Ett lärarliv

När jag blev tillfrågad att skriva om mitt liv som modersmålslärare i Arena slog det mig jag hör till de äldre lärarna i dag. Jag har arbetat sedan 1994. Antagligen har jag under tio aktiva år kvar men det är inget som jag tänker på. Nu är nu. Vardagen är bäst. Även under coronatider.

Här kommer jag att skriva personligt. Något som jag paradoxalt i vanliga fall inte tycker om och gärna undviker som självdiagnostiserad “introvert”. Något förmätet men med wallenbergarnas valspråk “esse, non videre” brukar jag tänka att jag vill “verka men inte synas” (ja, Katarina Frostenson kapade också orden i Svenska akademihärvan). Men nu var uppgiften att skriva ur en äldre lärares liv. Den som inte vill behöver inte läsa. Men kanske är det här ett exempel på att det spinns en röd tråd i de flesta (lärar) liv. Ser man tillbaka ser man den.

Antagligen har de flesta modersmålslärare en bakgrund där läsning varit viktig. Jag växte upp i en familj, i en släkt där alla läste. Särskilt män. Det fanns böcker överallt. Vi läste - och läser än - över generationsgränserna. Den första vuxenboken jag läste var min farmors Katrina av Sally Salminen. Jag var nio år.

Tidigt visste jag att jag ville bli lärare. Men jag ville annat också. Efter studentexamen läste jag till läkarsekreterare och arbetade på kontor (där det fanns en dator stor som ett mindre lastbilsflak och som upptog ett helt rum). Alla möjliga jobb sommartid och under loven har jag haft sen jag var fjorton – på den tiden var det lätt att få arbete.

Sen blev det Åbo Akademi och svenska språket och litteraturvetenskap. Varje år deltog jag i sommar-

kurser runt om i Norden; även på Grönland och i Lappland. Det var möjligheter att lära känna de nordiska språken och lära känna andra studerande från Finland och Norden. På Färöarna blev jag god vän med min värdfamilj - vi har hållit kontakt i närmare trettio år.

Jag började läsa franska och studerade ett par år i Frankrike: först vid Université Catholique de l’Ouest i Angers och senare vid Sorbonne i Paris. Det var stimulerande miljöer med studenter från hela världen. Den franska undervisningen är rationellt baserad med fokus på språket och litteraturen. Man ser läsande människor på kaféer, parkbänkar, badstränder … En bok leder lätt till samtal mellan främlingar och det är inget märkligt att strö in referenser till klassiska verk, dikter och sångtexter. Vid sidan om studierna tog jag hand om en pojke och fick en inblick i den franska skolan och “langue maternelle” - redan i lågstadiet lär sig franska barn analysera klassiska verk. Paret som ägde mitt “chambre de bonne” var konsthandlare och journalister – jag gick på muséer, vernissager och bjudningar.

För att ha råd med de höga terminsavgifterna i Frankrike arbetade jag på båtar mellan Stockholm och Åbo. Ett dygn satt jag på tåget från Paris innan jag var i Stockholm, mönstrade på, arbetade tolvtimmarsdagar i två veckor, för att sedan skriva tenter i Åbo eller resa hem till Österbotten. Hur vi kom överens om arbetsveckorna minns jag inte mera – antagligen gjordes de upp månader i förväg. Det här var före internet. Säkert ringde jag från någon telefonkiosk eller skrev vykort. Det här låter helt 1900-tal. Det var ett annat årtusende. Lätt var det inte men arbete fanns alltid och jag ville ha det så där. Åren var ett sorts vagabondliv – med många interrailkort.

Tillbaka i Åbo skrev jag pro graduavhandling om intertextualiteten och dödstematiken i Cornelis Vreeswijks vistexter. I dem finns bland annat avtryck från gammal fransk diktning, bibeln, Nils Ferlin, Ekelöf, Södergran... Efter auskultering vid PF fick jag ett lektorat vid Nykarleby högstadieskola i modersmål och franska. De första åren upplevde jag att jag arbetade hela tiden och tänkte ibland att “det här är världens svåraste arbete”. Det blev lättare. Med tiden hittar man antagligen sin “lärarstil” - eller vad det nu är - och jag lärde mig mycket av kollegorna. Där arbetade jag i tio år.

År 2004 började jag arbeta i Vörå samgymnasium. Det första året arbetade jag sida vid sida med min egen före detta modersmålslärare Lars Engstrand. Franskan fick jag lämna men istället ägna mig åt litteratur, analys och skrivande på gymnasienivå. En ny läroplan infördes och studentprovet förnyades hösten 2007. Tidigare hade de studerande skrivit två uppsatser i studentprovet i modersmål; en materialbaserad och en icke-materialbaserad. Båda texterna rättades preliminärt och den bättre sändes in till studentexamensnämnden. Allt detta känns nu - i skrivande stund - som hopplöst gammalmodigt. Pennor, rutiga och linjerade papper … renskrivning. Abiturienterna fick reservera ordentligt med tid för att hinna renskriva sin text med “kulspetspenna”.

Textkompetensprovet som infördes 2007 bestod av fem analysuppgifter varav man skulle välja att besvara tre på en till två sidor (för hand). Uppgifterna bedömdes med poängen 0 – 6 och poängen viktades. Provet renskrevs inte. I princip påminde textkompetensuppgifterna om dagens läskompetensprov - alltid analys förutom att de senare i dag består av multimodalt material och skrivs digitalt. Idag har läskompetensprovet olika “långa” uppgifter och poängsystemet har förenhetligats. Essän, som idag heter skrivkompetens har också genomgått förändringar - den är längre och materialen flera. Egentligen formulerar den studerande sin egen skrivuppgift utgående från ett ämne och några material.

Vörå samgymnasium är ett speciellt gymnasium med sin idrottslinje. Studerande söker in och läser enligt en nationell läroplan för idrot-

tare. Fram till år 2017 var skolan det enda idrottsgymnasiet på svenska i Svenskfinland – i dag har även Brändö gymnasium en nationell idrottslinje. Numera studerar ungefär två tredjedelar av skolans studerande enligt idrottsläroplan med upptagningsområde från hela landet. Av skolans idrottsstuderande har ungefär 10% finska som modersmål och har gått den grundläggande utbildningen på finska. Det här har varit utmanande men det börjar finna sina former. De flesta finskspråkiga blir tvåspråkiga och skriver och talar en sorts svenska redan det andra gymnasieåret.

Många idrottsstuderande studerar på fyra år. Idrottare är vana vid att noggrant strukturera sin tid för studier, träningar, tävlingar och läger. Att som 16-åring flytta hemifrån till en annan del av landet för att studera och bo på internat leder till självständighet.

Den andra delen studerande läser på den allmänna linjen och de flesta kommer från Vörå kommun. Under skoldagen och i ämnesgrupperna blandas idrottsstuderande och studerande på allmänna linjen. Numera kommer allt flera, även på allmänna linjen, från tvåspråkiga hem vilket torde vara en nationell trend.

Vintern 2010 drabbades jag av en stroke. Antagligen sker något oförutsett i alla människors liv som bildar ett före och ett efter. Från en joggingtur till veckor på en intensivvårdsavdelning. Synen försämrades som när man vänder en hand. Den första tiden efteråt var det omöjligt att läsa. Tur i oturen var att bli sjuk i Finland och på 2010-talet. Efter den tredje angiografin konstaterades hjärnan vara “normal” - antagligen inte många som fått det konstaterat. Jag förlitade mig på forskning och neurologer. Jag försökte tänka att om man inte är rädd så är ingenting farligt. Tröst fick jag också av Tove Janssons ord: “Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.” Efter ett halvårs sjukskrivning var det skönt att vara tillbaka i skolvardagen.

Hösten 2016 togs en ny läroplan i bruk och studentproven är sedan 2018 digitala. I modersmål fick vi bland de första gymnasieämnena e-läromedel. Både Tusen och en text och Studentprov MO är fräscha och

"Antagligen sker något oförutsett i alla människors liv som bildar ett före och ett efter. "

till brädden fyllda med olika övningar, prov och exempeluppgifter.

Under hela 2010-talet har gymnasierna i regionen haft ett livligt samarbete vilket varit en tillgång under turbulenta år med många förändringar. Överlag har fortbildning och kontakter skolor och lärare emellan ökat. Trots allt är lärararbetet ensamt i klass och därför är kontakter och samarbeten guld värda. I och med den nya läroplanen, som snart ska skrivas lokalt och tas i bruk hösten 2021, utökas samarbetet bland studerande men framför allt över ämnesgränserna. Vi modersmålslärare har redan en viss vana.

Förstås finns det sådant som bekymrar inom ämnet och i skolvardagen. Stress och vånda. Långa dagar. Särskilt i studentexamenstider. Mycket nytt och parallella system. Studerande läser färre böcker i dag än tidigare och har ofta ett svagt skrivspråk och litet ordförråd. En del förstår inte vad de läser eftersom de inte förstår enskilda ord. Språkfel som jag lagt märke till det senaste året är att numerus börjat vackla; adjektiv böjs inte i pluralis efter subjektet. Andra bildar egna nyord med grund i engelskan. Särskilt svårt att skriva har en kategori studerande med invandrarbakgrund. Språket svajar- de har svårt att uttrycka till exempel tidsformer - trots att de gått genom den grundläggande utbildningen i Finland. Skolan är antagligen det enda stället där de hör och använder svenskan. Det är för lite. Integrationen fungerar inte optimalt i världens lyckligaste land med ett av världens bästa skolsystem.

Många studerande lider av den nutida folksjukdomen ensamhet. Många har prestationspress. Många beslut ska tas redan första året: vilka ämnen ska satsas på, vilka ämnen skrivas i studentproven? Och med de resultaten kvala in till vidare studier. Det gäller att välja tidigt. Välja rätt. För många år framåt. Sedan orka hålla ångan upp. Läsa, planera, fokusera, kämpa. Framtiden är osäker. Finns det arbete, finns det en plats för mig? När man är ung borde man få vara fri(are) – i alla fall en tid. Pröva på olika möjligheter, miljöer och lära känna sig själv.

Men dagens unga är också medvetna. De är kloka. De faller inte i farstun för båg, bling och ljug på sociala medier och nätet. De tar ansvar för sina känslor och vågar sätta ner foten. De är snälla och bryr sig mindre om prylar och status än generationerna innan. Många bryr sig om miljön, människor och djur. Många är socialt begåvade. Mycket mera än vi “boomers”.

Lärarlivet betyder många minnen. Jag minns idrottsläger på Solvalla och stafettkarnevaler. Jag minns lucianätter när studerande kom hem till oss lärare och lussade. Jag minns nästan varje bok som de studerande har läst och analyserat. Texter de skrivit. Förstås är det särskilt fint att få ha före detta studerande som blivit både rosade författare och kända komiker såsom Alfred Backa och KAJkillarna (varför blir inga tjejer komiker?) … och alla idrottare som deltar i nationella och internationella tävlingar ändå upp till OS- och VM-nivå. Jag minns alla studerande. Alla tysta och försiktiga. Pratsamma, sena, frågvisa, fundersamma … Deras utveckling under formbara år. Många har jag kontakt med via sociala medier och träffar ofta här och där i verkliga livet. De hör av sig länge efteråt. En del har på senare år sökt sig till Norge och Danmark; möjligen har modersmålsläraren haft ett finger med i spelet genom att lära att norska och danska är inte alls omöjliga språk. Särskilt inte för finlandssvenskar.

All undervisning och allt lärande kan alltid bli bättre. Samtidigt har man som lärare, med år bakom sig, en erfarenhet som med tiden blir en tillgång. Man kan ta ett steg tillbaka och tänka efter. Mycket bra har utarbetats och förändrats - särskilt på 2010-talet: digitalisering, e-böcker, ljudböcker, olika plattformar, teaterarbete, Fb-grupper, abimix och vetamix. Ja, hur skulle undervisning ens varit möjlig under coronatiden om vi i skolorna - särskilt i gymnasierna - inte varit så pass väl förberedda?

Annat som coronatiden kanske för med sig är möjligen att skolan och utbildning uppskattas mera. Många studerande sitter hemma och verkligen längtar tillbaka till skolan och sin vardag. Längtar efter rutiner, kompisar. Och lärare. Något annat positivt är att intresse för forskning och statistik ökat. Kanske vårdyrkena igen börjar locka? Medicinsk forskning? Vi har ett folkhälsoinstitut som ger korrekta uppgifter och public service-kanaler av hög klass. En regering - med kvinnliga ministrar - som tar sin uppgift på allvar och uppträder med saklighet och lugn. Vilket annat lands regering har ordnat frågestund för barnen? Ljusglimtar för en framtid efter coronaepidemin som vi inte riktigt vet så mycket om. Än.

Det har varit lärarår av arbete och glädje. Den viktiga läsningen som är en förutsättning för skrivandet – som vi lärare ibland bekymrar oss för - försvinner troligen ingenstans utan hittar nya former. I dag finns många nya sätt att läsa och e-böcker och ljudböcker vinner mark. Vi vill höra andra berätta i en jämn ström poddar och nya medier. En modersmålslärare är alltid som mest trovärdig och inspirerande om hen kan berätta för sina studerande om sin egen läsning. Kanske lägga rätt bok i rätt hand? Eller läsa något som en studerande läst och funnit viktigt och i sin tur rekommendera vidare. Jag läser mycket ny litteratur men går även tillbaka till klassiker. Selma Lagerlöf är den författare som jag aldrig blir färdig med; jag läser om och på nytt. Stor psykolog och vilket språk! Många gymnasiestuderande - särskilt pojkar - läser gärna Kejsarn av Portugallien om Jan i Skrolycka och berörs av hans faderskärlek som gör honom sjuk.

Vilka böcker råkar jag själv just nu ha nerladdade i telefonen? Jo, Ett annat liv och Nedstörtad ängel av PO Enquist, Lucy av Jamaica Kincaid, En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström, Anteckningar från källarhålet av Fjodor Dostojevskij och Bögtjejen av Alexa Lundberg. Som pappersböcker läser jag Klein av Axel Åhman (en novell då och då) och Ann-Luise Bertells Heiman (för tredje gången - nördigt visst? Men boken är förunderlig).

Läsning, skrivande, lyssnande och talande handlar sist och slutligen om att tänka. Tankar tar tid. För alla. Inte bara för äldre lärare … Det är kanske det som är modersmålsämnets kärna? Också i framtiden.

TEXT: BARBARA STRAND-BLOMSTRÖM, LEKTOR I MODERSMÅL OCH LITTERATUR VID VÖRÅ SAMGYMNASIUM

ILLUSTRATIONER: AMANDA HELLING

FSS efterlyser: Det behövs fler kuratorer och skolpsykologer

Finlands Svenska skolungdomsförbund, FSS, jobbar aktivt för skolungdomars väl när det gäller mental hälsa, välmående och tillgång till lagstadgad elevvård. Ordförande Emilie Jäntti säger att det är svåra, men viktiga frågor, som alla som jobbar inom skolan behöver arbeta för.

- På varje evenemang som vi ordnar finns det stödpersoner som man kan gå till om något inte känns okej eller om man bara vill prata, säger Jäntti.

Hon berättar att man på FSS har förnyat sitt anmälningssystem för alla evenemang och där ställs bland annat frågor om deltagarens psykiska ohälsa. - Vi vill kunna erbjuda hjälp och det finns deltagare i våra evenemang som gärna vänder sig till våra stödpersoner, för många har inte någon annan att prata med. Vi hänvisar också till krisjouren och uppmuntrar de som behöver, att tala med sina vårdnadshavare, men alla ungdomar känner inte att de vill eller kan prata med sina föräldrar.

Önskar se en lagförändring Nyligen ombads FSS att kommentera ett medborgarinitiativ som behandlar den ökade stressen och bristen på kuratorer. - Vi tappade hakan när vi förstod vad den nuvarande lagen säger om antalet elever per kurator, berättar Jäntti.

Hon syftar på att en kurator som arbetar inom grundskolan kan ha mellan 700-2000 elever på sitt bord,

men att det rekommenderade antalet är 600-800. - Vi på FSS tycker att det här är helt absurt. Det finns ingen trygghet i att det är så svårt att få tid till kuratorn, då hen kan ha upp till tolv enheter på sitt ansvar. Man ska kunna gå och knacka på till kuratorn då man behöver, men med nuvarande lagstiftning fungerar det mycket dåligt på många håll, menar Jäntti.

Emilie Jäntti tror att fler människor skulle besöka kuratorn om hen var mer lättillgänglig och hon poängterar att FSS vill se en lagförändring i den här frågan. Många unga säger att det är mycket svårt att få tag i kuratorn eller skolpsykologen, berättar hon.

Samhällets takt och prestationskrav Emilie Jäntti tror att det finns elever i väldigt ung ålder som blir utbrända på grund av olika orsaker och att det går hand i hand med den stora ökningen av psykisk ohälsa. - Vi läser statistiken och naturligtvis är det oroande att bland annat självmordsstatistiken ökar.

Hon tror att en del av ansvaret bör riktas högre upp, till beslutsfattarna på riksnivå, som bland annat skriver läroplanerna. Hon menar att systemet med att de ämnen som har många kurser i gymnasiet ger mest poäng för antagning till fortsatta studier, är något som stressar många.

- Vi skulle önska att det handlade mer om relevans än om antalet kurser, för det kan vara oerhört stressande att känna att man till exempel behöver läsa många kurser matematik fast man inte är speciellt intresserad av det, eller har tänkt sig att studera något som har med matematik att göra.

Jäntti skriver själv studenten denna vår och vittnar om hur studerande under skrivningarna får panikattacker och tvingas ta långa pauser på utsidan för att kunna fortsätta med proven. - Stressen är för stor. Samtidigt som vi abiturienter nu skriver studenten, öppnar antagningarna till nästa stadium. Man hinner inte ens göra klart det man håller på med just nu, utan att behöva stressa över nästa steg i livet.

Jäntti fundera också över varför det mest är flickor som ställer höga krav på sig själva. Det så kallade ”duktig flicka”-syndromet är inget nytt för den generation som nu går i skolan. - Det är verkligen en svår fråga och det har funnits hur länge som helst. Typiska könsnormer finns säkert kvar här. Pojkar har fått leva vildare och inte behövt ta så mycket ansvar i tidig ålder, medan flickor har tagit rollen som den tystare och lugnare men med mer ansvar på sina axlar.

Avslutningsvis konstaterar hon att det samhälle vi lever i idag har en allt snabbare takt generellt. Många unga är dessutom rädda för att missa något viktigt som publiceras på sociala medier och känner att de konstant måste vara uppkopplade. Informationsflödet är större än någonsin. Hon återkommer till vikten av tillgänglig och likvärdig elev- och studerandevård. - Eftersom vi vet att den psykiska hälsan byggs upp i barn- och ungdomen, måste god elev- och studerandevård kunna garanteras för alla runt om i Finland. Detta måste vi fortsätta att jobba med, framhåller Jäntti.

TEXT: MARIA DAHLIN FOTO: FSS

Andra bilden från vänster: En av de intressanta broarna över floden Akerselva i centrala Oslo.

Tredje bilden från vänster: Fjordfärden påminde om den finländska skärgården.

Argh?-vinnaren reste till Köpenhamn och Os lo

Efter att jag vunnit kolumntävlingen Argh? med min kolumn Du ser ju inte utländsk ut fick jag åka på en resa. Jag valde att först åka till Köpenhamn med en kompis för att se på en konsert och sedan åka ensam vidare till Oslo.

På konsert med den brittiske rapartisten Stormzy Vi tog tåget till flygfältet, innan vi sedan flög till Köpenhamn. Resan gick smidigt och vi kom till hotellet på kvällen. Vi gick sedan ut för att äta lite och efter att vi upptäckt hur dyr sushi kan vara beslöt vi oss för att koka pasta på hotellrummet. Vi tillbringade följande dag med att utforska Köpenhamns diverse olika butiker. På kvällen tog vi tåg till konserten efter att ha hittat en ny vän som satt vid bordet bredvid oss i en pizzeria.

Konserten var med Stormzy som enligt min mening är en väldigt bra brittisk rapartist. Stämningen på konserten var otroligt bra och musiken likaså. Konserten hölls i Royal Arena, som är en ny och modern arena nära Köpenhamns centrum. Efter konserten fick vi kämpa för platser på tåget tillbaka, och efter att vi kom fram till att det antagligen är dyrt att festa i Köpenhamn bestämde vi oss för att åka tillbaka till hotellet. Dagen efter tog vi det relativt lugnt och gick omkring och njöt av Köpenhamn som stad. Vi hittade flera fina byggnader och utforskade fristaden Christiania, som hade fin gatukonst och så länge som man kunde förbise den genomträngande lukten av cannabis så var det en trevlig ställe. På kvällen så åkte vi till flygfältet och skiljdes åt. Min kompis åkte tillbaka till Helsingfors, medan jag åkte till Oslo.

Broar, hipstermarknad och sport Eftersom det var problem med tågen från flygfältet till centrum av Oslo så kom jag till hotellet först efter kl. 22. Följande dag gick jag till turistbyrån för att fråga vad man kunde

göra i Oslo, jag hade nämligen inte planerat någonting speciellt utan hade tänkt att se vad jag kände för efterhand. Jag fick flera förslag från turistbyrån och bestämde mig för att gå mot stadsdelen Grünerløkka längs med floden Akerselva. Det var fint väder och rutten var väldigt vacker. Jag blev speciellt intresserad av alla broar över floden. De var alla väldigt fina, men det intressanta för mig var att alla följde en egen stil. Det fanns från alla möjliga århundraden och de var byggda av sten, metall och trä. Vissa var utsmyckade och gotiska, medan andra var enklare och i barockstilen. Efter att ha gått längs med floden en stund kom jag fram till en söndagsmarknad. Där såldes konst, smycken och kläder och det hela hade en ganska “hipsteraktig” stämning. När jag sedan kom fram till Grünerløkka och hade hittat lunch och gått omkring en stund började jag bli trött på att gå, så jag återvände till hotellet för att se på fotboll. Matchen var Manchester United-Watford och till min glädje vann Manchester United 3-0. Efter fotbollsmatchen började det bli ganska sent så jag gick ut och äta på en mexikansk restaurang. Fastän det kan vara ganska segt att äta på restaurang ensam, så fortsatte jag på sporttemat och såg på en boxningsmatch som hade skett kvällen innan. Efter maten

(som var extremt god, jag rekommenderar restaurangen Cielito) gick jag på en liten promenad för att försäkra mig om följande dags program innan jag återvände till hotellet.

Fjordfärd och muséer På måndagen som var min sista hela dag började jag med att åka på en båtfärd. Båtfärden såldes som en “Fjord sightseeing tour” och var riktigt trevligt. Till min besvikelse var fjorden inte en sådan ofattbart vacker fjord som man ser på alla bilder, utan den påminde mera om den finska skärgården. Oavsett så var det vackert och man fick stiga av halvvägs för att besöka muséer.

Jag besökte Vikingskipshuset och Frammuseet. Frammuseet var extremt bra och var ärligt talat en av de bästa muséerna jag någonsin besökt. Efter båtfärden shoppade jag lite innan jag sedan besökte Oslos operahus för att se på solnedgången. Operahuset är en ganska modern byggnad i Oslo centrum och den är en av de vackraste byggnaderna jag någonsin har sett. Efter att ha tillbringat en stund där åt jag pizza på en lite finare restaurang och sedan glass från en Ben & Jerry’s butik till efterrätt.

Flytande bastu före hemfärd Följande dag blev det tidig väckning. Jag vaknade kring kl.7 för att bada bastu före flyget åkte. Det finns nämligen en flytande bastu bredvid operahuset som man får besöka om man bokar en plats. Jag var där från 8 till 9.45 och hann bekanta mig med två trevliga människor som jag delade bastun med. Efter bastun åkte jag snabbt via hotellet och sedan till flygfältet för att återvända hem.

Resan var väldigt rolig; jag åt god mat, umgicks med trevliga människor, njöt av bra musik och såg fin konst. Resan var en perfekt chans att koppla av innan studentskrivningarna och var en erfarenhet som jag kommer att leva med resten av livet. Jag vill tacka SMLF och Svenska kulturfonden för att de gav mig chansen att åka på resan och jag hoppas på att kolumntävlingen Argh? även i fortsättningen kan fungera som inspiration för att få folk att skriva, tro på sig själva och framför allt tänka.

TEXT OCH BILDER: FREDRIK SHAW

Ge aldrig avkall på ditt eget välmående!

- Det är A och O att blivande lärare redan i utbildningen får fundera på frågor kring ork i lärarjobbet, säger Katrina Domars-Brännkärr, lektor i engelska och finska vid Vasa övningsskola samt ämneslärarkoordinator för blivande ämneslärare vid Åbo Akademi.

Vi är några veckor in i coronavåren 2020 när jag, lämpligt nog, ska prata om lärares ork med Katrina Domars-Brännkärr. För en gångs skull pratar ingen om lärares juni, juli och augusti när sommaren närmar sig. Just den här våren inser alla att lärarjobbet har andra sidor än ett långt sommarlov. Frågan om Domars-Brännkärs egen ork är oundviklig. - Nog känns det i kroppen och i huvudknoppen att det är mer än vanligt att hålla reda på nu. Det är tur att ingen sa åt mig i somras vilken vår det här skulle bli.

Lärare + ett vanligt liv = sant? Så tröttare än vanligt, jo. Men inte helt slutkörd. Det som är DomarsBrännkärrs räddning är kanske den filosofi som hon haft under alla sina drygt trettio år som lärare.

- Det måste gå att vara lärare och samtidigt ha ett relativt normalt liv. Med familj, med hus, med hund, trädgård, hobbyer. Det ha varit min filosofi hela vägen. Också som lärare måste man få känna sig helt ledig mellan varven.

I och med uppdraget som ämneslärarkoordinator ansvarar Domars-Brännkärr för att alla ämneslärarstuderande vid Åbo Akademi får en inblick i lärarskap, allt det där som lärarjobbet innebär utanför den egna undervisningen. Under vårens auskulteringsperiod träffas alla blivande ämneslärare för tretton olika sessioner som tar upp ämneslärarens många olika uppdrag och ansvarsområden. - Under de här sessionerna berättar erfarna lärare och rektorer om sina egna försök, och också om sina misslyckanden. Det krävs lite mod att berätta om de gånger man trampat i klaveret, men det är viktigt för blivande lärare att få höra berättelser om de gånger som lärare gjort det utan att sedan kasta in handduken.

Sessionerna har sin bakgrund i just de där inkastade handdukarna, i drop-out-effekten eller det faktum att många nyutbildade lärare kommer ut i arbetslivet, blir chockade av hur tungt det är och byter bana när banan knappt börjat. De är beredda på lektioner och prov och betyg, men luciatåg och tutorverksamhet och föräldramöten rasar över dem och blir övermäktiga. - Så får det inte vara, efter en så här gedigen lärarutbildning får inte jobbet vara en överraskning. Det kan vi motverka.

Den sista sessionen brukar bestå av en paneldiskussion med ämneslärare som representerar olika ämnen. Studerandena får då ställa alla de frågor de inte ännu fått svar

"Att man som lärare mår bra är helt avgörande. - Om du inte mår bra som lärare har du ingenting att ge. Du bara måste sköta om ditt eget välbefinnande, endast då kan du sköta om andras"

på under sin utbildning och enligt Domars-Brännkärr handlar de frågorna ofta om hur man ska kunna kombinera ett vanligt liv med jobbet som lärare. - Det bara måste vara möjligt. Lärarjobbet får inte kräva så mycket att vi inte hinner med saker som hör livet till.

Orealistiska förväntningar I dag är diskussionen om lärares ork ständigt på tapeten, ständigt aktuell. När Domars-Brännkärr inledde sin lärarkarriär för trettiofyra år sedan var det inte på samma sätt. - Förr skulle man ju inte säga att man var trött. Inte gick man omkring och sa sådant. Synen på att be om hjälp när det gäller psykiskt välmående har också förändrats, tröskeln till psykolog eller kurator var klart högre då.

Att man som lärare mår bra är helt avgörande. - Om du inte mår bra som lärare har du ingenting att ge. Du bara måste sköta om ditt eget välbefinnande, endast då kan du sköta om andras, slår Domars-Brännkärr fast.

En av sessionerna för blivande ämneslärare handlar uttryckligen om att orka i lärarjobbet. Det är svårt för många, och DomarsBrännkärr misstänker att en av orsakerna till det är att många lärares förväntningar på sig själva är helt orealistiska. - Det finns lärare som tror att de ska vara lärare, surrogatföräldrar, terapeuter, psykologer, kuratorer… Det är helt omöjligt och den synen på lärarskapet bidrar till känslan av att det inte går, att det kräver alldeles för mycket.

Enligt Domars-Brännkärr är det viktigt att lärare ser var gränserna för det egna ansvaret går. - Vi ska vara trygga, jo. Barnen och ungdomarna ska känna att lärarna är trygga vuxna i deras liv, men vi kan inte släppa eleverna för nära inpå oss själva. Det var jag själv med om som ung lärare och det blev riktigt jobbigt.

För Domars-Brännkärr blev de egna barnen och den egna familjen en välsignelse som satt hennes prioriteringar i skick. - Det är en stor fördel som lärare att ha egna barn. Numera är jag också farmor och också den rollen har format mig som lärare. Alla våra roller bidrar till vårt lärarskap, vi förstår situationer bättre och kan vara mer förståelsefulla.

Mera mångsysslare idag Domars-Brännkärr menar att det inte bara är synen på lärarjobbet

som har förändrats, också lärarjobbet i sig har gjort det. - Vi ska helt klart vara mera mångsysslare idag än för trettio år sedan, och det gäller inte minst det administrativa. Nog gav vi ju stödundervisning förr också, men då skulle det inte dokumenteras på tusen olika ställen och delas med både eleven själv och vårdnadshavare.

En annan stor skillnad är att förändringarna i skolvärlden numera avlöser varandra i ett hisnande tempo. - Vi kan inte ligga på våra lagrar alls längre. Så fort vi har en känsla av att vi har kommit igenom och ikapp, så byts läroplan och läromedel ut. Varje läsår har sitt eget läsårstema som ska implementeras i varje enskilt ämne, och dessutom förutsätter den ämnesöverskridande undervisningen ett samarbete som aldrig förr. Samarbete tar tid och har ju sina sidor.

Det är, på gott och ont, mera ruljans och fart och fläkt i lärarjobbet. Och därför är det viktigt att varje enskild lärare förmår dra sina egna gränser. - Du kan inte hoppa på varje vagn som kör förbi, du kan inte testa på allt som låter intressant. Du måste dra dina gränser.

Lärarkod och toleranströskel Enligt Katrina Domars-Brännkärr behöver varje lärare sätta sig ner och fundera på vilken lärarkod hen vill implementera i sitt skolsamfund. Precis som varje skola har en skolkod som liksom sitter i väggarna, så har varje lärare en egen lärarkod. - Fundera på vilken lärarkod du vill visa upp av dig själv. Min egen lärarkod innebär att jag ibland, utan att förlora ansiktet, kan säga åt mina elever att min vecka har varit turbulent och att de får ut sina förhör lite senare än tänkt. Det är alltid helt okej med dem, det är ju vi själva som sätter onödigt mycket press på oss.

En annan viktig fråga du som lärare behöver fundera på är hur din egen toleranströskel ser ut. - Vad tolererar du när det gäller ordningen i ditt eget klassrum? I ett hurdant klimat får du jobbet skött så att du samtidigt kan tycka att det är trevligt? En grupp tonåringar kan ju ta livslusten ur vem som helst om “kaikki käy”. Om jag skulle behöva kämpa varje lektion för att bli hörd skulle jag bli knäckt.

Domars-Brännkärr menar att det är viktigt att de här frågorna diskuteras och uppmärksammas redan under studietiden. - Att bli utmattad får stora konsekvenser och efter en utmattning är risken större att du blir utmattad igen. Därför måste vi tidigt lära oss att dra gränser och sätta tummen på riskerna.

Om du som lärarstuderande får höra erfarna lärare berätta om olika knepiga situationer de befinner sig i har du en större beredskap att hantera liknande situationer själv. - Det är bättre än att behöva lära sig allt genom försök och misstag.

Inte på topp hela tiden Katrina Domars-Brännkärr lyfter avslutningsvis fram betydelsen av att som lärare sköta om sig själv och det egna välmåendet. - Det finns ingen genväg till det. För att orka ge ut och fostra och undervisa och hålla kontakt med föräldrar så måste du må bra själv. Det kan du aldrig ge avkall på, i stället måste du då ge avkall på någon annan uppgift.

Hon betonar det faktum att ingen enda lärare kan prestera på topp hela tiden. Vi är bara människor. - Det är viktigt att prestera högt gällande något, mediokert på en hel del och något på överlevnadsnivå. Så lista dina många olika uppdrag som lärare och fundera var just du presterar högt, vad som är mediokert och vad som är överlevnad. Det ska finnas alla nivåer bland dina arbetsuppgifter.

AMANDA AUDAS-KASS

RECENSION

Martina Nordling och Maria Magnusson (Red.): Att möta barns sociala språkmiljö i förskolan - flerdimensionella perspektiv.

Liber 2019. 180 sidor.

Varför är det så värdefullt för Ellen, nästan fyra år, att läsa samma bok tillsammans med olika vuxna? Vad är det egentligen som händer då en låda med godistomtar och en engagerad lärare hjälper August att till sin egen förvåning läsa sitt första ord? Och hur gör man skrivet språk till en del av daghemsmiljön, så att det blir naturligt för Frida och Jonas att skriva skyltar i sin cafélek?

Att möta barns sociala språkmiljö i förskolan – flerdimensionella perspektiv visar i sammanlagt elva kapitel på vikten av en rik språkmiljö inom småbarnspedagogiken samt på hur de mer teoretiska perspektiven kring språkutveckling syns och borde synas i verksamheten. Boken tar avstamp i kunskapen om att de språkliga erfarenheter barn gör under tidig barndom har betydelse både i stunden och längre fram. Att lärande sker i sociala sammanhang och att miljön där lärandet sker spelar roll är den teoretiska ramen för samtliga kapitel. Därtill preciseras miljön utgående från tre dimensioner som är ständigt närvarande inom småbarnspedagogiken: omsorg, kommunikation och lek.

Redaktörerna Martina Nordling och Maria Magnusson har i antologin samlat bidrag från arton nordiska forskare inom pedagogik, språkutveckling och literacy, varav många är kända namn inom området. Boken kan verkligen ses som en produkt av nordiskt samarbete då kapitlen är skrivna av svenska, norska och finländska forskare. Dessutom finns också kapitel som har skrivits gemensamt över såväl universitets- som landsgränser. Finland representeras av Mia Heikkilä, Ria Heilä-Ylikallio, Sofia Jusslin samt Ann-Katrin Svensson, alla verksamma vid Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier, Åbo Akademi.

Trots skribenternas olika nationaliteter är samtliga kapitel skrivna på svenska och då texterna hänvisar till styrdokument är det Skolverket i Sverige och dess styrdokument för förskola som gäller. För en finländsk läsare medför det här inga större problem eftersom arbetet i barngrupp och den teoretiska grund arbetet utgår från lätt känns igen också i finländska sammanhang. Viktigt att komma ihåg är förstås att förskolan i Sverige handlar om 0–5-åringar, dvs. det som i Finland kallas småbarnspedagogik och som oftast försiggår på daghem.

Genom exempel och hänvisningar till vetenskapliga studier och styrdokument visar skribenterna hur daghemsvardagen bildar en helhet där barnens lärande är ständigt pågående, oberoende av om det är omsorgen, kommunikationen eller leken som står i förgrunden i en viss situation. Även om dessa dimensioner betonas olika mycket i kapitlen kan den som vill ändå lätt tänka in dem i exemplen: Att experimentera med skriftspråk blir meningsfullt för Frida och Jonas, för de behöver ju en skylt till sin cafélek. Det är självklart för dem att fråga efter skyltmaterial och få gensvar, vilket tyder på att omsorgen i gruppen fungerar. De har helt enkelt en trygg och uppmuntrande miljö där deras lek tas på allvar. Dessutom dröjer sig läraren kvar och tar tillfället i akt att genom sitt sätt att lyssna och kommunicera kring skyltskrivandet varsamt lotsa barnen till att uppmärksamma språkljuden i kaffe.

Enligt baksidestexten riktar sig boken till studerande, lärarutbildare,

lärare och andra verksamma inom småbarnspedagogik. Under det snart gångna läsåret har jag låtit flera olika grupper studerande inom småbarnspedagogik vid Åbo Akademi stifta bekantskap med några kapitel ur boken och mottagandet har varit positivt. Extra väl har kombinationen av exempel och teoretiska förklaringar fungerat. Studerande med tidigare erfarenheter av att arbeta i barngrupp har inspirerats till att försöka se sitt eget arbete i ljuset av teorierna, medan studerande med bara kortare erfarenheter av daghem ändå har kunnat tänka sig in i det språkliga arbetet tack vare att varje kapitel inleds med minst en beskrivning

Feedback i skrivundervisningen (2018) återkom svenska Skolforskningsinstitutet i fjol med ytterligare en för modersmålsundervisningen högaktuell systematisk forskningsöversikt, den här gången med fokus på lässtrategier. Rapporten Läsförståelse och undervisning om lässtrategier bygger på 34 studier som publicerats i OECDländer 2007–17. Både kvalitativa och kvantitativa undersökningar ingår och de har olika design: interventionsstudier, observationsstudier och enkätundersökningar.

Skolforskningsinstitutet definierar lässtrategier som ”medvetna, målinriktade försök att kontrollera och moderera läsaav en vardagssituation.

Förlaget för också fram boken som lämplig för kollegialt lärande, en rekommendation som jag instämmer i. Enskilda kapitel eller hela boken kan fungera som utgångspunkt för diskussioner, planering och gemensam kompetensutveckling inom arbetslaget. Den redan tidigare nämnda kombinationen av vardag och teoretiska perspektiv gör att alla som arbetar med barn kan känna igen sig oberoende av utbildning och roll i arbetslaget. Dessutom är kapitlen relativt korta med mellan tio och tolv sidor inklusive faktarutor och bilder. Formatet gör att läsningen känns lätt och innehållet överskådligt. Ytterligare rens arbete med att avkoda text, förstå ord och konstruera mening från text”. Det som rapporten är ute efter att beskriva är vad som enligt forskning kännetecknar ”effektiv lässtrategiundervisning och lässtrategianvändning hos elever i åldrarna 10–19 år”.

Tre strategityper

Det råder en hel del begreppsförvirring när det gäller lässtrategier. Samma strategi kan benämnas olika av olika forskare och vissa strategier inkluderar flera delstrategier. En av förtjänsterna med den systematiska översikten är att Skolforskningsinstitutet på ett lättillgängligt sätt ger en överblick en målgrupp kan dessutom vara den som inte arbetar eller utbildar sig inom området, men som ändå vill veta mer om hur man inom modern småbarnspedagogik förhåller sig till barns tidiga skriftspråksutveckling och upptäckande skrivande samt vilka teoretiska utgångspunkter som ligger till grund för dessa förhållningssätt.

Strategier för läsförståelse

Läsförståelse och undervisning om lässtrategier.

Skolforskningsinstitutets systematiska översikter 2019:02. 113 sidor. Tillgänglig på Skolforskningsinstitutets webbplats.

Efter den verkligt läsvärda

SOFIE TJÄRU över lässtrategier genom att kategorisera dem i tre typer.

Den första kategorin benämns memoreringsstrategier. Det är ”textnära och praktiska” strategier som att läsa om, läsa högt, anteckna, stryka under och återberätta. Strategierna betecknas som ytliga i och med att målet snarare är att läsaren ska komma ihåg än förstå texten. Här finns det således strategier som kan sakna samband med läsförståelse, eller till och med ha ett negativt samband. Men medvetet använda kan de också vara till hjälp för elever.

Fördjupningsstrategier karakteriseras av att fokus ligger på att skapa mening. Det kan läsaren göra genom att exem

RECENSION

pelvis aktivera förkunskap, göra inferenser, jämföra med andra texter, utnyttja kontexten och sammanfatta eller visualisera innehållet.

Den tredje kategorin, kontrollstrategier, använder läsaren ”för att själv övervaka sin egen läsprocess och successivt kontrollera förståelsen av texten”. Strategierna är metakognitiva och problemlösningsinriktade och kan användas för att kontrollera den läsförståelse som uppnåtts med memoreringsoch fördjupningsstrategierna. Det kan handla om att läsaren sätter upp mål, övervakar förståelsen och ställer och besvarar frågor.

Utanför denna indelning faller en mängd lärarstyrda eller datorbaserade strategiprogram, där flera olika strategier kombineras i olika konstellationer.

Nu är det ändå inte så enkelt att Skolforskningsinstitutet har ett entydigt svar på vilka lässtrategier som generellt sett är mest effektiva. Studierna visar till exempel att svaga och starka läsare kan dra olika stor nytta av en och samma strategi. Överlag är det så många faktorer som påverkar läsförståelse att det är utmanande för forskare att ringa in effekterna av enskilda lässtrategier.

Effekt på läsförståelse En del intressanta slutsatser kan trots detta dras när det gäller relationen mellan lässtrategier och läsförståelse. Föga förvånande konstaterar Skolforskningsinstitutet att ”[e]lever som identifierar sig som starka läsare använder en bredare uppsättning lässtrategier på ett flexibelt sätt, medan de som identifierar sig som svaga läsare använder färre lässtrategier på ett mer mekaniskt sätt”.

Det avgörande för elevers val att använda en lässtrategi är ändå att de upplever att den bidrar till deras läsförståelse. Pudelns kärna, således: ”Syftet med lässtrategier är att elever självständigt ska använda sig av dem när de behöver hjälp att förstå texter, även om de inte befinner sig i ett undervisningssammanhang.” Och för att träna lässtrategier behöver texten som läses vara tillräckligt utmanande, något som förstås gäller för både svaga och starka läsare. En lätt text klarar alla av, utan lässtrategi.

Studierna som Skolforskningsinstitutet gått igenom visar att flickor är mer benägna att använda lässtrategier än pojkar. På köpet kommer att de oftare använder strategier som inte har samband med ökad läsförståelse – och sådana som har det, exempelvis att göra anteckningar.

Att i större utsträckning reflektera över vilken strategi som är lämplig i vilket sammanhang kunde således gynna båda könen: ”Vilka lässtrategier som är fruktbara bestäms i samspelet mellan läsaren och texten, och det handlar därför om att hitta strategier som är fruktbara för den specifika eleven i det specifika samspelet med de aktuella texterna.” Sådant som engagemang och motivation har också mycket stor betydelse, oberoende av lässtrategi.

Utgående från de 34 studierna skissar Skolforskningsinstitutet upp riktlinjer för en effektiv lässtrategiundervisning. I den första fasen handlar det om explicit undervisning med lärarmodellering av hur olika strategier har olika funktioner. I den andra fasen avsätts tillräckligt med tid för att eleverna, med lärarstöd, ska träna olika strategier.

Målet är att eleverna i den tredje fasen har fördjupad erfarenhet av strategierna och har ett självständigt förhållningssätt till dem: ”Att träna på att reflektera kring vilka strategier som är ändamålsenliga i just den specifika situationen är en förutsättning för att bli en strategisk läsare, och något som visat sig tydligt kopplad till god läsförståelse.”

Trots att det finns mycket skrivet om lässtrategier påpekar Skolforskningsinstitutet att det behövs mer forskning. Ett konkret exempel är den svenska satsningen ”En läsande klass” som fått mycket uppmärksamhet, men som inte utvärderats vetenskapligt. Ett annat underutforskat området är lässtrategier för läsning av digitala texter. I Skolforskningsinstitutets rapport tas heller inte hänsyn till olika textgenrer och skillnaden mellan att läsa skönlitteratur och fakta.

ANDERS WESTERLUND