Ett lärarliv
N
är jag blev tillfrågad att skriva om mitt liv som modersmålslärare i Arena slog det mig jag hör till de äldre lärarna i dag. Jag har arbetat sedan 1994. Antagligen har jag under tio aktiva år kvar men det är inget som jag tänker på. Nu är nu. Vardagen är bäst. Även under coronatider.
att jag vill “verka men inte synas” (ja, Katarina Frostenson kapade också orden i Svenska akademihärvan). Men nu var uppgiften att skriva ur en äldre lärares liv. Den som inte vill behöver inte läsa. Men kanske är det här ett exempel på att det spinns en röd tråd i de flesta (lärar) liv. Ser man tillbaka ser man den.
Här kommer jag att skriva personligt. Något som jag paradoxalt i vanliga fall inte tycker om och gärna undviker som självdiagnostiserad “introvert”. Något förmätet men med wallenbergarnas valspråk “esse, non videre” brukar jag tänka
Antagligen har de flesta modersmålslärare en bakgrund där läsning varit viktig. Jag växte upp i en familj, i en släkt där alla läste. Särskilt män. Det fanns böcker överallt. Vi läste och läser än - över generationsgränserna. Den första vuxenboken jag
20 ARENA
läste var min farmors Katrina av Sally Salminen. Jag var nio år. Tidigt visste jag att jag ville bli lärare. Men jag ville annat också. Efter studentexamen läste jag till läkarsekreterare och arbetade på kontor (där det fanns en dator stor som ett mindre lastbilsflak och som upptog ett helt rum). Alla möjliga jobb sommartid och under loven har jag haft sen jag var fjorton – på den tiden var det lätt att få arbete. Sen blev det Åbo Akademi och svenska språket och litteraturvetenskap. Varje år deltog jag i sommar-
