8 minute read

Representation och demokrati

IKAROS 4|22 ARTIKEL

I den representativa demokratin delegerar vi beslutsfattandet, något som ibland beskrivs som en nödvändighet. Vilka olika sätt finns det att betrakta den representativa demokratin, och vilka utmaningar medför den för den demokratiska legitimiteten? Henrik Serup Christensen skriver.

Advertisement

Representation och demokrati

Den moderna representativa demokratin

Demokrati innebär att folket har makten. Men i den moderna representativa demokratin involveras vanliga medborgare endast sporadiskt för att utse sina representanter i fria och regelbundna val. Det är sällsynt att medborgarna deltar direkt i det politiska beslutsfattande som i stället sker i politiska församlingar där våra företrädare möts. Det är i anknytning till det formella politiska beslutsfattandet som den politiska representationen tar sig sitt tydligaste uttryck i dagens demokratier. Representation sker också utanför den parlamentariska arenan, när olika folkrörelser och organisationer hävdar sig representera befolkningens vilja. Men enligt den representativa demokratins ideal auktoriseras de folkvalda politikerna till att representera befolkningen i beslutsfattandet och att fatta legitima politiska beslut.

Men det är ingen enkel sak att avgöra hur en representant bör agera. Bör representanten till exempel följa sina väljares önskemål eller sin egen övertygelse när det finns en brist på överensstämmelse?

Även om representation därmed har blivit en central del av vår demokrati, finns det olika uppfattningar om vad det innebär. Rent formellt innebär representation att en grupp auktoriserar representanter att handla på deras vägnar. Men denna formalistiska syn skapar flera olika dilemman i ett demokratiskt sammanhang: ska våra representanter arbeta för att realisera väljarnas önskemål eller för att realisera sina egna åsikter när konflikt uppstår? Bör representanterna avspegla befolkningens karaktärsdrag eller räcker det med att de är sakkunniga auktoriteter som befolkningen litar på? Det finns inte nödvändigtvis någon enighet om svaret på dessa frågor och varken författningar eller demokratiska principer ger entydiga riktlinjer.

Hanna Pitkin och begreppet representation

Representation är ett mångfacetterat begrepp. Denna rikedom har konsekvenser för våra förväntningar på den representativa demokratin och bandet mellan medborgare och politiker. Inom statsvetenskapen utgör Hanna Pitkins The Concept of Representation från 1967 en milstolpe i vår förståelse av representation. Även om senare bidrag till forskningen har nyanserat bilden ytterligare utgör Pitkins verk vanligtvis diskussionens startpunkt och det är därför fortfarande relevant att se på vad hon kommer fram till. Pitkin vill med utgångspunkt i begreppet representations mångsidighet förstå hur politisk representation fungerar.

Pitkin identifierar tre olika uppfattningar om representation, som alla har relevans för dagens demokrati: deskriptiv representation, symbolisk representation och representation som handling. De två första fokuserar på vem representanterna är och den sista vad representanterna gör. Dessa olika uppfattningar om representation kan ibland komma i konflikt och kan ibland vara svåra att skilja åt. Men det är en viktig insikt att i vilken mening vi använder begreppet representation har konsekvenser för vad vi förväntar oss av våra representanter.

Deskriptiv representation

Deskriptiv representation handlar om att representanterna bör reflektera befolkningssammansättningen beträffande centrala sociodemografiska karaktärsdrag såsom kön, ålder och etnicitet. Fokus ligger ofta på synliga sociodemografiska karaktärsdrag, men tanken är att representanterna bör komma från liknande villkor eftersom denna bakgrund formar deras attityder och preferenser. Grundtanken blir att säkra att representativa församlingar som till exempel Finlands riksdag avspeglar befolkningssammansättningen. Det betyder att representation inte så mycket handlar om hur representanterna utses eller vad de gör. Det viktigaste är vem de är och att de i all väsentlighet liknar den befolkning som utser dem.

Denna uppfattning ligger bakom den ofta framförda kritiken att politikerna i Riksdagen tenderar att vara äldre, välbärgade, vita män: eftersom församlingen inte reflekterar befolkningssammansättningen kan representanterna inte ta hela befolkningens önskemål i beaktande. Men trots idéns intuitiva relevans har den sina begränsningar. Det är omöjligt att skapa en församling av representanter som i minsta detalj avspeglar befolkningen, och det blir därmed nödvändigt att välja vilka karaktärsdrag som ska uppfattas som väsentliga. Men även om det vore möjligt kunde det inte garantera att representanterna handlar i befolkningens intresse.

Detta innebär ändå inte att deskriptiv representation är irrelevant. Att vissa samhällsgrupper är överrepresenterade innebär att andra blir underrepresenterade. Deskriptiv representation kan vara speciellt viktigt för de senare grupperna. Marginaliserade samhällsgrupper har lägre förtroende för politiska beslut om ingen från deras grupp ingår i beslutsfattandet, även om beslutet gynnar deras grupp. Om beslutsfattarna däremot inbegriper representanter från deras grupp är de mera benägna att även acceptera ogynnsamma beslut. Deskriptiv representation kan därför medverka till att garantera att även traditionellt underprivilegierade grupper har förtroende för det politiska systemet.

Symbolisk representation

Den subjektiva känslan är avgörande när det handlar om symbolisk representation. Till skillnad från den deskriptiva representationen förutsätter symbolisk representation inte nödvändigtvis att befolkningen representeras av människor med liknande sociodemografiska karaktärsdrag. Symbolisk representation handlar istället om det symboliska värde som vissa institutioner och föremål kan uppnå som representanter för samhället eller nationen. I denna mening blir utmaningen att säkerställa att befolkningen ser den symboliska representanten som en legitim ledare för befolkningen eller nationen. I demokratier använder vi regelbundna val för att garantera att våra ledare har legitim rätt att träffa bindande beslut.

Men representation i denna mening vilar inte nödvändigtvis på demokratiska mekanismer. Det kan rent av hävdas att demokrati och de meningsskillnader detta innebär kan försvåra den symboliska representationen. Om representanten ska vara en symbol för hela befolkningen kan det vara bättre om denna står ovanför den vardagliga politikens kontroverser. Därför försöker Finlands president traditionellt att framstå som partipolitiskt obunden. Det är kutym att vinnaren i presidentvalet lämnar sitt parti när valsegern är säkrad för att kunna fungera som representant för hela befolkningen. Ännu tydligare blir det i konstitutionella monarkier: här har monarken ingen demokratisk legitimitet, men fungerar likaväl som symbolisk representant för nationen.

Både deskriptiv och symbolisk representation belyser viktiga aspekter av representation, men ingen av dem kan garantera att våra representanter faktiskt handlar i överensstämmelse med våra intressen.

Representation som handling

Handling blir central i Pitkins sista perspektiv på representation, där det blir viktigt att fråga sig om representanterna handlar i befolkningens intresse. Det räcker inte med att representanterna avspeglar befolkningssammansättningen eller att vi uppfattar ledarna som legitima: representation handlar också om vad de faktiskt gör. Representanterna handlar inte nödvändigtvis i hela befolkningens intressen, de kan i stället arbeta för att gynna en viss befolkningsgrupp eller starka ekonomiska aktörer. Ett sådant agerande försvagar beslutsprocessens legitimitet eftersom det blir tveksamt om ledarna kan sägas representera befolkningen eller väljarna.

Men det är ingen enkel sak att avgöra hur en representant bör agera. Bör representanten till exempel följa sina väljares önskemål eller sin egen övertygelse när det finns en brist på överensstämmelse? Detta har från början varit den centrala frågan inom diskussionen om representation. Om representanten agerar som språkrör är hen en delegat som har till uppgift att genomföra sina väljares åsikter. En sådan uppfattning verkar ofta vara populär i valkampanjer när kandidater avger vallöften. Men denna position är svår att bibehålla efter valet. Inte bara kan det vara knepigt att avgöra vad väljarna anser i en specifik frågeställning som inte alltid kan kokas ner till en simpel ja- eller nej-fråga. Det är även möjligt att människor önskar något som objektivt sett inte är i deras intresse. Dessutom är det i praktiken nödvändigt att representanterna har utrymme för att diskutera, förhandla och kompromissa för att kunna genomföra politiska beslut. Och en sådan process försvåras avsevärt om vi inte ger representanterna utrymme att följa sin egen vilja, även om detta också ger utrymme för att väljarna inte får det de säger sig ville ha.

När Pitkin 2003 mottog Skytteanska priset, som ibland kallas statsvetarnas nobelpris, klargjorde hon att hon ansåg att de valda representanterna inte bara ska avspegla folkviljan, utan också tillvarata medborgarnas intressen. Representanterna ska alltså inte blint genomföra medborgarnas önskemål. Istället bör det finnas utrymme för representanterna att utöva ledarskap och fatta beslut som går emot folkviljan som den kommer till uttryck i till exempel folkomröstningar eller opinionsundersökningar. Men detta bör ske relativt sällan, annars blir demokratins legitimitet lidande.

Representation och demokrati i framtiden

Som en följd av detta är en allt oftare förekommande uppfattning att representation innebär en fortgående dialog mellan medborgare och politiker där åsikter möts och utkristalliseras i en diskussion. Denna syn har tydligast förts fram av statsvetaren Jane Mansbridge , även hon mottagare av Skytteanska priset. Enligt denna syn är preferenser alltså inte konstanta utan kan förändras. Representation innebär att säkerställa samförstånd mellan befolkningen och deras representanter genom dialog.

Vi rör oss därmed bort från den elitistiska representationssynen, enligt vilken medborgarna är fria att välja sina härskare, men i övrigt passivt bör acceptera besluten. Nutidens representation förutsätter i högre grad interaktion mellan medborgare och de folkvalda representanterna. Det handlar då inte om att ersätta den representativa demokratin, utan om att komplettera de parlamentariska institutionerna med mekanismer som underlättar en dialog mellan medborgare och beslutsfattare. Detta inbegriper verktyg som medborgarinitiativ och medborgarpaneler, som ger människor möjlighet att ge input till det politiska beslutsfattandet. Men ett sådant samhälle förutsätter också aktiva och kunniga medborgare och beslutsfattare som är villiga att ingå i en dialog. Och det innebär en risk för att en liten befolkningsminoritet engagerar sig och beslutsresultaten därför inte avspeglar majoritetens vilja. Representanterna bör alltså fortsättningsvis ansvara för beslutsfattandet och se till att dessa gynnar samhället i sin helhet.

Få av oss kan eller vill vara delaktiga i alla politiska beslut. Därför förutsätter det representativa systemet också ett förtroendeförhållande mellan medborgarna och deras representanter. Vi måste kunna lita på att de strävar efter vårt bästa, även om de inte alltid uppnår det. När detta förtroende brister står den representativa demokratin inför allvarliga legitimitetsproblem.

Henrik Serup Christensen är universitetslektor i statskunskap vid Åbo Akademi.

This article is from: