Kanske världen utan människan är den bästa dikten?

IKAROS 4|22 ARTIKEL

Om orden har fört oss bort från verkligheten, om vår konstruerade språkvärld ligger som ett filter mellan oss själva och det vi varseblir, vad kan poesi göra åt saken, den består ju själv av ord? Anna Möller-Sibelius skriver om hur poeten Mary Oliver visar en väg ut ur motsättningen.

Kanske världen utan människan är den bästa dikten?

OM KONSTEN ATT ÅTERKNYTA TILL VERKLIGHETEN

”I do not live happily or comfortably | with the cleverness of our times.”

Den amerikanska poeten Mary Oliver (1935–2019) har varit mitt sällskap i sommar, just ett sådant som jag behövt. Hon vann Pulitzer-priset i poesi år 1984, men för mig är hon en ny bekantskap som jag lärt känna genom urvalssamlingen Devotions, som innehåller dikter från debuten 1963 till 2015. Mest skriver hon om sommaren och naturen, och hennes dikter är anmärkningsvärt ljusa och hoppfulla just i sin verklighetsförankring och realism. Att hennes utgångspunkt ändå är djupt civilisationskritisk går det inte att ta miste på.

Ord utan mening, mening utan ord

Jag tänker att den obekvämhet med sin samtid som hon ger uttryck för är densamma som den kvinnliga huvudpersonen plågas av redan i D. H. Lawrence mest kända roman Lady Chatterley’s Lover (1928). Connie eller lady Chatterley säger nämligen att alla stora ord såsom kärlek, glädje, lycka, hem, mor, far, make är halvdöda och dör alltmer för varje dag. Det sista stora ordet, sex, är det inte bättre ställt med, det är bara ”a cocktail term” för en tillfällig upphetsning som lämnar en än mer sliten efteråt: ”Frayed! It was as if the very material you were made of was cheap stuff, and was fraying out to nothing.” Med sin roman försökte väl Lawrence göra sitt för att rädda detta ”sista stora ord” från modernitetens allmänna meningsupplösning och återföra det till kroppen och naturen – han har ju gått till litteraturhistorien som en företrädare för en primitivistisk filosofi och kritiker av västerländsk kultur. Han menade att sexualiteten, om den förstås på rätt sätt, sammanbinder människan med det naturliga liv som växter och djur lever och som hon själv fjärmats från genom sin intellektualistiska och mekanistiska verklighetssyn.

Andra författare har också försökt motverka språklig förflackning eller förfalskning; kanske alla seriösa författare i grund och botten försöker göra just det. Claes Andersson menade att diktens uppgift är att fungera som språklig grundforskning och avslöja maktmissbruk och på det sättet återerövra ordens grundbetydelser så att ord som ”kärlek” och ”sorg” kan betyda något igen. Varken Lawrence eller Andersson verkade tvivla på själva fenomenen, till exempel på kärleken eller sexualiteten i sig, utan riktade sin kritik mot vad språket gör med dem. Alltså mot vad språket gör med själva verkligheten, hur det representerar världen. I en dikt av Mary Oliver vill jaget inte leda ”children out of the fields into the text / of civility to teach them that they are (they are not) better / than the grass.” Hon antyder med andra ord att skolgång, kunskapsförmedling och bildning sker på ett sådant vis att dualism och hierarkier mellan växter och människor, natur och kultur uppstår och upprätthålls. Och att detta är lögn.

Bland de stora ord som Connie tänker på i Lawrence roman finns inte ”Gud” med, inte ens med liten bokstav. Det visar förstås hur långt sekulariseringen hade hunnit redan då – ord för det gudomliga var inte bara helt döda för hans romankaraktär utan också bortglömda och därför omöjliga att sörja eller sakna. Men moderniseringsprocessen är inte enkelspårig och lineär utan full av motsättningar och spänningar och därför fortsätter ”Gud” att dyka upp i språket och litteraturen. Också hos Oliver, som skriver fram det gudomliga som en okänd men väsentlig del av verkligheten och språket, ”I don’t know what God is.” Ovissheten handlar hos henne om en varsamhet med ord, om en respektfullhet mot detta som egentligen inte kan representeras, om att undvika språkliga annekteringar av en verklighet som är större än människans medvetande.

Gud är ju bara allting

I övrigt är Oliver ytterst handfast och exakt och alldeles obenägen att ta till översinnliga bilder och transcendenta idéer. Hon skriver om gud (med liten bokstav) som smutsens gud vars röst diktjaget kan höra i hundens, kråkans och grodans röst. Det som de alla säger är nu , nu men om evigheten talar de aldrig – för att parafrasera en av hennes dikter. Gud finns i det konkreta och faktiska som kan varseblivas i nuet, inte någonstans bortom, och det kristna hoppet om evigt liv för individen har ingen plats i hennes poesi. Döden är slutet för individen men livet fortsätter som materia i nya former. Det som Oliver återkommer till om och om igen är vikten av att vara uppmärksam och närvarande den korta stund man lever på jorden. Och där har naturen mycket att lära människan, varje insekt tycks ju kunna det bättre. Den inledande dikten i Devotions (som är strukturerad i en omvänd kronologi och börjar med de senaste verken) pekar på människans problem och visar också på lösningen:

”Why do people keep asking to see | God’s identity papers | when the darkness opening into morning | is more than enough? | Certainly any god might turn away in disgust. | Think of Sheba approaching | the kingdom of Solomon. | Do you think she had to ask, | “Is this the place?”

Det finns kanske en viss likhet mellan Olivers gudsuppfattning och den tysk-amerikanska teologen samt existentialistiska och kristna filosofen Paul Tillichs (1886–1965). Påverkad av sin mörka samtid, traumatiserad av två världskrig, ser Tillich ingen annan möjlighet än att både konsten och teologin måste bejaka den dödlighet, ångest och förtvivlan som existensen innebär för människan. Den modernistiska och existentialistiska konsten vågar enligt honom vara sann och uttrycker vad den måste: ångesten inför en hotande meningslöshet. Han betraktar inte det här som ett propagerande för tvivel och meningslöshet utan som ett avslöjande av den existentiella situation som (den moderna) människan oundvikligen lever i. På samma sätt måste teologin lämna sin teism, det vill säga föreställningen om en personifierad gud som står avskild från sin egen skapelse, allsmäktig och ovanför den, som ett subjekt i förhållande till ett objekt. Teismen behöver ersättas av det som Tillich kallar absolut tro Det betyder att ”acceptera att man accepteras utan att det finns något eller någon som accepterar. Det är makten hos varat i och för sig som accepterar och ger oss mod att vara till.” Gud är varandets grund och vi människor är en del av det varandet. Den absoluta tron säger ja till tillvaron sådan den är utan att göra Gud till en person eller bortse från döden som icke-varat. Den absoluta tron är inget särskilt andligt tillstånd som kan beskrivas för sig. I sin bok Modet att vara till formulerar Tillich det så här: ”Det är inte en plats där man kan slå sig till ro, det saknar den trygghet som bor i ord och begrepp, det saknar namn, kyrka, kult eller teologi. Men det rör sig på djupet i dem alla. Det är den makt att vara till av vilken de är delaktiga och för vilken de är fragmentariska uttryck.”

Men hur betraktar man något utan att i det betraktade lägga in något av sig själv, utan att tolka det, filtrera det via sin subjektivitet? Går det att läsa en text sådan den är? Går det att uppfatta verkligheten sådan den är?

Gösta Ågren , som hörde till en senare generation än Tillich men som upplevde efterkrigstidens ångest mycket starkt och skrev sina dikter i samma kulturella sfär, funderade också på begreppet Gud. ”Om Gud existerar, så är han ju bara allting”, konstaterar han i en dikt och utsaga som verkar ligga nära det som Tillich och Oliver säger. Om Gud är allting, så är han också människan. Alldeles följdriktigt skriver Ågren att människan inte är ”en tjänare inför det heliga: hon är dess ansikte.” Subjekt-objekt-relationen är upplöst och ansvaret förskjuts från traditionens omnipotenta gudsgestalt till människan själv. Men där Ågren och Tillich försöker integrera modernitetens ångest i sin konst eller vetenskap avvisar Oliver civilisationens verklighetsuppfattning och ideal, ”the cleverness of our times” – och föreställningen att människan skulle vara dömd till ångestfull frihet verkar hon inte ge mycket för. Mer intresserad är hon av den lycka och glädje som naturen är full av och den kärlek som existensen egentligen handlar om: ”Love yourself. Then forget it. Then, love the world.” Hennes avståndstagande från ett västerländskt mekanistiskt, rationalistiskt tänkande och allt som följer av det är klart och tydligt, där finns inget att missförstå. Men det väcker ändå frågor om hur en människa som vill bejaka sin plats i varandets helhet ska förhålla sig till en kultur som separerat människan från naturen, och som framhärdar i sin exploaterande och instrumentella relation till den. Hur går det ihop? Hur älskar man världen när den är sådan?

Världen sådan den är, utan mig

Den indiska filosofen Jiddu Krishnamurti (1895–1986) fick ofta svara på frågor som hade att göra med relationen mellan individen och världen. Han använder begrepp som order och disorder för att beteckna ett harmoniskt och helt tillstånd respektive ett splittrat och kaotiskt. Han menade att motsättningen fanns inom människan själv, inte ute i världen – annat än som en följd av människans egen splittring – och att oordningen upphör när individen observerar den och blir medveten (aware ) om den. I sina offentliga tal glider han ofta över från ordet order till virtue (de tycks närmast fungera som synonymer) och han betonar denna ordnings dynamiska karaktär. Det handlar inte om ett mönster eller någonting mätbart utan om ett levande skeende, föränderligt och rörligt, som vattnet i en flod. Men frågan som han ställer är om ett medvetande som i sig självt är kaotiskt och motsägelsefullt kan åstadkomma ordning? Och svarar nej, det går inte. Det som därför behövs är en ny faktor: ”And the new factor is to observe, to perceive, to see without the perceiver.” Så snart betraktaren själv kommer in i det som betraktas uppstår en uppdelning, och att leva i en sådan kluvenhet mellan sig själv och det varseblivna är destruktivt, det ger upphov till oordning. Det gäller alltså att upplösa den dualismen.

Men hur betraktar man något utan att i det betraktade lägga in något av sig själv, utan att tolka det, filtrera det via sin subjektivitet? Går det att läsa en text sådan den är? Går det att uppfatta verkligheten sådan den är? Eller har vi alltid ett perspektiv, en position, en identitet, en ideologi, någon typ av glasögon som vi sätter på oss? Litteraturvetaren Toril Moi har i alla fall betonat hur viktig uppmärksamheten är i läsandet och att litteraturstuderande inte borde undervisas i att använda olika teorier (feministiska, postkolonialistiska, ekokritiska och så vidare) som metoder och tillämpningar på texter. Teorier kan vara viktiga att känna till som en del av det idémässiga sammanhang som en text ingår i eller som en del av det resonemang som läsaren vill föra, men de är inga metoder för texttolkning. Hon menar att den enda metoden är att läsa så uppmärksamt som möjligt och observera det som faktiskt står skrivet på boksidan och utgående från de iakttagelserna ställa frågor om varför det ena eller andra finns där på det sätt det gör. Hur man som läsare sedan besvarar frågorna beror på vad man vill veta, men ansvaret för vad man kommer fram till ligger på en själv.

Där Immanuel Kant menade att skönheten förutsatte ett upplevande subjekt, tänker Oliver att skönheten finns oavsett betraktaren

Vad Moi säger är kanske inte precis att betrakta utan betraktaren, men det är ändå ett steg i den riktningen. Oliver går ännu längre: ”And I’m thinking: maybe just looking and listening / is the real work. // Maybe the world, without us, / is the real poem.” Genom att säga så befriar hon sig – oss – från ytterligare en kulturell barlast, nämligen föreställningen om konsten som något upphöjt och förmer än den natur eller verklighet som den vill representera eller avlägsna sig från. Det innebär inte att poesin skulle vara futil eller onödig, utan bara att dess plats och funktion behöver omprövas så att helheten blir mer rätt. Dikten är inte världen, skriver hon, inte ens dess första sida: ”But the poem wants to flower, like a flower / It knows that much. // It wants to open itself, / like the door of a little temple, / so that you might step inside and be cooled and refreshed, / and less yourself than part of everything.” Att dikten inte utgör världen betyder att konsten som språklig företeelse inte kan utgöra en värld för sig, självtillräcklig och intressant som sådan. Dikten är intressant genom att den refererar till verkligheten på det sätt den förmår och framför allt genom sin öppenhet; inbjudande till delaktighet. Där Immanuel Kant menade att skönheten förutsatte ett upplevande subjekt, tänker Oliver att skönheten finns oavsett betraktaren:

”Sometimes in late summer I won’t touch anything, not | the flowers, not the blackberries | brimming in the thickets; I won’t drink | from the pond; I won’t name the birds or the trees; | I won’t whisper my own name.

One morning | the fox came down the hill, glittering and confident, | and didn’t see me – and I thought: /

so this is the world. | I’m not in it. | It is beautiful.”

Olivers dikt ger också perspektiv på den undergång som i vår tid med dess klimatförändringar och förluster av biologisk mångfald allt oftare upplevs som ett reellt hot. Men föreställningen om världens undergång hör också till människans hybris, för visst kan vi förgöra oss själva och innan dess många andra arter på jorden, men varat rår vi inte på, det förblir och fortsätter med eller utan oss. Jag tänker ändå att människan har möjlighet att ingå i den värld som inte behöver någon betraktare eller språklig representation, varken för sin existens eller för sin skönhets skull. Och att vi kan bidra till helheten med vårt mänskliga väsen, bland annat genom att skriva dikt, kommunicera med ord, söka kunskap och använda vår tankeförmåga. Det finns ingen motsättning i det, det handlar bara om att se sin plats och verksamhet i ett större ekologiskt sammanhang.

Anna Möller-Sibelius är forskare, kritiker och docent i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi. Hon har skrivit böcker om finlandssvensk poesi och om frågor kring modernitet och ideologi.