9 minute read
Att respektera rådande diskurser – eller att utmana dem
IKAROS 4|22 ARTIKEL
I dagens offentliga debatt finns det en tendens till att fokusera på hur ett budskap representeras och vad dess följder kan bli snarare än på budskapet självt.
Advertisement
Att respektera rådande diskurser – eller att utmana dem
Man tar då fasta på vem som skriver, hur och om vad istället för att undersöka själva frågorna. Salla Aldrin Salskov problematiserar denna tendens och menar att bland annat feminismen måste bli bättre på att öppna upp snarare än låsa fast diskussioner.
Ett dominerande drag i kulturdiskussioner om konst och litteratur, samt i politiska rörelser som #metoo eller #BLM, är att man närmar sig frågor om sakers meningsfullhet genom att se på dem som en fråga om representation. Hur du talar och skriver, och vem du talar och skriver om, spelar då en stor roll, ibland en större roll än budskapet i sig självt. Det offentliga rummet och samtalet ses som en arena för politisk kamp, eller kanske som ett maktfält, där man konkurrerar om att synliggöra olika frågor och perspektiv. Men frågan är hur vi skall förhålla oss till diskursernas makt att representera våra olika politiska anspråk.
Representationspolitikens starka grepp om kritiken
Inom feministiska sammanhang talar man ofta om vikten av att belysa olika betydelser av till exempel ras, klass, kön eller sexualitet för att kunna analysera och utmana olika maktkonstellationer och samhälleliga och kulturella hierarkier. En central ansats är att visa hur dessa upprätthålls på ett strukturellt, symboliskt och personligt plan. Det finns en tendens att uppmärksamma symboliska och strukturella frågor för att på så sätt bidra till politisk förändring, men samtidigt ses detta arbete ofta som en fråga om representationspolitik.
Den symboliska politiken handlar ofta om vem som får företräda en fråga eller en politisk position. Begreppet ”tokenism” syftar till en symbolisk politik som tar in en representant för en grupp men egentligen inte ser personen själv utan snarare kategorin hen representerar. Författaren Adrian Perera skriver till exempel i en artikel i Hbl om hur han tröttnat på att vara symbol för en etnisk författare i Svenskfinland: ”Jag har en rätt så svag offentlig närvaro överhuvudtaget, främst då jag inte står ut med min tilldelade roll att berätta hur det är att vara etnisk (författare) i Finland. Själva författarbiten brukar förr eller senare hamna i skymundan”. Här ser vi hur en strukturell politisk fråga om rasism blir symbolpolitik men också synliggör en personlig dimension av problematiken.
I forskningssammanhang får representationspolitiken ofta formen av att man uppmärksammar vem som skriver, hur och om vad. Dessa frågor präglar diskussioner om forskningsetik och forskarens ansvar i relation till det ämne hen skriver om. På en nordisk genuskonferens nyligen fick en vit manlig huvudtalare kritik för att han talade om intersektionalitet som en vit man, och för att han diskuterade en metodologi med rötter inom den svarta feminismen utan att specifikt behandla frågan om intersektionalitet som ett begrepp inom svart feminism.
I en antologi om feminismens tabun som publicerades ett antal år sedan i Sverige – Fordet: Mot en ny feminism – behandlades olika teman, bland annat abort som en samvetsfråga och sexuellt våld mot män. Att dessa teman sågs som tabun hänger ihop med tankar som: ”Om vi talar om mäns erfarenheter av våld, hamnar fokus igen bort från kvinnor”, ”om vi talar om abort som en samvetsfråga, riskerar talet att stöda den kristna högerns krav på förbud”. I en nyligen publicerad essä om abort i den finska feministiska tidskriften Tulva belyser Minna Seikkula denna problematik: ”jag skulle vilja få reda i mina tankeknutar men vara säker på att inte alla päiviräsänens och äkta-äktenskapsaktivister förvränger mina ord”.
Då Jonas Gardell skrev Torka aldrig tårar utan handskar kritiserades han av historikern och genusvetaren Sara Edenheim för att enbart ”gråta för männen” och osynliggöra kvinnors, queeras och lesbiskas roll i historien om aids. Bokens (politiska) värde bedömdes utifrån vad den ansågs representera.
Trots att utsagor som ”allt handlar om makt” ofta beskrivs som nidbilder av en feministisk maktanalys, är det ett tankesätt som lätt dominerar kulturkritiken och leder till att de strukturella, personliga och symboliska aspekterna av ett fenomen reduceras till en fråga om representationspolitik. I en text om Göteborgs bokmässa 2022 i Hbl skriver Ylva Perera om hur litteraturvärldens samtal tagit en högervridning:
”Jag märker samma dystopiska tendens när jag lyssnar på en diskussion om moderskap, där författaren Athena Farrokhzad ensam måste framhålla att frågan ”vem är jag som mor?” väl ändå är mindre intressant än frågan om hur moderskapet villkoras av ekonomiska och rasistiska villkor i samhället.”
Den personliga dimensionen av en fråga, här moderskapet, ses som mindre värd, kanske till och med som banal i jämförelse med en diskussion om moderskap i relation till frågor om klass och ras. Men analysen av ekonomiska och rasistiska villkor i samhället gällande moderskapet skulle inte spela någon roll eller ha någon slagkraft utan frågan ”vem är jag som mor”. Snarare än att se dessa som olika frågor med olika politisk innebörd tänker jag att de förutsätter varandra, och att frågan ”vem någon är som mor” hänger ihop med hur moderskapet struktureras olika för olika personer (beroende på till exempel klass, ras, ålder). Ändå finns det en tendens att tänka, som Farrokhzad uttrycker det, att det strukturella är mer intressant än det personliga.
Hur frågor om rasism kommer in i familjer där föräldrar och barn inte ses som tillhörande samma rasifierade grupp är ett annat exempel på hur det strukturella och personliga är djupt sammanflätat, och inte kan reduceras till en fråga om representationspolitik. Den feministiska forskaren Gail Lewis, född i Storbritannien på 1950-talet, har skrivit om hur rasismen kommit emellan henne och hennes vita mor, hur hennes mor aldrig förstått den rasism som präglat Gail Lewis uppväxt och de spår den satt (en tematik som många bruna och svarta barn med vita föräldrar vittnar om och som uppmärksammats i Finland bland annat av Jani Toivola). Hon skriver om den ”djupa psykiska osäkerheten” hon kände inför sin mors ”förmåga att stå emot både den yttre rasism som blev en strukturerande princip i hennes [moderns] vardag när hon väl byggde ett liv med svarta människor och hennes egen motstridiga subjektivitet formad som den var i kitteln av imperialistiska könade begär”. Icke-vita barns skildringar av en uppväxt med vita föräldrar vittnar om hur strukturer kan komma emellan människor och det pris det innebär på den personliga nivån i en relation. Det är på den personliga nivån som det strukturella kan belysas och kritiseras, medan en strukturell analys i sig själv sällan kan göra mer än att ge en förklaring till varför situationen där förälder och barn bemöts på olika sätt uppstått, till de effekter den kan få i familjedynamiken och i livet. Man kunde säga att de politiska, strukturella och personliga aspekterna av en problematik belyser olika dimensioner av den.
Att lösa upp låsta positioner
När något förs fram som en politisk fråga fastnar diskussionen ofta på nivån av representation på ett sätt som polariserar, som med abortfrågan eller det könade våldet, vilket riskerar att själva substansen i frågan faller i skymundan. Andra debatter som också aktualiserar denna problematik kring representationstänk som är aktuella än idag är: pornografi- och prostitutionsfrågan, definitionen på vem och vad utgör en kvinna.
I feministiska kretsar har det länge funnits en polaritet mellan begreppen sexarbete och prostitution – om man använder ett av begreppen istället för det andra ses det ofta som en politisk handling. Trots att sexarbete är ett brokigt fenomen och att orden och begreppen vi använder oss av spelar en roll, och att begreppen också har politiska effekter, betyder det inte att dessa är definierande för hela fenomenet. Det finns aspekter av vår kultur där sexarbete är utnyttjande och där kvinnor och andra far illa, men också sexarbete som inte är våldsamt eller förtryckande, utan även beskrivs som lustfyllt och ibland ”bara ett arbete”. Frågan är inte bara vilket begrepp vi borde använda, utan hur vi skall förhålla oss till de olika beskrivningarna. Liksom pornografin inte entydigt kan reduceras till en fråga om förtryck eller glädje, kan heller inte sexarbetets betydelser bestämmas av ett perspektiv.
Begreppet och kategorin kvinna/kvinnor är som sagt också en tematik som debatterats flitigt: vem och vilka har rätt att identifiera sig som kvinna, hur skall kategorin beskrivas? Igen ett ord som har många och ofta också paradoxala betydelser. Det finns inget som är gemensamt för alla kvinnor samtidigt, men det betyder inte att politik, som till exempel feminism, inte har med just kvinnor att göra. Då Donald Trump blev president arrangerades en protestmarsch – ”Women’s march” – som symboliserades med ljusröda mössor, ”the pussy hat”, men även skyltar med äggstockar syntes under protesterna. Detta väckte kritik då symbolen ansågs essentialisera betydelsen av kategorin ”kvinna” och utesluta kvinnor utan äggstockar, även om man kunde tänka sig att symbolen handlar om reproduktiva rättigheter snarare än att den utgör en definition på ordet kvinna eller refererar till identiteten kvinna. Ord, begrepp och symboler är ofta mångtydiga, något som kan vara värt att hålla i minnet då vi diskuterar olika politiska frågor och betydelser. På det sättet kan vi kanske få en djupare förståelse och bättre uppfattning om vad vi talar om, så att även svåra och såriga frågor och teman kan diskuteras utan att vi strävar efter att skapa en feminism som kräver att en fråga bör representeras på ett visst sätt eller att alla måste tänka lika. Seikkulas tidigare nämnda essä är välkommen, för det är dags att även feminister diskuterar aborten ur alla de perspektiv som den ger upphov till, även i relation till konfliktfyllda känslor, skuld och samvete – just så att inte den kristna högern får patent på att diskutera frågan i de termerna. Jag tänker att en feminism som öppnar upp snarare än låser de olika betydelser den granskar genuint kan belysa strukturella, symboliska och personliga aspekter av till exempel sexism, rasism, våld eller abort på ett igenomtänkt och kritiskt sätt.
Salla Aldrin Salskov är filosof och genusvetare och arbetar som postdoc-forskare vid Helsingfors universitet.