Historisk sanning och litterär representation i vittneslitteratur från Gulag arkipelagen

IKAROS 4|22 ARTIKEL

Författare som överlevt de sovjetiska tvångslägren och andra former av sovjetisk repression konfronterades med en omvärld som var delvis ovillig att tro på deras vittnesmål. Hur ska vi förstå svårigheterna att berätta, att bli trodd och att representera en historisk verklighet genom litterära berättelser? Lovisa Andén skriver.

Historisk sanning och litterär representation i vittneslitteratur från Gulag arkipelagen

Vittneslitteratur handlar ofta om en händelse som redan ägt rum: ett folkmord som tillhör det förflutna eller koncentrationsläger som inte längre existerar. Det gäller inte de Gulagskildringar som skrevs under 1900-talets första hälft, de beskrev istället en pågående verklighet. Medan vittneslitteratur ofta möts med tilltro blev Gulagförfattarnas trovärdighet ofta ifrågasatt. De anklagades för att fara med osanning och möttes med förtal eller ibland rena smutskastningskampanjer. Samtidigt var memoarer och vittnesskildringar under lång tid den mest substantiella dokumentation som fanns av Gulagsystemet, just på grund av hemlighållandet av det.

Både vittnesmålen i sig och ifrågasättandet av vittnenas trovärdighet visar på sårbarheten i att vittna om en verklighet som ännu inte blivit allmänt accepterad. Här handlar tystnaden inte om en tystnadskultur, och inte heller om historisk amnesi. En tystnadskultur innebär en aktiv och avsiktlig tystnad kring någonting som alla redan känner till medan historisk amnesi är en glömska av någonting som en gång varit känt. Här handlar tystnaden istället om avsaknaden av diskurs, en avsaknad som i sin tur förstärks av svårigheterna med att berätta om en verklighet som mottagaren saknar referensramarna för att förstå.

En värld för sig

Mycket av det som skrivits om vittnesmål och vittneslitteratur, framför allt i en kontinentalfilosofisk tradition, rymmer en implicit förståelse av vittneskildringar utifrån skildringar från koncentrationsläger. Framför allt Primo Levis och Elie Wiesels skildringar av de nazistiska koncentrationslägren har varit tongivande för diskussioner om vittnesmål. Medan förintelseöverlevarna vittnade om en stormakt som besegrats, om läger som befriats och dokumenterats, så vittnade de Gulagfångar som trädde fram under åren efter kriget mot en stormakt som i väst sågs som en allierad segermakt. De konfronterades med en omvärld som var både ovetande och delvis ovillig att tro på deras vittnesmål.

I Finland sågs Gulagskildringar efter kriget som antisovjetisk litteratur, och som sådan ansågs den strida mot fredsfördraget i Paris från 1948. Erkki Vettenniemi beskriver hur den förbjudna litteraturen sammanställdes i listor som gavs till bokhandlare. Nästan 1700 titlar svartlistades och 22000 kopior togs bort från biblioteken tills förbudet drogs tillbaka 1958. Trots att litteraturen inte var olaglig i andra länder i Västeuropa möttes den där av andra former av motstånd och av en ovilja att tro på överlevarna. Exempelvis beskriver den danske läkaren Alexander Thomsen hur han avråddes från att berätta om vad han upplevt om eller när han fick återvända till Danmark:

”Mina vänner var nästan alla av uppfattningen att jag aldrig mer skulle komma hem. Ifall att jag trots allt skulle göra det, menade en av dem, att det nog var bäst att inte berätta något om det, jag hade sett och upplevt. Hans kamrat menade istället, att jag lugnt kunde berätta allt. Det var ändå ingen som skulle tro på det.”

I flera berättelser beskrivs lägren som en värld för sig, som ett eget universum eller som de levande dödas land. Författarna ställer sig själva inför uppgiften att introducera en fullständigt främmande verklighet för en västerländsk läsare, att försöka skapa en förståelsehorisont där deras erfarenheter blir begripliga och där de kan bli trodda. Liksom Thomsen beskriver flera av dem en rädsla för att misstros. Flera var även socialister eller kommunister och tvekade därför inför att berätta om en erfarenhet som riskerade att undergräva den rörelse de länge varit en del av. Ett exempel är den svenske återvändaren Alfred Badlund , som trots att hans familj i generationer varit aktiva kommunister ändå bestämmer sig för att berätta om sin erfarenhet av tvångsdeportation i Sibirien i början av 30-talet. Med en referens till Fjodor Dostojevskijs Vita nätter skildrar han sin egen tveksamhet inför att tala om sin erfarenhet:

”En stor rysk författare har beskrivit de vita nätterna, då man rastlöst vandrar och allt förefaller overkligt, fantastiskt, främmande. Jag har genomlevat de nätterna, jag har försökt inbilla mig, att allt vad jag upplevat, hört och sett var en villa, något som kunde blåsa bort eller förtigas. Jag gagnade ju en god sak genom att göra det.”

”Och så kommo dagarna med sitt kalla, nyktra allvar. Är det inte min plikt, min förbannade plikt som arbetare och kommunist, att säga, hur det går till i Sovjet? En sjuk sak kan inte gagnas genom att man blundar och tiger. Jo, kanske det kunde vara till gagn för dem som ha till levebröd att hetsa massan, att skriva färgade tidningsartiklar om Sovjet och samla in arbetarpengar till tidningsabonnemang. Men jag gagnade sannerligen inte arbetarnas egen sak…”

Badlund beskriver en konflikt mellan sina ideal och sin erfarenhet, liksom en kluven solidaritet som å ena sidan omfattar vänner och familj i Sverige och å andra sidan alla dem som blev kvar i Sibirien. Den här konflikten syns i många överlevares berättelser. De beskriver ofta en önskan om att berätta för alla dem som inte kunde, en önskan som ibland formuleras som ett moraliskt påbud, som hos den polske Gulagskildraren Witold Olszewski : ”Be damned, those of you [who] leave here and remain silent”.

Det faktum att den sovjetiska repressionen tog så många olika former och pågick under så lång tid har gjort det svårare att tala om den, att minnas den och att representera den. Frågan försvåras ytterligare av att flera av de mest inflytelserika skildringarna skrivits som fiktion.

De tidigaste Gulagförfattarna, som skrev under 20talet, var mindre medvetna om att även den hemliga polisen läste berättelserna. De kunde skriva ut namn och platser, liksom hur olika flykter eller flyktförsök hade gått till, ovetande om att informationen riskera- de att skada dem som fortfarande var kvar. I de skildringar som skrevs senare undvek författarna att skriva ut namn, de ändrade tidpunkter och platser, för att de beskrivna personerna inte skulle kunna verifieras. När publicerar sin första skildring befinner sig hans vän och reskamrat fortfarande i Sibirien, och av rädsla för att förhindra hans flyktförsök ger han en felaktig beskrivning av sin egen flykt. Felaktigheterna används sedan för att undergräva Badlunds trovärdighet i den smutskastningskampanj som riktades mot honom. Om Gulaglitteraturen hade fungerat som vittnesmål vid en rättegång hade avsaknaden av namn, platser och datum, liksom dess avsiktliga felaktigheter, avsevärt minskat dess trovärdighet. Samtidigt visar författarnas självcensur på svårigheterna i att vittna mot ett förtryck som fortfarande är pågående. Även när överlevarna berättar, tvingas de göra det genom halvtystnader, och även när de vill tala om sanningen, tvingas de kringgå de sanningar som kan vara farliga. Hur ska vi förstå berättelser som själva tystas av den repression de försöker avslöja? I Gulagskildringarna ställs vittneslitteraturens sanningsanspråk i ett nytt ljus, och dess ambivalens mellan ett historiskt, ett litterärt och ett rättsligt sanningsanspråk pekar på behovet av att undersöka vittnesberättelsers innebörd i förhållande till vad det är möjligt för författaren att berätta.

Historiska sanningar och litterära berättelser

Termen Gulag är en akronym för Glavnoe Upravlenie Lagerei, eller Lägrens huvudadministration. Trots att termen Gulag bara användes i sin administrativa betydelse mellan 1931 och 1934, blev det ändå den term som fastnade och som fortsatte att användas även i officiella dokument fram till 50-talet. När Aleksandr Solzjenitsyns publicerade Gulagarkipelagen 1973 fick termen Gulag en ännu bredare mening, och kom att omfatta hela perioden av sovjetiskt förtryck från december 1917 fram till Sovjetunionens fall. I den bemärkelsen innefattar den även fängelser, transitfängelser, koncentrationsläger, korrektionsläger och tvångsarbetskolonier. Senare har termen breddats ytterligare och kommit att omfatta även tvångsdeportationer och påtvingad exil. De senare kategorierna har kommit att kallas ”det andra gulag”, och de innebar en form av repression som är betydligt mindre känd än lägren. Etniska minoriteter förvisades ofta till deportationsorter utan föregående domar eller straff, och detsamma gällde kvinnor och barn till män som dömts till avrättning eller läger under de stora utrensningarna. Medan kvinnor endast utgjorde en minoritet av lägerfångarna, sändes de i högre grad i påtvingad exil till olika deportationsorter och arbetskolonier.

Det faktum att den sovjetiska repressionen tog så många olika former och pågick under så lång tid har gjort det svårare att tala om den, att minnas den och att representera den. Frågan försvåras ytterligare av att flera av de mest inflytelserika skildringarna skrivits som fiktion. Det gäller framför allt Solzjenitsyns och Varlam Sjalamovs berättelser, som trots att de utger sig för att vara fiktion blivit lästa som vittnesberättelser, som berättelser om ”hur det egentligen var att vara i lägren”. Solzjentisyns fiktiva verk Den första kretsen från 1968 är en detaljrik skildring av elitlägren för tekniska specialister. Just därför att romanen enbart utger sig för att vara fiktion kan Solzjenitsyn förse läsaren med mer information om speciallägren än vad en memoarförfattare hade kunnat.

Användandet av fiktionalisering gör frågan om sanning i förhållande till Gulaglitteratur särskilt svår: i vilken mening är det en sanning? Vad är relationen mellan en litterär sanning och en historisk sanning: om även de fiktionaliserade Gulagberättelserna vill få oss att tro på dem – vad är det egentligen som de vill att vi ska tro på? Är det en litterär, imaginär värld, eller är det att den världen på ett särskilt sätt framställer en historisk sanning?

Vi saknar fortfarande en förståelse för de många olika graderna av sovjetisk repression, av allt det som inte var en lägerverklighet bakom taggtråd, men som ändå var ett liv i deportation, dikterat av den hemliga polisen och av det sovjetiska straffsystemet

Nästan alla vittnesskildringar bär på ett uttalat sanningsanspråk: de vill tala om hur det egentligen var. I exempelvis Jacques Derridas diskussioner av förintelseöverlevares vittnesmål knyts sanningsanspråket till författarens närvaro: det här är sant för att jag var där och upplevde det här. I Gulaglitteraturen generaliseras sanningsanspråket: överlevarna är inte i första hand inriktade på att berätta om vad de upplevt, utan om en typisk erfarenhet, om vad alla eller många upplevde. Det gör i sin tur frågan om mening central: framställer överlevaren innebörden i den sovjetiska lägerverkligheten på ett sätt som stämmer med en generell erfarenhet? Vems erfarenhet är typisk? Vems erfarenheter får representeras och hur får de representeras? Med Solzjenitsyns och Sjalamovs skrivande har erfarenheten av Gulaglägren sedd ur en rysk, manlig fånges perspektiv institutionaliserats i en offentlig diskurs. Men den diskursen riskerar samtidigt att överskugga de många andra erfarenheterna: kvinnors erfarenheter, erfarenheterna av den närmare en miljon européer som tvångsdeporterades, erfarenheten av påtvingad exil eller tvångsbosättningar. Vi saknar fortfarande en förståelse för de många olika graderna av sovjetisk repression, av allt det som inte var en lägerverklighet bakom taggtråd, men som ändå var ett liv i deportation, dikterat av den hemliga polisen och av det sovjetiska straffsystemet. Den här frågan är idag mer aktuell än någonsin, inte minst på grund av den omskrivning av den sovjetiska historien som sker i dagens Ryssland. Vladimir Putin har sedan två decennier bedrivit ett minneskrig där innebörden i det sovjetiska straffsystemet minimeras och rationaliseras. De vittnesberättelser som skrivits, från 1920-talet och framåt, innebär alla fortfarande ett motstånd mot den statliga omskrivningen av historien. De visar också på den spänning som funnits och som fortfarande finns i dagens Ryssland, en spänning mellan vad staten vill minnas och vad människor har erfarit.

LITTERATUR :

Alfred Badlund, Jag trodde på Ryssland: en svensk arbetares upplevelser i Sovjetunionen (Stockholm: Tiden 1935); Som arbetare i Sovjet (Stockholm: Hökerberg 1935).

Jacques Derrida, “A Self-Unsealing Poetic Text”: Poetics and Politics of Witnessing, trans. Rachel Bowlby, i Revenge of the Aesthetic. The Place of Literature in Theory Today, ed. Michael P. Clark, (Berkeley: University of California, 2000), 180 –207.

Varlam Sjalamov, Genom snön: Berättelser från Kolyma I, övers. Ola Wallin (Stockholm: Ersatz 2018). I original 1956.

Aleksander Solzjenitsyn, Gulag-arkipelagen (Stockholm: Wahlström & Widstrand 1974).

Aleksander Solzjenitsyn, Den första kretsen (Stockholm: Wahlström & Widstrand 1969).

Alexander Thomsen. I menneskelighedens navn (København: Wangel 1960).

Leona Toker, Return from the Archipelago. Narratives of Gulag survivors (Bloomington: Indiana University, Press, 2000).

Erkki Vettenniemi, Surviving the Soviet Meat Grinder: The Politics of Finnish Gulag Memoirs (Helsinki: Aleksanteri Institute 2001).

Lovisa Andén disputerade i filosofi vid Uppsala universitet/ Södertörns högskola 2017. Hon är förstelektor i filosofi vid Universitetet i Tromsö, och forskare vid Åbo Akademi, där hon forskar om vittnesskildringar från Gulagarkipelagen inom ramen för forskningsprojektet, Muted Memories and Silenced Stories: Memoirs by Women of the Gulag Archipelago