dess utmaningar och styrkor. Istället önskar jag dig en stund där du kan vila i mångfaldens skönhet. Må den ge hopp och kraft att systemen kan bära, tillsammans bär vi. Att vi kompletterar varandra och behöver varandra. Var och en är en ovärdig del i det som gör trädgården så komplex i sin olikhet och så otroligt vacker.

Trevlig sommar!

/Amber Forsberg

Utsikt från ett tak.

Ordföranden

Sommarens ljusaste veckor firas i år med en takrenovering hemma hos mig. Det är både kul och jobbigt. Som att sitta och stå uppflugen på ett par takläkter en hel söndag och bearbeta gamla fönster med färgskrapa och varmluftspistol. Både jobbigt och kul. Men det bästa, ja förutom de trevliga och kompetenta byggarna, är ändå byggnadsställningen. Jag är lite överraskad över den känslan, för jag tänkte nog att byggnadsställningen snarare kanske skulle ta för mycket plats och vara i vägen på uppfarten. Istället tycker jag att den är det coolaste på länge. Att kunna promenera tryggt runt sitt hus tre meter upp i luften ger ett nytt perspektiv på huset och trädgården och hela omgivningen. Och det är en upplyftande känsla.

En byggnadsställning är på många sätt en bra metafor för nätverksarbete och terapi tänker jag. Särskilt för hur bra det kan bli när vi lyckas samarbeta runt en familj och bidra med trygga

strukturer som kan ge nya perspektiv och energi. Ge mod och möjlighet att förflytta sig till en ny nivå. Ge förutsättningar för att tryggt kunna närma och våga ta tag i sådant som förut verkat för farligt eller svårt. Som takfönster med flagnande färg.

Jag sitter och skriver detta i kvällssolen och tittar ut mot det blå havet genom de där fönstren som jag har kämpat med de senaste dagarna.

Det är samma utsikt som jag är van vid, men ändå ny eftersom jag nyss var utanför fönstret, inte innanför. Det påminner också som att segla utanför kusten där jag bor och titta på den från havet, istället för att titta på havet från land. Jag har fått se något från en annan vinkel, så det är inte alldeles samma.

Semestern närmar sig för många av oss, och även den är ett tillfälle att byta perspektiv.

Släppa vårt yrkes-jag ett tag, kanske tid att bara vara, kanske tid att renovera och reflektera, umgås mer med familj och vänner, att läsa och att resa.

Det finns mycket att se fram emot efter sommaren. Först ut är den nordiska familjeterapikongressen i Bergen de sista dagarna i augusti. Jag hoppas att få se många av er där!

Under hösten kommer det som vanligt att ske många spännande arrangemang runt om i alla lokalföreningar, sfft ordnar nya lunchwebbinarier och sfft:s årsmöte i arrangeras i Linköping i slutet av oktober i anslutning till en föreläsningsdag i Famös’ regi på det aktuella temat

”Var finns familjeterapeuten i dagens psykiatri?” Håll utkik på hemsidan efter detta och mer!

Men först önskar jag er alla en sommar som bjuder på frihet, gemenskap, glädje och återhämtning på de sätt som passar var och en. Även om det blir en midsommarhelg med målarpensel i handen för min del, finns det tid att umgås och dansa runt midsommarstången och jag ska komma ihåg att lyfta blicken och njuta av utsikten från mitt tak.

Glad midsommar, och en riktigt skön sommar till alla!

Lotta Beskow

Ordförande sfft

Svensk Familjeterapi

Redaktonen: Amber Forsberg

Layout: Magnus Olerspiattodesign.se

Annonsera i SFT!

helsida 2 000 kr

halvsida 1 000 kr kvartssida 500 kr

Maila till Eva Dahlgren eva.a.dahlgren@gmail.com

Utgiven av SFFT

Ordförande: Lotta Beskow

Kassör: Eva Dahlgren

Sekreterare: Helena Prahne

Vetenskaplig sekreterare: Kristina Edman

Informationssekreterare:

Susan Hanshoff

Ledamöter:

Ann-Catrine Andersson

Amber Forsberg

Bibbi Gundersen

Maria Åhman

Mats Höjing

Skriv! Skriv! Skriv!

Bidrag till nästa nummer och feedback

Manusstopp 31 augusti 2024 sftredaktion@gmail.com facebook(sfft) hemsida www.sfft.se

Familjeterapiträff

Utforska nya horisonter i

familjeterapi: En kväll med Ulf

Axberg och Bill Petitt

2008 startades en oberoende ”intressegrupp” för familjeterapi med utgångspunkt i gamla Skaraborgs län. Dess syfte har sedan starten varit att mötas i ett sammanhang för att dela med sig och ta del av olika erfarenheter, med fokus på systemisk familjeterapi.

Vid den senaste träffen samlades över 30 entusiastiska deltagare för ett inspirerande möte med Ulf Axberg och Bill Petitt. Evenemanget ägde rum den 5 mars i Skövde och blev en kväll fylld av insikter som efterlämnade en känsla av samhörighet.

Ulf Axberg är professor i familjeterapi och systemisk praksis vid VID Vitenskapelige høgskole i Oslo, Norge. Dessutom är han legitimerad psykolog och psykoterapeut samt psykoterapihandledare. Han har lång erfarenhet av att arbeta inom barn- och ungdomspsykiatrin och socialtjänsten. Ulfs huvudsakliga forskningsintressen är systemisk intervention, föräldrastöd och barn som utsätts för våld i nära relationer. Han har författat och varit medförfattare till flera artiklar i fackgranskade tidskrifter och bokkapitel.

Bill Petitt har en magisterexamen i socialt arbete och är även legitimerad psykoterapeut samt psykoterapihandledare. Han har ett eget utbildningsinstitut och har i mer än fyrtio år varit aktiv inom utbildning och handledning av yrkesverksamma inom såväl socialt arbete, som inom vuxen- och barnpsykiatrin. Han

är särskilt intresserad av psykoterapins teoretiska grunder och psykoterapins filosofi. Han har skrivit och varit medförfattare till många böcker och artiklar.

Under kvällen berättade Ulf och Bill om boken ”New Horizons in Systemic practice with Children and Families”, där de varit delaktiga och skrivit två kapitel. De nämnde även kort boken ”New Horizons in Systemic Practice with Adults”. Båda böckerna publicerades i slutet av 2023, med en bakomliggande tanke att samla exempel på praktisk erfarenhet från systemiskt arbete med vuxna, barn och familjer. Boken ”New Horizons in Systemic practice with Children and Families” finns tillgänglig att läsa via open acess.

Familjeterapiträff i Skaraborg

Ulf sammanfattade sina tankar gällande kapitlet ”A Systemic Approach to School-Based Consultation: Combining Interventions That Belong to Different Theroretical Traditions”. Han delade sina erfarenheter från forskningsprojekt kring en samordningsmodell mellan skola, socialtjänst, barn- och ungdomspsykiatrin och familjer. Samordningsmodellen innehåller två separata interventionsmodeller, som var och en har sitt ursprung från mycket olika filosofiska och teoretiska traditioner. Som framgångsrikt har inkluderats i ett enda systemteoretiskt ramverk. Syftet med samordningsmodellen är att låta allas berättelser finnas samtidigt, barnets berättelse, föräldrarnas berättelse och lärarnas berättelse.

Bill tog oss igenom kapitlet ”Systemic Perspectives and Psychiatric Diagnosis: Mutually Exclusive or Mutually Inclusive?” Han konstaterade att kategorisering är oundvikligt och att diagnoser kan vara hjälpsamma i att finna ett gemensamt språk, samtidigt som han problematiserade kring att använda DSMdiagnoser som om de vore likställda med somatiska diagnoser. Han underströk att de diagnoser som finns inkluderade i DSM är baserade på observationer av beteende och kännetecken och ställs genom att bedöma symtom och beteendemönster, snarare än att genom att använda tester eller biomarkörer så som blodprover eller hjärnavbildning. I de fall där man har kunnat finna ett somatiskt samband har diagnosen det gällt flyttats ur DSM.

Presentationerna väckte många intressanta diskussioner och frågor. När det var dags att avsluta träffen var det många som hade svårt att slita sig och i stället dröjde sig kvar för att prata. Vi hoppas på ytterligare givande träffar framöver i Skaraborg där vi får tillfälle att dela kunskap och erfarenhet samt skapa en känsla av samhörighet inom det familje- och systemterapeutiska fältet.

Maria Nistor

Socionom/leg. Psykoterapeut

Handledare i psykosocialt arbete

Petra Lennéer

Socionom/leg. Psykoterapeut

Handledare i psykosocialt arbete

Fokus på Vetenskapen

Kristina Edman presenterar och sammanfattar ett urval av aktuell forskning i familjeterapi, som ett inslag i SFT som heter ’Fokus på Vetenskapen.’ Kristina är sffts vetenskapliga sekreterare och doktorand vid Malmö Universitet, där hon bedriver forskning om barns delaktighet i barn- och familjeterapier.

Här kommer två förslag för detta nummer:

Psychotherapy for Families with Adolescent Children: Clinical Practice Guidelines. Satyanarayana, V. A., Das, A., Shah, A. (2024) Journal of Families with Adolescent Children: Clinical Practice Guideline. https://doi.org/10.1177/09731342241237074

I denna artikel diskuterar och problematiserar författarna implementering av västerländska familjeterapeutiska metoder i Indien. De bygger artikeln på flera fallstudier och föreslår kliniska riktlinjer.

Jag tänkte också dela med mig av en av mina nyligen publicerade artiklar:

Facilitating children’s in-session involvement in child and family therapies: A dynamic framework of clinical practices. Edman, K., Gustafsson, A. W., Cuadra, C. (2024) Psychotherapy. https://psycnet.apa.org/doi/10.1037/pst0000511

I denna artikel redovisar mina medförfattare och jag resultatet från en studie om barns delaktighet i barn- och familjeterapier. Studien bygger på analyser av audiovisuella inspelningar av barn- och familjeterapier samt material från intervjuer med deltagare i inspelningarna (samtidigt som de fick titta på sin egen terapifilm). Analysen genererade fyra sammanlänkade delaktighetspraktiker.

/Kristina Edman

16 SEPTEMBER KL. 12-13

WEBBINARIUM: MAKT, HOT OCH MENING

MED FANNY MARELL

Välkommen att delta i ett seminarium som introducerar er för Brittiska Psykologförbundets alternativ till psykiatrisk diagnostik: Ramverket för Makt Hot och Mening. Ramverket, som är väl underbyggt vetenskapligt, visar hur man kan förstå psykiskt lidande på andra sätt än den idag rådande iden om sjukdomar i kroppen hos den enskilda individen. Andra sätt att förstå lidande leder till andra lösningar.

I höst kommer en svensk översättning att bli publicerad.

Fanny Marell är Socionom, legitimerad psykoterapeut med systemteoretisk inriktning samt handledare och lärare i psykoterapi. Hon är även en del av redaktionen för översättningen av ramverket

WEBBINARIET ÄR KOSTNADSFRITT. INGEN ANMÄLAN ELLER KOSTNAD. BEGRÄNSAD ANTAL PLATSER.

SKANNA QR KODEN FÖR ATT KOMMA IN TILL ZOOM MÖTET. FÖR MER INFORMATION, SE WWW.SFFT.SE.

Har Sverige rätt vård vid psykiska svårigheter?

Gunnar Bohman, med.dr. leg psykolog/leg psykoterapeut, tidigare universitetslektor på Stockholms universitet. Han har arbetat som psykolog och

Barn till föräldrar med depression, ångest eller bipolär sjukdom – psykiskt mående, riskfaktorer och förebyggande

interventioner

Lina Wirehag Nordh, leg psykolog, fil dr. arbetar deltid som psykolog på Psykologmottagning barn på Drottning Silvias barnsjukhus med barn och familjer där barnet har en kronisk somatisk sjukdom och deltid som universitetslektor på Psykologiska institutionen, Göteborgs universitet. Lina disputerade i maj 2023 med en avhandling som fokuserat på anhöriga till patienter som har kontakt med psykiatri, dels barn till patienter inom vuxenpsykiatri och dels föräldrar till barn inom barn- och ungdomspsykiatri. Lina ingår i forskargruppen CPPI - Clinical Psychology, Prevention and Intervention from a lifespan perspective.

rörelseforskning. Han har bland annat skrivit om massmedias neutralisering av kritiken mot ADHD och är publicerad i ett flertal vetenskapliga journaler och sociologisk forskning.

Dagens upplägg:

Datum

Plats Program

Kostnad

Freda Raou Linkö

Gunn

Fika

Lina

Lunc

Jonas

Avslu

Förel medlemmar och 950 kr för icke-medlemmar. Betalas via faktura som erhålles vid anmälan.

Fika/Lunch

Anmälan

När: torsdag 0

Lokal: Frimurarhotellet

Tid: 18:00-19:30 årsmöte sedan mingel

Fika ingår i avgiften. Lunch bekostas på egen hand.

Skicka din anmälan till info@famos.se senast 20 september 2024. Uppge om du är medlem i någon av SFFTs lokala föreningar och ange allergier eller specialkost för fika. OBS! Anmälan är bindande.

ginninglotta@gmail.com eller linadufmats@live.se

The things that I think about

Regarding professional identity: when is a systemic family therapist more than a systemic family therapist?

I began working with families and couples more than fifty years ago, and have been a student of systems thinking for most of that time. Yet today I find myself in the position of not really having a fixed therapeutic identity as a systemic family and couple therapist. I am rather a systemic therapist who sometimes works with families, sometimes with couples, sometimes with other constellations.

This shift of professional identity began some years after I had adopted a systems perspective, which I thought at the time could provide a theoretical framework for understanding families better. After a while, it dawned on me that the family as a system is constituted by its individual members, each of whom can also be considered as a system in their own right and therefore can be examined from a systems perspective. If accepted, this meant that working with a family involved simultaneously working with two quite different kinds of systems (firstly, the family and secondly, each individual member), which raised the question about how to conceptualise both their different natures and the ways in which they relate to each other. For example, in the beginning of my career, I thought almost exclusively of the way the family system influences the individual (a rather linear idea), whereas today I would generally argue in a rather more recursive and iterative way that its individual members create/influence the family as much as the family creates/influences its individual members. This led me to the conclusion that as a family therapist with a systems perspective I needed both practical skills and specific theories that could help me to conceptualise and work with with both types of system at the same time.

Another insight that helped me was when I realised that no one can have a dialogue with or engage in any way directly with a “family”, as the word “family” is an abstract noun that identifies a categorical entity. Information about any specific family can only be gotten from individual participant observers (usually family members, but anyone really - including myself when I am participating

as the therapist - who spends some time with what they identify as “the family”). This led me to formalise for myself the first part of a definition of what a “family system” might be considered to be: a family system is comprised of the observable patterns of interaction of its individual members when they are together and participating in acts of day-to-day living. These interactional patterns are generally accessible to any participant observer, and they can be seen and heard, even filmed.

But this definition seemed rather incomplete - what was missing for me was some kind of motor that could provide the driving force behind the production of the observable interactional patterns. The motor, in the end, was obvious: it was those activities that are continuously in operation within the family, but which cannot be directly observedthe creation of meaning within the mind of the individual. Using cybernetic terms, we might say that the “input” to the individual is the experienced behaviour of the other members, while the individual’s “output” is her own behaviour. Each individual produces behaviour that can be presumed to be directly connected to her understanding of what the other’s behaviour means for her, influenced by whatever goals she considers are relevant in the moment. This assumption, that meaning is generated at an individual level, identifies a sort of uncertainty generator, as even in the same slice of space-time the same events will result in different experiences and different meanings for different individuals, and while some of these differences may be tivial, others may be significant. And just as we know that each individual is unique, so experience often reminds us that members of the same family frequently do not live in the same family. Individuals will make sense of their present experience by using their past experience, and then act in accordance with whatever conclusions they reach, which means that people’s behaviour is often quite rational when understood from the perspective of their own individual world-model, whatever others might think. Here, in the process of individual minds rubbing against each other via their behaviour and in the nexus of the family, was a motor powerful enough to generate confusion, creativity, cooperation or conflict.

when I think about therapy

The inter-personal and the intra-personal can thus be thought of as two sides that together make the whole coin - whether it be the family system, or any other kind of human interactional system. This observation in turn suggests that the observable (inter-personal/interactive) aspects of the family system will tend to make the most complete sense when considered together with the individual’s way of understanding (intra-personal) that interaction. This applies equally as well to me as a therapist participant observer, of course: any behaviour I produce and introduce into the ongoing system of interactions will be a response to something I have observed after it has gone through one or more meaning-making operations that reflect my personal history of learning.

So, to the definition of the family system offered above, which only mentions interpersonal behavioural patterns, I could now add the intrapersonal element: a family system is comprised of the observable patterns of interaction of its individual members when together and participating in acts of day-to-day living. The individual’s behaviour is directly connected to both her understanding of what is happening and to her sense of purpose at that time.

So, when working with a couple or a family, I find myself moving between observing interaction and engaging with individual members in order to enquire about what sense they are making of what is happening (sometimes even sharing what sense I make of it if it seems relevant) and then asking them to connect that sense to the way in which they behave, thus - one might say - moving between being a family therapist and an individual therapist.

When the therapeutic system (which can be examined from the same systems perspective that we use when examining couple or family systems) consists only of therapist and a single client, observable interaction is limited to the behaviours that they produce. The individual client may talk about her family relations, of course, but such descriptions represent her personal experience (as

they must), and as such, reveal just one of the multiple realities that together produce the dynamics of the family as a system. For the client, input will come from the therapist in the form of the therapist’s behaviour; for the therapist, input will come from the behaviour of the client. In turn, the behaviour they generate (which includes communication) will be an expression of how they perceive, experience and make sense of the other’s behaviour.

In voluntary therapy, the client is generally attributed the right to define the nature of her own problem, which sometimes means we may arrive at a point in a family therapy session where one individual may insist that they alone are the problem no matter what the others might think - or in an individual session where the client may insist that certain family members are the only problem. When this happens, it need not be problematic - we can easily work with individual problems in family therapy, just as we can work with family problems in individual therapy.

Possible constellations (those who participate in the psychotherapy process) include the individuals, couples, families, networks, groups. Thus, family therapy is that methodology chosen when the selected constellation to be worked with is the family. There is a triad of factors - problem, constellation, selected theory - that influence how the therapist might organize her therapeutic strategy: the primary factor is, of course, the agreed-upon problem which usually contains in its description suggestions concerning both an appropriate constellation and a fitting theory.

If we embrace a systems perspective to inform our thinking and our practice, then we are systems therapists, and the family is only one constellation in which our theoretical and practical skills can be applied.

Bakåtblick, Inblick och

Ett reportage från FFT-Kongressen 2024

Under våren 2024 arrangerade Stiftelsen Funktionell Familjeterapi, FFT i Sverige en kongress i Uppsala som drog till sig över 300 deltagare, vilket inkluderade personer som är involverade i FFT eller på annat sätt har anknytning till stiftelsens verksamhet. Temat för konferensen var “Bakåtblick, Inblick och Framåtblick”. Målet med evenemanget var att utforska metodens utveckling, presentera ny forskning och klinisk utveckling samt att rikta blicken framåt mot kommande utmaningar och möjligheter för metoden. En ytterligare motivation för evenemanget var att fira FFT:s 30 år i Sverige.

Jag deltog i FFT-kongressen både som deltagare och för att skriva ett reportage om evenemanget. Förutom att vara legitimerad psykoterapeut och handledare inom det psykosociala fältet är jag även recertifierad FFT-terapeut och handledare inom metoden.

Mitt reportage fokuserar på att utforska kongressens syfte, utvecklingen av FFT, dess betydelse i dagens samhälle och hur det är att utvecklas som FFT-terapeut. För att få svar på mina frågor intervjuade jag Håkan Aronsson, som är styrelseledamot i stiftelsen samt Kristina Carlsson och Gunilla Anderson, som varit med och arrangerat konferensen. Jag pratade också med Lisbeth Lindquist, en erfaren FFT-terapeut, samt Marianne Cederblad, en av pionjärerna som introducerade FFT i Sverige. Men först, en kort översikt över vad Funktionell Familjeterapi är.

Vad är Funktionell Familjeterapi, FFT?

Funktionell familjeterapi, FFT är en behandlingsmetod för familjer, utvecklad av James F. Alexander och hans forskargrupp i USA i början av 70-talet. FFT grundar sig i forskning och klinisk erfarenhet kring hur bland annat kommunikation påverkar familjer. Målgruppen är ungdomar i åldern 11–18 år med beteendeproblem som skolfrånvaro, konflikter, kriminalitet och missbruk. FFT syftar till att åstadkomma beteendeförändringar inom familjesystemet och förbättra relationer och kommunikation mellan familjemedlemmarna. De teoretiska grunderna omfattar systemteori, kommunikationsteori, social inlärningsteori och ett salutogent perspektiv.

Hur utbrett är FFT i Sverige?

FFT har funnits i Sverige i över 30 år sedan professor emeritus Kjell Hansson och professor emeritus Marianne Cederblad introducerade metoden. FFT används i 90 kommuner, 7 regioner och i en av Statens Institutionsstyrelses institutioner. Socialstyrelsen rekommenderar användning av FFT för att behandla normbrytande beteende och minska risken för återfall i brott och missbruk bland barn och ungdomar. Svenska föreningen för Barn- och ungdomspsykiatri ger också sitt stöd för användningen av FFT i familjer där det finns beteendeproblem.

Framåtblick

Varför en kongress?

På konferensens första dag fick jag möjlighet att samtala med några av de engagerade personerna inom Stiftelsen Funktionell Familjeterapi, FFT: Håkan Aronsson, Kristina Carlsson och Gunilla Anderson. Vår diskussion fokuserade på konferensens syfte och den aktuella relevansen av FFT i dagens samhälle.

Kristina Carlsson, som är ordförande för styrelsen samt handledare och utbildare i FFT förklarade att syftet med konfressen är att samla aktiva inom FFT för att möjliggöra möten, nätverkande och kunskapsutbyte om stiftelsens verksamheter. Hon poängterade också att kongressen strävade efter att ge deltagarna möjlighet att ta del av senaste forskningen från inbjudna föreläsare och möjlighet att ta del av FFT-terapeuters kliniska erfarenheter samt att stärka gemenskapen bland deltagarna.

Gunilla Anderson, som är handledare och utbildare i FFT, underströk vikten av att skapa en känsla av sammanhang och betonade att konferensen fungerar som ett sätt för stiftelsen att ge tillbaka till terapeuterna. Hon framhöll att detta är ett viktigt sätt att investera i nätverket samt att stärka deltagarnas motivation och engagemang för att upprätthålla och utveckla FFT i Sverige.

Håkan Aronsson som är ledamot i styrelsen för FFT och ansvarig för området samverkan med statliga myndigheter, lyfte fram att temat “Bakåtblick, Inblick och Framåtblick” erbjuder en kontinuitet som symboliserar att FFT inte är en kortlivad trend utan en metod som har varit framgångsrik i Sverige i över 30 år. Han påpekade att denna kontinuitet återspeglar sig i kongressens program, där föreläsarna sträcker sig från Marianne Cederblad som är professor emeritus och som har varit involverad sedan metodens början i Sverige till terapeuter som nyligen genomgått grundutbildningen i FFT.

På vilket sätt är FFT relevant idag?

I en diskussion om FFT:s relevans idag underströk Gunilla Anderson, Håkan Aronsson och Kristina Carlsson vikten av stiftelsens roll, inte bara för kommuner och regioner, utan även ur ett bredare samhällsperspektiv. De framförde att när det gäller debatten om kriminalitet bland ungdomar ligger fokus ofta på högre straff och fler sanktioner. Istället borde samhällets institutioner prioritera stöd och interventioner som är grundade i vetenskaplig evidens och som kan ge långsiktigt positiva resultat. De påpekade att socialtjänsten möter flera utmaningar, såsom hög personalomsättning och komplexa problem bland klienterna, vilket påverkar de professionellas arbetsmiljö.I detta sammanhang menar de att FFT kan erbjuda trygghet för de professionella. Metoden är strukturerad men samtidigt flexibel, vilket gör att den kan anpassas för att möta de varierande behoven hos de familjer och individer som de arbetar med. Avslutningsvis betonade de att med Socialstyrelsens rekommendationer och en bred användning och spridning, förblir FFT en relevant och viktig metod för att hantera de komplexa behoven hos familjer och ungdomar i dagens samhälle.

Hur har FFT utvecklats under 30 år i Sverige?

På kongressens sista dag hade jag ett samtal med professor emeritus Marianne Cederblad angående hur hon ser på utvecklingen av FFT i Sverige under de tre decennier den använts och varför hon tror att metoden har lyckats etablera sig just här.

Hon berättade att när FFT först introducerades så utbildades de första terapeuterna av Jim Alexander. Vid den tiden var utbildningen både enklare och kortare. Senare tog Kjell Hansson över ansvaret för utbildningen och utvecklade den till den nuvarande strukturen, med en sexdagars teoretisk utbildning följt av handledning och en certifieringsprocess. Efter Kjell Hanssons bortgång har utbildningen och certifieringsprocessen fortsatt att utvecklas och förbättras ytterligare, vilket hon menar har bidragit till en positiv

utveckling av metoden.

Hur kommer det sig att FFT har lyckats implementeras i Sverige?

Marianne Cederblad förklarar att FFT aldrig hade implementerats utanför USA förrän hon och Kjell Hansson introducerade metoden i Lund på 90-talet och genomförde en utvärdering av den. Deras forskningsresultat bidrog till att Jim Alexanders forskning på FFT fick erkännande i USA, eftersom det var en oberoende grupp som nu också hade utvärderat metoden. Detta menar hon skapade ett unikt förtroende, vilket ledde till att Sverige blev det enda landet i världen som fick möjlighet att organisera och genomföra utbildningar i FFT på sina egna villkor. Det speciella avtalet gav stiftelsen frihet att själv ansvara för utbildning, handledning och certifiering, vilket har gjort det möjligt för FFT att anpassa sig efter de svenska kontexterna. Hon anser att detta är en av de viktigaste faktorerna till varför metoden har blivit så framgångsrik och utbredd.

beskriver en känsla av att upptäcka något nytt, en slags ”WOW-känsla”, när hon fick upp ögonen för den systemiska utgångspunkten som metoden bygger på. Detta systemiska tankesätt har sedan dess varit vägledande för henne. Genom sitt eget och sina kollegers arbete med familjer har hon sett vilka resultat det ger att bjuda in hela familjen till samtal istället för att fokusera på enskilda individer.

En terapeuts utveckling med FFT

Jag avrundar mitt reportage med intervjun som jag gjorde med Lisbeth Lindquist, en recertifierad FFTterapeut som gick sin grundutbildning år 2009. I det samtalet utforskade vi hennes motiv för att välja FFT och hennes utveckling med metoden.

Lisbeth Lindquist berättade att hon blev starkt påverkad när hon genomgick utbildningen i FFT, som var en stor satsning inom Lunds kommun. Hon

Hon drogs till FFT på grund av dess förmåga att främja ”snällhet och harmoni” i familjer och kunde relatera till de teoretiska begreppen om relationella behov av närhet och avstånd, baserat på sina egna erfarenheter av att växa upp i en stor familj. Efter sin grundutbildning i FFT uppskattade hon särskilt den efterföljande handledningen, som hon betraktar som ovärderlig. Hon menar att det är då hon kunde utvecklas i sin egen takt i ett tryggt och stöttande sammanhang. Med tiden har hon fördjupat sig mer och mer som FFT-terapeut och känner sig idag mer säker och trygg. Hon upplever också en ökad självständighet och självkännedom. Avslutningsvis betonar hon vikten av att fortsätta med handledning och teamarbete, även som erfaren FFT-terapeut. Detta menar hon är avgörande för att säkerställa trygghet och stöd för den professionella i arbetet med familjerna, samt för att kunna utvärdera och förbättra sitt eget arbete och därmed erbjuda familjerna den behandling som de förtjänar.

Nehrin Ganno

Legitimerad psykoterapeut

Handledare i psykosocialt arbete

50 år som familjeterapeut

Intro

Goda idéer, konstruktiva arbetssätt och effektiva terapeutiska modeller ramlar inte ner från himlen eller uppstår ur tomma intet. Det finns alltid en bakgrund, en historia eller händelser som bidragit till utvecklandet av de många olika terapeutiska modeller som numera finns. Framförallt finns det framstående terapeuter som tillsammans med kollegor skapat teorier och arbetssätt som inspirerat både erfarna och nybörjare på det terapeutiska området. I terapeutisk litteratur och i debatter och diskussioner mellan terapeuter brukar oftast fokus vara på terapeutiska modeller, vilken modell som är mest effektiv och att terapier beskrivs från terapeutens perspektiv. Detta kombineras med uppföljningar och forskning som visar klienters nöjdhet och de positiva resultat som är följden av den terapimodell som undersöks.

Å andra sidan visar common factorsforskningen att all terapi ger mer eller mindre liknande resultat och att terapeuter väljer sin arbetsmodell som passar deras sätt att betrakta omvärlden och deras olika intressen. Det är också allmänt känt att klienter och terapeuter inte alltid gör vad de blir ombedda att göra.

Intressant nog har det varit mindre fokus i litteratur och debatter på hur terapeuter och rådgivare väljer sina arbetsmodeller/karta att orientera sig efter i samtalen med klienter. De flesta terapeuter och rådgivare är utbildade i en eller flera terapeutiska modeller och att göra övergången till en ny modell/lägga till i sin repertoar, oavsett vilken, eller till samtalsformen Single Session /Ett Samtal i Taget, innebär alltid hårt

arbete och kräver en hel del från terapeutens sida. Ibland kan dessa processer vara långsamma och gradvisa, ibland kan de beskrivas som ett hopp i tanke och praktik eller kanske som ett ”pivotal moment” (avgörande ögonblick). Om vi lämnar diskussionen om terapimodeller och i stället tittar på hur terapeuter och rådgivare väljer sin arbetsmodell kan detta bidra till att de konflikter som kanske är orsakade av att kartan förväxlas med territoriet/verkligheten kan minska eller göras mer konstruktiva. Därmed kan förståelsen och respekten mellan olika terapeuter ökas och nya idéer och perspektiv som gynnar våra klienter kan därmed också genereras.

Val av terapeutisk modell

När jag mer koncentrerat än tidigare började fundera i dessa banor om hur vi terapeuter och rådgivare väljer våra favoriter av alla de terapimodeller som finns, kom jag osökt in på hur jag själv gjort. Jag antar att det finns en stor mängd faktorer och några jag tänker på kan nämnas:

• Slumpen gynnar den som är beredd: den som söker finner, chanser, utbildningsmöjligheter och arbetsmöjligheter öppnar sig

• Tidsperiodens terapeutiska modeller: utvecklandet av samtalsmodeller sker hela tiden

• Utbildningsmöjligheter: det tar tid innan nya terapimodeller finns som utbildning

• Arbetsplatsens och arbetsgruppens inriktning:

familjeterapeut

arbetsplatsens målgrupp och uppgift liksom arbetsgruppens kultur påverkar möjligheterna

• Personlig världsbild: passform, preferenser, intressen

Sammanfattningsvis behöver vi terapeuter översätta de modeller vi blir attraherade och intresserade av till vår egen kontext – hur de passar oss personligen, i vilket sammanhang vi befinner oss yrkesmässigt och därmed vilka utmaningar och möjligheter vi har.

Det vore onekligen intressant att göra en stor studie om detta men jag vill i den här artikeln dela min personliga berättelse och belysa hur jag under 50 år som familjeterapeut hittat ett sätt att arbeta som passat mig i olika tidsperioder. Förhoppningsvis har det även varit till hjälp för de familjer och par jag haft samtal med.

Min berättelse

Att utbilda sig som psykolog i början av 1970-talet var mycket individuellt inriktat och dominerades

mer eller mindre totalt av ett psykoanalytiskt synsätt. Beteendeterapi fanns med lite grand men mer som alibi än något annat. Jag liksom många kurskamrater var fascinerade och intresserade av psykoanalys och den koppling som ibland gjordes till marxism, men jag blev mer och mer obekväm med det individuella perspektivet, fokuset på klientens barndomstrauman och att tolkningar hela tiden gjordes från en expertposition. Det passade inte mig och jag började söka efter något annat. Alternativen var få, om några på den tiden, men jag började leta efter om det fanns familjeterapi någonstans. Bill Petitts kvällskurser blev min allra första introduktion till ett relationellt synsätt och detta följdes senare av att jag av en tillfällighet och ren slump fick möjlighet att delta i en månadslång träning med Virginia Satir. Vi var 80 personer men jag tror att alla fick en känsla av att vi lärde känna Virginia och att hon såg oss var och en. Inte nog med

det – hon kom ihåg också; 10 år senare mötte jag Virginia på en konferens och innan jag hann säga hej sa Virginia: ”Hi Martin”. Med gapande mun stammade jag fram ”Hur kommer du ihåg mitt namn?” varpå

Virginia sa: ”Jag gör det bara”. Den närvaron och den minnesförmågan hon gav prov på i samtalen har jag inte kommit i närheten av men försökt eftersträva.

Jag fann hennes modell att gestalta familjers relationer i skulpturer både verksamt och roligt, vilket var något helt annat än att bara sitta i stolar och prata. Att använda rörelse, fantasi och kreativitet tillsammans med familjerna gav mig en ordentlig knuff och gjorde mig beredd att arbeta som familjeterapeut. Detta fick jag möjlighet att göra genom ett vikariat som psykolog på BUP i Malmö. Jag sökte mig aktivt till BUP eftersom det var där möjligheterna att arbeta familjeterapeutiskt fanns och kanske också utbildnings-och handledningschanser.

1980-talet blev en guldålder för mig och andra familjeterapeuter. I stort sett arbetade jag med familjeterapi och träffade ett stort antal familjer i samtal. Rent traditionellt psykologarbete var en liten del av mitt arbete. När jag och Harry Korman började arbeta tillsammans var systemisk paradoxal terapi intressant och spännande – ett problem var att modellen var svår för mig att både lära och tillämpa. Ett annat problem var att inga sekreterare ville skriva våra journalanteckningar, de var rädda att också bli anmälda om vi blev det, vilket vi dock aldrig blev. Vårt intresse blev mer och mer strukturellt – strategiskt. Det som lockade i de modellerna var betoningen på görandet och att nya beteenden skapar nya upplevelser, tankar och mönster. Det var också en betoning på vad som kan ändras i nuet och framåtblickande i stället för tillbakablickande.

När vi ville lära oss mer om familjeterapi kom vi fram till att starta ett forskningsprojekt verkade vara den mest intressanta och framkomliga vägen. Efter en hel del problem – det var inte självklart på en BUP-klinik att arbeta med vuxna heroinister och deras familjer och nätverk - fick vi klartecken från klinikchef Valle

Rune att påbörja en pilotstudie kring familjeterapi vid heroinmissbruk. Professor Marianne Cederblad och Kjell Hansson, också han professor men senare, avrådde oss på det bestämdaste – ”Ni är inte kloka”, ”Varför ge sig på det svåraste av allt i ett forskningsprojekt?” var några av kommentarerna. Att arbeta med missbrukare och deras familjer och att inte ställa krav på att heroinisten skulle vara avgiftad innan samtal var en revolutionerande idé på den tiden. Det visade sig senare att i stort sett alla heroinister hade mycket kontakt med sina ursprungsfamiljer och hälften av dem hade barn.

Pilotstudien blev så framgångsrik att vi kunde genomföra det vi i dagligt tal kallade ”Heroinistprojektet”. Vi genomförde en RCT studie med ett 80-tal heroinister och deras familjer. Det var mycket spännande och lärorikt arbete och vi gjorde alla misstag men även en hel del rätt som är möjliga att göra när det gäller teamarbete, reflekterande processer och terapeutiska interventioner. När vi arbetade strukturellt-strategiskt var det mycket hårt arbete för terapeuten i rummet och spännande att följa samtalen med mycket action för teamet bakom spegel.

En av våra medterapeuter i projektet, Jehoshua Kaufman, träffade Steve de Shazer på en konferens och det visade sig bli en mycket avgörande händelse. Vi bjöd in Steve de Shazer och Insoo Kim Berg till vårt projekt och detta ändrade vårt arbetssätt totalt. Vi började lyssna på familjerna, fråga dem om deras syn på problem och framförallt vad deras mål och förhoppningar var istället för att försöka ändra familjernas dynamik. Med ett lösnings-fokuserat arbetssätt blev samtalen mindre dramatiska och lugnare för både familjen och terapeut i rummet, medan det för teamet bakom spegel innebar ett annorlunda teamarbete som ibland, i alla fall i början, kunde upplevas som lite ”tråkigare”. Detta passade oss alla nio terapeuter perfekt men skapade stora problem när det kom till utvärdering och forskning.

Ett långvarigt och fantastiskt samarbete med Steve och Insoo blev dock en stor vinst för projektet, mina kollegor och för mig personligen. Insoos praktiska inställning att allt är möjligt att pröva - ”Just do it!” - och omsätta det Steve skrev i sina artiklar var något jag verkligen tog med mig. Vid ett tillfälle hade jag frågat Insoo om det var OK att intervjua henne om handledning och när vi träffades på konferensen

förslog Insoo att hon skulle intervjua mig i stället för att bara prata om handledning. Något förvånad tackade jag ja och det är nog enda gången jag fått handledning inför nästan hundra observatörer/reflektörer. Steve å sin sida sa att han beskrev i sina artiklar och böcker det han såg Insoo göra med sina klienter men jag har också sett honom göra briljanta samtal. Mycket imponerande var när han hade samtal med en kille som blottade sig i parker, blivit tagen av polis flera gånger och tidigare träffat många terapeuter utan att det gjort någon skillnad. Steve första fråga var ”How can I help you?” och i tio minuter berättade killen sin historia, sina problem och vad han varit med om. Steve satt tyst och lyssnade, vilket var svårt att uppfatta, och efter en stund tappade killens historia farten och han sa något om att han vid något tillfälle inte känt tvånget att blotta sig varpå Steve frågade ”How come?”. Detta vände samtalet totalt och jag blev mycket imponerad. På 10 minuter sa Steve två korta meningar och det räckte för att skapa en helt ny och konstruktiv situation för klienten. Steve lärde mig och flera andra på en annan konferens hur viktigt det är att lyssna fullt koncentrerat och inte ha andra idéer i huvudet samtidigt. Den övning han genomförde i sin presentation visade med all önskvärd tydlighet att genuint lyssna och samtidigt tänka på diagnoser, interventioner etcetera är mer eller mindre omöjligt.

80-talets guldåder innebar också möjligheter att arbeta med metodutveckling, arbeta fram nya familjeterapeutiska arbetssätt inom olika områden och det var något jag var höggradigt intresserad av. Att skapa något nytt, att gå utanför de vanliga ramarna och se vart det leder och hur detta kan gagna familjerna vi träffar tycker jag måste vara en viktig uppgift för oss familjeterapeuter.

Jag tog initiativ till och var del av flera olika projekt i slutet av 80-talet och början av 90-talet:

Familjeterapi vid barnövervikt; jag var terapihandledare i Flodmarks och Ohlssons projekt, Metodutvecklingsprojektet Samverkan och behandling vid sexuella övergrepp mot barn och ”Lekprojektet” – ett metodutvecklingsprojekt för lekterapi och familjebedömningar. I dessa två projekt var jag projektledare och terapeut. När jag och kollegorna arbetade med att utveckla metoder för att samarbeta med familjerna där barnen utsatts för sexuella övergrepp fick vi tips om Steve Harvey, en amerikansk dans-, rörelse och lekterapeut. Under några år träffade vi honom både i Malmö och i Colorado, USA där han då arbetade. Detta ledde till ett flerårigt samarbete och familjelekterapi ”Family Play Therapy” blev en del av mitt arbete med familjerna. Att icke-verbalt, i rörelse och lek, i metaforer och fantasier tillsammans med föräldrar och barn ha familjesessionerna blev som en pojke sa efter en leksession – ”Det här var kuligare än fritis!” Det gällde också både föräldrarna och mig själv. Erfarenheterna från flera av ovan nämnda områden har jag skrivit om i artiklar och i böcker som Mareld publicerade – bokförlaget som under många år var ledande när det gällde att ge ut terapiböcker. Bengt Weine har varit en fantastisk redaktör och bokförläggare och varit ett stort stöd genom åren.

80-talets guldålder för familjeterapi och för min del varade en bit in på 90-talet. Kring mitten av 90-talet blev diskussionerna intensiva och arbetet med ADHD, neuropsykiatriska team och diagnoser/utredning helt dominerande. Det fick följden att utbildning och handlednings-resurser styrdes till detta område och familjeterapi och behandling hamnade i bakvattnet

och i skymundan. Jag har aldrig och kommer aldrig att begripa varför barn och familjer ska utredas och bedömas i ett antal samtal, efter oftast lång väntetid, för att sedan få vänta ytterligare på behandling och hjälp. Min erfarenhet då blev att en del familjer inte fick någon praktisk och terapeutisk hjälp överhuvudtaget eller alldeles för sent.

Att arbeta med individuella utredningar och ställa diagnoser var inte min starka sida och intresse och jag sökte mig till Avenbokens öppenvårdsteam där flera kollegor från ”Heroinistprojektet” arbetade: Aviva Suskin-Holmqvist, Jocelyne Korman, Barbro Persson och Lars Dannerup. Ett lösningsfokuserat team som arbetade med missbrukare i öppenvård passade mig perfekt dels utifrån tidigare arbete med missbrukare dels att det gav mig en chans att arbeta i team med mycket kunniga och duktiga terapeuter.

Under några år i början av 2000-talet bestämde jag mig för att arbeta helt privat med utbildning och handledning i familjeterapi och lösningsfokuserat arbetssätt. Jag föredrog att göra konsultationer och direkthandledningar då detta blir mer levande och mer koncentrerat än indirekt handledning. Många team var intresserade men inte alla. För en del grupper tog det emot att bjuda in familjer och klienter till utbildningar för en konsultationsintervju eller till en direkthandledning (”live supervision”). Jag fortsatte ha en del klient- och familjesamtal för att inte tappa greppet som familjeterapeut. Det blev ett dråpslag för familjeterapeuter men även för terapeuter med andra inriktningar när Socialstyrelsen proklamerade att KBT var den enda evidensbaserade terapimodellen. Jag tyckte det fanns så mycket uppföljningar och forskning kring familjeterapi att det var obegripligt att

familjeterapi inte längre räknades. Senare har olika terapimodeller godkänts och det talas inte längre i termer av evidensbaserade modeller utan om evidensbaserad praktik som är kombinationen av forskning, klienters upplevelser och terapeuters erfarenheter.

Moshe Talmons bok Single Session Therapy läste jag redan när den kom ut 1990 och blev mycket exalterad, nyfiken och intresserad. Den representerade ett nytt och konstruktivt synsätt på terapi som byggde på det faktum att 30% av klienterna och familjerna kommer till ett samtal, att många av dem inte vill ha terapi utan hjälp att lösa något problem och att varje samtal är ett helt nytt och bör vara en helhet med markerad början och slut. Detta stämde bra med mina erfarenheter – jag hade ofta korta samtalskontakter, ett samtal med flera klienter och familjer och långa samtalskontakter är inte något jag är speciellt bra på.

Jag ville börja arbeta med Single Session men praktiska omständigheter, forsknings-och metodutvecklingsprojekt med olika mer eller mindre fastställda arbetssätt omöjliggjorde det hela. För att nämna några exempel: Överviktsprojektet med från början strukturellt-strategiskt arbetssätt som senare blev inriktat på lösningsfokuserat och psykoedukativt arbetssätt och Lekprojektet som kombinerade lösningsfokuserat med familjelekterapi och Marte Meo modellen. I BUP-teamet jag arbetade var det inte heller aktuellt med att införa ett nytt bemötande av familjerna, remisser, anmälningsblanketter och bedömningar/diagnoser var inrutade och bestämda rutiner.

Av en slump och tillfällighet fick jag frågan av Bo Gunnehill om jag ville börja på Familjerådgivningen

Öresund. Jag hade inte tidigare funderat på att arbeta med par men ett nytt område att prova och en möjlighet att dra ner på handledning och utbildning som innebar mycket resande och hotellvistelser, gjorde att valet att säga ja blev ganska lätt.

Det blev mycket snart tydligt för mig att samtal med par var något annat än familjesamtal. Om familjer kunde vara besvikna och oroliga fanns nästan alltid någon form av omsorg och omtanke men i en del par kunde ilskan, besvikelsen och känslan av sveken ta sig dramatiska och hänsynslösa uttryck. Jag var inte van vid detta och det tog tid att lära mig hur jag kunde bemöta dessa par på ett för dem bra sätt. En annan aspekt var att många par kom till ett eller få samtal, de var inte där för bearbetande samtal under lång tid utan de ville ha hjälp med hur de skulle prata med barnen om separationen, hur de skulle ta sig ur vanor och tristessen i relationen eller bestämma sig för hur de skulle hitta sätt att diskutera utan att skapa en storkonflikt. Det visade sig att många par kom till ett samtal och vi bestämde oss för att följa upp 68 par som kommit till ett samtal, Unplanned Single Session på engelska.

Dessa uppföljningar blev en ögonöppnare och en bekräftelse. För många par räckte det med ett samtal och några par sa att ”Vi hade bara tänkt oss eller planerat ett samtal”, men de sa inget till familjerådgivaren. Paren kom till familjerådgivningen av många olika orsaker och hade varierande förhoppningar och mål. Familjerådgivare och terapeuter kan inte och bör inte utgå från att klienter och familjer vill ha terapi. Det gäller att lyssna noga på vad de önskar, hoppas och vill uppnå. I teamet bjöd vi in olika konsulter för en dag och när Tom Andersen från Norge var med oss

gjorde vi rollspelsintervjuer och det han sa till mig då har stannat i mitt minne och blivit en ledstjärna i mitt arbete. Tom sa inte mycket men när han gav en reflektion var den mitt i prick och det jag fick med mig var; ”Du ligger nära den du intervjuar, dina frågor bygger på det personen säger”. Jag tog detta som en fin komplimang och en bekräftelse på hur viktigt det är att verkligen lyssna på det klienten/klienterna säger och nyfiket fråga vidare.

En privat verksamhet är ingen garanti för fortsättning och kommunen i fråga la ut familjerådgivningen på anbud och förr eller senare tänkte jag att någon större aktör skulle ta över, vilket senare skedde. Teamet gjorde ett fantastiskt arbete och hade ett mycket gott rykte, men detta räcker inte när lägsta anbud vinner. Framtiden för mig fanns inte i detta team.

Som så många gånger gynnar slumpen den som är beredd. Möjligheten att börja arbeta i Malmö på Familjerådgivningen öppnade sig 2011. Det gav mig möjlighet arr arbeta tillsammans med mina tidigare kollegor Kristina Engman och Lars Dannerup från Heroinist-projektet och Karin Wulff från BUP. Det blev också en chans att implementera Single Session i en reguljär verksamhet. Från början var idéen något svår att få gehör för hos några kollegor och chefer eftersom det verkade som att olika synsätt var oförenliga. Det kompetensbaserade och lösningfsokuserade stod emot det mer problemfokuserade och expertorienterade synsättet i Emotionally Focused Therapy, oftast förkortat EFT. Det som skavde mest hos mig i EFT var de många exklusionskriterier som finns i modellen. Det verkade som att väldigt många klienter och par inte passade för modellen. Efter hårda diskussioner och meningsutbyten fick jag, Kristina

och Karin godkännande att starta en pilotstudie på 30 Single Session samtal. Jag tyckte då och tycker fortfarande att det är märkligt att terapeuter kan börja arbeta med nya modeller utan någon som helst insyn och krav, men när vi ville pröva Single Session ställdes oerhörda krav på pilotsamtal, uppföljning och utvärdering. Detta var helt rimligt givetvis men borde gälla även andra modeller och samtalsformer.

Idéen tillsammans med Bertil Ekstedt var att Öppenvårdshuset Gustav, där han arbetade med missbrukare och Familjeteamet på Plattformen som arbetade med tonåringar och deras föräldrar också skulle göra 30 Single Session samtal med sina klienter. Vi planerade en pilotstudie med sammanlagt 90 Single Sessionsamtal i tre olika verksamheter. Öppenvårdshuset Gustav gjorde sina samtal och implementerade Single Session i sin verksamhet. Tyvärr la Öppenvårdshuset

Gustav några år senare ner Single Session arbetet på grund av ny chef och ny inriktning. Familjeteamet på Plattformen var en nystartad verksamhet och kom aldrig riktigt i gång. Pilotstudien på 60 samtal i två verksamheter genomfördes dock och även vi på Familjerådgivningen kunde implementera Single Session i vår verksamhet. Vi gjorde telefonuppföljningar och vi använde frågeformulär före och efter samtal både med de par som valde Single Session och de par som valde Traditionell familjerådgivning (möjlighet till flera samtal med samma rådgivare). Ett stort misstag vi gjorde när vi började var att tala om Single Session på ett sätt som gjorde att en del kollegor trodde att paren bara fick komma till ett samtal även om de ville eller behövde fler samtal. När sedan också Lars Dannerup och Malena Cronholm-Nouicer anslöt till Single Session teamet och efter våra utvärderingar och uppföljningar kom vi fram till att vi skulle

kalla vårt erbjudande till paren för Ett Samtal i Taget (ESiT). Detta passade bättre med verkligheten. Paren kunde välja ESiT (ingen garanti för samma rådgivare om fler samtal) eller kunde välja att efter ESiT ställa sig på kö till Traditionell familjerådgivning. Om det för cirka 30% av paren räcker med ett samtal så måste verksamheten kunna erbjuda paren möjlighet till några fler samtal eller eventuellt en längre samtalsserie. Inom familjerådgivning är det dock mycket få som har fler än nio samtal och i flera kommuner är antalet samtal begränsat till fem eller liknande.

En stor och betydande vinst med vårt arbete i Malmö blev de internationella kontakter vi fick. Under hela

1990-talet hade flera organisationer runtom i världen startat upp olika varianter av Moshe Talmons, Michael Hoyts och Rob Rosenbaums Single Session Therapy: Nancy McElheran på Eastside Family Centre i Calgary, Kanada, Jeff Young och Pam Rycroft på Bouverie Centre i Melbourne, Australien och Arnie Slives och Monte Bobeles verksamheter i Texas. Både i Calgary och i Texas, USA satsade teamen på Walk-In och i Melbourne valde centret att kalla sin variant för Single Session Work. Numera är Single Session tänket och praktiken utvecklat i fler länder: Wendy Dryden i England, Flavio Cannistrà i Italien och Karen Young i Ontario, Kanada. Vi svenska familjerådgivare har blivit mycket väl bemötta och stödet från alla dessa fantastiska terapeuter från olika delar i världen har varit otroligt betydelsefullt. Jag och mina kollegor har fått med oss mycket och för att bara nämna något: Moshe Talmon sa till oss på en konferens ”Fortsätt med det ni gör – det är unikt!”, Nancy McElheran pushade oss att ändra verksamheten till ESiT och jag har definitivt fastnat, jag är själv liksom Michael golfspelare, för Michael Hoyts begrepp ”You are the caddies – the clients are the players”. Vår uppgift är att följa och ibland leda, men på klienternas villkor, och inte låta våra egna ideér och teorier ta över eller låta expertrollen köra över klienterna. Nyligen gav Jeff Young ut en bok om hur bemöta klienter som känner sig tvingade till terapi och egentligen inte vill vara i samtalet. Han kallar på typiskt australiskt sätt boken för No Bullshit Therapy. Ödmjukheten i kombination med rakheten, rättframheten och tydligheten är rättesnöret och en befrielse men inte alltid så lätt att hålla fast vid.

Att börja tänka och handla i praktiken som en Single Session terapeut har för mig inte varit så komplicerat på ett sätt. Att samtal kan var både det första och sista

och att fråga och leta efter klienternas resurser, kompetenser och mål är inbäddat i det lösningsfokuserade arbetssättet och var därmed bekant och naturligt för mig. Däremot var det en del vanor som sitter i ryggmärgen som ifrågasattes och kanske behövde ändras. Det sägs ju att det tar ungefär 66 dagar att fasa ut en gammal vana och ersätta med en ny vana och det gjorde det nog definitivt.

För att anamma och göra Single Session/ESiT till mitt behövde jag:

• Vara ytterst noggrann med sammanhangsmarkeringar genom att tala om och betona ett samtal idag, med möjlighet till fler men ingen garanti att träffa samma rådgivare

• Fokusera mina frågor och reflektioner till paren och familjerna i början av samtalen till deras hopp och mål

• Tillåta paren och familjerna tala om problemen men hålla kvar fokus i samtalen på det som kan uppnås i dag eller i nästa vecka och vad som är realistiskt och ett första steg. Invitera dem till framtiden och möjligheter och inte gå bakåt och problematisera

• Avsluta samtalen med ”Lycka till” eller ”Fortsätt med det goda arbete ni gör” i stället för att fråga dem om de vill ha fler samtal och därmed bjuda in dem till fler

• Påminna mig själv att det är det bästa om jag går min egen väg det vill säga inte känna att jag måste göra på ett visst sätt i samtal enligt en viss terapimodell utan kan använda alla mina erfarenheter till att improvisera tillsammans med klienterna. Jag har nog

alltid haft en manualallergi eller manualskräck och inte kunnat eller velat anpassa mig till specifika regler och förhållningssätt i olika terapimodeller, inklusive lösningsfokuserat arbetssätt

Till stor hjälp för både för mig själv och många andra har Karl Tomm varit. Hans senaste modell för att kategorisera terapeutiska frågor som han gjort tillsammans med Hornstrup och Johansen har varit mycket värdefull och klargörande för att beskriva Single Session/Ett Samtal i Taget.

Jag tror att det som framförallt Single Session/Ett

Samtal i Taget kan bidra med i organisationer och grupper är att det blir möjligt att organisera mottagandet och bemötandet så att klienter och familjer kan erbjudas hjälp utan väntetid, få hjälp när de behöver den och möjlighet till fortsättning om och när det behövs.

Avslutande reflektioner

Jag är inte den ende som tagit tillvara slumpen, sökt mig till intressanta utbildningar och arbetsgrupper med ett stödjande, kreativt och utvecklande arbetsklimat och ansträngt mig för att hitta sätt att leda terapi- och rådgivningssamtal som passar mig och min personlighet. Detta är inte alltid lätt; organisationers krav på konformitet, dokumentationshysteri, ekonomiska nerdragningar och arbetsgruppers/kollegors brist på att ge stöd är bara några av de hinder som kan finnas och som behöver hanteras och utmanas. Oavsett var vi befinner oss i karriären, på olika arbetsplatser och i olika tidsperioder gör vi ständigt val – vi går med eller emot normer och det invanda eller går vår egen väg.

”Alla vägar bär till Rom”. Om Rom är hjälpen och stödet till våra klienter och på deras villkor och hur vi tar oss dit är alla vägarna innebär detta att det existerar otroligt många vägar. 1970-talet och fram till nu har inneburit en fantastisk och framgångsrik utveckling av familjeterapeutiska modeller och arbetssätt med möjligheter att välja men också utmaningar att hitta rätt.

Vi terapeuter och rådgivare behöver hitta vår egen väg och min berättelse är ett exempel på en av alla dessa möjliga vägar.

Martin Söderquist

Noteringar:

- Det finns så många kollegor som bidragit med ideér och delat sina erfarenheter med mig. Jag vill tacka för ett mycket gott samarbete. Några nämns i texten men ni finns alla med i mitt tack. Alla par och familjer har jag tackat i mina böcker.

- Av utrymmesskäl är inga referenser med i artikeln. Referenslista finns i Söderquist. (2021). Ett samtal i taget. Familjerådgivning i ny form. Lund: Studentlitteratur. Denna lista finns också i Söderquist. (2023). Single session one at a time counselling with couples. Challenge and possibility. London/New York: Routledge.

Härmed bjuds du in till spännande systemiska workshopdagar i ett nätverkande samarbete mellan CHP – Centrum för Hypnos och Psykoterapi och Föreningen för familje- och systemorienterad terapi i Stockholm – FFST.

Stefan Hammel gästar Stockholm 25 –26 okt 2024

Transforming Lives with Hypno systemic Therapy

Kreativa metoder för par-, familj- och individualterapi i alla åldrar Varmt välkommen till en eller två dagars workshop!

Stefan är en varm, klok och inspirerande familjeterapeut, hypnosterapeut, protestantisk pastor, föreläsare och författare till ett flertal böcker.

Läs mer: www.stefanhammel.com

Under 1 eller 2 dagar får du arbeta praktiskt tillsammans med likasinnade i syfte att bredda, fördjupa och utveckla din terapeutiska metodik.

DAG 1. On Finding Grass in the Desert – Introduction to Therapeutic Storytelling

The seminar provides insights on how to...

 Spontaneously find therapeutic stories for clients at any time.

 Formulate and embed therapeutic narratives effectively into conversations.

 Transform problem metaphors into solution metaphors that are naturally reintegrated into the clients' reality.

The seminar is oriented towards the practical counseling situations experienced by the participants, with the aim that the methods conveyed can be immediately integrated into the participants' work.

Therapeutic storytelling has always been a central component of systemic therapy, hypnotherapy, and many other forms of counseling. The use of metaphors and example stories has been known since ancient times, originating in the East, and remains one of the most effective forms of counseling to this day. These stories are either told by the therapist or introduced by the client and then reinterpreted by the therapist, or they are developed collaboratively by the conversation partners.

But how do I discover a useful story, and how do I tell it? This seminar teaches techniques to spontaneously develop individual stories in counseling and narrate them therapeutically effectively. It is illustrated how such stories can be used in therapies with issues concerning trauma, depression or anxiety disorders as well as in child, couple and family therapy.

DAG 2. Discovering and developing resources – Therapeutic Modeling with Individuals, Couples and Families

Therapeutic Modeling – a method close to constellation work or part's work based on conversational hypnosis (Erickson) and constructivism (Watzlawick). The method is suitable for individuals as well as for couples, families, teams, children, etc.

Part of this therapy form, dev eloped by Stefan Hammel, involves closely observing and describing the nonverbal reactions of the client to reinforce and stabilize the emerging positive changes. This results in a new form of individual, couples, and family therapy, built upon bodily experiences and involuntary behaviors. This approach is particularly suitable for situations involving complex, chronic, and rapidly escalating conflicts, aiming to bring about effective solutions.

Therapeutic modeling is an alert, secure, and radically effective form of hypnosystemic therapy, in which...

 The client's distressing experiences are dissociated from the client onto different seats.

 The client is imagined as a person experiencing their desired outcome on a different seat.

 Through a switch to the desired seat, the client identifies with the desired experience.

 The desired experience is stabilized as a new identity experience for the client.

We will start working with an individual who has a partner issue but the partner is not there, and then move forward to the use for couple and familiy issues in the afternoon.

Plats: Utsikten, Betlehemskyrkan, Rehnsgatan 20, Stockholm.

Tid: 9.00 – 16.30, båda dagarna.

Kostnad: 1 dag 1000 kr, 2 dagar 1800 kr Kaffe på för och eftermiddagen ingår.

Anmälan till: inger.slussen@gmail.com Uppge ditt namn, fullständigt faktureringsunderlag, e-postadress, telefon samt vilken/vilka dagar du vill vara med

Anmälan är bindande, men får överlåtas, senast den 15 sep 2024.

Begränsat antal deltagare. Först till kvarn.

(Digital medverkan är möjlig, anmälan till Inger. Kostnad en dag 500 kr, 2 dagar 1000 kr)

Dagarna hålls på engelska.

Stefan Hammel har skrivit:

 Handbook of Therapeutic Storytelling. Stories and Metaphors in Psychotherapy, Child and Family Therapy, Medical Treatment, Coaching and Supervision (Routledge 2018)

 The Blade of Grass in the Desert: Storytelling – Forgotten Medicine. A Story of 100 Stories (impress 2018)

 Therapeutic Intervention s in Three Sentences. Reshaping Ericksonian Therapy by talking to the Brain and Body (Routledge 2019) .

 Transforming Lives with Hypnosystemic Therapy. A Practical Guide (Routledge 2025).

Möte med Carina Håkansson

Möte med Carina Håkansson om terapi, professionalitet och om konstnärliga uttryck. Ja och så har vi det där med psykiatriska diagnoser som nästan gör henne uppgiven för en stund, men bara nästan!

Ett samtal mellan Matz Sparrman och Carina Håkansson på systemcafe den 25 April 2024 i Umeå.

”Egentligen är det självklart, ett möte handlar om subjekt som möter subjekt.”

Matz Sparrman inleder med att läsa upp detta citat i inledningen av Carinas bok Terapeuten och följer upp med en fråga. Var kommer då det professionella in? Det är startpunkten på ett samtal om det som är så svårt att fånga i exakta beskrivningar. För Carina blev det tydligt under sina år på familjevårdsstiftelsen hur de icke professionella, i detta fall familjehem, ofta var avgörande för att människor ska lyckas med förändring. Genom att öppna upp sina hem och göra sig tillgängliga för andra människor lyckades de bidra med förändring där andra tidigare misslyckats, trots att de saknar både doktorshatt och teorier. Det väckte hennes nyfikenhet och hon är numer övertygad om att terapeutens egna erfarenheter genom livet, personlighet, kompetens och sammanhang spelar en avgörande roll i mötet med klienten.

Samtalet utvecklas i en riktning där vi pratar om det privata och professionella. Det har smugit sig in sanningar om vad som är en professionell hållning i det sociala arbetet. ”Man ska vara personlig men inte privat” – men vad betyder det egentligen när vi säger så, undrar Carina.

Hon ser behov av ett samtal om vad vi menar när vi pratar om vad som är professionellt och vad som inte är det.

Matz frågar vidare om konsten och hur det har fått ta plats i Carinas terapeutiska arbete. Allt började med hur Susanne Osten var på jakt efter svaret på frågan ”Var finns det hopp för barnen?”. Hon fick då tips om Carina och familjevårdsstiftelsen och påbörjade ett samarbete som fortfarande pågår. Carina berättar bland annat att hon i egenskap av terapeut träffat skådespelare i sina roller, både enskilt och i handledning av grupper av skådespelare som då närvarar i sina karaktärer. Ett utmanande och utvecklande arbete, för både skådespelare och för henne själv. Vi hamnar återigen i samtal om det professionella då hon i det arbetet fick syn på att hon kan något som alla inte kan. Hon vet något om detta arbete och besitter kunskap som inte alla har. Min tolkning när jag lyssnar till samtalet är att det är här hon får fatt i betydelsen av doktorshatten och teorierna igen. För henne handlar det professionella om att låta sig tas i bruk och träda fram i mötet med en annan människa. Det är en konst att utöva detta vars hanterverk långt ifrån alla kan utöva.

Mot slutet av samtalet frågar Matz om Carinas syn på den allt ökade diagnostiseringen och medicineringen inom psykiatrin. Först sjunker Carina ihop lite, drar en djup suck och ser nästan uppgiven ut. Hon beskriver att hon lyft detta så länge så nu finns nästan inte kraften kvar. Men bara nästan… för sedan sprätter hon till, sätter sig rak i ryggen och får fart. Hon berättar att hon är djupt oroad över den utveckling vi är mitt i. För inte allt så länge sedan så medicinerade vi i princip inte barn i Sverige. Idag ser det helt annorlunda ut. Var tionde svensk äter antidepressiv medicin och vi måste hitta ett sätt att prata om detta även inom humanistiska traditionen.

Vi vet att de ord och berättelser vi använder påverkar individer och deras bild av sig själv. Vi vet att vi påverkas av våra relationer och våra sammanhang. Vi pratar allt för lite om det vi inom vårt fält möter och låter det naturvetenskapliga få dominera frågan. Vi vet något om detta eftersom vi möter människor och får ta

del av deras livshistoria, sammanhang och bild av sig själva och andra. Om det måste vi berätta!

Carina är ingen främmande person för mig. Hon har noga utvalts till handledare för den organisation jag representerar och jag känner därför till henne sedan några år tillbaka. Jag har hört henne tala om allt detta tidigare. Ändå blir jag uppslukad av samtalet. För mig handlar samtalet mycket om att Carina beskriver en människosyn och en syn på mänskligt lidande som engagerar mig och som jag sympatiserar med. Om det vill även jag fortsätta berätta!

Emma Wennerström familjeterapeut & verksamhetschef Barnrättsbyrån

Eget utvecklat sällskapsspel som en väg in i familjesamtal

Karin och Sara, som arbetar som familjebehandlare på Familjefokus i Sjöbo, har utvecklat sällskapsspel för att använda i familjebehandling. Flaxvis (6-12år) och Megaflax (+12) är brädspel tänkta att använda tillsammans med familjer för att skapa en positiv stund tillsammans och för att komma igång med samtal.

Spelen varvar kluriga uppdrag och frågesport med lite svårare frågor om livet och värderingar. Exempel på frågor är: Är det okej att vara taskig mot någon om man säger att det är på skoj? Hur är det med skärmtid, ska barn bestämma helt fritt eller är det bra att vuxna sätter gränser? Om du fick två val, vilket skulle du välja och varför?

Så här skriver Karin och Sara om hur spelen kom till.

”Vi är familjebehandlare och träffar familjer i behov av stöd i föräldraskap och relationer. Vi träffar ofta familjerna i deras hem där vi pratar om föräldraskap, om barns behov, om relationer och sedan gör vi det vi pratat om. Vi har “tid tillsammans” och gör roliga saker, spelar spel, gör utflykter, åker till badhus, går till biblioteket etc. Som familjebehandlare har vi möjlighet att styra samtalen även i dessa situationer men det slår aldrig fel att under dessa organiserade stunder av “tid tillsammans” uppstår spontana samtal mellan föräldrar och barn/ ungdomar som ingen kunnat förutse. Det blir goda samtal om allt mellan himmel och jord, som stärker relationen mellan dem.

En sommar träffade vi en familj som tidigare hade haft det bra tillsammans, men som efter en kris hade tappat bort varandra. Det var mycket konflikter inom familjen och vi hade svårt att få kontakt med den unge.

Hen ville absolut inte träffa oss tillsammans med föräldrarna. Vi vet av erfarenhet att samtal och tid tillsammans är en förutsättning för att reparera skadade relationer, så vi behövde något som kunde hjälpa oss att starta en gemensam diskussion.

De spel och lekar som vi övervägde som hjälp kändes för flamsiga, så vi började utforma ett eget. Det har tagit ganska lång tid att hitta rätt i hur man går från idé till en färdig produkt som kan nå fler än en enda familj. Vi har tagit hjälp av testfamiljer som hjälpt oss att provspela och komma med förslag på förbättringar.

Vi hoppas att det färdiga spelet kommer att underlätta för dig i dina samtal och att det hjälper familjer att börja bygga eller reparera sina relationer genom diskussioner och genom att ha roligt tillsammans.”

Det går att läsa mer och köpa spelen via Familjefokus webbsida: https://familjefokus.nu/.

/Amber Forsberg tillsammans med Karin Herrlander och Sara Winter

Familjeterapikongressen 2025

Nu fortsättande vi med mera texter om kongressen i Storforsen 2025, början finns att läsa i nummer 1/2024 av SFT.

De förträffliga föreläsare vi har är: Rolf Sundet, Karin Thorslund, Tryggve Balldin, Ulrika Ernvik, SANKS, Katarina Fagerström, Carin Lindgren, Matz Sparrman, Carina Håkansson och Kristina Edman.

Vill man läsa om föreläsarna hittar man Rolf, Karin, Carina, Katarina och Ulrika i ¨ Fokus på familien¨ (för dig som är medlem). I SFT har Matz porträtterats i nummer 3/2021, Carina 4/2020, Tryggve 2/2019 och Katarina 1/2024.

Nu framkommer det att många av familjeterapeutiska metoder rekommenderas och lovordas även om det inte tydligt framgår att det är familjeterapeutiska.

Sfft arbetar för att stärka familjeterapins ställning i samhället och att utbildningar ska bibehållas, vilket är viktigt för att evidensbaserad behandling ska kunna erbjudas. Vi tänker oss familjeterapi som ett paraply med många olika sätt att arbeta. Man kan också se det som ett träd med många olika grenar. Som legitimerad familjeterapeut med familjeinriktning har man en bred kunskap i olika familjeterapeutiska metoder/terapier. I senaste numret av ¨Fokus på Familien¨ beskriver t.ex. Johan Sundelin hur man kan använda familjeterapi för att organisera BUP.

Många av de familjeterapeutiska handledare som handleder på socialtjänster i Sverige får ibland frågan om vad de skall göra med de familjer som inte passar in i mallarna. De flesta modeller som finns bygger på att man tar normalfördelningskurvans absoluta mitt och bygger modeller på detta. Som systemisk orienterad behandlare söker man då alternativ för att kunna ge familjen hjälp.

För er som arbetar inom socialtjänst i Norr- och Västerbotten, har alla enhetschefer för öppenvården, socialchefer, kommunalråd, kommundirektörer fått en hint om kongressen så de skall veta om den när ni begär att få åka. I övriga landet kan ni själva kontakta cheferna redan nu för att garantera att ni får åka. I nummer ett av SFT sidan 15 finns en affisch att ta ut och lämna ut till chefer, kollegor med flera. I små kommuner kan det vara svårt att jobba i team i socialtjänstens öppenvård, varför man kanske behöver jobba i team med andra som jobbar med barnet/familjen/ individen, t.ex. skolans elevvård.

Vi kommer under kongressen att få exempel på forskning som nu pågår i familjeterapi. Som exempel på tidigare forskning finns den man i Gällivare på BUP bedrev.

Deras beskrivning av sitt arbete beskrev de i boken ”Man kan inte så noga veta:”

Det här är en skildring av en utvecklingsprocess som en arbetsgrupp inom barn- och ungdomspsykiatrin i

i Storforsen fortsätter ta form!

Gällivare gör tillsammans med de familjer och samarbetspartners som de har i uppdrag att hjälpa. Boken handlar om öppna samtal med alla berörda i utredningar om vad som måste till för att barn och ungdomar som far illa skall bli beskyddade. Den handlar också om en utforskning av dessa utredningar. Frågor man ställde sig var: - Hur ska vi i samverkan med olika samarbetspartners och patienter tillsammans kunna utveckla ett kliniskt utrednings- och behandlingsarbete bäst möjligt anpassat till våra patienters och samarbetspartners behov av hjälp?

- Hur ska vi tillsammans med våra patienter och olika samarbetspartners kunna bedriva klinisk forskning som bäst möjligt tillvaratagit våra egna behov av att förstå hur vi bäst möjligt ska kunna ge den hjälpen?

- Hur kan dessa arbetsprocesser ömsesidigt gripa in i och för- ändra varandra och oss själva i teamet?

För er som är nyfiken på samforskning (som man tidigare t.ex. bedrev på BUP i Gällivare) finns följande länkar: https://menvart.se/Filerpdf/Grund/Samforskning%20i%20team.pdf (Johan Wallmark)

https://gck.nu/wp-content/uploads/2019/01/Lisa-Koser-Bromma-om-modellen-samforskning-uppdaterad. pdf

https://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFil e&recordOId=9047392&fileOId=9047409

Kongress avgift är:

Medlem i någon av sffts lokala föreningar: tidig anmälan 4125:-, sen anmälan 4500:- (för den som vill ha summorna exklusive moms är det) 3300:- och 3600:(en del arbetsgivare vill ha den summan)

Ej medlem: tidig anmälan 4925:-, sen anmälan 5300:(3940:- och 4240:-)

Det som ingår är två dagars föreläsningar, fika, lunch och kongressmiddag.

För dig som vill bli medlem och få billigare kongressavgift, gå in på hemsidan och kolla vilken lokalförening som är aktuell för dig. Gå sedan in på den sidan och följ beskrivningen om hur man blir medlem i din förening.

Man kommer framledes när man anmäler sig att få mer information om hur man kan ta sig från flygplats och järnvägsstation.

För att få lite koll på hur intresset för kongressen ser ut önskar vi att ni som är intresserade meddelar oss (ej bindande). Är det du som är intresserad eller är ni en hel arbetsgrupp? Under hösten kommer anmälningsblanketter. Det går även fint att mejla oss frågor. Blir du lockad av att delta på kongressen hör av dig!

Intresseanmälan till: annand04@gmail.com

/Ann-Catrine Andersson Socionom, Leg. Psykoterapeut Kassör Familjeterapiföreningen Norr

Samarbete över gränser

Välkommen till

There are worlds within us!

«Intet er litet intet er stort – I os er verdener. Det smaa deler sig i det store. Det store i det smaa – en bloddraape en verden med solcentrer og kloder. Havet en draape. En liden del av et legeme.»

"Nothing is small, nothing is big - in us are worlds. The small divides into the big. The big in the small – a drop of blood a world with solar centers and globes. The ocean a drop. A small part of a body.”

The quote is taken from Edvard Munch's poem "Nothing is small, nothing is great - there are worlds within us", reflects humans as moving within ourselves, between each other and our surroundings. We live in and are presented to both the inner and the great outer world, through all our senses and channels. Often overwhelming, far away, distant. And at the same time near. Diverse and complex. As people and professionals. There are worlds within us! This is the overall theme of this congress.

Dates

Tuesday 27.08. registration starts at 14.00 and the Get-together 19.00.

The congress opens Wednesday 28.8 at 09.00 and ends on Friday 30.08 at 15.00. More information about the program to follow on our website: https://www.nftc2024.no/.

Deliberate Practice in Systemic Family Therapy - Pocket, Engelska, 2022

Adrian Blow, Ryan Seedall, Deb Miller, Tony Rousmaniere, Alexandre Vaz

Deliberate practice exercises allow students and trainees to rehearse systemic family therapy (SFT) skills to develop basic competence and hone their own personal therapeutic style.

In these exercises, two or more trainees roleplay couples or family therapy sessions with one

trainee acting as the therapist and the others acting as clients, rotating through these roles under a supervisor’s guidance. The trainee playing the therapist improvises appropriate and authentic responses to client statements organized into three difficulty levels—beginner, intermediate, and advanced—that reflect common problems and concerns encountered by SFT practitioners.

The first 12 exercises each focus on a single skill, such as building a therapeutic alliance, deescalating conflicts, establishing rules and boundaries, and addressing diversity issues. These are followed by two comprehensive exercises—an annotated transcript and free-form mock therapy sessions—in which trainees integrate these essential skills into a single SFT session.

Step-by-step instructions guide participants through the exercises, identify criteria for mastering each skill, and explain how to monitor and adjust difficulty. Guidelines to help trainers and trainees get the most out of training are also provided.

Läsvärt

Läsvärt

New Horizons in Systemic Practice with Chil-

dren

and Families

Siv Merete Myra, Tone Grøver, and Ulf Axberg

This open access book illustrates how systemic theory, as both a meta-theory and a relational organic theory, can be a suitable framework for understanding and appreciating the new horizons of systemic practice with children and families in their various contexts. The different chapters shed light on how systemic perspectives, as they

are presented in their varying contexts, promote hope by giving room for reflections on uncertainty, change, opportunities, interconnections, and differences. The authors describe and reflect on how systemic approaches can be useful for practitioners and make space for a multiplicity of different perspectives that address the needs of children and those assisting them in their various settings, where children grow and develop in the context of their unique needs and challenges. It covers safeguarding children’s rights through parental separation and divorce; families experiencing anticipatory grief; parents struggling with substance use problems; gender incongruence; eating disorders; systemic perspectives on psychiatric diagnosis; children with disabilities; and systemic practice in school. The book will be a source of inspiration, as the purpose is to illustrate the systemic field in constant motion, which encourages, maybe even requires a plurality of theories, perspectives and approaches. But, most importantly, it demonstrates how working with children and families is a privilege.

Ladda ner boken här:

https://link.springer.com/book/10.1007/978-3031-38111-9#about-this-book

Läsvärt

Fokus på familjehem

Eva Rydell, 2024

Att vara familjehem är ett personligt uppdrag. Det krävs god förmåga att samarbeta med många: inte minst med barnet, men också med barnets ursprungsfamilj och med myndigheter, främst socialtjänsten.

Att placera barn i familjehem är inget lätt beslut, men ibland helt nödvändigt. Det är socialnämnden som har ansvar för att utreda förhållandena i och förutsättningarna för vård i hemmet innan placering kan göras. Det gäller alla familjehem, oavsett om det är ett jourhem, en närstående eller en släkting till barnet. Socialnämnden ansvarar även för att stödja och handleda familjehemmet under den tid placeringen pågår.

I bokens första del skildras en fiktiv placeringsprocess i praktiken, en process som kan vara konfliktfylld och som kräver kommunikation och tålamod för att familjehemsplaceringen ska fungera bra. Bokens andra del handlar om olika påverkansfaktorer på familjehemmet och om stöd till familjehem. Här sätts processen in i en större kontext och teoretiseras.

Boken riktar sig till studenter och verksamma inom det psykosociala arbetsfältet. Även blivande och aktiva familjehem, beslutsfattare inom ledningsgrupper och politik, handledare samt andra intresserade kan ha stor glädje och nytta av den.

Läsvärt

Ett samtal i taget Familjerådgivning i ny form

Martin Söderquist

Många klienter, par och familjer kommer till ett enda samtal med en terapeut eller rådgivare, oavsett vad som överenskommits sedan tidigare.

Samtalsformen Ett samtal i taget (ESiT), som beskrivs i den här boken, är ett sätt att möta klienter i just ett samtal. ESiT är inte en ny terapimetod, utan en modellfri samtalsform som kan

tillämpas i många sammanhang. Den möjliggör för terapeuter och rådgivare med olika inriktningar att organisera sitt mottagande och bemötande av hjälpsökande på ett lättillgängligt sätt, och framför allt när det finns behov för det. Förhållningssättet i ESiT är utmanade, annorlunda och inspirerande. I boken beskrivs bakgrunden till och hållningen inom ESiT, och vad detta innebär för såväl klienter som för terapeuter och rådgivare. Många konkreta exempel åskådliggör arbetssättet, varav de flesta är hämtade från familjerådgivningssamtal vid Familjerådgivningen i Malmö, som har tio års erfarenhet av att arbeta med ESiT. Ett samtal i taget vänder sig till yrkesverksamma terapeuter, terapeuter i utbildning och till dem som funderar på terapi och rådgivning för egen eller närståendes del.

Mediabruset

Therapists Challenging Racism and Oppression: An Interview with the editors

Dominic Davies intervjuar Neelam Zahid och Rachel Cooke, om terapeuters erfarenheter av att vara minoritetsgrupper och att möta fördomar på grund av detta. Neelam och Rachel är redaktörer för en bok som publicerades under 2023 med titeln “Therapists Challenging Racism and Oppression.” Dominic Davies är grundare och VD för organisationen Pink Therapy som ger utbildning och handledning för terapeuter som vill arbeta mer LGTBQI inklusiv.

Lyssna på intervjun här: https://www.youtube.com/watch?v=x2NMJAT5dho

Generalens Hemlighet – en dokumentärfilm

Gunilla Boëthius är 73 år när hennes livshistoria och identitet plötsligt förändras. Genom ett DNA-test får hon en helt ny pappa - den finska krigshjälten och generalen Paavo Talvela. De som undanhållit sanningen för henne har dött för länge sedan, där finns ingen att ställa till svars. Vem är Gunilla egentligen - är hon ett kärleksbarn som kom till i krigets skugga och inte alls den förstfödda till debattören CG Boëthius? Nu behöver hon resa i Paavos fotspår för att återskapa sig själv.

Dokumentären går att se på SVT play: https://www.svtplay.se/video/ep3YZYD/ generalens-hemlighe

Bildningskomplexet: Känslornas filosofi – med Fredrik Svenaeus

Få en sneak peak på Fredrik Svenaeus som är en av huvud talare på Nordiska familjeterapikongressen i Bergen 2024. Denna avsnitt handlar om känslornas filosofi och gäst är på nytt filosofen Fredrik Svenaeus, professor vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola och aktuell med boken ”Världen vaknar: känslornas plats i människan liv”. En vanlig föreställning är att våra känslor står i vägen för vetenskapens objektiva beskrivning av verkligheten och att vi därför måste frigöra oss från dem. Sveneaus menar att det är fel och argumenterar istället för att våra känslor är helt nödvändiga för att vi ska kunna förstå världen och dela den med andra människor. Vi samtalar om hur känslor formar vår värld, om skam och empati, om farliga gruppkänslor inom politiken och om de känslor vi bär med oss när vi står inför döden.

Lyssna på podden här: https://poddtoppen.se/podcast/1494535659/bildningskomplexet/ kanslornas-filosofi-med-fredrik-svenaeus

Färre vägar till att bli psykoterapeut: ”Det här är ett jättebekymmer”

”När den psykiska ohälsan ökar behövs fler psykoterapeuter. Det är både forskare och yrkesverksamma överens om. Men hur ser möjligheterna ut för de som vill utbilda sig? En sak är säker: Utbudet minskar.” Läs mer om Tommy Johanssons artikel i socionomen.

Länken till artikeln hittar du här: https://socionomen.se/aktuellt/tendens/ farre-vagar-till-att-bli-psykoterapeut-det-har-ar-ett-jattebekymmer/?q=aktuellt/ tendens/farre-vagar-till-att-bli-psykoterapeut-det-har-ar-ett-jattebekymmer /&q=aktuellt%2Ftendens%2Ffarre-vagar-till-att-bli-psykoterapeut-det-harar-ett-jattebekymmer%2F&fbclid=IwZXh0bgNhZW0CMTEAAR2ofvTEL EU8-TlqLBWodiKRlEIKb_bUi2c412dcd87iqGmx3lJw2oI4XwM_aem_AcqLFeCm-WilDed_mvB7ryPMWh6lDlgzZwScDL4WJY0kv1sS799jAjLIOdt6msSAWDaUH7K7d8Y0pyrtmW4Lnxut

Mental health crisis: blame the system, not the individual med Eva Henje

Eva Henje is a neuroscientist, trauma therapist, and associate professor at Sweden’s Umeå university, specializing in child- and adolescent psychiatry. Eva describes herself as mental health activist, because she’s passionate about raising awareness about the systemic reasons behind increasing rates of depression. She has created programs to empower and destigmatize young people with psychological suffering, and has helped develop alternatives to the current psychiatric diagnostic systems. In this episode av Planet Local Voices, Eva elucidates some of the profound connections between the economy we live in and our most intimate experiences of being human. Exploring the root causes of the widespread mental health crises, Eva shifts the focus from individual pathologies to societal malaise and the economic system responsible for it. She also lays out a path for people to shift from isolation and disempowerment towards community care, connection and, ultimately, activism.

Lyssna på YouTube videon: https://www.youtube.com/watch?v=4I7MZ7SOAeU

Bli medlem i SFFT!

Svenska föreningen för familjeterapi

Föreningen bildades 1987. Föreningen har cirka 700 medlemmar. Föreningen ger ut en tidskrift, numera nättidning, Svensk FamiljeTerapi (SFT). Som medlem i sfft får du även tillgång till den nordiska tidsskrfit Fokus på Familien digitalt. Medlem blir du genom din lokalförening. För att hitta din närmast lokalförening se www.sfft.se.

Ingen lokalförening i närhet? Du kan starta en egen lokalförening tillsammans med andra i ditt område. Hör av dig till någon i riksstyrelsen så pratar vi vidare.

Nästa nummer av SFT utges i september 2024. Håll utkik!

Svenska föreningen för familjeterapi, förkortat sfft, är en ideell förening vars syfte är att representera familjeterapins utveckling i Sverige genom att:

• främja och bidra till teori- och metodutveckling samt forskning inom familjeterapin och dess gränsområden

• representera familjeterapins intressen i offentliga sammanhang och aktivt driva frågar som rör familjeterapin

• verka för spridning av information om familjeterapi som behandlingsmetod

• främja kontakterna mellan familjeterapeutiskt verksamma inom och utom Sverige

• verka för att Svenska och Nordiska kongresser kommer till stånd

• stödja lokala familjeterapiföreningar

• verka för att lokala familjeterapiföreningar bildas i områden där sådana saknas