ikaros 2023 nr 1 – tidskrift om människan och vetenskapen

1 | 2023 HÅLLBARHET RESILIENS

KLIMATKOMPENSATION

KLICKTIVISM

DEN GRÖNA OMSTÄLLNINGEN

INTEGRATION

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Om Ikaros

Ikaros är en politiskt oberoende tidskrift om människan och vetenskapen. Ikaros ger utrymme för en öppen diskussion om vetenskapens roll i samhället.

Tipsa dina vetgiriga vänner om Ikaros. Du stöder oss bäst genom om den teoretiska beskrivningens funktion i naturvetenskapen att prenumerera – tack! Tidskriften utkommer med fyra nummer per år. Dessa och många andra artiklar kan också läsas på Ikaros hemsida www.tidskriftenikaros.fi

Respektive skribent ansvarar själv för artiklar publicerade i Ikaros. Åsikter framförda i signerade artiklar eller i intervjuer delas inte nödvändigtvis av redak tionen. Vi förbehåller oss rätten att redigera texter. Skribenten anses medge publicering såväl i tryck som digitalt.

UTGIVARE: Folkets Bildningsförbund (FBF)

CHEFREDAKTÖR OCH ANSVARIG UTGIVARE: Christoffer Steffansson

REDAKTIONEN: Salla Aldrin Salskov, Johan Ehrstedt, Natan Elgabsi, Ylva Gustafsson, Lars Hertzberg, Marika Kivinen, Robin Lybeck, Hugo Strandberg, Emma Strömberg

EPOST: ikarostidskrift@outlook.com

LAYOUT: annaway.fi COVER: Mostphotos TRYCK: Helsinki Bofori

ISSN 1796­1998

Kontakta redaktionen

Nya dimensioner av gamla begrepp

Begreppen hållbarhet och resiliens ligger i hög grad i tiden – de känns rentav lite uttjatade på ett sätt som gör det svårt att närma sig dem. Orden betecknar olika men tangerande fenomen: hållbarhet beskrivs ofta som de nuvarande generationernas förmåga att leva utan att belasta framtida generationer medan resiliens definieras som en personlig eller kollektiv förmåga att återhämta sig från eller rentav ta lärdom av omvälvande händelser. Att just dessa begrepp blivit populära är givetvis inte en slump. De är knappast renodlade modeord som kommer att vara ute inom ett par år, för de har båda till stor del sin resonansbotten i den pågående klimatkrisen.

Man kunde kanske säga att det är just för att dessa begrepp är så utnötta som det blir intressant och viktigt att reflektera djupare kring dem – att inte låta sig avmattas av deras alldaglighet. Det här är kanske mer uppenbart vad gäller hållbarhet: en kritisk diskussion om vilken slags hållbarhet vi vill ha, vem som har råd att arbeta för den, och på vilket sätt det i så fall borde göras har redan länge varit aktuell, men den riskerar också ständigt att drunkna i ytliga slagord. Liknande utgångspunkter kunde användas för att borra djupare i begreppet resiliens. Vinita Sirvastama skriver till exempel följande i en text där hon presenterar podcasten Don’t Call Me Resilient: ”Jag tror att vi alltid borde hylla resiliens: den mänskliga förmågan att återhämta eller anpassa sig till svåra omständigheter. Men när marginaliserade människor, inklusive svarta människor, människor ur ursprungsbefolkningar och rasifierade människor, blir stämplade som resilienta – speciellt av beslutsfattare – får det en annan innebörd. Fokuset på resiliens och att berömma människor för att de är resilienta gör det för lätt för beslutsfattare att slippa ta fram verkliga lösningar”.

Ambitionen med detta nummer av Ikaros har varit att låta skribenter borra djupare i begreppen hållbarhet och resiliens, men även att komma med nya vinklar på dem. Det har resulterat i texter som jag härnäst kort pre­

senterar. Ann-Christin Furus text kretsar kring de olika dimensionerna hos begreppet resiliens och hur det hänger ihop med hållbarhet – att resiliens är viktigt ”både för att klara av mötet med ohållbarheten och för att kunna skapa en värld som präglas av hållbarhet”. Christer Lindholm kritiserar idén att en grön omställning skulle kunna hjälpa oss att få bukt med bland annat överkonsumtion och förespråkar istället en mer grundläggande omvälvning av det ekonomiska systemet. Madelene Ostwald skriver om hur klimatkompensation som fenomen växt fram – om fördelarna och nackdelarna samt huruvida det överhuvudtaget är ett vettigt sätt att skapa mera klimatvänliga samhällen. Maria Ehrnström-Fuentes behandlar matens plats i människans liv och hur matproduktionen organiseras – vilket i sin tur väcker frågor om människans förhållande till naturen som helhet. Alpo Penttinen frågar sig i sin text om religionen kan komma med ett postsekulärt bidrag till en hållbar mänsklig existensform. Nils Johansson behandlar temat digital aktivism, eller klicktivism, något som ofta kritiseras för att vara ett ineffektivt och passiverande sätt att påverka. Såväl styrkorna som svagheterna med klicktivism blottläggs genom en genomgång av hur Greenpeace lyckades tvinga Lego att avsluta sitt samarbete med Shell. Anna Sundelin skriver om Christina Hedman-Jaakkola –Ålands egna ”tant grön” som var med och grundade öns första miljöparti i slutet av 80 ­ talet. Magdalena Kmak , Johanna Leinonen och Yasmin Samaletdin diskuterar betydelsen av integration för ett hållbart samhälle. De presenterar sitt projekt Mobile Futures, där de kritiserar idén att nyckelfrågan i integration handlar om hur snabbt migranter lyckas integreras på arbetsmarknaden. Istället lyfter de fram ett mer holistiskt perspektiv där hela samhället och förtroendet för det ställs i centrum. Sist och slutligen skriver Tobias Pontara en fristående text om filmmusik – dess förmåga att frammana förstärka filmvärldar, men också hur den kan användas för politisk propaganda.

Christoffer Steffansson är chefredaktör för Ikaros.

[o]hållbarhet resiliens

Varför är förmågan att hantera förändringar, utmaningar och motgångar viktig i vår ohållbara tid? Hur kan resiliens bidra till en mera hållbar värld? Och hur stärker man i så fall sin egen och andras resiliens? Ann-Christin Furu skriver.

När jag skriver den här essän sänker sig novembermörkret över oss i Norden. Det är en höst fylld av mörka nyheter. Ett krig som fortsätter rasa i sydost. Människor som kämpar för överlevnad, värme och mat, som försöker behålla liv och värdighet i en utåt sett alldeles omänsklig situation. Ett klimatnödläge som inte ser ut att lätta, trots att världens ledare igen sammanstrålar för ett COP­möte i ett försök att vända skutan. En konjunktur som svajar på ostadiga ben med högre elpriser, bensinpriser, matpriser. En rapport som larmar om den hotade biologiska mångfalden till följd av människans sätt att breda ut sig och använda jordens resurser. En annan som synliggör de finlandssvenska ungdomarnas illamående och bristen på stödtjänster för dem. Det är lätt att bli nedslagen.

I den här tiden framstår begreppet resiliens som värdefullt. Kanske är resiliens den kraft vi inte har råd att låta bli att stärka, vare sig som enskilda, som gemenskaper eller som mänsklighet? Vi behöver den både för att klara av mötet med ohållbarheten och för att kunna skapa en värld som präglas av hållbarhet.

Om hållbarhet

De vetenskapliga definitionerna av begreppet hållbarhet är många och går ofta tillbaka på rapporten Vår gemensamma framtid där hållbar utveckling definierades som ”en utveckling som tillgodoser dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”. Ur det här perspektivet beskrivs hållbarhet ofta genom tre dimensi­

oner: ekologisk, social/kulturell och ekonomisk. Ett annat sätt att gestalta det är genom de 17 globala målen för hållbarhet i Agenda 2030. De här definitionerna är dock antropocentriska, de ställer människan i centrum och speglar ett okritiskt perspektiv på utveckling, som om den per se skulle vara positiv.

En annan syn på begreppet kommer till uttryck hos författarna till Psychology for Sustainability. I deras beskrivning handlar hållbarhet om handlingar, livsstilar eller system som kan fortgå över oändlig tid. Den här förståelsen synliggör ett helhetsperspektiv, men leder till en rad obekväma frågor och dilemman i fråga om skapandet av mer hållbara samhällen: Är teknologiska lösningar på klimatkrisen långsiktiga med tanke på de naturresurser de förutsätter? Är den nuvarande globala ekonomin långsiktig med tanke på de sociala orättvisor den skapar? De här frågorna visar implicit hur våra samhällen är sammanflätade med större helheter. Mänsklighetens väl och ve är kopplade till hela jordens väl och ve.

Utgående från det här perspektivet kan hållbarhet kopplas till världsbilder och värderingar som inte ställer människan som individ i centrum, utan som bygger på ett relationellt perspektiv. Det här innebär en insikt om att vårt eget liv och vårt eget välmående är tätt sammanflätat med andra människors liv och välmående, men också med floran, faunan och planetära resurser som luft och vatten. Hållbarhet innebär i så fall att arbeta aktivt för att öka den biologiska och kulturella mångfalden samt att bidra till en rättvis fördelning av

resurser mellan människor i olika delar av världen. Hållbarhet handlar om att agera i enlighet med värderingar som bidrar till att uppehålla liv, mening och gemenskap. Om ohållbarhet

De flesta av våra nuvarande system, livsstilar och handlingar bidrar inte till att upprätthålla vitala ekosystem och värnar inte heller om en mångfald av livsformer. De bidrar inte till blomstrande samhällen eller social, kulturell och ekonomisk rättvisa. Det är uppenbart att vi befinner oss i en tid av multipla kriser där världen som vi känner den är i gungning. Vi står inför det som Alden Meyer i samband med klimattoppmötet 2018 kallade ett planetärt nödläge. Vi har redan överskridit flera av de så kallade planetära gränserna och riskerar att passera oåterkalleliga tipping points där förändringarna i jordens klimatsystem blir självförstärkande med farliga konsekvenser för mänskligheten.

Resiliens innebär en form av flexibilitet, en förmåga att möta utmaningar, förändringar, motgångar och kriser.

Ohållbarheten är uppenbar och i någon bemärkelse är kollapsen redan här. Sprickorna och sårbarheterna i den västerländska civilisationen blir allt mer uppenbara. De stora berättelserna om vad ett gott liv är verkar inte kunna ge oss den vägledning vi behöver. Våra berättelser om utveckling bär inte längre, de tär. Priset är högt och halsbrytande. I nuläget hotas såväl den sociala rättvisan som demokratin och freden i jakten på pengar, makt och naturresurser. Allt fler dövar sig med konsumtion och underhållning när tempot i ekorrhjulet är ohälsosamt högt och samhörigheten med allt levande är bruten. Den teknologi som ska minska vårt fossilberoende och motverka klimatuppvärmningen skapar istället en ohållbar efterfrågan på naturresurser och utmanar på många håll möjligheterna till ett liv i samklang med naturen. Urfolk ser sina traditionella sätt att leva trängas undan i gruvdriftens namn.

Filosofen Rosi Braidotti skriver i en essä i Ecocene 1/2020 om hur vår tid kännetecknas av sprickor, etiska dilemman, politiska bekymmmer, paradoxer och ambivalenser. Hon pekar på hur vi behöver ett perspektivskifte, en ny förståelse av oss själva i världen. Hon argumenterar för att situationen kräver vad hon kallar en relationell etik , som drivs av miljömässiga principer och som kombinerar mera inkluderande sätt att bry

sig om hela planeten och det spektrum av livsformer som bor här. Hon efterlyser en världsbild byggd på mångfald, empati, omsorg och ödmjukhet.

Hennes resonemang är hoppfullt, men väcker frågor om hur vi faktiskt kan förändra vår världsbild. Hur kan vi skapa de förändringar som kan leda oss till ett liv i balans med varandra och planeten? Hur kan vi hålla hoppet om en bättre morgondag levande? Det verkar så uppenbart att vi behöver forma nya berättelser och sätt att förhålla oss till oss själva och omvärlden. Kanske handlar en av de berättelserna om att stärka vår resiliens?

Om resiliens

Resiliens innebär en form av flexibilitet, en förmåga att möta utmaningar, förändringar, motgångar och kriser. Själva ordet kommer från latinets resiliere, som direkt översatt betyder ’att studsa tillbaka’. Resiliens handlar alltså om att kunna hitta den kraft som behövs för att anpassa sig eller förändras så att man kan ta sig vidare i livet när hinder dyker upp. Medan resiliens tidigare ofta betraktats som en individuell kapacitet förstås den numera som en delad kapacitet. Från att ha fokuserat på sårbarheter och riskfaktorer, har forskningen om resiliens börjat intressera sig för personliga resurser och skyddande faktorer. Resiliens har också börjat ses som en dynamisk och relationell kapacitet, det är kopplat till gemenskap och till trygga relationer. Förmågan att möta och hantera utmaningar och förändringar är inte heller något som bara utsatta eller sårbara grupper behöver utveckla – i en värld med eskalerande hållbarhetsutmaningar är resiliens avgörande för oss alla.

Resiliens är en kapacitet med flera dimensioner; det handlar om att mobilisera fysiska, psykiska och sociala resurser. För att kunna hantera hållbarhetsutmaningarna på ett konstruktivt sätt behöver vi samtliga dimensioner av resiliens.

I en allt varmare värld med ökande risk för stormar, översvämningar, hetta och torka, blir fysisk resiliens viktiga. Å ena sidan kan fysisk resiliens kopplas till tillfälliga extremsituationer: att veta hur man tar hand om sig själv och andra i extrem väderlek kan vara en förutsättning för överlevnad. Vad behöver vi för att klara oss under ett längre elavbrott? Hur tillgodoser vi basbehov av vatten, mat och förnödenheter om transporter och dagligvaruhandel inte fungerar normalt? Den fysiska resiliensen bygger alltså på både kunskaper och färdigheter om hur man reder sig i världen. Å andra sidan kan fysisk resiliens också handla om att kunna ta hand om sina grundläggande behov

I grund och botten handlar arbetet

för att stärka resiliensen om att stödja handlingskraft, uthållighet och uppfinningsrikedom. Våra sätt att tänka, känna och handla är verktyg för att på ett flexibelt sätt möta förändringar och utmaningar.

av sömn, rörelse och näring i vardagen, det vill säga stärka sin kapacitet att fysiskt klara av att hantera en utmanande situation.

Vid alla typer av förändringar är psykisk resiliens betydelsefull. Vår mentala och emotionella inställning, det vill säga hur vi förhåller oss till det som händer oss själva och det som händer i omvärlden, är ofta avgörande för vårt sätt att hantera en situation. Våra tankemönster och känslomönster kan göra oss både handlingsförlamade eller handlingskraftiga. Här blir både mental och emotionell flexibilitet och kreativitet intressanta. Hur tänker och känner vi i förhållande till oss själva och andra? Ser vi oss som kapabla att finna lösningar på problem och att möta svårigheter – eller inte? Förmår vi identifiera mänskliga och materiella resurser och möjligheter i en krävande situation? Kan vi anpassa vårt sätt att leva?

På motsvarande sätt kan man se att social resiliens är värdefull vid krissituationer. Den sociala resiliensen bygger på att vi ingår i nätverk av människor: vår förmåga att odla en god anda där vi hjälps åt och kompletterar varandras styrkor och svagheter för att få vardagen att fungera. Den sociala resiliensen finns där människor ser och bekräftar varandra och lyfter fram varandras egenskaper och kunnande på ett positivt sätt. Social resiliens kan också betyda motståndskraftiga och livskraftiga lokalsamhällen i en globaliserad värld.

Om att stärka resiliensen

I grund och botten handlar arbetet för att stärka resiliensen om att stödja handlingskraft, uthållighet och uppfinningsrikedom. Våra sätt att tänka, känna och handla är verktyg för att på ett flexibelt sätt möta förändringar och utmaningar.

Vår fysiska resiliens kan utvecklas genom att i vardagen tillgodose våra grundläggande behov av sömn, rörelse,

näring och stresshantering. Den kan byggas genom naturkontakt och samhörighet med naturen. Det här ökar vår förmåga att kroppsligt klara av utmanande situationer, men bidrar också till vår mentala och emotionella kapacitet att hantera livet.

Vår psykiska resiliens kan stärkas genom sammanhang som stimulerar perspektivskiften, som utmanar oss att se oss själva, varandra och världen i ny dager. Kulturupplevelser kan vara särskilt betydelsefulla i detta sammanhang. Resiliens byggs också när vi ökar våra kunskaper och färdigheter. Att ha en realistisk bild och kunna göra en informerad bedömning av en kris är ett bra utgångsläge för att konstruktivt kunna hantera den. Genom att lära oss hantera tankar och känslor på ett medvetet sätt kan vi flytta fokus från risker och brister till resurser och styrkor hos oss själva och hos varandra. Positiv bekräftelse balanserad med utmaningar i lagom doser stärker vår självtillit och ökar vår handlingskraft.

Vår sociala resiliens stärks när vi ingår i gemenskaper som praktiserar medmänsklighet, generositet och vänlighet. Gemenskapen i ett kvarter eller en by kan vara avgörande för att upprätthålla en fungerande vardag vid ett längre elavbrott eller i en krissituation. Social resiliens byggs alltså när vi lär känna våra grannar eller skapar lokala lösningar för el, värme, vatten, mat och andra förnödenheter. Målet är att skapa en känsla av att vi tillsammans kan klara av krävande situationer, men också de olika små och stora förändringar och utmaningar som livet för med sig.

Av en slump läser jag under den här hösten också Maria Turtschaninoffs episodroman Arvejord. Romanen får mig att förundras över människans kapacitet att leva och överleva under utmanande omständigheter. Den väcker tankar om hur beroendet av och samhörigheten med naturen är ett (ofta förbisett) grundvillkor för människans existens. Den får mig också att reflektera över betydelsen av plats, av tillhörighet, av gemenskap. Jag går mina promenader vid havet och i skogen med större närvaro. Jag ser, hör, doftar och känner platsen. Ohållbarheterna hamnar i bakgrunden. Livsväven kommer i förgrunden. Bit för bit stärks mitt hopp och jag ser nya dimensioner av min handlingskraft.

Ann-Christin Furu är docent i småbarnspedagogik och universitetsforskare Åbo Akademi. Hennes forskning handlar om skapandet av inre och yttre hållbarhet. Hon är aktuell med boken Resiliens i förskolan –att stärka barns välmående, delaktighet och handlingskraft (Natur & Kultur, 2022) som hon skrivit tillsammans med Mia Heikkilä, professor i småbarnspedagogik vid Åbo Akademi.

Då världen inte räcker till

Utarmningen av våra naturresurser är såväl en direkt konsekvens av som en nödvändig förutsättning för den ständiga ekonomiska tillväxt som hela vårt nuvarande ekonomiska system bygger på.

Idag tänker många att en grön omställning ska hjälpa oss att få bukt

med klimatförändringarna – fokus

tenderar då att sättas på framtida teknologi och marknadens egna

prismekanismer. Christer Lindholm problematiserar denna idé och

menar att det som istället behövs är

ett nytt ekonomiskt system

Att begränsa klimatförändringarna tillräckligt mycket och tillräckligt snabbt för att undvika omfattande och irreversibla skador på stora delar av vårt ekosystem är utan tvivel den största och mest akuta ekologiska utmaning mänskligheten står inför just nu. Det skulle dock vara en ödesdiger felbedömning att tro att det här är den enda ekologiska utmaningen vi har att tackla. En minst lika stor om än inte lika akut utmaning är den allt snabbare utarmningen av vår planets begränsade naturresurser, vilken ironiskt nog riskerar att accelerera ytterligare som en följd av den så kallade gröna omställning som krävs för att få klimatförändringarna under kontroll. Elektrifieringen av bilparken, för att ta ett exempel, förväntas leda till en närmast explosionsartad ökning av efterfrågan på litium, koppar och flera andra metaller som ingår i elbilarnas batterier.

Utarmningen av våra naturresurser är såväl en direkt konsekvens av som en nödvändig förutsättning för den ständiga ekonomiska tillväxt som hela vårt nuvarande ekonomiska system bygger på. Hittills har den ekonomiska tillväxten utan undantag gått hand i hand med en ständigt ökande förbrukning av begränsade naturresurser, och det finns i detta nu inga som helst vetenskapliga belägg för att det skulle vara möjligt att bryta den här kopplingen en gång för alla. Vad det här betyder i klartext är att vårt nuvarande ekonomiska system vilar på en ekologiskt ohållbar grund, och så länge vi inte lyckas frigöra oss från vårt beroende av ständig tillväxt rör vi oss obönhörligen i riktning mot en ekologisk och ekonomisk kollaps. Det finns nämligen inget som tyder på att det som med en lika populär som missvisande benämning kallas ”grön tillväxt” – en evig men ändå ekologiskt hållbar ekonomisk tillväxt – skulle vara något annat än en farlig illusion.

Genom att ersätta icke ­ förnybara resurser med förnybara kan vi visserligen göra tillväxten något grönare, men bara upp till en viss gräns. Vi förbrukar nämligen redan nu många förnybara naturresurser, från skogar till världshavens fiskbestånd, i en snabbare takt än de hinner förnya sig. Eftersom det här innebär att också de förnybara resurserna blir allt knappare – och i

Foto:Evgeny Haritonov| Mostphotos

vissa fall kanske slutligen kommer att utarmas helt –producerar och konsumerar vi så att säga på kommande generationers bekostnad. Vad det handlar om är ingenting mer eller mindre än ett ekologiskt hållbarhetsgap som är betydligt farligare än det hållbarhetsgap i statsfinanserna högern tycker om att skrämma väljarna med (intressant nog är de partier och politiker som oroar sig allra mest för hållbarhetsgapet i statsfinanserna påfallande ointresserade av det ekologiska hållbarhetsgapet, i den mån de överhuvudtaget erkänner dess existens).

Vi kan inte heller förlita oss på att vetenskapens och teknikens framsteg, tillväxtoptimisternas allra käraste snuttetrasa, ska leverera en evig och tillika ekologiskt hållbar ekonomisk tillväxt. Hittills har vetenskapen och tekniken nämligen endast lyckats minska den relativa resursförbrukningen, det vill säga den mängd naturresurser som förbrukas i förhållande till värdet av det som produceras. Däremot har den absoluta resursförbrukningen – den totala mängd naturresurser som förbrukas – fortsatt att öka, och som redan nämnts tyder allt på att den kommer att fortsätta att göra det så länge ekonomin fortsätter att växa. Och så länge den absoluta resursförbrukningen fortsätter att öka fortsätter också vårt ekonomiska system att närma sig sina absoluta och slutgiltiga ekologiska gränser, där naturresurserna antingen tar slut helt och hållet eller blir alltför dyra för att det skall vara ekonomiskt lönsamt att utnyttja dem.

Skillnaden mellan relativ och absolut resursförbrukning är av så pass central betydelse att det kan vara skäl att åskådliggöra den med hjälp av ett enkelt exempel. Låt oss säga att den relativa oljeförbrukningen inledningsvis är ett fat olja för varje 1 000 euro av vår bnp (bnp eller bruttonationalprodukten är värdet av den totala produktionen av varor och tjänster i ett land under en viss tidsperiod, till exempel ett år). Tack vare en innovation som förbättrar produktionens energieffektivitet sjunker oljeförbrukningen till ett halvt fat per 1 000 euro av bnp, vilket alltså betyder att den relativa oljeförbrukningen har halverats. Det oaktat kommer den absoluta oljeförbrukningen fortfarande att öka med ett halvt fat för varje ökning av bnp med 1 000 euro. Den totala mängd olja som förbrukas kommer med andra ord att fortsätta att öka – om än bara hälften så snabbt som tidigare – så länge bnp fortsätter att växa.

Nu är det naturligtvis omöjligt att förutse alla de nya produkter, energikällor och tekniska lösningar som vetenskapens och teknikens framsteg kommer att ställa i mänsklighetens tjänst i framtiden. Därför kan det inte uteslutas helt och hållet, att det en dag kommer att bli möjligt att koppla loss den ekonomiska tillväxten från en ständigt ökande förbrukning av naturresurser. Eftersom det än så länge inte finns något som helst vetenskapligt stöd för att en sådan absolut frånkoppling skulle vara

möjlig skulle det ändå vara ett farligt hasardspel – på kommande generationers bekostnad – att förlita sig på framtida vetenskapliga och tekniska lösningar vi idag inte ens kan föreställa oss. Om vi inte vill ha en sådan monumental risktagning på vårt samvete måste vi därför utgå från att vetenskapen och tekniken nog kan flytta fram tillväxtens ekologiska gränser, men inte eliminera dem helt och hållet.

Samma begränsningar gäller också marknaden och dess prismekanism, en ”lösning” som också den står högt i kurs bland tillväxtoptimisterna. I och för sig bygger marknadsargumentet för en grön tillväxt visserligen på en oantastlig logik: en ständigt ökande efterfrågan på en resurs som det endast finns en begränsad mängd av kommer på sikt oundvikligen att driva upp priset på resursen ifråga (även om det på kort sikt kan fluktuera både uppåt och nedåt), vilket i sin tur tvingar företagen att använda resursen på ett effektivare sätt än tidigare, eller att hitta nya alternativ att ersätta den med. Hittills har ändå sådana prishöjningar, oavsett hur kraftiga och abrupta de har varit, endast lyckats minska den relativa men inte den absoluta resursförbrukningen. För att ta ett exempel ledde den så kallade första oljekrisen 1973 – 74, då världsmarknadspriset på olja fyrdubblades inom loppet av ett halvår, till en såväl kännbar som ihållande minskning av den relativa oljeförbrukningen; år 2019 var världens totala oljeförbrukning i förhållande till värdet av bnp hela 56 procent lägre än år 1973. Under samma tidsperiod ökade emellertid den absoluta oljeförbrukningen med ungefär 60 procent, alltså med ungefär lika mycket som den relativa oljeförbrukningen minskade.

Slutsatsen blir alltså att vår planets begränsade resurser sätter en absolut och slutgiltig gräns för den ekonomiska tillväxten. Ännu en tid är det visserligen möjligt att flytta fram den gränsen, men om vi fortsätter att eftersträva en ständig tillväxt kommer vi förr eller senare oundvikligen att kollidera med den. Och den kollisionen kommer att bli både brutal och obehaglig, i synnerhet för de länder och individer som fått betydligt mindre än sin beskärda del av den ekonomiska tillväxtens frukter. Ännu kan kollisionen undvikas, men det förutsätter att vi så snabbt som möjligt förpassar illusionen om en grön tillväxt till historiens soptipp, och i stället börjar utveckla ett nytt ekonomiskt system som inte är beroende av ständig tillväxt. Vi har redan nu de ekonomiska resurser som krävs för att varenda en av vår planets invånare ska kunna tillfredsställa sina grundläggande behov – och lite mer därtill – men det förutsätter en betydligt jämnare fördelning av det ekonomiska välståndet, både inom och mellan länder. Det här kan låta som en utopi, men mot bakgrunden av de fakta vi har på hand idag är det faktiskt det enda realistiska alternativet.

Christer K. Lindholm är ekonomie doktor, ekonomikolumnist och vetenskapsförfattare.

Klimatkompensation ett omstritt svar på krisen

När allt fler länder ställer upp allt djärvare klimatmål har olika former av klimatkompensation kommit i fokus.

med klimatkompensation, kan det överhuvudtaget användas som en tillförlitlig metod för att minska klimatutsläppen? Madelene Ostwald skriver.

Dagens klimatkris har sin grund i att solens strålar till allt mindre del kan studsa tillbaka ut i rymden på grund av den barriär av växthusgaser som bildats i atmosfären. Växthusgaserna koldioxid och metan står för cirka 90 procent av denna effekt och är också de gaser som hänger ihop med mänskliga verksamheter. Här har en uppsjö av aktiviteter sedan industrialismens början bidragit: flyg, uppvärmning av hus, gruvindustri, boskapshållning, avskogning och nästintill all form av produktion. Lösningar söks och policyer tas fram. För Sveriges del är målet att vi skall ha ett netto ­ nollutsläpp av växthusgaser 2045. Det betyder att alla produktionsoch konsumtionssystem måste ställas om radikalt. Här har klimatkompensation kommit att spela en allt större roll. Förespråkare för klimatkompensation argumenterar för att nationer, företag och människor inte kan bli klimatneutrala bara genom att förändra den egna verksamheten. Motståndare menar att kompensationen inte förändrar företag och beteenden i grunden – den blir bara ett avlatsbrev. Klimatkompensation har därmed blivit ett omstritt svar på dagens kris.

Varför klimatkompensation?

Klimatkompensation är inget nytt fenomen. En av de första klimatkompensationsaktiviteterna som finns beskriven är från 1989 då ett amerikanskt kolkraftverk finansierade ett skogsjordbruk i Guatemala. Genom trädplantering skulle skogsjordbruket bidra till att mer koldioxid togs upp i vegetationen och marken – på så sätt kunde kolkraftverket kompensera för delar av sina egna utsläpp. Principen bakom klimatkompensation är således att de växthusgaser som släpps ut skrivs av genom investeringar i någon aktivitet som reducerar växthusgaser i atmosfären. Andra exempel på kompensation kan vara investeringar i nya energisystem i en koldriven fabrik i Östeuropa eller i plantering av träd i tropikerna. I takt med att man fått mer kunskap och att klimatförändringarna eskalerat har också politiska beslut om minskade växthusgasutsläpp tagits fram. Med den utvecklingen har efterfrågan av olika former av klimatkompensation gått från att vara en fördelaktig PR­investering till att bli en byggsten i framväxten av netto­nollmålsättningar i länders klimatmål.

Framväxten av den reglerade kolmarknaden under FN

Inom ramen för FN:s klimatkonvention växte den regle rade kolmarknaden fram redan på tidigt 90 ­ tal. När Kyotoprotokollet klubbades igenom i Japan 1997 under ett av konventionens möten fanns det flera

klimatkompensationskomponenter med i det som be

skrivs som ”de tre flexibla mekanismerna”. Grunden för de här tre flexibla mekanismerna var att klimatproblemet är globalt och att det för klimatet varken spelar någon roll var utsläppen görs eller var åtgärderna mot dem sätts in. Därmed kan åtgärder göras där de har störst effekt och kostar minst.

Två av mekanismerna, Clean Development Mechanism (CDM) och Joint Implementation (JI), var klimatverktyg som baserade sig på klimatkompensationens grunder och möjliggjorde för länder att investera i projekt som minskade utsläpp av växthusgaser globalt. Projekten, som i CDM:s fall skedde i utvecklingsländer och i JI:s fall i industrialiserade länder, genererade i sin tur utsläppsminskningsenheter eller krediter som kunde användas på kolmarknaden – denna mekanism går under namnet Emission Trading Scheme (ETS) och utgjorde den tredje flexibla mekanismen i Kyotoprotokollet. Alla dessa tre mekanismer sjösattes inom ramen för FN:s klimatkonvention som även samlar in alla medlemsländers utsläppsredovisningar varje år. Svenska Energimyndigheten var en aktiv investerare i dessa mekanismer och bidrog till 270 CDM­ och JI­projekt runt om i världen innan myndigheten slutade med det 2016. Av alla 7844 CDM­projekt som finns registrerade idag, och som hade sin mest aktiva period runt 2013, finns 75 procent i energisektorn. Handeln med kolkrediter inom ETS ­mekanismen har sin grund i att utsläppsrätter delas ut varje år. Dessa krediter kan köpas eller säljas på kolmarknader som på en börs och är fullt existerande idag. I Sverige, som ingår i EU:s ETS, är det 750 industrier och energiproducenter som tilldelas utsläppsrätter i dagsläget. Idén med handeln är att antalet utsläppsrätter skall minska över tid och därmed öka i värde, vilket i sin tur skapar incitament för parterna att vidta åtgärder för att minska utsläpp. Värdet på en utsläppsrätt har legat runt kring 5 euro per kredit (1 ton koldioxidekvivalenter) under en längre tid men har sedan 2020 ständigt ökat i pris och ligger nu på 72 euro.

Växtvärk föder en frivilligmarknad

I takt med klimatkrisens utveckling och nationers saktfärdiga framsteg med att bli mer klimatneutrala har efterfrågan på klimatkompensationsmöjligheter för företag, organisationer och privatpersoner växt fram. I en allt snabbare takt har det etablerats företag som erbjuder klimatkompensation till den som vill klimatkompensera för flygresor, kaffe, golv, kläder, förpackningsemballage, banktjänster, utbildningar, hamburga­

Vad är för- och nackdelarna

re, TV­bolag, bokförlag, elbolag … ja, listan kan göras lång. Företagen som erbjuder tjänsterna har ofta ett paket med olika tjänster, till exempel en klimatberäkning av befintliga produkter eller tjänster, klimatredovisning, förslag på åtgärder för att minska utsläpp och på möjligheter till klimatkompensation. Några av de större företagen som finns på den svenska marknaden är Atmoz Consulting (där tidigare Tricorona ingår), ZeroMission, Southpole och ClimateHero. Klimatåtgärder som erbjuds är skogsplanteringar, bevarande av existerande skogar, solcellsparker, vindkraftverk, biogasanläggningar och energisnåla vedspisar. Många av projekten äger rum i utvecklingsländer, men en växande andel projekt etableras i Sverige, vilket används som en marknadsfördel med avseende på rapportering, transparens och garantier. Dessa företag använder oftast ett certifieringssystem som stöd och legitimitet för sitt arbete – Gold Standard, Plan Vivo eller Verified Carbon Standard. Det innebär att de följer en redovisningsmall som en tredje part skall verifiera. När denna process är färdig är produkten eller tjänsten klassad som klimatkompenserad. Vad som kännetecknar den frivilliga marknaden är att den vänder sig till privata aktörer, att den har en kommersiellt vinstdrivande aktör som erbjuder tjänsten och planerar den klimatåtgärdande aktiviteten, samt att den saknar internationell översyn och enhetliga standarder även om många har kopierat regelverk från FN.

Fördelar med klimatkompensation

Vad är då fördelarna med klimatkompensation? Klimatkompensation kan för vissa aktörer skapa möjligheter att utföra klimatåtgärder i brist på andra alternativ. Det här har varit ett argument inom flygbranschen där alternativa bränslen och tekniker inte finns på marknaden. Det finns också vissa aktiviteter som orsakar utsläpp men som å andra sidan har sidoeffekter som är önskvärda. I till exempel boskapssektorn är utsläppen påtagliga, men den bidrar ibland även till att stärka den biologiska mångfalden genom de ekosystem som betet medverkar till i och med att det håller hagmarker öppna, vilket är viktigt för många blommor och djur. En annan fördel med klimatkompensation är att det rent nationalekonomiskt också går att argumentera för att åtgärder och insatser bör göras där de är billigast.

Nackdelar med klimatkompensation

Vilka är de negativa följderna av klimatkompensationen? Här kan man hämta lärdom från den reglerade

FN ­ marknaden. Det finns tre grundläggande svårigheter i alla klimatprojekt.

Den första gäller tilläggsprincipen. Här ställs den grund läggande frågan om åtgärden sker just i och med investeringen i fråga, det vill säga om den utgör ett tillägg till existerande verksamhet, eller om den hade ägt rum oberoende av den externa investeringen. Frågan är viktig eftersom det annars lätt kan leda till kostnader utan faktisk ny klimatnytta. Exempelvis kan en markägare planera att återplantera på delar av sin mark. Ett erbjudande om klimatkompensation ges till markägaren och en klimatinvestering för trädplantering görs med externa kompensationsmedel. Vem som står för kostnaden har ändrats, men trädplanteringen skulle ha ägt rum ändå, så klimatkompensationen bidrar inte till någon faktisk ny klimatnytta. Att bevisa additionalitet är ett klassiskt klimatprojektsproblem.

Mycket talar för att företag kommer att få ett ökat behov av kompensatoriska åtgärder för att köpa tid för att ställa om sin verksamhet och köpa sig utsläppsutrymme under tiden. Som ett resultat av den här utvecklingen kommer det bli viktigt för oss konsumenter att lära oss att mer kritiskt granska en varas eller tjänsts påstådda klimatpåverkan.

Den andra svårigheten gäller läckage av växthusgasutsläpp. De flesta klimatkompensationsprojekt sker inom ett begränsat geografiskt område. Det som orsakat utsläpp inom projektområdet innan klimatåtgärden har kommit till stånd kan med enkelhet flytta utanför projektgränsen – ett läckage. Det här har framför allt diskuterats livligt vid planteringsprojekt där tidigare markanvändning som orsakar utsläpp så som bete eller periodisk odling bara flyttar till en annan plats. Återigen, klimatkompensationen kostar, men det tidigare utsläppet kvarstår

Den tredje svårigheten gäller beständighet eller permanens. Om läckage gäller projektets geografiska begränsningar så gäller permanens hur projektet kan garantera en aktivitet över tid. Här finns två viktiga aspekter att ta hänsyn till. Den första är att projektledningen bör garantera att till exempel de träd som planteras eller den förbränningsmotor som installeras fungerar som planerat under hela projektperioden (vilket till exempel kan vara 20 år). Alla klimatprojekt har ett start­ och slutdatum, men oftast får den som investerat i någon form av klimatkompensation räkna in vinsten redan i början av en projektperiod, innan den fulla klimatnyttan skett. Den andra aspekten kring permanens och tid ligger i det grundläggande problemet med all form av klimatkompensation, nämligen att de är tidsbegränsade. När slutdatumet har passerat annulleras krediterna – projektet är inte längre finansierat och avtalen är inte längre giltiga. Om projektet gick ut på att plantera träd kan de då skördas utan kontraktsbrott – växthusgaserna återgår till atmosfären och därmed är klimatvinsten försvunnen.

Förutom dessa tre svårigheter finns det ytterliga nackdelar med klimatkompensation. Varje land redovisar utsläpp och sänkor av växthusgaser till FN:s klimatkonvention enligt ett strikt system som är beslutat av alla stater som är med i konventionen. När den oreglerade marknaden utanför FN säljer klimatkompensation från ett projekt som minskar utsläpp genererar det en kredit hos det företag som då redovisar sina besparade utsläpp. Det betyder att det företag som klimatkompenserat redovisar ett minskat utsläpp som går in i den nationella redovisningen. Samtidigt redovisar landet som fått till exempel ett planteringsprojekt från klimatkompensationsföretaget ett upptag av växthusgaser. Samma klimatåtgärd och dess växthusgaser redovisas två gånger – dubbelräkning av samma kolatomer, helt enkelt.

Ett aktuellt exempel: Arla, kon och reklamen

I november 2021 stämde Konsumentombudsmannen (KO) det svenska företaget Arla för dess netto ­ nollreklam på sina mjölkpaket. KO menade att påståendet att mjölken har ett netto ­ noll klimatavtryck ger konsumenterna fel bild av produktens påverkan eftersom Arla inte kunnat bevisa att påståendet stämmer. Arla medgav att mjölk påverkar klimatet genom växthusgas utsläpp, genom metanutsläpp från kornas magar, och genom produktionen av mjölk, men företaget menade att de kompenserat för utsläppen genom att köpa växthusgaskrediter. Patent ­ och marknadsdomstolen fick i uppgift att avgöra om Arla i reklamen varit tillräckligt tydliga med vilka åtgärder företaget vidtagit, och om åtgärderna varit hållbara. Domen har inte offentliggjorts ännu, men redan i april 2022 meddelade Arla att de överger netto ­ noll­

reklamen och i stället arbetar med ”jordhälsa och biologisk mångfald”. De fokuserar på att minska utsläpp från den egna produktionen och att fasa ut klimatkompensationen som bestått av trädplanteringar i Uganda och Mocambique via företaget ZeroMission. Arla har i stället öronmärkt fem miljarder kronor om året för klimatåtgärder och satt ett mål att finansiera och motivera åtgärder som bidrar till att minska mjölkgårdarnas klimatutsläpp med 30 procent till 2030.

Arlafallet ger en tydlig bild på hur ”lätt” en klimatkompensation väger både som investering och faktisk klimatåtgärd, att klimatkompensationen i realiteten troligen mest används som reklam. Projekten med planterad skog i Afrika fortsätter via ZeroMission och med investeringar från företag som Max Burgers. Fallet visar också att stämningen i sig skapade ett incitament för företaget att förändra sin produktion och sina utsläpp.

Framtiden

Allt pekar på ett ökat behov av flera olika åtgärder för att förbättra klimatet. Parisavtalet öppnar för en mängd nya former av klimatkompensation i takt med att fler länder siktar på netto ­ nollmål i sina klimatplaner. I länders förslag till klimatåtgärder är just markbaserade aktiviteter för att binda in kol dominerande och samtidigt tyvärr helt orealistiska. En analys av länders förslag som lämnats till Parisavtalet visar att klimatrelaterade åtgärder planeras på 1,2 miljarder hektar mark, vilket är lika mycket som nuvarande jordbruksareal, en helt orimlig mängd mark. Vårt sätt att leva, hur vi producerar och hur vi konsumerar, kommer att behöva förändras. Under denna övergång kommer behovet av att hitta sätt att nå netto­nollutsläpp att öka. Ju snabbare det fossila beroendet kan fasas ut för individer, företag och nationer, desto mindre kommer behovet av klimatkompensationsåtgärder att vara. Mycket talar för att företag kommer att få ett ökat behov av kompensatoriska åtgärder för att köpa tid för att ställa om sin verksamhet och köpa sig utsläppsutrymme under tiden. Som ett resultat av den här utvecklingen kommer det bli viktigt för oss konsumenter att lära oss att mer kritiskt granska en varas eller tjänsts påstådda klimatpåverkan. Var hamnar växthusgaserna och hur länge stannar de där? Hur mäts det? Och hur hållbart är det? Även om vi lär oss allteftersom är det sannolikt att klimatkompensation kommer att fortsätta vara ett omstritt svar på klimatkrisen en tid framöver.

Madelene Ostwald är docent och lektor på avdelningen Tema Miljöförändringar på Linköpings Universitet och har sitt forskarfokus på mark- och skogsfrågor i relation till klimatförändringar och policyer. Vad forskning och policyer i praktiken resulterar i är något som hon är speciellt intresserad av.

Den hållbara livgivande ekonomin

Maten har en avgörande plats i människans liv, ändå tänker många idag ganska lite på hur själva

matproduktionen organiseras.

Kunde ett annat förhållningssätt

till maten resultera i ett större ansvarstagande för vår närmiljö

– och kunde det i sin tur leda

till en annorlunda ekonomisk infrastruktur och energiproduktion?

Maria Ehrnström-Fuentes skriver.

Som forskare i hållbarhetsfrågor i ekonomiska organisationer finns det en fråga jag ofta återkommer till. Varför intresserar sig så få forskare inom de ekonomiska vetenskaperna för organiseringen av det som upprätthåller våra liv, det vill säga maten? Nu menar jag inte att det inte skulle finnas forskning om hur vi kan skapa ändamålsenliga marknader, om logistikkedjor och certifieringssystem för handeln av mat. Det jag saknar är en diskussion kring hur de ekonomiska vetenskaperna kan stöda en livgivande ekonomi, där det är ekologi och samverkan mellan olika arter och inte marknaden som utgör den ekonomiska verksamhetens absoluta kärna.

Min forskning bland bönder i Finland har gjort mig medveten om hur svårt det ekonomiska läget redan länge varit bland Finlands matproducenter. Deras förmåga att producera mat för den övriga befolkningen blir allt mer trängd och en stor orsak till deras utmaningar är ett ekonomiskt system som inte stöder en livgivande och lokalt anpassad matproduktion. Jag kan inte låta bli att förundras över avsaknaden av studier som tar sig an dessa frågor på ett sätt som kan stöda alla dessa väldigt utsatta gårdar. Jag ser de stora luckorna i kunskapen om mat som brådskande, de borde ges utrymme inom alla företagsekonomiska forskningsområden. Det är inte en fråga som bara berör jordbrukare och experter inom jordbruksutbildningen, utan matens framtida öde berör precis varenda en av oss.

Matens storhet

Den brittiska arkitekten och författaren Carolyn Steel skriver i sin bok Sitopia (utgiven år 2020) om hur mat är liv och hur vi genom att studera mat kan förstå förutsättningarna för mänskligt liv. Hon menar att mat har blivit en sak som är för stor och allomfattande för oss att kunna se. Eftersom mat finns överallt tar vi den för givet. Kanske det här är orsaken till att vi är oförmögna att se kopplingen mellan mat och ekonomi. Att alla levande varelser måste äta – och måste bli ätna av varandra – visar enligt Steel på att mat är en stark kraft som formar våra kroppar, vanor, hem, städer, landskap och vårt klimat. Mat är det som kopplar allt samman. Om vi kan lära oss att se världen genom hur maten blir till – och se och agera genom mat – har den potentialen att förändra våra liv och skapa en bättre värld. Sitopia (från grekiskans sitos för mat och topos för plats) är ett ord som Steel använder för att synliggöra de platser där mat blir till. Mat består alltid av levande varelser, vare sig de hör till djur­ eller växtriket, som vi dödar för att själva kunna leva. Om vi stannar upp inför denna insikt menar Steel att det blir väldigt tydligt hur tanken om att mat ska vara billig också gör själva livet billigt. Mat utgör en av de viktigaste sakerna i våra liv, det ger oss förutsättningar för att leva. På grund av industrialiseringen av matproduktionen har matens verkliga kostnader fördunklats. Om vi räknar de verkliga kostnaderna för matproduktionen – till exempel hur det industriella jordbruket kommit att påverka klimatet, massutrotningen av arter, skövlingen av urskogar, jorderosionen, vattenutarmningen, det minskade fiskbeståndet, föroreningarna, antibiotikaresistensen och de kostrelaterade sjukdomarna – blir det tydligt hur vår moderna livsstil och matförsörjning är baserade på en illusion. Det finns enligt Steel inget som heter billig mat, utan billig mat har ett pris som påverkar våra egna och andra arters förutsättningar att kunna fortsätta leva på denna planet. De här kostnaderna, som utgör det moderna, produktiva och effektiva matsystemets baksida, har aldrig bokförts eller satts in i någon lönsamhetskalkyl. Det finns inga företag som har behövt ta ansvar för deras uppkomst, de är ”externaliserade kostnader”, det vill säga kostnader som någon annan betalar, som det heter på fackspråk.

Det finns enligt Steel inget som heter billig mat, utan billig mat har ett pris som påverkar våra egna och andra arters förutsättningar att kunna fortsätta leva på denna planet.

Steel lyfter fram två viktiga frågor: vad vi ska äta och hur ska vi leva i framtiden. Hon menar att det först är när man söker svar på de här frågorna i relation till varandra som man kan börja förstå hur sättet vi organiserar våra liv på alltid är sammanlänkat med hur vi

organiserar vår egen matförsörjning. För det handlar inte bara om vilken sorts mat vi ska äta i framtiden och hur den producerats, utan om något mycket större: hur kan sättet vi äter, konsumerar och producerar mat på skapa den sorts värld vi vill leva i? Vi behöver nya organisationsformer, nya former av ekonomi, där vi kan samskapa den sortens mat och den sortens värld som stöttar förutsättningarna för framtida liv.

Frågan om framtidens mat är därför också en djupt existentiell fråga om människans förhållande till allt annat levande i platsens ekologi. Platsens ekologi är ett begrepp jag utvecklat i min forskning för att peka på den geografiska platsens roll i en ekonomi som styrs av ekologiska processer och samarbete med andra arter. Vi blir till i sammanhang av mat och genom maten kan vi också skapa de sammanhang där andra arter har rum att leva – men det kräver då att vi omdefinierar vår roll som människor. Då vi samskapar framtidens mat tillsammans med andra arter på ett sätt som vitaliserar våra egna och andras arters liv, kommer vi också att inse att vi människor är en del av ett större sammanhang av livgivande varelser. Vi är inte en art som är överlägsen de andra och som kan leva sitt liv separat från naturen. Vi människor är i högsta grad en del av ett större samspel i naturen och genom vårt ekonomiska organiserande kan vi antingen skapa eller förstöra förutsättningar för vår egen arts och andra arters fortsatta liv på denna planet.

Människans roll i förhållande till naturen

Musikern, forskaren och aktivisten Lyla June Johnston, från diné­folket (Navajo), doktorerar i hur urfolk i både Nord ­ och Sydamerika innan européernas ankomst använde sig av sofistikerade metoder för att skapa regenerativa matlandskap. I ett nyss utkommet ”Tedtalk” som bygger på hennes doktorsavhandling om dinéfolkets traditionella matproduktionspraktiker berättar Johnston om hur de pre­kolombianska landskapen inte var någon vildmark eller ”terra nullius” som historieböckerna ofta beskriver dem. Istället bestod naturen i både Nord­ och Sydamerika av komplexa ekosystem som mödosamt designats av urfolk på ett sätt som skapade biologisk mångfald och ett överflöd av mat. De här ekosystemen bestod av stora matträdgårdar som genom generationer förvaltades och förädlades av de lokala invånarna. Urfolk var alltså inte några ”primitiva” nomader som flyttade på sig från ett ställe till ett annat i hopp om att hitta bär att äta eller hjortar att jaga. Den pre­kolombianska befolkningen var snarare kunniga ”arktitekter” som med hjälp av sofistikerade tekniker skapade komplexa livgivande matsystem fyllda av biologisk mångfald. De här landskapen hade kapacitet att försörja stora mängder människor på ett sätt som är nästan otänkbart idag.

Den här berättelsen om hur urfolk genom tiderna varit skickliga matlandskapsarkitekter kullkastar idén om att människans relation till naturen per automatik är av ondo eller driven av själviska intressen. Berättelsen om deras förmåga att skapa matlandskap (som vi västlänningar har feltolkat som en sorts ”vild” natur utan

mänsklig påverkan) synliggör hur människan kan samexistera med andra arter och leva i ett överflöd av mat. Det finns inga motsatsförhållanden mellan människa och natur när hon organiserar sig på ett ändamålsenligt sätt. Istället är det kunskapen och berättelserna vi upprätthåller om oss själva som skapar situationer där ekonomin är antingen livgivande eller förödande för ekologin. Utmaningen blir således att skapa nya organisationsformer kring den lokala matproduktionen i en tid då de flesta av oss identifierar oss som antingen konsumenter eller producenter av mat, separata från landskapen vi är en del av.

Samarbete med andra arter mot en livgivande ekonomi

För att skapa en livgivande ekonomi måste vi hitta ekonomiska organisationsformer som stöder naturens egna revitaliserande processer. Det här betyder att vi behöver hitta sätt att organisera hur maten transporteras från jord till bord på ett sätt som inte styrs av långa logistikkedjor och centrallagrens optimeringskalkyler utan av vårt eget kunnande att ta till vara säsongens grödor på ett ändamålsenligt sätt. I vår strävan att producera mat för den lokala befolkningen behöver vi dessutom hitta sätt att samarbeta med andra arter på ett sätt som vitaliserar inte bara oss själva, utan också den biologiska mångfalden och de ekologiska processerna som styr klimat och hydrologiska processer.

Idag finns det ett antal lokala matrörelser som inger hopp. Själv har jag varit med och sett hur lokalmatsrörelsen REKO har vuxit sig stark, inte bara på min egen hemort i Österbotten men över hela världen. Med de digitala nätverk som Facebook möjliggjort har REKO hjälpt hundratusentals konsumenter att närma sig lokala matproducenter och stött många företagare att påbörja nya former av direktförsäljning av mat. Det finns också nya utbildningsformer och lokal organisering kring regenerativt lantbruk på många platser i Norden. Vissa bönder har till exempel med hjälp av gräsbetande kor skapat blomstrande landskap vilket lett till att den biologiska mångfalden bokstavligen exploderat. De här organisationsformerna visar att man för att kunna skapa en sann livgivande ekonomi behöver förstå vår roll i relation till alla levande varelser både under och ovan jord på ett sätt som skapar förutsättningar för liv.

Även om den här artikeln mestadels har handlat om mat och dess roll i en livgivande ekonomi är det viktigt att minnas att det inte bara är organiserandet kring maten som definierar vår egen existens och framtid. Ett livgivande landskap som skapar förutsättningar för framtida ekonomier där inga föroreningar existerar är ett landskap fritt från dödsbringande verksamhet i form av vindkraft, vattenkraft, kärnkraft, och solkraft, gruvor och skövling av skog. Många av de här ekonomiska verksamheterna kallas idag för hållbara och anses vara en central del av ”den gröna omställningen” från en fossildriven till en eldriven ekonomi. Men deras verkliga miljöpåverkan är förödande för många arter i de landskap de berör.

Utbyggnaden av gruvor, infrastruktur och hanteringen av allt avfall från de nya ”gröna” teknologierna har en förödande effekt på miljön och allt levande de berör. Det uppskattas att behovet av gruvor och ny infrastruktur som utgör grunden för den eldrivna ekonomin kommer att öka exponentiellt under de kommande decennierna. Bara i Europa kommer utbyggnaden av sol ­ och vindteknik att leda till en 1500% ökning av efterfrågan på vissa metaller, medan det uppskattas att batterier för elfordon, vind­ och solteknik kommer att öka efterfrågan av litium med 6000% fram till 2050. I den här verksamheten används giftiga kemikalier som tenderar att läcka ut i vattendrag och som också leder till problemavfall som behöver deponeras någonstans. I fallet vindkraft är det speciellt den stora mängden glasfiber som är problematisk eftersom den inte går att återanvända och kräver ofantligt stora ”gravgårdar” efter att vindkraftverken slutat generera ”förnybar” energi. De områden som får står värd för den här sortens verksamhet har därför kommit att kallas för Green Sacrifice Zones, alltså gröna offerzoner där människorna och allt annat levande som funnits på dessa platser bokstavligen offrats för den högteknologiska eldrivna industrins och den ekonomiska tillväxtens skull. Det finns inte mycket utrymme för livgivande sammanhang kring mat i ett landskap fyllt med kemikaliefyllda gruvor och glasfibertäta vindkraftsparker.

Som människor står vi därför vid ett vägskäl. Genom de organisationsformer och sammanhang vi engagerar oss i kan vi välja mellan att utgöra en kraft som bygger livgivande ekonomier och blomstrande landskap eller en som fortsätter skapa död och förstörelse. Är vi livgivande arkitekter eller dödsförvållande förstörare? Bara då vi inser att skillnaden ligger i hur vi ser på oss själva och hur vi organiserar oss kan vi bygga organisationsformer där vi är delaktiga i ett artsamspel som gynnar förutsättningar för mer liv, mer mat och mer livgivande ekonomier, här, nu, och i framtiden.

Maria Ehrnström-Fuentes är docent och forskare i hållbarhetsfrågor vid Svenska handelshögskolan i Vasa

Referenser

Dunlap, A. & Laratte, L. 2022. European Green Deal necropolitics: Exploring ‘green’ energy transition, degrowth & infrastructural colonization. Political Geography, Pre­print Online. https://doi.org/10.1016/j.polgeo.2022.102640

Ehrnström­Fuentes, M., & Biese, I. 2022. The act of (de/re) growing: Prefiguring alternative organizational landscapes of socioecological transformations. Human Relations, Pre­print online. https://doi.org/10.1177/00187267221112241

June, L. 2022. 3000-year-old solutions to modern problems [Video]. TED Conferences. https://www.ted.com/talks/lyla _june_3000_year_old_solutions_to_modern_problems

Steel, C. 2020. Sitopia: how food can save the world. Chatto & Windus, London.

Zografos, C, & Robbins, P. (2020). Green Sacrifice Zones, or Why a Green New Deal Cannot Ignore the Cost Shifts of Just Transitions. One Earth, 3(5):543­546, https://doi.org/10.1016 /j.oneear.2020.10.012.

Hör vi till världen?

om religioners postsekulära bidrag till en hållbar mänsklig existens

Kan

religion och

betydelsen av att leva hållbart? På vilket sätt i så fall? Alpo

att

Penttinen skriver.

2000 ­ talets mänsklighet möter en avgörande fråga: hur ska vi utveckla en hållbar mänsklig existensform på den här planeten?

Frågan är givetvis stor, men den är ingalunda abstrakt. Själva verkligheten tvingar på oss den frågan. Samtidigt som människan blivit den dominerande arten på jorden, upplever planeten den största massutrotningen sedan dinosaurierna dog ut. Antropocen eller ”människans tidsålder” kännetecknas av att jordens naturliga mångfald förminskas, klimatet värms och haven förorenas. Planetens ekologiska resiliens står under allvarligt hot.

För att åstadkomma en radikal förändring i vår relation med jorden måste vi agera tillsammans, som en mänsklighet. Därifrån det planetariska ”viet”. Utmaningen går dock djupare än bara den kvantitativa effektiviteten. Någonting är kvalitativt fel med vår relation till jorden. Vi tycks ha förlorat övertygelsen om att vi formar en mänsklighet som också ska existera här i världen, i ett ömsesidigt välgörande förhållande med den övriga naturen. Eller kanske vi aldrig haft den?

Den amerikanska kulturhistorikern och ekologiska visionären Thomas Berry (1914 – 2009) menade att religioner kommer att ha en förnyad relevans i vår konfrontation med den pågående globala naturkatastrofen. Han ansåg att det ”stora verk” som 2000­talets mänsklighet är kallad att företa sig är övergången från en situation där den skadar planetens välmående till en situation där den kan existera i en gynnsam relation med det globala ekosystemet. Berry visionerade att vi nu upplever en ny geobiologisk övergångsfas från kenozoicum, som började för 65 miljoner år sedan, till ”ekozoicum”, där människan skulle bli en hållbar del av jordgemenskapen. Han var hoppfull om att vi lyckas genomföra denna epokala transformation. Men hur ska denna dröm kunna förverkligas? Varifrån ska vi hämta den andliga energi som krävs för detta stora verk, det största som mänskligheten någonsin har kallats till att genomföra?

Hör vi till världen?

Tyvärr finns det i de moderna samhällena en vitt spridd andlig vision som hotar att kväva det psykiska energiflöde som krävs för det stora verket. Jag tänker på den vedertagna ”vetenskapliga världsbilden” som dock bättre kan kallas ”mekanistisk materialism”. Enligt den är det självmedvetande som förlänats människan ett fullkomligt slumpmässigt fenomen i världsalltet. Det fanns uppenbarligen inget som tvingade universum att

andlighet hjälpa oss

förstå

ge upphov till sådana subjektiva perspektiv som våra. Universums otroliga rumsliga och tidsmässiga dimensioner verkar inte ge någon speciell roll till människan i det hela. Därifrån drar den mekanistiska materialismen slutsatsen att vi egentligen inte hör till världen i någon djupare betydelse av uttrycket. Det som fundamentalt existerar är död materia som styrs av blinda naturlagar.

En sådan vision om människans relation till världen ger föga motivation till den ekologiska omvändelse som jorden nu kräver av oss. Teknologiska lösningar hjälper inget, om inte den bakomliggande världsbilden reformeras. Såklart ska man inte ifrågasätta vedertagna kosmologiska och biologiska forskningsresultat. Men de ska tolkas på ett sätt som också ger utrymme för den mänskliga livsformens egenart. Det behövs ett nytt narrativ om världsalltets utveckling som inte försöker förklara bort subjektivitet ur det utan tvärtom leder oss till att uppskatta och skydda dess realitet.

Berry presenterade en sådan ny berättelse om universumet tillsammans med den San Francisco­baserade kosmologen Brian Swimme . Sedan dess har allt fler forskare vågat kombinera naturvetenskap och andlighet i ett högre tredje. I dessa försök blir alla vetenskapliga fakta accepterade, men de läses på ett sätt som inkluderar läsaren själv i dem. Alltför länge har vi uppfattat vår plats i världen i mekanistiska termer som dock inte låter oss erkänna världsalltets kreativa dynamism, ur vilken även den mänskliga livsformen uppstår. Det ekologiska stora verket framför oss förutsätter att vi lär oss att läsa in oss själva i den stora berättelsen om livet i världsalltet.

Religioners postsekulära relevans

Men kan vi inkludera oss själva i världen? Det är svårt att komma bort från det faktum som den mekanistiska materialismen betonar, att detta universum inte är vårt: det har funnits i eoner före människan och kommer också att finnas i eoner efter att alla människor har försvunnit.

Här, skulle jag vilja påstå, ligger religioners postsekulära relevans. Vad annat är religion än tro på en utommänsklig intentionalitet och meningsfullhet i världen? Mycket annat, kunde man svara: religion är också riter, moraliska övertygelser och sociala traditioner. Javisst, men det som gör dem till religiösa sådana är just att de springer ur övertygelsen om att det finns en meningsfullhet i världen som oändligt överskrider människan men som vi ändå kan relatera till. En sådan tro på utommänsklig meningsfullhet eller transcendens finns i hjärtat av alla historiska religioner, hur olika de än i praktiken ter sig.

Universum var inte tvunget att ge upphov till oss, men har dock gjort just det, och på det viset gjort sig beroende av oss.

Den pågående miljöförstöringen utmanar oss att ompröva de religiösa traditionerna. I olika institutionella former bär religioner i sig den mystiska övertygelsen om att vi verkligen hör till den här världen, och att vi följaktligen ska leva på ett sådant sätt att vi också kan fortsätta finnas där, för alla varelsers gemensamma goda.

Någonting liknande efterlyste redan Jürgen Habermas i början av detta årtusende med sitt mycket omdiskuterade begrepp om ”postsekularitet”. Begreppet var ursprungligen ett erkännande av att religioner fortsätter existera även mitt i pågående sekularisering. Dessutom, menade Habermas, kan religioner bära i sig sådant semantiskt material som även icke­religiösa medborgare kan gynnas av om man bara lyckas översätta det till ett sekulärt språk.

I ljuset av Berrys idéer vågar jag dock påstå någonting mer radikalt än det. Poängen är inte att vi helt enkelt borde filtrera moraliskt motiverande innehåll från religioner till en sekulär livsform. Det behövs men det räcker inte för det stora verket. Det stora verket förutsätter att vi på nytt lär oss att se oss själva som organiska, tillhörande delar av den kosmiska evolutionen. Som sådana har vi inget behov av att strida mot den övriga naturen, vi kan tvärtom leva i en ömsesidigt fördelaktig relation med den. Det är i denna ekologiska inlärningsprocess som religioner kan ha mycket att bidra med.

Tänk på Franciskus av Assisi (d. 1226), ett av den kristna traditionens mest älskade helgon. Han upplevde en intim samhörighet med alla varelser tack vare sin religiösa tro på en alltgenomsyrande meningsfullhet i världsalltet. Han kände inget tvång att dominera världen utan betraktade alla varelser som sina systrar och bröder. Livets under är redan som sådant överflödigt, mer än nog för alla. Det är saligare att ge än att ta. Vidare ville Franciskus inte pådyvla andra sin tro. I stället rådde han sina lärjungar att inte delta i dispyter med icke ­ troende utan att underordna sig dem för Guds skull. Frid med naturen och frid med människor gick hand i hand för Franciskus, för han visste att allt är sammankopplat i världen.

Nu kan man tycka att den Fattige av Assisi bara utgör ett lysande undantag i en religiös tradition som annars tenderat att undertrycka mänsklig utveckling och som inte i liten mån bidragit till den mänskliga dominanstanke som nu hotar det globala ekosystemet på jorden. Det må vara fallet. Men då måste man också fråga sig hur trogna de troende själva varit sin religiösa tradition. Det finns en stor skillnad mellan religiös tro och det som vi gör med den.

I alla fall är det hoppingivande att den nuvarande påven Franciskus strävar efter att reformera sin kyrka just i ljuset av Franciskus av Assisi andliga vision. Sina två senaste encyklikor har påven i Franciskus anda skrivit till alla människor som vill engagera sig för vårt gemensamma hem jorden och sina bröder och systrar på den. Om en sådan ekologisk­ humanitär omvändelse är möjlig i världens största, och fortfarande väldigt hierarkiska, religiösa institution, borde den vara möjlig även i mindre och sannolikt mer flexibla gemenskaper.

Drömmen om jorden – Jordens dröm

Man kan ju också se på det hela ur ett annat perspektiv. Är det inte just mänsklighetens slumpmässiga uppkomst i det annars meningslösa världsalltet som bäst borde motivera oss att fortsätta med det ”mänskliga experimentet” så länge som möjligt? Borde inte precis det faktum att vi inte hör till världen i någon transcendent mening sporra oss till att förverkliga den ekologiska drömmen? Om inte vi genomför det stora verket, så finns det ingen annan som skulle göra det. Detta kunde kallas den radikalt sekulära invändningen.

Det finns utan vidare en viktig sanning här. Alltför ofta har historiska religioner riktat vårt intresse bort från den här världen till en annan verklighet bortom tid och rum. Det stora verket kräver däremot att mänskligheten erkänner sitt ansvar här och nu. Här har även religionerna själva mycket att lära sig. Om vi inte nu utvecklar en hållbar existensform på jorden, kommer vi inte att göra det senare heller – vi kommer inte att finnas överhuvudtaget som organiserad mänsklighet.

Å andra sidan kunde en för stark antropocentrisk fokusering riskera att fördjupa den planetariska krisen ännu mer. Miljökatastrofens historiska rötter ligger ju framför allt i det moderna teknokratiska paradigmet där människan och hennes behov framhävs i kontrast till all annan natur. De senaste århundradena har vi strävat efter att skapa världen till vår egen avbild och så övertyga oss själva om att vi verkligen hör dit. Följderna av detta för den allmänna jordgemenskapen känner vi alla allt bättre.

Kanske det kan finnas ett tredje alternativ bortom traditionella religioner och den radikalt sekulära invändningen, ett slags gemensamt mål för oss alla. Hur som helst är vi här. Universum var inte tvunget att ge upphov till oss, men har dock gjort just det, och på det viset gjort sig beroende av oss. I vår kontingenta och sköra existens på jorden har själva universum blivit medvetet om sig självt. Ingen beskrivning av universum

som inte tar den mänskliga subjektiviteten i beaktande kan vara riktig. I ljuset av den nya berättelsen om livets kreativitet i världsalltet upphävs den mänskliga existensens egenhet inte, den framstår snarare som ännu klarare mot bakgrunden av universums överväldigande dimensioner.

Detta faktum kan uppväcka en sorts sekulär eller ”världslig” andlighet som inte söker existentiell mening bortom världen utan precis i och genom världen. Traditionella religioner har huvudsakligen varit intresserade av relationen mellan människan och gudar, medan västerländsk modernitet närmast blev upptagen av mellanmänskliga relationer. Berry menade att framtiden hör till en mänsklig existens som förstår att vår mest grundläggande relation är till jorden.

Jorden har genom miljarder år utvecklats så att en allt högre subjektivitet kunnat uppstå på dess yta, ända tills en varelse blir tvungen att ställa frågan om den överhuvudtaget hör till världen. Lyckas vi på nytt komma i kontakt med jordens organiska kreativitet, så kunde vi kanske från den få höra det erkännande ordet att vi verkligen hör hit. Så skulle drömmen om en hållbar mänsklig existens på jorden visa sig vara, inte så mycket vår dröm, utan Jordens dröm om oss och alla andra varelser som hör till jordgemenskapen. Det var den drömmen som inspirerade Franciskus av Assisi att jubla över ”syster Jord vår moder, som när oss och leder oss” i sin Solsång, och att leva i enlighet med den. Med ett sådant perspektivbyte skulle vi redan ha tagit ett betydande steg mot det stora verket.

Alpo Penttinen är doktorand i teologi vid Gregoriana-universitetet i Rom.

Vidare läsning

Berry, Thomas. 1988. The Dream of the Earth, San Francisco. CA: Sierra Club Books.

Berry, Thomas. 1999. The Great Work: Our Way into the Future. New York, NY: Harmony/Bell Tower.

Franciskus av Assisi. 2011. Skrifter. Stockholm: Veritas.

Påve Franciskus. 2015. Laudato si’, Città del Vaticano: Libreria Editrice Vaticana (finns i svensk översättning i Den katolska socialläran: Dokument 1891–2015, Stockholm: Veritas, 2019).

Påve Franciskus. 2020. Fratelli tutti, Città del Vaticano: Libreria Editrice Vaticana (finns i många olika översättningar på Vatikanens hemsida: https://www.vatican.va/content/ francesco/en/encyclicals.index.html).

Swimme, Brian & Berry, Thomas. 1992. The Universe Story. San Francisco, CA: HarperSanFrancisco.

Digital aktivism, eller klicktivism, kritiseras ofta för att vara ineffektiv och passiviserande, men är det alltid fallet? Genom att studera hur Greenpeace lyckades tvinga Lego att avsluta sitt samarbete med Shell visar Nils Johansson på både styrkorna och fallgroparna med digital aktivism.

När vi slutade bygga lego med shellsymboler

Den växande ekologiska, politiska och ekonomiska instabiliteten kräver nya former av svar. Digitaliseringen har förändrat aktivismen som sådan genom att erbjuda nya politiska verktyg. Tekniken har till exempel decentraliserat kommunikationen, vilket gjort det möjligt för utsatta att enklare sprida sina egna berättelser. Den populäraste formen av digital aktivism är vad som kal llas för klicktivism, alltså till exempel att skriva under ett upprop på internet eller att ändra sin profilbild på sociala medier för att stödja en särskild sak. Denna behagliga form av aktivism kritiseras ofta för att vara ineffektiv, individuell, avpolitiserande och sakna förpliktelser. Representanter för sociala rörelser har även uttryckt oro för att digital aktivism kan föra fokus, energi, resurser och engagemang bort från konkreta handlingar och konventionell på­plats­aktivism.

Att gilla ett inlägg på sociala medier kan minska det dåliga samvetet, utan att man behöver engagera sig. Den belarusiska teknikhistoriken Evgeny Morozov menar därför att klicktivism passar de lata generationerna som är klistrade framför skärmarna. Den amerikanska

aktivisten Micah White argumenterar i sin tur för att ”klicktivism förhåller sig till aktivism som McDonalds till en långsamt tillagad måltid. Det kan se ut som mat, men de livgivande näringsämnena är sedan länge borta.” En digital klickprotest anses således sakna politisk kraft och endast vara symbolisk. Men saknar klicktivism verkligen politiskt värde? Genom att återberätta historien om hur Greenpeaces lekfulla användning av sociala medier satte stopp för oljebolagens aktiviteter, syftar denna essä till att uppmärksamma ett empiriskt fall när klickandet faktiskt skapade politisk förändring.

Hur Greenpeace fann nya vägar

Greenpeace, som formades under en protesttur till polarregionen 1971, hade länge haft svårt att komma åt en av sina svurna fiender, det fossila energibolaget Shell. Efter att Shell börjat provborra efter olja i Arktis, där issmältningen stegvis börjat göra kontinentens enorma oljereserver tillgängliga, intensifierades Greenpeaces aktiviteter mot bolaget, bland annat genom kampanjen #RäddaArktis år 2012.

Greenpeace försökte med det mesta: intervjuer med forskare som uttalade sig om konsekvenserna av att utvinna olja i Arktis publicerades, demonstrationer organiserades, bolagets bensinmackar och båtar blockerades av aktivister som också klättrade högst upp på skyskrapor beväpnade med protestflaggor, kändisar involverades, bolagsträffar besöktes av aktivister med aktieinnehav och reklamplatser i de största dagstidningarna köptes. Allt för att skydda Arktis från att exploateras.

Men Greenpeaces metoder verkade inte längre fungera; namnlistorna gapade tomma och kritiken fick aldrig fäste. Efter alla år av protester hade Shell blivit experter på att ignorera aktivism. Deras rykte var redan i botten och få förväntade sig att de skulle ta hänsyn till känslig natur i sin jakt på olja. Samtidigt var allmänheten då som nu inte särskilt mottaglig för klimatrelaterad information i allmänhet och Greenpeaces utfall mot Shell i synnerhet.

Greenpeace behövde således hitta nya vägar, vilket de oväntat fann via Shells samarbetspartner. En av världens största leksakstillverkare, Lego, började sälja Legoartiklar med Shellsymboler, till exempel bensinmackar, tankbilar och racingbilar, år 1966. Genom samarbetet fick, å ena sidan, Lego tillgång till fler försäljningsställen; leksakerna började marknadsföras på Shells tusentals bensinmackar, från Shanghai till Budapest. Totalt har över 16 miljoner artiklar i Legos Shellserie sålts. Tack vare Lego fanns Shells logga, å andra sidan, i miljontals barnrum runt om i världen.

Men till skillnad från Shell är Lego ett bolag med inte bara välkända kvalitetsprodukter utan även etiska ställningstaganden för miljö och arbetsrätt. Lego har länge varit ett av de högst ansedda globala varumärkena. Lego formulerade till exempel i början av 2010­talet mål för att minska sina klimatutsläpp till noll och helt gå över till förnyelsebar energi. Barnens bästa, deras kreativitet och välmående, var och är centrala i Legos marknadsföring.

Greenpeaces alternativa Lego-film

Under sommaren 2014 satte Greenpeace klorna i Lego, och krävde genom ett pressmeddelande att deras samarbete med Shell skulle upphöra. Enligt Greenpeace fanns det en tydlig motsättning mellan Legos målsättningar och praktik. Genom att samarbeta med Shell ansågs Lego normalisera och legitimera Shells förorenande verksamhet i Arktis. Legos dåvarande VD, Jørgen Vig Knudstorp , svarade dock kallsinnigt och menade att samarbetet mellan Shell och Lego ”för legobitar i händerna på fler barn”.

Greenpeace svarade genom att vända Legos lekfulla identitet mot dem. Tidigare samma år, 2014, hade Legos första spelfilm, Everything Is Awesome, blivit en stor framgång världen över och vunnit flera prestigefyllda priser bland annat på British Academy Film Awards. Med inspiration från legofilmen och med hjälp av designbyrån Don’t Panic lanserade Greenpeace en

egen legofilm 9 juli 2014 med titeln Everything is NOT awesome på sin egen Youtube ­ kanal. Med hjälp av Legos egna produkter och med inspiration från oljekatastrofen i Mexikanska golfen 2010 visualiserar Greenpeace vad som skulle kunna hända om Shell påbörjade sin oljeverksamhet i Arktis.

Det är mycket man känner igen i Greenpeaces en och en halv minut korta legofilm. Kameran sveper över ett vitt snölandskap i harmoni, uppbyggt av 120 kilo legobitar, med legoisbjörnar och slädhundar, tagna från Legos egen arktiska serie. Därefter introduceras konflikten: det idylliska landskapet fylls av tunga arbetsmaskiner, cigarrökande direktörer och oljeborrplattformar från Shell. Allt är byggt i Lego. Figurerna ser således lite dumma, glada och legostela ut.

Men sedan förändras sceneriet. Svart olja börjar långsamt läcka från oljeplattformen, det rinner hotfullt mot det vita och oskyddade legolandskapet. Den svarta sörjan är både det enda rörliga och det enda som inte består av legoklossar i filmen. Oljan blir därigenom ett främmande elementet i den sårbara naturen. Oljan svämmar kompromisslöst över allt: djur, människor, natur och maskiner dränks långsamt.

I takt med att oljenivån stiger kvarstår endast ett litet isberg som reser sig ovan oljan. Den sista isbjörnen kämpar sig upp mot toppen där slutligen endast en Shellflagga höjer sig över den svarta, tjocka ytan. Allt är skickligt gestaltat till ackompanjemang av en nedtonad version av hitsingeln ”Everything is awesome” från den ursprungliga Legofilmen, som nominerades till en Oscar för bästa sång. Filmen avslutas med två kärnfulla budskap ”Shell förorenar våra barns fantasi” och ”Säg till Lego att avsluta sitt partnerskap med Shell”.

Ett avslutat fossilt samarbete

Greenpeaces legofilm blev en enorm succé. Efter tre dagar, 11 juli 2014, hade 2,5 miljoner människor sett den. Den plockades då bort av Youtube på uppmaning av filmens produktionsbolag Warner Bros, som menade att Greenpeace otillbörligen använt den ursprungliga Legofilmens signaturmelodi. Men när Warner Bros insåg att de genom att motarbeta Greenpeace riskerade att hamna på fel sida i konflikten, den som dödar isbjörnar, tilläts filmen igen efter att ha legat nere i bara 18 timmar.

Genom att koppla samman kampanjen med ett populärkulturellt fenomen som det redan pratades om, alltså Legos första spelfilm, lyckades Greenpeace nå den breda massan. Filmen var dessutom inte bara visuellt tilltalande, flera populärkulturella referenser förekom i protestfilmen, till exempel figurer från tv­serien Game of Thrones, Harry Potter och tevespelet Halo. Inte ens jultomten och hans medhjälpare undvek att dränkas i olja.

I oktober 2014, alltså tre månader efter filmens lansering, hade 6 miljoner människor sett den och Lego mottagit en miljon protestmejl från allmänheten. Mejlen skickades per automatik från alla som klicka­

de på länken i filmens sista meddelande, där tittarna uppmanades fylla i sina namn. På så sätt skickades individuella protestmeddelanden på ett nästan löjligt enkelt sätt direkt till Legos VD, Jørgen Vig Knudstorp: ”Dear Jørgen …”. Samtidigt kritiserade flera av Legos centrala aktieägare samarbetet med Shell då det ansågs strida mot Legos miljöambitioner och därigenom bidra till klimatkrisen. Som en följd av filmens breda spridning varnade varumärkesexperter Lego för att tvisten hotade företagets image och i förlängningen hela verksamheten.

Den 9 oktober meddelade därför Legos dåvarande VD, Jørgen Vig Knudstorp, att de inte kommer ”att förnya avtalet med Shell när det nuvarande avtalet löper ut”. Lego avvisade således ett avtal som uppskattades vara värt över 800 miljoner svenska kronor.

Greenpeace var i extas. David verkade ha vunnit mot Goliat, aktivism mot marknaden, etik mot makt. Men Greenpeaces kampanj mötte även kritik. Till exempel saknades dokumenterade kopplingar mellan Lego och Shells verksamheter i Arktis. Det var således oklart hur samarbetet mellan Lego och Shell faktiskt påverkade Shells ambitioner i Arktis. Kommentarer på Greenpeaces Youtube­kanal vittnade även om att Greenpeace helt förbisett att Lego hade verkliga fossilproblem –de var beroende av fossil energi för att tillverka legobitar i plast.

Året efter, i september 2015, meddelade Shell att oljeborrningen i Arktis skulle upphöra för ”överskådlig framtid”. Shell menade att beslutet framförallt berodde på de ”höga kostnaderna”, medan Greenpeace framhöll protesternas roll:

De hade en budget på miljarder, vi hade en rörelse av miljoner. I tre år mötte vi dem, och folket vann […] Rädda Arktisk-rörelsen har lett till att Shell har fått betala att enormt högt pris för sitt arktiska borrprogram.

Klart är emellertid att Lego efter kampanjen precis som andra företag blev betydligt försiktigare med partnerskap. Hädanefter blev fossila bolag, precis som tobaksbolag tidigare varit, tabu att samarbeta med. Företag ville helt enkelt inte riskera den smutskastning Lego fått utstå.

En kulturell störning

Det var visserligen inget som var helt revolutionerande med Greenpeaces digitala olydnad, men Greenpeace hade aldrig tidigare lyckats samla in så många underskrifter under en så begränsad tid. Genom att rikta in sig på samarbetspartnern snarare än förorenaren, använda sociala medier snarare än traditionella medier, populärkultur snarare än vetenskap, humor snarare än allvar, stillhet snarare än det spektakulära, digitala kanaler snarare än direkt aktion och automatik snarare än engagemang skapades en av Greenpeace mest lyckade protestkampanjer.

Greenpeaces kampanj visar således att det går att komma åt de fossila bolagen och skapa förändring genom passiva aktiviteter om sändaren investerar tid och resurser i det bakomliggande meddelandet. Genom att skapa en berättelse med hjälp av kulturella artefakter, alltså lego, och estetik, musik, referenser och retorik från populärkulturen, lyckades Greenpeace framgångsrikt föra fram sin kritik. Att på detta sätt vända masskulturen mot sig själv genom att förvränga dess budskap, vilket bland annat populariserades av aktivistduon The Yes Men, kallar den amerikanske kulturkritikern Mark Dery för en kulturstörning

Genom att skapa en berättelse med hjälp av kulturella artefakter, alltså lego, och estetik, musik, referenser och retorik från populärkulturen, lyckades Greenpeace framgångsrikt föra fram sin kritik.

Det digitala elementet i kampanjen gjorde det även möjligt för dem med rörelseförhinder att delta eller för dem med begränsad tid men med politiskt intresse, till exempel de många av oss som har svårt att få vardagspusslet med jobb, fritid och familj att gå ihop. Men protestfilmen triggade även dem som ville göra något mer än att klicka. Det placerades till exempel ut Greenpeaceskepp byggda i Lego på Legoland, och föräldrar och barn protesterade utanför Shells huvudkontor med hjälp av överdimensionerade Legobitar. Klicktivism behöver således inte ersätta traditionell på ­ plats ­ aktivism, utan kan många gånger fungera i symbios med den.

Man kan tycka vad man vill om den kritik som förs fram mot den militanta ekologismen såväl som de miljöaktivister som för närvarande limmar fast sig i allt från bilvägar till historiska tavlor. Även om denna typ av direkt aktion skapar medial uppmärksamhet kring budskapet är dess faktiska påverkan oklar, då de tycks förarga snarare än tilltala de stora massorna. Tack vare en oväntad humoristisk knorr, som passar väl ihop med den rådande medielogiken, lyckades däremot Greenpeacekampanjens klickattack mot Lego och Shells samarbete att tilltala massorna, skapa oro bland aktieägarna och visa på allvarliga skillnader mellan policy och praktik. Den lägre ansedda formen av aktivism, klicktivism, ledde därigenom till faktisk politisk förändring.

Nils Johansson är forskare och lärare på avdelningen för strategiska hållbarhetsstudier vid Kungliga Tekniska Högskolan. Hans forskning och undervisningen berör hållbar utveckling, politik, konflikter och cirkulär ekonomi.

Vad krävs för att bilda en rörelse

som värnar om miljön? Anna

Sundelin skriver om Christina

Hedman-Jaakkola, kvinnan

som var med om att grunda

Ålands första gröna parti.

”Hördu Rauli, ska vi bilda ett miljöparti?”

Det sägs att det började med en fråga ställd av den åländska stadsveterinären Christina Hedman­Jaakkola till kollegan Rauli Lehtinen på jobbet: ”hördu Rauli, ska vi bilda ett miljöparti?”. Följden blev en annons i Nya Åland genom vilken den intresserade allmänheten kallades till ett möte och därefter grundades partiet de Gröna på Åland. Jag kom nyligen att tänka på denna anekdot då jag läste om Ungdomsbarometern, en årligen återkommande undersökning riktad till ungdomar i Finland, i vilken man i skrivande stund fokuserat på hållbarhet och klimatfrågor. Idag kopplas klimatrörelsen ofta ihop med ungdom, men så var inte fallet då miljömedvetenheten blev ett inslag i den åländska politiken på 1980­talet. Hittills har partier med grön ideologi tagit sig in i det åländska lagtinget (fram till 1993 kallat landstinget) två gånger: 1987 och 2019. Första gången tack vare en kvinna i sextioårsåldern med smeknamnet ”Tant Grön” – Christina Hedman­Jaakkola.

Från stallet i Kemi till stadsveterinär i Mariehamn

Christina Hedman föddes i Åbo 1926 men växte upp i Kemi där hennes pappa arbetade som kemiingenjör vid ett skogsindustriföretag. Företaget höll sig även med hästar och det var i umgänget med dem som Hedmans intresse för djur växte fram. Efter avlagd studentexamen år 1944 valde hon därför att studera till veterinär, ett för tiden ovanligt yrke för kvinnor. I en intervju i tidskriften Astra långt senare (6/1989) berättade Hedman att hon som ung ”’minsann [fick] höra att inte skall flickor bli veterinärer!’”. Hon trotsade dock omvärldens åsikter och begav sig utomlands för att ta sin examen.

1963 tog Hedman­Jaakkola med sig sin familj och flyttade till Mariehamn för att bli stadsveterinär, den första i sitt slag i staden. Utöver arbetet som djurläkare hörde även livsmedelshygien och

olika kontroller kopplade till den åländska miljön till arbetsuppgifterna. Bland annat kom Hedman­Jaakkola att besöka de över 1000 åländska mjölkleverantörerna för att se till att korna hade det bra samt kontrollera mjölken, men hon utförde också andra analyser såsom vattenprover och prov på badvattnet. De många hembesöken på de åländska bondgårdarna och arbetet i övrigt gjorde henne snabbt bekant med ålänningarna och den åländska naturen på flera olika plan.

Ett ökat miljöintresse

I slutet av 1960 ­ talet svepte en våg av miljömedvetenhet och tillväxtkritik över västvärlden och Norden. Hedman ­ Jaakkola blev miljömedveten 1973 och för hennes del började intresset med tvättmedel. Hon var bland annat med om att starta en tvättmedelsgrupp i hälsonämnden: ”Vi gick igenom alla hälsosamma tvättmedel. Vi läste allt vi kom över, vi prenumererade på Framtiden i våra händer och olika tidningar och hälsoinspektörerna blev också väldigt intresserade av det där.” Den norska ideella organisationen Fremtiden i våre hender hade grundats i mitten av 1970­talet i syfte att arbeta för en rättvis fördelning av jordens resurser och ett ekologiskt samhälle. I Norden var det särskilt försurningen av jorden och vattendragen som väckte stor uppmärksamhet, vilket kan vara en förklaring till att det var tvättmedel som drog till sig de miljömedvetna ålänningarnas intresse.

För grundsynen är ju klar. Vi ska inte mera leva i ett sådant här våldsamt tillväxtsamhälle, det finns andra sätt att leva, och det kallas ju alternativa sätt, och det finns många olika alternativa, alternativa odlingsmetoder, alternativ barnuppfostran [...] att inte sitta framför tv:n hela kvällarna. Det finns många glädjeämnen i livet som man har glömt bort i ett sådant här status- och prylsamhälle som många unga människor vill komma ifrån.

I slutet av 1960-talet svepte en våg av miljömedvetenhet och tillväxtkritik över västvärlden och

Norden. Hedman-Jaakkola blev

miljömedveten 1973 och för hennes del började intresset med tvättmedel.

Annonsen i Nya Åland. Källa: Nya Åland 4.4.1987.

Den nya miljörörelsen tog form i Norden och Finland under 1970­talet. Miljöpartiet i Sverige bildades 1981 och några år därefter lade de svenska miljöpartisterna till ”de gröna” till partinamnet för att markera samhörighet med den gröna rörelsen internationellt. I början av 1980 ­ talet var frågan om kärnkraftens vara eller icke­vara central i svensk politik. Kärnkraftsfrågan fick förnyad aktualitet efter den förödande Tjernobylolyckan i Ukraina i dåvarande Sovjetunionen i april 1986. Olyckan gav gröna rörelser politisk energi i hela Norden, vilket även kom att synas på Åland.

Alternativa sätt att leva

Även om Hedman ­ Jaakkola redan länge arbetat för en ökad miljömedvetenhet såg hon det inledningsvis inte som en möjlighet att själv starta ett parti: ”Vi studerade det där i 20 år, allt som kom ut om miljön. Jag hade aldrig drömt om att man skulle göra någonting själv.” Ett år efter Tjernobylolyckan ställde hon ändå frågan om att grunda ett parti till kollegan Lehtinen samt ordnade ett offentligt möte i Mariehamn. Kort efter mötet redogjorde Hedman ­ Jaakkola för det nybildade partiets ideologi i en intervju med Ålands

Radio:

De Gröna på Åland bildades samma år som Gröna förbundet, sedermera rikspartiet Gröna förbundet – De Gröna. Det var dock i hög grad den färgstarka Christina Hedman ­ Jaakkolas politiska person, hon fungerade som hela Ålands ”Tant Grön”, som var skälet till att Gröna på Åland kom in i landstinget år 1987 med två mandat. Hedman­Jaakkola blev överlägsen röstdrottning i valet med 563 personliga röster från alla delar av landskapet. Även den andra Gröna invalda kandidaten var en kvinna, Karin Andersson .

Hedman ­ Jaakkola ansåg själv att arbetet som landskapsveterinär var en av orsakerna till att landstinsgsvalet blivit en sådan succé för hennes del. I en intervju i Helsingin Sanomat hävdade hon att det framför allt var de åländska kvinnorna hon blivit bekant med under mjölkkontrollerna som hade röstat på henne. Så verkar också ha varit fallet: enligt en enkätundersökning som gjordes efter valet fick Gröna på Åland 12 procent av de åländska kvinnornas röster, men endast några få procent av männens. Arbetarbladet noterade att Hedman­Jaakkola hade lyckats bli valets röstmagnet utan något som helst politiskt program. Hon hade sagt rakt ut att hon inte kunde svara på många centrala politiska frågor. Hennes sakkunskap om miljöfrågor i kombination med det faktum att hon förklarade för väljarna vad de själva kunde göra, i motsats till vad hon skulle göra för dem, sågs som orsaker till valframgången.

Ett konkret resultat av det goda valresultatet var att medlemsansökningarna till Gröna på Åland strömmade in. Efter valet var intresset för gröna frågor i allmänhet stort på Åland, vilket också sporrade andra partier att vässa sina argument i frågor som gällde natur och miljö.

Efter oss syndafloden!

Hedman­Jaakkola tog sig aktivt an landstingsarbetet och lämnade från början in ett flertal motioner. Många av dessa var direkt kopplade till frågor kring hållbarhet och miljö. Bland annat ville Hedman ­ Jaakkola få till stånd en ökad miljömedvetenhet bland de åländska konsumenterna och underlätta miljövänliga val genom att införa en märkning av konsumentprodukter tillverkade på Åland. Hon engagerade sig även i miljöfrågor såsom privatbilismen, fiskodlingarna och vägarbetena på Åland. Fiskodlingen på Åland hade med tiden vuxit sig så stor att den börjat utgöra ett miljöproblem då odlingarna förorenade de åländska vattnen. I Lag­ och ekonomiutskottets betänkande kan man läsa om hur Hedman­Jaakkola tillsammans med andra landstingsledamöter vände sig mot fiskodlingen. Därtill motionerade Hedman­Jaakkola om en kampanj för att spara el inom landskapsförvaltningen och uppmuntrade överlag ålänningarna till sparsamhet med elen:

Herr talman! Till finansutskottet går nu en motion som för omväxlings skull inte handlar om att få mera pengar för ett ändamål, tvärtom, ett mera i tiden liggande förslag föreligger om att börja ändra på attityderna till vårt sätt att handskas med ändliga energiformer. Vi lever nu som kung Ludvig XIV, som yttrade ”aprés nous, le déluge” [efter oss syndafloden]! Det blir bara mer atomsopor av varje kilowatt vi så tanklöst förbrukar med ett undermedvetet ”Det är ju ganska billigt med el – egentligen”!

Hedman ­ Jaakkola efterlyste kontinuerligt konkreta åtgärder för miljön. Hon ansåg att det inte var nog att för syns skull markera vikten av miljön som ”något slags miljövänlighet för att hålla miljötanterna lugna en stund”. Ett exempel på önskemålet om konkreta resultat var hennes arbete för att Åland skulle få lagar kring luftföroreningar i likhet med dem som redan fanns i riket. ”Hur kan man påstå att det inte brådskar?”, frågade Hedman­Jaakkola retoriskt då landskapsstyrelsen ville vänta in arbetet med det miljöpolitiska program som var under arbete. Hon betonade även luftföroreningars gränsöverskridande natur, det vill säga att det handlade om en fråga som inte enbart gällde Åland. Hennes krav siktade ständigt mot framtiden som hon hade stora förhoppningar på. I en radiointervju beskrev hon detta på följande sätt:

Man ska få en bättre miljö genom en långsiktig hållbar utveckling. Och det är inte bara en sån här fras. Vidsynta politiker ska bära ansvar för Ålands ställning i omvärlden. Det ska vara en ökad jämställdhet mellan människor. Och man ska bekämpa fördomar mot andra folk genom upplysning. Och de förnyelsebara energiformerna, som vind- och solkraft, ska utvecklas, som det görs redan, men mycket mera. De är vackra de här vindkraftverken, de för inget väsen,

inga fåglar dör i dem och inga istappar ramlar ner i skallen på folk. Och det ska vara lite mindre bilåkning på det sättet att kollektivtrafiken sku måsta vara praktisk och vara oftare. Och sen skulle jag vilja ha elbilar. Och det är på gång allt det här.

Sommaren 1989 skedde dock något som Nya Åland beskrev som en ”grön bomb”: Karin Andersson bytte parti till Ålands socialdemokrater. Trots önskemål från sitt forna parti om att hon skulle avstå sin plats i landstinget till förmån för en grön suppleant stannade hon ändå kvar i landstinget. I en intervju i Hufvudstadsbladet förklarade Andersson att hon ansåg sig ha större möjligheter att påverka i miljöfrågor hos socialdemokraterna. Efter avhoppet blev Hedman­Jaakkola, som beklagade Anderssons beslut, Gröna på Ålands enda landstingsledamot.

Under sitt sista år i landstinget talade Hedman­Jaakkola fortsättningsvis flitigt för hållbarhet och miljön. Bland hennes mer omfattande förslag fanns en motion om förverkligandet av en luftvårdslagstiftning för Åland. Därutöver engagerade hon sig i frågor gällande källsortering, avverkning och export av julgranar samt återvinning av kontorsmaterial inom landskapsförvaltningen. Tankar om hållbarhet och gröna värderingar genomsyrade således hennes arbete i såväl stora som små frågor.

Upp som en sol och ner som en pannkaka

I 1991 års landstingsval föll Tant Grön och hennes parti ur landstinget. På frågan om varför Gröna på Åland inte höll sig kvar i landstinget svarade Hedman ­ Jaakkola i en radiointervju: ”Felet är väl hos oss själva, alla andra har ju tagit upp det [gröna värderingar].” Antalet invalda kvinnor sjönk också kraftigt, från åtta till fyra, vilket Helsingin Sanomat i oktober 1991 kallade för ett omvänt nordiskt rekord. Gröna på Ålands svenska systerparti Miljöpartiet åkte också ur riksdagen 1991, men redan 1994 var de tillbaka. I riket gick det bättre för Gröna förbundet, som fick tio mandat i 1991 års riksdagsval.

Christina Hedman ­ Jaakkola karakteriserade senare Gröna på Ålands och sin kortvariga sejour i landstinget med orden: ”Det gick upp som en sol och ner som en pannkaka.” Hedman ­ Jaakkola förblev samhällsengagerad och kulturaktiv fram till sin död den 7 december 2018. Kollegan och medgrundaren av de Gröna på Åland, Rauli Lehtinen, kallade henne för ”en äkta renässansmänniska” i den nekrolog han skrev efter hennes död.

Anna Sundelin är forskare i historia vid Åbo Akademi.

Denna text bygger på en artikel av Anna Sundelin & Mats Wickström: ”De gröna kvinnorna i Ålands lagting”, i Agneta Karlsson, Anna Sundelin & Mats Wickström, Kvinnorna i Ålands lagting under självstyrelsens första 100 år, Ålands lagting 2022.

Förtroendebaserad tvåvägsintegration en förutsättning

Lyckad integration mäts ofta genom hur väl migranter presterar i förhållande till resten av landets befolkning, men är detta ändamålsenligt? Magdalena Kmak, Johanna Leinonen och Yasmin Samaletdin presenterar projektet Mobile Futures där en mer holistisk idé om integration utforskas.

De betonar förtroendets roll för integration, vilket breddar perspektivet från migranterna till samhället som helhet.

Enligt prognoserna kommer Finlands befolkning att minska under 2030­talet, vilket kommer att påverka såväl familjestrukturer och sociala relationer som behovet och utbudet av tjänster och resurser. Praktiskt taget kommer den finska välfärdsstatens hållbarhet och resiliens att påverkas. Det förutspås att migration kommer spela en avgörande roll för hur snabbt landets befolkning växer – eller minskar – under de kommande årtiondena. Migration har redan förändrat Finlands demografi eftersom landets befolkningstillväxt huvudsakligen berott på att andelen personer med ett främmande språk som modersmål har ökat. Under åren 1991 ­ 2019 har 74 % av befolkningstillväxten utgjorts av denna befolkningsgrupp. Kommunförbundet förutspår att antalet personer med ett främmande språk som modersmål kommer öka betydligt under åren 2018 ­2040. Uppskattningarna varierar från 476 000 personer (+120 %) till 575 500 personer (+146 %).

Denna utveckling har lett till att migration diskuterats aktivt i förhållande till demografiska förändringar. I den diskurs som dominerar de offentliga diskussionerna behandlar man migration som en central lösning på de sjunkande födelsetalen och bristen på arbetskraft. Nyckelfrågan i debatten som gäller arbetskraft handlar om hur snabbt migranter lyckas integreras på arbets­

marknaden. Detta perspektiv pekar på att det finska samhället endast ser migration som en resurs som kan utnyttjas för att lösa bristen på arbetskraft.

Vi vill framhäva ett annat perspektiv, ett perspektiv som synliggör och ifrågasätter de oetiska aspekter som finns dolda i diskursen kring migration. Migration bör inte endast betraktas som ett sätt att lösa de utmaningar vi har, utan granskas ur ett bredare perspektiv där migranter och deras behov ställs i fokus. Endast då kan vi också beakta samhällets övergripande hållbarhet och resiliens. Med tanke på de utmaningar som vi nu och i framtiden ställs inför, är ett rättvist och inkluderande samhälle som baserar sig på förtroende mera hållbart och motståndskraftigt.

Holistisk integrationsprocess

Enligt den färska UNESCO­rapporten från 2022 finns det ett särskilt behov av att å ena sidan kombinera ekonomiska och sociala mål och å andra sidan betona integration och välbefinnande för migranter och minoriteter. I samband med demografiska förändringar pekar detta på vikten att betrakta integration som en process som verkligen är dubbelriktad, som inte endast fokuserar på arbete utan på samhället som helhet. Detta innebär också att fokus bör ligga på att bekämpa rasistiska och diskriminerande strukturer och diskurser och att främja tillhörighet och rättvisa. I slutändan är det meningslöst att locka till sig migranter om de inte kan delta fullt ut och känna att de hör hemma i samhället. Vi föreslår att en mer holistisk förståelse av integrationsprocessen som baserar sig på förtroende kan hjälpa oss att närma oss dessa samhälleliga mål.

Migration bör inte endast betraktas som ett sätt att lösa de utmaningar vi har, utan granskas ur ett bredare perspektiv där migranter och deras behov ställs i fokus.

De nordiska samhällena kännetecknas av högt politiskt och samhälleligt förtroende och av sina expansiva välfärdsstater. Förtroende påstås ofta vara det som binder människor samman i det sociala kontrakt som utgör grunden för välfärdsstaten. Förtroende kan definieras som en positiv känsla eller en positiv bedömning av en annans avsikter eller beteende. Men trots att förtroende kan spela en central roll i samhällsrelationer har det interpersonella och institutionella förtroendets (och misstrons) roll för integrationen studerats relativt lite, både teoretiskt och empiriskt.

Mobile Futures och förtroende

I projektet Mobile Futures: Diversity, Trust and TwoWay Integration, som finansieras av Rådet för strategisk forskning vid Finlands Akademi (2021 ­2027), argu­

menterar vi för att fokus på socialt och institutionellt förtroende gör det möjligt för forskning och praxis att närma sig integration som en process som verkligen är dubbelriktad, vilket i sin tur stärker samhälleliga relationer och välfärdsstaten. I integrationsforskning förstås förtroende vanligen som ett resultat av framgångsrik social integration, men förtroendets (eller misstrons) roll i integrationsprocessen har i stort sett ignorerats. I vår forskning betraktar vi både socialt och institutionellt förtroende som en del av integrationsprocessen. Socialt förtroende kan förstås som förtroende till främlingar och till personer som tillhör samma nätverk (till exempel vänner och bekanta, grannar och kollegor). Med institutionellt förtroende avses upplevelsen av att institutioner och organisationer är pålitliga. Begreppet omfattar även de personer som representerar institutionerna och det upplevda förtroendet eller misstron mot dem. Samtidigt är både institutionell och social misstro också centrala mekanismer som hindrar integration.

Finland får enligt OECD:s rapport från 2021 jämförelsevis höga poäng när det gäller förtroendet för myndigheter och institutioner. Samtidigt visar studier att förtroendet för finländska institutioner till en början är högre bland personer med utländsk bakgrund än bland den finländska befolkningen, men att erfarenheter av diskriminering och rasism med tiden minskar migranters och minoriteters sociala och institutionella förtroende. Därtill har Finland också svårt att behålla högt kvalificerade migranter i landet på grund av social och kulturell exkludering. Trots sitt robusta integrationsramverk lyckas alltså Finlands nuvarande strategi för integration inte främja de goda samhälleliga relationer som utgör grunden för ett resilient välfärdssamhälle.

I Mobile Futures menar vi att det finska välfärdssamhället bättre kan anpassa sig till framtida demografiska utmaningar genom att betona förtroendets roll i goda samhällsrelationer. Vi förstår integration som en ömsesidig process som bygger förtroende mellan grupper och institutioner. Genom förtroendebaserad integration får människor med olika bakgrund kunskap om andra människors, gruppers och institutioners agerande och skapar förväntningar och känslor om sin position i samhället. Samtidigt är vi också uppmärksamma på att misstro kan vara en rationell och viktig strategi i vissa situationer, till exempel när migranter och mi­

Vi förstår integration som en process som inte nödvändigtvis går linjärt, utan ojämnt inom olika livsområden. Man kan till exempel vara arbetslös men socialt inkluderad i sin vardagliga omgivning, eller arbeta men sakna sociala sammanhang.

noriteter behandlas ojämlikt i vardagen. Därför undersöker vi vad såväl förtroende som misstro betyder för människor med olika bakgrund i olika situationer och sammanhang, hur de förstår förtroende/misstro samt hur dessa begrepp är kopplade till å ena sidan erfarenheter av tillhörighet och inkludering, och å andra sidan erfarenheter av diskriminering, rasism och marginalisering. Vi förstår integration som en process som inte nödvändigtvis går linjärt, utan ojämnt inom olika livsområden. Man kan till exempel vara arbetslös men socialt inkluderad i sin vardagliga omgivning, eller arbeta men sakna sociala sammanhang. Integrationsprocessen har alltså inte nödvändigtvis en tydlig början eller ett tydligt slut. Lyckad integration innebär att alla människor upplever en känsla av inkludering och tillhörighet på lokal nivå, i vardagliga möten och i samhället i stort.

Kritiska perspektiv på integration

Kritisk integrationsforskning pekar på att integrationsmodeller ofta framställer samhället som neutralt och integration som ett ansvar – och ofta som ett problem – endast för migranter och deras barn. I empiriska studier motsvarar mätningen av migranternas ”prestationer”, till exempel på arbetsmarknaden, inte idealet om tvåvägsintegration. Eftersom migranter vanligtvis kämpar för att nå motsvarande nivåer i fråga om sysselsättning, hälsa, utbildning, och så vidare, som de som har fötts i landet, finns det en risk för att producera ett narrativ om ett konstant misslyckande. I stället för att sudda ut gränsen mellan ”oss” och ”dem” leder integrationsforskning och ­praxis således ofta till att dessa narrativ om misslyckad integration upprätthålls.

Mobile Futures hämtar inspiration från kritiska synsätt på integration, vi menar att man måste se och förstå integration ur ett helhetsperspektiv, som något som påverkar hela samhället och inte bara migranter och deras barn. Samhället är inte en neutral miljö där stora processer som demografiska förändringar äger rum, det krävs samhällsförändringar för att bygga ett mer inkluderande samhälle. Därför vänder vi blicken från migranter till det finländska samhället som helhet.

Litteraturförteckning

Ager, A. & Strang, A. 2008. Understanding integration: A conceptual framework. Journal of Refugee Studies, 21(2), 166

191.

Brugger, J., Dunbar, K.W., Jurt, C. and Orlove, B. 2013. Climates of Anxiety: Comparing Experience of Glacier Retreat across Three Mountain Regions. Emotion, Space and Society 6: 4–13.

Castaneda, A. et al. 2015. Ulkomaalaistaustaisten psyykkinen hyvinvointi, turvallisuus ja osallisuus. THL.

Dahinden, J. 2016. A plea for the ‘de­migranticization’ of research on migration and integration. Ethnic and Racial Studies, 39(13), 2207 – 2225.

FRA, European Union Agency for Fundamental Rights. 2018. Second European Union Minorities and Discrimination Survey – Being Black in the EU.EU.

Habti, D., & Koikkalainen, S. 2014. International highly skilled migration. The case of Finland: An introduction. Journal of Finnish Studies, 17(1/2), 3 – 17.

Keskinen, S. 2016. From welfare nationalism to welfare chauvinism: Economic rhetoric, the welfare state and changing asylum policies in Finland. Critical Social Policy, 36(3), 352 – 370.

Korteweg, A. C. 2017. The failures of ‘immigrant integration’: The gendered racialized production of non­belonging. Migration Studies, 5(3), 428 – 444.

Kumlin, S., Stadelmann­Steffen, I. & Haugsgjerd, A. 2018. “Trust and the welfare state”. In E. M. Uslaner (Ed.), The Oxford Handbook of Social and Political Trust. Univ. of Oxford.

Kuntaliitto. 2020. Väestönkehitys C23-kaupungeissa

Kuntaliitto

Kähäri, O. 2017. Luottamus Venäläistaustasten Ja Kantasuomalaisten Työelämän Suhteissa, Painosalama Oy – Turku, 2017

Leinonen, J. 2012. Invisible immigrants, visible expats? Americans in Finnish discourses on immigration and internationalization. Nordic Journal of Migration Research, 2(3), 213.

Lyytinen, E. 2017. Refugees’ ‘journeys of trust’: Creating an analytical framework to examine refugees’ exilic journeys with a focus on trust. Journal of Refugee Studies, 30(4), 489 – 510.

OECD. 2021. Drivers of Trust in Public Institutions in Finland. OECD Publishing, Paris

Pitkänen et al. 2019. Samaa vai eri maata? Tutkimus viiden kieliryhmän arvoista ja asenteista Suomessa. e2 Tutkimus. Pyrhönen, N., Leinonen, J. & Martikainen, T. 2017. Nordic migration and integration research: Overview and future prospects. Nordforsk.

Saukkonen, P. 2020. Suomi omaksi kodiksi. Kotouttamispolitiikka ja sen mahdollisuudet. Gaudeamus.

Schinkel, W. 2018. Against ‘immigrant integration’: For an end to neocolonial knowledge production. Comparative migration studies, 6(1), 1 – 17.

Sztompka, P . 1999. Trust: A sociological theory. Cambridge University Press.

Turtiainen, K. 2012. Possibilities of trust and recognition between refugees and authorities: Resettlement as a part of durable solutions of forced migration. University of Jyväskylä

UNESCO. 2022. Inclusive and resilient societies: equality, sustainability and efficiency; policy report. MOST/ IGC/2022/012

Uslaner, E. M. (Ed.). 2018. The Oxford handbook of social and political trust. Oxford University Press.

Wilkes, R. & Wu, C. 2019. Immigration, discrimination, and trust: A simply complex relationship. Frontiers in Sociology, 4(32)

Yasmin Samaletdin är Projektkoordinator vid Åbo Akademi.

Johanna Leinonen är Akademiforskare vid Uleåborgs universitet.

Magdalena Kmak är Professor vid Åbo Akademi.

Filmmusik och världsskapande

Foto: Pickett James

Filmmusik har en säregen förmåga att dra in oss i filmens värld och engagera oss i filmberättelsen. Vad beror detta på, och vilka faror

uppstår när denna kraft istället används för att förmedla till exempel politisk propaganda? Tobias Pontara skriver.

I början av Todd Phillips Joker (2019) utsätts den missanpassade och socialt isolerade anti ­ hjälten Arthur Fleck för en grym misshandel i en av Gothams gränder av ett gäng unga ligister. Övergreppet är förnedrande, det första i en rad olyckliga händelser som leder till att den känslige Arthur slutligen axlar rollen som den blodtörstige Jokern.

Scenen är gripande men obehaglig, och närmast hypnotisk i sitt sätt att locka in åskådaren i filmens universum. Det är som att stiga över en magisk tröskel och plötsligt befinna sig i en skitig gränd i den nedgångna storstaden Gotham. Detta inträde i berättelsens fiktiva verklighet kan beskrivas som en form av världsskapande – något som film och åskådare tillsammans gör

Musiken som präglar denna scen – och sedan följer huvudkaraktären genom filmen – är helt central för att detta världsskapande ska fungera. Det är ett förrädiskt enkelt tema som kretsar kring en molltreklang till vilken filmens kompositör Hildur Guðnadóttir valt det celloklingande elektro ­ akustiska instrumentet halldorofon. Med ekvilibristisk exakthet tillför detta tema den känslomässiga nyans som krävs för att åskådaren ska kunna leva sig in i Arthurs utsatta situation och i den uppdiktade verklighet som tar form på duken. Utan musiken hade allt fallit platt. Upplevelsen hade blivit endimensionell, halv. Nu engageras inte bara åskådarens visuella fantasi och beredvillighet att låta sig dras in i berättelsen, utan hela känsloskalan.

Musikens roll i fiktivt världsskapande är helt avgörande och visar på en märklig mänsklig förmåga. Men musikaliskt understödda världsskapanden är förstås inte begränsade till det fiktiva berättandet, utan genomsyrar också icke ­ fiktiv audiovisuell kommunikation som politisk propaganda, nyhetsrapportering och dokumentärfilmer. För att förstå musikens roll och dess relation till audiovisuellt världsskapande måste man dock reda ut en mer grundläggande fråga: Vad är egentligen filmmusik?

Filmmusikaliska distinktioner

Filmmusik är inte en enhetlig företeelse och för att begreppet ska vara teoretiskt och analytiskt användbart behöver vi vara medvetna om några grundläggande distinktioner. En första åtskillnad vi bör göra är den mellan musik som är specialkomponerad för en viss film och musik som existerar redan innan filmen gjordes men som plockats in och gjorts till en del av

filmen. En del filmmusikforskare hävdar att det endast är den första typen som i egentlig mening bör kallas filmmusik, medan en korrekt benämning av den senare snarare är att det rör sig om musik i film. Till denna senare kategori hör poplåtar och klassisk musik som –ibland i bearbetat, ibland i ursprungligt skick – används för illustrativa, narrativa, symbolskapande eller andra syften. Klassiska exempel på den förra kategorin, alltså specialkomponerad musik, är Aaron Coplands stilbildande kompositioner för filmer som Of Mice and Men (1939) och The North Star (1943), Max Steiners musik till filmen King Kong (1933) eller John Williams hjärtskärande vackra tema till Schindler’s List (1993).

En annan distinktion som går på tvärs mot den just beskrivna är den mellan musik som återfinns i den skildrade filmiska verkligheten och musik som inte gör det. Med lite mer teknisk terminologi brukar dessa två typer av filmmusik kallas för diegetisk och ickediegetisk musik – begreppet dieges syftar lite förenklat på den fiktiva värld där filmens rollkaraktärer framlever sina liv. Diegetisk musik är således musik som karaktärerna hör, spelar eller på annat sätt interagerar med. När vi till exempel i den berömda konsertscenen i Hitchcocks The Man Who Knew Too Much (1934) ser den desperata Jill Lawrence sitta i Royal Albert Hall och alltmer okoncentrerat lyssna till uruppförandet av ett verk för kör och orkester med titeln Storm Clouds Cantata , så rör det sig om entydigt diegetisk musik. Benämningen icke­diegetisk musik betecknar då den musik som ”i bakgrunden” ackompanjerar och på olika sätt understödjer filmens berättelse, och som vi i dagligt tal brukar kalla för just bakgrundsmusik.

Filmmusiken och det fiktiva världsskapandet

Med dessa distinktioner i bagaget kan vi återvända till filmmusikens roll i det fiktiva världsskapandet. Både diegetisk och icke ­ diegetisk musik har, liksom specialkomponerad och pre ­ existerande musik, en rad olika funktioner i film (exakt hur många och vilka är något som filmmusikforskare träter om). Här vill jag rikta uppmärksamheten mot en av de mest centrala av dessa funktioner, en som framför allt är förknippad med den icke­diegetiska musiken, även om diegetisk musik också emellanåt kan fungera på detta sätt. Det rör sig om en funktion som många av oss nog ganska spontant kommer att tänka på när filmmusik kommer på tal och som vi också inledningsvis snuddade vid i scenen från Joker , nämligen dess förmåga att skapa stämningar och väcka känslor.

Den här stämnings­ och känsloskapande förmågan hos filmmusiken är ett av de mest verkningsfulla medlen filmmediet har för att få åskådaren att engagera sig i filmberättelsen. I Hollywoodfilm och annan kommersiellt upplagd mainstreamfilm (inklusive de flesta TV­serier) är denna stämningsskapande funktion också ofta helt avgörande för att vi ska kunna ta till oss den fiktiva värld där berättelsen utspelar sig. Ta bort bakgrundsmusiken och många, antagligen de flesta, Hollywoodfilmer faller platt till marken. Filmmusiken får oss att engagera oss känslomässigt och därmed tro på filmens diegetiska verklighet. Men den gör mer än så: den påverkar hur vi tolkar rollkaraktärers sinnestillstånd och hur vi förhåller oss till och värderar dessa karaktärer och de situationer de befinner sig i.

Idag flödar internet över av politiska valfilmer, nationalistiskt präglade propagandafilmer och mer eller mindre egenproducerade dokumentärfilmer som alla har det gemensamt att de, om än i något varierande grad, förmedlar en konspirationsteoretisk världsbild.

Musikens stämningsskapande och känslomässiga funktion är med andra ord en berättarteknisk nödvändighet för många filmer. Men i detta sammanhang måste även en annan väsentlig aspekt av filmmusiken nämnas (och här pratar vi framför allt om filmmusik som är komponerad för en specifik film och som fungerar ickediegetiskt). En mycket stor del av den musik vi hör i film är starkt konventionaliserad, den består av musikaliska fraser, instrumentkombinationer och korta harmoniska förlopp som genom att upprepas gång på gång i ett stort antal filmer försetts med mer eller mindre specifika innebörder. De musik­ och ljudkonventioner som under lång tid etablerats inom skräckfilmsgenren utgör kanske det tydligaste exemplet. När vi hör en uppåtgående, glissando­liknande och alltmer intensiv rörelse spelad av ett antal stråkinstrument så förstår vi genast att något obehagligt är på väg att hända, även om vi ofta blir lurade av filmen och hotet om det uppdykande monstret eller den kallblodige mördaren visade sig vara falskt alarm (bara för att snart infrias när vi är som minst beredda på det). Ett annat exempel är de musikaliska motiv som åtföljer karaktärer i många filmer och som ofta bär på tydliga konnotationer med hjälp av vilka vi mer eller mindre omedelbart

kan avgöra om karaktären i fråga är av det ”goda” eller ”onda” slaget, är en hjälte eller anti­hjälte, har en viss nationalitet eller tillhör en viss etnisk kategori, och så vidare. Genom sådana musikaliskt­kulturella kodningar vägleder oss filmmusiken genom berättelsen.

Om filmmusiken har en känslo­ och stämningsskapande sida så har den alltså också en språkliknande, semiotisk sida. Filmmusiken kan därmed sägas verka på två övergripande nivåer och denna dubbelverkande funktion utgör en mäktig resurs för filmer att bygga upp sina dramaturgier med, kommunicera sina berättelser och ge liv åt de fiktiva världar där berättelsernas gestalter hör hemma.

Men denna kombination av känsloskapande och meningsbärande (eller semiotiska) förmåga har även mer vittgående konsekvenser. Jag har redan varit inne på hur filmmediet gör flitigt bruk av musiken för att engagera oss och få oss att leva oss in i den värld som skildras på bioduken eller i TV­rutan. Detta musikaliskt understödda engagemang i filmens berättelse och fiktiva verklighet innebär dock samtidigt att vi tenderar att koppla bort vår kritiska blick, något som den amerikanske forskaren Clauda Gorbman uppmärksammar i sin klassiska bok om filmmusik från 1987, Unheard Melodies: Narrative Film Music. Gorbman skriver där att ”filmmusikens övergripande syfte är att göra åskådaren till en medgörlig betraktare (mindre kritisk, mindre på sin vakt)”. I mer generella ordalag: när vi blir uppslukade av något blir vi mindre vaksamma, mindre benägna att kritiskt granska och ifrågasätta (om du någon gång har varit förälskad vet du vad jag pratar om).

Nedtonandet av ett mer kritiskt förhållningssätt går med andra ord hand i hand med vår benägenhet att acceptera, engagera oss i och tro på den diegetiska verkligheten. Här kommer ytterligare en viktig aspekt av filmmusiken in. Som många forskare framhållit har filmmusiken en unik förmåga att skänka filmberättelsen en larger than life­karaktär och därigenom lyfta vår filmupplevelse till en närmast metafysisk nivå präglad av en känslomässig klarsynthet och ödesmättadhet som oftast lyser med sin frånvaro i våra vardagliga liv. Men när vi på detta sätt med musikens hjälp överlämnar oss till filmberättelsens mytiska universum finns alltid en risk att vi samtidigt okritiskt går upp i de kulturella stereotyper och ideologier som alla filmer på det ena eller andra sättet är bärare av. Som en ordlös men samtidigt kulturellt kodad och starkt känsloladdad diskurs utgör filmmusiken en sorts oemotsäglig retorik som vi nog sällan reflekterar över eller ens är medvetna om, men som icke desto mindre genomsyrar filmen och bidrar till att skänka de världsbilder, stereotyper och ideologier som förmedlas (oavsett om vi uppfattar dessa som problematiska eller inte) en air av naturgivenhet.

Filmmusiken och det icke-fiktiva världsskapandet

Kanske är det klokt att inta ett visst mått av försiktighet när man diskuterar de eventuella risker och mer problematiska konsekvenser som är förknippade med filmmusikens förmåga att få oss att släppa vår kritiska blick, åtminstone när det rör sig om fiktiva världar (mer kognitivistiskt inriktade filmforskare tenderar för övrigt att vara skeptiska till teorier som betonar åskådarens okritiska anammande av filmberättelsen). Men vad händer när filmmusikens känsloskapande och semiotiska konventioner används i audiovisuellt förmedlade diskurser som gör anspråk på att beskriva vår faktiska, icke­fiktiva verklighet: dokumentärfilmer, politiska valfilmer, nationalistiska propagandafilmer, nyhetsinslag, och så vidare? Detta är ingen hypotetisk fråga. Användandet av den kommersiella filmmusikens konventioner och känsloskapande förmåga i sammanhang där världsskapandet handlar om vår faktiska omvärld, snarare än fiktiva världar, är utbrett. Det är också en praxis som går långt tillbaka i tiden, vilket den tyska filmskaparen Leni Riefenstahls välkända och pro­nazistiska propagandafilm Viljans Triumf från 1935 är ett utmärkt exempel på. Denna praxis är väl relativt oproblematisk när vi talar om djurdokumentärer eller gulliga videos med katter på YouTube, även om det finns intressanta saker att säga också om denna typ av audiovisuella produktioner. Men när vi riktar blicken mot politiskt och ideologiskt mer kontroversiella filmer blir den vanligt förekommande användningen av filmmusikaliska klichéer och konventioner högintressant. I den utsträckning musiken följer samma, eller åtminstone liknande, retoriska mönster som i den kommersiella spelfilmen måste vi fråga oss vilken roll den spelar i framställningen och kommunicerandet av de verklighets­ och sanningsanspråk som kommer till uttryck. Det här blir extra viktigt om dokumentärerna

Som många forskare framhållit har filmmusiken en unik förmåga att skänka filmberättelsen en larger than life-karaktär och därigenom

lyfta vår filmupplevelse till en närmast metafysisk nivå präglad av en känslomässig klarsynthet och

ödesmättadhet som oftast lyser med sin frånvaro i våra vardagliga liv.

i fråga tillhandahåller beskrivningar av vår omvärld och vårt samhälle som tar sin utgångspunkt i starkt populistiska och i vissa fall utpräglat auktoritära, anti

de

mokratiska och rasistiska agendor.

Musikforskare har nyligen börjat intressera sig för denna typ av frågor. I ett nystartat forskningsprojekt undersöks till exempel hur musik och ljudeffekter används för att föra fram och understödja det världsskapande – de verklighetsbeskrivningar och sanningsanspråk – som kommer till uttryck i audiovisuellt förmedlade konspirationsteorier. Idag flödar internet över av politiska valfilmer, nationalistiskt präglade propagandafilmer och mer eller mindre egenproducerade dokumentärfilmer som alla har det gemensamt att de, om än i något varierande grad, förmedlar en konspirationsteoretisk världsbild. Många av dessa filmer – som för fram allt från covid ­ och vaccinskeptiska konspirationsteorier till högerextremistiskt anknutna teorier som den om QAnon – har fått en enorm spridning, och en del av dem har setts av tiotals miljoner människor.

Men trots att forskningen om konspirationsteorier genomgått en explosionsartad utveckling de senaste åren, och även frambringat viktiga studier av deras bildspråk, finns en bristande förståelse för hur musiken (och mer generellt ljudspåret) fungerar i denna diskurs. Vad som däremot blir tydligt redan vid en första övergripande analys är att nästan alla dessa filmer anammat en konventionaliserad filmmusikalisk retorik. Och detta i sig är intressant eftersom det visar att det sätt filmernas verklighetsanspråk kommuniceras på samtidigt inbegriper ett element av fiktionalisering. Med andra ord, när filmmusik används som berättartekniskt medel i icke­fiktivt världsskapande iscensätts en musikalisk dramaturgi vars huvudsyfte av tradition varit att bidra till konstruktionen av spelfilmens fiktiva världar. Här är det dock en fiktionalisering som står i det konspirationsteoretiska världsskapandets tjänst, för det allt övergripande syftet är ju att övertyga oss om att den verklighetsbeskrivning vi tar del av är korrekt. Kanske borde man alltså tala om en fiktionsimpregnerad framställning av verkligheten, snarare än om fiktionalisering. Hur vi än väljer att formulera oss behöver vi fästa blicken på musikens, och i synnerhet filmmusikens, roll i dessa processer. Vi behöver helt enkelt mer kunskap om hur det filmmusikaliskt underbyggda världsskapandet fungerar i framställandet av icke­fiktiva och starkt kontroversiella, för demokratin och vår välfärd potentiellt destruktiva, världsbilder.

Tobias Pontara är professor i musikvetenskap vid Göteborgs universitet. Hans forskning handlar om produktionen av kulturella föreställningar och ideologier i skärningspunkten mellan musik, ljud och rörliga bilder.

prenumerera på

Helårsprenumeration 36 € Studerande och arbetslösa 25 € Teckna en prenumeration genom en inbetalning på Ikaros konto

FI6680001671135946

BIC/SWIFT DABAFIHH

Ange adress och e-postadress i meddelandefältet på bankgiroblanketten.

annonsera Kontakta redaktionen för priser.

i nästa nummer: Rymden

Foto: Bruce Rolff | Mostphotos