Tingens tider

IKAROS 4|22 ESSÄ

Ofta tänker vi att ett ting hör hemma i en viss tid – i alla fall framstår det gärna så i museers utställningar. Men vad händer när föremål från helt olika tider samexisterar i magasinens dunkel? Magnus O. Ljunge skriver om de betydelser som då aktiveras och avaktiveras.

Foto: Werner Lerooy | Dreamstime

Tingens tider

EN ESSÄ OM MUSEALA SAMLINGAR BORTOM EPOKERNAS NARRATIV

Hur representerar ting tid? Frågan kan te sig något abstrakt, men har de senaste decennierna diskuterats flitigt inom de forskningsfält som söker förståelse för hur människan skapar mening i relation till ting. Den franske arkeologen Laurent Olivier argumenterar till exempel för att tingens tid är nu. Att den alltid är nu, oavsett vilken ålder ett föremål har. En artefakt, låt oss säga en flintyxa från yngre stenåldern, bär spår av forna tider. Inte bara av den yngre stenåldern, utan potentiellt om alla de tider den genomlevt fram till idag. Yxans tillkomsttid skall inte betraktas som primär för dess betydelse, menar Olivier. Materiella lämningar kan snarare liknas vid en palimpsest, där bruk och mening över tid sätter spår som ackumuleras i lager efter lager. Det förflutna kan anas vagt i de ruinerade och fragmenterade resterna av föremålet, men inte i meningen av direkt vittnesbörd utan som ett materiellt minne av något som återskapas i samtiden.

På hemmaplan har en annan arkeolog, Mats Burström, presenterat liknande tankar. Burström tänker sig föremål som epoköverskridande, verkande inom en tidsrymd snarare än i fixerade punkter i historien. Den aktiva tidsrymden kan vara olika lång beroende på föremålens materiella egenskaper och kan sålunda möjliggöra bruk och betydelse långt efter tillkomsten. Över tid kan ting ingå i nya sammanhang där ursprungliga betydelser förändrats eller rent av försvunnit. Burström argumenterar för att ting är meningsfulla i analogi med det mänskliga minnet. Minnet av det förflutna är fragmentariskt och föränderligt och skapas i samklang med upplevelsen av nuet.

De flesta av oss kan nog känna igen oss i att relationen till ting innefattar föremål av varierande ålder och ursprung. De materiella sammanhang vi möter i vardagen tycks karaktäriseras av temporala aspekter som både Olivier och Burström lyfter fram. Men, då ting ingår i ett historiskt narrativ av något slag så förmedlas deras betydelse vanligen i relation till en specifik tid. Detta gäller inte minst de föremål som ställs ut av kulturhistoriska museer. I det sammanhanget är föremålens primära funktion att representera något typiskt från en viss tidsepok. Den problematisering av kopplingen mellan ting och tid som kort referats i inledningen har främst diskuterats i relation till den arkeologiska dateringspraktiken, det vill säga ambitionen att tidsbestämma ett tings tillkomst. Frågan är dock minst lika relevant med avseende på historiska narrativ om senare tider. Bakom magasinens tjocka väggar ingår artefakter i sammanhang där olika tider mixas och flätas samman. Museisamlingarna är dynamiska i det osynliga. De präglas av betydelser som opererar i temporala skärningspunkter men som också är präglade av en över hundra år lång antikvarisk praktik. Tingens antikvariska tider är med andra ord en process där deras betydelser skiftar beroende på hur de behandlas och värderas i egenskap av kulturhistoriska föremål.

Kulturhistorisk representation av ting och tid

Generellt tycks det då föremål kategoriseras finnas en mycket stark koppling mellan ting och tid. Speciellt i vår egen tid, en tid som saknar motstycke gällande omfattningen av hur ting konsumeras och där inget kan vara så daterat som ett ting. I ett kulturhistoriskt sammanhang betecknas ting ofta som typiska för en specifik epok. Runtom i landets kulturhistoriska museer förvaltas miljontals föremål som på olika sätt anses vara av kulturhistorisk betydelse. Föremålens karaktär beträffande funktion, materiella kvaliteter, ursprung, ålder och så vidare är enormt varierad. Det kan röra sig om tusentals år gamla flintverktyg eller allmogemöbler och allt man kan tänka sig däremellan. Det vanligaste mötet med dessa föremål sker inom ramen för museernas utställningsverksamhet, bakom montrarnas säkerhetsglas. Sammanhanget är då noga tillrättalagt och föremålens roll tydligt definierad i relation till ett historiskt narrativ och en epok.

Epoken är en kronologisk avgränsning med en början och ett slut. Den kännetecknas gärna av en tematik som karaktäriserar dess sociala och kulturella processer, till exempel upplysningen som präglar 1700-talets historia i riktning mot vetenskap och förnuft. Epoken avlöser en tidigare epok och blir själv avlöst av en annan. Tillsammans utgör epokerna episoder på den historiska tidslinjen: en rörelse framåt i tiden genom århundradena. Under resans gång blir historien alltmer igenkännlig. Nationerna vi bor i närmar sig formerna av dagens gränser. Städerna vi lever i får sina namn på kartan. Tekniken vi kan relatera till föds i sin enklaste form, och till sist anländer vi till samtidens kaotiska destination.

Förutsättningen för att överhuvudtaget definiera epoker bygger på tanken om en allomfattande, pågående och oåterkallelig tid möjlig att mäta och dela in i enheter, i sekunder, minuter, månader och år.

I många museala berättelser är epoken central. I Nationalmuseets basutställning ”Tidslinjen” vandrar besökaren från 1500-tal mot samtid. Epokerna förmedlas genom föremål som visar tidstypiska design- och konstideal. Brotten mot det tidigare och det kommande framstår som tydliga. Utställningens grepp beskrivs av museet som en tidsresa där besökaren ”lätt kan navigera […] genom århundradena”. Generellt är det i museernas mer permanenta utställningar som vi möter epokens ramverk som tydligast. Och för vissa museer, som till exempel Medeltidsmuseet, är föreställningen om epoken själva grundvalen för verksamheten.

Den linjära och episodiska tiden är förankrad i en europeisk epistemologi där tid betraktas som en rörelse från en punkt till en annan. Att beskriva den linjära tidens idéhistoria är ett omfattande åtagande och ligger bortom den här textens syfte, men det kan konstateras att den linjära tiden har spretiga rötter ner i religion, vetenskap och filosofi. Förutsättningen för att överhuvudtaget definiera epoker bygger på tanken om en allomfattande, pågående och oåterkallelig tid möjlig att mäta och dela in i enheter, i sekunder, minuter, månader och år. Den allmänna tiden, med ett förflutet, ett nu och en framtid, utgör historieskrivningens utgångspunkt. Detta kan sättas i kontrast till tid i fenomenologisk mening, det vill säga hur vår verklighetsuppfattning präglas av upplevelsen av tid, till exempel som ett konstant flöde av händelser formade genom erfarenheter, minnen av det förflutna och föreställningar om framtiden.

Visarlösa klockor i Dalarnas museum. Kulturhistoriska föremål har många tidsreferenser som vittar om tillkomst och bruk, men också om förändrade antikvariska värderingar.

Foto: författaren

Men tingens tider tycks inte riktigt passa in i den episodiska, linjära tidskonstruktionen. De har ibland förmågan att överleva sina upphovsmän och den epok de föddes i. En del av dem åldras mycket långsamt, andra förtvinar snabbare. Tidens hastighet varierar från ett ting till annat och deras historiska sammanhang är avhängigt denna kvalitet. Särskilt intressant blir det när de blir föremål för antikvarisk insamling. Då kolliderar det antikvariska syftet att samla in epoktypiska föremål med tingens egen tid och en ny tid skapas, den antikvariska tiden. Denna tid fördrivs ibland i utställningar, men för de allra flesta kulturhistoriska föremål pågår den i samlingsmagasin.

Tingen i det museala föremålsmagasinet

Ett musealt föremålsmagasin kan se ut på många olika sätt. Ett exempel på skalans motpoler finner vi just nu på Dalarnas museum. Länsmuseet flyttar för närvarande sina omfattande samlingar från kulturhistoriska byggnader i centrala Falun till en modern lagerliknande magasinslokal en bit utanför stadskärnan. Oavsett typ av byggnad så är strukturen och ordningen vi möter i magasinen något annat än den i utställningen. Föremålen i magasinen är sorterade enligt antikvariska principer som inte alltid kan kopplas till en tydlig kulturhistorisk kontext. Ordningen kan baseras på material, på föremålens storlek, på typ av föremål och så vidare. Magasinsplacering kan även relatera till ett specifikt insamlingstillfälle. En donation i form av ett bohag kan i vissa fall hållas samman genom att föremålen magasineras tillsammans. Föremål som insamlats genom arkeologiska undersökningar magasineras gärna sorterade efter fyndplats. Konst magasineras för sig.

Föremålsmagasinen har många gånger sina egna stratigrafier, lager av föremål som uttrycker olika tiders syn på samlande. Antikvariska principer kommer och går, likaså enskilda antikvarier vars handlingar kan präglas av olika ideal och arbetsmetoder. Många kulturhistoriska museer har bedrivit insamlande verksamhet i mer än hundra år, och samlingen har växt och organiserats i enlighet med dessa varierande antikvariska värderingar. Med tiden kan en samling anta en närmast oöversiktlig massiv kropp, bestående av hundratusentals föremål. Ibland ter sig ordningen uppenbar, andra gånger är upplevelsen av godtycklighet lika tydlig.

Exemplet med magasinet i Dalarnas museum är intressant, de antikvariska tider som manifesteras i de äldre föremålsmagasinen kommer att gå förlorade i samband med flytten. I ett av de större gamla magasinen, Kronobränneriet, står hyllorna tätt mellan de massiva 1700-talsbjälkarna. Smala gångar leder in till mörka utrymmen där fler saker förvaras – ibland i lådor, ibland direkt på golvet. Det finns en övergripande struktur i de tre våningsplan som rymmer den kulturhistoriska delen av magasinet. Varje våningsplan är avgränsat i två separerade magasinsutrymmen med ett trapphus emellan. Flera utrymmen karaktäriseras av en samstämmighet hos föremålen. Större möbler förvaras för sig, vagnar och transportmedel har en egen sektion. Stolar en annan. I andra delar är mångfalden större. Hela affärsinteriörer samsas med modeller av hus, skolplanscher och arkivmaterial. Segment kan uppenbara sig där magasineringen plötsligt ändrar karaktär, där samstämmigheten bryts och övergår i något annat. Hyllmeter av skrivmaskiner i rad avslutas med en nedplockad informationsskylt som en gång markerat ett vikingatida gravfält.

Museimagasinets ibland godtyckliga ordning skapar intressanta relationer mellan föremål från olika tider, insamlade med utgångspunkter i olika värderingar. Här saknas utställningens tillrättalagda narrativ.

Foto: författaren

Besöket i Kronobränneriet är en intressant utgångspunkt för en reflektion kring vilka eventuella kulturhistoriska betydelser som framträder, eller döljer sig, i samlandets ordning och principer. Föremålen, så som de framträder i magasinet, har potential att utmana ett traditionellt kulturhistoriskt, linjärt narrativ. För det första synliggör de tingsliga relationerna i magasinet intressanta samband mellan föremål som går bortom deras kronologiska kontexter. Oväntade likheter i form, funktion eller färg kan ge associationer en utställning sällan ger. På så sätt utgör samlingens omfattning, dess tyngd och kvantitet ett utrymme för upptäckande. För det mångåriga antikvariska samlandet har paradoxalt nog lett till att föremål, och därmed företeelser, fallit i glömska bland mängden föremål och därmed är möjliga att återupptäcka och utforska med nya ögon.

För det andra är museimagasinen i allmänhet platser där en hundrafemtio år lång antikvarisk verksamhet, och dess förändring, uttrycks. Bland hyllmetrar av tusen och åter tusen föremål materialiseras antikvariska principer om vad som varit värt att samla på, vad som varit kulturhistoriskt intressant. I ljuset av detta blir de undanstuvade och bortglömda föremålen intressanta exempel på att det som insamlats förr inte längre förmår berätta vår egen tids historier om det förflutna. Den antikvariska tiden har lösgjort dem från de epoker de en gång ansågs vara typiska för. I magasinen fångas inte tingens betydelse av den linjära kronologin. Föremålen tycks i stället vara inbegripna i flera temporala sammanhang, där betydelse kan aktiveras och avaktiveras. De kulturhistoriska samlingarna är i denna mening dynamiska och föränderliga, men det är en förändring vars tempo och karaktär i mångt och mycket beror på tingen själva.

Tingens antikvariska tider

Kanske kan vi lära oss något om föremåls betydelser över tid genom museimagasinens ordnade kaos. Det talas ibland om att föremål, precis som människor, har biografier. De föds, de lever sina liv tillsammans med andra föremål, tills de en dag förgås och förstörs. De museala samlingarna utgör försök att bryta det förloppet, att frysa tiden vid ett visst ögonblick, inte enbart gällande den historia föremålen kopplas till, utan även rent konkret genom omformande åtgärder såsom konserveringar och restaureringar. Föremål vars betydelse värderas högt i den antikvariska tiden är i större utsträckning bearbetade och manipulerade. Andra föremål, de som faller undan i glömska, återgår långsamt till sitt förfall. Den allmänna insikten som infinner sig är att tingen måste brukas aktivt och hållas vid liv, även i sin roll som historiska artefakter. Och många av museimagasinens föremål har en sådan betydelse den längsta delen av biografin. Vissa föremål lever i princip hela sina liv i museala magasin, tillsammans med andra ting av varierande ursprung.

I magasinen fångas inte tingens betydelse av den linjära kronologin. Föremålen tycks i stället vara inbegripna i flera temporala sammanhang, där betydelse kan aktiveras och avaktiveras.

Det är i magasinen vi kan studera den antikvariska tidens uttryck. Det är en återspegling av gångna tiders förhållningsätt till historien. Ett materiellt vittnesbörd om hur det förgångna ständigt är i rörelse, och det är allt annat än linjärt. En rokokostol från 1700-talet som står uppställd i ett led tillsammans med många andra stolar uttrycker sin antikvariska tid genom placeringen i magasinet. Den samlades in i slutet av 1800-talet som ett typiskt exempel på ett konsthantverk. Kanske ställdes den ut i den betydelsen, för att sedan placeras i ett magasin när andra historier om 1700-talet gjorde den överflödig. Och nu står den mellan andra stolar från olika tider, mest på grund av att den är en stol. En vacker dag kanske den anses så pass överflödig i den antikvariska tiden att den gallras ut och förstörs. På så sätt anländer vi där vi började. I Oliviers formulering att tingens tid är nu. Men kanske borde vi i stället tala om tingens tider. Om de olika temporala nätverk de ingår i och i vilka de har betydelse. Betydelser som vittnar om flera olika dåtider och lika många nutider.

LITTERATUR

Burström, Mats: ”Tingens tidsrymd: arkeologiska perspektiv på samtidens heterogenitet”. Ingår i boken Historiens hemvist. 3, Minne, medier och materialitet. Makadam förlag. 2016.

Olivier, Laurent: The Dark Abyss of Time: Archaeology and Memory. Altamira Press. 2011.

Magnus O. Ljunge är fil.dr. i arkeologi och arbetar som forskare på Stockholms universitet. Han är även verksam som antikvarie vid Dalarnas museum.