”Hördu Rauli, ska vi bilda ett miljöparti?”

IKAROS 1|23 ARTIKEL

Vad krävs för att bilda en rörelse som värnar om miljön? Anna Sundelin skriver om Christina Hedman-Jaakkola, kvinnan som var med om att grunda Ålands första gröna parti.

Annonsen i Nya Åland. Källa: Nya Åland 4.4.1987.

”Hördu Rauli, ska vi bilda ett miljöparti?”

Det sägs att det började med en fråga ställd av den åländska stadsveterinären Christina Hedman­Jaakkola till kollegan Rauli Lehtinen på jobbet: ”hördu Rauli, ska vi bilda ett miljöparti?”. Följden blev en annons i Nya Åland genom vilken den intresserade allmänheten kallades till ett möte och därefter grundades partiet de Gröna på Åland. Jag kom nyligen att tänka på denna anekdot då jag läste om Ungdomsbarometern, en årligen återkommande undersökning riktad till ungdomar i Finland, i vilken man i skrivande stund fokuserat på hållbarhet och klimatfrågor. Idag kopplas klimatrörelsen ofta ihop med ungdom, men så var inte fallet då miljömedvetenheten blev ett inslag i den åländska politiken på 1980­talet. Hittills har partier med grön ideologi tagit sig in i det åländska lagtinget (fram till 1993 kallat landstinget) två gånger: 1987 och 2019. Första gången tack vare en kvinna i sextioårsåldern med smeknamnet ”Tant Grön” – Christina Hedman­Jaakkola.

Från stallet i Kemi till stadsveterinär i Mariehamn

Christina Hedman föddes i Åbo 1926 men växte upp i Kemi där hennes pappa arbetade som kemiingenjör vid ett skogsindustriföretag. Företaget höll sig även med hästar och det var i umgänget med dem som Hedmans intresse för djur växte fram. Efter avlagd studentexamen år 1944 valde hon därför att studera till veterinär, ett för tiden ovanligt yrke för kvinnor. I en intervju i tidskriften Astra långt senare (6/1989) berättade Hedman att hon som ung ”’minsann [fick] höra att inte skall flickor bli veterinärer!’”. Hon trotsade dock omvärldens åsikter och begav sig utomlands för att ta sin examen.

I slutet av 1960-talet svepte en våg av miljömedvetenhet och tillväxtkritik över västvärlden och Norden. Hedman-Jaakkola blev miljömedveten 1973 och för hennes del började intresset med tvättmedel.

1963 tog Hedman­Jaakkola med sig sin familj och flyttade till Mariehamn för att bli stadsveterinär, den första i sitt slag i staden. Utöver arbetet som djurläkare hörde även livsmedelshygien och olika kontroller kopplade till den åländska miljön till arbetsuppgifterna. Bland annat kom Hedman­Jaakkola att besöka de över 1000 åländska mjölkleverantörerna för att se till att korna hade det bra samt kontrollera mjölken, men hon utförde också andra analyser såsom vattenprover och prov på badvattnet. De många hembesöken på de åländska bondgårdarna och arbetet i övrigt gjorde henne snabbt bekant med ålänningarna och den åländska naturen på flera olika plan.

Ett ökat miljöintresse

I slutet av 1960 ­ talet svepte en våg av miljömedvetenhet och tillväxtkritik över västvärlden och Norden. Hedman ­ Jaakkola blev miljömedveten 1973 och för hennes del började intresset med tvättmedel. Hon var bland annat med om att starta en tvättmedelsgrupp i hälsonämnden: ”Vi gick igenom alla hälsosamma tvättmedel. Vi läste allt vi kom över, vi prenumererade på Framtiden i våra händer och olika tidningar och hälsoinspektörerna blev också väldigt intresserade av det där.” Den norska ideella organisationen Fremtiden i våre hender hade grundats i mitten av 1970­talet i syfte att arbeta för en rättvis fördelning av jordens resurser och ett ekologiskt samhälle. I Norden var det särskilt försurningen av jorden och vattendragen som väckte stor uppmärksamhet, vilket kan vara en förklaring till att det var tvättmedel som drog till sig de miljömedvetna ålänningarnas intresse.

Den nya miljörörelsen tog form i Norden och Finland under 1970­talet. Miljöpartiet i Sverige bildades 1981 och några år därefter lade de svenska miljöpartisterna till ”de gröna” till partinamnet för att markera samhörighet med den gröna rörelsen internationellt. I början av 1980 ­ talet var frågan om kärnkraftens vara eller icke­vara central i svensk politik. Kärnkraftsfrågan fick förnyad aktualitet efter den förödande Tjernobylolyckan i Ukraina i dåvarande Sovjetunionen i april 1986. Olyckan gav gröna rörelser politisk energi i hela Norden, vilket även kom att synas på Åland.

Alternativa sätt att leva

Även om Hedman ­ Jaakkola redan länge arbetat för en ökad miljömedvetenhet såg hon det inledningsvis inte som en möjlighet att själv starta ett parti: ”Vi studerade det där i 20 år, allt som kom ut om miljön. Jag hade aldrig drömt om att man skulle göra någonting själv.” Ett år efter Tjernobylolyckan ställde hon ändå frågan om att grunda ett parti till kollegan Lehtinen samt ordnade ett offentligt möte i Mariehamn. Kort efter mötet redogjorde Hedman ­ Jaakkola för det nybildade partiets ideologi i en intervju med Ålands Radio:

" För grundsynen är ju klar. Vi ska inte mera leva i ett sådant här våldsamt tillväxtsamhälle, det finns andra sätt att leva, och det kallas ju alternativa sätt, och det finns många olika alternativa, alternativa odlingsmetoder, alternativ barnuppfostran [...] att inte sitta framför tv:n hela kvällarna. Det finns många glädjeämnen i livet som man har glömt bort i ett sådant här status- och prylsamhälle som många unga människor vill komma ifrån. "

De Gröna på Åland bildades samma år som Gröna förbundet, sedermera rikspartiet Gröna förbundet – De Gröna. Det var dock i hög grad den färgstarka Christina Hedman ­ Jaakkolas politiska person, hon fungerade som hela Ålands ”Tant Grön”, som var skälet till att Gröna på Åland kom in i landstinget år 1987 med två mandat. Hedman­Jaakkola blev överlägsen röstdrottning i valet med 563 personliga röster från alla delar av landskapet. Även den andra Gröna invalda kandidaten var en kvinna, Karin Andersson .

Hedman ­ Jaakkola ansåg själv att arbetet som landskapsveterinär var en av orsakerna till att landstinsgsvalet blivit en sådan succé för hennes del. I en intervju i Helsingin Sanomat hävdade hon att det framför allt var de åländska kvinnorna hon blivit bekant med under mjölkkontrollerna som hade röstat på henne. Så verkar också ha varit fallet: enligt en enkätundersökning som gjordes efter valet fick Gröna på Åland 12 procent av de åländska kvinnornas röster, men endast några få procent av männens. Arbetarbladet noterade att Hedman­Jaakkola hade lyckats bli valets röstmagnet utan något som helst politiskt program. Hon hade sagt rakt ut att hon inte kunde svara på många centrala politiska frågor. Hennes sakkunskap om miljöfrågor i kombination med det faktum att hon förklarade för väljarna vad de själva kunde göra, i motsats till vad hon skulle göra för dem, sågs som orsaker till valframgången.

Ett konkret resultat av det goda valresultatet var att medlemsansökningarna till Gröna på Åland strömmade in. Efter valet var intresset för gröna frågor i allmänhet stort på Åland, vilket också sporrade andra partier att vässa sina argument i frågor som gällde natur och miljö.

Efter oss syndafloden!

Hedman­Jaakkola tog sig aktivt an landstingsarbetet och lämnade från början in ett flertal motioner. Många av dessa var direkt kopplade till frågor kring hållbarhet och miljö. Bland annat ville Hedman ­ Jaakkola få till stånd en ökad miljömedvetenhet bland de åländska konsumenterna och underlätta miljövänliga val genom att införa en märkning av konsumentprodukter tillverkade på Åland. Hon engagerade sig även i miljöfrågor såsom privatbilismen, fiskodlingarna och vägarbetena på Åland. Fiskodlingen på Åland hade med tiden vuxit sig så stor att den börjat utgöra ett miljöproblem då odlingarna förorenade de åländska vattnen. I Lag­ och ekonomiutskottets betänkande kan man läsa om hur Hedman­Jaakkola tillsammans med andra landstingsledamöter vände sig mot fiskodlingen. Därtill motionerade Hedman­Jaakkola om en kampanj för att spara el inom landskapsförvaltningen och uppmuntrade överlag ålänningarna till sparsamhet med elen:

” Herr talman! Till finansutskottet går nu en motion som för omväxlings skull inte handlar om att få mera pengar för ett ändamål, tvärtom, ett mera i tiden liggande förslag föreligger om att börja ändra på attityderna till vårt sätt att handskas med ändliga energiformer. Vi lever nu som kung Ludvig XIV, som yttrade ”aprés nous, le déluge” [efter oss syndafloden]! Det blir bara mer atomsopor av varje kilowatt vi så tanklöst förbrukar med ett undermedvetet ”Det är ju ganska billigt med el – egentligen”! ”

Hedman ­ Jaakkola efterlyste kontinuerligt konkreta åtgärder för miljön. Hon ansåg att det inte var nog att för syns skull markera vikten av miljön som ”något slags miljövänlighet för att hålla miljötanterna lugna en stund”. Ett exempel på önskemålet om konkreta resultat var hennes arbete för att Åland skulle få lagar kring luftföroreningar i likhet med dem som redan fanns i riket. ”Hur kan man påstå att det inte brådskar?”, frågade Hedman­Jaakkola retoriskt då landskapsstyrelsen ville vänta in arbetet med det miljöpolitiska program som var under arbete. Hon betonade även luftföroreningars gränsöverskridande natur, det vill säga att det handlade om en fråga som inte enbart gällde Åland. Hennes krav siktade ständigt mot framtiden som hon hade stora förhoppningar på. I en radiointervju beskrev hon detta på följande sätt:

" Man ska få en bättre miljö genom en långsiktig hållbar utveckling. Och det är inte bara en sån här fras. Vidsynta politiker ska bära ansvar för Ålands ställning i omvärlden. Det ska vara en ökad jämställdhet mellan människor. Och man ska bekämpa fördomar mot andra folk genom upplysning. Och de förnyelsebara energiformerna, som vind- och solkraft, ska utvecklas, som det görs redan, men mycket mera. De är vackra de här vindkraftverken, de för inget väsen, inga fåglar dör i dem och inga istappar ramlar ner i skallen på folk. Och det ska vara lite mindre bilåkning på det sättet att kollektivtrafiken sku måsta vara praktisk och vara oftare. Och sen skulle jag vilja ha elbilar. Och det är på gång allt det här. "

Sommaren 1989 skedde dock något som Nya Åland beskrev som en ”grön bomb”: Karin Andersson bytte parti till Ålands socialdemokrater. Trots önskemål från sitt forna parti om att hon skulle avstå sin plats i landstinget till förmån för en grön suppleant stannade hon ändå kvar i landstinget. I en intervju i Hufvudstadsbladet förklarade Andersson att hon ansåg sig ha större möjligheter att påverka i miljöfrågor hos socialdemokraterna. Efter avhoppet blev Hedman­Jaakkola, som beklagade Anderssons beslut, Gröna på Ålands enda landstingsledamot.

Under sitt sista år i landstinget talade Hedman­Jaakkola fortsättningsvis flitigt för hållbarhet och miljön. Bland hennes mer omfattande förslag fanns en motion om förverkligandet av en luftvårdslagstiftning för Åland. Därutöver engagerade hon sig i frågor gällande källsortering, avverkning och export av julgranar samt återvinning av kontorsmaterial inom landskapsförvaltningen. Tankar om hållbarhet och gröna värderingar genomsyrade således hennes arbete i såväl stora som små frågor.

Upp som en sol och ner som en pannkaka

I 1991 års landstingsval föll Tant Grön och hennes parti ur landstinget. På frågan om varför Gröna på Åland inte höll sig kvar i landstinget svarade Hedman ­ Jaakkola i en radiointervju: ”Felet är väl hos oss själva, alla andra har ju tagit upp det [gröna värderingar].” Antalet invalda kvinnor sjönk också kraftigt, från åtta till fyra, vilket Helsingin Sanomat i oktober 1991 kallade för ett omvänt nordiskt rekord. Gröna på Ålands svenska systerparti Miljöpartiet åkte också ur riksdagen 1991, men redan 1994 var de tillbaka. I riket gick det bättre för Gröna förbundet, som fick tio mandat i 1991 års riksdagsval.

Christina Hedman ­ Jaakkola karakteriserade senare Gröna på Ålands och sin kortvariga sejour i landstinget med orden: ”Det gick upp som en sol och ner som en pannkaka.” Hedman ­ Jaakkola förblev samhällsengagerad och kulturaktiv fram till sin död den 7 december 2018. Kollegan och medgrundaren av de Gröna på Åland, Rauli Lehtinen, kallade henne för ”en äkta renässansmänniska” i den nekrolog han skrev efter hennes död.

Denna text bygger på en artikel av Anna Sundelin & Mats Wickström: ”De gröna kvinnorna i Ålands lagting”, i Agneta Karlsson, Anna Sundelin & Mats Wickström, Kvinnorna i Ålands lagting under självstyrelsens första 100 år, Ålands lagting 2022.

Anna Sundelin är forskare i historia vid Åbo Akademi.