Då världen inte räcker till

IKAROS 1|23 ARTIKEL

Idag tänker många att en grön omställning ska hjälpa oss att få bukt med klimatförändringarna – fokus tenderar då att sättas på framtida teknologi och marknadens egna prismekanismer. Christer Lindholm problematiserar denna idé och menar att det som istället behövs är ett nytt ekonomiskt system

Foto: Haritonov| Mostphotos

Då världen inte räcker till

Utarmningen av våra naturresurser är såväl en direkt konsekvens av som en nödvändig förutsättning för den ständiga ekonomiska tillväxt som hela vårt nuvarande ekonomiska system bygger på.

Att begränsa klimatförändringarna tillräckligt mycket och tillräckligt snabbt för att undvika omfattande och irreversibla skador på stora delar av vårt ekosystem är utan tvivel den största och mest akuta ekologiska utmaning mänskligheten står inför just nu. Det skulle dock vara en ödesdiger felbedömning att tro att det här är den enda ekologiska utmaningen vi har att tackla. En minst lika stor om än inte lika akut utmaning är den allt snabbare utarmningen av vår planets begränsade naturresurser, vilken ironiskt nog riskerar att accelerera ytterligare som en följd av den så kallade gröna omställning som krävs för att få klimatförändringarna under kontroll. Elektrifieringen av bilparken, för att ta ett exempel, förväntas leda till en närmast explosionsartad ökning av efterfrågan på litium, koppar och flera andra metaller som ingår i elbilarnas batterier.

Utarmningen av våra naturresurser är såväl en direkt konsekvens av som en nödvändig förutsättning för den ständiga ekonomiska tillväxt som hela vårt nuvarande ekonomiska system bygger på. Hittills har den ekonomiska tillväxten utan undantag gått hand i hand med en ständigt ökande förbrukning av begränsade naturresurser, och det finns i detta nu inga som helst vetenskapliga belägg för att det skulle vara möjligt att bryta den här kopplingen en gång för alla. Vad det här betyder i klartext är att vårt nuvarande ekonomiska system vilar på en ekologiskt ohållbar grund, och så länge vi inte lyckas frigöra oss från vårt beroende av ständig tillväxt rör vi oss obönhörligen i riktning mot en ekologisk och ekonomisk kollaps. Det finns nämligen inget som tyder på att det som med en lika populär som missvisande benämning kallas ”grön tillväxt” – en evig men ändå ekologiskt hållbar ekonomisk tillväxt – skulle vara något annat än en farlig illusion.

Genom att ersätta icke ­ förnybara resurser med förnybara kan vi visserligen göra tillväxten något grönare, men bara upp till en viss gräns. Vi förbrukar nämligen redan nu många förnybara naturresurser, från skogar till världshavens fiskbestånd, i en snabbare takt än de hinner förnya sig. Eftersom det här innebär att också de förnybara resurserna blir allt knappare – och i vissa fall kanske slutligen kommer att utarmas helt –producerar och konsumerar vi så att säga på kommande generationers bekostnad. Vad det handlar om är ingenting mer eller mindre än ett ekologiskt hållbarhetsgap som är betydligt farligare än det hållbarhetsgap i statsfinanserna högern tycker om att skrämma väljarna med (intressant nog är de partier och politiker som oroar sig allra mest för hållbarhetsgapet i statsfinanserna påfallande ointresserade av det ekologiska hållbarhetsgapet, i den mån de överhuvudtaget erkänner dess existens).

Vi kan inte heller förlita oss på att vetenskapens och teknikens framsteg, tillväxtoptimisternas allra käraste snuttetrasa, ska leverera en evig och tillika ekologiskt hållbar ekonomisk tillväxt. Hittills har vetenskapen och tekniken nämligen endast lyckats minska den relativa resursförbrukningen, det vill säga den mängd naturresurser som förbrukas i förhållande till värdet av det som produceras. Däremot har den absoluta resursförbrukningen – den totala mängd naturresurser som förbrukas – fortsatt att öka, och som redan nämnts tyder allt på att den kommer att fortsätta att göra det så länge ekonomin fortsätter att växa. Och så länge den absoluta resursförbrukningen fortsätter att öka fortsätter också vårt ekonomiska system att närma sig sina absoluta och slutgiltiga ekologiska gränser, där naturresurserna antingen tar slut helt och hållet eller blir alltför dyra för att det skall vara ekonomiskt lönsamt att utnyttja dem.

Skillnaden mellan relativ och absolut resursförbrukning är av så pass central betydelse att det kan vara skäl att åskådliggöra den med hjälp av ett enkelt exempel. Låt oss säga att den relativa oljeförbrukningen inledningsvis är ett fat olja för varje 1 000 euro av vår bnp (bnp eller bruttonationalprodukten är värdet av den totala produktionen av varor och tjänster i ett land under en viss tidsperiod, till exempel ett år). Tack vare en innovation som förbättrar produktionens energieffektivitet sjunker oljeförbrukningen till ett halvt fat per 1 000 euro av bnp, vilket alltså betyder att den relativa oljeförbrukningen har halverats. Det oaktat kommer den absoluta oljeförbrukningen fortfarande att öka med ett halvt fat för varje ökning av bnp med 1 000 euro. Den totala mängd olja som förbrukas kommer med andra ord att fortsätta att öka – om än bara hälften så snabbt som tidigare – så länge bnp fortsätter att växa.

Nu är det naturligtvis omöjligt att förutse alla de nya produkter, energikällor och tekniska lösningar som vetenskapens och teknikens framsteg kommer att ställa i mänsklighetens tjänst i framtiden. Därför kan det inte uteslutas helt och hållet, att det en dag kommer att bli möjligt att koppla loss den ekonomiska tillväxten från en ständigt ökande förbrukning av naturresurser. Eftersom det än så länge inte finns något som helst vetenskapligt stöd för att en sådan absolut frånkoppling skulle vara möjlig skulle det ändå vara ett farligt hasardspel – på kommande generationers bekostnad – att förlita sig på framtida vetenskapliga och tekniska lösningar vi idag inte ens kan föreställa oss. Om vi inte vill ha en sådan monumental risktagning på vårt samvete måste vi därför utgå från att vetenskapen och tekniken nog kan flytta fram tillväxtens ekologiska gränser, men inte eliminera dem helt och hållet.

Samma begränsningar gäller också marknaden och dess prismekanism, en ”lösning” som också den står högt i kurs bland tillväxtoptimisterna. I och för sig bygger marknadsargumentet för en grön tillväxt visserligen på en oantastlig logik: en ständigt ökande efterfrågan på en resurs som det endast finns en begränsad mängd av kommer på sikt oundvikligen att driva upp priset på resursen ifråga (även om det på kort sikt kan fluktuera både uppåt och nedåt), vilket i sin tur tvingar företagen att använda resursen på ett effektivare sätt än tidigare, eller att hitta nya alternativ att ersätta den med. Hittills har ändå sådana prishöjningar, oavsett hur kraftiga och abrupta de har varit, endast lyckats minska den relativa men inte den absoluta resursförbrukningen. För att ta ett exempel ledde den så kallade första oljekrisen 1973 – 74, då världsmarknadspriset på olja fyrdubblades inom loppet av ett halvår, till en såväl kännbar som ihållande minskning av den relativa oljeförbrukningen; år 2019 var världens totala oljeförbrukning i förhållande till värdet av bnp hela 56 procent lägre än år 1973. Under samma tidsperiod ökade emellertid den absoluta oljeförbrukningen med ungefär 60 procent, alltså med ungefär lika mycket som den relativa oljeförbrukningen minskade.

Slutsatsen blir alltså att vår planets begränsade resurser sätter en absolut och slutgiltig gräns för den ekonomiska tillväxten. Ännu en tid är det visserligen möjligt att flytta fram den gränsen, men om vi fortsätter att eftersträva en ständig tillväxt kommer vi förr eller senare oundvikligen att kollidera med den. Och den kollisionen kommer att bli både brutal och obehaglig, i synnerhet för de länder och individer som fått betydligt mindre än sin beskärda del av den ekonomiska tillväxtens frukter. Ännu kan kollisionen undvikas, men det förutsätter att vi så snabbt som möjligt förpassar illusionen om en grön tillväxt till historiens soptipp, och i stället börjar utveckla ett nytt ekonomiskt system som inte är beroende av ständig tillväxt. Vi har redan nu de ekonomiska resurser som krävs för att varenda en av vår planets invånare ska kunna tillfredsställa sina grundläggande behov – och lite mer därtill – men det förutsätter en betydligt jämnare fördelning av det ekonomiska välståndet, både inom och mellan länder. Det här kan låta som en utopi, men mot bakgrunden av de fakta vi har på hand idag är det faktiskt det enda realistiska alternativet.

Christer K. Lindholm är ekonomie doktor, ekonomikolumnist och vetenskapsförfattare.