ikaros 2022 nr 3 – tidskrift om människan och vetenskapen

3 | 2022 HAV

ÖSTERSJÖNS UTMANINGAR

HANDEL I BANDAHAVET

MEDELHAVETS HISTORIA

HAVETS MYTOLOGI

Om Ikaros

Ikaros är en politiskt oberoende tidskrift om människan och vetenskapen. Ikaros ger utrymme för en öppen diskussion om vetenskapens roll i samhället.

Tipsa dina vetgiriga vänner om Ikaros. Du stöder oss bäst genom om den teoretiska beskrivningens funktion i naturvetenskapen att prenumerera – tack! Tidskriften utkommer med fyra nummer per år. Dessa och många andra artiklar kan också läsas på Ikaros hemsida www.tidskriftenikaros.fi

Respektive skribent ansvarar själv för artiklar publicerade i Ikaros. Åsikter framförda i signerade artiklar eller i intervjuer delas inte nödvändigtvis av redak tionen. Vi förbehåller oss rätten att redigera texter. Skribenten anses medge publicering såväl i tryck som digitalt.

UTGIVARE: Folkets Bildningsförbund (FBF)

CHEFREDAKTÖR OCH ANSVARIG UTGIVARE: Christoffer Steffansson

REDAKTIONEN: Salla Aldrin Salskov, Johan Ehrstedt, Natan Elgabsi, Ylva Gustafsson, Eva Hertzberg, Lars Hertzberg, Marika Kivinen, Marianne Robertsson, Hugo Strandberg, Emma Strömberg

EPOST: ikarostidskrift@outlook.com

LAYOUT: annaway.fi COVER: iStock TRYCK: Helsinki Bofori

ANNONSPRISER:

ISSN 1796­1998

Det underliga havet

I ett par dikter av Edith Södergran utgör havet huvudmotivet:

Det underliga havet

Sällsamma fiskar glida i djupen, okända blommor lysa på stranden; jag har sett rött och gult och alla andra färger,men det granna, granna havet är farligast att se, det gör en törstig och vaken för väntande äventyr: vad som har hänt i sagan, skall hända även mig!

En strimma hav

Det är en strimma hav, som glimmar grå vid himlens rand, den har en mörkblå vägg, som liknar land, det är där min längtan vilar innan den flyger hem.

Vad som tydligt framgår av dessa dikter är havets löfte om något ogripbart, havet blir en katalysator för drömmar och fantasier. Varför får havet just denna kvalitet? Man kan borra djupare i den frågan genom filosofen Gaston Bachelard , som skrivit en hel del om förhållandet mellan materia och fantasi.

Genom historien har många filosofer tänkt sig att det finns en skarp gräns mellan människan och naturen, eller mellan subjektet och objektet, och att detta helt enkelt hör till att vara människa. För Bachelard innebär människoblivandet tvärtom att man växer in i världen och dess materia på ett fundamentalt plan – kort sagt att vi är materiella varelser. Han är fascinerad av de fyra grundelementen – eld, vind, jord och vatten – och hur de på olika sätt gestaltar och hänger ihop med vårt inre liv och dess skiftningar. Materian har på olika sätt format våra sätt att förhålla oss till vårt inre liv, och man kan genom att undersöka den närma sig nya aspekter av själslivet. Att materian är förknippad med vårt inre visar sig varje gång vi dagdrömmer eller fantiserar: materialiteten är inget vi kan rycka loss från bilderna vi då genomlever, det materiella är oupp ­

lösligt från fantiserandet, det är genom de materiella kvaliteterna som bilderna får sin tyngd och betydelse. Och vad är poesin eller en väl vald metafor om inte, i alla fall delvis, ett undersökande av de kvaliteter som döljer sig bakom olika typer av föremål och materia?

Vad är det då som är så speciellt med vatten, eller mer specifikt havet, och som gör att inte bara Södergran utan också många av skribenterna i detta nummer av Ikaros tycks känna en speciell dragning till havet? Vad är det som gör att havet tycks bli extra mottagligt för längtan och drömmar? Antagligen har det till stor del att göra med vattnet som element. Vatten har i sig en ogripbar form, men det har även en naturlig tendens att spegla sin omgivning, att öppna upp sig mot en större rymd. Och när det samlas till hav kan det sträcka sig över horisonter på ett sätt som ger en föraning om oändlighet, samtidigt som det med sina outgrundliga djup lockar oss och eggar vår fantasi.

Texterna i detta nummer av Ikaros för oss en bit ner i detta djup. Kerstin Johannesson skriver om hur klimatförändringarna möblerar om bland Östersjöns ekosystem och gör det svårare att uppnå ett hav i balans. Även Tiina Salo skriver om Östersjöns miljöproblem, men också om hur forskningen kan bidra till ett bättre naturskydd. Henrik Ringbom i sin tur redogör för komplexiteten som omgärdar lagstiftningen kring Östersjön, de fallgropar som finns och hur man mer effektivt kunde reglera den. Fredrik Nilsson och Johan A. Lundin skildrar spritsmugglarnas metoder att undgå myndigheterna under 1920­ och 30­talen i både Sverige och Finland. Simon Ekström beskriver i sin tur hur man genom historien på olika sätt bärgat kanoner från sjunkna skepp. Karin Dirke skriver om Rachel Carsons trilogi om havets inre värld medan Klas-Göran Karlsson reflekterar kring Fernand Braudels materialistiska historieskrivning om Medelhavet. Slutligen redogör Hans Hägerdal för hur handeln genom historien har förändrats i Bandahavet, till stor del på grund av den koloniala expansionen, medan Tomas Nilson skriver om hur arbetet till havs beskrivits i arbetarlitteratur från 1920­ och 30­talen.

Christoffer Steffansson är chefredaktör för Ikaros.

HAV | SJÖ | INSJÖ

SVENSKA AKADEMINS ORDBOK (saob.se)

HAV

1 benämning på den sammanhängande vattenmassa som täcker stora delar av jordklotet o. omgiver jordens kontinenter, motsatt: fastland; ofta om viss avgränsad (i [synnerhet] större) del av denna vattenyta; äv. allmännare, om vidsträckt, oöverskådlig vattenyta; jfr OCEAN.

2 insjö; numera bl[and annat] i vissa gamla namn… Döda havet. Kaspiska havet. [Ytterligare två betydelser anges.]

SJÖ:

1 om insjö; äv. om avgränsad del av större insjö…

2 om hav.

a) i benämningar på vissa avgränsade delar av världshavet.

3 i sg [singularis], om insjöar o. hav ss. [såsom] motsats till land … l. om större vatten utan särskild tanke på om detta utgöres av insjö l. hav; äv. om öppen (o. för fartygs manövrerande tillräcklig) vattenyta på insjö l. hav. [Ytterligare fyra betydelser anges.]

WIKIPEDIA

HAV är det sammanhängande vattenområde som avskiljer jordens kontinenter, eller någon del av detta område…

Ofta talar man om de större haven som världshav eller oceaner. Dessa oceaner uppdelas dock ofta i mindre bihav, som kan indelas i medelhav och randhav. Två exempel på bihav är Östersjön, som är ett medelhav, och Arabiska havet, som är ett randhav.

En INSJÖ eller bara sjö … är en vattensamling som inte är en del av havet och inte heller ett vattendrag. Någon allmänt accepterad undre gräns för en sjös storlek finns inte; i Sverige räknas vattensamlingar med en yta på minst en hektar (10 000 kvadratmeter), antalet sjöar blir på så sätt nära 96 000… Finland, som kallas “de tusen sjöarnas land” har 56 000 sjöar större än en hektar (0,01 kvadratkilometer)

AKADEMINS

Klimatförändringar möblerar om bland arterna i havens ekosystem

Ett hav i balans – det svenska miljömålet för Östersjöns och Västerhavets

marina

miljö – blir allt svårare att uppnå, som en följd av de pågående

klimatförändringarna. Kerstin Johannesson skriver om utmaningarna

som den lokala floran och faunan står inför.

Ett ekosystem byggs upp av arter som på olika sätt är anpassade till varandra och till sin miljö. Denna anpassning är en ständigt närvarande process som, om inget ändras, resulterar i något som liknar ett “balanserat” system. Starkt förenklat kan man beskriva kedjor av energi och näring som knyter samman komponenterna i ett ekosystem. Till exempel leder närsalter och ljus till produktion av växtplankton. Denna produktion utnyttjas till att föda djurplankton, som i sin tur äts av sill, som äts av stor torsk och av sälar. Sälarna, torsken, sillen och djurplanktonen för tillbaka närsalter i systemet. I systemet finns återkopplingar som skapar ett slags “dynamisk balans”. Med god tillgång på växtplankton ökar mängden djurplankton snabbt, vilket i sin tur leder till att växtplanktonen äts upp och minskar. Blir det många sälar ökar trycket på sill och torsk, och sälbeståndet minskar igen då bytena blir färre.

Men denna dynamiska balans kan rubbas rejält om förutsättningarna för ekosystemet förändras i grunden. Detta har skett i många kustnära hav där storskaligt fiske och jakt kommit att bli den starkast reglerande faktor som bestämmer mängden fisk och antalet

marina däggdjur som överlever per år – en så kallad top­down påverkan av systemet. Ett klassiskt exempel kommer från Stilla havet: den hårda jakten på havsuttrar ledde till att antalet sjöborrar ökade dramatiskt eftersom sjöborrarna är uttrarnas huvudföda. Detta ledde i sin tur till att sjöborrarna betade ner de stora kelpskogarna som var viktiga uppväxtmiljöer för fisk. På detta vis fick utterjakten kaskadeffekter genom hela ekosystemet. Utsläpp av närsalter från markanvändning och avlopp påverkar istället havens ekosystem “bottom­up” och förändrar förutsättningarna för produktion av växtplankton. Större utsläpp än vad den naturliga dynamiska balansen klarar av att hantera leder till att vi får algblomningar.

Både fiske och övergödning ger trots allt lokala effekter som kan åtgärdas genom att man minskar påverkan. I svenska vatten finns områden (Öresund är ett) med mindre intensivt fiske, fiskbestånden har följaktligen inte utarmats som i de flesta andra områden. Utsläpp av näringsämnen har också minskat till haven. Både lokalt och regionalt blir vattnet klarare och förutsättningarna för tångskogar blir bättre. Men det finns en

förändring som inte går att bromsa lokalt och som påverkar och kommer att påverka alla jordens ekosystem under minst ett par århundraden (troligtvis mycket längre), och det är den ökande koldioxidhalten i atmosfären. Det handlar om en ökning som redan sker, och som fortsätter ske, och vars effekter vi nu kan observera.

Svenska kusten har ett unikt läge med stora utmaningar

För de marina ekosystemen runt Sveriges kuster är påfrestningarna som nu kommer stora och faktiskt ganska unika jämfört med många andra marina områden. Anledningen till detta är Sveriges speciella läge utefter en salthaltsgradient. Från Haparanda till Strömstad ökar salthalten från bara ett par promille i norr till 25–30 promille längst i väster. Denna successiva förändring i salthalt påverkar i väldigt hög utsträckning våra marina ekosystem och det mest uppenbara är att antalet marina arter minskar när salthalten minskar. Från Bohuslän, in genom Öresund och vidare norrut i Östersjön minskar antalet arter från drygt 6000 kända

flercelliga marina djur, alger och växter, till cirka 600 i höjd med Stockholm och omkring 60 i Bottenviken (fast här tillkommer sötvattenarter). Minskningen är främst en följd av sjunkande salthalt. Men förändringar utefter salthaltsgradienten omfattar också genetiska förändringar inom arter. Som en följd av den successivt minskande salthalten finns inom de allra flesta av våra marina arter lokala bestånd med genetiska anpassningar till sina lokala miljöförhållanden – salthalt, temperatur i området, men också påverkan från andra organismer (konkurrens, betningstryck). Det har visat sig att blåstång i norra Bottenhavet växer snabbare i väldigt låg salthalt än i rent havsvatten, medan blåstången som lever på västkusten som förväntat växer mycket bättre i hög salthalt. Torsken som leker öster om Bornholm har ägg som flyter bättre i låg salthalt och hemoglobin som fungerar effektivare i relativt kallt vatten (de djupare delarna av Östersjön är förhållandevis kalla), jämfört med torsk som lever endast 200 km därifrån i Öresund. Sillen i Östersjön har anpassat sig till det bräckta vattnet och den har till följd av anpassning blivit så olik sillen i västerhavet att den fått ett eget tilltalsnamn – strömming.

Under de cirka 8000–10000 år som gått sedan Östersjön och Västerhavet bildades efter istiden har ekosystemens arter genom naturlig selektion format komplexa relationer till varandra och anpassats till sina lokala omvärldsfaktorer. Vad händer nu när förhållandena ändras? Och hur ska de lokalt anpassade bestånden kunna hantera temperaturer och salthalter de inte är anpassade till?

Bland de snabbast ökande havstemperaturerna i världen

Framförallt tre faktorer kommer styra Östersjöns och Nordsjöns framtida miljöer. Främst handlar det om temperaturen som ökar flera gånger snabbare i dessa innanhav än i de stora oceanerna. Redan idag har medeltemperaturen i våra kusthav stigit med drygt en grad. En annan viktig faktor är ökningen av luftens koldioxidhalt som ändrar vattnets pH, från att under tusentals år varit väldigt stabilt, speciellt ute i de stora oceanerna. En tredje faktor som tillkommer runt våra kuster är troligen en minskning av salthalten på grund av ökade nederbördsmängder på vinterhalvåret. Dessa förändringar kommer att påverka utbredningen av arter. Inte minst lokalt anpassade bestånd av arter kommer befinna sig i en miljö de inte är anpassade till. Här väntar på samma gång flera olika typer av utmaningar.

Arter som tidigare inte klarade våra kalla vintrar har redan börjat dyka upp i den marina faunan och floran. Stilla havsostronet är ett exempel på en art som både märks, tar plats och delvis skapar nya förutsättningar för andra arter. En liten snäcka med ursprung i Medelhavet har genomgått en dramatisk ökning från enstaka observationer utefter hela västkusten till hundratals exemplar per kvadratmeter på vågspolade klipphällar. Den vackra men bekymmersamma amerikanska kammaneten är en annan helt ny art i vår marina fauna. Den uppträder numera i mycket stora antal under sommarmånaderna och orsakar dramatiska minskningar av antalet djurplankton, och härmed minskar förstås också möjligheterna för fiskyngel att skaffa mat. I Östersjön (men också till viss del på Västkusten) har den svartmunnade smörbulten blivit ekosystemets nya herre på täppan. Dessa är bara ett litet antal av de “nya” arter i våra marina ekosystem som rubbar tidigare etablerade relationer mellan arter, ibland med positiva effekter (några blir bra mat för fiskar och fåglar) men ofta med negativa konsekvenser för de inhemska arterna. En förklaring till en del av problemen är att nya

För de svenska marina arter som lyckats axla utmaningen att under 8000 år anpassa sig till ett liv i Östersjöns bräckta vatten väntar nu nästa utmaning då Östersjön blir

både varmare, får något lägre pH och förmodligen en lägre salthalt.

arter kan sakna naturliga fiender som reglerar deras utbredning och antal, och de kan därför initialt bli väldigt dominerande.

Migration, anpassning eller utslagning?

Men vad händer då med våra inhemska arter och lokalt anpassade bestånd av dessa arter? Vandrar de alla norrut för att följa med sina ursprungliga temperaturintervaller, eller vart tar de vägen? Det finns exempel på arter och lokala bestånd som expanderar norrut när deras sydligare utbredningsgränser förskjuts norrut. På detta sätt finns det arter som kan komma att helt lämna svenska kuster och hav. Ett marint exempel är strandväxten ostronört, en nordlig art med sin sydliga utbredningsgräns i Bohuslän. Numera är den försvunnen på många platser där den funnits tidigare. Men en vandring norrut är inte en lösning i alla lägen. Återigen är stora delar av de svenska kusthaven speciella. I Östersjön får marina arter som vandrar norrut istället problem med allt lägre salthalter. För att få högre salthalter borde de istället vandra söderut mot högre salthalter i Östersjöns mynning. I denna rävsax återstår bara ett alternativ.

I teorin kan ett lokalt bestånd av en art stanna kvar i sitt lokala ekosystem om individerna klarar till exempel ökande temperaturer och utmaningar i form av invandrande arter. För detta kan det krävas en flexibilitet som ändrar organismernas egenskaper så att de klarar de nya påfrestningarna. Vi blir ju bättre på att springa långa sträckor om vi löptränar och starkare om vi styrketränar. Men många egenskaper är inte plastiska utan bestäms av våra arvsanlag. Förändringar i dessa egenskaper kan bara ske genom att de individer som

har suboptimala egenskaper selekteras bort. Över ett antal generationer kan nya egenskaper då komma att dominera i beståndet – alltså en evolutionär förändring genom naturlig selektion.

Tidigare trodde forskarna att naturlig selektion var en förhållandevis långsam process, men nya studier visar att ett bestånds egenskaper kan ändras över loppet av några tiotal generationer även i naturen. Förutsättningarna för detta är att beståndet är stort och att det finns individer som bär på de komponenter som behövs, alltså att man kan plocka ihop den kombination av genvarianter som behövs för att en viss egenskap ska uppträda. Men om någon viktig variant av en gen saknas behöver evolutionen “vänta in” en ny mutation. Eftersom mutationerna dimper ned slumpmässigt på olika ställen och i de allra flesta fall inte ger positiva utan negativa (eller inga) effekter på egenskaperna, kan en sån väntan bli mycket lång – då talar vi istället om hundratusentals generationer.

För de bestånd eller arter som varken klarar att flytta sig och hitta lämpliga miljöförhållanden eller att anpassa sig med hjälp av den genetiska variation de redan har, väntar bara utrotning. Det finns idag inga beräkningar på hur stor andel av alla arter som kommer att försvinna helt på grund av klimatförhållanden. Men tvivelsutan kommer lokala bestånd att försvinna – inte minst i Östersjön.

Vad krävs för en anpassning?

Leif Andersson och hans forskargrupp i Uppsala har med omfattande genetiska analyser visat att det finns ett stort antal lokalt anpassade bestånd av sill runt våra kuster. Dessa bestånd har olika genvarianter som reglerar tålighet för salthalt, tidpunkt för lek (vår eller höst) och hur synen är anpassad till vattnets grumlighet, och mycket annat. Hos en art med många lokalt anpassade bestånd och väldigt många individer finns goda chanser att en anpassning till nya levnadsvillkor kan plockas ihop av det genetiska material som arten som helhet besitter. Inte minst om de olika bestånden har ett visst utbyte av individer som ”transporterar” de olika anlagen. Att sillen är en av de få marina arter som lyckats anpassa sig till hela den svenska salthaltsgradienten och nästan klarar rent sötvatten gör den till en av de marina fiskarter vi kan hoppas klarar den framtida Östersjön. Även torsken har många lokala bestånd, dock inte så stora bestånd som sillen. Men

chansen att den kan överleva beror även på hur det (troligen) sista Östersjöbeståndet som leker öster om Bornholm hanteras.

Klimatförändringarna som nu pågår i havet, liksom på land, får stora eller mycket stora konsekvenser för ekosystemen. En ommöblering av arter har redan påbörjats, men samtidigt pågår storskaliga processer i form av naturlig selektion – om man nu kan kalla det ”naturligt” då orsaken i detta fall i högsta grad är antropogen. För de svenska marina arter som lyckats axla utmaningen att under 8000 år anpassa sig till ett liv i Östersjöns bräckta vatten väntar nu nästa utmaning då Östersjön blir både varmare, får något lägre pH och förmodligen en lägre salthalt. De arter som idag innehåller många olika genetiska varianter – som har stora bestånd och olika lokalt anpassade bestånd –kommer att klara detta bättre än arter med få och små bestånd. Vi ser vinnare och förlorare bland de marina arterna och den biologiska mångfaldens sammansättning kommer att förändras. Men eftersom det kommer flera nya arter in i ekosystemen är det inte självklart att antalet arter minskar. Tvivelsutan kommer förstås de gamla ”balanserna” för alltid att vara rubbade. Till sist kommer dock de nya arterna att hitta nya relationer, vilket leder till att en ny dynamisk balans etableras, men den kommer vara ganska olik den som rådde då de svenska miljömålen klubbades igenom i riksdagen 1999.

Kerstin Johannesson är professor i marin ekologi vid Göteborgs universitet och föreståndare vid Tjärnö marina laboratorium utanför Strömstad. Hennes forskning handlar om hur arter förändras genetiskt och om hur nya arter uppstår genom att bestånd av en art anpassar sig till olika livsmiljöer och till slut blir helt reproduktivt isolerade.

Litteratur

Johannesson K och Liljenström S. 2021. ”Östersjön – vårt svenska Galapagos”. Havsutsikt Nr 1. https://www.havet.nu/tema/klimat

Reusch TBH, Dierking J, Andersson HC, Bonsdorff E, Carstensen J, Casini M, Czajkowski M, Hasler B, Hinsby K, Hyytiäinen K, Johannesson K, Jomaa S, Jormalainen V, Kuosa H, Kurland S, Laikre L, MacKenzie BR, Margonski P, Melzner F, Oesterwind D, Ojaveer H, Refsgaard JC, Sandström, Schwarz G, Tonderski K, Winder M och Zandersen M. 2018. ”The Baltic Sea as a time machine for the future coastal ocean”. Science Advances 4, eaar8195.

Östersjön en

pärla trots alla miljöproblem

Hur mår Östersjön och hur bidrar havsforskning till att förbättra havets

tillstånd? Tiina Salo skriver om naturens dynamiska balans och vad som kan göras för att skydda den.

Östersjön – ett värdefullt hav

Östersjön, vårt hemmahav, är ofta i rubrikerna på grund av olika miljöproblem. Vi får läsa om giftiga cyanobakterieblomningar som hindrar oss från att bada i havet, (mikro)plast, föroreningar, övergödningsproblem och så vidare. Sådana här nyheter och rubriker om den illamående Östersjön kan få oss att tro att alla ansträngningar varit förgäves, att det är för sent att göra något åt problemen och att havet inte har någonting bra kvar att erbjuda oss. Det går inte att förneka att allvarliga problem hotar och påverkar vårt hav, men trots allt är Östersjön fortfarande ett värdefullt hav. Det finns fortfarande viktiga arter och miljöer, vackra landskap och skatter både under och ovan ytan.

Långvarig uppföljning och naturskydd

Jag har svårt att komma på någonting lika avslappnande som kluckande vågor, eller känslan när man sänker sig under ytan, antingen för att bada eller för att studera Östersjöns undervattensnatur. Vackra blåstångsruskor och sjögräsängar dansar i takt med vågorna samtidigt som de upprätthåller mångformiga djursamhällen. Fiskstim simmar omkring och sjöfåglar flyger eller simmar runt för att fånga fisk – eller kanske en läcker blåmussla. Vi har en fin och unik skärgård där alla har möjlighet att åka båt, paddla och beundra fågellivet. Utöver upplevelser ger havet oss även mycket annat: vi fångar och odlar fisk för mat, en allt större mängd av vår energi produceras i vindkraftsverk i Östersjön

och, kanske viktigast av allt, mikro­organismer i havet står för hälften av det syre vi andas.

Det finns mycket vi kan göra för att få Östersjön (och samtidigt oss själva) att må bättre. Tack vare forskning och långa tidsserier om Östersjön känner vi till Östersjön bättre än många andra hav i världen. Kunskapen som samlats under alla år hjälper oss att utreda vad som krävs för att minska vår negativa inverkan på vårt hav.

Havsforskningen i Östersjön har en lång tradition. Data på temperaturer sträcker sig till början av 1900­talet,

mängden näringsämnen har mätts sedan 1900 och siktdjupet som beskriver hur djupt ljuset tränger ner i vattnet (ett mått på övergödning) har mätts sedan 1903. Även informationen om hur många individer det finns av vissa djurarter omfattar redan över 50 år. Havsforskningen är tyvärr inte heller immun mot krig och därför finns det några luckor i tidsserierna: en del av mätningarna avbröts tillfälligt under båda världskrigen.

Tack vare den långvariga forskningen vet vi hur vår kära Östersjö har förändrats. Vi vet bland annat att Östersjön har blivit varmare under de senaste decennierna och att övergödningen började öka kraftigt under

1950­talet. Vi vet även att torsken och strömmingen har minskat sedan 1980­talet samtidigt som vassbuken har ökat markant. Vi har även sett jakt och miljögifter leda till en kraftig minskning i sälpopulationer och havs örn, som båda blev utrotningshotade på 1980talet. Inte så positivt, men data behövs för att kunna göra något åt saker; utan långvarig forskning är det omöjligt att märka sådana här förändringar.

Data lägger även grunden för att vi ska kunna se förbättringar i miljöns tillstånd. Vi har lyckats minska halterna av många miljögifter, såsom DDT, säl­ och havsörnpopulationer har återhämtat sig på några decennier och mängden näringsämnen som rinner ut i havet har minskat i många havsområden, för att nämna några framgångar i naturskydd.

Aktuell havsforskning – Östersjön är komplex!

När man står på en strand känns många saker ofta enklare. Vid en stor enhetlig vattenyta känner många sig förankrade och lugna, även om det skulle vara en stormig dag med piskande vågor. Från ytan sett kan havet verka enformigt. Men när man försöker beskriva livet i havet kommer orden ”komplexitet” och ”mångfald” rätt ofta upp. Dessa är omständigheter vi havsforskare konstant märker i vårt arbete. Hundratals olika arter samexisterar och interagerar med varandra i havet –växter, alger, ryggradslösa djur, fiskar, fåglar, däggdjur, parasiter, bakterier och så vidare. Livet under ytan ser inte likadant ut i innerskärgården som ute på öppet hav, på en meters djup som på 10, 50 eller 150 meters djup, på sandbotten som på hårdbotten. Därtill pågår många processer som omfattar allt från vågenergi, som formar strandlinjen, till syreproduktion och cirkulation av olika näringsämnen. Helheten är så komplex att vi måste förenkla saker för att kunna studera och beskriva till exempel hur klimatförändringen eller övergödningen (eller båda tillsammans) påverkar havet.

Tack vare forskning och långa tidsserier om Östersjön känner vi till Östersjön bättre än många andra

hav i världen.

Havsforskningen har visat oss hur olika organismer i havet samverkar. Ur människans perspektiv är vissa arter viktigare än andra. Många är oroliga för blåstången, torsken eller havsörnen eftersom dessa är stora, vackra, läckra eller helt enkelt bekanta för oss. Nuförtiden vet vi att vissa arter, eller vissa egenskaper som arterna har, är speciellt viktiga för att upprätthålla en levande och

välmående Östersjö. På samma sätt som ett träd i en skog erbjuder skydd och mat åt fåglar och oändliga mängder insekter och smådjur, erbjuder blåstång och ålgräs skydd och mat åt många arter. Och på samma sätt som gammal skog är viktig för biologisk mångfald är välmående blåstångsrev eller ålgräsängar viktiga för mångfalden i havet.

När vi zoomar ut från enstaka arter märker vi att de tillsammans bildar komplexa nätverk med tio ­ eller hundratals interaktioner mellan olika arter. Blåstången kopplas inte bara till de djur som gömmer sig bland tångruskan och de trådalger som växer på tången, utan också till gråsälen och människan. Gråsälen äter abborre, abborren äter mindre abborrar och andra småfiskar, dessa äter ryggradslösa djur som lever bland blåstången, vilka äter snabbväxande trådalger och andra smådjur. Vi kan även börja från den andra änden och följa energiflödet steg för steg från alger till toppredatorer (rovdjur som äter andra rovdjur).

Det finns en dynamisk balans i naturen. Om man utnyttjar en art för mycket eller gödslar havet med stora mängder näringsämnen kan konsekvenserna vara omfattande och även påverka arter som man inte intuitivt kopplar dessa förändringar till. Gråsäl är inte den enda arten som äter abborre. Även människan, storskarven, gäddan och många andra arter fångar abborre för föda. Om en totalt större mängd abborre äts upp kan den naturliga dynamiken rubbas. Mängden småfisk ökar och äter mer smådjur, de resterande smådjuren betar inte trådalger lika effektivt längre, vilket kan leda till att trådalgerna kväver blåstången. Övergödningen skuffar nätverket ur balans från den andra änden. Näringsämnen gynnar snabbväxande trådalger, vilket leder till att blåstångsruskorna kvävs eftersom ryggradslösa djur inte hinner äta upp trådalgerna längre. Takten för dessa förändringar ökar markant om mängden rovfiskar samtidigt minskar. De kvarlevande tångruskorna klarar inte av att upprätthålla en lika hög mångfald som tidigare, vilket förvärrar problemen.

Hur kan forskningen bidra till naturskydd och förvaltning?

Tack vare forskningen får vi hela tiden mera information om hur människan påverkar naturen. Därmed har vi också mer information om hur vi kan minska människans ogynnsamma effekter på havsnaturen. En av de negativa effekterna av övergödningen i Östersjön är syrefria bottnar. Arealen för dessa döda bottnar har ökat markant under de senaste årtiondena. Samtidigt har lekområdet för bland annat torsk och flundra minskat kraftigt. Födovävarna, alltså nätverken av växelverkningar mellan olika arter, kan ofta länkas till torsk eller flundra, och eftersom vi nuförtiden känner

till hur födovävarna fungerar kan vi uppskatta hur syrefria bottnar i olika områden påverkar dem. Vi kan till exempel med hjälp av modellering beräkna hur vi ska bromsa eller hindra kraftiga förändringar i Östersjön med hjälp av mer hållbara kvoter för fiske. Vi kan även räkna ut hur mycket torsk som kommer att finnas kvar i havet om vi fortsätter att fiska som tidigare eller om klimatförändringen förorsakar ännu mer vidsträckta syrefria bottnar. Forskningen visar nämligen att klimatförändringen kommer att förstärka övergödningens negativa inverkan på Östersjön. Därför behöver vi större satsningar för att snabbt och effektivt minska mängden näringsämnen som hamnar i havet.

Om allt vore enkelt skulle vi genast fatta beslut för att minska utsläppen i Östersjön och ta till kraftiga åtgärder för att snabbt öka mängden rovfiskar. Men tyvärr är förvaltning inte så lätt. Många verksamheter äventyrar havsmiljön. Effektivt naturskydd borde därför innefatta jord­ och skogsbruk, fiske, fiskodling, transport, bygge och övrigt bruk av havet. Eftersom beslutsfattarna måste ta hänsyn till olika åsikter och behov blir naturskyddsåtgärder ofta otillräckliga för naturen. Att värdera människans ”rätt” till jordbruk eller att odla fisk lika högt som naturen och mångfalden leder alltid till att naturen får lida. Det är till exempel självklart att fiskodling (som orsakar övergödning och försämrar naturvärden) inte borde placeras bredvid eller inom ett område med betydande naturvärden som behöver bevaras. Trots det har sådana tillstånd beviljats till flera fiskodlingar i Skärgårdshavets områden med fin undervattensnatur under de senaste två åren.

Havet har alltid gett oss mycket – det finns ett skäl till varför människor genom tiderna har samlats vid vattendrag. Fisk, transport och industri är viktiga för samhället, och många motsätter sig de åtgärder dessa branscher skulle behöva vidta för att vi ska nå en effektiv nivå av naturskydd. Men även mångfald, levande havsnatur och vattenkvalitet som möjliggör bland annat rekreation och framtida fiskfångst är viktiga och behöver sina försvarare. Hur kan vi som förespråkar och lobbar för havsnaturen bli fler?

Vi människor är villiga att skydda det vi är bekanta med

Havet, och speciellt Östersjön, har gett mig otroligt mycket. Som barn har jag badat och fiskat, lärt mig att simma och ro i Östersjön. Jag har studerat olika sjöfåg ­

lar som simmat runt i havsvikar, jag har fångat smådjur och inspekterat deras beteende i ett tvättfat. Jag har även lärt mig att havet kan ge mig ro. Jag är inte ensam med mina upplevelser; många finländare, nordbor och européer delar likadana erfarenheter. Och jag, liksom många andra medborgare, vill bidra till en välmående Östersjö. Forskningen visar att vi är mera ivriga att skydda och åtgärda saker som är nära och kära för oss. Vi är beredda att betala mera för att skydda Östersjön och organismer som lever i havet om vi har en personlig koppling till dessa och om vi vet varför de är viktiga.

För att främja och fördjupa människors band till havet organiserade jag och mina kollegor Henna Rinne och Sonja Salovius-Laurén en medborgarforskningskampanj 2020–2021. Vem som helst fick delta och studera de djur som lever bland blåstången, den ikoniska arten i Östersjön. Vi bad deltagare att skaka en blåstångsruska ovanför ett tvättfat och studera vilka djur som trillade ner. Vi fick nästan 200 rapporter om hur många olika snäckor, blåmusslor, tånggråsuggor, märlor, slamkrabbor och andra smådjur deltagarna hittade i ruskorna. Vi vanliga forskare fick information om hur djursamhällena ser ut i olika havsområden vid olika tidpunkter, medan medborgarforskare (från barn till vuxna) fick tillbringa en kvart vid havet, lära sig något nytt och samtidigt förstärka sin koppling till havet. Vi hade otroligt många fina diskussioner med människor som berättade om sina erfarenheter om havet och blåstången, om hur de har sett tången försvinna under åren eller kanske återhämta sig på en bekant strand.

Detta projekt tog slut i fjol, men jag vill utmana alla att vara lika nyfikna som barn. Vada i havet under sommaren, kika under ytan och titta efter vilka djur som gömmer sig bland vegetationen eller vilka växter eller djur du kan upptäcka från stranden. Bekanta dig med Östersjön. Vi har mycket kvar att lära oss om havet!

Tiina Salo är marinbiolog och forskare vid Åbo Akademi. Hon har bott ett stenkast från Östersjön både i Finland, Sverige, Danmark och Tyskland och har alltid älskat att röra sig i och kring i havet.

Litteratur

Elmgren R., Blenckner T. och Andersson A. 2015. ”Baltic Sea management: Successes and failures”. AMBIO 44: 335­344.

HELCOM. 2021. Baltic Sea Action Plan – 2021 update.

Viitasalo M., Kostamo K., Hallanaro E ­ L., Viljanmaa W., Kiviluoto S., Salovius­Laurén S., Ekebom J. och Blankett P. 2021. Havets skattkammare – En upptäcktsresa i Finlands marina undervattensnatur. Gaudeamus.

Forskningen visar att vi är mera ivriga att skydda och åtgärda saker som är nära och kära för oss.

Östersjön

mest regler, minst skydd?

Henrik Ringbom skriver om regleringen av Östersjöns marina miljö. Varför har världens rikaste och mest miljömedvetna länder så svårt att åtgärda och

reglera världens mest förorenade hav? Vad borde man lagstifta om och hur?

Vem har helhetsansvaret? Hur har regleringen förändrats över tid?

Inledning

Östersjöns unika geografi och ekologi brukar ofta framhävas, med rätta. Världens näststörsta brackvattenhav (efter Svarta havet) är ett unikt ekosystem som står värd för en unik blandning av söt­ och saltvattensarter, vilket också gör havet extra känsligt för förändringar och därmed sårbart för människans påverkan.

Men också ur ett lagstiftningsperspektiv är Östersjön unik. Man har kallat det ”världens mest förvaltade hav”, inte minst på grund av den stora mängd organisationer som arbetar för Östersjön bästa och för samarbetet mellan kuststaterna. Miljöregleringen av Östersjön har också långa anor. Helsingforskonventionen, som fortfarande utgör stommen i regionens miljösamarbete, var den första regionala havsskyddskonventionen, som var helt banbrytande då den antogs år 1974.

Eutrofieringen, eller övergödningen, betraktas allmänt som det allvarligaste hotet mot Östersjöns miljö. Den beror på att ett överskott av växtnäringsämnena kväve och fosfor kommer ut i havet, med jordbruk, reningsverk, enskilda avlopp, trafik och industrier som de huvudsakliga källorna. Tack vare ett antal insatser på olika punktkällor, som avloppsvatten eller industrier, har utsläppen från land minskat och är nu nere på samma nivå som på 1950­talet. Trots det är utsläppen högre än vad Östersjön klarar av. Klimatförändringar förväntas förstärka behovet av skyddsåtgärder ytterligare.

I den här artikeln diskuteras några centrala juridiska faktorer som påverkar regleringen – och därmed skyddet – av Östersjön. Efter en kort presentation av Östersjöns juridiska karta diskuteras först vem som reglerar Östersjön och sedan hur det görs. Dessa frågor har genomgått en avsevärd utveckling under de senaste åren, och kommer därför att påverka lagstiftningsarbetet i framtiden.

Den juridiska östersjökartan

Den juridiska kartan över Östersjön är unik i och med att Östersjön är ett av få internationella hav vars gränsdragning i stort sett är avslutad och accepterad (sånär som på ett fåtal gränspunkter som ännu återstår att detaljplacera). I Östersjöns fall innebär det att fria havsområden inte längre existerar; havet är ”täckt” av kuststaternas havsområden och varje punkt på kartan tillhör således någon av kuststaternas miljöjurisdiktion. Det understryker i sin tur kuststaternas ansvar för skyddandet av havet och innebär bland annat att den gamla ursäkten om att vi inte har rätt att vidta

de åtgärder som krävs, på grund av havens frihet, inte längre har samma tyngd. Den havsrättsliga indelningen av haven i kustzoner innebär att kuststatens möjligheter till att anta och tillämpa havsrelaterad lagstiftning i stället beror på vilken kustzon det handlar om, samt vilken verksamhet det gäller (sjöfart, fiske, energi­ och mineralutvinning, kablar, havsforskning etcetera).

Vem reglerar Östersjön?

Ett annat karaktärsdrag som blir viktigt för Östersjön ur ett förvaltningsperspektiv är den stora mängd aktörer som existerar för att värna om havets väl och ve. Sammanlagt finns det närmare hundra organisationer som arbetar för ändamålet och alla är inte formellt organiserade. De flesta är i första hand samarbetsforum och ytterst få är rustade för att införa nya regler eller ens rekommendationer för att styra framtida aktiviteter.

Men även om man begränsar sig till organisationer och instanser med direkt lagstiftande behörighet så är mångfalden imponerande, särskilt gällande lagstftningsnivåerna (vertikalt). Åtminstone sex olika nivåer av Östersjölagstiftning ska tas i beaktande. För det första gäller globala konventioner om havsrätt och olika miljöfrågor (som till exempel biodiversitet eller klimatförändringar); för det andra finns regionala konventioner och organ (i synnerhet den tidigare nämnda Helsingforskonventionen, som administreras av Helcom); för det tredje omfattar EU ­ regelverket många aspekter av marint miljöskydd; den nationella lagstiftningen är självklart av avgörande betydelse; i många fall spelar också regler och beslutsfattande på regionnivå en betydande roll (till exempel på Åland landskapsnivå, eller de regionala närings­, trafik­ och miljöcentralerna); medan vissa vitala frågor (som till exempel avloppshantering) avgörs på kommunal nivå.

EU­regelverket är helt klart den nivån som expanderat mest under de senaste årtiondena. Betydelsen av EU­dimensionen har ökat i Östersjöregionen i och med att alla kuststater utom Ryssland numera är EU­medlemmar. Men också EU­lagstiftningen i sig har ändrats. Till skillnad från tidigare regler om specifika utsläpp från särskilda verksamheter (såsom storstäders avloppsvattenhantering eller processer för att minska på jordbrukets kväveutsläpp), har allt fler EU­regler som direkt fokuserar på marint miljöskydd antagits under 2000­talet. EU:s utökade roll har skett på bekostnad av både nationell och internationell reglering.

Att det finns flera olika nivåer av lagstiftning betyder ändå inte att lagstftningen för skyddet av Östersjön är välfungerande. Tvärtom riskerar flera nivåer av lagstiftning att skapa nya problem gällande ansvarsfördelning, överlappningar, kryphål och växelverkan mellan olika rättssystem.

Att det finns flera olika nivåer av lagstiftning betyder ändå inte att lagstftningen för skyddet av Östersjön är välfungerande. Tvärtom riskerar flera nivåer av lagstiftning att skapa nya problem gällande ansvarsfördelning, överlappningar, kryphål och växelverkan mellan olika rättssystem. Mer avgörande är därför frågan om hur regleringen av Östersjön har sett ut. Också på denna punkt är Östersjöns reglering unik med sin mångfald.

Hur regleras Östersjön?

Utöver den ”vertikala” mångfalden av lagstiftning, har regleringen av haven traditionellt också karaktäriserats av en påfallande ”horisontell” sektorindelning av olika aktiviteter. Det följer av det globala rättsliga systemet att regleringen av fiske, sjöfart, energi, havsforskning etcetera har varit föremål för helt åtskilda regelverk och institutioner. Denna sektorindelning har förts vidare till regional nivå med resultatet att det ofta funnits väldigt lite samverkan mellan de olika verksamheterna som påverkar den marina miljön. Att få till ett förbud som gäller till exempel fiskeri i ett visst område har således nästan inget gemensamt med regelverket kring eller proceduren att förbjuda kommersiell sjöfart eller havsforskning på samma område. Den ovan beskrivna geografiska, vertikala och horisontella indelningen av reglerna har lett till ett regelverk som är komplext och svårt att både överblicka och använda, och som i första hand inte är utarbetat med skyddet för den marina miljön för ögonen.

Sedan millennieskiftet har en mindre revolution ägt rum vad gäller havsmiljöreglernas utformning. Grunden för det nya angreppssättet, som uttryckligen utgår från ekosystemens behov, lades på internationell nivå, men det är i synnerhet EU­lagstiftningen som i dess fotspår har haft betydelse för Östersjön.

Den traditionella ”gammaldags” regleringen inriktar sig typiskt på ett problem i taget, en utsläppskälla eller en aktivitet, som sedan regleras med stor precision, men

som inte är särskilt flexibelt, till exempel med hjälp av en maximigräns för en särskild form av utsläpp. Den här typens regler betraktades i början av 2000­talet allmänt som omoderna och ineffektiva.

Den nya formen av reglering, ekosystemansatsen, utgår i stället från det ekologiska helhetsperspektivet. Stickord i det nya angreppssättet är adaptivitet (i förhållande till nya förutsättningar eller ny kunskap), vetenskapsbaserad förvaltning, en inkluderande konsultationsprocess (där flera olika intressegrupper deltar och hörs) och en kontinuerlig övervaknings­ och förvaltningsprocess.

I Östersjösammanhang tar den här nya regleringsansatsen sig i synnerhet uttryck i två olika EU ­ direktiv som antagits för vatten ­ och havsskydd: det så kallade vattenramdirektivet från år 2000 och det marina strategidirektivet från 2009. Vattenramdirektivet, som är betydligt mer detaljerat, omfattar sötvatten och kustnära havsområden, medan strategidirektivet omfattar alla kusthavszoner och därmed täcker hela Östersjön, bortsett från de ryska havsområdena. Båda instrumenten fastställer en övergripande ekologisk målsättning, att den marina miljön skall vara ”god” vid ett visst datum (som redan utsatts några gånger), och förutsätter att medlemsstaterna verkställer löpande procedurer för att övervaka, utvärdera och föreslå förbättringsåtgärder. Utöver det är direktiven mycket fåordiga om vad som egentligen ska göras för att uppnå målen och vem som ansvarar för dessa. Efter en längre startsträcka med att få procedurerna, definitionerna och terminologin på plats är nu processerna igång och har i Finland koordinerats i en gemensam förvaltningsprocess som nu är inne på sitt andra varv.

Även om en lösning kan framstå som förnuftig i ett givet geografiskt perspektiv (till exempel lokalt inom en kommun) är det möjligt att samma lösning ter sig helt annorlunda i en annan rumslig skala.

Ekosystemansatsen har otvivelaktigt viktiga fördelar. Flexibiliteten gör att EU­havens olika förutsättningar och problem kan beaktas. För Östersjöstaterna är det till exempel viktigt att kunna satsa sina åtgärder på att bekämpa eutrofieringen, medan just det problemet knappt existerar i övriga europeiska havsområden. Regional tillnärmning uppmuntras, och Helcoms hand

lingsprogram för Östersjön (Baltic Sea Action Plan) har kommit att betraktas som Östersjöns gemensamma bidrag till implementeringen av strategidirektivet. För EU:s del möjliggör de flexibla reglerna att EU­regelver­

ket styr, och därmed ger EU kontroll utan att behöva befatta sig med (eller reglera) miljöproblemen i de olika regionala havsområdena på detaljnivå. Ett brett deltagande i beslutsfattandeprocessen är önskvärt liksom en beslutsprocess som vilar på vetenskapliga fakta, men som är adaptiv nog att ändra inriktning vid behov, till exempel som en konsekvens av nya forskningsrön.

Men det ekosystembaserade angreppssättet, i den form i vilken det utarbetats i EU­rätten, har också nackdelar. Regelverket förblir oklart gällande vad exakt som ska göras för att uppnå en god status i den marina miljön, och vem som skall göra vad. De målsättningar och åtgärder som man kommit överens om är dessutom av oklar juridisk status, det vill säga, de är i regel inte bindande till sin form. En sådan osäkerhet innebär också att den juridiska ”verktygslåda” som vanligen finns för att säkerställa att regler efterlevs (med hjälp av administrativa villkor och krav samt straff­ eller ansvarsregler) inte är tillgänglig. På EU­nivå innebär det också att reglerna och rättspraxis blir olika i länder med samma regelverk, vilket bland annat märks gällande senare tids praxis kring fiskodlingstillstånd i Finland och Sverige.

Östersjöns totala belastning. Vilken geografisk eller tidsmässig skala som gäller som juridisk referens är inte alltid klart. Detta skapar också osäkerhet kring huruvida så kallade ”kompensationsåtgärder” (lokalt eller på annan plats) kan rättfärdiga utökade lokala utsläpp.

Otydlighet kring de juridiska ramarna leder också till problem för myndigheterna, som dagligen tvingas besluta om en särskild verksamhet ska tillåtas eller inte, utan att lagstiftningen ger tydlig vägledning om hur gränsdragningarna bör göras. Detta resulterar i sin tur lätt i att myndighetsbesluten blir oförutsägbara och beroende av tillfälliga faktorer. Eftersom juridiken ogillar tomrum är en annan konsekvens att oklarheter i lagstiftningen täpps till av domstolar, vilket också kan bidra till osäkerhet kring vad som gäller. Ett särskilt viktigt exempel är det så kallade Weser ­ målet från 2015, där EU ­ domstolen intog en mycket strikt hållning till vattenramdirektivet, och i praktiken förbjöd tillståndsgivare att ge tillstånd för aktiviteter som försämrar vattenkvaliteten, ens tillfälligt, i fråga om en enda kvalitetsfaktor. En sådan strikt tillämpning var knappast den ursprungliga avsikten med direktivet, men oklara regelverk innebär alltid ett ökat spelrum för domstolar att fastställa betydelsen i efterhand. Skarpt skiftande tolkningar av regelverkets innehåll innebär också osäkerhet för aktörer på området som i sin tur kan inverka negativt på olika former av privata och offentliga investeringar.

Hur ska vi göra i framtiden?

Ekosystemansatsen väcker också mer fundamentala problem, såsom att den vetenskapliga informationen om hur en viss verksamhet påverkar miljön kanske inte alltid existerar. Till och med gällande välutforskade processer, såsom kvävets kretslopp i havet, finns det element av vetenskaplig osäkerhet. En sådan osäkerhet förstärks naturligtvis då vi blickar in i framtiden där också klimatförändringen och till exempel det framtida fiskbeståndet ska tas med i beräkningarna. Miljörättsliga principer, såsom försiktighetsprincipen, har visat sig vara ganska trubbiga verktyg för att fylla detta tomrum och också de innefattar ett stort tolkningsutrymme.

”Vetenskapsbaserat beslutsfattande” väcker också frågan om vilken vetenskap som ska ha företräde. Medan biologer kan komma till ett svar, har kanske fysiker ett annat, ekonomer ett tredje och så vidare, och det finns få vetenskapliga metoder för att avgöra hur man ska prioritera mellan olika perspektiv och discipliner. Och till detta kommer frågan om vilken dimension eller ”skala” som ska läggas till grund. Även om en lösning kan framstå som förnuftig i ett givet geografiskt perspektiv (till exempel lokalt inom en kommun) är det möjligt att samma lösning ter sig helt annorlunda i en annan rumslig skala. Där näringsutsläpp från fartygsavfall eller fiskodlingar kan bli betydande, rentav förödande, på lokal nivå, är den sammanlagda mängden utsläpp från sådana källor inte särskilt omfattande i ljuset av

Sammanfattningsvis kan man konstatera att skyddet av Östersjön antagligen behöver flera olika typer av regler för att uppnå sitt syfte. Att helt bortse från den traditionella specifika regleringen, som verkar vara en reell risk på EU­nivå, verkar inte vara rätt väg att gå i ljuset av alla osäkerhetsmoment som finns i det nya regelverket. Olika sorters regler behövs, både processorienterade flexibla regler med ett helhetsperspektiv och specifika, klara och implementerbara regler där sådana ger effekt. EU:s engagemang i havsmiljöfrågor skall inte heller få betyda att man helt slutar anta nya bestämmelser nationellt eller inom ramen för Helcom­samarbetet.

Dessutom finns det en hel mängd av potentiellt väldigt effektiva lagstiftningsformer som inte hittills har tagits i bruk i skyddet av Östersjön. Ganska lite uppmärksamhet har till exempel ägnats åt regler som sätter ett pris på utsläpp av näringsämnen i havet, genom beskattningsregler, sanktioner eller till och med genom ett utsläppshandelssystem för ändamålet. Den typen av regler erbjuder mycket flexibilitet utan att för den skull vara osäker till sin juridiska status. Regler måste inte vara antingen flexibla eller bindande, de kan gott vara både och. Kopplingen mellan jordbrukspolitiken och specifika miljökrav är inte heller särskilt utvecklad i EU­rätten och är ett annat område som kunde förbättras.

Regler måste inte vara antingen flexibla eller bindande, de kan gott vara både och.

Situationen är med andra ord inte den att juridiken har nått vägs ände vad gäller skyddet av Östersjön, och att andra styrinstrument ska ta över förvaltningen. Däremot har det funnits en uppenbar brist på kreativitet vad gäller Östersjöländernas beredskap att använda ett brett spektrum av regler för att nå målet, oavsett lagstiftningsnivå. Det finns mycket kvar att göra för att minska på särskilt de diffusa utsläppen i Östersjön, men vi har sett att långsiktiga åtgärder för att minska på utsläppen ger resultat. De diffusa källorna, särskilt jordbruket, är mer utmanande att rå på och kräver mer innovativa regler och övervakningssystem. Men det är välinvesterade resurser om resultatet är att vi kan uppnå den goda ekologiska status i Östersjön som direktiven förutsätter och som vi alla drömmer om.

Henrik Ringbom är professor i havsjuridik vid Åbo Akademi och deltidsprofessor vid Nordiska Sjörättsinstitutet vid Universitetet i Oslo. Tidigare har han jobbat som EU-tjänsteman vid EU-kommissionen i Bryssel och som enhetschef vid Europeiska sjösäkerhetsbyrån i Lissabon. Han har också varit ordförande för Finlands sjörättsförening.

Litteratur:

E. Franckx. 2018.”Gaps in Baltic Sea Maritime Boundaries”. I H. Ringbom (red.). Regulatory Gaps in Baltic Sea Governance –Selected Issues. MARE Publication Series 18, Springer Verlag.

H. Ringbom och M. Joas. 2018. ”Concluding article: The changing regulatory landscape of the Baltic Sea – An analysis”. Marine Policy 98.

B. Bohman och D. Langlet. 2015. ”Float or Sinker for Europe’s Seas?: The Role of Law in Marine Governance”. I M. Gilek och K. Kern (red.). Governing Europe’s Marine Environment: Europeanization of Regional Seas or Regionalization of EU Policies? Ashgate.

N. Soininen och F. Platjouw. 2018. ”Resilience and Adaptive Capacity of Aquatic Environmental Law in the EU: An evaluation and comparison of the WFD, MSFD, and MSPD”. I D. Langlet och R. Rayfuse (red.). Ecosystem Approach in Ocean Governance and Planning. Brill.

S. Jetoo och N. Tynkkynen. 2021. ”Institutional change and the implementation of the ecosystem approach: A Case Study of HELCOM and the Baltic Sea Action Plan (BSAP)”. Environments 8.

Spritsmugglingens (sub)marina landskap

Fredrik Nilsson och Johan A. Lundin skriver om spritsmugglingen under 1920och 30­talet och hur myndigheter försökte kontrollera inte enbart havets yta, utan även dess djup.

Spritsmugglingen under 1920­ och 1930­talen omges av ett romantiskt skimmer. Den äventyrliga smugglarens förmåga att röra sig i Östersjöns mångsidiga marina landskap tycks vida överlägsen plikttrogna men långsamma tullare. Denna romantiska bild av spritsmugglaren fick tidigt fäste. I den samtida pressen beskrevs smugglaren inte sällan som en slags folklig hjälte, och spritsmugglarna själva bidrog till denna mytbildning genom tidigt publicerade biografier. I Finland utgör Algoth Niska ett sådant exempel och i Sverige kan Ernst Bremer nämnas. Bakom mytbildningen finns förstås en komplex verklighet färgad av tragedier, missbruk och ond bråd död. I boken Spritsmuggling på Östersjön, en omfattande studie av spritsmugglingens transnationella kriminella nätverk, har vi närmat oss spritsmugglarnas vardag och därigenom också belyst hur tullare, spritpoliser och gränsbevakning försökte hindra denna illegala verksamhet. Som ett led i detta undersökte vi även på vilka sätt marina landskap användes av smugglarna och hur myndigheterna närmade sig samma landskap.

Smugglarbutiker på internationellt vatten

Under 1920 ­ talet tilltog den illegala sprithanteringen successivt tills den försiggick i industriell skala vid 1930­talets början. Anledningen var bland annat att en längre period av frihandel avbröts av första världskriget och att nationsgränserna därefter skärptes. Samtidigt utvecklades alkoholpolitiken i olika riktning i staterna runt Östersjön. I Finland och Norge infördes totalförbud medan skötsamma medborgare i Sverige kunde erhålla tillstånd att köpa en liten mängd sprit per månad. I Baltikum och Tyskland var alkoholpolitiken betydligt mer liberal, vilket innebar att spritsmuggling framstod som en lukrativ verksamhet i Östersjöområdet.

Så kallade depåfartyg, ibland lastade med hundratusentals liter sprit, avgick från bland annat Danzig, Kiel och Stralsund till grunda platser på internationellt vatten. Här lastades spriten över till mindre båtar som i skydd av mörkret eller i mycket hög hastighet förde lasten till kusten. Kriegers flak i södra Östersjön var en sådan plats, Herthas flak i Kattegatt en annan. Trafiken dit var periodvis tät och Stockholms Dagblad meddelade i februari 1928 att ”smugglarbutiken vid Herthas Flak” försåg hela Skåne med sprit. Året därpå konstaterade en journalist i Dagens Nyheter fascinerat att: ”De mörka höstnätterna närma sig och smugglarnas säsong närma sig. Spritgrossörerna i Holland och Tyskland och Danmark ha länge förberett sig och äro som bäst i farten med att lägga upp depåer på de vanliga affärscentra i Nordens hav”. Regelrätta flytande marknader växte fram i det marina landskapet.

Myndigheter hade inte juridisk rätt att ingripa mot handeln på internationellt vatten och därmed utgjorde flaken en frizon för smugglarna. Staterna runt Östersjön försökte förstås förändra situationen. Under ett möte i Helsingfors år 1924 fattades ett beslut om kontroll av mängden vin respektive sprit som fördes ut från bland annat Tyskland. Dessutom skulle myndigheter ha viss rätt att ingripa mot smuggelfartyg på internationellt vatten. Inledningsvis godkändes den så kallade Helsingforskonventionen enbart av Finland, Norge och Sverige. Enligt konventionen skulle varje nation – om det förelåg misstankar om smuggling –ha rätt att beslagta fartyg som befann sig inom ett avstånd av tolv sjömil från kusten. Konventionen gav också staterna rätt att förfölja fartyg utanför territorialgränsen om jakten påbörjats innanför den.

Genom konventionen försökte makthavarna etablera kontroll över det marina landskapet, men eftersom smugglarna inte enbart rörde sig på havets yta dröjde sig en känsla av osäkerhet kvar.

Under ytan

Sådant som finns under ytan syresätter fantasier. Möjligtvis kan detta förklara den omfattande ryktesflora som omgav smugglarnas undervattensverksamhet. Det cirkulerade rykten om spritfyllda torpeder som avfyrades mot den svenska kusten. Den tyska tidningen Kieler Nachrichten berättade att smugglarna använde ”sprittorpeder, vilka vid hög sjö avskjutas i riktning mot kusten, för att bringa spriten i land”. Kanske förekom sådana torpeder, men vanligtvis användes de på andra sätt.

När fartyget Tabor 1928 lämnade Kiel var det, enligt danska myndigheter, försett med ”Torpedoinretning til nedsænkning af Sprit”. Vid samma tid strömmade meddelanden in från det svenska vicegeneralkonsulatet i Stralsund. Det förekom bland annat information om att spritdunkar målades gröna för att undgå upptäckt när de sänkts på grunda vatten. Huruvida tysken Jürgen Hansen , som spelade en huvudroll i smugglingen på Östersjön, använde denna färg när han sänkte spritdunkar är oklart, men han misstänktes ha etablerat en särskild undervattensdepå på internationellt vatten. Sådana undervattensdepåer fanns inte enbart utanför territorialgränsen. I Pär Ehneboms biografi över den svenske storsmugglaren Ernst Bremer, publicerad redan 1929, nämns att sänkbara torpeder användes i skärgården på den svenska västkusten: ”Då de kommit till sydsidan av en stor holme, lät Bremer draggen gå, så körde man fram och tillbaka några gånger, och plötsligt tog draggen fast. [...] Bremer och Edvin halade in dragglinan allt vad de orkade, och snart kom en

3,5 meter lång järnbeslagen tingest upp till ytan. Den bestod av 17 kannor sprit, som stodo tätt sammanpackade mellan fyra vinkeljärn, vilka löpte utefter dess kanter. I vinkeljärnens ändar gingo långa bultar i kryss, vilka kunde skruvas till och från med muttrar. Kannorna sutto alltså fast i en slags ram. Detta var en så kallad torped”. Liknande torpeder förekom i finska skärgårdar.

Smugglarnas kreativa bruk av det (sub)marina landskapet kan betraktas som en taktisk förmåga. För att skapa ordning tog myndigheterna därför till ytterligare åtgärder.

Flygspaning och ”ljusbombning”

Samtidigt som Helsingforskonventionen skrevs under moderniserades den svenska tull ­ och kustbevakningen. Man fick tillgång till snabbare båtar som i en del fall utrustades med radioteknologi. Idealt sett skulle detta skapa ett kontrollerbart marint landskap. Även flygspaning var en ny betydelsefull metod. Flygplanens strategiska potential hade uppmärksammats under första världskriget. När rörelser på marken omöjliggjordes av skyttegravar och taggtråd erbjöd flygplanet helt nya förutsättningar att överblicka ett territorium. Det ska därför inte förvåna att myndigheterna försökte förstå på vilka sätt moderna flygplan kunde användas i kampen mot smugglingen.

I augusti 1924 avslutades en svensk utredning om huruvida ”flygbåtar” kunde användas i kampen mot smugglingen. Om endast fartyg användes, påpekade utredningen, var det omöjligt att etablera en ”ogenomtränglig bevakningskedja”. Nationsgränsen var allt för utsträckt och dessutom var fartygen i sig ett problem i skärgårdsmiljöer. Deras storlek och djup innebar att de inte kunde ”gå in i alla kryphål eller till alla gömställen”. Flygplan, däremot, erbjöd möjligheter att ”överskåda” även svår och vidsträckt terräng. Men det fanns utmaningar. Mörker och dimma försvårade exempelvis spaning från luften, särskilt som ”smugglarna framgå med släckta lanternor, ligga stilla begagnande sig av skuggor från klippor och skär”. Fördelarna var dock så pass stora att utredningen förordade flygplan. Den höga hastigheten innebar att vidsträckta havsområden kunde ”avpatrulleras på relativt kort tid”. Inte ens undervattensdepåer skulle undgå upptäckt: ”Dessutom torde man under synnerligen gynnsamma väderleks­, sikt­ och belysningsförhållanden eventuellt kunna räkna med att upptäcka i vattnet nedsänkta spritpartier”.

I samband med att utredningen överlämnades till den svenska Generaltullstyrelsen delade även österrikaren Edmund Sparrman med sig av sina synpunkter och er­

farenheter. Sparrman var en internationellt respekterad flygare och flygplanskonstruktör som bland annat varit verksam vid Thulinverken i Landskrona (som var av betydelse för utvecklingen av den svenska flygindustrin). I likhet med utredarna menade han att det marina landskapets yta och djup kunde kontrolleras genom flygspaning. Inte ens mörkret skulle nödvändigtvis utgöra ett problem: ”Dels kunde flygbåten utrustas med strålkastare, dels användas så kallade ’Ljusbomber’.

Sådant som finns under ytan

syresätter fantasier. Möjligtvis kan detta förklara den omfattande

ryktesflora som omgav smugglarnas

undervattensverksamhet.

Det äro utomordentligt starkt lysande och långbrinnande fyrverkeripjäser vilka äro fästade under en liten fallskärm, som samtidigt att den håller ljusbomben svävande [också fungerar] som reflektor i riktning nedåt. Sådana ’ljusbomber’ ha utexperimenterats och med stor framgång använts redan under kriget för spaningar och angrepp nattetid. Den belysa intensivt ett stort område och det är inte så lätt att slingra sig undan [...] Även möjligheten att gömma sig bakom skuggan av ett skär finnes inte, enär ljuset kommer uppifrån”. Ett överblickbart marint landskap skulle alltså förverkligas med ljuset som vapen. Sparrmans hänvisning till första världskriget äger sin rimlighet eftersom detta anses vara det första så kallade ljuskriget där starka strålkastare var viktiga vapen. Viljan att skingra mörkret kom även till andra uttryck.

Att skingra mörkret

Den socialdemokratiske riksdagsmannen Magnus Bengtsson var djupt involverad i diskussionerna om hur man skulle stoppa smugglingen. I debatten ställde han sig – precis som flera andra – kritisk till en övertro på snabba båtar. I Lanternan, svenska tullmannaförbundets officiella organ, uttryckte han sig 1921 på följande vis: ”En yrkessmugglare är inte så fullständigt blottad på all förslagenhet att han närmar sig svenska kusten under dagen eller vid klart väder. Han vet allt för väl, att det mest lämpliga tillfället för sådana tilltag är en mörk natt med passande vind. När han så närmar sig kusten släckes ljusen ombord, motorn frånkopplas, seglen hissas och han skall förföljas av en gemen otur, om han inte gladeligen drar tulljakterna vid näsan”. Mörkret har alltid skapat möjligheter att undkomma

överhetens granskande blickar och då smugglingen ökade verkade myndigheterna naturligtvis för att skingra detsamma.

I slutet av 1924 tog Generaltullstyrelsen emot en skrivelse från chefen för ett av landets kustbevakningsdistrikt. I skrivelsen fästes uppmärksamheten på behovet av att utrusta kustbevakningens fartyg med strålkastare till följd av att smugglarna arbetade i skydd av mörkret. Några veckor senare uppmanade han styrelsen att godkänna inköp av utrustningen: ”Meningen vore att kunna ’svepa över’ en bukt eller att hastigt och effektivt kunna belysa en farkost”. Skrivelsen fortsätter: ”Då jag anser, att strålkastare skulle vara ett synnerligen kraftigt vapen för kustbevakningen, får jag härmed hemställa att framställningen måtte tillstyrkas I likhet med den så kallade ljusbombningen från flygplanen gjordes alltså även här en koppling mellan ljus och vapen. Året därpå, 1925, svarade Generaltullstyrelsen att ett större inköp inte var aktuellt innan tekniken hade prövats. Osäkerheten inför strålkastaren ska inte överraska eftersom det handlade om ny teknik. De första strålkastarna hade förvisso utvecklats redan under rysk­japanska kriget 1904, men teknologin utvecklades ytterligare under första världskriget. Den moderna belysningstekniken utvecklades sålunda strax innan smugglingen tog fart, vilket kan förklara osäkerheten inför det nya ”vapnet”. I Mölle, på skånska västkusten, hade man 1926 stationerat en tulljakt. I ett brev till Generaltullstyrelsen begärde distriktschefen att tulljakten skulle utrustas med ”strålkastare för att vid behov kunna med belysning tillräckligt verksamt undersöka ifrågavarande terräng”. Generaltullstyrelsen biföll och uppmanade honom att återkomma med ett utlåtande när utrustningen hade testats. En tid därefter meddelade distriktschefen att strålkastaren hade fungerat tillfredsställande och att tulljaktens befälhavare ansåg sig ”haft god nytta av den särskilt vid utforskandet under mörker av Kullens klippstränder”. Men även om utrustningen

tycktes fungera bra menade han, efter överläggningar med befälhavarna på övriga jakter i distriktet, att strålkastare inte borde installeras på alla båtar.

I syfte att skapa ett upplyst, överblickbart och kontrollerbart marint landskap experimenterade man således med strålkastare, men under 1920­talet och det inledande 1930­talet tycks dessa försök inte ha resulterat i en satsning på ljusteknologier. Svenska myndigheter gav upp försöken att etablera ordning i det marina landskapet och istället riktades uppmärksamheten mot vad som pågick på terra firma där man successivt tog kontroll över situationen. De kriminella nätverken infiltrerades samtidigt som polisen fick tillgång till ny teknik och snabba bilar. Detta innebar att smugglarnas teknologiska försprång minskade och att fler greps. Straffen för illegal sprithantering hårdnade dessutom. Utöver detta så tecknades bilden av en kall, cynisk och våldsam smugglare i intensiva kampanjer som syftade till att få människor att ta avstånd från smugglarna. Sammantaget innebar detta att spritsmugglingen avtog och när sedan andra världskriget bröt ut skärptes gränserna. Därmed upphörde definitivt spritsmugglingen i industriell skala.

Fredrik Nilsson är professor i Nordisk etnologi vid Åbo Akademi.

Litteratur

Lundin, Johan A. och Nilsson, Fredrik. 2015. Spritsmuggling på Östersjön. En kulturhistorisk studie av nätverk i tillblivelse. Göteborg: Makadam Förlag.

Nilsson, Fredrik. 2018. ”Under ytan, bakom fasaden. En kulturanalys av smuggling, rumslig ordning och moraliska geografier”. Ingår i Under ytan. Kulturanalyser av det bortglömda, dolda och triviala, ett specialnummer av Budkavlen. Tidskrift för etnologi och folkloristik

Johan A. Lundin är professor i Historia vid Malmö universitet.

Upp ur djupet

Redan kring mitten av 1600­talet fanns det avancerad teknik för att bärga förlorade kanoner från avsevärda djup. Men orsakerna till att man velat

ta upp de sjunkna pjäserna har under åren varierat mellan allt från deras betydande metallvärden till deras attraktion som museiföremål. Simon

Ekström redogör för några av de historiska skeenden som förändrat synsätten

på vad som idag uppfattas som ett självklart kulturarv.

Alla som har gått in genom portarna till ett sjöhistoriskt museum vet att man kan räkna med att hitta några gamla kanoner. Eller kanske har man redan passerat en eller flera sådana på väg till entrén. Att kanoner och sjöhistoriska museer delar samma utrymmen faller sig naturligt, de hör så att säga ihop. Många av de ålderstigna pjäserna har också hämtats upp från havets botten, ibland efter en period på flera hundra år. Inramade av texter och berättelser blir de ofta spännande museiföremål. De bärgade kanonerna vittnar både om den historiska tid då de brukades som vapen ombord och om de namngivna fartyg och vrak som de hämtats upp från. Härigenom förknippas kanonerna med välkända örlogsskepp, dramatiska slag och omtalade förlisningar, men också med riskabla och tekniskt avancerade bärgningar (bild 1).

Kanoner är också objekt som bara mycket långsamt nöts av tidens tand. De har vad som kan beskrivas som en anmärkningsvärt lång ”livslängd”, varav bara en mindre tid handlar om deras nuvarande existens som museiföremål. Faktum är att det länge inte ens fanns

några publikt tillgängliga museer att placera dem på. Bristen på sådana inrättningar har dock inte hindrat kanonerna från att under flera hundra år ha befunnit sig i centrum för allehanda bärgningsprojekt.

I det följande ska jag peka på bakgrunden till att människor och myndigheter har velat ta upp sjunkna kanoner till ytan. Till min hjälp har jag ett antal omskrivna bärgningar som genomförts i svenska vatten. Det är alltså inga nya pusselbitar som nu ska komplettera en redan befintlig bild. Snarare ska jag använda mig av välkänd information för att med kanonerna som ingång tydliggöra en annan historia än den som brukar berättas om vrak, bärgningar, kanoner och museer. Delar av kanonernas långa historia sammanfaller nämligen med den idag självklara idén att vissa föremål kan förstås som ett gemensamt, nationellt kulturarv.

Riksäpplets kanoner

Det första av mina exempel är de kanoner som under årens lopp har hämtats från örlogsskeppet Riksäpplet

BILD 2. Vykort föreställande ”Lifdrabanter vid salutbatteriet”, Skansen. Fotograf: okänd

som efter att ha kommit på drift i hårt väder sjönk utanför Dalarö i Stockholms skärgård år 1676. Vid förlisningen var skeppet utrustat med ett 80­tal kanoner, de flesta av brons men även ett mindre antal av järn. Samtliga bronskanoner verkar ha bärgats med hjälp av en tidig form av dykarklocka redan en kort tid efter olyckan. Tekniken med en nedsänkt dykarklocka,

Omkring mitten av artonhundratalet hade den tekniska utvecklingen på dykerifronten lett fram till tungdykaren som kunde gå på botten och andas luft genom en pumpanordning som sköttes av en medhjälpare ovan vattnet.

som manövrerades från ytan och där en ensam person kunde stå upprätt och använda innesluten luft, finns belagd i Sverige alltsedan mitten av 1600­talet. Trots att det var ett tungt, kallt och hårt arbete, som dessutom ofta utfördes i nästan totalt mörker, visar de historiska källorna att det i flera fall var förvånansvärt framgångsrikt.

Omkring mitten av artonhundratalet hade den tekniska utvecklingen på dykerifronten lett fram till tungdykaren som kunde gå på botten och andas luft genom en pumpanordning som sköttes av en medhjälpare ovan vattnet. Med hjälp av den nya tekniken tog en privat dykerifirma två sekel efter olyckan, på 1860 ­ talet, upp tre järnkanoner från Riksäpplet . En fjärde järnkanon bärgades 1953, alltså nästan trehundra år efter de första insatserna på platsen, med hjälp av den svenska marinens dykfartyg Belos . Vad hände då med alla dessa bärgade kanoner?

De bronskanoner som togs upp åren efter förlisningen återgick antingen i tjänst som fungerande vapen, eller

BILD 1. Kanoner i utställningen ”Skepp i strid”, Vasamuseet. Fotograf: Anneli Karlsson

smältes ned till andra föremål (mer om detta senare). De tre järnkanoner som bärgades i slutet av 1860­talet hamnade hos Arthur Hazelius , grundaren av Skansen och Nordiska museet. Först placerades de i dennes publika samlingar på Drottninggatan i Stockholm (1870 ­ talet) och sedan på Skansen (1890 ­ talet). Här användes de länge flitigt som salutbatteri samt som rekvisita till iscensättningen av historiska tablåer som ”lifdrabanter” och ”Karolinernas läger” (bild 2). Järnkanonen som hittades 1953 fördes däremot omedelbart till Sjöhistoriska museet i Stockholm, som öppnat 1938, där den kom att ingå i den maritima föremålssamlingen.

Men historien kring de tre kanonerna från Skansen, Hazelius kanoner, har också en fortsättning. Det är oklart när de lämnar Skansen, men efter ett gästspel på Nordiska museet, som organisatoriskt satt ihop med Skansen, deponeras de någon gång efter 1938 på det då nybyggda Sjöhistoriska museet i Stockholm. År 2012 har dock intresset för kanonerna svalnat till den grad att Nordiska museet bestämmer sig för att sälja dem via ett auktionshus. Sjöhistoriska museet reser inga invändningar och försäljningen genomförs. Då har man dessutom lagt till en extra järnkanon, som också den ska ha inköpts av Hazelius 1893, från örlogsskeppet Morgonstjärnan som sjönk i ett sjöslag 1658.

Vasas kanoner

Mitt nästa exempel är Vasas kanoner. Som de flesta förmodligen känner till gick det nybyggda skeppet till botten i Stockholms hamninlopp under sin jungfrutur 1628. Precis som med Riksäpplet bärgades flertalet bronskanoner med hjälp av dykarklocka redan på

1660 ­ talet, vilket var ett av de allra första tillfällena då en sådan kom till användning i Sverige. Efter att ha varit mer eller mindre försvunnet i närmare trehundra år upptäcktes (eller kanske snarare återupptäcktes) skeppet 1956, när Anders Franzén fick napp i Strömmen med sitt berömda så kallade propplod. I samband med de utgrävningar som inleddes ett par år senare påträffades tre ytterligare bronskanoner. Så, vad hände sedan med de omhändertagna kanonerna?

Trots att de legat omkring trettio år under vattnet var de bronskanoner som togs upp på 1660 ­ talet fortfarande helt funktionsdugliga vapen. Förklaringen är att brons inte rostar. Till det som gjorde bärgningarna angelägna var också att det handlade om stora värden, väldigt stora värden.

Under 1600­talet var det inte ovanligt att det kostade lika mycket att bestycka (alltså utrusta med kanoner) ett stridskepp som att bygga och rigga själva fartyget. Troligen blev Vasas kanoner sålda utomlands, men än idag vet ingen riktigt vad som skedde med dem. De tre kanoner som under stor medial uppståndelse långt senare bärgades under utgrävningarna av Vasa hamnade dock, efter konservering, först på Wasavarvet (1962) och sedan på Vasamuseet (1990).

Kronans kanoner

Samma år som Riksäpplet försvann utanför Dalarö, 1676, gick även örlogsskeppet Kronan ner under ett stort sjöslag utanför Ölands södra udde. Kronan var vid tillfället utrustat med drygt hundra bronskanoner, varav fler än hälften (cirka 60 stycken) togs upp med

BILD 3. Trofésalen 1939, Sjöhistoriska museet.

Fotograf: Andreas Feininger

Lagda sida vid sida visar bärgningsarbetena på Riksäpplet, Vasa, Kronan och Riksnyckeln hur kanonerna hela tiden har värderats, och omvärderats, i enlighet med de behov som varit dominerande vid tiden för varje bärgningsoperation.

dykarklocka redan på 1680­talet. Efter att vraket lokaliserades 1980, återigen av bland annat Franzén, har ett fyrtiotal ytterligare bronskanoner tagits om hand.

De pjäser som bärgades på 1680­talet återfördes omgående till flottan. Men en del av dessa har förmodligen efter hand gjutits om till andra föremål. Vid den här tiden hade flottan nämligen påbörjat en successiv övergång till de lättare och billigare järnkanoner som nu kunde tillverkas i enlighet med amiralitetets krav på material och funktion. Det var emellertid en långsam utveckling och de äldre bronskanonerna betingade därför fortfarande betydande värden. Med tiden skulle dessa dock övergå från fungerande stridsmedel till att istället betraktas som ett attraktivt råmaterial för helt andra slags föremål, som kopparmynt eller kungastatyer. Ett känt exempel är den stora bronsstaty av Gustav Vasa som står utanför Riddarhuset i Stockholm. Den avtäcktes 1773 och materialet hämtades från Karl XII:s ryska trofékanoner, tagna i slaget vid Narva 1700.

De kanoner som bärgats från Kronan alltsedan lokaliseringen 1980 fram till idag återfinns numera på Kalmar läns museum, där flertalet av dem är utställda på entréplanet. Det är med andra ord inte längre tal om att smälta ned och återanvända några bärgade bronskanoner.

Riksnyckelns kanoner

Den fjärde och sista av mina kanonhistorier handlar om Riksnyckelns kanoner. Skeppet sjönk på relativt grunt vatten 1628 och bärgningarna påbörjades redan samma år för att avslutas året därefter. Vid dessa tillfällen lyckades man ta upp ett tiotal bronskanoner. Sedan inträder en lång period av stiltje på vrakplatsen. Men nästan trehundra år efter de första bärgningarna, sommaren 1920, hittar en dykare i ett helt annat ärende det sjunkna skeppet vid ön Viksten i Stockholms södra skärgård. Sju bronskanoner bärgas och efter ett par turer erhåller företaget som genomfört dykningarna 60 000 kronor i statlig bärgarlön (eller om det möjligen var 50 000 kronor, uppgifterna går något isär). Enligt tidningarna ska dessutom både en tysk och en polsk privatsamlare ha erbjudit mer än 100 000 kronor för pjäserna. Det utländska intresset förklaras troligen av att två av de upptagna kanonerna var trofékanoner med polskt ursprung.

Den rundliga bärgarlönen från 1920 kan jämföras med de 500 kronor som örlogsvarvet i Karlskrona ett par decennier tidigare, 1888, hade betalat ut till några fiskare för en annan bronskanon, som fastnat i näten året innan. Även det var en ansenlig summa, men ändå betydligt mindre. Det är ingen överdrift att säga att den frikostiga bärgarlön som erlades för kanonerna från Viksten ( Riksnyckelns kanoner) skapade en våldsam hausse efter bronskanoner bland tidens dykeribolag och bärgningsentreprenörer. Tråkigt nog för dem blev det inga mer pengar av den här storleken. Men det hindrade inte vare sig bolagen eller tidningarna från att under lång tid fortsätta att spekulera i de rikedomar som antogs kunna hämtas hem varje gång någon trodde sig ha siktat ett gammalt örlogsvrak.

Frågan var bara på vilket museum som Riksnyckelns vid det laget kulturarvsmärkta bronskanoner skulle hamna på. Inköpet blir föremål för en del tvistigheter mellan Artillerimuseet och de sjöhistoriska museisamlingar som då finns i Stockholm. Sjöhistoriska museet öppnar som redan påpekats inte förrän 1938. Avgörandet blir att kanonerna först ska placeras utanför Artillerimuseet, där det redan finns en betydande samling av uppställda eldrör, för att sedan föras till det marinmuseum som då är under planering i huvudstaden.

Därefter förvinner kanonerna återigen ur sikte för en tid. Men så dyker de upp igen. På en bild från 1939, alltså året efter invigningen av Sjöhistoriska museet, syns två av Riksnyckelns kanoner inne i museets allra mest prominenta utställningsdel, den så kallade Trofésalen, senare omdöpt till Minneshallen (bild 3).

Ett kulturarv etableras

Det finns dock skäl att återvända till både den ensamma bronskanonen från 1888 och de sju bronskanoner från Riksnyckeln som orsakade den höga bärgarlönen 1920. Mellan dessa två händelser gick bronskanonerna nämligen från att vara en intern angelägenhet för flottans egna samlingar, förlagda till varvet i Karlskrona, till att bli något som staten tyckte borde bevaras genom att placeras på ett publikt, och mer tillgängligt, museum. Till samma schema kan också läggas Arthur Hazelius inköp av järnkanonerna från Riksäpplet omkring 1870 och Morgonstjärnan 1893. Också i dessa fall var det fritt fram för privatpersonen Hazelius att förvärva föremål som en kort tid senare skulle komma att betraktas som tillhöriga nationens gemensamma förflutna. När dykfartyget Belos 1953 plockar upp ännu en järnkanon från Riksäpplet förs den som sagt omedelbart till Sjöhistoriska museet.

Faktum är att Sjöhistoriska museet längre fram skulle få ännu ett tillskott med kanoner också från Riksnyckeln . På 1970­talet hittas med hjälp av fridykning och metalldetektor ytterligare tre bronskanoner i vattnet utanför Viksten. Även dessa kanoner transporterades till Sjöhistoriska museet. I den tidsanda som då rådde var det helt självklart att en gammal kanon från havets botten skulle hamna på ett museum, och dessutom på ett sjöhistoriskt sådant.

Kanonernas långa efterliv

I den här artikeln har fyra välkända vrak fått utgöra historisk bakgrund till lika många kanonhistorier. Lagda sida vid sida visar bärgningsarbetena på Riksäpplet, Vasa, Kronan och Riksnyckeln hur kanonerna hela tiden har värderats, och omvärderats, i enlighet med de behov som varit dominerande vid tiden för varje bärgningsoperation. Många har velat få upp dem ur havet, men skälen har varierat.

När man på detta vis granskar kanonernas långa efterliv framträder en tydlig provkarta på de skilda drivkrafter som legat bakom de enskilda bärgningarna och som i förlängningen även styrt kanonernas framtida öden. Några tydliga hållpunkter är uppfattningen om de sjunkna pjäserna som: (1) fortfarande fungerande vapen och/eller symboliskt betydelsefulla troféer;

(2) föremål med betydande metallvärden, möjliga att smälta för att sedan realisera som antingen nya kanoner eller helt andra ting; (3) samlarföremål för kungen, flottan eller förmögna samlare (antikviteter);

(4) förhoppningen om en väl tilltagen bärgarlön; (5) ett attraktivt maritimt kulturarv, vilket lämpligen placeras på eller i närheten av ett sjöhistoriskt museum (eller framför en byggnad med anknytning till flottan).

Samtidigt kan tilläggas att kanonernas efterliv på inga sätt slutar bara för att de etablerats som museiföremål. Det händer som vi sett att museerna tröttnar på och helt sonika gör sig av med några av sina mindre spektakulära hyllvärmare. Placerade i utställningar och framför entréer kan de forna vapnen med tiden också börja skava mot rådande ideologier och förändrade museiambitioner. De två bronskanoner som en gång gavs en framskjuten placering i det nyöppnade Sjöhistoriska museets Trofésal har idag avlägsnats från platsen. Men det är en annan historia.

Simon Ekström är professor i etnologi verksam vid Stockholms universitet och Centrum för maritima studier (CEMAS). Han har nyligen publicerat Sjödränkt. Spektakulär materialitet från havet (Makadam, 2021).

Litteratur

Cederlund, Carl Olof & Fred Hocker. 2006. Vasa 1. The Archaeology of a Swedish Warship of 1628. Stockholm: Statens maritima museer.

Einarsson, Lars. 2016. Regalskeppet Kronan. Historia och arkeologi ur djupet. Lund: Historiska media.

Eriksson, Nicklas. 2017. Riksäpplet. Arkeologiska perspektiv på ett bortglömt regalskepp. Lund: Nordic Academic Press.

”Beginnings are apt to be shadowy, and so it is with the beginnings of that great mother of life, the sea.”

Den böljande, rytmiska oceanen

rachel carson och havet

Hur ska man förstå människans förhållande till havet? Karin Dirke skriver om Rachel Carsons trilogi om havets inre värld. Carson uttryckte havets föränderlighet och den skönhet som fanns under ytan. Hon förebådade såväl klimatets växlingar som ett holistiskt synsätt på människans plats i naturen.

”Beginnings are apt to be shadowy, and so it is with the beginnings of that great mother of life, the sea.”

De inledande orden i Rachel Carsons (1907­1964) bästsäljande bok om havet, The Sea Around Us (1951), sätter tonen för skildringen. Det är en mytisk historia om människans ursprung i havet och havet som den allomfattande modern. Boken var del av en trilogi som gav en ny bild av havet. Oceanen och dess utforskande hade varit föremål för intresse inte minst sedan norrmannen Thor Heyerdahls expeditioner på fyrtiotalet. Men med Carsons bok fördes perspektivet ner under ytan och gav en ny bild av en hemlighetsfull värld.

Marinbiologen Rachel Carson är mest känd för sin banbrytande miljöväckarklocka Silent spring (1962, Tyst vår på svenska). Silent spring gav upphov till en miljödebatt där det tidigare så självklara användandet av insekticider som exempelvis DDT ifrågasattes. Carsons bok, med sitt blomstrande språk, raka ton och sin ambition att delge en oinformerad allmänhet kunskap om insektsgifternas hälso­ och miljöskadliga effekter, väckte en högljudd diskussion. Kombinationen av hårda vetenskapliga fakta och en elegant prosa gjorde boken sällsynt slagkraftig och drabbande. Carson angreps följaktligen hätskt av en kemikalieindustri som spenderade stora summor på att misskreditera henne – hon framställdes som okunnig och naiv.

När Silent spring kom var Carson emellertid redan en etablerad författare. Hon hade gjort sig känd med sin omåttligt omtyckta populärvetenskapliga trilogi om havet: Under the Sea Wind (1941), The Sea Around Us (1951) och The Edge of the Sea (1955). Även om den första boken Under the Sea Wind fick utmärkta recensioner var det The Sea Around Us som utgjorde Carsons

publika genombrott som författare. Boken blev en bestseller och gav Carson en stadig och välbehövlig inkomst. Rachel Carson föddes 1907 i Pittsburgh i Pennsylvania, USA. Hon blev tidigt introducerad i naturstudiets lockelser via sin mor som var collegeutbildad och intresserad av biologi. Carson läste sig till en magisterexamen i zoologi vid John Hopkins­universitetet och hade ambitionen att gå vidare med en forskarkarriär. Hon forskade vid den välrenommerade oceanografiska forskningsstationen i Woods Hole, Massachusetts, men till följd av världsliga omständigheter, sjukdom i släkten och hennes mors svårigheter att försörja sig som änka, kom Carson istället att arbeta med att redigera vetenskapliga fältrapporter och att publicera populärvetenskap. Det var i synnerhet undervattensvärlden som fascinerade henne och så småningom även hennes läsare.

Människan som en del av naturen

Mänsklig fantasi har, långt innan Rachel Carson var verksam, flödat ur havet. Ur havet stiger antika myter och epos som Homeros berättelser om Odysseus och hans resor över oceaner liksom Platons legend om det sjunkna Atlantis. Skapelseberättelser från olika delar av världen tar sin utgångspunkt i havet: förutom Bibeln även Koranen och det hinduiska Rig­Veda. Havet har gett upphov till reseskildringar och berättelser om äventyr och upptäckarlust och utgör utgångspunkten för romantisk poesi som Samuel Coleridges The Rime of the Ancient Mariner (1798). Dessa föregångare utgjorde en botten för Rachel Carsons berättelser om havsdjupen.

Antropocen, beteckningen på den geologiska epok då antropogena processer nått en nivå som föränd ­

rar ekosystem, klimat och geologi, användes inte på Carsons tid. Ändå är dess innebörd betydelsefull för hennes sätt att förstå havet. Att förstå människan och kulturen som en del av naturen snarare än dess motsats är idag ett tämligen etablerat perspektiv, åtminstone i en akademisk diskurs. Begreppet antropocen innebär en förening av historisk tid med de oerhörda perioder som utgör geologiska epoker. Människans inverkan tycks lämna geologiska avtryck av en sådan magnitud att de kommer att kunna avläsas 50 000 år framåt i tiden. Enligt många inleds antropocen på 1950 ­ talet då provsprängningar av kärnvapen förändrade de geologiska omständigheterna för mycket lång tid. Radioaktiviteten blir ett olycksdigert minne för framtida generationer att ta del av. Användandet av begreppet antropocen innebär också en kritik mot detta förhållande och en uppmaning till att istället skapa en värld som tar hänsyn till såväl nuvarande som kommande generationer. Antropocenbegreppet gör oss medvetna om att mänskliga förehavanden påverkar världen i stort, och att människan trots denna förmåga till inflytande saknar kontroll över konsekvenserna. Antropocen betyder att vi lever i en period då Pandoras ask redan har öppnats.

Rachel Carson en stillsamt nyfiken och respektfull syn på havet. Världen är beroende av havet, dess vindar, dess böljande rörelser, dess rytm.

Det kritiska perspektiv som ryms i ett holistiskt förhållningssätt är inte bara en del av vårt samtida sätt att förhålla oss till omvärlden, utan kan spåras tillbaka till det femtiotal då kommersialism, framstegsoptimism och teknikvurm snarare var givna hållningar. I en värld präglad av både utforskande och exploatering uttryckte Rachel Carson en stillsamt nyfiken och respektfull syn på havet. Världen är beroende av havet, dess vindar, dess böljande rörelser, dess rytm.

Vetenskapligt utforskande

Det var under efterkrigstiden som utforskandet av havsdjupen verkligen tog fart. Oceanografin, vetenskapen om havet, har dock äldre anor. Tidigare seklers koloniala utforskande av världen ledde till att även haven började undersökas. Som vetenskaplig disciplin utvecklades oceanografin från slutet av 1800­talet då också oceanografiska institut växte fram runt om i världen. Intresset för havsvärlden var gärna knutet till res ande. Från 1940­talets senare del blev Thor Heyerdahl ett känt namn för en publik som traktade efter äventyrsskildringar och vetenskap om forntida färder över havet. Heyerdahl hade med sin flotte Kon ­Tiki visat hur människor i förhistorien kunde färdas över haven. Heyerdahls besättning filmade kontinuerligt sina äventyr och dessa filmer utgjorde grunden för den gränslöst populära dokumentärfilmen om resan, som dessutom belönades med en Oscar. Det fanns en vurm för såväl de teknologiska möjligheter som uppdagades under denna tid, som för de äventyr som vidsträckta havsvidder och solbrända besättningsmän lovade. Teknikoptimismen och äventyrslystnaden förenades i en populärkulturell berättelse om havet, gödd av världskrigens militärteknologiska intressen. Jacques-Yves Cousteaus undervattensfilmer, biogra ­

I en värld präglad av både utforskande och exploatering uttryckte

fernas utbud och Heyerdahls expeditioner blev alla delar av 1950 ­ talets passion för havet som den nya okända världen.

Rachel Carsons böcker stod för en annan ingång till havet samtidigt som de också närdes av havets outgrundlighet. En utgångspunkt i The Sea Around Us är människan som en del av havet och havet som en del av människan. Människan vill återvända till havet, hon består till stor del av vatten med samma salthalt som havet. Människans kropp är som havsvatten, hennes tårar tycks komma direkt från oceanen. Berättelsen tar mytisk form, det livgivande havet kontrasteras mot den sterila jorden. Människan har konstruerat farkoster för att färdas över dess vidder, skriver Carson, och nedstiger så småningom under dess yta för att sondera oceanernas djup. Där kan hon utforska dess mest avlägsna delar i syfte att återskapa de djupaste aspekterna av en aldrig helt bortglömd undermedveten värld. Sådan är Carsons bild av havet: det är del av människan och människan består av dess vatten.

Det böljande språket

En framträdande del av Carsons prosa syftar till att poetiskt och rytmiskt gunga fram sin vetenskapliga information. Hennes utgångspunkt är inte att skapa poesi av havet utan att havet till sin karaktär är poetiskt. Den förening av natur och kultur som vår tid ägnar så mycket teoretisk och filosofisk möda åt att åstadkomma framträder med en självklarhet i Carsons prosa. Hon rör sig från de geologiska skedena i och med planetens skapelse, över havens uppkomst till livets flöden.

påverkar havets böljande rytm. Månen kan själv ha tillkommit genom tidvattenkrafter, förklarar Carson. Solens gravitation har påverkat jorden i ett tidigt skede och förmått dess smälta yta att bölja. Slutligen kom vågorna att hamna i resonans så att en del av jordens materia slets loss och bildade månen. Tidvattenkrafter fanns med andra ord långt innan det fanns hav, menar Carson, och därmed präglas såväl jordens som månens uppkomst av den rytm och det böljande som formar hela existensen. Tidslighet, flöden, tidsskikts samexistens och rytmers betydelse är centrala i boken. Vågor, i berg och så småningom hav, formar världen.

Världens klimat är starkt knutet till och beroende av havet, förklarar Carson; vindar och strömmar formar våra livsvillkor. Fimbulvintern och historiska dokument om växlingar i fiskfångsternas storlek utgör, enligt Carson, belägg för klimatets förändringar över tid. Men hon konstaterar att de rytmiska växlingarna för oss mot ett varmare klimat. Glaciärerna smälter och snötäckta områden minskar: ”[…] den långa trenden är mot en varmare jord; pendeln svänger”.

Den säregna kombinationen av vetenskaplig fackprosa, mytisk skildring och skönlitterär stil gjorde Rachel Carsons böcker omtyckta hos en populärvetenskapstörstande allmänhet. Texterna hade dessutom kraften att väcka en miljömedvetenhet som blev kontroversiell i samtiden och som föranledde 1960 ­ och 1970 ­ talens inflytelserika miljörörelser. Carsons betydelse för dessa, och för vårt sätt att förstå världshaven idag, kan knappast överskattas.

Litteratur :

Ruth M. Alexander. 2019. ”In Defense of Nature: Jane Jacobs, Rachel Carson, and Betty Friedan”. I Journal of Women’s History, Vol 31, no 3: 78­101.

Nandita Batra och Vartan P. Messier (red). 2008. This Watery World: Humans and the Sea. Cambridge Sholars Publishing, 2nd revised edition.

Hester Blum. 2017. ”’Bitter with the salt of Continents’: Rachel Carson and Oceanic Returns”. I Women’s Studies Quaterly, vol 45, no 1­2: 287­291.

Det finns en rörelse i bokens språk som speglar det livliga vatten det skildrar. Livet flödar i boken genom sitt ursprung i oceanerna, via evolutionen fram till människan idag och åter tillbaka till havet. Resor människor gör över havets yta beskrivs: Thor Heyerdahls färder över oceaner eller Charles Darwins utforskande med HMS Beagle . Även tidens rörelse genomsyrar prosan: förändringar över långa tidsavsnitt eller årets växlingar. Hon ber oss betrakta månen och förstå hur den

Susanna Lidström. 2017. ”Sea­Level Rise in Public Science Writing: History, Science and Reductionism”. I Environmental Communication vol 12, no 1: 15­27.

Kimberly C Patton. 2007. The Sea Can Wash Away All Evils: Modern Marine Pollution and the Ancient Cathartic Ocean. Columbia University Press: New York.

Karin Dirke är docent och universitetslektor i idéhistoria vid Stockholms universitet. Hennes forskning handlar framför allt om människans relation till djur i historien.

Den förening av natur och kultur som vår tid ägnar så mycket teoretisk och filosofisk möda åt att åstadkomma framträder med en självklarhet i Carsons prosa.

Samtidiga krafter i Bandahavet

om havet som historisk kategori i en asiatisk kontext

Ett hav får sin historiska betydelse genom vilka havsregioner det länkas samman med. Hans Hägerdal skriver om de politiska och ekonomiska

skiftningarna som skett i Bandahavet, och hur kolonial expansion i grunden har förändrat livsvillkoren.

Hav har haft såväl avskiljande som förenande funktioner i historien, beroende på politiska förhållanden, kommunikationsmönster och teknologisk nivå. För människan är haven med andra ord långt ifrån tomma vattenytor: de är föränderliga historiska regioner. Hur sjörutter och utbyte inom en sådan region sett ut förklarar mycket av de ekonomiska och sociala förhållanden som växt fram och lett till dagens samhällen. Havsregioner av olika dimensioner har länkats med varandra och givit upphov till en arbetsfördelning och maktordning som ofta varit både dynamisk och ojämlik. I den här artikeln ska jag exemplifiera detta med ett hav som fladdrar förbi som hastigast i de historiska, ett hav som är tämligen okänt för andra än lokalbor och specialister. Det är Bandahavet, ett vattenlandskap som upptar ungefär lika stor yta som Sverige och ligger i östra delen av Indonesien. Bandahavet utgör en stor del av den historiska regionen Moluckerna, också känt som Kryddöarna. Från Timor och Sulawesi till Nya Guinea och Tanimbarerna innefattar det tusentals öar med en enorm mångfald av språk och kulturer. Trots att öarna ligger i den tropiska zonen och för den tillfällige besökaren förefaller gröna och frodiga, befinner de sig i en del av Indonesien som sällan lämpar sig för intensiv våtrisodling som på Java och Bali. Öarnas historiska betydelse ligger snarare i de kommersiellt gångbara produkter som kan hämtas från skogar, plantager och havets djup. En del av dessa produkter var så dyrbara att de faktiskt utgjorde en viktig anledning till att kolonisatörer från en annan del av världen drogs till de asiatiska marknaderna. Det är denna process av kolonisation och motstånd som här ska behandlas.

Lokal ekonomi och handelsvaror

De etniska grupperna var ofta små och baserade på klaner, och det fanns sällan några stater i ordets vedertagna bemärkelse före européernas ankomst. Snarare var samhället uppdelat i släktgrupper och bykluster som låg utspridda på de otaliga öarna. Ofta allierade de sig av politiska och ekonomiska skäl med bosättningar som låg på andra öar, vilket gav båtfärder en viktig roll i tillvaron. Det finns en uppsjö av ursprungslegender om hur öar befolkats genom att ett skepp eller en flotte med människor från annan plats anlänt, bosatt sig och givit upphov till den lokala befolkningen. Många folkslag i Bandahavet räknar sitt ursprung från den lilla atollen Luang, medan andra bosättningar påstår sig ha anor från Java och Bali. Sanningshalten

i dessa ursprungsberättelser kan diskuteras, men de visar i alla fall att det kollektiva minnet länkar samman olika delar av den sydöstasiatiska övärlden i ett föreställt nätverk av havsfärder och förbindelser. Skeppets centrala roll i regionen accentueras av att det har fått viktiga rituella och symboliska betydelser; bland annat kan ett seglande skepp ses som en metafor för själens färd efter döden.

Eftersom inte särskilt mycket ris kunde odlas på öarna levde människor av fiske, sago (en stärkelsesubstans från palmer) och andra grödor. Men det utvecklades också ett tidigt nätverk av ekonomisk specialisering där olika havsregioner interagerade med varandra. Två kommersiella grödor kom att få en dominerande roll, på både gott och ont. Den ena var muskotnöt, som växte på öarna i Bandahavet men ingen annanstans. Nöten och dess hylsa kom tidigt att hämta in goda inkomster vilket ledde till att invånarna så småningom insåg vikten av att vårda muskotträden och organisera hanteringen. Långt innan européerna fick kontrollen uppstod ett säreget samhälle på det egentliga Banda, tio vulkaniska öar som ligger omkring fjorton mil söder om den stora ön Ceram. Här länkades Bandahavet med en större havsregion, det maritima Sydostasien, eller Ostindiska öarna. Människor från Asiens kuster sökte sig hit under seklerna före 1500 för att ägna sig åt den vinstdrivande kryddhandeln, ofta gifte de in sig i majoritetsbefolkningen. Banda satsade på muskotproduktionen till den grad att man valde bort självförsörjning och importerade ris från ön Sumbawa längre västerut och sago från öarna söderut.

Den andra grödan som fick en viktig roll var nejlika. Nejlikan växte framför allt på de nordliga Kryddöarna, de öar som utgjorde det ursprungliga ’Maluku’ (Moluckerna). Sjöfarare från bland annat Kina, Sydasien och Malajvärlden letade sig hit för att ta in kryddlaster och använde sig då främst av Bandaöarna som station. Tyvärr är de skriftliga källorna långtifrån utförliga för de äldsta tiderna, men det är tydligt att kryddhandeln tog fart på 1300­ och 1400­talen – det som har kallats för Sydostasiens kommersiella tidsålder. Bandahavet kom att interagera med de blomstrande handelsvägarna över Indiska oceanen och Sydkinesiska havet. Med de långväga förbindelserna följde kulturella influenser från Indien, Kina, Java och Malackahalvön. Islam var möjligtvis känt redan runt 1200 och vann insteg på vissa håll under 1400­talet. Genom alla dessa kontakter utvecklades regionalt ett maritimt nätverk som fann sin

egen dynamik utan statlig styrning. Det fanns visserligen några nejlikeproducerande öar i norra Moluckerna som utvecklades till muslimska sultanat i andra hälften av 1400­talet, men sultanatens kontrollmöjligheter var begränsade.

Tidiga västerländska kontakter

Via flera omlastningsstationer nådde muskot, nejlikor och peppar fram till Europa under senmedeltiden och betingade där höga priser. Förutom sina kulinariska egenskaper ansågs de också ha goda medicinska sådana. Att finna ursprunget till de ostindiska kryddorna var en uttalad del av europeiska sjömakters strävan att expandera över haven. På det sättet kopplades Bandahavet inte bara till regionala utan också till globala maritima sammanhang. Dess vikt visas av att portugisiska skepp besökte Bandahavet 1512, endast fjorton år efter de iberiska sjöfararnas första ankomst till Indien och bara ett år efter deras etablering i Malacka i Sydostasien. Vid den här tiden dominerades det asiatiska fastlandet av resursrika kungariken som de små europeiska flottorna inte hade någon utsikt att betvinga. De bästa chanserna för tidig kolonial expansion låg därför i havsregioner med små och bräckliga statsbildningar, ibland utan några stater alls. Samhällena i Bandahavet var visserligen starkt hierarkiska med stora sociala skillnader mellan eliter, oprivilegierade och slavar, men de utvecklades inte till några verkliga kungariken. För portugiserna blev det därför en relativt enkel sak att skapa utposter för att dominera kryddhandeln.

Handelsorganisationens metoder

för att krossa självständiga

kryddproducenter var brutalt

effektiva.

Ofta talar man om en portugisisk epok i Moluckerna från 1512 till 1605, följd av en nederländsk epok från 1605 till 1949. Dessutom figurerade andra europeiska sjömakter såsom spanjorer och engelsmän under vissa perioder. Det är ingen tvekan om att européerna hade en stor inverkan på Bandahavets utveckling. Försöken att tillägna sig kryddor och sjörutter ledde utöver ett stort mänskligt lidande, ibland rentav massakrer, till att

Havets roll såsom ekonomisk motor och förbindelselänk med större

havskategorier hade störts under den tidiga koloniala eran medan havets

funktion såsom skydd för den lokala

identiteten skadades under den sena koloniala och postkoloniala eran.

mycket av det handelsnätverk som hade existerat före 1512 förstördes. Speciellt nederländarna stödde sig på en finmaskig handelsorganisation, VOC (Förenade ostindiska kompaniet), som upprättade poster längs Asiens kuster och dominerade mycket av det som idag är Indonesien. Trots att det var ett aktiebolag stod det inte för någon tanke om fri konkurrens utan hade hegemoniska ambitioner, det blev en sorts europeiskt ledd havsstat i Asien.

Handelsmonopol och tyst motstånd

Handelsorganisationens metoder för att krossa självständiga kryddproducenter var brutalt effektiva. Bandaöarna besegrades och avfolkades i en beryktad aktion år 1621, en aktion som givit återklang fram till våra dagar. Öarna Ambon och Ceram råkade ut för upprepade nederländska interventioner från 1630­ till 1650­talet, vilket lämnade stora områden ödelagda och avfolkade. De inhemska befolkningarna kände visserligen till eldvapen och hade högeligen mobila flottor av utriggare (kora­kora). Dock led de av vissa handikapp i förhållande till nederländarna. Dessa hade nämligen en flexibel organisation som utgick från handelsstaden Batavia (Jakarta) på Java och utarbetade logistiska planer för att sända fartyg från ett hörn av VOC:s domäner till ett annat. I högre grad än vad man kanske föreställer sig idag var de europeiska skeppen formidabla krigsmaskiner med kanoner som kunde skjuta upp till två kilometer. Lika betydelsefullt var att nederländarna alltid kunde utnyttja oenigheter mellan olika folkgrupper och bosättningar. Ibland spelade den religiösa faktorn in eftersom en del av befolkningen på ön Ambon var kristen sedan den portugisiska tiden. För små och sårbara grupper på öarna kunde européerna vara använd­

bara allierade, åtminstone på kort sikt. Följden av den nederländska politiken blev emellertid att odlingen av muskotträd inskränktes till plantager på Bandaöarna under det att nejliketräd bara fick odlas på Ambon och tre kringliggande öar. Den blodiga processen hade i stort sett fullbordats runt 1656. De europeiska monopolen förvandlade Moluckerna till ett ekonomiskt bakvatten, vilket öarna i stort sett förblivit fram till våra dagar. För européerna innebar systemet å andra sidan snabba vinster. Ett nederländskt returskepp från Sydostasien i mitten av 1600­talet hade en last som typiskt bestod till 70 procent av peppar, nejlikor och muskot och ett genomsnittligt värde som idag skulle motsvara 250 miljoner euro. Man beräknar att VOC runt 1637 var värt 7,5 biljoner euro i dagens penningvärde – dubbelt så mycket som Tysklands nuvarande BNP.

Samtidigt ska man inte stirra sig blind på den europeiska insatsen. Bandahavets geografi gynnade i själva verket många öars autonomi så till vida att det var besvärligt för europeiska skepp att ta sig dit. För att seg la i dessa farvatten måste man utnyttja monsunvindarna som blåser från väster under vintern och från öster under sommaren. Många ösamhällen besöktes därför sällan av nederländska fartyg. VOC försökte upprätthålla kontrollen genom att uppföra blockhus på vissa mindre öar, men det var inte många soldater som kunde avvaras till dessa. Dessutom var européer mottagliga för sjukdomar som de hade svårt att skydda sig mot och som snabbt decimerade garnisonerna. Det fanns därför goda möjligheter för företagsamma asiatiska sjöfarare att gå bakom ryggen på kolonialmakten. Det var speciellt handlare från öarna Sulawesi och Ceram som förde varor fram och tillbaka utan att VOC hade möjlighet att stoppa dem. Järngods, porslin, fina tyger, gonggongar, elfenben och opiumspetsad tobak var några av de varor som inte tillverkades av öborna själva. De asiatiska handelsmännen bytte dem mot en rad överflödsartiklar som kunde utvinnas ur Bandaregionens skogar och hav: papegojor, paradisfåglar, sköldpaddskal, pärlor, sjögurkor och ätliga fågelbon – de bägge sistnämnda avsedda för den kinesiska marknaden. På Timor, som delvis var löst dominerat av de portugiserna kolonisatörerna, hämtades vax och sandelträ. Och såväl asiater som européer köpte slavar. Föreställningar om att slavhandel i första hand ägde rum vid Atlantens kuster är missvisande, eftersom miljontals människor förslavades i Indiska oceanens värld och på olika håll i Asien, ofta som en följd av krig och räder.

Kolonialismens spår

På de flesta håll i Bandahavet skötte de olika folkgrupperna sina egna sociala angelägenheter fram till slutet av 1800­talet och början av 1900­talet. De hade sina speciella rättsliga traditioner, sina ledare, samt sina lokala religioner som baserades på förandligade förfäder och andeväsen. I de formella kontrakt som nederländarna tid efter annan slöt med de lokala folkgrupperna fanns klausuler om att de skulle respektera monopolbestämmelserna men föga om hur den interna styrelsen skulle ordnas. Det var först med den sena kolonialismen som utvecklingen av ångfartyg, tropisk medicin, vapenteknologi och nya administrativa metoder ändrade på spelreglerna. Nu började myndigheterna på allvar omforma ösamhällena efter påstått rationella och etiska principer där man juridiskt skilde mellan vita, främmande österlänningar (kineser, araber, indier) och infödda. Efter 400 år inordnades folkgrupperna i Bandahavet därmed definitivt i en byråkratisk apparat som efter 1949 togs över av den indonesiska republiken. Någon högre grad av ekonomisk utveckling skedde inte, vare sig de styrande i Batavia­Jakarta var européer eller (efter 1949) indonesier. Havets roll såsom ekonomisk motor och förbindelselänk med större havskategorier hade störts under den tidiga koloniala eran medan havets funktion såsom skydd för den lokala identiteten skadades under den sena koloniala och postkoloniala eran. För den nutida besökaren utgör Bandahavet en tankeväckande upplevelse där det koloniala arvet kan ses i såväl fästningsruiner som kvarlevande inre motsättningar som de främmande herrarna lämnade efter sig bland den mångetniska och mångreligiösa befolkningen.

Hans Hägerdal är professor i historia vid Linnéuniversitetet. I sin forskning skriver han bland annat om tidiga kulturmöten i Sydostasien samt slaveriets historia.

Litteratur:

Andaya, Leonard Y. 1993. The World of Maluku . Honolulu: University of Hawai’i Press.

Ellen, Roy. 2001. On the Edge of the Banda Zone. Past and Present in the Social Organization of a Moluccan Trading Network. Honolulu: University of Hawai’i Press.

Vilken roll kan hav som fysiska och geografiska enheter spela i historien?

Hur skriver man total­ och globalhistoria? Klas-Göran Karlsson skriver om Fernand Braudels materialistiska historieskrivning om Medelhavet, men

även om vilka paralleller det finns till Östersjön.

Fernand Braudel

För ett kvartssekel sedan stod Östersjön högt på den ekonomiska och politiska dagordningen. Det handlade väsentligen varken om miljöproblem eller försvarsfrågor, utan om den historiska situation som uppstått när Sovjetunionen 1991 hade försvunnit till historien. Det öppnade, hoppades vi alla, för en framtid då Östersjön inte längre skulle vara en vallgrav mellan öst och väst utan en bro mellan marknader och vänskapligt sinnade, samarbetande stater och människor. Havet skulle på nytt på en och samma gång bli en östersjö för oss och ett västerhav för dem på andra sidan.

Jag och min kollega Kristian Gerner , båda samtidshistoriskt orienterade mot att se historia mindre som en fast kunskapsmassa än som en resurs för vår tids frågor, bestämde oss för att skriva Nordens Medelhav. Östersjöområdet som historia, myt och projekt. Boken, som var klar 2002, byggde på vår observation att historiska meningskonstruktioner av olika slag hade dykt upp som hjälp för vår orientering i en ny och löftesrik tid, och därtill på båda sidorna av Östersjön. En historisk företeelse som överallt väckte stort intresse var Hansan, och dess möjliga fortsättning i den nya Hansan. Det var inte bara expansiva företagare i väst på jakt efter nya avsättningsmöjligheter i öst som ville följa i Hansaförbundets spår. Det var också politiker i gamla Hansabygder som i historiskt ljus ville se en ny

och konstruktiv roll för kustregioner och kuststäder. De upplevde sig ha haft svårt att hävda sig mot huvudstäder och såg nu antydningar till en ny, alternativ och historiskt grundad regional Östersjöidentitet: Sankt Petersburg, Kaliningrad, Klaipeda, Gdansk, Slesvig, Skåne… För många framstod 90 ­ talets enade Tyskland som ett kraftcentrum för en sådan region, liksom det tyska Hansanavet hade gjort från 1100­talet och framåt.

Men vår främsta inspiration till boken kom ändå inte i första hand från 90­talets plötsliga behov av historiska referenspunkter för sentida projekt. Den viktiga utgångspunkten, som framträdde i vår boks titel, var snarare ett klassiskt vetenskapligt verk, publicerat 1949 och grundat i en doktorsavhandling från 1947. Författaren var den franske Annaleshistorikern Fernand Braudel (1902–1985), och boken heter La Méditerranée et le monde méditerranéen à l’époque de Philippe II Som en händelse som ser ut som en tanke kom den i svensk översättning ut 1997, med rubriken Medelhavet och medelhavsvärlden på Filip II:s tid, ett halvsekel efter den ursprungliga avhandlingen.

Havet – evigt och föränderligt

Både Kristian och jag är uppväxta vid havet och har det som en viktig existentiell och vetenskaplig refe

och havet

renspunkt, även om vi kanske inte var beredda att gå lika långt som Braudel, som inleder sitt verk med en bekännelse att han älskar Medelhavet passionerat och hoppas att dess nästan eviga sol skall kasta sitt ljus också över hans boksidor. Men liksom den franske föregångaren ville vi ta ett stort, närmast totalhistoriskt grepp om Östersjöhistorien. På hans vis ville vi också ägna uppmärksamhet åt havet som sådant, som förutsättning för livet, kulturen, samhället och staterna längs Östersjöns och Östersjöflodernas stränder, på bekostnad av alla de aktörer som verkat i kustområdena. Att inte låta vår bok drunkna i det historiska vågskvalpets ständigt skiftande händelser utan hellre lägga vikt vid sådant som Annaleshistorikerna kallade strukturer, konjunkturer och långa varaktigheter var ett givet mål, liksom att visa att dessa strukturer skiftade över århundradena. Hansan hade sin medeltid, då handel och ekonomi var grundstenar i Östersjöregionen, medan 1900 ­ talet var ideologiernas århundrade, då världskrig, folkmord och kallt krig på ett mer destruktivt sätt präglade Östersjörelationerna. Om vi lyckades eller inte i vår föresats får andra bedöma.

Vi blev dock varse att arbetet med att skriva historia med Braudels breda och djupa ramverk är fyllt med utmaningar och svårigheter. Han förutskickar några av dem när han retoriskt frågar: ”Är det möjligt att samti­

digt skriva en spektakulär historia, som drar till sig uppmärksamheten genom ständiga och dramatiska förändringar, och en underliggande, nästan tyst historia, diskret, knappt anad av sina vittnen och aktörer, föga berörd av tidens envisa nötning?” Ett problem knutet till den dramatiska historien var att maktförhållandena på den östra och södra sidan av Östersjön hade varit så skiftande, med ständiga namnbyten som resultat. Skulle vi välja att använda den nutida namnformen Tallinn tvärs igenom verket, eller ge staden samma namn som den danske korstågskungen Valdemar Sejr gjorde när han grundade den i början av 1200­talet: Taani linn, Danskborgen? Eller något annat av stadens namn som skiftat med historien och makten: Reval, som danskar, svenskar och tyskar kallade staden, Tallin, som staden stavades i officiella sovjetiska dokument, eller Tallinn, huvudstad i nutidens självständiga Estland?

Naturen som historia

Ett andra bekymmer som vi konfronterades med var tydligare kopplat till den underliggande och tystlåtna historien som Braudels verk grundas i, och till vår kompetens som historiker att göra något likartat. Bokens första del är en närmast naturvetenskaplig historia om Medelhavet som fysisk och geografisk enhet, en historia om berg och slätter, öar och öknar, halvöar

och kustland. Historiker skulle här behöva ett tvärvetenskapligt stöd för att analytiskt kunna orientera sig, eftersom vi är bättre på att hantera historiska än naturmässiga gränser. Det är först när Braudel kommer till frågor om hur mänskligt liv, försörjning och samhällsbygge påverkats av och i någon mån även påverkat dessa naturomständigheter, hur havet gjort betesdrift och nomadism till två sätt att leva i Medelhavsområdet, som historikern kan relatera och ge egna analytiska bidrag. Än mer hemvant känns det när upptäcktsfärder, migration och imperiebyggen dyker upp, och historiens olika vägar och vägval börjar överskrida havs­ och natursammanhanget.

Hur mycket skall historikern tillåta att naturomständigheter griper in i och bestämmer historiska

människors liv?

I detta sammanhang aktualiseras också en fråga om historiesyn och till och med etik: Hur mycket skall historikern tillåta att naturomständigheter griper in i och bestämmer historiska människors liv? Det var en fråga som Annaleshistorikerna kände behov av att återkomma till med viss regelbundenhet, fångade som de var i en motsättning mellan geografisk determinism och mänsklig frihet. I Braudels bok framförs med all önskvärd tydlighet budskapet att vi människor är historia, det vill säga produkter av omständigheter som vi mycket lite råder över och kan förändra. Några av dessa omständigheter är närliggande, men för den franske historikern hamnar flertalet på rejält avstånd från oss själva och våra liv. Tanken att vi gör historia, det vill säga att vi aktivt och medvetet styr våra liv inom mer eller mindre fria ramar, göre sig inget eller litet besvär.

Till all lycka hade jag, alltsedan de etnonationella konflikter som i slutet på 1980 ­ talet slet sönder Sovjetunionen, intresserat mig för den kaukasiska historien, som utspelat sig inom mestadels bergiga territorier som är utlöpare av Medelhavet med dess berg och havsdjup, och vant mig vid att natur och geografi var betydelsebärande. Att bergstillvaro kunde representera isolering, fattigdom, motstånd, frihetslängtan och fanatism var därför redan bekant för mig, liksom att slätt­ och flodtillvaro mellan bergen hade skapat helt andra livsvillkor, präglade av mer gynnsamma odlings­ och handelsmöjligheter och av imperiemakters återkommande närvaro och härjningar. Bergen, hävdar Braudel, ”gör… motstånd mot historiens förändringar och godtar bara motvilligt de bördor respektive fördelar som är förknippade med dem”. För Kaukasusforskaren är det en värdefull utsaga som kan hjälpa en att förstå de okuvliga nordkaukasiska tjetjenerna och deras ekonomiskt underutvecklade och ständigt konfliktdrabbade bergssamhällen, ett ständigt hot för ryska tsarer, sovjetiska partichefer och postsovjetiskt ryska presidenter.

Havet och det moderna

Det tredje och största problem som läsningen av medelhavsverket väckte var måhända ändå att vi, till skillnad från Braudel, inte gjorde halt vid det tidigmoderna 1500­tal då Spanien styrdes av den framgångsrike habsburgske kungen Filip den andre. En av våra samtidshistoriska kungstankar har varit att historien måste nå fram till den tid då den skrivs och då vi av olika skäl beslutar oss att vända oss tillbaka till den för att orientera oss i tiden. Men är havet verkligen en lämplig historisk scen för ett sådant meningsskapande? I modern tid spelar ju havet inte alls samma framträdande roll som under tidigare historiska epoker. De medeltida landvägarna var sällan särskilt framkomliga, och sådant som numera intresserar historiker, som kontakter, påverkan och lärprocesser, förutsatte tillgång till vattenvägar. I vår moderna tid har bilar, tåg, flyg, och numera också en uppsjö av digitala möjligheter ersatt fartyg som kommunikationsmedel. Kuststäder och öar, som tidigare var nav i maritima nätverk, har mist sin företrädesposition. Gotland, länge en centralpunkt i historien och under århundraden ett nav med räckvidd långt utanför Sverige, förvandlades så småningom till en semesterö för resursrika stockholmare, och inte ens 2020­talets försök att återuppväcka Gotland som ett försvarsnav blir sannolikt annat än ett vågskvalp i en historia med braudelsk räckvidd.

Annaleshistorikerna talade om

”histoire à part entière”, en historia som syntetiskt skulle förena alla

väsentliga aspekter av en förfluten tidsepok till en helhet.

Det är sålunda uppenbart att havet med den moderna tiden mister sin historiska huvudroll, som tas över av andra, mindre naturorienterade fenomen som vi är mer bekanta med från historieböckerna: politik, sociala förhållanden och kultur, knutna till mestadels landbaserade samhällen och stater. Det skall för rättvisans skull understrykas att den franske historikern med sin totalhistoriska ambition inte utelämnar sådant. Socialoch kulturhistoriska perspektiv träder ymnigt fram, på ett sätt som ännu inte var vanligt i den maktpolitikdominerade historievetenskapen. Även politisk historia får plats, särskilt när en rad bemärkta 1500­talsindivider porträtteras. Filip den andre och hans spanska välde finns med men spelar ingen framträdande roll utan får hålla till godo med tre sidor i en volym på 1168, och det är karakteristiskt att dessa få sidor följs av ett avsnitt där Braudel diskuterar ”slump och politiska förklaringar”. Även klassiska historiska teman som han

delsförbindelser, krig och fredsavtal ges utrymme, men underbyggs ständigt med faktorer knutna till natur, klimat och andra geografiska och strukturella förhållanden. Braudel uppmärksammar den judiska 1500­tals­

historien, men på typiskt braudelskt vis: ”Om man gör upp en kronologi över de förföljelser, fördrivningar, tvångsomvändelser och massakrer, som den judiska historien domineras av, märker man en korrelation mellan konjunkturerna och övergreppen. Dessa hade alltid samband med ovädren i det ekonomiska livet.”

Det framgår utan tvekan att det är en materialist som skrivit boken, men det är mer tveksamt om författaren är en historiematerialist i marxistisk bemärkelse. Klass­ och konfliktperspektiv har ingen framträdande plats i den historiska analysen, och de radikala förändringsperspektiv som brukar prägla sådan historieskrivning tenderar att duka under för naturens och samhällsstrukturers varaktighet, för ”de tidlösa realiteter och bilder som återkommer i hela verket från den första sidan till den sista”.

Historia i fångenskap

Fernand Braudel hade från början tänkt sig att skriva sin doktorsavhandling om Filip den andre som ett stycke traditionell diplomatisk historia. Hans intressen försköts dock efterhand. Möjligen kan en tioårig lärarperiod i den franska kolonin Algeriet ha bidragit till de vidare horisonterna – hans första publicerade text kom att behandla spanjorer i Nordafrika under 1500 ­ talet. En ytterligare kortare lärarvistelse på en annan kontinent, vid universitetet i São Paolo i Brasilien, förde honom i kontakt med historikern Lucien Febvre , också han specialist på Filip den andres tid. Febvre hade tillsammans med medeltidshistorikern Marc Bloch grundat Annalesskolan vid Strasbourguniversitetet på 1920­talet. Namnet går tillbaka på en tidskrift, Annales d’histoire économique et sociale, som utkom med sitt första nummer 1929. Tidskriften var i hög grad en protest mot mellankrigstidens dominerande franska forskningstradition, snävt metodologiskt, positivistiskt och politisk­historiskt inriktad och med få kontaktytor till samhällsvetenskaperna.

Det var emellertid inte bara kontakterna med Annalespionjärerna som låg bakom Medelhavshistorien. Det har sagts att andra världskriget var avgörande för att Braudel skulle få möjlighet att fullfölja sitt avhandlingsarbete. Alternativa sysselsättningar saknades då, eftersom han tillbringade största delen av kriget i ett fångläger utanför Lübeck. Att det enorma källmaterialet också saknades gör hans skrivarinsats nästan obegriplig. Efter kriget disputerade han, samtidigt som han tog över ansvaret för Annales­tidskriften. I slutet av sitt liv publicerade Braudel ytterligare ett mycket omfattande syntetiskt arbete i tre delar om civilisationer och kapitalism under den längre tidsperioden 1400–1800, med de tre huvudteman som har blivit Annalesskolans signum: vardagslivets strukturer, marknadens spel och världens tid.

Till sist: Varför skall vi göra oss mödan att läsa Braudels stora Medelhavsverk i dag? Det bjuder förvisso på mycket ny kunskap, särskilt om den östra del av Medelhavsområdet som på 1500­talet behärskades av Osmanska riket och turkarna, och som vanligen inte får

och protester tränger sig på alla människor och samhällen blir det särskilt viktigt för historiker och

andra att överskrida gränser, som i historieskrivningen alltid varit nationella, eller möjligen europeiska.

lika stor plats i våra historieböcker. Men dess största lockelse och förtjänst ligger i det stora, totalhistoriska grepp om 1500­talets historia som författaren tar.

Annaleshistorikerna talade om ”histoire à part entière”, en historia som syntetiskt skulle förena alla väsentliga aspekter av en förfluten tidsepok till en helhet. I ett ganska sent skede av sitt verk introducerar Braudel begreppet civilisation för att i linje med sitt naturintresse och i nästan poetiska ordalag fånga in det kontinuerliga och stabila i historiens ständiga rörelser: ”Civilisationer vilar liksom dyner fast i markens dolda ojämnheter. Sandkornen blåser hit och dit. De drivs samman eller förs bort av vindarna. Men dynerna, de otaliga rörelsernas summa, stannar kvar.” Detta stora civilisationsgrepp har ju också allt oftare applicerats på vår egen tid, präglad som den är av djupgående kulturella och religiösa konflikter som de flesta av oss för ett kvartssekel sedan, när Östersjön öppnades och framtidsoptimismen frodades, hade hänfört till det förgångna.

Numera vill vi i vetenskapssamhället skriva globalhistoria för att visa hur världen hängt samman och hänger samman över tid. I en tid när globaliseringen oundvikligt men inte utan problem och protester tränger sig på alla människor och samhällen blir det särskilt viktigt för historiker och andra att överskrida gränser, som i historieskrivningen alltid varit nationella, eller möjligen europeiska. 1500­talet blir i den franske historikerns tappning den tid då en mer sammanhållen och medveten global utveckling startar, en process som sedan dess har fortsatt och intensifierats. Ett mer imponerande globalhistoriskt verk än Fernand Braudels får man leta efter.

Klas­Göran Karlsson är professor i historia vid Lunds universi tet, med brett intresse för internationell samtidshistoria, särskilt östeuropeisk, folkmord och brott mot mänsklighet en, och europeisk historiekultur. Han har senast författat Det moderna trettioåriga kriget. Europa 1914–1945 (2019) och Folkmord. Historien om ett brott mot mänskligheten (2021) och är redaktör för Natur & Kulturs globalhistoria (2 band, 2022).

I en tid när globaliseringen oundvikligt men inte utan problem

”Om du inte är rädd för en hård törn, och om du tål att slita hund, så är det båten för dig”.

Dessa visdomsord får Sten, huvudpersonen i boken Falkens elddop av Gösta Larsson (1946), av en äldre sjöman när han som grön och obefaren överväger att ta hyra som kollämpare på den bedagade ångskorven Falken. Den existentiella fråga som Sten ställs inför handlar ytterst om ifall han har de kvaliteter som krävs för att klara livet till sjöss eller ej.

Hur har människans möte med havets hårda arbete presenterats i skönlitteratur? Hur beskrivs egentligen arbetes innehåll och dess påverkan på den enskilde sjömannen? Litteraturen från mellankrigstiden, främst den så kallade proletärlitteraturen med sina tydliga kopplingar till en samtid präglad av politisk kamp, ekonomisk depression och svåra arbetsförhållanden på sjön, bildar en lämplig ingångspunkt till dessa frågor.

Litteratur som (historisk) källa

Skönlitteratur har av tradition setts som en svag historisk källa, men utifrån intryck av den så kallade ”språkliga vändningen”, kulturhistoriska perspektiv samt metoder från litteraturvetenskap har dess roll omvärderats – den har blivit en möjlig källa bland andra. Det mer­

Kan skönlitteratur användas som historisk källa? Tomas Nilson skriver om

Gösta Larssons, Ragnar Holmströms, Håkan Mörnes och Harry Martinssons

skildringar av arbetet på havet från mellankrigstiden.

värde som skönlitteratur ger historieforskningen är att den bidrar med andra typer av insikter än de som finns i de gängse historiska källorna.

Historikern kan använda skönlitterärt material på tre olika sätt – först som en avspegling av samhället och dess sociala, politiska och kulturella uttryck. De aktuella samhällsfrågorna diskuteras i litterär form, och samhällets påverkan på författare och text är i fokus. Den andra möjliga användningen är att se författarens text som en kommentar till händelser och företeelser i samtiden. Författarens försök att påverka samhället är det centrala. Ett tredje sätt är att se förhållandet mellan text och samhälle som ömsesidigt påverkande, som dialogiskt. Historikern Eva Österberg påpekar att man för att kunna knyta en litterär text till en given historisk kontext, hitta förankringen i dess samtid, måste studera textens inneboende sociala och kulturella mening samt dess mottagande i samtiden: det första görs utifrån textens genretillhörighet, det andra uppnås genom att kartlägga dess spridningsvägar och målgrupper.

Jag utgår i det följande från en rad skönlitterära skildringar av arbete på havet. Skönlitteratur är per definition fiktion, men jag har valt böcker vars innehåll bygger på självupplevd verklighet – författarna har

”Det hårda havet”

1920- och 30-talen

alla varit på sjön under 1920­ och ­30­talen innan de senare blev författare – för att på så sätt stärka relationen mellan upphovsman och verk. Att skildringarna handlar om händelser nära eller i författarens samtid och att de grundar sig i egna erfarenheter är viktiga för historikerns arbete idag, men var också viktiga i samtiden eftersom förhållandena signalerade författarens kunskap om sitt ämne, vilket var det som i förlängningen gav trovärdighet hos den tänkta publiken. Att recensenterna i den maritima fackföreningspressen upplevde att skildringarna kändes äkta och tillförlitliga talar för detta men också för skildringarnas användbarhet som historisk källa.

Havet som arbetsplats

Sjöfartens gradvisa övergång från segel till ånga under slutet av 1800 ­ talet förde med sig att en ny typ av sjöman uppstod, tidigare erfarenheter av sjön var inte längre nödvändiga för att få hyra. Det var framför allt i arbetet under däck, som kollämpare, eldare, smörjare eller mekaniker, som detta var tydlig. Dessa typer av arbeten förknippades tydligt med industrisamhället. Men kritiska röster fanns i samtiden. Joseph Conrad uttryckte exempelvis djup sorg över att segelepokens yrkesskickliga besättningar var på väg att ersättas av anställda på ångfartyg utan motsvarande yrkeskunskap. Också Ragnar Holmström tangerar detta i boken Från däck och durk (1927) då han låter en äldre skeppare påpeka att ”numer finns det min själ inga sjömän, dom gamla dör bort. Dom som kommer istället är inga sjömän, bara däcksfolk och maskinfolk, vinschskötare och kollämpare.” Denna kritik bygger främst på nostalgiska tillbakablickar på en epok som blivit ohjälpligt akterseglad av de koleldade fartygen. Men under mellankrigstiden började också ångfartygen att ersättas av fartyg med dieseldrivna motorer. Dock figurerar sådana inte i de valda böckerna.

Skildringarna i arbetarlitteraturen från denna tid är fyllda med beskrivningar av hårt slit under tuffa förhållanden. Exploatering och stenhårda hierarkier är den ram som skildringarna håller sig inom. 1920­ och 30­talens arbetarlitteratur hade generellt ett tydligt konfliktperspektiv, där ett vi­dom presenterades. Arbete på havet blir på så sätt en förlängning av samtidens klasskamp och politiska arbetsplatskonflikter. Den avsikt som jag tolkar in hos författarna är framför allt en vilja att upplysa om de svåra arbets­ och levnadsförhållandena

som rådde på sjön men också en önskan om att påverka så att de beskrivna orättvisorna kunde förändras. Jag menar därför att arbetarförfattarnas skildringar framför allt kan studeras historiskt, utifrån den andra möjligheten som nämndes tidigare.

Arbetet på de koleldade fartygen under mellankrigstiden var slitsamt, speciellt om man arbetade under däck som eldare eller lämpare. Lämparens uppgift var att förse eldaren med kol från boxarna, ett arbete som aldrig tycktes upphöra. Sten, som till slut hade bestämt sig för att mönstra på Falken som lämpare, blev snart varse arbetets innehåll – ”[e]tt helt års slit i det kvävande mörkret därnere, gräva i kolen i dagar och nätter för att fylla den där gapande avgrunden …” Denna insikt fyllde Sten med den djupaste förtvivlan. Andra skildringar är av liknande typ – i Håkan Mörnes roman Medan mistralen blåser (1933) beskriver Mörnes alter ego Joakim sin känsla inför lämparhålet. Det första han noterar är den oerhörda hettan under däck – ”det kändes som om hettan hade bragt min hjärna till kokning och fyllt mina lungor med glödande stenar” – samtidigt som han bländades av det starka ljuset från fyrluckorna. Arbetspassen bestod av att utan uppehåll förse eldaren med kol, och sedan hjälpa till att hiva slaggen överbord. Joakim överväldigades av den fysiska ansträngningen, och låg sedan hostande och spottande ”halvt avdomnad” i sin koj.

Arbetet som eldare var lika ansträngande. I Holmströms tidigare nämnda bok känner huvudpersonen, den unge Jonathan, en enorm stolthet över att få beröm av befälen för sin insats som tillfälligt inkallad eldare. Jonathan hade plötsligt fått ersätta en ordinarie eldare som rymt. Men den nya positionen hade kommit med ett pris – varje vakt hade han varit ”nära att digna under det hårda arbetet. S/S Omega var känd som en av handelsflottans mest hårdfyrande skorvar, den hade svårt att få eldare.”

Hårt arbete som en markör för maskulinitet är mycket tydligt uttryckt i de givna exemplen. Det gällde att via ett väl utfört arbete skapa sig sin plats i den informella hierarkin ombord. En av Stens äldre kamrater på Falken säger att det på land går att lämna ett arbetsamt arbete för ett lättare, men”[d]et går inte ombord”. Bara där ”kan man se vad en karl går för”. Tydligare än så kan arbetets värde, och i förlängningen kroppens förmåga, inte uttryckas!

beskrivningar av arbete och kropp i skönlitterära texter från

Håkan Mörne har i novellen ”Den lille kollämparen”, som publicerades i samlingen På vägar utan mål (1927) beskrivit samma fenomen: andre maskinisten söker ersättare för en av eldarna som blivit sjuk. Den enda som erbjuder sig är den unge finske kollämparen Selim. De övriga eldarna har svårt att dölja sina tvivel över Selims arbetsförmåga. Det som driver honom under arbetet är en vilja att visa sin manlighet för dem, att passa in i normen – nu ”skulle de allesammans få se! Nu skulle eldarna äntligen sluta att kommendera honom och sluta skratta åt honom! Han skulle hålla trycket uppe så länge man lät honom stå kvar på durken!” Efter dubbla vakter orkar han inte längre arbeta utan faller orkeslös ned i den heta slaggen och brännskadas svårt.

Enligt Martinsson försökte de nya eldarna alltid träffa de avmönstrade för att få ingående kännedom om pannornas egenheter och avigsidor, och på så sätt komma åt en ofta hårt vunnen men inte kodifierad kunskap.

Att göra ett gott arbete garanterade en plats i gemenskapen. Berömmet Jonathan fick kan ses som en biljett in i de erfarnas grupp, som utgjordes av de som utifrån sina arbetskapaciteter redan hade accepterats. Men viljan att nå dit kunde som i Selims fall vara fatal. Att besitta en kropp med förmåga att kunna arbeta hårt var således en nödvändig förutsättning för att dels kunna förändra sin plats inom hierarkin, dels ha möjlighet att befästa en redan existerande position. Tillfällen när kroppen inte fungerar berörs inte i texterna, bara farhågor om vad detta i så fall skulle innebära för den enskilde sjömannens plats i gemenskapen. När arbetsinsatsen faktiskt kritiseras beror det på att någon medvetet försöker smita undan sin del av arbetet, och då är domen från de övriga hård. Förutom kroppens kapacitet är det solidariteten inom arbetarkollektivet samt den individuella yrkesskickligheten som lyfts fram som viktiga positiva markörer i skildringarna. Det är inte lojaliteten uppåt, mot kapten eller rederiet, som värdesätts utan den horisontella gemenskapen bland besättningen.

Men kroppen utgör inte bara ett tåligt individuellt arbetsredskap – den fungerar också som medel för kunskapsöverföring. Denna typ av kunskap brukar benämnas för ”tyst kunskap” eftersom den är svår att språkligt beskriva utan måste överföras via handling

någon visar praktiskt hur något skall utföras. Harry Martinsson ger en inblick i detta. I romanen Den förlorade jaguaren (1941) förklarar Martinsson att fartygets tre eldare alla hade olika sätt att lägga upp fyrarna. Dessa sätt överfördes sedan till respektive lämpare. Enligt bokens berättare, Martinssons alter ego Martin, var ingen av sätten sämre eller bättre, de var bara oli ­

ka. Redan i Martinssons klassiska skildring Resor utan mål (1932) påtalar han detta: eldarens arbete består av ”tusen termlösa nyanser. Eldandet är konst. Det finns eldargenier”. Enligt Martinsson försökte de nya eldarna alltid träffa de avmönstrade för att få ingående kännedom om pannornas egenheter och avigsidor, och på så sätt komma åt en ofta hårt vunnen men inte kodifierad kunskap. Uppgifterna bygger på Martinssons egna erfarenheter av eldaryrket under 1920­ och 30­talen. Också hos Mörne och Holmström figurerar förebilder i form av äldre och erfarna eldare som berättarna lär sig yrket av genom att betrakta. Beskrivningar av kroppsrörelser och gester finns – Mörne skriver att eldaren i fråga ”skötte sin syssla med fackmannens avmätta och lugna rörelser. Med några få grepp hade han allt klart och elden dånade över rosten.” Även i Holmströms text ges exempel på hur den erfarne eldaren använder sin kropp och sina redskap. Också vad gäller arbete på däck överfördes yrkeskunskap genom äldre sjömäns exempel. Detta beskrivs alltid som en ordlös handling – oerfarna ser på hur kunniga sjömän utför sitt arbete. Den individuella inlärningsförmågan fungerar som ytterligare ett sätt att ta en position inom den informella hierarkin som jag nämnde tidigare.

Avslutning

För historikern är skönlitteratur idag en god källa att arbeta med. Arbetarlitteraturen med havet som tema ger förutom ingående beskrivningar av arbets ­ och ombordförhållanden också en fördjupad förståelse för de rådande sociala föreställningarna, värderingarna och normerna eftersom berättelserna ligger så nära sin samtid. Sådana perspektiv är svåra att komma åt i traditionella källor. Författarnas egna erfarenheter av arbetet på sjön ger texterna ytterligare värde. Sammantaget menar jag att de skönlitterära texterna ger en fördjupande förståelse för livet på det ”hårda havet” under mellankrigstiden.

Litteratur

Ahlberger, Christer och Nilson, Tomas. 2009. ”Om den sköna litteraturen som källa till historien”. Historier. Arton- och nittonhundratalens skönlitteratur som historisk källa Historiska institutionen, Göteborg.

Bagerius, Henrik, Lagerlöf Nilsson, Ulrika och Lundqvist, Pia. 2013. ”Skönlitteraturen i historievetenskapen – några metodologiska reflektioner”. Historisk Tidskrift 133:3.

Holmström, Ragnar. 1927. På däck och durk. Norstedt. Larsson, Gösta. 1946 (publicerad 1941 på engelska). Falkens eldprov. Tiden.

Martinsson, Harry. 1932. Resor utan mål. Bonnier.

Martinsson, Harry. 1941. Den förlorade jaguaren. Bonnier.

Mörne, Håkan. 1933. Medan mistralen blåser. Schildt.

Mörne, Håkan. 1927. ”Den lille kollämparen”. Ingår i boken På vägar utan mål. Schildt.

Nilsson, Magnus. 2006. Arbetarlitteratur. Studentlitteratur.

Tomas Nilson är filosofie doktor och universitetslektor i historia på Högskolan i Halmstad. Han skriver och forskar om maritim historia. Hans senaste projekt, Mean Streets, belyser våld i hamnstäder i ett jämförande perspektiv. Han sitter i redaktörskommittén för tidskriften Coastal Studies and Society.

Bortom det kvantitativa

om den teoretiska beskrivningens funktion i naturvetenskapen

Vad är naturvetenskapens uppgift? Jonas

Fransson menar att det inte räcker med att den förser oss med kvantitativa modeller, utan att den även måste ge oss en bild eller intuitiv översikt av hur världen fungerar.

Skapandet av kunskap, ny kunskap, är förmodligen en av de mest belönande processer som en människa kan sysselsätta sig med. Jag påstår inte att jag har vetenskaplig evidens för att det faktiskt förhåller sig så, men för mig finns det en ogripbar tjusning i att göra något som ingen annan förr har gjort, och jag är säker på att det också gäller för somliga andra. Att det jag gör även kan komma andra till gagn gör bara arbetet så mycket mer värdefullt.

Det är inte en fråga om att ta fram sanningen, det är en fråga om att göra världen begriplig, och över tiden måste vi vara beredda på att omvärdera hur omvärlden kan, eller skall, betraktas.

Vad är det som är lockande med det outforskade, att ständigt stå inför bråddjupet av okunskap och känna sig minst sagt dum? Det vanliga är ju att man vill känna sig duktig och smart, att man vill ha svar på alla frågor som dyker upp. Men genom att tillåta mig själv att inte förstå, att vara dum, öppnar sig en oändlighet av möjligheter som man kan ösa ur för att hitta en tänkbar förklaring till det okända. Det är när jag blottar min okunskap som mest som jag även till slut hittar de bästa lösningarna. Kanske har det med kreativitet att göra, att hjärnan behöver släppas lös och befrias från konventionerna innan den nya kunskapen kan ta form. För att man sedermera skall kunna tillgodogöra sig kunskapen på ett konstruktivt sätt omsätter man, i alla fall inom naturvetenskapen, sina observationer till en teoretisk formulering eller konstruktion. I denna text vill jag på intet sätt göra anspråk på att kunna säga vad som är meningen med att konstruera teorier, men jag kan redogöra för en del tankar om vad som ger en teori mening.

Bortom modeller

Jag utsätts dagligen för utsagor om att en god teori skall kunna förutsäga utfallet i en given verklig situation. Man menar då att en teori utgör en bildad gissning, och att den är bevisad när det förväntade utfallet vid upprepade tillfällen inträffar utan att andra utfall förekommer. Det här låter i mina öron alltför torftigt, och även till viss del godtyckligt. Jag menar att avsikten med en god teori måste vara långt bredare än så. Avsikten måste vara att förstå hur världen fungerar, och det kvantifierbara är bara en av de saker man kan ta fasta

på för att belägga teorin. Det är endast när vi förstår hur ett fenomen är beskaffat som vi kan göra förutsägelser som betyder något för oss. Men samtidigt är jag fullt medveten om att en sådan idé om teoretiska resonemang ligger utanför de flestas intresseramar. För många handlar det teoretiska arbetet endast om att på ett beräkningsmässigt sätt återskapa samma, eller liknande, resultat som de experimentellt observerade. Det är denna konflikt som jag vill försöka förstå: varför vi ägnar oss åt att hitta modeller som fungerar istället för att söka svaret på hur världen fungerar.

Exempel från fysiken

I det följande vill jag utgå från kunskaper jag har inom teoretisk fysik för att illustrera den konflikt som finns inom speciellt naturvetenskapen, men sannolikt även inom andra vetenskapsgrenar. I gränssnittet mellan matematiken och fysiken uppstår en konflikt dels om vad en teori är, och dels om vad avsikten med teorin bör vara.

Innan jag går in på huvudpunkten med min text finns det skäl att bena ut några konceptuella skillnader mellan de experimentella och teoretiska förhållningssätten. Experimentet, å ena sidan, är till för att undersöka om det finns en relation mellan två, eller fler, olika storheter, det vill säga för att testa en hypotes. Med teorin vill man, å andra sidan, konstruera en bild, en berättelse, om vad de experimentella observationerna betyder. Går det att ta fram en logiskt hållbar beskrivning över hur relationen mellan storheterna hänger ihop? En bra teori måste inte vara matematiskt förankrad, det är snarare en förmån som kan hjälpa till med logiken och undanröjandet av irrelevanta aspekter. Och det är heller inte nödvändigtvis hur väl den teoretiska beräkningen kan reproducera de experimentella resultaten som avgör hur väl teorin återger en begriplig berättelse.

Ett relevant exempel är hur den elektriska ledningsförmågan i metaller kan beskrivas. När Georg Ohm rent empiriskt skrev ned sin lag för sambandet mellan elektrisk ström, spänning och resistans hade han säkert funderingar om varför det såg ut som det gjorde, men han hade inget bra svar. Länge fick man nöja sig med att strömmen sågs som en respons på den spänning som lades mellan ändarna på ett material, och att resistansen var en egenskap som var specifik för varje slag av materia. I klartext: det fanns vare sig metoder eller kunskaper för att konstruera teoretiska modeller om hur resistansen uppstår och hur den kan variera mellan olika slags materia. Ordet resistans var dock väl valt eftersom det skapade en slags intuition för att materia av olika slag skapar olika mycket motstånd för den elektriska strömmen.

Senare, precis vid begynnelsen av nittonhundratalet, föreslog Paul Drude en modell som gav en tämligen illustrativ bild av hur resistansen i materien uppstår. Han byggde på en idé som i slutet av artonhundratalet sjösatts av Ludwig Boltzmann och som utgör grunden för en statistisk tolkning av termodynamiska egenskaper, såsom tryck, volym och entropi. Drude betraktade partiklar som små oförstörbara entiteter, ungefär som små klot eller kulor, vilka accelererar när den elektriska spänningen tilltar, och sålunda bildar en ström. På grund av att partiklarna stundom kolliderar med varandra och andra partiklar, till exempel atomkärnor, uppstår den resistans som Ohm etablerade i sin lag. Drude lyckades ändå inte förklara varför resistansen är materialberoende eller hur den skall beräknas. Vidare är Drudes modell användbar endast för en liten klass av material, speciellt kristaller av de alkaliska jordartsmetallerna, till exempel litium, natrium och kalium. Trots dessa brister är Drudes resonemang ett som fysiker ännu idag gärna använder, just för att det är intuitivt och fysikaliskt rimligt om än grovt förenklat. En mer fysikaliskt korrekt beskrivning, en som utgår från att resistansen hänger ihop med fluktuationer i materien, en som även gör det möjligt att göra noggranna beräkningar av resistansen, kräver djupa insikter i kvantmekaniska frågeställningar. Dessvärre tillåts inte ett lika intuitivt åskådliggörande med hjälp av denna beskrivning, åtminstone inte för den som tycker att fluktuationer är svåra att åskådliggöra. Så även om den senare teorin är mer träffsäker och korrekt, är den på sätt och vis mindre användbar som verktyg för vår förståelse.

Avsikten med teorin

Det sistnämnda kan sägas vara den springande punkten i det resonemang jag vill föra: en meningsfull teori bör ge oss en begriplig bild av ett skeende eller fenomen. Självfallet skall teoribildningen vara adekvat och på ett väsentligen korrekt sätt reproducera observationerna. Jag kan som betraktare lära mig, eller vänja mig vid, mer komplicerade resonemang och på så vis skapa en intuitiv bild även av den mer raffinerade och förmodligen mer korrekta teorin. Således behöver det inte finnas en motsättning mellan begriplighet och korrekthet. Men jag måste inte desto mindre fråga mig själv om jag kan åskådliggöra eller sammanfatta de mest grundläggande förhållandena som en teori söker bringa klarhet i, om inte annat så åtminstone för mig själv.

Vidare bör det nämnas att det självklart inte finns något som hindrar att man kan träna upp sin förmåga att intuitivt närma sig teorier som till förstone verkar obegripliga. Även Boltzmanns resonemang, det som Drude använde sig av, med laddningar i form av partiklar som kolliderar med omgivningen, var en smula

svårsmält för hans samtida kollegor, vilket antyder att man behöver arbeta aktivt och djupgående med en teoretisk bild för att den skall ge den åskådliga bilden av verkligheten som är avsikten. Det kan dessutom krävas att man tränar sig själv i att förstå saker som till en början inte ens verkar ligga inom synfältet för det man verkligen vill förstå. Det är till exempel förmodligen enklare för en person som är tränad i statistisk fysik än för många andra att förstå sig på det kollektivistiska synsätt som statistiska mätningar är ämnade för. Detta gäller sannolikt även om statistiken avser sociologiska eller samhällsvetenskapliga sammanhang.

Det bör slutligen nämnas att min diskussion utgår från ett tämligen naturvetenskapligt sätt att förhålla sig till teorier och teoribildning. För en som är skolad inom andra, icke­naturvetenskapliga, discipliner kan resonemanget om att en teori kan vara för komplicerad för att vara användbar måhända kännas trivialt. Det handlar heller inte om att infantilisera teoribildningen, snarare handlar det om att hitta den intellektuellt mest lämpliga bilden, den bild som gör det möjligt att ta teorin som utgångspunkt och gå vidare till nya frågor.

En fråga som vi även måste ställa är om vetenskapen har till uppgift att ta fram en entydig bild av hur världen skall förstås. Den som tror det har förmodligen inte förstått vetenskapens uppgift och det vetenskapliga förhållningssättet. Det är inte en fråga om att ta fram sanningen, det är en fråga om att göra världen begriplig, och över tiden måste vi vara beredda på att omvärdera hur omvärlden kan, eller skall, betraktas. Med andra ord är det fråga om vilket paradigm vi betraktar omvärlden ur, ett paradigm som ständigt är föremål för omprövning när behovet för det uppstår. Vi påminns om detta inte minst genom de religiösa tolkningarna av vad världen består av och hur vi förväntas leva våra liv. Just i det sistnämnda fallet har vetenskapen inte de svar som en del människor gärna vill att den skall ha. Vi kan mäta hur ett fenomen uppför sig, vi kan etablera en teoretisk beskrivning för hur vi skall uppfatta fenomenet och stundom kan vi till och med göra förutsägelser utifrån den teoretiska bilden, förutsägelser som gagnar oss och gör vår tillvaro enklare. Därifrån är dock steget långt till att den uppfattning vi skapat skall kunna betraktas som en slutgiltig sanning som kommer att stå emot revideringar och omdaningar för all framtid. Det är bara i matematik som vi kan göra sådana utsagor, och livet är inte matematik.

Jonas Fransson

är professor i fysik vid Uppsala universitet. Han forskar om magnetiska fenomen under ickejämvikt i molekyler och nanostrukturer med hjälp av teoretiska och matematiska modeller.

Helår 36 € Studerande och arbetslösa 25 € Teckna en prenumeration genom en inbetalning på Ikaros konto

FI6680001671135946

BIC/SWIFT DABAFIHH

Ange adress och e-postadress i meddelandefältet på bankgiroblanketten.

annonsera Kontakta redaktionen för priser.

i nästa nummer: Representation