Familjeterapi i pandemi

Familjeterapi i pandemi

“Jag har aldrig haft så roligt när jag lärt mig något!”. Adam tittar på mig med förundrade ögon. Vi har varit ute och gått i skogen i snart en timme.

Alldeles nyss tittade han på klockan och konstaterade att det redan gått en timme. “Det känns som fem minuter!”. Det är första gången jag träffar Adam. Hans föräldrar har tagit kontakt eftersom han blir så arg. Under vår skogspromenad har vi pratat om känslor, varför de kommer och hur man kan ta hand om dem. Jag har berättat om hjärnan och vårt farosystem som gör så att vi blir arga så vi får kraft att försvara oss om det behövs.Vi har utforskat när och varför Adam blir så arg, och lagt upp en plan för vad han kan göra både för att inte bli så arg - och vad han kan göra när han faktiskt blir riktigt arg. Hela tiden har mamma gått lite bakom oss, och då och då har vi vänt oss mot henne för att be henne om input, och ibland har hon själv bidragit med en förklaring eller en idé. Då och då har vi stannat alla tre och gjort övningar med kroppen som hjälper det autonoma nervsystemet att lugna sig. Vi har kramat trän och lyssnat på fåglar. Mitt under promenaden kände Adam igen sig, och tog oss med på en liten stig som ledde till en dunge där han och familjen byggt en koja i somras. Kojan är inte kvar, men i en stam sticker en planka med spikar fram ur barken, som om den vuxit in i trädet, och vi funderar på om andra barn byggt kojor där långt tidigare. När vi skiljs åt säger Adam till mamma att han vill komma tillbaka, och vi kommer överens om vilka strategier han och föräldrarna kan pröva tills vi ses nästa gång.

Jag har det fantastiskt bra. Vårdcentralen där jag arbetar ligger ett stenkast från skogen, där flera stigar leder ner till Vänern. På mitt kontor finns en ryggsäck packad med två koner, två rep och en boll. Ibland tar jag också med tre rockringar. För att familjen ska slippa joxa med munskydd och inte behöva sitta i väntrummet, möts vi direkt ute på baksidan. Bollen kan hjälpa oss att komma igång med ett

samtal som inkluderar alla, konerna kan vi använda för att svara ja eller nej på frågor, och med repen kan vi utforska skalfrågor. De tre rockringarna kan hjälpa oss att förstå de tre tillstånden- trygghet, aktivitet, panik - som det autonoma nervsystemet kan försätta oss i. Ibland tävlar vi att springa upp för den stora pulkabacken vi går förbi. När jag hamnar låångt efter får jag en stund att byta några ord med föräldrarna - som också har en tendens att hamna på efterkälken. Ibland tar vi en gungstund i däcket som någon satt upp.

Att mötas utomhus är magiskt. Samtalet flyter lättare när man går. Luften och stillheten lugnar oss. Utsikten över sjön ger oss nya perspektiv. Föräldrar uttrycker ofta “Så skönt det var att komma ut en stund, det här borde vi göra oftare.” Och jag inser mer och mer hur läkande det är att komma ut och få röra på sig, och hur lite människor i allmänhet kommer ut.

Utomhussamtalen varvas med samtal på videolänk. “Så skönt det är att vi inte behöver stressa och sätta oss i bilen och komma till dig.”, säger föräldrar ofta, föräldrar som innan kämpat i timmar och lovat hamburgare och leksaker för att få med ett barn på samtal. I videosamtalet visar barnen sina rum och sina djur. Häromdagen var jag på disco i Axel rum med discolampa - till Astrid Lindgren-låtar. När Lina blev ledsen kom hennes hund och slickade henne i ansiktet. Harry brukar inte vilja vara med i bild utan lägger sig under soffbordet. Jag tycker det är helt okej, för han hör ändå vad vi säger, och säger då och då saker som han vill att mamma ska säga så att jag hör. Alfred som behövde få prata om sin morfar som dött för ett år sedan och inte sagt ett ord om morfar sedan dess, börjar helt plötsligt titta sig om hemma i vardagsrummet och huset, och frågar pappa om det är morfar som byggt altanen, om det

är morfar som målat tavlan, om det är morfar som bytte handtagen på dörrarna. Och jo, det var det. Och så kommer minnena, och Alfred pratar non-stop i en hel timme om morfar medan föräldrarna förundrat lyssnar och svarar på Alfreds frågor. Agnes vill ofta träffa mig en stund själv och jobba med sina känslor med hjälp av olika aktiviteter, och sedan går hon och hämtar mamma för att visa och berätta vad vi gjort. Johan vill att vi sitter i hans koja, och mamma ställer ner datorn i mörkret under skynket, och där kan vi viska hemlisar. Att genom videolänken få komma hem till människor i den miljö där de känner sig trygga, ger helt andra möjligheter till ett terapeutiskt arbete. Saker händer och processer sätts igång, som jag sällan får se i terapirummet. Inte minst är husdjurens delaktighet i terapin av stor betydelse. Jag ber föräldrar ladda med papper och färgpennor, så vi kan göra de aktiviteter vi skulle ha gjort om vi hade mötts i mitt terapirum. Sen flyter samtalet på. Ibland blir jag lite åksjuk när barnet drar iväg med datorn eller telefonen för att visa mig något, men jag har lärt mig att det barnet vill visa ofta har en avgörande betydelse för det vi jobbar med.

Jag hade erfarenhet av videosamtal med barn och familjer långt innan pandemin, från det internationella terapicenter jag tidigare arbetade på, där vi mötte barn och familjer över hela världen. Utomhussamtal hade jag så smått börjat utforska ett par år innan pandemin, och alltid blivit förundrad över hur bra de fungerade. Allteftersom restriktionerna skärpts har möten på videolänk och utomhus tagit över - och jag är så oerhört tacksam för det. Jag tror att både jag, föräldrarna och barnen är övertygade om att det här är något vi kommer att fortsätta med. Och jag lär mig hela tiden hur jag kan utveckla formerna. Även i videosamtalen behöver vi röra på oss. Om det spöregnar och blåser när det är dags för utomhussamtal kan jag behöva vara beredd att erbjuda en extra jacka. Och både i videosamtalen och utomhus prövar jag ständigt nya interventioner och aktiviteter för att stärka relationen mellan föräldrar och barn, och hjälpa dem att hitta till lugnet och tryggheten i dem själva och hos varandra. Kanske är dessa arbetssätt, som för många av oss är nya, något av det vi vill bära med oss ut ur pandemin.

av Ulrika Ernvik

Författare till boken “Familjeterapi - en utforskande och samskapande lek som förvandlar relationer”, där det också finns ett kapitel om familjeterapi utomhus och på videolänk.