Hej på er

Corona + auskultering = annorlunda vår

Den tid då man gör sina ämneslärarstudier är alltid en speciell tid. Om den tiden dessutom kryddas med corona blir den speciell med riktigt stort S.

"Hej på er!"

Kan ni, nej vänta, kan ni…. Stopp! Ursäkta hörni jag kommer snart…. Nåja, sådär. Kan ni sätta på kameran så jag ser er? Bra. Idag ska vi prata om antikens skrik, nej jag menar antikens dramatik.”

Hur går det för dig därute? Känns det såhär varje vardag, eller kanske inte alls såhär men istället har det där onda i nack och rygg kommit tillbaka? Eller kanske du inte ännu vant dig med att ha hela din klass med dig in i sovrummet? Det vi vill förmedla är att vi ser dig. Vi hör dig! Vi som lärare, och lärarstuderande, ställs inför utmaningar vi aldrig hade tänkt vi skulle stå inför. Dels har vi aspekten kring distansundervisningen och alla de otaliga utmaningar den biten kommer med, dels har vi det faktum att vi inte får träffa folk. Jag menar, alla hör vi hur det här låter, och nu låter det inte bara - nu lever vi det.

Vi, Ester och August, råkade vara två av de åtta blivande ämneslärarna i vårt ämne som auskulterar i Vasa under det historiska 2020. Unga och krya som vi är har vi ryggont, en ovanligt tryckande press över oss och den allmänna osäkerheten kring livet flytande överallt. Att ha barn gör det inte enklare precis. Redan innan distansundervisningen började tillbringade vi en stor del av dagen framför datorn. Men våra dagar innehöll åtminstone någon form av motion, såsom promenader till universitetet, övningsskolorna och, den viktigaste promenaden av dem alla, den mellan föreläsningssalen och kaffepannan i kaféet. Nu har dessa promenader bytts ut mot flera timmars sittande på samma stol, framför en och samma skärm. Förvisso vandrar vi trötta till kaffemaskinen men känslan är inte densamma.

Allt detta sittande har lett till att vår ergonomi blivit lidande. Vi är säkert flera som märkt att vi fått stelare nacke och axlar samt att ryggen värker när vi väl stänger av datorn för dagen. Detta visar antingen på ålderskrämpor eller hur stora krav läraryrket ställer på stolen vi sitter på och skrivbordet vi arbetar vid. Vi är flera som sitter vid köksbordet och några har kanske plockat fram den där skramliga gamla pallen som stått i garaget i flera år. En av lärdomarna från denna vår i distansundervisningens tecken är att se till att man har en ergonomisk arbetsstol och -bord, och att lyckan man känner när man går efter kaffe mellan olika föreläsningar eller lektioner är unik.

Vi vill nu skapa en svallvåg genom Svenskfinlands modersmålslärare som växer sig större och större och större. Posta bilder under hashtagen #modersmålpådistans med kämparglöd, igenkännande vardagssituationer eller konkreta tips. Låt oss stå tillsammans i det som är kvar av denna märkliga tid!

ESTER RUDNÄS OCH AUGUST TREIER ILLUSTRATION: FANNY HELLMAN "Unga och krya som vi är har vi ryggont, en ovanligt tryckande press över oss och den allmänna osäkerheten kring livet flytande överallt. Att ha barn gör det inte enklare precis".

”Hej hallå, hör ni mig?” - en avslutande praktik på distans

Tio minuter. Studiobelysningen testas. Rummet är för mörkt, persiennerna dras upp men solljuset bränner alltför starkt från sidan. Halva ansiktet faller i skugga. Nattdukslampan placeras som motljus. Det funkar. Kamerastativet justeras med Fältskärns berättelser, band ett och två.

Fem minuter. Håret kammas, pudervippan åker snabbt över ansiktet. Ett vattenglas bärs in till bordet.

Tre minuter. Du bläddrar i dina papper, försäkrar dig om att allt är i ordning. Du mumlar på dina första ord.

Två minuter. Adrenalinet rusar. Andas. In, ut.

En minut. Du går in i rollen. Lyfter blicken mot linsen, spricker upp i ett leende. ”God morgon!”

Vi befann oss på den avslutande praktiken i Vasa när regeringen utlyste undantagstillståndet. Så när vi fick mejlet om att studierna skjuts upp en vecka och att allting framöver skulle ske på distans, sa vi: okej kör! När vi just börjat få kläm på undervisning i klassen blev vi uppryckta och nedsläppta framför skärmen i vårt vardagsrum. Där hade vi turen att själva agera studerande under en vecka med bara studier vid FPV innan våra övningslektioner körde igång igen. Att vi deltagit i undervisning via Zoom gjorde att vi redan i starten hade en grundförståelse för vad som funkar och vad som funkar mindre bra. Konsensusen bland alla lärarstuderande har varit “jamen det här fixar vi väl!” Fördelen med att vara så grön på fältet är just det att vi inte har djupa mönster och vanor för hur vi jobbar som lärare. Dessutom är den digitala världen inte särskilt främmande för oss och vi är snabba på att tipsa varandra om fungerande lösningar.

Vad är då nackdelarna med att vara lärarstuderande och undervisa från en liten studiebostad med dåligt eller alldeles för mycket ljus? Precis som alla andra lärare saknar vi förstås den spontana interaktionen i klassrummet, speciellt den respons som vi fick på våra övningslektioner i form av kroppsspråk, minspel och gruppdynamik. Vi upplever också att vi går miste om sådan kunskap och lärdom som vi annars skulle snappa upp i skolkorridoren, vid lunchbordet och i arbetsrummet. Bollplanken är helt enkelt färre under distansundervisningen.

Något som däremot inte kan beskyllas för att försämras under distansundervisningen är vår lärarutbildning. Tvärtom hävdar vi att vår utbildning berikas och blir bättre tack vare att vi har fått öva

oss på att undervisa på distans. Även om vi lärarstuderande kanske till en början gnisslade tänder åt orden “unik lärarutbildning” har vi nog kommit till freds och till och med kommit till insikt om att ja - unik lärarutbildning, det är exakt det vi får och behöver inför framtiden. Trots allt Covid-19 tagit ifrån oss som samhälle kan vi konstatera att vi som utbildas till lärare nu får en större beredskap och flexibilitet inför kommande reformer, utmaningar och förändringar som kan komma i framtiden - detta gäller förstås alla typer av lärare i alla stadier av sin karriär. Men vi vill ändå hävda att det är något visst med att bli formad och stöpt till lärare i just den här situation vi befinner oss i just nu.

Är distansundervisningen här för att stanna? Ja och nej. Förhoppningsvis får alla lärare och elever återvända till klassrumsmiljön så fort läget tillåter det. En av skolans största insatser är att ge människor en känsla av sammanhang, något som är en nödvändighet för oss människor och något som inte kan skapas på samma sätt på distans. För att vända på myntet tror vi dock att det vore nyttigt att i framtiden få pröva på distansundervisning som en del av lärarutbildningen. Dels för att öva sig inför eventuella framtida situationer och rutan med “waiting for host to start meeting”. Rummet öppnas och långsamt börjar studiekamraterna droppa in i små rutor med antingen bild eller namn i. Ännu en eftermiddag på Zoom har inletts.

Distansstudier gör verkligen skäl för namnet. Under en föreläsning med 50 personer är den i vanliga fall synliga föreläsningspubliken gömd bakom avstängda kameror och mikrofoner och ibland bakom en skärmdelad PowerPoint-presentation. Under de ämnesdidaktiska seminarierna är stämningen annorlunda då gruppen är avsevärt mindre och alla har sina kameror påslagna. Samhörigheten blir en annan då vi får se våra studiekamrater sitta med en kaffekopp och i bästa fall en katt i bakgrunden. I den mindre gruppen kommer vi närmare närundervisningsinteraktionen då tröskeln att säga någonting blir lägre och det är lättare att se var munturen rör sig.

Breakout-funktionen är något som används flitigt både under stora och små föreläsningar, men med varierande framgång. Medan det i allmänhet är givande att få diskutera olika ämnen i mindre grupper blir diskussionerna ofta ytligare än de skulle ha blivit i ett fysiskt klassrum. Något som vi också märkt att vi saknar är föreläsarens närvaro i föreläsningsutrymmet, då dels för att vara med och utveckla distansundervisningen.

Du klämmer ur dig ett sista hurtigt “Tack för idag, kom ihåg att röra på er och ta hand om er i dessa tider!” och vinkar leendes. Du känner dig lite som någon ur den svenska kungafamiljen.

Vissa är ute innan du hunnit säga hejdå, andra tar sig tiden: “Tack för idag!” och händer som viftar i kamerorna.

End meeting. gester, kroppsspråk och fysisk utstrålning nu försvinner. Hela upplevelsen visar på vikten av lärarens fysiska närvaro i rummet och hur endimensionell inlärningssituationen blir då den aspekten faller bort.

Utöver detta har vi upplevt att fokus i innehållet har skiftat från “vanlig” undervisning till distansundervisning som fenomen, vilket i sig är positivt med tanke på de distanslektioner vi själva håller och möjligheten det ger oss att reflektera över den extraordinära situation vi befinner oss i. Vi är ändå glada över det innehåll som fortfarande motsvarar vad som ursprungligen stått på schemat eftersom det inger en känsla av stabilitet och normalitet och visar på en framförhållning och tanken om en skola efter undantagstiden.

Ytterligare en sak vi har noterat med distansstudier som sker digitalt via exempelvis Zoom är att skärmtiden aldrig tar slut. Till skillnad från en vanlig nätkurs som baserar sig på självstudier och inlämningsuppgifter tillbringar vi nu först en hel dag i olika videokonferenser för att sedan fortsätta arbeta digitalt med lektionsplaner, uppsatser och andra uppgifter. När till och med skärmgenerationen vill logga ut så tyder det på att något inte är hållbart i längden.

I den här situationen är tekniken en enorm tillgång som gör det möjligt för

Några sista spår av adrenalin som lämnar kroppen.

Andas ut. Blir sittande, stirrandes.

På näthinnan 20 olika ansikten och några med släckta kameror, var de månne ens med idag?

Bläddrar i kalendern. Nya lektioner imorgon.

TEXT: SOFIA EKSTAM, JENNIE FLINK, LINA HASSEL

Distansstudier - det är lite som att lägga plåster på ett benbrott

Klockan är 15.14 och på skärmen syns

ILLUSTRATION: STELLA WEDENBERG utbildningen att fortgå och för oss att fullfölja våra studier. Trots det känns hela situationen lite som att lägga plåster på ett benbrott eftersom distansstudierna är en temporär lösning på ett förhoppningsvis övergående problem. Det går inte att bortse från det faktum att närundervisning är en viktig del av studierna och att det finns ett stort värde i att befinna sig i samma utrymme som sin föreläsare och sina studiekamrater. Bland annat därför saknar vi den fysiska undervisningen och den struktur den ger men framför allt saknar vi studentlunchen.

TEXT: MIRANDA GEUST, MY KRAUFVELIN, KAROLINA ÖSTMAN

"Något som vi också märkt att vi saknar är föreläsarens närvaro i föreläsningsutrymmet, då gester, kroppsspråk och fysisk utstrålning nu försvinner."

När väggen kommer emot

- Jag vet fortfarande inte varför min ork tog slut. Var det privatlivet, separationen jag gått igenom? Var det jobbet? Eller är jag en sådan person som drabbas lättare? Sanningen är säkert att det var lite av alltihop, men det hade varit viktigt för mig att få förstå, jag har fortfarande inte gjort det, berättar Petra Bredenberg om tiden som utmattad modersmålslärare.

För tre år sedan tog krafterna slut för Petra Bredenberg och hon blev sjukskriven på grund av utmattning. Innan sjukskrivningen gick hon omkring och trodde sig vara en människa som var bra på att se tecknen, hon trodde att hon skulle reagera i tid om något sådant hotade. - Jag trodde jag var jättebra på att skillnad på trötthet och depression och det var först halvvägs in i sjukledigheten, i början av maj, som jag insåg när jag tittade i backspegeln att det nog hade börjat redan i november.

Då på senhösten gick Petra nämligen omkring med en känsla av att hon hade bihåleinflammation i några månader. Hon gick till arbetshälsovården för att kolla upp saken, men nej. Hon tänkte att det nog löser sig bara hon får vila ut på jullovet, men nej. Hon fick inte sova då heller. Jullovet löste ingenting.

Kämpade på och bet ihop  Det var i januari som Petra insåg att något verkligen var fel. För gymnasielärare är veckorna kring periodbyten ofta väldigt intensiva. Man ska korrigera det gamla, lämna in vitsord i wilma och samtidigt planera det nya.

- När någon studerande helt oskyldigt frågar om jag har rättat ännu och jag för sjunde gången får säga att jag inte har gjort det så börjar det ta på självkänslan. De där veckorna har alltid varit min svaga punkt.

Men just det här periodbytet, det i januari-februari 2017, innebar något mer än det vanliga. Det handlade inte längre om arbetsmängd eller trötthet. Det kom mörkare tankar och de försvann inte heller när nästa period kommit igång. - Jag kämpade på och bet ihop inför läsårets kanske tyngsta period, den med vårens studentskrivningar. Min bästa och min sämsta förmåga är att jag är jättebra på att klara mig och på att bita ihop.

När Petra nu i efterhand ser tillbaka på den här perioden minns hon nästan ingenting. Det finns inga minnen. Trots det klarade hon av att jobba. - Efter så här många år som lärare kan man ju det där. Jag kan bokstavligen gå sovande in i en klass och dra nästan vad som helst, på gott och ont.

Svårare att gå in i klassen Men i slutet av den intensiva period fyra blev det svårare och svårare att gå in i klassen. - När det blev riktigt illa minns jag att jag ljög för mina studerande en gång. Jag sa att jag var lite borta för att jag hade ett sjukt barn hemma, trots att min son var kärnfrisk.

Petra minns också att hon den här perioden valde bort de individuella samtal som hon brukar hålla i alla kurser. Det gick an att möta klassen som grupp, men inte att sitta på tu man hand med någon.

Hon gjorde vad hon kunde för att dölja hur hon egentligen mådde och hon gjorde det bra. - Ju sämre jag mådde, desto mer mån var jag om att se välmående ut. Nu när jag mår bra kan jag gå sjaskigt klädd och osminkad till jobbet, då var det en omöjlighet.

Väggen emot Från att under en lång tid bli lite sämre hela tiden kom väggen emot på en gång. Helt konkret. I slutet av mars ringde Petra arbetshälsovården och fick en tid till följande dag. - Jag sa till en kollega att jag antagligen inte kommer på jobb under de närmaste dagarna. Jag var alltså inställd på att ta en liten paus på tre dagar och sedan börja jobba igen.

Så blev det inte. Petra blev sjukskriven, först för två veckor. Men läkaren gav henne inga förhoppningar om att allt skulle vara bra efter två veckor heller. Läkaren förklarade att den ganska korta första sjukskrivningen är sjukvårdens sätt att tillräckligt tidigt få till en uppföljning och se till att patienten inte blir ensam och att medicineringen ger önskat resultat.

Den skola som Petra arbetar i an-

vänder google classroom aktivt och det var väldigt smidigt i den här situationen. - Det enda jag behövde göra var att plocka in mina kolleger, som vikarierade mig i början, som lärare i mina grupper i classroom. Sedan plockade jag bort mig själv och jag gick aldrig mer in i de grupperna igen. Det var jätteskönt och jag kunde faktiskt släppa det helt.

Sedan var Petra sjukskriven resten av läsåret, hela sista perioden. Efter det kom sommarlovet emot. - De sju veckor av läsåret som jag var sjukskriven räckte inte. Men efter de sju veckorna och sju veckor vila under sommarlovet kände jag att det vände, att krafterna var tillbaka.

Skam Petra känner ingen skam över att hon blev utmattad, däremot känner hon en skam över att hon på ett rationellt plan kunde räkna upp riskerna men att självinsikten uppenbarligen inte räckte till. - Hur kunde jag inte märka vad som höll på att hända? Jag borde ju ha förstått tidigare och satt punkt tidigare. Jag borde ha insett att det inte var hållbart. Problemet är att det nu fungerar så att den som är utmattad själv ska komma på svaret på utmattningen och lösa det.

Men hur ska man veta när väggen närmar sig och gränserna kommer emot? Går det att veta det innan väggen redan är där, innan gränserna redan är passerade? Finns det varningstecken som kan vara bra att känna till? - För det första är det faktiskt inte normalt att hela tiden vara trött. Idag är det ju nästan skamligt att inte vara trött, men det är inte meningen att det ska vara så hela tiden. För det andra är gränsen nog nådd när man som jag klarar av att arbeta hela dagen, men sedan gråter varje kväll. Visst kan man gråta ibland, men inte varje dag. Och man ska definitivt inte gråta på toaletten i skolan mellan lektionerna.

Konkreta förändringar  I svallvågorna av utmattningen har Petra insett att hon tidigare hade ett tydligt jobbjag och ett tydligt privatjag och att det var viktigt för henne att hålla isär dem. På jobbet skulle hon alltid vara kompetent, kunnig och outtröttlig.

- Visst har jag kvar drag av det, men numera är det snarare två olika sidor av mig själv än två helt olika roller. Nu kan jag vara mig själv både hemma och på jobbet.

Hon har också gjort en del helt konkreta förändringar i sitt sätt att jobba. En sådan sak är att hon aldrig skriver ut eller säger högt när eleverna ska få tillbaka en uppgift. Hon säger alltid att hon inte vet och eleverna kan faktiskt leva med det. - Och till och med om wilma-gränsen för att sätta in vitsord kommer emot så är inte heller det någon fara, det går att ordna. Det har varit en tröst att veta det, även om jag inte ännu har behövt använda den möjligheten. Att ha en god vän som är läkare har också hjälpt mig. Jag inser ju att hennes jobb är på liv och död. Mitt är inte det.

Petra vill också berätta om något som en kollega sa under hennes första år som lärare; att det är viktigt att hålla dåliga lektioner ibland. Eleverna blir jättetrötta om alla lektioner är jättebra, de behöver få fejda bort och vila lite emellanåt.

Högriskjobb Petra anser att lärarjobbet nog är ett högriskjobb när det kommer till utmattning. - Ibland har jag tänkt att jag kanske skulle må bättre av att ha ett jobb som definieras enligt arbetstider. Jag har helt tappat konceptet för vad en hundraprocentig insats som lärare är egentligen innebär rent tidsmässigt. Lärare är bra på att trappa upp och höja ribbor.

Petra tror att man som rektor kan spela en viktig roll för lärarnas ork. Till exempel när man planerar in tidpunkt för när vitsorden ska vara inne måste man ibland göra en avvägning mellan vad som är bra för lärare och vad som är bra för studerande. - Det är bra för studerande om de får vitsorden snabbt efter avslutad period, men det är bättre för lärare att få möjligheten att starta de nya kurserna först och därmed ha lite mjukare överlappningar mellan perioder. Att som rektor inte alltid gå bara på studerandenas villkor kan rädda lärarnas ork.

En annan stor skillnad som rektorer kan göra handlar om det där samtalet när en sjukskriven lärare ringer och sjukanmäler sig till sin rektor. - I det samtalet ska rektorn nog vara noga med både ord och tonfall. En utmattad lärare har redan så mycket dåligt samvete att det inte får komma ens en halv följdfråga eller suck från rektorn. Jag vet att det sätter en omänsklig press på rektorn, men i det läget är det enda rätta att säga: “Nu gör du ingenting, vi fixar det här.”

Svårare att nöja sig  Under de senaste åren har lärares ork ofta diskuterats, bland modersmålslärare i gymnasiet inte minst på grund av det nya digitala studentprovet i modersmål. För Petras del har det digitala snarare känts som något som underlättar än som något som tynger, men hon kan uppleva att det idag är svårare än tidigare att nöja sig. - Vi är liksom aldrig i mål, aldrig riktigt nöjda. Det gäller inte bara lärare utan livet och samhället i stort. Jag märker ju det också i mina handledningssamtal med elever, jag lyfter alltid fram vad de kan tänka på till nästa gång för att nå ett ännu bättre resultat då.

Hon upplever också att det är väldigt svårt att som lärare idag säga nej till allt annat än den egna undervisningen. - Ingen är “bara lärare” mera.

För tre år sedan var Petra utmattad. När hon idag, frisk och välmående, ser tillbaka på den tiden ser hon att hon bär med sig mycket viktigt från den erfarenheten också. - Utmattningen lärde mig att när allt kör ihop sig så är min lilla minifamilj ändå alltid först och störst. Den är min ömma punkt. Jag vet att jag jobbar alldeles för hårt, men varannan vecka är jag i första hand en mamma som ibland går på jobb. Jag mår fortfarande dåligt när jag inte får prioritera min familj under sonens mammaveckor.Jag gör allt jag kan för att kompensera för de veckorna, både före och efter. Det är tungt, men det känns ändå som helt rätt prioritering.

TEXT: AMANDA AUDAS-KASS ILLUSTRATION: AMANDA HELLING