Nya dimensioner av gamla begrepp

IKAROS 1|23 LEDARE

Begreppen hållbarhet och resiliens ligger i hög grad i tiden – de känns rentav lite uttjatade på ett sätt som gör det svårt att närma sig dem. Orden betecknar olika men tangerande fenomen: hållbarhet beskrivs ofta som de nuvarande generationernas förmåga att leva utan att belasta framtida generationer medan resiliens definieras som en personlig eller kollektiv förmåga att återhämta sig från eller rentav ta lärdom av omvälvande händelser. Att just dessa begrepp blivit populära är givetvis inte en slump. De är knappast renodlade modeord som kommer att vara ute inom ett par år, för de har båda till stor del sin resonansbotten i den pågående klimatkrisen.

Man kunde kanske säga att det är just för att dessa begrepp är så utnötta som det blir intressant och viktigt att reflektera djupare kring dem – att inte låta sig avmattas av deras alldaglighet. Det här är kanske mer uppenbart vad gäller hållbarhet: en kritisk diskussion om vilken slags hållbarhet vi vill ha, vem som har råd att arbeta för den, och på vilket sätt det i så fall borde göras har redan länge varit aktuell, men den riskerar också ständigt att drunkna i ytliga slagord. Liknande utgångspunkter kunde användas för att borra djupare i begreppet resiliens. Vinita Sirvastama skriver till exempel följande i en text där hon presenterar podcasten Don’t Call Me Resilient: ”Jag tror att vi alltid borde hylla resiliens: den mänskliga förmågan att återhämta eller anpassa sig till svåra omständigheter. Men när marginaliserade människor, inklusive svarta människor, människor ur ursprungsbefolkningar och rasifierade människor, blir stämplade som resilienta – speciellt av beslutsfattare – får det en annan innebörd. Fokuset på resiliens och att berömma människor för att de är resilienta gör det för lätt för beslutsfattare att slippa ta fram verkliga lösningar”.

Ambitionen med detta nummer av Ikaros har varit att låta skribenter borra djupare i begreppen hållbarhet och resiliens, men även att komma med nya vinklar på dem. Det har resulterat i texter som jag härnäst kort pre­ senterar. Ann-Christin Furus text kretsar kring de olika dimensionerna hos begreppet resiliens och hur det hänger ihop med hållbarhet – att resiliens är viktigt ”både för att klara av mötet med ohållbarheten och för att kunna skapa en värld som präglas av hållbarhet”. Christer Lindholm kritiserar idén att en grön omställning skulle kunna hjälpa oss att få bukt med bland annat överkonsumtion och förespråkar istället en mer grundläggande omvälvning av det ekonomiska systemet. Madelene Ostwald skriver om hur klimatkompensation som fenomen växt fram – om fördelarna och nackdelarna samt huruvida det överhuvudtaget är ett vettigt sätt att skapa mera klimatvänliga samhällen. Maria Ehrnström-Fuentes behandlar matens plats i människans liv och hur matproduktionen organiseras – vilket i sin tur väcker frågor om människans förhållande till naturen som helhet. Alpo Penttinen frågar sig i sin text om religionen kan komma med ett postsekulärt bidrag till en hållbar mänsklig existensform. Nils Johansson behandlar temat digital aktivism, eller klicktivism, något som ofta kritiseras för att vara ett ineffektivt och passiverande sätt att påverka. Såväl styrkorna som svagheterna med klicktivism blottläggs genom en genomgång av hur Greenpeace lyckades tvinga Lego att avsluta sitt samarbete med Shell. Anna Sundelin skriver om Christina Hedman-Jaakkola –Ålands egna ”tant grön” som var med och grundade öns första miljöparti i slutet av 80 ­ talet. Magdalena Kmak , Johanna Leinonen och Yasmin Samaletdin diskuterar betydelsen av integration för ett hållbart samhälle. De presenterar sitt projekt Mobile Futures, där de kritiserar idén att nyckelfrågan i integration handlar om hur snabbt migranter lyckas integreras på arbetsmarknaden. Istället lyfter de fram ett mer holistiskt perspektiv där hela samhället och förtroendet för det ställs i centrum. Sist och slutligen skriver Tobias Pontara en fristående text om filmmusik – dess förmåga att frammana förstärka filmvärldar, men också hur den kan användas för politisk propaganda.

Christoffer Steffansson är chefredaktör för Ikaros.