ikaros 2022 nr 4 – tidskrift om människan och vetenskapen

4 | 2022 REPRESENTATION

ÄR REPRESENTATIONSPROBLEMATIKEN ALLTID POLITISK?

REPRESENTERAR SPRÅKET VERKLIGHETEN?

VAD KAN KONSTEN REPRESENTERA?

HUR LEGITIM ÄR DEN REPRESENTATIVA DEMOKRATIN?

Ikaros är en politiskt oberoende tidskrift om människan och vetenskapen. Ikaros ger utrymme för en öppen diskussion om vetenskapens roll i samhället.

Tipsa dina vetgiriga vänner om Ikaros. Du stöder oss bäst genom om den teoretiska beskrivningens funktion i naturvetenskapen att prenumerera – tack! Tidskriften utkommer med fyra nummer per år. Dessa och många andra artiklar kan också läsas på Ikaros hemsida www.tidskriftenikaros.fi

Respektive skribent ansvarar själv för artiklar publicerade i Ikaros. Åsikter framförda i signerade artiklar eller i intervjuer delas inte nödvändigtvis av redak tionen. Vi förbehåller oss rätten att redigera texter. Skribenten anses medge publicering såväl i tryck som digitalt.

UTGIVARE: Folkets Bildningsförbund (FBF)

CHEFREDAKTÖR OCH ANSVARIG UTGIVARE: Christoffer Steffansson

REDAKTIONEN: Salla Aldrin Salskov, Johan Ehrstedt, Natan Elgabsi, Ylva Gustafsson, Lars Hertzberg, Marika Kivinen, Robin Lybeck, Hugo Strandberg, Emma Strömberg

EPOST: ikarostidskrift@outlook.com

LAYOUT: annaway.fi COVER: iStock TRYCK: Helsinki Bofori

Kontakta redaktionen

Bortom representation?

Till en början var det meningen att detta nummer av Ikaros allra främst skulle fokusera på en aspekt av begreppet representation: tendensen att i dagens samhälle och offentliga diskussioner sätta fokus på vad en person representerar, alltså vilken grupp den ingår i, snarare än personen själv. Eller i en lite annorlunda version: att sätta fokus på vad ett budskap representerar, alltså i vilket politiskt eller ideologiskt läger det hör hemma, snarare än budskapet i sig. En annan sida av dessa tendenser är de utförliga analyserna av hur strukturer format människor och upprätthåller orättvisor, vilka i sig kan vara viktiga, men dragna till sin spets än en gång riskerar att tränga ut personliga dimensioner av saken i fråga. Här väcks moraliska frågor om hur vi förhåller oss till varandra, politiska frågor om vilket samhälle vi eftersträvar och hur vi gör det, och filosofiska frågor om språket och dess förmåga eller oförmåga att hjälpa oss förstå varandra.

De första texterna i det här numret av Ikaros hanterar på lite olika sätt dessa aspekter av begreppet representation. Här återpubliceras till en början två kolumner, skrivna av Sara Nyman och Ylva Perera, som behandlar mottagandet av Quynh Trans debutroman Skugga och svalka – en bok som fick Yles litteraturpris 2021. Även om Nyman unnar romanen priset problematiserar hon själva prismotiveringen, där det som premieras är att ”Tran representerar en erfarenhet och ett perspektiv som inte brukar finnas i finlandssvensk litteratur” snarare än de litterära kvaliteterna. Perera i sin tur diskuterar det problematiska i att boken också när den hyllats tvingats ingå i ett representationsparadigm: det som lyfts fram är hur den rör sig bortom invandrarlitteraturens klichéer, och när detta blir måttstocken faller igen de litterära kvaliteterna i skymundan.

Salla Aldrin Salskov är inne på en liknande tematik, och hennes text är full av exempel på när ett fokus på vad en person representerar eller hur strukturer format individer tar överhanden och skymmer andra viktiga frågor. Aldrin Salskov vill till exempel lyfta fram de personliga och moraliska dimensionerna av många frågor som idag betraktas ur ett rent strukturellt perspektiv, till exempel ur ett klass-, genus- eller rasperspektiv. Hon poängterar att frågorna inte ens skulle ”spela

någon roll eller ha någon slagkraft” om de inte vore förankrade i vårt personliga liv, i frågor om vad som är gott och rättvist. Hon visar med andra ord på hur debatterna idag riskerar att bli ensidiga om man inte ser personliga, politiska och strukturella perspektiv som intimt sammanvävda.

Jessika Holmlund undersöker mer specifikt de språkfilosofiska dimensionerna av ovanstående problematik. Vare sig man tänker att språket har en given form som urvattnas om man förändrar den eller tvärtom driver på en omvandling av språket för att göra det mer inkluderande tycks man utgå ifrån att språkets funktion i grunden är att representera verkligheten – att det styr vår förståelse av verkligheten. Språket blir då, i värsta fall, enbart ett slagfält för politik och ideologi som man bör utforma i enlighet med sin egen agenda. Holmlunds poäng är att man då bortser ifrån att språket får sin mening genom det liv det är förankrat i och genom våra gemensamma dialoger. Språket är ”den plats där vi ständigt skakas om, där vi kan bli varse om att någon annan upptäckt något som var oss okänt trots att vi av kött och blod hemmahör i samma verklighet”.

Gemensamt för alla dessa texter är en oro å ena sidan för att det offentliga samtalet håller på att förlora sina nyanser och å andra sidan för en polarisering som gör dialog som verkligen kan leda till nya platser och insikter allt svårare.

Men begreppet representation har givetvis fler bottnar än dessa. Otso Kortekangas går mer konkret in på ”representationens problem” gällande forskning om samer – på vems och vilka villkor sker forskningen?

Henrik Serup Christensens samt Mattias Agerberg soch Lena Wängneruds texter kretsar i sin tur kring representation inom politiken och hur den representativa demokratin uppnår legitimitet. Sist och slutligen handlar Lovisa Andéns , Anna Möller-Sibelius , Lars Hertzbergs och Magnus O. Ljunges texter på olika sätt om konsten eller tingens förmåga eller oförmåga att representera och väcka nya saker till liv.

Christoffer Steffansson är chefredaktör för Ikaros.

Litteratur & representation

Hur glad blev Quynh Tran?

”Jag slutade läsa finlandssvensk litteratur för jag kände mig inte representerad i den”. Då Yle gick ut med att domaren för svenska Yles litteraturpris var sociologen Jasmine Kelekay ingick detta citat av Kelekay i rubriceringen.

Lösryckt ur sitt sammanhang är citatet provocerande – en domare som inte längre läser den slags litteratur hen förväntas bedöma. Kelekay berättar om hur barndomens läshunger och behov av verklighetsflykt i litteraturens värld mattades av då hen, i och med att hen inte är vit, i läsningen ofta måste föreställa sig vara någon annan – att hen inte kände sig representerad. Nu för tiden läser Kelekay helst svarta, feministiska författare. Jag kan förstå att vardagsrasism skapar ett existentiellt behov av perspektiv och erfarenheter med beröringspunkter till det egna livet. Men jag är tveksam till om representation är rätt måttstock att ta till vid bedömandet av litteratur. Det kan givetvis vara min vithetsblindhet som gör att jag känner mig representerad – även då jag läser kanoniserade vita gubbar.

Jag kan förstå att vardagsrasism

skapar ett existentiellt behov av perspektiv och erfarenheter med beröringspunkter till det egna livet. Men jag är tveksam till om representation är rätt måttstock att ta till vid bedömandet av litteratur.

Svenskfinland är litet. Då Adrian Perera inte i år skrivit en tematisk uppföljare till debuten White Monkey , var det knappast någon annan än Jakobstadsbördiga Quynh Tran som kunde tävla om Yles litteraturpris. På Helsingfors bokmässa delade Kelekay ut litteraturpriset till Tran. Jag tvivlar inte på att Trans fulländade debut Skugga och svalka, berättelsen om en vietnamesisk pojkes tillvaro i 90-talets Jakobstad, är värd detta pris – för det är den. I ett kulturellt klimat som präglas

av bygderomantik, stolta dialekter, det lokalt relaterbara eller annars bara genuina, där Wasa teater drar fulla hus med hjälp av humorgruppen KAJ, uppstår ett kulturellt behov av såriga motberättelser.

Jakobstad är i Trans skildring ingen välkomnande plats – vissa omhuldas av orten som för andra blir svårgenomtränglig. Alienation och ensamhet, ibland galenskap, blir överlevnadsstrategier för den som vägras fullt socialt tillträde. Jakobstad kommer inte att kunna använda Skugga och svalka som PR för orten. Monika Fagerholm skonar i sina mörka berättelser platserna genom att inte namnge dem med verkliga namn. I Fagerholms Vem dödade Bambi? blir hitte-på-stadens destruktiva sociala dynamik tydlig – vilken som helst trevligt klasssegregerad finlandssvensk småstad kan blunda för, och tysta ner, en gruppvåldtäkt av en ung kvinna.

Kelekay motiverar sitt val med att säga att ”Tran representerar en erfarenhet och ett perspektiv som inte brukar finnas i finlandssvensk litteratur”, sedan listas de litterära kvaliteterna upp. Jag undrar om en författare på dessa grunder kan känna en uppriktig glädje över sitt pris. Till exempel har Adrian Perera ett flertal gånger tagit avstånd från kultursvenskfinlands utnämnande av honom till expert på rasism och integrering – med hänvisning till att han är författare. Och en författare bör vara fri i relation till läsarnas förväntningar – såväl bygderomantikernas som mångfaldsförespråkarnas krav på att få sina egna perspektiv bekräftade i konsten.

Sara Nyman är filosof och kulturskribent.

Detalj från pärmen till Skugga och Svalka

När Quynh Tran med sin debutroman Skugga och svalka fick Yles litteraturpris 2021 ställde sig vissa frågande till premisserna för prismotiveringen. Både Sara Nyman och Ylva Perera var överens om att romanen var värd priset, men de problematiserade och diskuterade på olika sätt representationens plats i litterära sammanhang. Här återpubliceras deras kolumner som trycktes i Västnyland 17.11.2021 och i Hufvudstadsbladet 6.12.2021.

Mera än representera?

I sin kolumn ”Hur glad blev Quynh Tran?” i Västra Nyland 17.11 lyfter Sara Nyman viktiga frågor kring representationslängtan och litteratur, apropå Svenska Yles litteraturpris. Nyman skriver att årets vinnare – Quynh Trans roman Skugga och svalka – är en fulländad debut som förtjänar priset, men undrar hur kul det känns för honom som årets enda aktuella rasifierade finlandssvenska författare att vinna det, mot bakgrunden av att årets prisdomare Jasmine Kelekay uttryckligen sagt sig vilja premiera litteratur som ger ”nya perspektiv” på finlandssvenskhet. Kelekay specificerade visserligen att detta nya inte behövde gälla etnicitet, men i en intervju som nästan uteslutande kretsar kring etnicitetsrepresentation, så det är lätt att förstå Nymans undran.

Själv har jag reagerat på att hyllandet av nya perspektiv i Skugga och svalka ofta ackompanjerats av försäkranden om att Tran gör något mer än att representera. I prismotiveringen står det att romanen ”utan att företräda en minoritetsupplevelse eller ett invandrarperspektiv” framkallar frågor om identitet och tillhörighet, och i Freja Rudels annars finstämda och mångbottnade recension i Åbo Underrättelser 30.10 står det ”Tran berättar om invandrarerfarenhet, men på ett sätt som får schablonerna att skälva. Den socialrealistiska skildringen av hur vietnameser sköter bärskörden får man söka någon annanstans än hos Tran. Detsamma gäller för den förment representativa berättelsen om att växa upp med invandrarbakgrund i finlandssvensk småstad. [...] Han skriver litteratur.”

Formuleringar som dessa får det att framstå som att utgångspunkten för ”invandrarlitteratur” enbart är att representera, medan det storartade med Tran är att han lyckas överskrida det. Krasst sagt, att han skriver litteratur trots att han skriver om invandrare. Missförstå mig rätt, självklart finns det en poäng med att framhäva hur Trans litterära skicklighet utmanar klichéer, men samtidigt är det något beklämmande med att klichéerna över huvud taget är måttstocken.

Dessutom: att en bok handlar om något som enligt läsaren ligger närmare schablonen (till exempel upplevelser av rasism eller socialrealistiska skildringar av arbete eller uppväxt) skulle ju inte automatiskt behöva innebära

sämre litterär kvalitet. Jag är övertygad om att skribenterna inte heller menar det, men formuleringarna blottlägger hur villkorade de som skriver skönlitteratur om karaktärer med invandrarbakgrund i Svenskfinland är. Du förväntas fylla en nisch och leverera möjligheter till representation, men du ska samtidigt akta dig för att representera för mycket.

Missförstå mig rätt, självklart finns

det en poäng med att framhäva hur Trans litterära skicklighet utmanar

klichéer, men samtidigt är det något beklämmande med att klichéerna

över huvud taget är måttstocken.

Som jämförelse minns jag inte att jag skulle ha läst någon recension av Kjell Westö där det skulle ha stått att han skriver utan att företräda ett helsingforsarperspektiv, eller där man känt sig nödgad att påpeka att Kaj Korkea-aho må skriva om homosexuella karaktärer, men att det ändå är litteratur.

Lika lite som Nyman vill jag alltså kritisera Kelekays prisval, det hade varit lika befängt att inte ge priset till en roman som Skugga och svalka bara för att gå emot premisserna i förhandsintervjun. Rudels recension gör ett skickligt jobb med att förklara varför.

Men att ”mer än representation” påpekas säger något om vårt litteraturklimat. Dels (vilket är positivt) att viss utveckling skett sen 2017, då min livskumpan Adrian Perera tilldelades samma pris och själv återkommande fick påpeka att det han skrivit var poesi, inte en sociologisk studie, dels (vilket är trist) att vi ännu tycks befinna oss i en tid då vi inte bara kan behandla skönlitteratur om invandrare som litteratur, utan också behöver säga att vi gör det.

Ylva Perera är litteraturredaktör på HBL och skriver på en doktorsavhandling om antifascism i Mirjam Tuominens prosa.

Att respektera rådande diskurser – eller att utmana dem

I dagens offentliga debatt finns

det en tendens till att fokusera

på hur ett budskap representeras

och vad dess följder kan bli

snarare än på budskapet självt.

Man tar då fasta på vem som skriver, hur och om vad istället

för att undersöka själva

frågorna. Salla Aldrin Salskov

problematiserar denna

tendens och menar att bland

annat feminismen måste

bli bättre på att öppna upp

snarare än låsa fast diskussioner.

Ett dominerande drag i kulturdiskussioner om konst och litteratur, samt i politiska rörelser som #metoo eller #BLM, är att man närmar sig frågor om sakers meningsfullhet genom att se på dem som en fråga om representation. Hur du talar och skriver, och vem du talar och skriver om, spelar då en stor roll, ibland en större roll än budskapet i sig självt. Det offentliga rummet och samtalet ses som en arena för politisk kamp, eller kanske som ett maktfält, där man konkurrerar om att synliggöra olika frågor och perspektiv. Men frågan är hur vi skall förhålla oss till diskursernas makt att representera våra olika politiska anspråk.

Representationspolitikens starka grepp om kritiken

Inom feministiska sammanhang talar man ofta om vikten av att belysa olika betydelser av till exempel ras, klass, kön eller sexualitet för att kunna analysera och utmana olika maktkonstellationer och samhälleliga och kulturella hierarkier. En central ansats är att visa hur dessa upprätthålls på ett strukturellt, symboliskt och personligt plan. Det finns en tendens att uppmärksamma symboliska och strukturella frågor för att på så sätt bidra till politisk förändring, men samtidigt ses detta arbete ofta som en fråga om representationspolitik.

När något förs fram som en politisk fråga fastnar diskussionen ofta på nivån av representation på ett sätt som polariserar, som med abortfrågan eller det könade våldet, vilket riskerar att själva substansen i frågan faller i skymundan.

Den symboliska politiken handlar ofta om vem som får företräda en fråga eller en politisk position. Begreppet ”tokenism” syftar till en symbolisk politik som tar in en representant för en grupp men egentligen inte ser personen själv utan snarare kategorin hen representerar. Författaren Adrian Perera skriver till exempel i en artikel i Hbl om hur han tröttnat på att vara symbol för en etnisk författare i Svenskfinland: ”Jag har en rätt så svag offentlig närvaro överhuvudtaget, främst då jag inte står ut med min tilldelade roll att berätta hur det är att vara etnisk (författare) i Finland. Själva författarbiten brukar förr eller senare hamna i skymundan”. Här ser vi hur en strukturell politisk fråga om rasism blir symbolpolitik men också synliggör en personlig dimension av problematiken.

I forskningssammanhang får representationspolitiken ofta formen av att man uppmärksammar vem som skriver, hur och om vad. Dessa frågor präglar diskussioner om forskningsetik och forskarens ansvar i relation till det ämne hen skriver om. På en nordisk genuskonferens nyligen fick en vit manlig huvudtalare kritik för att han talade om intersektionalitet som en vit man, och för att han diskuterade en metodologi med rötter inom den svarta feminismen utan att specifikt behandla frågan om intersektionalitet som ett begrepp inom svart feminism.

I en antologi om feminismens tabun som publicerades ett antal år sedan i Sverige – Fordet: Mot en ny feminism – behandlades olika teman, bland annat abort som en samvetsfråga och sexuellt våld mot män. Att dessa teman sågs som tabun hänger ihop med tankar som: ”Om vi talar om mäns erfarenheter av våld, hamnar fokus igen bort från kvinnor”, ”om vi talar om abort som en samvetsfråga, riskerar talet att stöda den kristna högerns krav på förbud”. I en nyligen publicerad essä om abort i den finska feministiska tidskriften Tulva belyser Minna Seikkula denna problematik: ”jag skulle vilja få reda i mina tankeknutar men vara säker på att inte alla päiviräsänens och äkta-äktenskapsaktivister förvränger mina ord”.

Då Jonas Gardell skrev Torka aldrig tårar utan handskar kritiserades han av historikern och genusvetaren Sara Edenheim för att enbart ”gråta för männen” och osynliggöra kvinnors, queeras och lesbiskas roll i historien om aids. Bokens (politiska) värde bedömdes utifrån vad den ansågs representera.

Trots att utsagor som ”allt handlar om makt” ofta beskrivs som nidbilder av en feministisk maktanalys, är det ett tankesätt som lätt dominerar kulturkritiken och leder till att de strukturella, personliga och symboliska aspekterna av ett fenomen reduceras till en fråga om representationspolitik. I en text om Göteborgs bokmässa 2022 i Hbl skriver Ylva Perera om hur litteraturvärldens samtal tagit en högervridning:

Jag märker samma dystopiska tendens när jag lyssnar på en diskussion om moderskap, där författaren Athena Farrokhzad ensam måste framhålla att frågan ”vem är jag som mor?” väl ändå är mindre intressant än frågan om hur moderskapet villkoras av ekonomiska och rasistiska villkor i samhället.

Den personliga dimensionen av en fråga, här moderskapet, ses som mindre värd, kanske till och med som banal i jämförelse med en diskussion om moderskap i relation till frågor om klass och ras. Men analysen av ekonomiska och rasistiska villkor i samhället gällande moderskapet skulle inte spela någon roll eller ha någon slagkraft utan frågan ”vem är jag som mor”. Snarare än

att se dessa som olika frågor med olika politisk innebörd tänker jag att de förutsätter varandra, och att frågan ”vem någon är som mor” hänger ihop med hur moderskapet struktureras olika för olika personer (beroende på till exempel klass, ras, ålder). Ändå finns det en tendens att tänka, som Farrokhzad uttrycker det, att det strukturella är mer intressant än det personliga.

Ord, begrepp och symboler är ofta mångtydiga, något som kan vara värt att hålla i minnet då vi diskuterar olika politiska frågor och betydelser.

Hur frågor om rasism kommer in i familjer där föräldrar och barn inte ses som tillhörande samma rasifierade grupp är ett annat exempel på hur det strukturella och personliga är djupt sammanflätat, och inte kan reduceras till en fråga om representationspolitik. Den feministiska forskaren Gail Lewis , född i Storbritannien på 1950-talet, har skrivit om hur rasismen kommit emellan henne och hennes vita mor, hur hennes mor aldrig förstått den rasism som präglat Gail Lewis uppväxt och de spår den satt (en tematik som många bruna och svarta barn med vita föräldrar vittnar om och som uppmärksammats i Finland bland annat av Jani Toivola ). Hon skriver om den ”djupa psykiska osäkerheten” hon kände inför sin mors ”förmåga att stå emot både den yttre rasism som blev en strukturerande princip i hennes [moderns] vardag när hon väl byggde ett liv med svarta människor och hennes egen motstridiga subjektivitet formad som den var i kitteln av imperialistiska könade begär”. Icke-vita barns skildringar av en uppväxt med vita föräldrar vittnar om hur strukturer kan komma emellan människor och det pris det innebär på den personliga nivån i en relation. Det är på den personliga nivån som det strukturella kan belysas och kritiseras, medan en strukturell analys i sig själv sällan kan göra mer än att ge en förklaring till varför situationen där förälder och barn bemöts på olika sätt uppstått, till de effekter den kan få i familjedynamiken och i livet. Man kunde säga att de politiska, strukturella och personliga aspekterna av en problematik belyser olika dimensioner av den.

Att lösa upp låsta positioner

När något förs fram som en politisk fråga fastnar diskussionen ofta på nivån av representation på ett sätt som polariserar, som med abortfrågan eller det könade våldet, vilket riskerar att själva substansen i frågan faller i skymundan. Andra debatter som också aktualiserar denna problematik kring representationstänk som är aktuella än idag är: pornografi- och prostitutionsfrågan, definitionen på vem och vad utgör en kvinna.

I feministiska kretsar har det länge funnits en polaritet mellan begreppen sexarbete och prostitution – om man använder ett av begreppen istället för det andra ses det ofta som en politisk handling. Trots att sexarbete är ett brokigt fenomen och att orden och begreppen vi använder oss av spelar en roll, och att begreppen också har politiska effekter, betyder det inte att dessa är definierande för hela fenomenet. Det finns aspekter av vår kultur där sexarbete är utnyttjande och där kvinnor och andra far illa, men också sexarbete som inte är våldsamt eller förtryckande, utan även beskrivs som lustfyllt och ibland ”bara ett arbete”. Frågan är inte bara vilket begrepp vi borde använda, utan hur vi skall förhålla oss till de olika beskrivningarna. Liksom pornografin inte entydigt kan reduceras till en fråga om förtryck eller glädje, kan heller inte sexarbetets betydelser bestämmas av ett perspektiv.

Begreppet och kategorin kvinna/kvinnor är som sagt också en tematik som debatterats flitigt: vem och vilka har rätt att identifiera sig som kvinna, hur skall kategorin beskrivas? Igen ett ord som har många och ofta också paradoxala betydelser. Det finns inget som är gemensamt för alla kvinnor samtidigt, men det betyder inte att politik, som till exempel feminism, inte har med just kvinnor att göra. Då Donald Trump blev president arrangerades en protestmarsch – ”Women’s march” – som symboliserades med ljusröda mössor, ”the pussy hat”, men även skyltar med äggstockar syntes under protesterna. Detta väckte kritik då symbolen ansågs essentialisera betydelsen av kategorin ”kvinna” och utesluta kvinnor utan äggstockar, även om man kunde tänka sig att symbolen handlar om reproduktiva rättigheter snarare än att den utgör en definition på ordet kvinna eller refererar till identiteten kvinna. Ord, begrepp och symboler är ofta mångtydiga, något som kan vara värt att hålla i minnet då vi diskuterar olika politiska frågor och betydelser. På det sättet kan vi kanske få en djupare förståelse och bättre uppfattning om vad vi talar om, så att även svåra och såriga frågor och teman kan diskuteras utan att vi strävar efter att skapa en feminism som kräver att en fråga bör representeras på ett visst sätt eller att alla måste tänka lika. Seikkulas tidigare nämnda essä är välkommen, för det är dags att även feminister diskuterar aborten ur alla de perspektiv som den ger upphov till, även i relation till konfliktfyllda känslor, skuld och samvete – just så att inte den kristna högern får patent på att diskutera frågan i de termerna. Jag tänker att en feminism som öppnar upp snarare än låser de olika betydelser den granskar genuint kan belysa strukturella, symboliska och personliga aspekter av till exempel sexism, rasism, våld eller abort på ett igenomtänkt och kritiskt sätt.

Salla Aldrin Salskov är filosof och genusvetare och arbetar som postdoc-forskare vid Helsingfors universitet.

Det är inte språket som styr vår förståelse av verkligheten

Vi tänker oss ofta att språket representerar verkligheten. Så tänker till exempel konservativa grupper som menar att alla förändringar av språket i politiskt syfte relativiserar dess förhållande till verkligheten, men också de liberala grupper enligt vilka språket upprätthåller orättvisor och därmed måste förändras. Jessika Holmlund ifrågasätter bägge sidornas sätt att förstå språk och verklighet och hävdar att frågan om vem som har rätt bild av verkligheten, eller benämner tingen med rätt ord, inte kommer åt vad de här konflikterna egentligen handlar om.

I

amerikansk politisk retorik förknippas ofta liberals, identitetspolitik, jämlikhetspolitik, köns- och raspolitik med en slags postmodern relativism där språket inte längre har någon koppling till verkligheten. Samma typ av uppfattning har spridit sig till Europa där flertalet minoritetspolitiska debatter hemsöks av denna typ av språkfilosfisk uppdelning: Vems språk representerar egentligen verkligheten som den är ? Postmodernitetsepitetet används ofta av värdekonservativa grupper, det hängs på dem som företräder olika progressiva åsikter om bland annat könstillhörighet och identitet, men begreppet dyker också upp i diskussioner om rasifiering och postkolonialitet/dekolonialitet, speciellt i sammanhang där politisk korrekthet och vad som anses som lämpliga begrepp debatteras. De som med kritiskt rynkad panna delar ut postmoderniststämpeln är inte sällan desamma som tycker om att hänvisa till George Orwells 1984 . Det som ska bekämpas framställs vara en ideologisk, intellektuell rörelse som med små steg ämnar lösgöra språket från verkligheten, kanske för att driva en viss politik, kanske för att undergräva andra politiska projekt, kanske för att ogiltigförklara vissa typer av åsikter.

Det motsatta lägret pekar å andra sidan ut de värdekonservativa, de som så ofta på ett eller annat sätt uppfattas representera högern, som stagnerad och begreppsligt sluten – nidbilden är vita patriarker som vill hålla språketiketterna där de brukade vara, som vill att godispappret ska se ut som förr och som med otydliga gester till biologin avfärdar att frågor om kön alls behöver diskuteras. Hos vänstern och liberala underbyggs entusiasmen för politisk korrekthet av uppfattningen att orden och språket som sådana alltid är partiella och ger uttryck för en viss världssyn. Språket uppfattas som del av det förtryckande systemet och därmed framstår det som avgörande att göra oss kvitt vårt kolonialistiska, sexistiska, könsnormativa och heteronormativa bagage genom förnyelse av språket – nya ord ska rensa ut slagget och öppna våra ögon!

Den språkfilosofiska konflikten landar i följande dilemma: Kan ett nytt språk bana väg för ett framtida samhälle där vi gjort oss av med alla tänkbara förtycksformer eller är detta en relativisering av förhållandet mellan språk och verklighet som hotar undergräva kunskapssamhället? Mitt enkla svar är att båda sidorna har missuppfattat vad språkproblemet egentligen handlar om.

Språkfrågan är ett existentiellt dilemma

Språket har för det första aldrig på något enkelt eller obestridbart sätt refererat till vår verklighet. Uppfattningen om att vår intellektuella och politiska kultur ska försöka uppnå harmoni mellan språk och verklighet har tvärtom alltid varit grogrund för konflikter.

Alla totalitära och fanatiska rörelser har velat skapa räta linjer mellan ord och objekt utifrån en specifik förståelse. Dessa kan upprätthållas med lag och straff,

genom social exkludering och med våld. Nazisterna drog tydliga linjer mellan en förståelse för vad en jude var och hur denna förståelse skulle kläs språkligt.

Uttrycket ”judefrågan” är ett exempel på en språklig inramning där juden blir ett objekt som ställs under rubriken ”fråga” – vad ska vi göra med dem? Även om inte alla nationalsocialister engagerades av ”judefrågan” så gav godtycket, också ett symptom på denna diskurs, spelrum för dem som med desto större tvärsäkerhet ansåg sig sitta på ”lösningen”.

Likaså omfattade den röda revolutionen på olika håll en liknande essentialisering av ”borgaren”. Borgaren ansågs av många revolutionsrörelser vara ett nödvändigt offer för revolutionen – det fanns ingen anledning att inte ha livet av den ägande klassen. Rödgardister under inbördeskriget i Finland som vägrade arkebusera borgare riskerade att själva dela grav med sina klassmotståndare. Dialogen blir poänglös när förståelsen, språket och objektet för beskrivningen förefaller självklara. Detta är en semantik som ofta kröner kollektiva våldshandlingar.

Alla totalitära och fanatiska rörelser har velat skapa räta linjer mellan

ord och objekt utifrån en specifik förståelse.

Det missförstånd som föregår hur vi pratar om postmodernism och språk handlar om att vi obetänksamt förutsätter att det är så språket ska fungera. Idén är alltså att ett språk som betecknar verkligheten på ett obestridbart sätt är vad som krävs för att kunna föra ett konstruktivt samtal. Om vi följer denna tanke till sitt yttersta så verkar det man eftersträvar vara en gemenskap där allt är såpass självklart att språket vore överflödigt – ja, en värld där begreppen vore så givna, där livets nödvändigheter framstod som så självklara, att vi egentligen aldrig behövde tala med varandra.

Våra försök att fånga verkligheten genom objektiva anspråk kan härmed förstås som svaret på ett existentiellt dilemma – varje människa med dess sätt att leva och resonera riskerar ifrågasätta eller rättare sagt öppna upp för nya sätt att förstå vår värld. Att envist hävda att man innehar en obestridbar, riktig uppfattning om verkligheten, frigör en från den självrannsakan som ett empatiskt bemötande gentemot ens medmänniska skulle omfatta. Att ständigt vända fokus mot ”den objektiva verkligheten” kan som sådant vara ett antisocialt grepp eftersom det tillåter en att slippa anstränga sig för att förstå den andres situation och varför den tänker som den gör. En existentialist skulle sannolikt diagnostisera det som en ovilja att se livets mysterium och möjligheter: mysteriet med andra människor, men också mysteriet och möjligheten att

upptäcka något nytt hos sig själv. Istället väljer man den enkla vägen och likställer sig själv med en ideologi som man anser härletts från någon högre lag, låt det sen vara naturen, språket eller historiens gång. Genom att okritiskt bekänna sig till det man uppfattar som det enda rätta valet (”Jag är nationalsocialist” eller ”jag är revolutionär”, ”jag är höger” eller ”jag är vänster”) köper man sig manifestet och levnadsreglerna till priset av en bit av sin mänsklighet.

Även de vänsterliberala gör med sin begreppspolitik misstaget att lokalisera olika politiska problem hos begreppen som sådana . Eftersom språket anses omfatta ett visst perspektiv, och eftersom olika former av sociala orättvisor anses upprätthållas genom olika ord vi använder, så förväntar man sig ofta finna lösningen i en harmonisering av språket där man ersätter gamla ord med nya som – till exempel – förväntas vara mer inkluderande. Precis som om ett nytt ord i sig kunde garantera att det sedan används på ett inkluderande eller annars moraliskt godtagbart vis. Men vi vet att hövligheten i tonen inte avgörs av ordet som sådant, den som vill vara rasist, antisemit, sexist eller transfob kan gott fortsätta göra sin grej under de nya språkdräkterna. Här undviks återigen empati och en medmänsklig förståelse genom att man vänder blicken till språket som sådant och bort från själva användaren. Rätt språk förutsätts felaktigt leda till rätt moral och rätt politik.

Postmodernismen – en kollektiv kris som berör oss alla

Vad jag vill påpeka är att det alltså inte är själva språket som är problemet. Däremot är postmodernismen ett problem, men inte på det vis som ofta framhålls. Postmodernismen är ingen rörelse eller teori som undergräver våra möjligheter att språkligt beskriva verkligheten. Den är ett tillstånd snarare än en ideologi eller filosofisk strömning. Postmodernismen är det som följt den naiva övertron på den sekulära vetenskapens förmåga att frigöra människan, vilket i sinom tid ledde till det senindustriella helvete som fascisternas och socialisternas systematiserade folkmord är exempel på. Postmodernismen är en baksmälla från sekulariseringen och den hejdlösa tron på det vetenskapliga språkets överlägsenhet i att beskriva verkligheten. Detta har gett oss ett kunskapssamhälle som sätter orimliga förväntningar på objektiva och ingenjörsmässiga språkbruk och som förväntar sig att samma objektivism även ska lösa våra sociala problem. Här sitter alla politiska ytterligheter i samma båt, i en delad ångest över att de moderna projekten, vetenskaperna och tekniken inte fungerade som förväntat. Såväl de fascistiska samhällena som Sovjet byggdes enligt strama skrivbordsversioner om vad en människa är och vilken typ av samhälle hon behöver, uppfattningar som för många uppenbarligen framstod som lockande. I viss mån var det nog existentiell flykt kombinerat med en iver inför den tekniska utvecklingen som gav de här ”drömsamhällena” vind i seglen. Men ideologierna vi-

sade sig konstgjorda, dysfunktionella och destruktiva när verkliga människor och samhällen skulle sätta dem i verket. Ideologin blev ett manus, en oklädsam tvångströja som i slutändan saknade kontakt med människors existentiella behov. När Sovjet rasar är det få bakom järnridån som verkligen tror på kommunismen.

Postmodernismen är en baksmälla från sekulariseringen och den hejdlösa tron på det vetenskapliga

språkets överlägsenhet i att beskriva verkligheten.

Det var inte så att Sovjet föll för att människorna inte trodde på eller förstod ideologin tillräckligt väl, tvärtom var det ideologin och dess dogmer som i slutändan inte var anpassade till människan. Det blir också slutet för den röda revolutionsanda som levt i väst, eller åtminstone blir det betydligt svårare att försvara den. Det här är bara ett exempel på en postmodern situation där vi helt enkelt saknar gemensamma mål att sträva efter. I uppgivenhet över att den moderna framgångsberättelsen grusats och i brist på alternativ söker vi trots allt lösningen hos samma gamla moderna kunskapsideal. Därför förstår vi också felaktigt existentiella och sociala problem som problem som berör kunskap och språk.

En språkförståelse bortom objektivism och relativism

Men om inte ett enkelt förhållande mellan språk och verklighet är möjligt, vad är det då vi ska eftersträva?

Vi måste bli bättre på att förstå den andres språk på just dess egna villkor och att se den enskilda människans språk som en förlängning av det liv hon lever. Det här är inte detsamma som relativism, jag menar inte att alla har sina helt egna språk (en sådan solipsism skulle också omfatta samma ovannämnda asociala attityd som kringgår de moraliska och existentiella aspekterna hos språket). Vad jag vill understryka är snarare att man måste förstå hur människor lever för att kunna förstå hur de tänker och talar.

Diskussionen ”om könens existens” är ett exempel på hur illa det kan gå om man bortser från det här. Vi kan i könsliberal anda tuta ut att ”transkvinnor är kvinnor” hur mycket som helst, det kommer ändå inte att övertyga dem som lever ett liv där denna tes är svår att omfatta. Det handlar då om ett liv där satsens betydelse är obegriplig och potentiellt hotar eller faller på tvären mot andra sätt att förstå kön. Och för varje gång vi säger att transkvinnor är kvinnor, så kan någon tuta tillbaka motsatsen, säga att transkvinnor inte är kvinnor, eller att transkvinnor är män

Språket refererar inte till en objektiv verklighet såsom en begreppsrealist

skulle påstå, språket är betydligt konkretare, betydligt enklare än så – det refererar till livet.

Men någon måste väl ha rätt? Något av dessa påståenden borde väl ligga närmare verkligheten? Från denna punkt är diskussionen egentligen redan över. Varför? Jo, för i detta läge har alla redan hittat sina gängse debattläger. En del är överens om uppfattningen att könspolitiken är en relativistisk rörelse som undergräver våra begrepp, ett propagandamaskineri som vill klippa navelsträngen mellan språk och verklighet. Olika röster från HBTQ-politiskt håll hävdar däremot att det är just de värdekonservativa krafterna som tagit könsbegreppen och dess definitioner i besittning genom heteronormativa och biologistiska teoriöverbyggen som ska skydda det normativa könssystemet på bekostnad av könsminoriteter som far illa. Den här uppdelningen är en förenkling, men i stora drag ställs här konstruktivism och någon form av begreppsrealism mot varandra – det vill säga idén om begreppen som sociala konstruktioner mot idén om att begreppen entydigt refererar till olika objekt. Min uppfattning är att diskussioner om kön och genus på grund av att debattlandskapet följer denna uppdelning helt missar poängen.

Jag ska förklara hur jag menar. Om vi återgår till exemplet transkvinnor är kvinnor så är det perspektiv denna sats ger uttryck för inte något man enbart med argument kan tvinga någon som är av annan åsikt att tro på. Detta är nämligen inte i första hand en fråga om rationella resonemang utan om olika sätt att leva. Vad man vill ha sagt är att det inte är rimligt att beskriva transkvinnor som män, oavsett biologiska argument, utan att ordet kvinna är ett mera sanningsenligt sätt att beskriva transkvinnans plats i den sociala geografin och hennes relationer såsom till exempel dotter, syster, flickvän, moder eller älskarinna. Utanpå dessa sociala förhållanden som definierar en människas tillvaro och relationer är frågan om ”könets existens” sekundär, den får inte tag i de verkligt viktiga frågorna.

Språket är ett uttryck för det liv man lever

Om vi utgår ifrån att denna typ av konflikter springer ur olika synsätt som grundar sig i olika livserfarenheter kan vi undvika att hamna i abstrakta och ofruktbara diskussioner om språk och verklighet som i slutändan är rätt ointressanta i den vardag där våra liv utspelar sig. Det finns nämligen också tydliga risker med denna typ av abstraktion – för vill man prompt hävda att man företräder det språkbruk som avspeglar det enda rätta förhållandet mellan förståelse, ord och objekt och är ovillig att möta den andres förståelsehorisont, så återstår endast, till sist, nedtystandet av dem som

använder språket på andra vis. Detta är den metod som högerextrema organisationer anammar genom våld och hot till tystnad. Men det är också ledmotivet i den cancel -kultur som tagit sig an deplattformering och utfrysning som sin primära metod. Det är en metod som delar totalitarismens paranoida uppfattning om att ju bättre vi är på att identifiera en fiende, desto bättre torde vi lyckas hålla vårt budskap rent. Det är en metod som upphöjer renlärigheten och utpekandet av skillnader och konfliktzoner, snarare än lyhördhet för vad det är vi möjligen kan ha gemensamt.

Om våra sätt att använda språket springer ur våra sätt att leva betyder inte det att vem som ”har rätt” kan avgöras genom att peka ut vem som lever rätt och vem som lever fel. En människas språk uttrycker vad som är viktigt i just den situation som hon lever i. Ifall man inte begriper hur en människa kan tala på ett visst vis så grundar det sig antagligen på att de lever under totalt andra omständigheter än en själv. Inget möte kommer att uppstå genom intellektualiserade, abstrakta hänvisningar till ”den konkreta verkligheten” eller till språket som sådant. Till exempel kan hänvisningar till biologi inte få mig att sluta se transkvinnor som kvinnor. Och det har inte att göra med att jag inte begriper biologi, det har inte att göra med att jag övertygats av någon så kallad ”postmodern” teoretiker, utan om att just min språkanvändning helt enkelt bäst beskriver den verklighet jag möter varje dag. Inuiterna sägs ha 50 ord för snö, det är inte sant, men poängen är riktig – de omständigheter som spelar en obeveklig roll i vår vardag kommer att forma vårt språk. Språket refererar inte till en objektiv verklighet såsom en begreppsrealist skulle påstå, språket är betydligt konkretare, betydligt enklare än så – det refererar till livet.

Jag är övertygad om att de meningsskiljaktigheter vi dras med föregås av skillnader som har att göra med rent konkreta levnadsförhållanden. De som vill bota postmodernismen med någon form av språkverklighet där vi ”nämner saker vid deras rätta namn” har som sagt missuppfattat hur språk fungerar, men samma missuppfattning delas av dem som tänker att språket föregår vår förståelse av verkligheten och insisterar på att ett nytt språk ska frigöra oss. Vi måste sluta se språket som något som styr vår förståelse av verkligheten. Det är i vardagen som våra relationer till varandra tar form, där är språket det verktyg med vilket vi gör oss hemma, som vi intellektuellt möblerar våra intryck med och som öppnar möjligheten för samtal och gemenskap. Det är inte heller bara i möten med andra som friktion uppstår utan också enskilda människor förändras, därmed förändras också deras sätt att leva, tala och beskriva verkligheten. Språket styr inte hur vi förstår verkligheten. Tvärtom är språket den plats där vi ständigt skakas om, där vi kan bli varse att någon annan upptäckt något som var oss okänt trots att vi av kött och blod hemmahör i samma verklighet.

Jessika Holmlund är filosof, genusvetare, frilansskribent och konstnär. Hon är yrkesverksam vid institutionen för genusvetenskap vid Åbo Akademi.

Om representation och presentation inom den historiska sameforskningen

Vilka problem kan uppstå då samer presenteras eller

representeras i forskning och populärvetenskap? Hur ska man

bedriva sådan forskning? Otso Kortekangas skriver.

Foto: Lapin Materiaalipankki

Miljöhistorikern Sverker Sörlin talade i sitt sommarprogram i Sveriges Radio P1 i somras om det dåliga kunskapsläget i Sverige angående samer och den samiska kulturen. Enligt Sörlin har få svenska doktorsavhandlingar i historia under den senaste tioårsperioden behandlat samisk tematik.

Min avhandling om samisk utbildningshistoria, som jag försvarade vid Stockholms universitet i januari 2018, är

behandlingen av samer och norra Sverige mer allmänt. I och med att befolkningen och beslutsfattarna i mellersta och södra Sverige har så lite kunskap om samiska näringar och samiskt levnadsätt, har det varit lätt att fatta beslut som gynnar de befolkningstäta delarna av landet samtidigt som de drabbar samerna.

Några exempel på följder av sådana beslut är den extensiva vattenkraftsutbyggnaden för hundra år sedan,

en av dessa fåtaliga avhandlingar. Sedan jag började med avhandlingen 2013 har sameforskningen i hela Norden blivit både bredare och djupare, men kunskapsläget både innanför och utanför akademien är ändå fortfarande väldigt tunt då det gäller samiska frågor. Sörlin kopplar detta dåliga kunskapsläge till

och dagens vindkraftsutbyggnad, som pågår med mycket större intensitet i norra Sverige än mer söderut. Samma problematik är synlig i Finland, där Lappland ses som antingen ett ”tomt” naturreservat, resursförråd eller Finlands sista utpost för snö och vintersporter i ett allt varmare klimat.

Foto: Lapin Materiaalipankki

Det krävs alltså mer forskning, men kanske framför allt en popularisering av redan befintliga forskningsresultat. Därav följer dock en allt mer brännande fråga, som gäller presentation och representation – vem ska få presentera och representera samerna?

I urfolkssammanhang talar man ofta om ”kolonisering av kunskap”. I Nordens fall handlar det om att icke-samiska forskare forskat om samer, deras kultur och språk, forskningsresultat som aldrig sedan publiceras på samiska. Samerna har inte heller konsulterats då publicering har skett. Ett klassiskt exempel på detta är Uppsalaprofessorn Johannes Schefferus Lapponia (1673), en bok om de svenska (inklusive dagens Finland) sameområdena under 1600-talet. Schefferus besökte aldrig norra Sverige, utan fick sin information via ett antal präster som var verksamma i de samiska områdena. Lapponia , skriven på latin och snabbt översatt till ett antal europeiska språk, blev en ”bestseller” i det dåtida Europa, men boken har fortfarande inte getts ut på någon av de samiska språkvarieteterna.

Detta ”representationens problem”, som postkolonialteoretikerna kallat fenomenet, är ständigt närvarande även i dagens diskussioner och forskning gällande samer. Det pågår en aktiv debatt både inom och utanför universiteten om vem som har rätt att bedriva forskning om samerna, och framför allt på vems och vilka villkor. Många samiska forskare och sameforskare av idag har tagit inspiration från en forskningstradition som heter urfolksstudier ( indigenous studies ). Enligt en av urfolksstudiernas grundargestalter, Linda Tuhiwai Smith (en maori från Nya Zeeland) måste varje forskare som önskar studera ett urfolk idag vara mycket medveten om den problematiska roll som forskningen haft och fortfarande har inom urfolkssammanhang. Enligt Smith ska forskaren ställa sig själv ett antal frågor, såsom: Varför åtages forskningsprojektet? Vem har formulerat dess mål och syften, och vem ska forskningen komma till gagn? Kopplat till denna tradition finns också en tanke om att involvera urfolken själva i forskningen, inte som studieobjekt utan som medskapare av själva forskningen.

Det finns mycket gott att säga om dessa teorier och den öppning för icke-västerländska epistemologier som urfolksstudier fört med sig. Samtidigt måste man gå varsamt fram då man tillämpar teorier och modeller från en annan kontext i det samisk-nordiska sammanhanget. Som professorn i samisk kultur vid Uleåborgs universitet Veli-Pekka Lehtola konstaterat,

måste forskare kunna se komplexiteten och de många lagren av historia som samernas historia inrymmer. Att till exempel utgå ifrån att samerna alltid varit passiva objekt eller maktlösa undersåtar utesluter en hel historia av samarbete och kulturmöten mellan samer och andra nordbor. Arkeologen Carl-Gösta Ojala skriver i boken Sámi Prehistories: The Politics of Archaelogy and Identity in Northernmost Europe följande: ”Sámi history is not just about exclusive Sáminess, but also about interaction, meetings, mixture and hybridity”. Samtidigt finns det dock skäl att försöka få syn på och ärligt erkänna de maktstrukturer som ofta missgynnat och fortfarande missgynnar samer. Att till exempel avfärda kolonialismen helt och hållet som något som absolut inte förekommit i Finland kallar Veli-Pekka Lehtola för en ”extremtolkning” (se Lehtolas nyutkomna bok Entiset elävät meissä. Saamelaisten historiat ja Suomi).

Som icke-samisk forskare som idag jobbar med samiska frågor får man visa stor respekt och tacksamhet för urfolksstudiernas metodologiska innovationer. Att vara grundkritisk inte bara gentemot källorna utan även gentemot sina egna och andra forskares tolkningar och utgångspunkter ingår dessutom i en historikers källkritiska grundutbildning. Samtidigt är påminnelser som Lehtolas och Ojalas viktiga, i och med att det alltid finns en risk att komplexiteten tappas bort när man importerar teoretiska och metodologiska modeller. Problemet med komplexiteten följer också med till populariseringsuppdraget: populariseringen handlar allt som oftast om att berätta om forskningen på en lättillgänglig och allmän nivå. En sådan allmän nivå riskerar emellertid att skapa monolitiska och homogena definitioner om en enda samisk kultur som ställs gentemot till exempel den finska kulturen.

Det är detta uppdrag som är en av utmaningarna när det gäller representation och även presentation inom samiska studier. Det handlar om en problematik som kanske också betecknar historievetenskapen i största allmänhet: hur kan man förmedla en tillräckligt allmän kunskap som en stor publik utan förkunskaper kan ta till sig samtidigt som man respekterar källorna samt det och dem man studerar. I idealfallet lyckas forskning och popularisering förmedla åtminstone något av det intrikata, osynliggjorda och ofta även otippade som gör historia, också den samiska, så intressant, speciell och relevant.

Otso Kortekangas är historiker och forskare vid Åbo Akademi. Kortekangas har publicerat flera böcker, vetenskapliga artiklar och populärvetenskapliga texter, ofta med fokus på samisk historia.

Att utgå ifrån att samerna alltid varit passiva objekt eller maktlösa undersåtar utesluter en hel historia av samarbete och kulturmöten mellan samer och andra nordbor.

Representation och

Det är lätt hänt att den representativa demokratin presenteras som en blandning av direktdemokrati och elitstyre. Men det vore att leda tanken fel. I boken The Principles of Representative Government karaktäriserar Bernard Manin representativ demokrati som ett eget styrelseskick. Denna tankegång finns även i Hanna Pitkins klassiska verk On the Concept of Representation där hon formulerar representationsbegreppets innebörd i termer av en gåta. Pitkin utgår från engelskan där present står för närvarande och re - är ett prefix som kan översättas med orden åter, ny eller om igen. Re-presentera betyder då att något om igen görs närvarande. Men att säga detta, menar Pitkin, är att uttala en paradox. Om nu något finns där, hur kan det då så att säga komma dit på nytt?

Den poäng Pitkin vill få fram är att det finns ett dualistiskt tänkande inbyggt i själva begreppet representation. Det handlar inte enbart om att verkställa väljarnas vilja utan också om förmågan att utöva politiskt ledarskap. Och när Manin talar om ett eget styrelseskick så är förekomsten av oavhängighet – independence – mellan väljare och valda ett av de mest betydelse-

Hur bör sammansättningen av politiska församlingar se ut och varför behövs representanter från olika

grupper i samhället? Mattias Agerberg och Lena Wängnerud skriver om partiernas ansvar och utmaningar.

fulla kännetecknen på den representativa demokratin. Men denna oavhängighet har sina gränser. Både när det gäller Pitkin och Manin leder resonemangen fram till att representation är en fråga om avvägningar – där ska finnas både följsamhet gentemot väljarna och ett självständigt beslutsfattande.

Eftersom representation handlar om avvägningar finns det inte några givna svar på frågan om hur den bäst omsätts i praktiken. I den svenska riksdagen finns det strikta regler för fördelningen av platser (geografisk representation) men i övrigt är det upp till partierna själva att avgöra vilken fördelning av kvinnor och män, personer med och utan utländsk bakgrund, unga och gamla, hög- och lågutbildade, och så vidare, de vill ha bland politikerna.

grupptillhörighet

Social representation kontra åsiktsrepresentation

Frågan om representation och grupptillhörighet är inte ny. För över 200 år sedan använde John Adams , en av författarna till den amerikanska konstitutionen, liknelsen ”miniatyrporträtt” när han beskrev sin bild av den ideala lagstiftande församlingen: ”A representative legislature should be an exact portrait, in miniature, of the people at large, as it should think, feel, reason and act like them”. De krav han ställde på den goda representationen handlade således om likhet med befolkningen men också om att den ideala lagstiftande församlingen bör tänka, känna, resonera och handla som befolkningen i stort.

Inom statsvetenskapen kallas det första kravet ovan för social- eller deskriptiv (beskrivande) representation och det andra kravet för åsiktsrepresentation eller substantiell representation. Traditionellt har man tänkt att åsiktsrepresentationen bör vara överordnad för att en demokrati ska vara välfungerande. Bakgrunden till det synsättet finns bland annat i Hanna Pitkins

verk, där hon i ett berömt citat betonar vikten av representanternas agerande – ”representing here means acting in the interest of the represented, in a manner responsive to them” – snarare än deras deskriptiva representation.

En annan bakgrund till åsiktsrepresentationens starka ställning finns i det som brukar kallas the responsible party model. Idén om ansvarstagande partier har beskrivits som en av de mest betydelsefulla modellerna för hur den representativa demokratin bör fungera. Motorn i modellen är disciplinerade partier som går till val på utarbetade program. Väljarna tar ställning till dessa program och under mandatperiodens gång är det meningen att de valda företrädarna verkställer det som utlovats.

Modellen bygger på antagandet att väljarna röstar på det program som bäst svarar mot deras prioriteringar och önskemål. Men vad som utkrävs är inte någon total överensstämmelse medborgare-program-företrädare. Det kan förekomma opinionsbildning kring en fråga där politikerna, kanske för att de har tillgång till mer

information, har en annan åsikt än sina väljare. Poängen är dock att opinionsgap inte bör förekomma i alltför många frågor samtidigt eller vara bestående över långa tidsperioder.

Ett orealistiskt ideal?

När Anne Phillips kritiserar modellen om ansvarstagande partier, och lanserar närvarons politik – the politics of presence – som ett alternativ, riktar hon i huvudsak in sig på dess verklighetsförankring. Hon menar att det är orealistiskt att ge partiernas program en sådan tyngd och nyckelfunktion i den representativa demokratin. Programmen kommer aldrig kunna vara så detaljerade att väljarna får information om allt partierna tänker företa sig. Det är inte heller rimligt att anta att politikerna kan planera alla sina förehavanden tre–fyra år i förväg.

Frågan om den goda represen­

tationen tillhör en av statsvetenskapens ”eviga” frågor men under senare år har vi fått allt bättre kunskap om vilken betydelse grupptillhörighet och social bakgrund har i praktiken.

Kärnan i teorin om närvarons politik handlar om nödvändigheten av spridning bland politikerna med avseende på deras grupptillhörighet. Problemet är att det allt som oftast uppstår situationer där partiprogrammet inte utgör någon vägledning för politikernas handlande. Lösningen är inte så enkel som att representanterna då får göra så gott de kan och att de får sin dom i nästa val. Om det är orimligt att tänka sig ett detaljerat program för framtiden, så är det inte heller realistiskt att tänka sig en total utvärdering av det som varit. Men är då inte lösningen istället att kräva politiker som är åsiktsrepresentativa för sina väljare? Om de valda tycker och tänker likadant som väljarna handlar de förhoppningsvis som dessa skulle gjort. Phillips menar att det inte går att tro att en sådan överensstämmelse finns om stora skikt av befolkningen står utanför de beslutsfattande församlingarna.

Vad säger den empiriska forskningen?

Frågan om den goda representationen tillhör en av statsvetenskapens ”eviga” frågor men under senare år har vi fått allt bättre kunskap om vilken betydelse grupptillhörighet och social bakgrund har i praktiken. I Sverige har den empiriska forskningen på området kommit längst när det gäller könstillhörighet.

Det första man kan konstatera utifrån forskningen är att det tagit lång tid för den deskriptiva representationen att förändras. År 1971, 50 år efter det att kvinnor

för första gången kunde ställa upp i ett riksdagsval, var balansen 14 procent kvinnor och 86 procent män i riksdagen. Valet 1985 var första gången då andelen kvinnor i riksdagen översteg 30 procent. Idag, efter valet 2022, är balansen i riksdagen 46 procent kvinnor och 54 procent män. Denna utveckling har inte skett av sig självt utan bygger på att partierna aktivt verkat för att öka andelen kvinnor i sina partigrupper. I den nuvarande riksdagen finns det betydande skillnader mellan partierna när det gäller andel kvinnliga politiker, där Vänsterpartiet och Miljöpartiet har störst övervikt kvinnliga politiker medan Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har störst övervikt manliga politiker.

Det andra man kan konstatera är att skillnaderna mellan kvinnliga och manliga väljare när det gäller partival re ökat än minskat över tid. Fram till 1970-talet stod kvinnor något till höger om män men sedan dess har det skett omsvängningar, vilka främst inneburit att manliga väljare, i genomsnitt, rört sig högerut på den ideologiska vänster–högerskalan samtidigt som kvinnor i genomsnitt förblivit ungefär på samma plats. Idag befinner sig män därmed till höger om kvinnor och förutom ideologisk position märks skillnaderna mellan kvinnor och män i såväl partival, prioriteringar av viktiga politikområden, som inställningen till konkreta sakfrågor. Ett generellt mönster är att kvinnliga väljare prioriterar välfärdsfrågor högre och är mer positiva till offentliga satsningar på välfärdspolitik än män, medan manliga väljare i högre grad prioriterar ekonomiska frågor och vill sänka skatter. Undersökningar i samband med valet 2022 visar att lag och ordning stod högst upp på männens lista över viktiga frågor, medan sjukvård stod högst upp på kvinnornas lista. Redan valet 2018 uppvisade historiskt stora skillnader i partival: 55,4 procent bland kvinnorna röstade på något av partierna S, V, MP eller C medan 55,3 procent bland männen röstade på något av partierna L, M, KD eller SD. De preliminära resultaten efter valet 2022 visar på en viss förstärkning av dessa könsskillnader.

Debatten borde inte handla om politikernas bakgrund i motsats till deras åsikter, utan om hur dessa aspekter ofta hänger ihop.

Om vi övergår till riksdagen så visar systematiska jämförelser att kvinnliga ledamöter i genomsnitt står närmre de kvinnliga väljarna än vad manliga ledamöter gör när det gäller prioriteringar och åsikter. På några områden skär dessa skillnader över partigränserna, som exempelvis när det gäller inställningen till ett förbud mot pornografi (kvinnor är mer för ett förbud). Tidigare gällde detta även förslaget att införa 6-timmars arbetsdag för alla förvärvsarbetande (kvinnor var mer för ett införande) men idag sammanfaller könsskillnaderna i riksdagen i stort sett med könsskillnaderna i fråga om partitillhörighet, det vill säga partier till

vänster är mer för förslaget om att införa 6-timmars arbetsdag samtidigt som dessa partier har en högre andel kvinnor i sina partigrupper.

Såväl i Sverige som i andra länder brukar könstillhörigheten bland politiker slå igenom på områden som rör kroppslig integritet för kvinnor (exempelvis pornografi) samt möjligheten att kombinera yrkesliv och familjeliv (exempelvis 6-timmars arbetsdag) men hur starkt genomslaget är och på hur många områden det framträder kan variera över tid och mellan länder. Mönstren påverkas även av den aktuella politiska dagordningen samt av styrkeförhållandena mellan partierna.

I den allmänna debatten behandlas ofta frågor om politikers grupptillhörighet som om den vore frikopplad från frågan om idéer, åsikter och prioriteringar. Experimentell forskning visar att väljare idag, när de står inför en valsituation, i genomsnitt föredrar en kvinnlig kandidat framför en manlig kandidat. Mönstret återfinns i en majoritet EU-länder och är som mest tydligt bland kvinnliga väljare. En fördjupad undersökning bland svenska väljare bekräftar att detta ”försteg” är som allra störst bland kvinnliga svarspersoner men lägger till att försteget är starkt kopplat till en förväntan om att en kvinnlig kandidat ska företräda en viss typ av ståndpunkter. Ett resultat från den empiriska forskningen är således att närvarons politik inte står i någon motsatsställning till åsiktsrepresentation utan dessa två aspekter av representation kompletterar varandra.

Andra grupper än kvinnor och män

Det är framför allt i amerikansk forskning som det bedrivs undersökningar utifrån andra grupptillhörigheter än könstillhörighet. I stora drag visar den forskningen att politiker som själva tillhör en viss grupp – det kan gälla personer med afroamerikansk bakgrund eller hbtqi+ -grupper – i genomsnitt är bättre på att företräda den specifika gruppen än politiker som inte själva tillhör gruppen. Mönstren varierar dock något mellan olika studier.

Experimentell forskning från Sverige visar ett komplext mönster när det gäller väljares inställning till politiska kandidater med utländsk bakgrund. Generellt sett föredrar svarspersoner som själva har utländsk bakgrund en politisk kandidat som också har utländsk bakgrund men endast om den aktuella kandidaten kommer från samma land som svarspersonen själv (i denna studie hade respondenterna bakgrund i Syrien respektive Irak). En förklaring tycks vara att kandidaten i detta fall antas dela svarspersonens politiska åsikter.

Partiernas ansvar och utmaningar

Anne Phillips framhåller att frågan om vilka grupper närvarons politik bör gälla hela tiden måste ses i ljuset av förhållanden i samhället. Inga grupper i samhället är helt homogena men när det gäller exempelvis när det gäller kvinnor och män finns det systematiska skillnader i fråga om sådant som inkomst, utbildning, yrken och ansvarstagande i familjen. Det är framför allt när

det finns stora skillnader mellan grupper i levnadsförhållanden som frågan om närvarons politik blir aktuell. I slutändan är det dock en politisk fråga exakt vilka grupper som partierna prioriterar och vilka strategier de använder sig av. Kvotering är en strategi för att ändra sammansättningen i parlamentet men inte den enda. I den representativa demokratin har partierna en nyckelfunktion. Det är deras ansvar att göra en analys av såväl sin politik som vilka kandidater de nominerar och motivera sina överväganden för väljarna så att dessa kan fatta beslut utifrån sina prioriteringar och önskemål. Debatten borde inte handla om politikernas bakgrund i motsats till deras åsikter, utan om hur dessa aspekter ofta hänger ihop.

Över tid har andelen kvinnor ökat i riksdagen och därmed har kvinnor efter hand själva kunnat vara med och utforma beslut som särskilt rör deras situation. Detta är en skillnad gentemot frågan om utländsk bakgrund. En genomgång som Ekot (Sveriges Radios nyhetsredaktion) gjorde efter 2018 års val visade att 11,5 procent av riksdagens ledamöter hade utländsk bakgrund (själv född utomlands eller båda föräldrarna födda utomlands). Samma år var motsvarande andel av befolkningen 24 procent. En svår utmaning för partier som vill öka andelen kandidater med utländsk bakgrund är dock exakt vilka grupper som rekryteringen bör ske ifrån. De experiment vi hänvisat till i denna text visar att det knappast duger med en allmän hänvisning till ”invandrarbakgrund”. Resonemangen behöver vara djupare än så och handla om på vilket sätt partierna, genom att bygga ett specifikt ”lag”, vill åstadkomma förändringar i samhället.

Mattias Agerberg är docent i statsvetenskap och Lena Wängnerud professor i statsvetenskap, båda verksamma vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.

Litteratur

Bernard Manin, The Priniciples of Representative Government, 1997, Cambridge, Cambridge University Press.

Hanna Pitkin, On the Concept of Representation, 1967, Berkeley, University of California Press. Citatet från John Adams om “miniatyrporträtt” finns återgivet på sida 73 i denna bok.

Anne Phillips, The Politics of Presence , 1995, Oxford, Oxford University Press.

För svenska resultat som diskuteras i artikeln se: Jakob Ahlbom, Maria Oskarson och Lena Wängnerud, 2022, kapitel 3, Ökade skillnader mellan kvinnor och män som väljare och valda, i Patrik Öhberg, Henrik Oscarsson och Jakob Ahlbom (red.) Folkviljans förverkligare , Göteborgs universitet, Statsvetenskapliga institutionen.

Mattias Agerberg, 2022, Understanding Preferences for Descriptive Political Representation Among Citizens with Immigrant Background, manus, Göteborgs universitet, Statsvetenskapliga institutionen.

Representation och demokrati

I den representativa demokratin delegerar vi beslutsfattandet, något som ibland beskrivs som en nödvändighet. Vilka

olika sätt finns det att betrakta den representativa demokratin, och vilka utmaningar medför den för den demokratiska legitimiteten? Henrik Serup Christensen skriver.

Den moderna representativa demokratin

Demokrati innebär att folket har makten. Men i den moderna representativa demokratin involveras vanliga medborgare endast sporadiskt för att utse sina representanter i fria och regelbundna val. Det är sällsynt att medborgarna deltar direkt i det politiska beslutsfattande som i stället sker i politiska församlingar där våra företrädare möts. Det är i anknytning till det formella politiska beslutsfattandet som den politiska representationen tar sig sitt tydligaste uttryck i dagens demokratier. Representation sker också utanför den parlamentariska arenan, när olika folkrörelser och organisationer hävdar sig representera befolkningens vilja. Men enligt den representativa demokratins ideal auktoriseras de folkvalda politikerna till att representera befolkningen i beslutsfattandet och att fatta legitima politiska beslut.

Men det är ingen enkel sak att avgöra

hur en representant bör agera.

Bör representanten till exempel följa

sina väljares önskemål eller sin egen övertygelse när det finns en brist på överensstämmelse?

Även om representation därmed har blivit en central del av vår demokrati, finns det olika uppfattningar om vad det innebär. Rent formellt innebär representation att en grupp auktoriserar representanter att handla på deras vägnar. Men denna formalistiska syn skapar flera olika dilemman i ett demokratiskt sammanhang: ska våra representanter arbeta för att realisera väljarnas önskemål eller för att realisera sina egna åsikter när konflikt uppstår? Bör representanterna avspegla befolkningens karaktärsdrag eller räcker det med att de är sakkunniga auktoriteter som befolkningen litar på? Det finns inte nödvändigtvis någon enighet om svaret på dessa frågor och varken författningar eller demokratiska principer ger entydiga riktlinjer.

Hanna Pitkin och begreppet representation

Representation är ett mångfacetterat begrepp. Denna rikedom har konsekvenser för våra förväntningar på den representativa demokratin och bandet mellan medborgare och politiker. Inom statsvetenskapen utgör Hanna Pitkins The Concept of Representation från 1967 en milstolpe i vår förståelse av representation. Även om senare bidrag till forskningen har nyanserat bilden ytterligare utgör Pitkins verk vanligtvis diskussionens startpunkt och det är därför fortfarande relevant att se på vad hon kommer fram till. Pitkin vill med utgångspunkt i begreppet representations mångsidighet förstå hur politisk representation fungerar.

Pitkin identifierar tre olika uppfattningar om representation, som alla har relevans för dagens demokrati:

deskriptiv representation, symbolisk representation och representation som handling. De två första fokuserar på vem representanterna är och den sista vad representanterna gör. Dessa olika uppfattningar om representation kan ibland komma i konflikt och kan ibland vara svåra att skilja åt. Men det är en viktig insikt att i vilken mening vi använder begreppet representation har konsekvenser för vad vi förväntar oss av våra representanter.

Deskriptiv representation

Deskriptiv representation handlar om att representanterna bör reflektera befolkningssammansättningen beträffande centrala sociodemografiska karaktärsdrag såsom kön, ålder och etnicitet. Fokus ligger ofta på synliga sociodemografiska karaktärsdrag, men tanken är att representanterna bör komma från liknande villkor eftersom denna bakgrund formar deras attityder och preferenser. Grundtanken blir att säkra att representativa församlingar som till exempel Finlands riksdag avspeglar befolkningssammansättningen. Det betyder att representation inte så mycket handlar om hur representanterna utses eller vad de gör. Det viktigaste är vem de är och att de i all väsentlighet liknar den befolkning som utser dem.

Denna uppfattning ligger bakom den ofta framförda kritiken att politikerna i Riksdagen tenderar att vara äldre, välbärgade, vita män: eftersom församlingen inte reflekterar befolkningssammansättningen kan representanterna inte ta hela befolkningens önskemål i beaktande. Men trots idéns intuitiva relevans har den sina begränsningar. Det är omöjligt att skapa en församling av representanter som i minsta detalj avspeglar befolkningen, och det blir därmed nödvändigt att välja vilka karaktärsdrag som ska uppfattas som väsentliga. Men även om det vore möjligt kunde det inte garantera att representanterna handlar i befolkningens intresse.

Detta innebär ändå inte att deskriptiv representation är irrelevant. Att vissa samhällsgrupper är överrepresenterade innebär att andra blir underrepresenterade. Deskriptiv representation kan vara speciellt viktigt för de senare grupperna. Marginaliserade samhällsgrupper har lägre förtroende för politiska beslut om ingen från deras grupp ingår i beslutsfattandet, även om beslutet gynnar deras grupp. Om beslutsfattarna däremot inbegriper representanter från deras grupp är de mera benägna att även acceptera ogynnsamma beslut. Deskriptiv representation kan därför medverka till att garantera att även traditionellt underprivilegierade grupper har förtroende för det politiska systemet.

Symbolisk representation

Den subjektiva känslan är avgörande när det handlar om symbolisk representation. Till skillnad från den deskriptiva representationen förutsätter symbolisk representation inte nödvändigtvis att befolkningen representeras av människor med liknande sociodemografiska karaktärsdrag. Symbolisk representation handlar istället om det symboliska värde som vissa

institutioner och föremål kan uppnå som representanter för samhället eller nationen. I denna mening blir utmaningen att säkerställa att befolkningen ser den symboliska representanten som en legitim ledare för befolkningen eller nationen. I demokratier använder vi regelbundna val för att garantera att våra ledare har legitim rätt att träffa bindande beslut.

Men representation i denna mening vilar inte nödvändigtvis på demokratiska mekanismer. Det kan rent av hävdas att demokrati och de meningsskillnader detta innebär kan försvåra den symboliska representationen. Om representanten ska vara en symbol för hela befolkningen kan det vara bättre om denna står ovanför den vardagliga politikens kontroverser. Därför försöker Finlands president traditionellt att framstå som partipolitiskt obunden. Det är kutym att vinnaren i presidentvalet lämnar sitt parti när valsegern är säkrad för att kunna fungera som representant för hela befolkningen. Ännu tydligare blir det i konstitutionella monarkier: här har monarken ingen demokratisk legitimitet, men fungerar likaväl som symbolisk representant för nationen.

Både deskriptiv och symbolisk representation belyser viktiga aspekter av representation, men ingen av dem kan garantera att våra representanter faktiskt handlar i överensstämmelse med våra intressen.

Representation som handling

Handling blir central i Pitkins sista perspektiv på representation, där det blir viktigt att fråga sig om representanterna handlar i befolkningens intresse. Det räcker inte med att representanterna avspeglar befolkningssammansättningen eller att vi uppfattar ledarna som legitima: representation handlar också om vad de faktiskt gör. Representanterna handlar inte nödvändigtvis i hela befolkningens intressen, de kan i stället arbeta för att gynna en viss befolkningsgrupp eller starka ekonomiska aktörer. Ett sådant agerande försvagar beslutsprocessens legitimitet eftersom det blir tveksamt om ledarna kan sägas representera befolkningen eller väljarna.

Men det är ingen enkel sak att avgöra hur en representant bör agera. Bör representanten till exempel följa sina väljares önskemål eller sin egen övertygelse när det finns en brist på överensstämmelse? Detta har från början varit den centrala frågan inom diskussionen om representation. Om representanten agerar som språkrör är hen en delegat som har till uppgift att genomföra sina väljares åsikter. En sådan uppfattning verkar ofta vara populär i valkampanjer när kandidater avger vallöften. Men denna position är svår att bibehålla efter valet. Inte bara kan det vara knepigt att avgöra vad väljarna anser i en specifik frågeställning som inte alltid kan kokas ner till en simpel ja- eller nej-fråga. Det är även möjligt att människor önskar något som objektivt sett inte är i deras intresse. Dessutom är det i praktiken nödvändigt att representanterna har utrymme för att diskutera, förhandla och kompromissa för att kunna genomföra politiska beslut. Och en sådan

process försvåras avsevärt om vi inte ger representanterna utrymme att följa sin egen vilja, även om detta också ger utrymme för att väljarna inte får det de säger sig ville ha.

När Pitkin 2003 mottog Skytteanska priset, som ibland kallas statsvetarnas nobelpris, klargjorde hon att hon ansåg att de valda representanterna inte bara ska avspegla folkviljan, utan också tillvarata medborgarnas intressen. Representanterna ska alltså inte blint genomföra medborgarnas önskemål. Istället bör det finnas utrymme för representanterna att utöva ledarskap och fatta beslut som går emot folkviljan som den kommer till uttryck i till exempel folkomröstningar eller opinionsundersökningar. Men detta bör ske relativt sällan, annars blir demokratins legitimitet lidande.

Representation och demokrati i framtiden

Som en följd av detta är en allt oftare förekommande uppfattning att representation innebär en fortgående dialog mellan medborgare och politiker där åsikter möts och utkristalliseras i en diskussion. Denna syn har tydligast förts fram av statsvetaren Jane Mansbridge , även hon mottagare av Skytteanska priset. Enligt denna syn är preferenser alltså inte konstanta utan kan förändras. Representation innebär att säkerställa samförstånd mellan befolkningen och deras representanter genom dialog.

Vi rör oss därmed bort från den elitistiska representationssynen, enligt vilken medborgarna är fria att välja sina härskare, men i övrigt passivt bör acceptera besluten. Nutidens representation förutsätter i högre grad interaktion mellan medborgare och de folkvalda representanterna. Det handlar då inte om att ersätta den representativa demokratin, utan om att komplettera de parlamentariska institutionerna med mekanismer som underlättar en dialog mellan medborgare och beslutsfattare. Detta inbegriper verktyg som medborgarinitiativ och medborgarpaneler, som ger människor möjlighet att ge input till det politiska beslutsfattandet. Men ett sådant samhälle förutsätter också aktiva och kunniga medborgare och beslutsfattare som är villiga att ingå i en dialog. Och det innebär en risk för att en liten befolkningsminoritet engagerar sig och beslutsresultaten därför inte avspeglar majoritetens vilja. Representanterna bör alltså fortsättningsvis ansvara för beslutsfattandet och se till att dessa gynnar samhället i sin helhet.

Få av oss kan eller vill vara delaktiga i alla politiska beslut. Därför förutsätter det representativa systemet också ett förtroendeförhållande mellan medborgarna och deras representanter. Vi måste kunna lita på att de strävar efter vårt bästa, även om de inte alltid uppnår det. När detta förtroende brister står den representativa demokratin inför allvarliga legitimitetsproblem.

Henrik Serup Christensen är universitetslektor i statskunskap vid Åbo Akademi.

Historisk sanning och litterär representation i vittneslitteratur från Gulag arkipelagen

Författare som överlevt de sovjetiska tvångslägren och andra

former av sovjetisk repression

konfronterades med en omvärld

som var delvis ovillig att tro på

deras vittnesmål. Hur ska vi förstå

svårigheterna att berätta, att

bli trodd och att representera en historisk verklighet genom litterära

berättelser? Lovisa Andén skriver.

Vittneslitteratur handlar ofta om en händelse som redan ägt rum: ett folkmord som tillhör det förflutna eller koncentrationsläger som inte längre existerar. Det gäller inte de Gulagskildringar som skrevs under 1900-talets första hälft, de beskrev istället en pågående verklighet. Medan vittneslitteratur ofta möts med tilltro blev Gulagförfattarnas trovärdighet ofta ifrågasatt. De anklagades för att fara med osanning och möttes med förtal eller ibland rena smutskastningskampanjer. Samtidigt var memoarer och vittnesskildringar under lång tid den mest substantiella dokumentation som fanns av Gulagsystemet, just på grund av hemlighållandet av det.

Både vittnesmålen i sig och ifrågasättandet av vittnenas trovärdighet visar på sårbarheten i att vittna om en verklighet som ännu inte blivit allmänt accepterad. Här handlar tystnaden inte om en tystnadskultur, och inte heller om historisk amnesi. En tystnadskultur

innebär en aktiv och avsiktlig tystnad kring någonting som alla redan känner till medan historisk amnesi är en glömska av någonting som en gång varit känt. Här handlar tystnaden istället om avsaknaden av diskurs, en avsaknad som i sin tur förstärks av svårigheterna med att berätta om en verklighet som mottagaren saknar referensramarna för att förstå.

En värld för sig

Mycket av det som skrivits om vittnesmål och vittneslitteratur, framför allt i en kontinentalfilosofisk tradition, rymmer en implicit förståelse av vittneskildringar utifrån skildringar från koncentrationsläger. Framför allt Primo Levis och Elie Wiesels skildringar av de nazistiska koncentrationslägren har varit tongivande för diskussioner om vittnesmål. Medan förintelseöverlevarna vittnade om en stormakt som besegrats, om läger som befriats och dokumenterats, så vittnade

de Gulagfångar som trädde fram under åren efter kriget mot en stormakt som i väst sågs som en allierad segermakt. De konfronterades med en omvärld som var både ovetande och delvis ovillig att tro på deras vittnesmål.

I Finland sågs Gulagskildringar efter kriget som antisovjetisk litteratur, och som sådan ansågs den strida mot fredsfördraget i Paris från 1948. Erkki Vettenniemi beskriver hur den förbjudna litteraturen sammanställdes i listor som gavs till bokhandlare. Nästan 1700 titlar svartlistades och 22000 kopior togs bort från biblioteken tills förbudet drogs tillbaka 1958. Trots att litteraturen inte var olaglig i andra länder i Västeuropa möttes den där av andra former av motstånd och av en ovilja att tro på överlevarna. Exempelvis beskriver den danske läkaren Alexander Thomsen hur han avråddes från att berätta om vad han upplevt om eller när han fick återvända till Danmark:

Mina vänner var nästan alla av uppfattningen att jag aldrig mer skulle komma hem. Ifall att jag trots allt skulle göra det, menade en av dem, att det nog var bäst att inte berätta något om det, jag hade sett och upplevt. Hans kamrat menade istället, att jag lugnt kunde berätta allt. Det var ändå ingen som skulle tro på det.

I flera berättelser beskrivs lägren som en värld för sig, som ett eget universum eller som de levande dödas land. Författarna ställer sig själva inför uppgiften att introducera en fullständigt främmande verklighet för en västerländsk läsare, att försöka skapa en förståelsehorisont där deras erfarenheter blir begripliga och där de kan bli trodda. Liksom Thomsen beskriver flera av dem en rädsla för att misstros. Flera var även socialister eller kommunister och tvekade därför inför att berätta om en erfarenhet som riskerade att undergräva den rörelse de länge varit en del av. Ett exempel är den svenske återvändaren Alfred Badlund , som trots att hans familj i generationer varit aktiva kommunister ändå bestämmer sig för att berätta om sin erfarenhet av tvångsdeportation i Sibirien i början av 30-talet. Med en referens till Fjodor Dostojevskijs Vita nätter skildrar han sin egen tveksamhet inför att tala om sin erfarenhet:

En stor rysk författare har beskrivit de vita nätterna, då man rastlöst vandrar och allt förefaller overkligt, fantastiskt, främmande. Jag har genomlevat de nätterna, jag har försökt inbilla mig, att allt vad jag upplevat, hört och sett var en villa, något som kunde blåsa bort eller förtigas. Jag gagnade ju en god sak genom att göra det.

Och så kommo dagarna med sitt kalla, nyktra allvar. Är det inte min plikt, min förbannade plikt som arbetare och kommunist, att säga, hur det går till i Sovjet? En sjuk sak kan inte gagnas genom att man blundar och tiger. Jo, kanske det kunde vara till gagn för dem som ha till levebröd att hetsa massan, att skriva färgade tidningsartiklar om Sovjet och samla in arbetarpengar till tidningsabonnemang. Men jag gagnade sannerligen inte arbetarnas egen sak…

Badlund beskriver en konflikt mellan sina ideal och sin erfarenhet, liksom en kluven solidaritet som å ena sidan omfattar vänner och familj i Sverige och å andra sidan alla dem som blev kvar i Sibirien. Den här konflikten syns i många överlevares berättelser. De beskriver ofta en önskan om att berätta för alla dem som inte kunde, en önskan som ibland formuleras som ett moraliskt påbud, som hos den polske Gulagskildraren Witold Olszewski : ”Be damned, those of you [who] leave here and remain silent”.

De tidigaste Gulagförfattarna, som skrev under 20talet, var mindre medvetna om att även den hemliga polisen läste berättelserna. De kunde skriva ut namn och platser, liksom hur olika flykter eller flyktförsök hade gått till, ovetande om att informationen riskera-

de att skada dem som fortfarande var kvar. I de skildringar som skrevs senare undvek författarna att skriva ut namn, de ändrade tidpunkter och platser, för att de beskrivna personerna inte skulle kunna verifieras. När publicerar sin första skildring befinner sig hans vän och reskamrat fortfarande i Sibirien, och av rädsla för att förhindra hans flyktförsök ger han en felaktig beskrivning av sin egen flykt. Felaktigheterna används sedan för att undergräva Badlunds trovärdighet i den smutskastningskampanj som riktades mot honom. Om Gulaglitteraturen hade fungerat som vittnesmål vid en rättegång hade avsaknaden av namn, platser och datum, liksom dess avsiktliga felaktigheter, avsevärt minskat dess trovärdighet. Samtidigt visar författarnas självcensur på svårigheterna i att vittna mot ett förtryck som fortfarande är pågående. Även när överlevarna berättar, tvingas de göra det genom halvtystnader, och även när de vill tala om sanningen, tvingas

Det faktum att den sovjetiska

repressionen tog så många olika

former och pågick under så lång tid har gjort det svårare att tala om den, att minnas den och att representera den. Frågan försvåras ytterligare av att flera av de mest inflytelserika skildringarna skrivits som fiktion.

de kringgå de sanningar som kan vara farliga. Hur ska vi förstå berättelser som själva tystas av den repression de försöker avslöja? I Gulagskildringarna ställs vittneslitteraturens sanningsanspråk i ett nytt ljus, och dess ambivalens mellan ett historiskt, ett litterärt och ett rättsligt sanningsanspråk pekar på behovet av att undersöka vittnesberättelsers innebörd i förhållande till vad det är möjligt för författaren att berätta.

Historiska sanningar och litterära berättelser

Termen Gulag är en akronym för Glavnoe Upravlenie Lagerei, eller Lägrens huvudadministration. Trots att termen Gulag bara användes i sin administrativa betydelse mellan 1931 och 1934, blev det ändå den term som fastnade och som fortsatte att användas även i officiella dokument fram till 50-talet. När Aleksandr Solzjenitsyns publicerade Gulagarkipelagen 1973 fick termen Gulag en ännu bredare mening, och kom att omfatta hela perioden av sovjetiskt förtryck från december 1917 fram till Sovjetunionens fall. I den bemärkelsen innefattar den även fängelser, transitfängelser, koncentrationsläger, korrektionsläger och tvångsarbetskolonier. Senare har termen breddats ytterligare och kommit att omfatta även tvångsdeportationer och påtvingad exil. De senare kategorierna har kommit att kallas ”det andra gulag”, och de innebar en form

av repression som är betydligt mindre känd än lägren. Etniska minoriteter förvisades ofta till deportationsorter utan föregående domar eller straff, och detsamma gällde kvinnor och barn till män som dömts till avrättning eller läger under de stora utrensningarna. Medan kvinnor endast utgjorde en minoritet av lägerfångarna, sändes de i högre grad i påtvingad exil till olika deportationsorter och arbetskolonier.

Det faktum att den sovjetiska repressionen tog så många olika former och pågick under så lång tid har gjort det svårare att tala om den, att minnas den och att representera den. Frågan försvåras ytterligare av att flera av de mest inflytelserika skildringarna skrivits som fiktion. Det gäller framför allt Solzjenitsyns och Varlam Sjalamovs berättelser, som trots att de utger sig för att vara fiktion blivit lästa som vittnesberättelser, som berättelser om ”hur det egentligen var att vara i lägren”. Solzjentisyns fiktiva verk Den första kretsen från 1968 är en detaljrik skildring av elitlägren för tekniska specialister. Just därför att romanen enbart utger sig för att vara fiktion kan Solzjenitsyn förse läsaren med mer information om speciallägren än vad en memoarförfattare hade kunnat.

Användandet av fiktionalisering gör frågan om sanning i förhållande till Gulaglitteratur särskilt svår: i vilken mening är det en sanning? Vad är relationen mellan en litterär sanning och en historisk sanning: om även de fiktionaliserade Gulagberättelserna vill få oss att tro på dem – vad är det egentligen som de vill att vi ska tro på? Är det en litterär, imaginär värld, eller är det att den världen på ett särskilt sätt framställer en historisk sanning?

Nästan alla vittnesskildringar bär på ett uttalat sanningsanspråk: de vill tala om hur det egentligen var. I exempelvis Jacques Derridas diskussioner av förintelseöverlevares vittnesmål knyts sanningsanspråket till författarens närvaro: det här är sant för att jag var där och upplevde det här. I Gulaglitteraturen generaliseras sanningsanspråket: överlevarna är inte i första hand inriktade på att berätta om vad de upplevt, utan om en typisk erfarenhet, om vad alla eller många upplevde. Det gör i sin tur frågan om mening central: framställer överlevaren innebörden i den sovjetiska

lägerverkligheten på ett sätt som stämmer med en generell erfarenhet? Vems erfarenhet är typisk? Vems erfarenheter får representeras och hur får de representeras? Med Solzjenitsyns och Sjalamovs skrivande har erfarenheten av Gulaglägren sedd ur en rysk, manlig fånges perspektiv institutionaliserats i en offentlig diskurs. Men den diskursen riskerar samtidigt att överskugga de många andra erfarenheterna: kvinnors erfarenheter, erfarenheterna av den närmare en miljon européer som tvångsdeporterades, erfarenheten av påtvingad exil eller tvångsbosättningar. Vi saknar fortfarande en förståelse för de många olika graderna av sovjetisk repression, av allt det som inte var en lägerverklighet bakom taggtråd, men som ändå var ett liv i deportation, dikterat av den hemliga polisen och av det sovjetiska straffsystemet. Den här frågan är idag mer aktuell än någonsin, inte minst på grund av den omskrivning av den sovjetiska historien som sker i dagens Ryssland. Vladimir Putin har sedan två decennier bedrivit ett minneskrig där innebörden i det sovjetiska straffsystemet minimeras och rationaliseras. De vittnesberättelser som skrivits, från 1920-talet och framåt, innebär alla fortfarande ett motstånd mot den statliga omskrivningen av historien. De visar också på den spänning som funnits och som fortfarande finns i dagens Ryssland, en spänning mellan vad staten vill minnas och vad människor har erfarit.

Lovisa Andén disputerade i filosofi vid Uppsala universitet/ Södertörns högskola 2017. Hon är förstelektor i filosofi vid Universitetet i Tromsö, och forskare vid Åbo Akademi, där hon forskar om vittnesskildringar från Gulagarkipelagen inom ramen för forskningsprojektet, Muted Memories and Silenced Stories: Memoirs by Women of the Gulag Archipelago

Litteratur :

Alfred Badlund, Jag trodde på Ryssland: en svensk arbetares upplevelser i Sovjetunionen (Stockholm: Tiden 1935); Som arbetare i Sovjet (Stockholm: Hökerberg 1935).

Jacques Derrida, “A Self-Unsealing Poetic Text”: Poetics and Politics of Witnessing, trans. Rachel Bowlby, i Revenge of the Aesthetic. The Place of Literature in Theory Today, ed. Michael P. Clark, (Berkeley: University of California, 2000), 180 –207.

Varlam Sjalamov, Genom snön: Berättelser från Kolyma I, övers. Ola Wallin (Stockholm: Ersatz 2018). I original 1956.

Aleksander Solzjenitsyn, Gulag-arkipelagen (Stockholm: Wahlström & Widstrand 1974).

Aleksander Solzjenitsyn, Den första kretsen (Stockholm: Wahlström & Widstrand 1969).

Alexander Thomsen. I menneskelighedens navn (København: Wangel 1960).

Leona Toker, Return from the Archipelago. Narratives of Gulag survivors (Bloomington: Indiana University, Press, 2000).

Erkki Vettenniemi, Surviving the Soviet Meat Grinder: The Politics of Finnish Gulag Memoirs (Helsinki: Aleksanteri Institute 2001).

Vi saknar fortfarande en förståelse för de många olika graderna av sovjetisk repression, av allt det som inte var en lägerverklighet bakom taggtråd, men som ändå var ett liv i deportation, dikterat av den hemliga polisen och av det sovjetiska straffsystemet

Kanske världen utan människan är den bästa dikten?

Om orden har fört oss bort från verkligheten, om vår konstruerade språkvärld ligger som ett filter mellan oss själva och det vi varseblir, vad kan poesi göra åt saken, den består ju själv av ord? Anna Möller-Sibelius skriver om hur poeten Mary Oliver visar en väg ut ur motsättningen.

”I do not live happily or comfortably with the cleverness of our times.”

Den amerikanska poeten Mary Oliver (1935–2019) har varit mitt sällskap i sommar, just ett sådant som jag behövt. Hon vann Pulitzer-priset i poesi år 1984, men för mig är hon en ny bekantskap som jag lärt känna genom urvalssamlingen Devotions, som innehåller dikter från debuten 1963 till 2015. Mest skriver hon om sommaren och naturen, och hennes dikter är anmärkningsvärt ljusa och hoppfulla just i sin verklighetsförankring och realism. Att hennes utgångspunkt ändå är djupt civilisationskritisk går det inte att ta miste på.

Ord utan mening, mening utan ord

Jag tänker att den obekvämhet med sin samtid som hon ger uttryck för är densamma som den kvinnliga huvudpersonen plågas av redan i D. H. Lawrence mest kända roman Lady Chatterley’s Lover (1928). Connie eller lady Chatterley säger nämligen att alla stora ord såsom kärlek, glädje, lycka, hem, mor, far, make är halvdöda och dör alltmer för varje dag. Det sista stora ordet, sex, är det inte bättre ställt med, det är bara ”a cocktail term” för en tillfällig upphetsning som lämnar en än mer sliten efteråt: ”Frayed! It was as if the very material you were made of was cheap stuff, and was fraying out to nothing.” Med sin roman försökte väl Lawrence göra sitt för att rädda detta ”sista stora ord” från modernitetens allmänna meningsupplösning och återföra det till kroppen och naturen – han har ju gått till litteraturhistorien som en företrädare för en primitivistisk filosofi och kritiker av västerländsk kultur. Han menade att sexualiteten, om den förstås på rätt sätt, sammanbinder människan med det naturliga liv som växter och djur lever och som hon själv fjärmats från genom sin intellektualistiska och mekanistiska verklighetssyn.

Andra författare har också försökt motverka språklig förflackning eller förfalskning; kanske alla seriösa författare i grund och botten försöker göra just det. Claes Andersson menade att diktens uppgift är att fungera som språklig grundforskning och avslöja maktmissbruk

och på det sättet återerövra ordens grundbetydelser så att ord som ”kärlek” och ”sorg” kan betyda något igen. Varken Lawrence eller Andersson verkade tvivla på själva fenomenen, till exempel på kärleken eller sexualiteten i sig, utan riktade sin kritik mot vad språket gör med dem. Alltså mot vad språket gör med själva verkligheten, hur det representerar världen. I en dikt av Mary Oliver vill jaget inte leda ”children out of the fields into the text / of civility to teach them that they are (they are not) better / than the grass.” Hon antyder med andra ord att skolgång, kunskapsförmedling och bildning sker på ett sådant vis att dualism och hierarkier mellan växter och människor, natur och kultur uppstår och upprätthålls. Och att detta är lögn.

Bland de stora ord som Connie tänker på i Lawrence roman finns inte ”Gud” med, inte ens med liten bokstav. Det visar förstås hur långt sekulariseringen hade hunnit redan då – ord för det gudomliga var inte bara helt döda för hans romankaraktär utan också bortglömda och därför omöjliga att sörja eller sakna. Men moderniseringsprocessen är inte enkelspårig och lineär utan full av motsättningar och spänningar och därför fortsätter ”Gud” att dyka upp i språket och litteraturen. Också hos Oliver, som skriver fram det gudomliga som en okänd men väsentlig del av verkligheten och språket, ”I don’t know what God is.” Ovissheten handlar hos henne om en varsamhet med ord, om en respektfullhet mot detta som egentligen inte kan representeras, om att undvika språkliga annekteringar av en verklighet som är större än människans medvetande.

Gud är ju bara allting

I övrigt är Oliver ytterst handfast och exakt och alldeles obenägen att ta till översinnliga bilder och transcendenta idéer. Hon skriver om gud (med liten bokstav) som smutsens gud vars röst diktjaget kan höra i hundens, kråkans och grodans röst. Det som de alla säger är nu , nu men om evigheten talar de aldrig – för att parafrasera en av hennes dikter. Gud finns i det konkreta och faktiska som kan varseblivas i nuet, inte någonstans bortom, och det kristna hoppet om evigt liv för individen har ingen plats i hennes poesi. Döden är slutet för individen men livet fortsätter som materia

i nya former. Det som Oliver återkommer till om och om igen är vikten av att vara uppmärksam och närvarande den korta stund man lever på jorden. Och där har naturen mycket att lära människan, varje insekt tycks ju kunna det bättre. Den inledande dikten i Devotions (som är strukturerad i en omvänd kronologi och börjar med de senaste verken) pekar på människans problem och visar också på lösningen:

Why do people keep asking to see God’s identity papers when the darkness opening into morning is more than enough?

Certainly any god might turn away in disgust. Think of Sheba approaching the kingdom of Solomon. Do you think she had to ask, “Is this the place?”

Det finns kanske en viss likhet mellan Olivers gudsuppfattning och den tysk-amerikanska teologen samt existentialistiska och kristna filosofen Paul Tillichs (1886–1965). Påverkad av sin mörka samtid, traumatiserad av två världskrig, ser Tillich ingen annan möjlighet än att både konsten och teologin måste bejaka den dödlighet, ångest och förtvivlan som existensen innebär för människan. Den modernistiska och existentialistiska konsten vågar enligt honom vara sann och uttrycker vad den måste: ångesten inför en hotande meningslöshet. Han betraktar inte det här som ett propagerande för tvivel och meningslöshet utan som ett avslöjande av den existentiella situation som (den moderna) människan oundvikligen lever i. På samma sätt måste teologin lämna sin teism, det vill säga föreställningen om en personifierad gud som står avskild från sin egen skapelse, allsmäktig och ovanför den, som ett subjekt i förhållande till ett objekt. Teismen behöver ersättas av det som Tillich kallar absolut tro Det betyder att ”acceptera att man accepteras utan

Men hur betraktar man något utan att i det betraktade lägga in något av sig själv, utan att tolka det, filtrera det via sin subjektivitet? Går det att läsa en text sådan den är? Går det att uppfatta verkligheten sådan den är?

att det finns något eller någon som accepterar. Det är makten hos varat i och för sig som accepterar och ger oss mod att vara till.” Gud är varandets grund och vi människor är en del av det varandet. Den absoluta tron säger ja till tillvaron sådan den är utan att göra Gud till en person eller bortse från döden som icke-varat. Den absoluta tron är inget särskilt andligt tillstånd som kan beskrivas för sig. I sin bok Modet att vara till formulerar Tillich det så här: ”Det är inte en plats där man kan slå sig till ro, det saknar den trygghet som bor i ord och begrepp, det saknar namn, kyrka, kult eller teologi. Men det rör sig på djupet i dem alla. Det är den makt att vara till av vilken de är delaktiga och för vilken de är fragmentariska uttryck.”

Gösta Ågren , som hörde till en senare generation än Tillich men som upplevde efterkrigstidens ångest mycket starkt och skrev sina dikter i samma kulturella sfär, funderade också på begreppet Gud. ”Om Gud existerar, så är han ju bara allting”, konstaterar han i en dikt och utsaga som verkar ligga nära det som Tillich och Oliver säger. Om Gud är allting, så är han också människan. Alldeles följdriktigt skriver Ågren att människan inte är ”en tjänare inför det heliga: hon är dess ansikte.” Subjekt-objekt-relationen är upplöst och ansvaret förskjuts från traditionens omnipotenta gudsgestalt till människan själv. Men där Ågren och Tillich försöker integrera modernitetens ångest i sin konst eller vetenskap avvisar Oliver civilisationens verklighetsuppfattning och ideal, ”the cleverness of our times” – och föreställningen att människan skulle vara dömd till ångestfull frihet verkar hon inte ge mycket för. Mer intresserad är hon av den lycka och glädje som naturen är full av och den kärlek som existensen egentligen handlar om: ”Love yourself. Then forget it. Then, love the world.” Hennes avståndstagande från ett västerländskt mekanistiskt, rationalistiskt tänkande och allt som följer av det är klart och tydligt, där finns inget att missförstå. Men det väcker ändå frågor om hur en människa som vill bejaka sin plats i varandets helhet ska förhålla sig till en kultur som separerat människan från naturen, och som framhärdar i sin exploaterande och instrumentella relation till den. Hur går det ihop? Hur älskar man världen när den är sådan?

Världen sådan den är, utan mig

Den indiska filosofen Jiddu Krishnamurti (1895–1986) fick ofta svara på frågor som hade att göra med relationen mellan individen och världen. Han använder begrepp som order och disorder för att beteckna ett harmoniskt och helt tillstånd respektive ett splittrat och kaotiskt. Han menade att motsättningen fanns inom människan själv, inte ute i världen – annat än som en följd av människans egen splittring – och att oordningen upphör när individen observerar den och blir medveten (aware ) om den. I sina offentliga tal glider han ofta över från ordet order till virtue (de tycks närmast fungera som synonymer) och han betonar

denna ordnings dynamiska karaktär. Det handlar inte om ett mönster eller någonting mätbart utan om ett levande skeende, föränderligt och rörligt, som vattnet i en flod. Men frågan som han ställer är om ett medvetande som i sig självt är kaotiskt och motsägelsefullt kan åstadkomma ordning? Och svarar nej, det går inte. Det som därför behövs är en ny faktor: ”And the new factor is to observe, to perceive, to see without the perceiver.” Så snart betraktaren själv kommer in i det som betraktas uppstår en uppdelning, och att leva i en sådan kluvenhet mellan sig själv och det varseblivna är destruktivt, det ger upphov till oordning. Det gäller alltså att upplösa den dualismen.

Men hur betraktar man något utan att i det betraktade lägga in något av sig själv, utan att tolka det, filtrera det via sin subjektivitet? Går det att läsa en text sådan den är? Går det att uppfatta verkligheten sådan den är? Eller har vi alltid ett perspektiv, en position, en identitet, en ideologi, någon typ av glasögon som vi sätter på oss? Litteraturvetaren Toril Moi har i alla fall betonat hur viktig uppmärksamheten är i läsandet och att litteraturstuderande inte borde undervisas i att använda olika teorier (feministiska, postkolonialistiska, ekokritiska och så vidare) som metoder och tillämpningar på texter. Teorier kan vara viktiga att känna till som en del av det idémässiga sammanhang som en text ingår i eller som en del av det resonemang som läsaren vill föra, men de är inga metoder för texttolkning. Hon menar att den enda metoden är att läsa så uppmärksamt som möjligt och observera det som faktiskt står skrivet på boksidan och utgående från de iakttagelserna ställa frågor om varför det ena eller andra finns där på det sätt det gör. Hur man som läsare sedan besvarar frågorna beror på vad man vill veta, men ansvaret för vad man kommer fram till ligger på en själv.

Där Immanuel Kant menade att skönheten förutsatte ett upplevande subjekt, tänker Oliver att skönheten finns oavsett betraktaren

Vad Moi säger är kanske inte precis att betrakta utan betraktaren, men det är ändå ett steg i den riktningen. Oliver går ännu längre: ”And I’m thinking: maybe just looking and listening / is the real work. // Maybe the world, without us, / is the real poem.” Genom att säga så befriar hon sig – oss – från ytterligare en kulturell barlast, nämligen föreställningen om konsten som något upphöjt och förmer än den natur eller verklighet som den vill representera eller avlägsna sig från. Det innebär inte att poesin skulle vara futil eller onödig, utan bara att dess plats och funktion behöver omprövas så att helheten blir mer rätt. Dikten är inte världen, skriver hon, inte ens dess första sida: ”But the

poem wants to flower, like a flower / It knows that much. // It wants to open itself, / like the door of a little temple, / so that you might step inside and be cooled and refreshed, / and less yourself than part of everything.” Att dikten inte utgör världen betyder att konsten som språklig företeelse inte kan utgöra en värld för sig, självtillräcklig och intressant som sådan. Dikten är intressant genom att den refererar till verkligheten på det sätt den förmår och framför allt genom sin öppenhet; inbjudande till delaktighet. Där Immanuel Kant menade att skönheten förutsatte ett upplevande subjekt, tänker Oliver att skönheten finns oavsett betraktaren:

Sometimes in late summer I won’t touch anything, not the flowers, not the blackberries

brimming in the thickets; I won’t drink from the pond; I won’t name the birds or the trees; I won’t whisper my own name.

One morning

the fox came down the hill, glittering and confident, and didn’t see me – and I thought: so this is the world.

I’m not in it. It is beautiful.

Olivers dikt ger också perspektiv på den undergång som i vår tid med dess klimatförändringar och förluster av biologisk mångfald allt oftare upplevs som ett reellt hot. Men föreställningen om världens undergång hör också till människans hybris, för visst kan vi förgöra oss själva och innan dess många andra arter på jorden, men varat rår vi inte på, det förblir och fortsätter med eller utan oss. Jag tänker ändå att människan har möjlighet att ingå i den värld som inte behöver någon betraktare eller språklig representation, varken för sin existens eller för sin skönhets skull. Och att vi kan bidra till helheten med vårt mänskliga väsen, bland annat genom att skriva dikt, kommunicera med ord, söka kunskap och använda vår tankeförmåga. Det finns ingen motsättning i det, det handlar bara om att se sin plats och verksamhet i ett större ekologiskt sammanhang.

Anna Möller-Sibelius är forskare, kritiker och docent i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi. Hon har skrivit böcker om finlandssvensk poesi och om frågor kring modernitet och ideologi.

– Tavlan nedan föreställer Edvard Westermarck – den första filosofiprofessorn vid Åbo Akademi, och akademins första rektor. Tavlan är med andra ord ett porträtt av Westermarck. Det här kan jag veta till exempel för att någon har talat om det för mig, för att det finns en namnplåt, eller för att jag ser det av porträttet, ifall jag vet hur Westermarck såg ut eller har sett andra bilder av honom. (I ett visst sammanhang skulle man kanske säga: ”Fotot ovan föreställer en tavla som föreställer Westermarck”, men det finns inget skäl att anse att detta är ett ”korrektare” uttryckssätt än det första.)

– Man kan också säga: personen på porträttet (låt oss tala om ”porträttpersonen”) är Westermarck.

– Porträttpersonen föreställer INTE Westermarck; men man kan tänka sig följande fall: porträttpersonen är

Laurence Olivier och föreställer Hamlet (”Tavlan föreställer Laurence Olivier som föreställer Hamlet”).

– Porträttet återger (förmodligen) vissa av Westermarcks drag (till exempel hans potatisnäsa), utelämnar möjligen andra; porträttpersonen har dessa drag gemensamma med den avporträtterade.

– Porträttet liknar INTE Westermarck (vilket skulle implicera att han liknar tavlan – likhet är en symmetrisk relation: om x liknar y så liknar y också x.). Om två saker liknar varandra mycket så finns det en risk för att man förväxlar dem, men vi förväxlar knappast någonsin en person med en tavla eller tvärtom (däremot kan två tavlor likna varandra, eller två personer likna varandra).

– Porträttpersonen liknar INTE Westermarck. Det skulle förutsätta att porträttpersonen inte är Wester -

Lars Hertzberg har funderat på de ord vi använder när vi talar om avbildningar. Här finns olika ord som ligger nära varandra och som vi lätt blandar ihop. Det som gör något till en avbildning är inte vissa egenskaper som avbildningen har gemensamt med den avbildade. Det handlar om att se den avbildade i bilden.

Att avbilda i porträtt – en skiss

marck. Vad skulle det betyda att säga att en person liknar sig själv? Däremot kunde detta vara fallet ifall porträttpersonen är Westermarcks bror; man kunde säga ”det där (det vill säga personen på tavlan, inte tavlan) liknar Westermarck” om man tror att tavlan föreställer någon annan, och bli korrigerad med ”vad menar du? det är ju Westermarck”.

– Porträttet (inte porträttpersonen) är kanske likt honom, är med andra ord ett bra porträtt. Detta är förmodligen något som bara en person som upplevt Westermarck i verkliga livet kan hysa en trovärdig åsikt om. Olika betraktare kan vara oeniga i den här frågan. Jag är böjd att säga att ”porträttet är likt” uttrycker en estetisk reaktion. För att vi ska säga detta är det knappast tillräckligt att porträttet ”ser ut som” Westermarck (se nedan – porträttet kan inte ens vara dåligt med mindre det ser ut som Westermarck), eller att det återger vissa av hans drag (däremot är det relevant att det återger vissa ”svårfångade” drag). Vad som gör ett porträtt ”likt” är alltså inte att porträttet ”liknar” eller har något gemensamt med den avporträtterade personen. Jag skulle ha lust att säga att det att ett porträtt är likt inte består i något annat än att det är likt (på det hela taget eller i något visst avseende). Med andra ord: att ett porträtt är likt är inte en egenskap vi kan härleda, bevisa för de klentrogna mot deras övertygelse, till exempel genom att mäta proportionerna mellan olika ansiktsdrag hos den avporträtterade och jämföra dem med motsvarande drag i porträttet. Antingen ser man att det är likt eller också ser man det inte.

– Porträttet är (kanske) naturtroget. Någon som aldrig sett Westermarck kan ändå tycka att ett porträtt av honom är ”true to life”, ”lifelike”, på svenska ”naturtroget”, det vill säga betraktat som ett porträtt i allmänhet. Det är något man kan slås av när man ser det, och ett omdöme man fäller mot bakgrunden av sin bekantskap med andra porträtt och sin uppfattning om vilka egenskaper som är lätt- eller svårfångade.

– Porträttpersonen ser ut som Westermarck. Jag står inför en tavla men vet inte vem den föreställer. Jag kan säga ”Det ser ut som Westermarck”, ”Att döma av tavlan skulle det här kunna vara Westermarck.” Så säger man inte efter att man har fått veta att den föreställer honom. Porträttpersonen kan se ut som Westermarck utan att vara särskilt lik honom, men tavlan är verkligt svag – eller kanske abstrakt – om den föreställer honom utan att se ut som han (vi kunde säga det om ett

barns teckning av en person). För övrigt har ”ser ut som” inte alltid att göra med personens utseende: ingen vet hur Jesus såg ut, men jag kan till exempel peka på en av porträttpersonerna i da Vincis Nattvarden och säga ”Det där ser ut som Jesus” (om jag inte vet det att det är han) – på basis av porträttets relation till en bildkonvention. Detsamma gäller fiktiva karaktärer som Pinocchio, Kalle Anka, Don Quijote. (Obs: det går inte att säga ”Det där är likt Jesus”.)

– Porträttet är INTE en kopia av Westermarck. En kopia är vanligen av samma typ som originalet. En tavla kan vara en kopia av en annan tavla. En kopia av Westermarck vore närmast en Westermarck-klon (eller kanske en Westermarck-epigon.) En kopia återger vissa drag hos originalet och kan användas i stället för originalet för vissa syften – om syftena är skumma kan det röra sig om en förfalskning. (Se upp för det engelska ordet ”copy”: det kan också helt enkelt betyda ”exemplar”.)

– Porträttet är givetvis INTE en imitation av Westermarck. En imitation är ungefär en kopia av ett särskilt slag: en kopia som man strävat att göra så ”illusorisk” som möjligt. Syftet kan vara att nå en effekt, men det kan också vara att föra bakom ljuset (en imitation av en sedel är troligen en förfalskad sedel). Imitationer har med likhet att göra, med möjligheten till förväxling. (Imitation kan vara en form av underhållning. Här strävar man inte till att skapa förväxling, tvärtom framhäver man kanske karaktäristiska drag, som i karikatyren. Detta är inte detsamma som det en skådespelare gör, även när hon porträtterar en känd person. Skådespelaren försöker ungefär ”fånga in” något som gör porträttet ”likt” den avporträtterade, imitationskonstnären sysslar med något annat, även om jag inte just nu är redo att sätta fingret på skillnaden.) Vaxfigurerna i Madame Tussauds kabinett är ett speciellt fall. Vi är benägna att förväxla dem med levande personer och vice versa, men jag skulle inte för den skull kalla dem imitationer av levande personer (av deras kroppar?). Förväxlingen är momentan, och jag skulle därför vara böjd att kalla den en synvilla. (”Det var först efter att vi promenerat en kvart som det slog mig att min följeslagare var en vaxdocka.” – ”Under samtalets lopp började jag småningom misstänka att min samtalspartner var en vaxdocka.” Sådant inträffar inte.) Fenomenet är besläktat med de illusioner en professionell trollkarl kan åstadkomma. Däremot är det ju inte nödvändigtvis en synvilla om jag tar en falsk sedel (eller en falsk Rembrandt) för en äkta.

– Fotot ovan föreställer INTE Krister Segerberg (i motsats till en målning).

– Porträttpersonen är Segerberg. (Man kan säga om fotot: ”Detta är Segerberg.”)

– Fotot är ett foto av Segerberg. (Vilken beskrivning av fotot som är relevant beror förstås av det sammanhang där det förekommer: till exempel ”en av institutionens tidigare professorer”, ”svensk akademiker vid 1900-talets slut”, ”kaukasisk man”, ”kostym med slips”, ”glasögon modell X”, ”frisyr Y”, ”en face” och så vidare. Vissa beskrivningar av foton (bildtexter) är beroende av ett narrativt sammanhang: illustrationer till berättelser, annonser och så vidare, där beskrivningen inte är giltig utanför sammanhanget.)

– Fotot återger vissa drag hos Segerberg. Personen i fotots bildvärld har något gemensamt med Segerberg vid den tidpunkt då fotot togs. (Det måste det väl göra om det är ett foto? Det vill säga det måste finnas en förklaring till att det inte återger något som det kunde återge, till exempel till att Trotskij inte syns på

gruppfotot av SUKP:s ledargarnityr trots att han stod där i verkligheten när fotot togs. Datormanipulering öppnar ju oanade utrymmen här: gränsen mellan foton och andra bildlika framställningar blir suddig.)

– Fotot liknar INTE Segerberg (se ovan).

– Fotot är eventuellt likt honom. (Det behöver kanske inte vara det, liksom en person kanske vid ett visst tillfälle inte är lik sig själv. Det kan också hända att bildvinkeln är konstig eller att någon annan detalj förvanskar intrycket.)

– Fotot kan se ut som Segerberg (om det är ett någorlunda bra foto) – jämför ovan.

– Fotot är INTE en kopia av Segerberg (Däremot kan det ju finnas ett obegränsat antal kopior av fotot. Obs: när det är fråga om vanliga foton så är allt kopior, det finns inget original. Negativet är inte ett original.)

Lars Hertzberg är professor emeritus i filosofi vid Åbo Akademi.

Tingens tider

en essä om museala samlingar bortom epokernas narrativ.

Ofta tänker vi att ett ting hör hemma i en viss tid – i alla fall framstår det gärna så i museers utställningar.

Men vad händer när föremål från helt olika tider samexisterar i magasinens dunkel? Magnus O. Ljunge skriver om de betydelser som då aktiveras och avaktiveras.

Hur representerar ting tid? Frågan kan te sig något abstrakt, men har de senaste decennierna diskuterats flitigt inom de forskningsfält som söker förståelse för hur människan skapar mening i relation till ting. Den franske arkeologen Laurent Olivier argumenterar till exempel för att tingens tid är nu. Att den alltid är nu, oavsett vilken ålder ett föremål har. En artefakt, låt oss säga en flintyxa från yngre stenåldern, bär spår av forna tider. Inte bara av den yngre stenåldern, utan potentiellt om alla de tider den genomlevt fram till idag. Yxans tillkomsttid skall inte betraktas som primär för dess betydelse, menar Olivier. Materiella lämningar kan snarare liknas vid en palimpsest, där bruk och mening över tid sätter spår som ackumuleras i lager efter lager. Det förflutna kan anas vagt i de ruinerade och fragmenterade resterna av föremålet, men inte i meningen av direkt vittnesbörd utan som ett materiellt minne av något som återskapas i samtiden.

På hemmaplan har en annan arkeolog, Mats Burström, presenterat liknande tankar. Burström tänker sig föremål som epoköverskridande, verkande inom en tidsrymd snarare än i fixerade punkter i historien. Den aktiva tidsrymden kan vara olika lång beroende på föremålens materiella egenskaper och kan sålunda möjliggöra bruk och betydelse långt efter tillkomsten. Över tid kan ting ingå i nya sammanhang där ursprungliga betydelser förändrats eller rent av försvunnit. Burström argumenterar för att ting är meningsfulla i analogi med det mänskliga minnet. Minnet av det förflutna är fragmentariskt och föränderligt och skapas i samklang med upplevelsen av nuet.

De flesta av oss kan nog känna igen oss i att relationen till ting innefattar föremål av varierande ålder och ursprung. De materiella sammanhang vi möter i vardagen tycks karaktäriseras av temporala aspekter som både Olivier och Burström lyfter fram. Men, då ting ingår i ett historiskt narrativ av något slag så förmedlas deras betydelse vanligen i relation till en specifik tid. Detta gäller inte minst de föremål som ställs ut av kulturhistoriska museer. I det sammanhanget är föremålens primära funktion att representera något typiskt från en viss tidsepok. Den problematisering av kopplingen

mellan ting och tid som kort referats i inledningen har främst diskuterats i relation till den arkeologiska dateringspraktiken, det vill säga ambitionen att tidsbestämma ett tings tillkomst. Frågan är dock minst lika relevant med avseende på historiska narrativ om senare tider. Bakom magasinens tjocka väggar ingår artefakter i sammanhang där olika tider mixas och flätas samman. Museisamlingarna är dynamiska i det osynliga. De präglas av betydelser som opererar i temporala skärningspunkter men som också är präglade av en över hundra år lång antikvarisk praktik. Tingens antikvariska tider är med andra ord en process där deras betydelser skiftar beroende på hur de behandlas och värderas i egenskap av kulturhistoriska föremål.

Kulturhistorisk representation av ting och tid

Generellt tycks det då föremål kategoriseras finnas en mycket stark koppling mellan ting och tid. Speciellt i vår egen tid, en tid som saknar motstycke gällande omfattningen av hur ting konsumeras och där inget kan vara så daterat som ett ting. I ett kulturhistoriskt sammanhang betecknas ting ofta som typiska för en specifik epok. Runtom i landets kulturhistoriska museer förvaltas miljontals föremål som på olika sätt anses vara av kulturhistorisk betydelse. Föremålens karaktär beträffande funktion, materiella kvaliteter, ursprung, ålder och så vidare är enormt varierad. Det kan röra sig om tusentals år gamla flintverktyg eller allmogemöbler och allt man kan tänka sig däremellan. Det vanligaste mötet med dessa föremål sker inom ramen för museernas utställningsverksamhet, bakom montrarnas säkerhetsglas. Sammanhanget är då noga tillrättalagt och föremålens roll tydligt definierad i relation till ett historiskt narrativ och en epok.

Epoken är en kronologisk avgränsning med en början och ett slut. Den kännetecknas gärna av en tematik som karaktäriserar dess sociala och kulturella processer, till exempel upplysningen som präglar 1700-talets historia i riktning mot vetenskap och förnuft. Epoken avlöser en tidigare epok och blir själv avlöst av en annan. Tillsammans utgör epokerna episoder på den historiska tidslinjen: en rörelse framåt i tiden genom århundradena. Under resans gång blir historien alltmer igenkännlig. Nationerna vi bor i närmar sig formerna av dagens gränser. Städerna vi lever i får sina namn på kartan. Tekniken vi kan relatera till föds i sin enklaste form, och till sist anländer vi till samtidens kaotiska destination.

Förutsättningen för att överhuvudtaget definiera epoker bygger

på tanken om en allomfattande, pågående och oåterkallelig tid möjlig att mäta och dela in i enheter, i sekunder, minuter, månader och år.

I många museala berättelser är epoken central. I Nationalmuseets basutställning ”Tidslinjen” vandrar besökaren från 1500-tal mot samtid. Epokerna förmedlas genom föremål som visar tidstypiska design- och konstideal. Brotten mot det tidigare och det kommande framstår som tydliga. Utställningens grepp beskrivs av museet som en tidsresa där besökaren ”lätt kan navigera […] genom århundradena”. Generellt är det i museernas mer permanenta utställningar som vi möter epokens ramverk som tydligast. Och för vissa museer, som till exempel Medeltidsmuseet, är föreställningen om epoken själva grundvalen för verksamheten.

Den linjära och episodiska tiden är förankrad i en europeisk epistemologi där tid betraktas som en rörelse från en punkt till en annan. Att beskriva den linjära

tid möjlig att mäta och dela in i enheter, i sekunder, minuter, månader och år. Den allmänna tiden, med ett förflutet, ett nu och en framtid, utgör historieskrivningens utgångspunkt. Detta kan sättas i kontrast till tid i fenomenologisk mening, det vill säga hur vår verklighetsuppfattning präglas av upplevelsen av tid, till exempel som ett konstant flöde av händelser formade genom erfarenheter, minnen av det förflutna och föreställningar om framtiden.

Men tingens tider tycks inte riktigt passa in i den episodiska, linjära tidskonstruktionen. De har ibland förmågan att överleva sina upphovsmän och den epok de föddes i. En del av dem åldras mycket långsamt, andra förtvinar snabbare. Tidens hastighet varierar från ett ting till annat och deras historiska sammanhang är avhängigt denna kvalitet. Särskilt intressant blir det när

tidens idéhistoria är ett omfattande åtagande och ligger bortom den här textens syfte, men det kan konstateras att den linjära tiden har spretiga rötter ner i religion, vetenskap och filosofi. Förutsättningen för att överhuvudtaget definiera epoker bygger på tanken om en allomfattande, pågående och oåterkallelig

de blir föremål för antikvarisk insamling. Då kolliderar det antikvariska syftet att samla in epoktypiska föremål med tingens egen tid och en ny tid skapas, den antikvariska tiden. Denna tid fördrivs ibland i utställningar, men för de allra flesta kulturhistoriska föremål pågår den i samlingsmagasin.

Visarlösa klockor i Dalarnas museum. Kulturhistoriska föremål har många tidsreferenser som vittar om tillkomst och bruk, men också om förändrade antikvariska värderingar. Foto: författaren.

Tingen i det museala föremålsmagasinet

Ett musealt föremålsmagasin kan se ut på många olika sätt. Ett exempel på skalans motpoler finner vi just nu på Dalarnas museum. Länsmuseet flyttar för närvarande sina omfattande samlingar från kulturhistoriska byggnader i centrala Falun till en modern lagerliknande magasinslokal en bit utanför stadskärnan. Oavsett typ av byggnad så är strukturen och ordningen vi möter i magasinen något annat än den i utställningen. Föremålen i magasinen är sorterade enligt antikvariska principer som inte alltid kan kopplas till en tydlig kulturhistorisk kontext. Ordningen kan baseras på material, på föremålens storlek, på typ av föremål och så vidare. Magasinsplacering kan även relatera till ett specifikt insamlingstillfälle. En donation i form av ett bohag kan i vissa fall hållas samman genom att före-

på samlande. Antikvariska principer kommer och går, likaså enskilda antikvarier vars handlingar kan präglas av olika ideal och arbetsmetoder. Många kulturhistoriska museer har bedrivit insamlande verksamhet i mer än hundra år, och samlingen har växt och organiserats i enlighet med dessa varierande antikvariska värderingar. Med tiden kan en samling anta en närmast oöversiktlig massiv kropp, bestående av hundratusentals föremål. Ibland ter sig ordningen uppenbar, andra gånger är upplevelsen av godtycklighet lika tydlig.

Exemplet med magasinet i Dalarnas museum är intressant, de antikvariska tider som manifesteras i de äldre föremålsmagasinen kommer att gå förlorade i samband med flytten. I ett av de större gamla ma -

Museimagasinets ibland godtyckliga ordning skapar intressanta relationer mellan föremål från olika tider, insamlade med utgångspunkter i olika värderingar. Här saknas utställningens tillrättalagda narrativ.

Foto: författaren

målen magasineras tillsammans. Föremål som insamlats genom arkeologiska undersökningar magasineras gärna sorterade efter fyndplats. Konst magasineras för sig.

Föremålsmagasinen har många gånger sina egna stratigrafier, lager av föremål som uttrycker olika tiders syn

gasinen, Kronobränneriet, står hyllorna tätt mellan de massiva 1700-talsbjälkarna. Smala gångar leder in till mörka utrymmen där fler saker förvaras – ibland i lådor, ibland direkt på golvet. Det finns en övergripande struktur i de tre våningsplan som rymmer den kulturhistoriska delen av magasinet. Varje våningsplan

är avgränsat i två separerade magasinsutrymmen med ett trapphus emellan. Flera utrymmen karaktäriseras av en samstämmighet hos föremålen. Större möbler förvaras för sig, vagnar och transportmedel har en egen sektion. Stolar en annan. I andra delar är mångfalden större. Hela affärsinteriörer samsas med modeller av hus, skolplanscher och arkivmaterial. Segment kan uppenbara sig där magasineringen plötsligt ändrar karaktär, där samstämmigheten bryts och övergår i något annat. Hyllmeter av skrivmaskiner i rad avslutas med en nedplockad informationsskylt som en gång markerat ett vikingatida gravfält.

Besöket i Kronobränneriet är en intressant utgångspunkt för en reflektion kring vilka eventuella kulturhistoriska betydelser som framträder, eller döljer sig, i samlandets ordning och principer. Föremålen, så som de framträder i magasinet, har potential att utmana ett traditionellt kulturhistoriskt, linjärt narrativ. För det första synliggör de tingsliga relationerna i magasinet intressanta samband mellan föremål som går bortom deras kronologiska kontexter. Oväntade likheter i form, funktion eller färg kan ge associationer en utställning sällan ger. På så sätt utgör samlingens omfattning, dess tyngd och kvantitet ett utrymme för upptäckande. För det mångåriga antikvariska samlandet har paradoxalt nog lett till att föremål, och därmed företeelser, fallit i glömska bland mängden föremål och därmed är möjliga att återupptäcka och utforska med nya ögon.

För det andra är museimagasinen i allmänhet platser där en hundrafemtio år lång antikvarisk verksamhet, och dess förändring, uttrycks. Bland hyllmetrar av tusen och åter tusen föremål materialiseras antikvariska principer om vad som varit värt att samla på, vad som varit kulturhistoriskt intressant. I ljuset av detta blir de undanstuvade och bortglömda föremålen intressanta exempel på att det som insamlats förr inte längre förmår berätta vår egen tids historier om det förflutna. Den antikvariska tiden har lösgjort dem från de epoker de en gång ansågs vara typiska för. I magasinen fångas inte tingens betydelse av den linjära kronologin. Föremålen tycks i stället vara inbegripna i flera temporala sammanhang, där betydelse kan aktiveras och avaktiveras. De kulturhistoriska samlingarna är i denna mening dynamiska och föränderliga, men det är en förändring vars tempo och karaktär i mångt och mycket beror på tingen själva.

Tingens antikvariska tider

Kanske kan vi lära oss något om föremåls betydelser över tid genom museimagasinens ordnade kaos. Det talas ibland om att föremål, precis som människor, har biografier. De föds, de lever sina liv tillsammans med andra föremål, tills de en dag förgås och förstörs. De museala samlingarna utgör försök att bryta det förloppet, att frysa tiden vid ett visst ögonblick, inte enbart gällande den historia föremålen kopplas till, utan även rent konkret genom omformande åtgärder såsom

konserveringar och restaureringar. Föremål vars betydelse värderas högt i den antikvariska tiden är i större utsträckning bearbetade och manipulerade. Andra föremål, de som faller undan i glömska, återgår långsamt till sitt förfall. Den allmänna insikten som infinner sig är att tingen måste brukas aktivt och hållas vid liv, även i sin roll som historiska artefakter. Och många av museimagasinens föremål har en sådan betydelse den längsta delen av biografin. Vissa föremål lever i princip hela sina liv i museala magasin, tillsammans med andra ting av varierande ursprung.

Det är i magasinen vi kan studera den antikvariska tidens uttryck. Det är en återspegling av gångna tiders förhållningsätt till historien. Ett materiellt vittnesbörd om hur det förgångna ständigt är i rörelse, och det är allt annat än linjärt. En rokokostol från 1700-talet som står uppställd i ett led tillsammans med många andra stolar uttrycker sin antikvariska tid genom placeringen i magasinet. Den samlades in i slutet av 1800-talet som ett typiskt exempel på ett konsthantverk. Kanske ställdes den ut i den betydelsen, för att sedan placeras i ett magasin när andra historier om 1700-talet gjorde den överflödig. Och nu står den mellan andra stolar från olika tider, mest på grund av att den är en stol. En vacker dag kanske den anses så pass överflödig i den antikvariska tiden att den gallras ut och förstörs. På så sätt anländer vi där vi började. I Oliviers formulering att tingens tid är nu. Men kanske borde vi i stället tala om tingens tider. Om de olika temporala nätverk de ingår i och i vilka de har betydelse. Betydelser som vittnar om flera olika dåtider och lika många nutider.

Magnus O. Ljunge är fil.dr. i arkeologi och arbetar som forskare på Stockholms universitet. Han är även verksam som antikvarie vid Dalarnas museum.

Litteratur

Burström, Mats: ”Tingens tidsrymd: arkeologiska perspektiv på samtidens heterogenitet”. Ingår i boken Historiens hemvist. 3, Minne, medier och materialitet. Makadam förlag. 2016.

Olivier, Laurent: The Dark Abyss of Time: Archaeology and Memory. Altamira Press. 2011.

I magasinen fångas inte tingens betydelse av den linjära kronologin. Föremålen tycks i stället vara inbegripna i flera temporala sammanhang, där betydelse kan aktiveras och avaktiveras.

Korpo filosofidag är ett årligen återkommande arrangemang för

allmänheten, i år anordnat 31 juli.

Temat var utopier. Bland talarna

fanns Hugo Strandberg.

Kan vi förändra oss själva?

Politik kallas ibland det möjligas konst. (Jag ska senare återvända till svårigheten att använda sig av distinktionen mellan det möjliga och det omöjliga i sådana här sammanhang.)

Med hänvisning till den beskrivningen kan därför politik ses som per definition antiutopisk. Det utopiska ska då rensas ut som oseriöst, opolitiskt, eftersom det handlar om drömmar fjärran verkligheten.

Utopikritik

Jag ska här ge två exempel på utopikritik.

Karl Marx kritik riktar sig mot utopisk socialism, i kontrast till hans egen ”vetenskapliga socialism”. De utopiska socialisternas angrepp på kapitalismen är av moralisk art, framför allt utifrån en viss föreställning om rättvisa. Marx, däremot, ser uppgiften som att beskriva kapitalismens nödvändiga undergång: kapitalismen är inte orättvis utan omöjlig. (Men är detta egentligen inte att tala förbi den utopiska socialismen? Vad Marx på sin höjd visar i Kapitalet är att kapitalismen med nödvändighet kommer att gå under, inte vad som kommer att uppstå istället. I en sådan framtid måste vi ju därför försöka åstadkomma ett så gott samhälle som möjligt, exempelvis ett så rättvist samhälle som möjligt. Frågan hur ett sådant samhälle skulle se ut är alltså inte överflödig utan nödvändig. Och det är heller inte en vetenskaplig fråga.) Enligt Marx ska den politiska kritiken alltså inte vara baserad på några utopiska idéer om hur samhället borde vara.

Friedrich von Hayek kan ge oss ett annat exempel på utopikritik. Som en förfader till det som kommit att kallas nyliberalism kritiserar han socialistisk planering. Det går inte att åstadkomma ett gott samhälle, eftersom samhället är för komplext. Sådan planering är alltså omöjlig. Den som försöker nå utopin kommer i själva verket bara att åstadkomma förtryck.

Utan någon spänning mellan å ena sidan samhället som det är och å andra sidan frågan hur det borde vara, uppstår inte behovet för var och en att ta politisk ställning.

I både Marx och von Hayeks fall mynnar detta ut i vad man kan kalla ”den enda vägens politik” (den svenska moderata statsministern Carl Bildts uttryck för en politik som delvis var inspirerad av von Hayek). Motståndarna angrips inte på politisk väg, istället försöker man utdefiniera deras politik som omöjlig. Man ska vara försiktig med att kritisera Marx för sovjetsystemet, men antiutopismen hos honom är likväl ett antidemokratiskt drag. Än tydligare är detta hos von Hayek, på en helt annan politisk kant: antiutopismen är en annan sida av tron att ens egen politiska uppfattning är den enda möjliga.

Svårigheten

är att ett samhälle inte

är ett ting som kan förfärdigas, så

som man snickrar ett bord, oavsett om man gör det på egen hand eller tillsammans med andra, för

tillverkningssättet och produkten är här helt enkelt samma sak

Tvärtemot föreställningen att utopismen ligger utanför politiken (politik förstådd som det möjligas konst) skulle jag alltså vilja hävda att det utan utopism inte finns någon politik i demokratisk mening. Utan någon spänning mellan å ena sidan samhället som det är och å andra sidan frågan hur det borde vara, uppstår inte behovet för var och en att ta politisk ställning. Antiutopism mynnar ut i förvaltning (som alltså kan vara omfattande eller minimal, men förvaltning är det icke desto mindre), där inga alternativ finns utan allt sköts på förment vetenskaplig grund. Politik handlar om att samhället kan vara annorlunda än vad det är nu. Den politiska frågan är: vilken annorlundahet vill vi? Om det man vill redan ligger i förlängningen av det som ändå sker just nu, då behövs ingen politik. Att handla är alltid att försöka åstadkomma något som inte är självklart; om resultatet vore sannolikt behövde jag ju inte göra något utan kunde bara låta saken ha sin gång.

Det möjliga och det omöjliga

Därmed kommer vi till frågan om vad ”möjligt” och ”omöjligt” egentligen betyder i politiska sammanhang, den frågan jag nämnde inledningsvis. Slagordet ”en annan värld är möjlig” (paroll för diverse World Social Forums, det vill säga i den globala rättviserörelsen) har uttalats gång efter annan, men en sådan ”annan värld” har inte kommit till stånd. Visar det att slagordet är falskt, att en annan värld trots allt inte är möjlig? Om man är del av en sådan rörelse kan misslyckandet förstås få en att ge upp hoppet, men jag ser inte hur man skulle kunna dra slutsatsen att det man kämpat för är omöjligt. Och samma sak gäller motståndarna: de önskar inte denna annorlunda värld, men skulle knappast kunna påstå att faktumet att motståndarna inte har blivit hörda visar att det de kämpar för är omöjligt. För hur avgör man egentligen om det är möjligt eller inte? Bara genom att pröva denna nya samhällsordning! En utopi kan man egentligen inte avfärda som omöjlig; omöjlig visar den sig först vara när den inte längre är en utopi utan en konkret, misslyckad, realitet. Och eftersom varje samhälle i någon mening alltid är misslyckat – problem finns det ju alltid, nya problem uppstår, problem som inte kunde förutses – så kan frågan om vilka problem som visar att hela försöket var förfelat och vilka som hör till det normala sällan avgöras på något oberoende sätt.

Framför allt visar sig det undflyende i att tala om ”möjligt” och ”omöjligt” i det här sammanhanget om vi uppmärksammar vad svårigheterna egentligen är, vad det är som gör att utopin inte redan är förverkligad. Vad gäller den globala rättviserörelsen är svaret enkelt: rörelsen har misslyckats eftersom den inte har blivit hörd, eftersom alltför många alltför mäktiga inte tror på det den kämpar för (med rätta skulle dessa motståndare förstås säga). Mer generellt, beträffande frågan om varför en utopi inte har förverkligats, kan man i vissa fall peka på naturliga begränsningar, som förstås finns. Teknologiska lösningar på samhällsproblem – exempelvis bättre grödor – är ett sätt att försöka komma runt en del av dessa naturliga begränsningar. Utopiskt i riktigt dålig mening skulle det dock vara att tro att vi skulle kunna göra oss själva allsmäktiga, att det finns teknologiska sätt att komma runt alla naturliga begränsningar. (Så kan det vara värt att påpeka att det mindre radikala kan vara utopiskt i dålig mening, exempelvis tron att vi kan komma till rätta med global uppvärmning utan större förändringar av hur vi lever.) Dessa naturliga begränsningar hör därmed till det givna, som allt samhällstänkande måste utgå från. De svårigheter som möter alla utopier som inte är av ett i bred mening teknologiskt slag är alltså av annan natur än naturliga svårigheter. Svårigheten då är, som sagt och helt enkelt, att alltför många alltför mäktiga inte tror på utopin.

Låt mig här ge ett exempel: utopin om ett samhälle utan krig. En textrad i John Lennons och Yoko Onos ”Happy Xmas (War Is Over)” går: ”War is over, if you want it”. Så talar riktiga utopister. Men det är också otvetydigt sant. Om alla ville att krigen skulle vara slut, då vore de också det. Svårigheten är dock, att hur övertygad jag än själv skulle vara om fredens vikt, så är andra inte det, eller misstänker jag att andra inte är det, och därmed uppstår behovet av att ändå försvara sig, eller förbereda sig för att försvara sig. Svårigheten är, med andra ord, att samhället och världen består av många människor, som jag inte litar på eller kan lita på. Om man drar den tanketråden till sin spets, då upphör emellertid samhället och det politiska. Då kommer jag att betrakta andra som enbart naturliga hinder på vägen mot det som jag ser som den ideala inrättningen av mitt eget liv, och den utopiska svårigheten blir återigen rent teknologisk.

Eller uttryckt på annat sätt: ett politiskt klimat som var genomsyrat av tanken att andra inte är att lita på vore ett där all politisk debatt var propaganda, där man inte talar till eller lyssnar på varandra och inte alls bryr sig om huruvida det man säger är sant. Saken är bara den att i ett sådant politiskt klimat måste det ändå finnas ett sken av att det som sägs har en betydelse annan än den att lura alla andra än talaren, vilket betyder att tanken att andra är att lita på ändå inte kan vara helt frånvarande. Med andra ord är den utopiska svårigheten att den behöver föregripa det tillstånd som utopin vill åstadkomma. Samtidigt måste dock detta tillstånd i viss mening alltid föregripas, eftersom tanken att andra är att lita på som sagt inte kan vara helt frånvarande.

Nu kan det här tyckas vara ett specialfall, gällande just frågan om krig, eller frågan om tvång och våld i samhället mer generellt. Men något liknande gäller vilken utopi som helst, om den så gäller ekonomisk rättvisa eller ekologisk hållbarhet. Om jag inte överger politiken och ser svårigheten som rent teknisk, det vill säga som en svårighet att med våld driva igenom det jag vill, då finns det å ena sidan inget som är så lätt som att förverkliga en utopi, det är bara för oss att vilja den. Å andra sidan är det just därför det är så svårt: utopin kan inte tvingas fram utan allt man kan göra är att försöka få andra att komma till insikt.

(Också i krig måste man för övrigt komma överens med fienden. Även efter segern finns ju fienden kvar. Svårigheten att också han ska vilja fred, nu och, framför allt, på längre sikt, finns alltså där oavsett segern. Denna svårighet kan inte tacklas med våldsmedel utan är en utopisk svårighet i just den meningen att allt jag kan göra är att försöka få honom att komma till insikt. Annorlunda är det bara om fienden fullständigt förintats, men även detta är förstås en osäker lösning, för jag har ju i vilket fall mig själv kvar, och är jag verkligen någon att sätta min tillit till, särskilt om jag är en som inte har dragit mig för att utplåna fienden? Hittills i min framställning har det låtit som om svårigheten alltid är de andra, huruvida de är att lita på, men min poäng om hur lätt och just därför svår utopin är att förverkliga understryks ytterligare när man uppmärksammar den sistnämnda svårigheten, svårigheten om huruvida jag själv verkligen är att lita på när det gäller att leva upp till det jag vill.)

Kort sagt: svårigheten är helt enkelt vi själva. Att konstatera det är inte nödvändigtvis att förorda individuella förändringar framför institutionella. Välfärdsstaten, som ett sätt att lösa fattigdomsproblemet, något som kunde verkat utopiskt, kom till därför att tillräckligt många kom att vilja den. Också i detta fall var alltså problemet vi själva.

Samhället är inget ting

Här kan vi återvända till de utopiska socialisterna. För något som är påfallande i deras skrifter är det detaljerade, som om svårigheten var att avgöra den ideala befolkningsmängden i en stad, hur stora husen ska vara, och så vidare. Den egentliga svårigheten – hur man ska få folk att tro att detta är något vettigt – bortses alltså från, och kanske var det det Marx delvis insåg i sin kritik. Och eftersom processen ses som enkelriktad – någon har redan kommit på hur samhället ska se ut, det gäller bara för andra att inrätta sig i detta samhälle – har det egentligt samhälleliga bortsetts från, att ett samhälle består av många människor, som alltså alla är del i dess skapelse. Svårigheten är att ett samhälle inte är ett ting som kan förfärdigas, så som man snickrar ett bord, oavsett om man gör det på egen hand eller tillsammans med andra, för tillverkningssättet och produkten är här helt enkelt samma sak. Den som bedriver social ingenjörskonst eller dess nyliberala motsvarighet, det revolutionära avantgardet,

demagogen, spin doctorn – alla är de utopiernas och politikens banemän.

Faktumet att jag måste vända mig till andra, alltså inte som naturliga hinder på vägen mot utopin utan som del av samma samhälle som jag, som del i förändringen av detta samhälle, är dock inte bara ett sätt att ut trycka vad svårigheten är utan är på samma gång att uttrycka vad utopin består i. Form och innehåll överlappar varandra här. Visserligen finns det utopiska frågor – om exempelvis ekonomisk rättvisa och ekologisk hållbarhet – som detta inte tycks gälla för, även om det är en fråga som är mindre entydig än vad man först kan tro. Hur det än är med den saken så finns det åtminstone en utopisk fråga som alltså hänger nära samman med den svårighet jag har diskuterat här, där faktumet att man måste vara den förändring man vill se med andra ord är mycket mer än bara en kritik av hyckleri. För ett samhälle där man kan dela tankar om hur samhället borde vara, där vi alla på allvar betänker andras tankar, inte utifrån frågan vad som gynnar och missgynnar mina privata intressen, och där vi bemöter varandras tankar på ett sätt som inte syftar till att vilseleda utan till att leda till insikt – finns det något som är mer utopiskt än det? Med andra ord är faktumet att utopin bara kan bli till om vi tror på den och bara om vi avstår från retoriska och andra tvångsmedel inget egentligt hinder, eftersom det är just vad utopin består i. Men det innebär också att faktumet att utopin inte är förverkligad inte gör någon skillnad vad gäller det politiska handlandet, som måste vara det samma oavsett om den är det eller inte, ett handlande i hopp om att den goda vilja jag, förhoppningsvis, visar blir mött av en god vilja hos andra.

Om man då ställer frågan vad det är som gör att utopier inte mer verkar ha någon plats idag tror jag den frågan är vilseledande. För under en tid när det finns rörelser som av allt att döma har framtiden för sig behövs egentligen inte något eget utopiskt engagemang. Förverkligandet ligger så pass nära att det inte längre rör sig om någon utopi, och rörelsen är så stark att jag själv inte behövs. Däremot är det klart att en anda av hopp kan frodas i en sådan tid, medan vår tid verkar mer hopplös. Ett skäl till att utopier inte verkar ha någon plats idag skulle då vara att vår förmåga att se på varandra som varelser som kan komma till insikt förtvinar, vår förmåga att se på varandra som varelser som alltså inte är determinerade av bakgrund, identitet eller liknande. Jag hoppas dock att det paradoxala i vad jag nyss sade framgår. För det är ju bara om jag givit upp hoppet som jag kommer att se den tid vi lever i som bestämmande. Hoppet, däremot, är hoppet om att framtiden kan se annorlunda ut, att vi kan vara annorlunda än vad vi hittills varit. Som hopp kan det inte vederläggas, vilket dock inte gör det lättare att hålla fast vid.

Utopin är helt enkelt hoppet.

Hugo Strandberg är docent och lektor i filosofi vid Åbo Akademi

prenumerera på

Helårsprenumeration 36 € Studerande och arbetslösa 25 € Teckna en prenumeration genom en inbetalning på Ikaros konto

FI6680001671135946

BIC/SWIFT DABAFIHH

Ange adress och e-postadress i meddelandefältet på bankgiroblanketten.

annonsera Kontakta redaktionen för priser.

i nästa nummer: Hållbarhet

Foto: Hilda Weges | Mostphotos