11 minute read
Representation och grupptillhörighet
IKAROS 4|22 ARTIKEL
Hur bör sammansättningen av politiska församlingar se ut och varför behövs representanter från olika grupper i samhället? Mattias Agerberg och Lena Wängnerud skriver om partiernas ansvar och utmaningar.
Advertisement
Representation och grupptillhörighet
Det är lätt hänt att den representativa demokratin presenteras som en blandning av direktdemokrati och elitstyre. Men det vore att leda tanken fel. I boken The Principles of Representative Government karaktäriserar Bernard Manin representativ demokrati som ett eget styrelseskick. Denna tankegång finns även i Hanna Pitkins klassiska verk On the Concept of Representation där hon formulerar representationsbegreppets innebörd i termer av en gåta. Pitkin utgår från engelskan där present står för närvarande och re - är ett prefix som kan översättas med orden åter, ny eller om igen. Re-presentera betyder då att något om igen görs närvarande. Men att säga detta, menar Pitkin, är att uttala en paradox. Om nu något finns där, hur kan det då så att säga komma dit på nytt?
Den poäng Pitkin vill få fram är att det finns ett dualistiskt tänkande inbyggt i själva begreppet representation. Det handlar inte enbart om att verkställa väljarnas vilja utan också om förmågan att utöva politiskt ledarskap. Och när Manin talar om ett eget styrelseskick så är förekomsten av oavhängighet – independence – mellan väljare och valda ett av de mest betydelsefulla kännetecknen på den representativa demokratin. Men denna oavhängighet har sina gränser. Både när det gäller Pitkin och Manin leder resonemangen fram till att representation är en fråga om avvägningar – där ska finnas både följsamhet gentemot väljarna och ett självständigt beslutsfattande.
Eftersom representation handlar om avvägningar finns det inte några givna svar på frågan om hur den bäst omsätts i praktiken. I den svenska riksdagen finns det strikta regler för fördelningen av platser (geografisk representation) men i övrigt är det upp till partierna själva att avgöra vilken fördelning av kvinnor och män, personer med och utan utländsk bakgrund, unga och gamla, hög- och lågutbildade, och så vidare, de vill ha bland politikerna.
Social representation kontra åsiktsrepresentation
Frågan om representation och grupptillhörighet är inte ny. För över 200 år sedan använde John Adams , en av författarna till den amerikanska konstitutionen, liknelsen ”miniatyrporträtt” när han beskrev sin bild av den ideala lagstiftande församlingen: ”A representative legislature should be an exact portrait, in miniature, of the people at large, as it should think, feel, reason and act like them”. De krav han ställde på den goda representationen handlade således om likhet med befolkningen men också om att den ideala lagstiftande församlingen bör tänka, känna, resonera och handla som befolkningen i stort.
Inom statsvetenskapen kallas det första kravet ovan för social- eller deskriptiv (beskrivande) representation och det andra kravet för åsiktsrepresentation eller substantiell representation. Traditionellt har man tänkt att åsiktsrepresentationen bör vara överordnad för att en demokrati ska vara välfungerande. Bakgrunden till det synsättet finns bland annat i Hanna Pitkins verk, där hon i ett berömt citat betonar vikten av representanternas agerande – ”representing here means acting in the interest of the represented, in a manner responsive to them” – snarare än deras deskriptiva representation.
En annan bakgrund till åsiktsrepresentationens starka ställning finns i det som brukar kallas the responsible party model. Idén om ansvarstagande partier har beskrivits som en av de mest betydelsefulla modellerna för hur den representativa demokratin bör fungera. Motorn i modellen är disciplinerade partier som går till val på utarbetade program. Väljarna tar ställning till dessa program och under mandatperiodens gång är det meningen att de valda företrädarna verkställer det som utlovats.
Modellen bygger på antagandet att väljarna röstar på det program som bäst svarar mot deras prioriteringar och önskemål. Men vad som utkrävs är inte någon total överensstämmelse medborgare-program-företrädare. Det kan förekomma opinionsbildning kring en fråga där politikerna, kanske för att de har tillgång till mer information, har en annan åsikt än sina väljare. Poängen är dock att opinionsgap inte bör förekomma i alltför många frågor samtidigt eller vara bestående över långa tidsperioder.
Ett orealistiskt ideal?
När Anne Phillips kritiserar modellen om ansvarstagande partier, och lanserar närvarons politik – the politics of presence – som ett alternativ, riktar hon i huvudsak in sig på dess verklighetsförankring. Hon menar att det är orealistiskt att ge partiernas program en sådan tyngd och nyckelfunktion i den representativa demokratin. Programmen kommer aldrig kunna vara så detaljerade att väljarna får information om allt partierna tänker företa sig. Det är inte heller rimligt att anta att politikerna kan planera alla sina förehavanden tre–fyra år i förväg.
Kärnan i teorin om närvarons politik handlar om nödvändigheten av spridning bland politikerna med avseende på deras grupptillhörighet. Problemet är att det allt som oftast uppstår situationer där partiprogrammet inte utgör någon vägledning för politikernas handlande. Lösningen är inte så enkel som att representanterna då får göra så gott de kan och att de får sin dom i nästa val. Om det är orimligt att tänka sig ett detaljerat program för framtiden, så är det inte heller realistiskt att tänka sig en total utvärdering av det som varit. Men är då inte lösningen istället att kräva politiker som är åsiktsrepresentativa för sina väljare? Om de valda tycker och tänker likadant som väljarna handlar de förhoppningsvis som dessa skulle gjort. Phillips menar att det inte går att tro att en sådan överensstämmelse finns om stora skikt av befolkningen står utanför de beslutsfattande församlingarna.
Vad säger den empiriska forskningen?
Frågan om den goda representationen tillhör en av statsvetenskapens ”eviga” frågor men under senare år har vi fått allt bättre kunskap om vilken betydelse grupptillhörighet och social bakgrund har i praktiken. I Sverige har den empiriska forskningen på området kommit längst när det gäller könstillhörighet.
Det första man kan konstatera utifrån forskningen är att det tagit lång tid för den deskriptiva representationen att förändras. År 1971, 50 år efter det att kvinnor för första gången kunde ställa upp i ett riksdagsval, var balansen 14 procent kvinnor och 86 procent män i riksdagen. Valet 1985 var första gången då andelen kvinnor i riksdagen översteg 30 procent. Idag, efter valet 2022, är balansen i riksdagen 46 procent kvinnor och 54 procent män. Denna utveckling har inte skett av sig självt utan bygger på att partierna aktivt verkat för att öka andelen kvinnor i sina partigrupper. I den nuvarande riksdagen finns det betydande skillnader mellan partierna när det gäller andel kvinnliga politiker, där Vänsterpartiet och Miljöpartiet har störst övervikt kvinnliga politiker medan Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna har störst övervikt manliga politiker.
Det andra man kan konstatera är att skillnaderna mellan kvinnliga och manliga väljare när det gäller partival re ökat än minskat över tid. Fram till 1970-talet stod kvinnor något till höger om män men sedan dess har det skett omsvängningar, vilka främst inneburit att manliga väljare, i genomsnitt, rört sig högerut på den ideologiska vänster–högerskalan samtidigt som kvinnor i genomsnitt förblivit ungefär på samma plats. Idag befinner sig män därmed till höger om kvinnor och förutom ideologisk position märks skillnaderna mellan kvinnor och män i såväl partival, prioriteringar av viktiga politikområden, som inställningen till konkreta sakfrågor. Ett generellt mönster är att kvinnliga väljare prioriterar välfärdsfrågor högre och är mer positiva till offentliga satsningar på välfärdspolitik än män, medan manliga väljare i högre grad prioriterar ekonomiska frågor och vill sänka skatter. Undersökningar i samband med valet 2022 visar att lag och ordning stod högst upp på männens lista över viktiga frågor, medan sjukvård stod högst upp på kvinnornas lista. Redan valet 2018 uppvisade historiskt stora skillnader i partival: 55,4 procent bland kvinnorna röstade på något av partierna S, V, MP eller C medan 55,3 procent bland männen röstade på något av partierna L, M, KD eller SD. De preliminära resultaten efter valet 2022 visar på en viss förstärkning av dessa könsskillnader.
Om vi övergår till riksdagen så visar systematiska jämförelser att kvinnliga ledamöter i genomsnitt står närmre de kvinnliga väljarna än vad manliga ledamöter gör när det gäller prioriteringar och åsikter. På några områden skär dessa skillnader över partigränserna, som exempelvis när det gäller inställningen till ett förbud mot pornografi (kvinnor är mer för ett förbud). Tidigare gällde detta även förslaget att införa 6-timmars arbetsdag för alla förvärvsarbetande (kvinnor var mer för ett införande) men idag sammanfaller könsskillnaderna i riksdagen i stort sett med könsskillnaderna i fråga om partitillhörighet, det vill säga partier till vänster är mer för förslaget om att införa 6-timmars arbetsdag samtidigt som dessa partier har en högre andel kvinnor i sina partigrupper.
I den allmänna debatten behandlas ofta frågor om politikers grupptillhörighet som om den vore frikopplad från frågan om idéer, åsikter och prioriteringar. Experimentell forskning visar att väljare idag, när de står inför en valsituation, i genomsnitt föredrar en kvinnlig kandidat framför en manlig kandidat. Mönstret återfinns i en majoritet EU-länder och är som mest tydligt bland kvinnliga väljare. En fördjupad undersökning bland svenska väljare bekräftar att detta ”försteg” är som allra störst bland kvinnliga svarspersoner men lägger till att försteget är starkt kopplat till en förväntan om att en kvinnlig kandidat ska företräda en viss typ av ståndpunkter. Ett resultat från den empiriska forskningen är således att närvarons politik inte står i någon motsatsställning till åsiktsrepresentation utan dessa två aspekter av representation kompletterar varandra.
Andra grupper än kvinnor och män
Det är framför allt i amerikansk forskning som det bedrivs undersökningar utifrån andra grupptillhörigheter än könstillhörighet. I stora drag visar den forskningen att politiker som själva tillhör en viss grupp – det kan gälla personer med afroamerikansk bakgrund eller hbtqi+ -grupper – i genomsnitt är bättre på att företräda den specifika gruppen än politiker som inte själva tillhör gruppen. Mönstren varierar dock något mellan olika studier.
Experimentell forskning från Sverige visar ett komplext mönster när det gäller väljares inställning till politiska kandidater med utländsk bakgrund. Generellt sett föredrar svarspersoner som själva har utländsk bakgrund en politisk kandidat som också har utländsk bakgrund men endast om den aktuella kandidaten kommer från samma land som svarspersonen själv (i denna studie hade respondenterna bakgrund i Syrien respektive Irak). En förklaring tycks vara att kandidaten i detta fall antas dela svarspersonens politiska åsikter.
Partiernas ansvar och utmaningar
Anne Phillips framhåller att frågan om vilka grupper närvarons politik bör gälla hela tiden måste ses i ljuset av förhållanden i samhället. Inga grupper i samhället är helt homogena men när det gäller exempelvis när det gäller kvinnor och män finns det systematiska skillnader i fråga om sådant som inkomst, utbildning, yrken och ansvarstagande i familjen. Det är framför allt när det finns stora skillnader mellan grupper i levnadsförhållanden som frågan om närvarons politik blir aktuell. I slutändan är det dock en politisk fråga exakt vilka grupper som partierna prioriterar och vilka strategier de använder sig av. Kvotering är en strategi för att ändra sammansättningen i parlamentet men inte den enda. I den representativa demokratin har partierna en nyckelfunktion. Det är deras ansvar att göra en analys av såväl sin politik som vilka kandidater de nominerar och motivera sina överväganden för väljarna så att dessa kan fatta beslut utifrån sina prioriteringar och önskemål. Debatten borde inte handla om politikernas bakgrund i motsats till deras åsikter, utan om hur dessa aspekter ofta hänger ihop.
Över tid har andelen kvinnor ökat i riksdagen och därmed har kvinnor efter hand själva kunnat vara med och utforma beslut som särskilt rör deras situation. Detta är en skillnad gentemot frågan om utländsk bakgrund. En genomgång som Ekot (Sveriges Radios nyhetsredaktion) gjorde efter 2018 års val visade att 11,5 procent av riksdagens ledamöter hade utländsk bakgrund (själv född utomlands eller båda föräldrarna födda utomlands). Samma år var motsvarande andel av befolkningen 24 procent. En svår utmaning för partier som vill öka andelen kandidater med utländsk bakgrund är dock exakt vilka grupper som rekryteringen bör ske ifrån. De experiment vi hänvisat till i denna text visar att det knappast duger med en allmän hänvisning till ”invandrarbakgrund”. Resonemangen behöver vara djupare än så och handla om på vilket sätt partierna, genom att bygga ett specifikt ”lag”, vill åstadkomma förändringar i samhället.
LITTERATUR
Bernard Manin, The Priniciples of Representative Government, 1997, Cambridge, Cambridge University Press.
Hanna Pitkin, On the Concept of Representation, 1967, Berkeley, University of California Press. Citatet från John Adams om “miniatyrporträtt” finns återgivet på sida 73 i denna bok.
Anne Phillips, The Politics of Presence, 1995, Oxford, Oxford University Press.
För svenska resultat som diskuteras i artikeln se:
Jakob Ahlbom, Maria Oskarson och Lena Wängnerud, 2022, kapitel 3, Ökade skillnader mellan kvinnor och män som väljare och valda, i Patrik Öhberg, Henrik Oscarsson och Jakob Ahlbom (red.) Folkviljans förverkligare, Göteborgs universitet, Statsvetenskapliga institutionen.
Mattias Agerberg, 2022, Understanding Preferences for Descriptive Political Representation Among Citizens with Immigrant Background, manus, Göteborgs universitet, Statsvetenskapliga institutionen.
Mattias Agerberg är docent i statsvetenskap vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.
Lena Wängnerud är professor i statsvetenskap vid Statsvetenskapliga institutionen, Göteborgs universitet.
