Den hållbara livgivande ekonomin

IKAROS 1|23 ARTIKEL

Maten har en avgörande plats i människans liv, ändå tänker många idag ganska lite på hur själva matproduktionen organiseras. Kunde ett annat förhållningssätt till maten resultera i ett större ansvarstagande för vår närmiljö – och kunde det i sin tur leda till en annorlunda ekonomisk infrastruktur och energiproduktion? Maria Ehrnström-Fuentes skriver.

Den hållbara livgivande ekonomin

Som forskare i hållbarhetsfrågor i ekonomiska organisationer finns det en fråga jag ofta återkommer till. Varför intresserar sig så få forskare inom de ekonomiska vetenskaperna för organiseringen av det som upprätthåller våra liv, det vill säga maten? Nu menar jag inte att det inte skulle finnas forskning om hur vi kan skapa ändamålsenliga marknader, om logistikkedjor och certifieringssystem för handeln av mat. Det jag saknar är en diskussion kring hur de ekonomiska vetenskaperna kan stöda en livgivande ekonomi, där det är ekologi och samverkan mellan olika arter och inte marknaden som utgör den ekonomiska verksamhetens absoluta kärna.

Min forskning bland bönder i Finland har gjort mig medveten om hur svårt det ekonomiska läget redan länge varit bland Finlands matproducenter. Deras förmåga att producera mat för den övriga befolkningen blir allt mer trängd och en stor orsak till deras utmaningar är ett ekonomiskt system som inte stöder en livgivande och lokalt anpassad matproduktion. Jag kan inte låta bli att förundras över avsaknaden av studier som tar sig an dessa frågor på ett sätt som kan stöda alla dessa väldigt utsatta gårdar. Jag ser de stora luckorna i kunskapen om mat som brådskande, de borde ges utrymme inom alla företagsekonomiska forskningsområden. Det är inte en fråga som bara berör jordbrukare och experter inom jordbruksutbildningen, utan matens framtida öde berör precis varenda en av oss.

Matens storhet

Den brittiska arkitekten och författaren Carolyn Steel skriver i sin bok Sitopia (utgiven år 2020) om hur mat är liv och hur vi genom att studera mat kan förstå förutsättningarna för mänskligt liv. Hon menar att mat har blivit en sak som är för stor och allomfattande för oss att kunna se. Eftersom mat finns överallt tar vi den för givet. Kanske det här är orsaken till att vi är oförmögna att se kopplingen mellan mat och ekonomi. Att alla levande varelser måste äta – och måste bli ätna av varandra – visar enligt Steel på att mat är en stark kraft som formar våra kroppar, vanor, hem, städer, landskap och vårt klimat. Mat är det som kopplar allt samman. Om vi kan lära oss att se världen genom hur maten blir till – och se och agera genom mat – har den potentialen att förändra våra liv och skapa en bättre värld.

Det finns enligt Steel inget som heter billig mat, utan billig mat har ett pris som påverkar våra egna och andra arters förutsättningar att kunna fortsätta leva på denna planet.

Sitopia (från grekiskans sitos för mat och topos för plats) är ett ord som Steel använder för att synliggöra de platser där mat blir till. Mat består alltid av levande varelser, vare sig de hör till djur­ eller växtriket, som vi dödar för att själva kunna leva. Om vi stannar upp inför denna insikt menar Steel att det blir väldigt tydligt hur tanken om att mat ska vara billig också gör själva livet billigt. Mat utgör en av de viktigaste sakerna i våra liv, det ger oss förutsättningar för att leva. På grund av industrialiseringen av matproduktionen har matens verkliga kostnader fördunklats. Om vi räknar de verkliga kostnaderna för matproduktionen – till exempel hur det industriella jordbruket kommit att påverka klimatet, massutrotningen av arter, skövlingen av urskogar, jorderosionen, vattenutarmningen, det minskade fiskbeståndet, föroreningarna, antibiotikaresistensen och de kostrelaterade sjukdomarna – blir det tydligt hur vår moderna livsstil och matförsörjning är baserade på en illusion. Det finns enligt Steel inget som heter billig mat, utan billig mat har ett pris som påverkar våra egna och andra arters förutsättningar att kunna fortsätta leva på denna planet. De här kostnaderna, som utgör det moderna, produktiva och effektiva matsystemets baksida, har aldrig bokförts eller satts in i någon lönsamhetskalkyl. Det finns inga företag som har behövt ta ansvar för deras uppkomst, de är ”externaliserade kostnader”, det vill säga kostnader som någon annan betalar, som det heter på fackspråk.

Steel lyfter fram två viktiga frågor: vad vi ska äta och hur ska vi leva i framtiden. Hon menar att det först är när man söker svar på de här frågorna i relation till varandra som man kan börja förstå hur sättet vi organiserar våra liv på alltid är sammanlänkat med hur vi organiserar vår egen matförsörjning. För det handlar inte bara om vilken sorts mat vi ska äta i framtiden och hur den producerats, utan om något mycket större: hur kan sättet vi äter, konsumerar och producerar mat på skapa den sorts värld vi vill leva i? Vi behöver nya organisationsformer, nya former av ekonomi, där vi kan samskapa den sortens mat och den sortens värld som stöttar förutsättningarna för framtida liv.

Frågan om framtidens mat är därför också en djupt existentiell fråga om människans förhållande till allt annat levande i platsens ekologi. Platsens ekologi är ett begrepp jag utvecklat i min forskning för att peka på den geografiska platsens roll i en ekonomi som styrs av ekologiska processer och samarbete med andra arter. Vi blir till i sammanhang av mat och genom maten kan vi också skapa de sammanhang där andra arter har rum att leva – men det kräver då att vi omdefinierar vår roll som människor. Då vi samskapar framtidens mat tillsammans med andra arter på ett sätt som vitaliserar våra egna och andras arters liv, kommer vi också att inse att vi människor är en del av ett större sammanhang av livgivande varelser. Vi är inte en art som är överlägsen de andra och som kan leva sitt liv separat från naturen. Vi människor är i högsta grad en del av ett större samspel i naturen och genom vårt ekonomiska organiserande kan vi antingen skapa eller förstöra förutsättningar för vår egen arts och andra arters fortsatta liv på denna planet.

Människans roll i förhållande till naturen

Musikern, forskaren och aktivisten Lyla June Johnston, från diné­folket (Navajo), doktorerar i hur urfolk i både Nord ­ och Sydamerika innan européernas ankomst använde sig av sofistikerade metoder för att skapa regenerativa matlandskap. I ett nyss utkommet ”Tedtalk” som bygger på hennes doktorsavhandling om dinéfolkets traditionella matproduktionspraktiker berättar Johnston om hur de pre­kolombianska landskapen inte var någon vildmark eller ”terra nullius” som historieböckerna ofta beskriver dem. Istället bestod naturen i både Nord­ och Sydamerika av komplexa ekosystem som mödosamt designats av urfolk på ett sätt som skapade biologisk mångfald och ett överflöd av mat. De här ekosystemen bestod av stora matträdgårdar som genom generationer förvaltades och förädlades av de lokala invånarna. Urfolk var alltså inte några ”primitiva” nomader som flyttade på sig från ett ställe till ett annat i hopp om att hitta bär att äta eller hjortar att jaga. Den pre­kolombianska befolkningen var snarare kunniga ”arktitekter” som med hjälp av sofistikerade tekniker skapade komplexa livgivande matsystem fyllda av biologisk mångfald. De här landskapen hade kapacitet att försörja stora mängder människor på ett sätt som är nästan otänkbart idag.

Den här berättelsen om hur urfolk genom tiderna varit skickliga matlandskapsarkitekter kullkastar idén om att människans relation till naturen per automatik är av ondo eller driven av själviska intressen. Berättelsen om deras förmåga att skapa matlandskap (som vi västlänningar har feltolkat som en sorts ”vild” natur utan mänsklig påverkan) synliggör hur människan kan samexistera med andra arter och leva i ett överflöd av mat. Det finns inga motsatsförhållanden mellan människa och natur när hon organiserar sig på ett ändamålsenligt sätt. Istället är det kunskapen och berättelserna vi upprätthåller om oss själva som skapar situationer där ekonomin är antingen livgivande eller förödande för ekologin. Utmaningen blir således att skapa nya organisationsformer kring den lokala matproduktionen i en tid då de flesta av oss identifierar oss som antingen konsumenter eller producenter av mat, separata från landskapen vi är en del av.

Samarbete med andra arter mot en livgivande ekonomi

För att skapa en livgivande ekonomi måste vi hitta ekonomiska organisationsformer som stöder naturens egna revitaliserande processer. Det här betyder att vi behöver hitta sätt att organisera hur maten transporteras från jord till bord på ett sätt som inte styrs av långa logistikkedjor och centrallagrens optimeringskalkyler utan av vårt eget kunnande att ta till vara säsongens grödor på ett ändamålsenligt sätt. I vår strävan att producera mat för den lokala befolkningen behöver vi dessutom hitta sätt att samarbeta med andra arter på ett sätt som vitaliserar inte bara oss själva, utan också den biologiska mångfalden och de ekologiska processerna som styr klimat och hydrologiska processer.

Idag finns det ett antal lokala matrörelser som inger hopp. Själv har jag varit med och sett hur lokalmatsrörelsen REKO har vuxit sig stark, inte bara på min egen hemort i Österbotten men över hela världen. Med de digitala nätverk som Facebook möjliggjort har REKO hjälpt hundratusentals konsumenter att närma sig lokala matproducenter och stött många företagare att påbörja nya former av direktförsäljning av mat. Det finns också nya utbildningsformer och lokal organisering kring regenerativt lantbruk på många platser i Norden. Vissa bönder har till exempel med hjälp av gräsbetande kor skapat blomstrande landskap vilket lett till att den biologiska mångfalden bokstavligen exploderat. De här organisationsformerna visar att man för att kunna skapa en sann livgivande ekonomi behöver förstå vår roll i relation till alla levande varelser både under och ovan jord på ett sätt som skapar förutsättningar för liv.

Även om den här artikeln mestadels har handlat om mat och dess roll i en livgivande ekonomi är det viktigt att minnas att det inte bara är organiserandet kring maten som definierar vår egen existens och framtid. Ett livgivande landskap som skapar förutsättningar för framtida ekonomier där inga föroreningar existerar är ett landskap fritt från dödsbringande verksamhet i form av vindkraft, vattenkraft, kärnkraft, och solkraft, gruvor och skövling av skog. Många av de här ekonomiska verksamheterna kallas idag för hållbara och anses vara en central del av ”den gröna omställningen” från en fossildriven till en eldriven ekonomi. Men deras verkliga miljöpåverkan är förödande för många arter i de landskap de berör.

Utbyggnaden av gruvor, infrastruktur och hanteringen av allt avfall från de nya ”gröna” teknologierna har en förödande effekt på miljön och allt levande de berör. Det uppskattas att behovet av gruvor och ny infrastruktur som utgör grunden för den eldrivna ekonomin kommer att öka exponentiellt under de kommande decennierna. Bara i Europa kommer utbyggnaden av sol ­ och vindteknik att leda till en 1500% ökning av efterfrågan på vissa metaller, medan det uppskattas att batterier för elfordon, vind­ och solteknik kommer att öka efterfrågan av litium med 6000% fram till 2050. I den här verksamheten används giftiga kemikalier som tenderar att läcka ut i vattendrag och som också leder till problemavfall som behöver deponeras någonstans. I fallet vindkraft är det speciellt den stora mängden glasfiber som är problematisk eftersom den inte går att återanvända och kräver ofantligt stora ”gravgårdar” efter att vindkraftverken slutat generera ”förnybar” energi. De områden som får står värd för den här sortens verksamhet har därför kommit att kallas för Green Sacrifice Zones, alltså gröna offerzoner där människorna och allt annat levande som funnits på dessa platser bokstavligen offrats för den högteknologiska eldrivna industrins och den ekonomiska tillväxtens skull. Det finns inte mycket utrymme för livgivande sammanhang kring mat i ett landskap fyllt med kemikaliefyllda gruvor och glasfibertäta vindkraftsparker.

Som människor står vi därför vid ett vägskäl. Genom de organisationsformer och sammanhang vi engagerar oss i kan vi välja mellan att utgöra en kraft som bygger livgivande ekonomier och blomstrande landskap eller en som fortsätter skapa död och förstörelse. Är vi livgivande arkitekter eller dödsförvållande förstörare? Bara då vi inser att skillnaden ligger i hur vi ser på oss själva och hur vi organiserar oss kan vi bygga organisationsformer där vi är delaktiga i ett artsamspel som gynnar förutsättningar för mer liv, mer mat och mer livgivande ekonomier, här, nu, och i framtiden.

REFERENSER

Dunlap, A. & Laratte, L. 2022. European Green Deal necropolitics: Exploring ‘green’ energy transition, degrowth & infrastructural colonization. Political Geography, Pre­print Online. https://doi.org/10.1016/j.polgeo.2022.102640

Ehrnström­Fuentes, M., & Biese, I. 2022. The act of (de/re) growing: Prefiguring alternative organizational landscapes of socioecological transformations. Human Relations, Pre­print online. https://doi.org/10.1177/00187267221112241

June, L. 2022. 3000-year-old solutions to modern problems [Video]. TED Conferences. https://www.ted.com/talks/lyla _june_3000_year_old_solutions_to_modern_problems

Steel, C. 2020. Sitopia: how food can save the world. Chatto & Windus, London.

Zografos, C, & Robbins, P. (2020). Green Sacrifice Zones, or Why a Green New Deal Cannot Ignore the Cost Shifts of Just Transitions. One Earth, 3(5):543­546, https://doi.org/10.1016 /j.oneear.2020.10.012.

Maria Ehrnström-Fuentes är docent och forskare i hållbarhetsfrågor vid Svenska handelshögskolan i Vasa