Hör vi till världen?

IKAROS 1|23 ARTIKEL

Kan religion och andlighet hjälpa oss att förstå betydelsen av att leva hållbart? På vilket sätt i så fall? Alpo Penttinen skriver.

2000 ­ talets mänsklighet möter en avgörande fråga: hur ska vi utveckla en hållbar mänsklig existensform på den här planeten?

Frågan är givetvis stor, men den är ingalunda abstrakt. Själva verkligheten tvingar på oss den frågan. Samtidigt som människan blivit den dominerande arten på jorden, upplever planeten den största massutrotningen sedan dinosaurierna dog ut. Antropocen eller ”människans tidsålder” kännetecknas av att jordens naturliga mångfald förminskas, klimatet värms och haven förorenas. Planetens ekologiska resiliens står under allvarligt hot.

För att åstadkomma en radikal förändring i vår relation med jorden måste vi agera tillsammans, som en mänsklighet. Därifrån det planetariska ”viet”. Utmaningen går dock djupare än bara den kvantitativa effektiviteten. Någonting är kvalitativt fel med vår relation till jorden. Vi tycks ha förlorat övertygelsen om att vi formar en mänsklighet som också ska existera här i världen, i ett ömsesidigt välgörande förhållande med den övriga naturen. Eller kanske vi aldrig haft den?

Den amerikanska kulturhistorikern och ekologiska visionären Thomas Berry (1914 – 2009) menade att religioner kommer att ha en förnyad relevans i vår konfrontation med den pågående globala naturkatastrofen. Han ansåg att det ”stora verk” som 2000­talets mänsklighet är kallad att företa sig är övergången från en situation där den skadar planetens välmående till en situation där den kan existera i en gynnsam relation med det globala ekosystemet. Berry visionerade att vi nu upplever en ny geobiologisk övergångsfas från kenozoicum, som började för 65 miljoner år sedan, till ”ekozoicum”, där människan skulle bli en hållbar del av jordgemenskapen. Han var hoppfull om att vi lyckas genomföra denna epokala transformation. Men hur ska denna dröm kunna förverkligas? Varifrån ska vi hämta den andliga energi som krävs för detta stora verk, det största som mänskligheten någonsin har kallats till att genomföra?

Tyvärr finns det i de moderna samhällena en vitt spridd andlig vision som hotar att kväva det psykiska energiflöde som krävs för det stora verket. Jag tänker på den vedertagna ”vetenskapliga världsbilden” som dock bättre kan kallas ”mekanistisk materialism”. Enligt den är det självmedvetande som förlänats människan ett fullkomligt slumpmässigt fenomen i världsalltet. Det fanns uppenbarligen inget som tvingade universum att ge upphov till sådana subjektiva perspektiv som våra. Universums otroliga rumsliga och tidsmässiga dimensioner verkar inte ge någon speciell roll till människan i det hela. Därifrån drar den mekanistiska materialismen slutsatsen att vi egentligen inte hör till världen i någon djupare betydelse av uttrycket. Det som fundamentalt existerar är död materia som styrs av blinda naturlagar.

En sådan vision om människans relation till världen ger föga motivation till den ekologiska omvändelse som jorden nu kräver av oss. Teknologiska lösningar hjälper inget, om inte den bakomliggande världsbilden reformeras. Såklart ska man inte ifrågasätta vedertagna kosmologiska och biologiska forskningsresultat. Men de ska tolkas på ett sätt som också ger utrymme för den mänskliga livsformens egenart. Det behövs ett nytt narrativ om världsalltets utveckling som inte försöker förklara bort subjektivitet ur det utan tvärtom leder oss till att uppskatta och skydda dess realitet.

Berry presenterade en sådan ny berättelse om universumet tillsammans med den San Francisco­baserade kosmologen Brian Swimme . Sedan dess har allt fler forskare vågat kombinera naturvetenskap och andlighet i ett högre tredje. I dessa försök blir alla vetenskapliga fakta accepterade, men de läses på ett sätt som inkluderar läsaren själv i dem. Alltför länge har vi uppfattat vår plats i världen i mekanistiska termer som dock inte låter oss erkänna världsalltets kreativa dynamism, ur vilken även den mänskliga livsformen uppstår. Det ekologiska stora verket framför oss förutsätter att vi lär oss att läsa in oss själva i den stora berättelsen om livet i världsalltet.

Men kan vi inkludera oss själva i världen? Det är svårt att komma bort från det faktum som den mekanistiska materialismen betonar, att detta universum inte är vårt: det har funnits i eoner före människan och kommer också att finnas i eoner efter att alla människor har försvunnit.

Här, skulle jag vilja påstå, ligger religioners postsekulära relevans. Vad annat är religion än tro på en utommänsklig intentionalitet och meningsfullhet i världen? Mycket annat, kunde man svara: religion är också riter, moraliska övertygelser och sociala traditioner. Javisst, men det som gör dem till religiösa sådana är just att de springer ur övertygelsen om att det finns en meningsfullhet i världen som oändligt överskrider människan men som vi ändå kan relatera till. En sådan tro på utommänsklig meningsfullhet eller transcendens finns i hjärtat av alla historiska religioner, hur olika de än i praktiken ter sig.

Den pågående miljöförstöringen utmanar oss att ompröva de religiösa traditionerna. I olika institutionella former bär religioner i sig den mystiska övertygelsen om att vi verkligen hör till den här världen, och att vi följaktligen ska leva på ett sådant sätt att vi också kan fortsätta finnas där, för alla varelsers gemensamma goda.

Någonting liknande efterlyste redan Jürgen Habermas i början av detta årtusende med sitt mycket omdiskuterade begrepp om ”postsekularitet”. Begreppet var ursprungligen ett erkännande av att religioner fortsätter existera även mitt i pågående sekularisering. Dessutom, menade Habermas, kan religioner bära i sig sådant semantiskt material som även icke­religiösa medborgare kan gynnas av om man bara lyckas översätta det till ett sekulärt språk.

I ljuset av Berrys idéer vågar jag dock påstå någonting mer radikalt än det. Poängen är inte att vi helt enkelt borde filtrera moraliskt motiverande innehåll från religioner till en sekulär livsform. Det behövs men det räcker inte för det stora verket. Det stora verket förutsätter att vi på nytt lär oss att se oss själva som organiska, tillhörande delar av den kosmiska evolutionen. Som sådana har vi inget behov av att strida mot den övriga naturen, vi kan tvärtom leva i en ömsesidigt fördelaktig relation med den. Det är i denna ekologiska inlärningsprocess som religioner kan ha mycket att bidra med.

Tänk på Franciskus av Assisi (d. 1226), ett av den kristna traditionens mest älskade helgon. Han upplevde en intim samhörighet med alla varelser tack vare sin religiösa tro på en alltgenomsyrande meningsfullhet i världsalltet. Han kände inget tvång att dominera världen utan betraktade alla varelser som sina systrar och bröder. Livets under är redan som sådant överflödigt, mer än nog för alla. Det är saligare att ge än att ta. Vidare ville Franciskus inte pådyvla andra sin tro. I stället rådde han sina lärjungar att inte delta i dispyter med icke ­ troende utan att underordna sig dem för Guds skull. Frid med naturen och frid med människor gick hand i hand för Franciskus, för han visste att allt är sammankopplat i världen.

Nu kan man tycka att den Fattige av Assisi bara utgör ett lysande undantag i en religiös tradition som annars tenderat att undertrycka mänsklig utveckling och som inte i liten mån bidragit till den mänskliga dominanstanke som nu hotar det globala ekosystemet på jorden. Det må vara fallet. Men då måste man också fråga sig hur trogna de troende själva varit sin religiösa tradition. Det finns en stor skillnad mellan religiös tro och det som vi gör med den.

I alla fall är det hoppingivande att den nuvarande påven Franciskus strävar efter att reformera sin kyrka just i ljuset av Franciskus av Assisi andliga vision. Sina två senaste encyklikor har påven i Franciskus anda skrivit till alla människor som vill engagera sig för vårt gemensamma hem jorden och sina bröder och systrar på den. Om en sådan ekologisk­ humanitär omvändelse är möjlig i världens största, och fortfarande väldigt hierarkiska, religiösa institution, borde den vara möjlig även i mindre och sannolikt mer flexibla gemenskaper.

Man kan ju också se på det hela ur ett annat perspektiv. Är det inte just mänsklighetens slumpmässiga uppkomst i det annars meningslösa världsalltet som bäst borde motivera oss att fortsätta med det ”mänskliga experimentet” så länge som möjligt? Borde inte precis det faktum att vi inte hör till världen i någon transcendent mening sporra oss till att förverkliga den ekologiska drömmen? Om inte vi genomför det stora verket, så finns det ingen annan som skulle göra det. Detta kunde kallas den radikalt sekulära invändningen.

Det finns utan vidare en viktig sanning här. Alltför ofta har historiska religioner riktat vårt intresse bort från den här världen till en annan verklighet bortom tid och rum. Det stora verket kräver däremot att mänskligheten erkänner sitt ansvar här och nu. Här har även religionerna själva mycket att lära sig. Om vi inte nu utvecklar en hållbar existensform på jorden, kommer vi inte att göra det senare heller – vi kommer inte att finnas överhuvudtaget som organiserad mänsklighet.

Å andra sidan kunde en för stark antropocentrisk fokusering riskera att fördjupa den planetariska krisen ännu mer. Miljökatastrofens historiska rötter ligger ju framför allt i det moderna teknokratiska paradigmet där människan och hennes behov framhävs i kontrast till all annan natur. De senaste århundradena har vi strävat efter att skapa världen till vår egen avbild och så övertyga oss själva om att vi verkligen hör dit. Följderna av detta för den allmänna jordgemenskapen känner vi alla allt bättre.

Kanske det kan finnas ett tredje alternativ bortom traditionella religioner och den radikalt sekulära invändningen, ett slags gemensamt mål för oss alla. Hur som helst är vi här. Universum var inte tvunget att ge upphov till oss, men har dock gjort just det, och på det viset gjort sig beroende av oss. I vår kontingenta och sköra existens på jorden har själva universum blivit medvetet om sig självt. Ingen beskrivning av universum som inte tar den mänskliga subjektiviteten i beaktande kan vara riktig. I ljuset av den nya berättelsen om livets kreativitet i världsalltet upphävs den mänskliga existensens egenhet inte, den framstår snarare som ännu klarare mot bakgrunden av universums överväldigande dimensioner.

Detta faktum kan uppväcka en sorts sekulär eller ”världslig” andlighet som inte söker existentiell mening bortom världen utan precis i och genom världen. Traditionella religioner har huvudsakligen varit intresserade av relationen mellan människan och gudar, medan västerländsk modernitet närmast blev upptagen av mellanmänskliga relationer. Berry menade att framtiden hör till en mänsklig existens som förstår att vår mest grundläggande relation är till jorden.

Jorden har genom miljarder år utvecklats så att en allt högre subjektivitet kunnat uppstå på dess yta, ända tills en varelse blir tvungen att ställa frågan om den överhuvudtaget hör till världen. Lyckas vi på nytt komma i kontakt med jordens organiska kreativitet, så kunde vi kanske från den få höra det erkännande ordet att vi verkligen hör hit. Så skulle drömmen om en hållbar mänsklig existens på jorden visa sig vara, inte så mycket vår dröm, utan Jordens dröm om oss och alla andra varelser som hör till jordgemenskapen. Det var den drömmen som inspirerade Franciskus av Assisi att jubla över ”syster Jord vår moder, som när oss och leder oss” i sin Solsång, och att leva i enlighet med den. Med ett sådant perspektivbyte skulle vi redan ha tagit ett betydande steg mot det stora verket.

VIDARE LÄSNING

Berry, Thomas. 1988. The Dream of the Earth, San Francisco. CA: Sierra Club Books.

Berry, Thomas. 1999. The Great Work: Our Way into the Future. New York, NY: Harmony/Bell Tower.

Franciskus av Assisi. 2011. Skrifter. Stockholm: Veritas.

Påve Franciskus. 2015. Laudato si’, Città del Vaticano: Libreria Editrice Vaticana (finns i svensk översättning i Den katolska socialläran: Dokument 1891–2015, Stockholm: Veritas, 2019).

Påve Franciskus. 2020. Fratelli tutti, Città del Vaticano: Libreria Editrice Vaticana (finns i många olika översättningar på Vatikanens hemsida: https://www.vatican.va/content/francesco/en/encyclicals.index.html).

Swimme, Brian & Berry, Thomas. 1992. The Universe Story. San Francisco, CA: HarperSanFrancisco.

Alpo Penttinen är doktorand i teologi vid Gregoriana-universitetet i Rom.