14 minute read

Det är inte språket som styr vår förståelse av verkligheten

IKAROS 4|22 ARTIKEL

Vi tänker oss ofta att språket representerar verkligheten. Så tänker till exempel konservativa grupper som menar att alla förändringar av språket i politiskt syfte relativiserar dess förhållande till verkligheten, men också de liberala grupper enligt vilka språket upprätthåller orättvisor och därmed måste förändras. Jessika Holmlund ifrågasätter bägge sidornas sätt att förstå språk och verklighet och hävdar att frågan om vem som har rätt bild av verkligheten, eller benämner tingen med rätt ord, inte kommer åt vad de här konflikterna egentligen handlar om.

Advertisement

Det är inte språket som styr vår förståelse av verkligheten

I amerikansk politisk retorik förknippas ofta liberals, identitetspolitik, jämlikhetspolitik, köns- och raspolitik med en slags postmodern relativism där språket inte längre har någon koppling till verkligheten. Samma typ av uppfattning har spridit sig till Europa där flertalet minoritetspolitiska debatter hemsöks av denna typ av språkfilosfisk uppdelning: Vems språk representerar egentligen verkligheten som den är ? Postmodernitetsepitetet används ofta av värdekonservativa grupper, det hängs på dem som företräder olika progressiva åsikter om bland annat könstillhörighet och identitet, men begreppet dyker också upp i diskussioner om rasifiering och postkolonialitet/dekolonialitet, speciellt i sammanhang där politisk korrekthet och vad som anses som lämpliga begrepp debatteras. De som med kritiskt rynkad panna delar ut postmoderniststämpeln är inte sällan desamma som tycker om att hänvisa till George Orwells 1984 . Det som ska bekämpas framställs vara en ideologisk, intellektuell rörelse som med små steg ämnar lösgöra språket från verkligheten, kanske för att driva en viss politik, kanske för att undergräva andra politiska projekt, kanske för att ogiltigförklara vissa typer av åsikter.

Det motsatta lägret pekar å andra sidan ut de värdekonservativa, de som så ofta på ett eller annat sätt uppfattas representera högern, som stagnerad och begreppsligt sluten – nidbilden är vita patriarker som vill hålla språketiketterna där de brukade vara, som vill att godispappret ska se ut som förr och som med otydliga gester till biologin avfärdar att frågor om kön alls behöver diskuteras. Hos vänstern och liberala underbyggs entusiasmen för politisk korrekthet av uppfattningen att orden och språket som sådana alltid är partiella och ger uttryck för en viss världssyn. Språket uppfattas som del av det förtryckande systemet och därmed framstår det som avgörande att göra oss kvitt vårt kolonialistiska, sexistiska, könsnormativa och heteronormativa bagage genom förnyelse av språket – nya ord ska rensa ut slagget och öppna våra ögon!

Alla totalitära och fanatiska rörelser har velat skapa räta linjer mellan ord och objekt utifrån en specifik förståelse.

Den språkfilosofiska konflikten landar i följande dilemma: Kan ett nytt språk bana väg för ett framtida samhälle där vi gjort oss av med alla tänkbara förtycksformer eller är detta en relativisering av förhållandet mellan språk och verklighet som hotar undergräva kunskapssamhället? Mitt enkla svar är att båda sidorna har missuppfattat vad språkproblemet egentligen handlar om.

Språkfrågan är ett existentiellt dilemma

Språket har för det första aldrig på något enkelt eller obestridbart sätt refererat till vår verklighet. Uppfattningen om att vår intellektuella och politiska kultur ska försöka uppnå harmoni mellan språk och verklighet har tvärtom alltid varit grogrund för konflikter.

Alla totalitära och fanatiska rörelser har velat skapa räta linjer mellan ord och objekt utifrån en specifik förståelse. Dessa kan upprätthållas med lag och straff, genom social exkludering och med våld. Nazisterna drog tydliga linjer mellan en förståelse för vad en jude var och hur denna förståelse skulle kläs språkligt.

Uttrycket ”judefrågan” är ett exempel på en språklig inramning där juden blir ett objekt som ställs under rubriken ”fråga” – vad ska vi göra med dem? Även om inte alla nationalsocialister engagerades av ”judefrågan” så gav godtycket, också ett symptom på denna diskurs, spelrum för dem som med desto större tvärsäkerhet ansåg sig sitta på ”lösningen”.

Likaså omfattade den röda revolutionen på olika håll en liknande essentialisering av ”borgaren”. Borgaren ansågs av många revolutionsrörelser vara ett nödvändigt offer för revolutionen – det fanns ingen anledning att inte ha livet av den ägande klassen. Rödgardister under inbördeskriget i Finland som vägrade arkebusera borgare riskerade att själva dela grav med sina klassmotståndare. Dialogen blir poänglös när förståelsen, språket och objektet för beskrivningen förefaller självklara. Detta är en semantik som ofta kröner kollektiva våldshandlingar.

Det missförstånd som föregår hur vi pratar om postmodernism och språk handlar om att vi obetänksamt förutsätter att det är så språket ska fungera. Idén är alltså att ett språk som betecknar verkligheten på ett obestridbart sätt är vad som krävs för att kunna föra ett konstruktivt samtal. Om vi följer denna tanke till sitt yttersta så verkar det man eftersträvar vara en gemenskap där allt är såpass självklart att språket vore överflödigt – ja, en värld där begreppen vore så givna, där livets nödvändigheter framstod som så självklara, att vi egentligen aldrig behövde tala med varandra.

Våra försök att fånga verkligheten genom objektiva anspråk kan härmed förstås som svaret på ett existentiellt dilemma – varje människa med dess sätt att leva och resonera riskerar ifrågasätta eller rättare sagt öppna upp för nya sätt att förstå vår värld. Att envist hävda att man innehar en obestridbar, riktig uppfattning om verkligheten, frigör en från den självrannsakan som ett empatiskt bemötande gentemot ens medmänniska skulle omfatta. Att ständigt vända fokus mot ”den objektiva verkligheten” kan som sådant vara ett antisocialt grepp eftersom det tillåter en att slippa anstränga sig för att förstå den andres situation och varför den tänker som den gör. En existentialist skulle sannolikt diagnostisera det som en ovilja att se livets mysterium och möjligheter: mysteriet med andra människor, men också mysteriet och möjligheten att upptäcka något nytt hos sig själv. Istället väljer man den enkla vägen och likställer sig själv med en ideologi som man anser härletts från någon högre lag, låt det sen vara naturen, språket eller historiens gång. Genom att okritiskt bekänna sig till det man uppfattar som det enda rätta valet (”Jag är nationalsocialist” eller ”jag är revolutionär”, ”jag är höger” eller ”jag är vänster”) köper man sig manifestet och levnadsreglerna till priset av en bit av sin mänsklighet.

Även de vänsterliberala gör med sin begreppspolitik misstaget att lokalisera olika politiska problem hos begreppen som sådana . Eftersom språket anses omfatta ett visst perspektiv, och eftersom olika former av sociala orättvisor anses upprätthållas genom olika ord vi använder, så förväntar man sig ofta finna lösningen i en harmonisering av språket där man ersätter gamla ord med nya som – till exempel – förväntas vara mer inkluderande. Precis som om ett nytt ord i sig kunde garantera att det sedan används på ett inkluderande eller annars moraliskt godtagbart vis. Men vi vet att hövligheten i tonen inte avgörs av ordet som sådant, den som vill vara rasist, antisemit, sexist eller transfob kan gott fortsätta göra sin grej under de nya språkdräkterna. Här undviks återigen empati och en medmänsklig förståelse genom att man vänder blicken till språket som sådant och bort från själva användaren. Rätt språk förutsätts felaktigt leda till rätt moral och rätt politik.

Postmodernismen – en kollektiv kris som berör oss alla

Postmodernismen är en baksmälla från sekulariseringen och den hejdlösa tron på det vetenskapliga språkets överlägsenhet i att beskriva verkligheten.

Vad jag vill påpeka är att det alltså inte är själva språket som är problemet. Däremot är postmodernismen ett problem, men inte på det vis som ofta framhålls. Postmodernismen är ingen rörelse eller teori som undergräver våra möjligheter att språkligt beskriva verkligheten. Den är ett tillstånd snarare än en ideologi eller filosofisk strömning. Postmodernismen är det som följt den naiva övertron på den sekulära vetenskapens förmåga att frigöra människan, vilket i sinom tid ledde till det senindustriella helvete som fascisternas och socialisternas systematiserade folkmord är exempel på. Postmodernismen är en baksmälla från sekulariseringen och den hejdlösa tron på det vetenskapliga språkets överlägsenhet i att beskriva verkligheten. Detta har gett oss ett kunskapssamhälle som sätter orimliga förväntningar på objektiva och ingenjörsmässiga språkbruk och som förväntar sig att samma objektivism även ska lösa våra sociala problem. Här sitter alla politiska ytterligheter i samma båt, i en delad ångest över att de moderna projekten, vetenskaperna och tekniken inte fungerade som förväntat. Såväl de fascistiska samhällena som Sovjet byggdes enligt strama skrivbordsversioner om vad en människa är och vilken typ av samhälle hon behöver, uppfattningar som för många uppenbarligen framstod som lockande. I viss mån var det nog existentiell flykt kombinerat med en iver inför den tekniska utvecklingen som gav de här ”drömsamhällena” vind i seglen. Men ideologierna vi- sade sig konstgjorda, dysfunktionella och destruktiva när verkliga människor och samhällen skulle sätta dem i verket. Ideologin blev ett manus, en oklädsam tvångströja som i slutändan saknade kontakt med människors existentiella behov. När Sovjet rasar är det få bakom järnridån som verkligen tror på kommunismen.

Det var inte så att Sovjet föll för att människorna inte trodde på eller förstod ideologin tillräckligt väl, tvärtom var det ideologin och dess dogmer som i slutändan inte var anpassade till människan. Det blir också slutet för den röda revolutionsanda som levt i väst, eller åtminstone blir det betydligt svårare att försvara den. Det här är bara ett exempel på en postmodern situation där vi helt enkelt saknar gemensamma mål att sträva efter. I uppgivenhet över att den moderna framgångsberättelsen grusats och i brist på alternativ söker vi trots allt lösningen hos samma gamla moderna kunskapsideal. Därför förstår vi också felaktigt existentiella och sociala problem som problem som berör kunskap och språk.

En språkförståelse bortom objektivism och relativism

”Men om inte ett enkelt förhållande mellan språk och verklighet är möjligt, vad är det då vi ska eftersträva?”

Vi måste bli bättre på att förstå den andres språk på just dess egna villkor och att se den enskilda människans språk som en förlängning av det liv hon lever. Det här är inte detsamma som relativism, jag menar inte att alla har sina helt egna språk (en sådan solipsism skulle också omfatta samma ovannämnda asociala attityd som kringgår de moraliska och existentiella aspekterna hos språket). Vad jag vill understryka är snarare att man måste förstå hur människor lever för att kunna förstå hur de tänker och talar.

Diskussionen ”om könens existens” är ett exempel på hur illa det kan gå om man bortser från det här. Vi kan i könsliberal anda tuta ut att ”transkvinnor är kvinnor” hur mycket som helst, det kommer ändå inte att övertyga dem som lever ett liv där denna tes är svår att omfatta. Det handlar då om ett liv där satsens betydelse är obegriplig och potentiellt hotar eller faller på tvären mot andra sätt att förstå kön. Och för varje gång vi säger att transkvinnor är kvinnor, så kan någon tuta tillbaka motsatsen, säga att transkvinnor inte är kvinnor, eller att transkvinnor är män

Språket refererar inte till en objektiv verklighet såsom en begreppsrealist skulle påstå, språket är betydligt konkretare, betydligt enklare än så – det refererar till livet.

Men någon måste väl ha rätt? Något av dessa påståenden borde väl ligga närmare verkligheten? Från denna punkt är diskussionen egentligen redan över. Varför? Jo, för i detta läge har alla redan hittat sina gängse debattläger. En del är överens om uppfattningen att könspolitiken är en relativistisk rörelse som undergräver våra begrepp, ett propagandamaskineri som vill klippa navelsträngen mellan språk och verklighet. Olika röster från HBTQ-politiskt håll hävdar däremot att det är just de värdekonservativa krafterna som tagit könsbegreppen och dess definitioner i besittning genom heteronormativa och biologistiska teoriöverbyggen som ska skydda det normativa könssystemet på bekostnad av könsminoriteter som far illa. Den här uppdelningen är en förenkling, men i stora drag ställs här konstruktivism och någon form av begreppsrealism mot varandra – det vill säga idén om begreppen som sociala konstruktioner mot idén om att begreppen entydigt refererar till olika objekt. Min uppfattning är att diskussioner om kön och genus på grund av att debattlandskapet följer denna uppdelning helt missar poängen.

Jag ska förklara hur jag menar. Om vi återgår till exemplet transkvinnor är kvinnor så är det perspektiv denna sats ger uttryck för inte något man enbart med argument kan tvinga någon som är av annan åsikt att tro på. Detta är nämligen inte i första hand en fråga om rationella resonemang utan om olika sätt att leva. Vad man vill ha sagt är att det inte är rimligt att beskriva transkvinnor som män, oavsett biologiska argument, utan att ordet kvinna är ett mera sanningsenligt sätt att beskriva transkvinnans plats i den sociala geografin och hennes relationer såsom till exempel dotter, syster, flickvän, moder eller älskarinna. Utanpå dessa sociala förhållanden som definierar en människas tillvaro och relationer är frågan om ”könets existens” sekundär, den får inte tag i de verkligt viktiga frågorna.

Språket är ett uttryck för det liv man lever

Om vi utgår ifrån att denna typ av konflikter springer ur olika synsätt som grundar sig i olika livserfarenheter kan vi undvika att hamna i abstrakta och ofruktbara diskussioner om språk och verklighet som i slutändan är rätt ointressanta i den vardag där våra liv utspelar sig. Det finns nämligen också tydliga risker med denna typ av abstraktion – för vill man prompt hävda att man företräder det språkbruk som avspeglar det enda rätta förhållandet mellan förståelse, ord och objekt och är ovillig att möta den andres förståelsehorisont, så återstår endast, till sist, nedtystandet av dem som använder språket på andra vis. Detta är den metod som högerextrema organisationer anammar genom våld och hot till tystnad. Men det är också ledmotivet i den cancel -kultur som tagit sig an deplattformering och utfrysning som sin primära metod. Det är en metod som delar totalitarismens paranoida uppfattning om att ju bättre vi är på att identifiera en fiende, desto bättre torde vi lyckas hålla vårt budskap rent. Det är en metod som upphöjer renlärigheten och utpekandet av skillnader och konfliktzoner, snarare än lyhördhet för vad det är vi möjligen kan ha gemensamt.

Om våra sätt att använda språket springer ur våra sätt att leva betyder inte det att vem som ”har rätt” kan avgöras genom att peka ut vem som lever rätt och vem som lever fel. En människas språk uttrycker vad som är viktigt i just den situation som hon lever i. Ifall man inte begriper hur en människa kan tala på ett visst vis så grundar det sig antagligen på att de lever under totalt andra omständigheter än en själv. Inget möte kommer att uppstå genom intellektualiserade, abstrakta hänvisningar till ”den konkreta verkligheten” eller till språket som sådant. Till exempel kan hänvisningar till biologi inte få mig att sluta se transkvinnor som kvinnor. Och det har inte att göra med att jag inte begriper biologi, det har inte att göra med att jag övertygats av någon så kallad ”postmodern” teoretiker, utan om att just min språkanvändning helt enkelt bäst beskriver den verklighet jag möter varje dag. Inuiterna sägs ha 50 ord för snö, det är inte sant, men poängen är riktig – de omständigheter som spelar en obeveklig roll i vår vardag kommer att forma vårt språk. Språket refererar inte till en objektiv verklighet såsom en begreppsrealist skulle påstå, språket är betydligt konkretare, betydligt enklare än så – det refererar till livet.

Jag är övertygad om att de meningsskiljaktigheter vi dras med föregås av skillnader som har att göra med rent konkreta levnadsförhållanden. De som vill bota postmodernismen med någon form av språkverklighet där vi ”nämner saker vid deras rätta namn” har som sagt missuppfattat hur språk fungerar, men samma missuppfattning delas av dem som tänker att språket föregår vår förståelse av verkligheten och insisterar på att ett nytt språk ska frigöra oss. Vi måste sluta se språket som något som styr vår förståelse av verkligheten. Det är i vardagen som våra relationer till varandra tar form, där är språket det verktyg med vilket vi gör oss hemma, som vi intellektuellt möblerar våra intryck med och som öppnar möjligheten för samtal och gemenskap. Det är inte heller bara i möten med andra som friktion uppstår utan också enskilda människor förändras, därmed förändras också deras sätt att leva, tala och beskriva verkligheten. Språket styr inte hur vi förstår verkligheten. Tvärtom är språket den plats där vi ständigt skakas om, där vi kan bli varse att någon annan upptäckt något som var oss okänt trots att vi av kött och blod hemmahör i samma verklighet.

Jessika Holmlund är filosof, genusvetare, frilansskribent och konstnär. Hon är yrkesverksam vid institutionen för genusvetenskap vid Åbo Akademi.

This article is from: