Litteratur & representation

IKAROS 4|22 KOLUMN

När Quynh Tran med sin debutroman Skugga och svalka fick Yles litteraturpris 2021 ställde sig vissa frågande till premisserna för prismotiveringen. Både Sara Nyman och Ylva Perera var överens om att romanen var värd priset, men de problematiserade och diskuterade på olika sätt representationens plats i litterära sammanhang. Här återpubliceras deras kolumner som trycktes i Västnyland 17.11.2021 och i Hufvudstadsbladet 6.12.2021.

Hur glad blev Quynh Tran?

”Jag slutade läsa finlandssvensk litteratur för jag kände mig inte representerad i den”. Då Yle gick ut med att domaren för svenska Yles litteraturpris var sociologen Jasmine Kelekay ingick detta citat av Kelekay i rubriceringen.

Jag kan förstå att vardagsrasism skapar ett existentiellt behov av perspektiv och erfarenheter med beröringspunkter till det egna livet. Men jag är tveksam till om representation är rätt måttstock att ta till vid bedömandet av litteratur.

Lösryckt ur sitt sammanhang är citatet provocerande – en domare som inte längre läser den slags litteratur hen förväntas bedöma. Kelekay berättar om hur barndomens läshunger och behov av verklighetsflykt i litteraturens värld mattades av då hen, i och med att hen inte är vit, i läsningen ofta måste föreställa sig vara någon annan – att hen inte kände sig representerad. Nu för tiden läser Kelekay helst svarta, feministiska författare. Jag kan förstå att vardagsrasism skapar ett existentiellt behov av perspektiv och erfarenheter med beröringspunkter till det egna livet. Men jag är tveksam till om representation är rätt måttstock att ta till vid bedömandet av litteratur. Det kan givetvis vara min vithetsblindhet som gör att jag känner mig representerad – även då jag läser kanoniserade vita gubbar.

Svenskfinland är litet. Då Adrian Perera inte i år skrivit en tematisk uppföljare till debuten White Monkey , var det knappast någon annan än Jakobstadsbördiga Quynh Tran som kunde tävla om Yles litteraturpris. På Helsingfors bokmässa delade Kelekay ut litteraturpriset till Tran. Jag tvivlar inte på att Trans fulländade debut Skugga och svalka, berättelsen om en vietnamesisk pojkes tillvaro i 90-talets Jakobstad, är värd detta pris – för det är den. I ett kulturellt klimat som präglas av bygderomantik, stolta dialekter, det lokalt relaterbara eller annars bara genuina, där Wasa teater drar fulla hus med hjälp av humorgruppen KAJ, uppstår ett kulturellt behov av såriga motberättelser.

Jakobstad är i Trans skildring ingen välkomnande plats – vissa omhuldas av orten som för andra blir svårgenomtränglig. Alienation och ensamhet, ibland galenskap, blir överlevnadsstrategier för den som vägras fullt socialt tillträde. Jakobstad kommer inte att kunna använda Skugga och svalka som PR för orten. Monika Fagerholm skonar i sina mörka berättelser platserna genom att inte namnge dem med verkliga namn. I Fagerholms Vem dödade Bambi? blir hitte-på-stadens destruktiva sociala dynamik tydlig – vilken som helst trevligt klasssegregerad finlandssvensk småstad kan blunda för, och tysta ner, en gruppvåldtäkt av en ung kvinna.

Kelekay motiverar sitt val med att säga att ”Tran representerar en erfarenhet och ett perspektiv som inte brukar finnas i finlandssvensk litteratur”, sedan listas de litterära kvaliteterna upp. Jag undrar om en författare på dessa grunder kan känna en uppriktig glädje över sitt pris. Till exempel har Adrian Perera ett flertal gånger tagit avstånd från kultursvenskfinlands utnämnande av honom till expert på rasism och integrering – med hänvisning till att han är författare. Och en författare bör vara fri i relation till läsarnas förväntningar – såväl bygderomantikernas som mångfaldsförespråkarnas krav på att få sina egna perspektiv bekräftade i konsten.

Sara Nyman är filosof och kulturskribent.

Detalj från pärmen till Skugga och Svalka

Mera än representera?

I sin kolumn ”Hur glad blev Quynh Tran?” i Västra Nyland 17.11 lyfter Sara Nyman viktiga frågor kring representationslängtan och litteratur, apropå Svenska Yles litteraturpris. Nyman skriver att årets vinnare – Quynh Trans roman Skugga och svalka – är en fulländad debut som förtjänar priset, men undrar hur kul det känns för honom som årets enda aktuella rasifierade finlandssvenska författare att vinna det, mot bakgrunden av att årets prisdomare Jasmine Kelekay uttryckligen sagt sig vilja premiera litteratur som ger ”nya perspektiv” på finlandssvenskhet. Kelekay specificerade visserligen att detta nya inte behövde gälla etnicitet, men i en intervju som nästan uteslutande kretsar kring etnicitetsrepresentation, så det är lätt att förstå Nymans undran.

Själv har jag reagerat på att hyllandet av nya perspektiv i Skugga och svalka ofta ackompanjerats av försäkranden om att Tran gör något mer än att representera. I prismotiveringen står det att romanen ”utan att företräda en minoritetsupplevelse eller ett invandrarperspektiv” framkallar frågor om identitet och tillhörighet, och i Freja Rudels annars finstämda och mångbottnade recension i Åbo Underrättelser 30.10 står det ”Tran berättar om invandrarerfarenhet, men på ett sätt som får schablonerna att skälva. Den socialrealistiska skildringen av hur vietnameser sköter bärskörden får man söka någon annanstans än hos Tran. Detsamma gäller för den förment representativa berättelsen om att växa upp med invandrarbakgrund i finlandssvensk småstad. [...] Han skriver litteratur.”

Missförstå mig rätt, självklart finns det en poäng med att framhäva hur Trans litterära skicklighet utmanar klichéer, men samtidigt är det något beklämmande med att klichéerna över huvud taget är måttstocken.

Formuleringar som dessa får det att framstå som att utgångspunkten för ”invandrarlitteratur” enbart är att representera, medan det storartade med Tran är att han lyckas överskrida det. Krasst sagt, att han skriver litteratur trots att han skriver om invandrare. Missförstå mig rätt, självklart finns det en poäng med att framhäva hur Trans litterära skicklighet utmanar klichéer, men samtidigt är det något beklämmande med att klichéerna över huvud taget är måttstocken.

Dessutom: att en bok handlar om något som enligt läsaren ligger närmare schablonen (till exempel upplevelser av rasism eller socialrealistiska skildringar av arbete eller uppväxt) skulle ju inte automatiskt behöva innebära sämre litterär kvalitet. Jag är övertygad om att skribenterna inte heller menar det, men formuleringarna blottlägger hur villkorade de som skriver skönlitteratur om karaktärer med invandrarbakgrund i Svenskfinland är. Du förväntas fylla en nisch och leverera möjligheter till representation, men du ska samtidigt akta dig för att representera för mycket.

Som jämförelse minns jag inte att jag skulle ha läst någon recension av Kjell Westö där det skulle ha stått att han skriver utan att företräda ett helsingforsarperspektiv, eller där man känt sig nödgad att påpeka att Kaj Korkea-aho må skriva om homosexuella karaktärer, men att det ändå är litteratur.

Lika lite som Nyman vill jag alltså kritisera Kelekays prisval, det hade varit lika befängt att inte ge priset till en roman som Skugga och svalka bara för att gå emot premisserna i förhandsintervjun. Rudels recension gör ett skickligt jobb med att förklara varför.

Men att ”mer än representation” påpekas säger något om vårt litteraturklimat. Dels (vilket är positivt) att viss utveckling skett sen 2017, då min livskumpan Adrian Perera tilldelades samma pris och själv återkommande fick påpeka att det han skrivit var poesi, inte en sociologisk studie, dels (vilket är trist) att vi ännu tycks befinna oss i en tid då vi inte bara kan behandla skönlitteratur om invandrare som litteratur, utan också behöver säga att vi gör det.

Ylva Perera är litteraturredaktör på HBL och skriver på en doktorsavhandling om antifascism i Mirjam Tuominens prosa.

Ylva Perera är litteraturredaktör på HBL och skriver på en doktorsavhandling om antifascism i Mirjam Tuominens prosa.