Arena nr 1/2020

ARENA Medlemsblad för Svenska modersmålslärarföreningen i Finland r.f.

VÄLMÅENDE I FOKUS

#1/20

LEDAREN

Surrealistisk vår Ingen såg våren av nationellt undantagstillstånd komma. Studentexamensproven pressades i tidtabell, gymnasierna lyckades genomföra alla prov innan portarna stängdes till samtliga finländska skolor. På mindre än två dygn plockade Finlands lärare ihop sina klassrum, riggade ett provisorium i ett hörn av hemmet. Eleverna tog farväl av varandra, bar hem sitt skolmaterial och blev distanselever. Så där bara. Smlf startade två Facebook-grupper för distansundervisande medlemmar. Här sitter vi fortfarande i skrivande stund, med skärmen som gränssnitt mot verkligheten.

Smlf har vid flera tillfällen lyft tankar om och oro inför modersmålslärarnas växande arbetsbörda, så också i det här numret av Arena. Vi riskerar att knäckas med svällande textmängder, eskalerande och spretig genrerepertoar, tajtare tidtabeller och ökat skärmarbete. Som ordförande lyssnar jag ofta till berättelser om domnande fingrar och stickiga ben, rinniga och torra ögon som ett resultat av läsande på små skärmar. Den här oron har inte avtagit eller mattats av. Tvärtom. Jag tänker att vi i coronatider inte ens hinner känna efter eller tänka på hur kroppen mår, hur hjärnan går på högvarv.

Själv skrev jag vårens studentexamensprov i modersmål och litteratur. Det var bland det roligaste och mest endorfinboostande jag gjort i skrivväg. Att vänta i uppropet, att sitta i salen vid mitt eget lilla skrivbord, att gå på toaletten, att äta smörgåsen och dricka kaffet var som att på riktigt delta i ett skådespel jag endast betraktat och observerat så många gånger genom åren.

Det är något helt annat att sitta på examinandens stol. Jag köttade mig genom materialmassor och hamrade fram egna textrader, jag trilskades med tangentbordet och felslagen, korrekturläste med

läpparna men utan ljud. Att avlägga läs- och skivkompetensproven var mer en fysisk upplevelse än en intellektuell. Jag formligen stakade mig genom ett Vasalopp. Klockan tickade, törst och hunger, vessa och mjölksyra.

Och alla, i princip alla förnumstiga GÖR INTE-råd till mina abiturienter gjorde jag mig själv skyldig till. Jag bytte ämne i skrivkompetensen, en halvtimme innan klockan var slagen tre.

Jag skrev i LibreOffice och glömde att spara. Jag klistrade över i digabiverktyget och skrev istället i den lilla, oändamålsenliga rutan. Jag planerade rätt taskigt och kastade mig nästan genast in i skrivandet. Ett av mina råd följde jag dock. Jag utnyttjade varje minut, nästan varje sekund av provtiden.

Efter skrivkompetensprovet satte jag mig i centrum på ett av stadens caféer för nedvarvning.

Först då noterar jag de tomma gatorna. Bara en annan gäst sitter vid kaffeborden. Det är ödsligt och tyst, som om vi väntar på ett anfall. Och det kom. Och nu sitter vi här. Fortfarande. “Surreal” skulle mina studerande säga.

En sak är säker. Skolan är för alltid en annan efter den surrealistiska våren. Digikliven har varit gigantiska på nationell nivå och skolnivå men också för den enskilda läraren. Vi pedagoger har en gemensam erfarenhet nu, oberoende ämne eller skolstadium. Vi vet vad det är att göra skola på distans och mycket kan vi plocka med oss till närskolan. Utan corona hade vi inte gjort den erfarenheten. Och det gör skillnad. Ungefär som att skriva eller inte skriva studentexamensprovet.

Det gör också skillnad för en modersmålslärare.

ANNETTE KRONHOLM-CEDERBERG

SMLF: STYRELSEN VÅREN 2020

På grund av undantagstillståndet senarelades SMLF:s årsmöte, som var planerat att hållas den 3.4.2020. Riksdagen har godkänt en tillfällig lagstiftning som möjliggör för föreningar en senareläggning av föreningsmöten samt att hålla dem på distans. Därför har ny styrelse för 2020-2021 inte kunnat väljas enligt tidigare planerad tidtabell. Ändringar i styrelsesammansättningen kommer dock att ändra så fort ett årsmöte kan hållas.

2 ARENA

INNEHÅLL 02 Ledaren 04 "Det vi önskar mest är arbetsro" 06 "Hej på er!"

08 "Hej hallå, hör ni mig?" - en avslutande praktik på distans 09 Distansstudier - det är lite som att lägga plåster på ett benbrott 10 När väggen kommer emot 13 Snart startar SKRIVANDE SKOLA 14 Se till att ha en stödring 16 Det positiva överväger absolut!

20 Ett lärarliv 24 FSS efterlyser: Det behövs fler kuratorer och skolpsykologer 26 Argh?-vinnaren reste till Köpenhamn och Oslo 28 Ge aldrig avkall på ditt eget mående!

31 Recension: Att möta barns sociala språkmiljö i förskolan - flerdimensionella perspektiv 32 Recension: Läsförståelse och undervisning om lässtrategier 34 Läsväskan 37 Konsten att prioritera 40 Språkspalten

Annette Kronholm-Cederberg (ordförande) Topeliusgymnasiet i Nykarleby annette.kronholm-cederberg@ nykarleby.fi Heidi Höglund (vice ordförande) Åbo Akademi heidi.hoglund@abo.fi Malin Borgström (suppleant med kassörsuppgifter) Grundskolan Norsen i Helsingfors malin.borgstrom@edu.hel.fi

Ellinor Lindroos (sekreterare) Fryshusets Gymnasium i Stockholm ellinor.lindroos@gmail.com

Anu-Katja Nurmi (Nordspråksrepresentant) S:t Olofsskolan i Åbo anu-katja.nurmi@turku.fi

Lotta Dammert (ansvar för medlemsregistret) Sarlinska skolan i Pargas lotta.dammert@edu.pargas.fi

Harriet Lassus-Utriainen (styrelsemedlem) Brändö gymnasium i Helsingfors harriet.lassus-utriainen@edu.hel.fi

Nina Granberg (ansvar för informationskoordinering) Pedersöre Gymnasium nina.granberg@pedersore.fi

Lina Nyman (styrelsemedlem) Brändö gymnasium i Helsingfors lina.nyman@edu.hel.fi

Amanda Audas-Kass (suppleant, redaktör för Arena) amanda.audas.kass@gmail.com Maria Dahlin (suppleant, redaktör för Arena) maria.sofia.mork@gmail.com Amanda Helling (layout & illustrationer för Arena) info.helling@gmail.com

Katrina Åkerholm (styrelsemedlem) Vasa övningsskola i Vasa katrina.akerholm@abo.fi

ARENA 3

”Det vi önskar mest är arbetsro” Jag samtalar över Zoom med Anna Aminoff, Jimmy Holmberg och Pia-Maria Wickström, lärare i svenska och litteratur vid Ekenäs högstadieskola i Raseborg. Drygt fyra veckor av distansundervisning har passerat och de tre kollegorna är överens om att arbetsmängden definitivt har ökat.

Anna Aminoff har arbetat som lärare i ca 20 år. Hon har både undervisat i årskurs 7-9 och i gymnasiet och största delen av karriären har hon arbetat i Ekenäs. Hennes kollega Pia-Maria Wickström har en ca 30-årig karriär bakom sig, både i Virkby och i Ekenäs. Deras yngre kollega, Jimmy Holmberg blev färdig lärare i historia och samhällslära för två år sedan och just nu undervisar han både historia och modersmål.

- Något av det bästa med jobbet som lärare är att man får handleda elever och se att de utvecklas. Det är som att göra en givande resa tillsammans och det här tycker jag märks tydligare i modersmålsämnet än i andra ämnen, inleder Jimmy.

Kollegorna håller med om att kontakten till eleverna är det mest givande även om de kan vara i en besvärlig ålder.

4 ARENA

- Men allt det där utöver det ämnesmässiga lärandet, som numera hör till lärarrollen, det tycker jag är utmanade, säger Pia-Maria och nämner klassföreståndarskap, Wilma-meddelanden och kontakten till vårdnadshavarna som exempel.

Hon får medhåll av Anna, som också tillägger att det är som att vara skådespelare sex timmar per dag, då man måste vara så närvarande och hon upplever det som krävande att orka fånga elevernas uppmärksamhet hela tiden.

- Jag använder ingen lärobok eftersom jag inte tycker det finns någon tillräckligt bra, så det är tungt att hela tiden hänga med i vad som händer, att vara uppdaterad kring böcker och filmer och annat aktuellt material, menar hon.

Jimmy talar om gränslösheten överlag och säger att det också känns frustrerande att man inte

räcker till för allas behov.

- Det finns inte en chans att bli klar med eleverna och allt man borde avhandla, man borde kunna klona sig själv för att hinna med, säger han.

Viktigt med fysiskt bra kondition - Jag har inte ännu ångrat det jag valt att arbeta med, men nog kan det kännas dränerande, man är ganska slut efter en dags arbete. Jag har märkt att andra människor inte förstår det här, utan att de själva testat på att vara lärare på allvar, säger Jimmy.

Pia-Maria påpekar att det är viktigt att man har en fysiskt god kondition, något hon märkt av speciellt denna vår, då arbetet blivit betydligt mera stillasittande i och med distansundervisningen.

- Nu märker jag hur mycket jag håller igång i klassrummet, förklarar hon.

Anna, som både undervisat på 7-9 och i gymnasiet, vet att hon kan släppa på tyglarna lite vad gäller uppgifterna till eleverna, när orken tryter.

- Det här är lättare för oss på 7-9 än för gymnasielärarna där studentexamen styr mycket mera. Men jag har varit lärare så pass länge att jag vet när jag måste ge lättare uppgifter, för att själv hinna med.

Pia-Maria påpekar att det ibland är jobbigare än annars, men att hon ändå med jämna mellanrum får ett slags boost då någon uppgift lyckats speciellt väl och hon märker hur belönande arbetet är.

Kollegialt stöd och samarbete Alla tre lyfter fram att de värdesätter samarbetet de har med varandra, men också samarbetet i ett vidare perspektiv, bland annat genom mo-caféer med ämneskollegor runt om i Raseborg.

- Vi har tillsammans gjort upp matriser, både för lärande och bedömning och vi har ett omfattande samarbete här i Raseborg, berättar Anna.

Jimmy, som är relativt nyutexaminerad lärare, understryker vikten av samarbetet ännu mer.

- Jag är beroende av Pia-Maria och Anna, och att få bolla tankar och ämnen med dem. De har en materialbank och en stor kunskap om, i synnerhet, litteratur som jag är tacksam för att få ta del av, säger han.

Ökad arbetsbörda Vi kan naturligtvis inte undgå att tala om den exeptionella tid vi befinner oss i, i och med distansundervisningen och undantagstillståndet.

- Arbetsmängden har definitivt ökat nu, trots att jag haft mycket material digitaliserat, säger Pia-Maria.

Hon menar att mycket mera tid går åt till att förbereda och mycket tid går åt till att rätta allt som eleverna skickar in.

I Raseborg har man ändå varit välförberedda eftersom alla elever har tilldelats en egen dator eller surfplatta.

Anna frågar sig hur vi skulle ha gjort denna distansundervisning om den hade ägt rum för bara 10-20 år sedan.

- Digitaliseringen och datorerna har fört med sig både för- och nackdelar. Det är definitivt utmanande nu då man förutsetts arbeta nästan som normalt fast man gör det hemifrån, säger Anna, som har familjen hemma också och hon får medhåll från Jimmy.

- Också min familj är hemma, men nu efter några veckor börjar jag ha in en bra rutin, menar han.

Kollegorna vid Ekenäs högstadieskola menar att arbetsbördan har ökat generellt sedan de började arbeta som lärare.

- Den har ändrat ganska mycket till och med. Den största förändringen är att eleverna läser så mycket sämre nuförtiden. Det man kunde diskutera tidigare, om en gemensam litteraturgrund, kan man inte förutsätta att de har läst längre, berättar Pia-Maria.

Hon förtydligar att sådant som var självklart för 20 år sedan, inte längre är det.

Trots att Jimmy bara hunnit jobba i två år, kan han se att förändringar har skett.

- Allt går rysligt snabbt inom skolvärlden, sådant jag fick med mig på universitetet är redan föråldrat, menar han.

Nu vill vi få arbetsro”

hon frågar sig varför man behöver skriva om de lokala läroplanerna så ofta, istället för att bara använda den nationella. Anna är inne på samma sak: - Nya vindar blåser in, men så visar det att det var samma sak som vi gjorde för 10 år sedan, menar hon och säger att det just är arbetsro som nu behövs.

Jimmy håller med och ställer de väsentliga frågorna ”hur ska tiden räcka till?” och ”är vi på rätt väg med allt som förväntas och krävs av lärarna just nu?”.

- Vi behöver mer resurser än vad vi har nu, då elever ska integreras och undervisningen ska differentieras, sammanfattar Pia-Maria diskussionen.

Sätt gränser och gör något annat Alla tre poängterar avslutningsvis att de behöver ägna sig åt annat än bara jobbet för att orka vara en bra lärare.

- Jag tror att det är viktigt att ägna sig åt något helt annat i privatlivet också, säger Jimmy och tillägger att han gärna flyr undan sociala medier och kapar flödet av information för att komma undan.

Anna understryker att man som lärare behöver lära sig var ens egna gränser går.

- Det kan ta tid, men man behöver inse att det man gör är nog, avslutar hon.

MARIA DAHLIN

Då jag frågar vad Pia-Maria, Anna och Jimmy skulle önska av beslutsfattarna, både kommunalt och landsomfattande, landar de alla i samma ord: - Arbetsro! Nu vill vi ha arbetsro, säger Pia-Maria genast.

Hon menar att utvecklingsarbeten ofta görs för utvecklingens skull och

ARENA 5

Corona + auskultering = annorlunda vår Den tid då man gör sina ämneslärarstudier är alltid en speciell tid. Om den tiden dessutom kryddas med corona blir den speciell med riktigt stort S.

6 ARENA

"Hej på er!"

Kan ni, nej vänta, kan ni…. Stopp! Ursäkta hörni jag kommer snart…. Nåja, sådär.

Kan ni sätta på kameran så jag ser er? Bra. Idag ska vi prata om antikens skrik, nej jag menar antikens dramatik.”

Hur går det för dig därute? Känns det såhär varje vardag, eller kanske inte alls såhär men istället har det där onda i nack och rygg kommit tillbaka? Eller kanske du inte ännu vant dig med att ha hela din klass med dig in i sovrummet? Det vi vill förmedla är att vi ser dig. Vi hör dig! Vi som lärare, och lärarstuderande, ställs inför utmaningar vi aldrig hade tänkt vi skulle stå inför. Dels har vi aspekten kring distansundervisningen och alla de otaliga utmaningar den biten kommer med, dels har vi det faktum att vi inte får träffa folk.

Jag menar, alla hör vi hur det här låter, och nu låter det inte bara - nu lever vi det.

Vi, Ester och August, råkade vara två av de åtta blivande ämneslärarna i vårt ämne som auskulterar i Vasa under det historiska 2020. Unga och krya som vi är har vi ryggont, en ovanligt tryckande press över oss och den allmänna osäkerheten kring livet flytande överallt. Att ha barn gör det inte enklare precis. Redan innan distansundervisningen började tillbringade vi en stor del av dagen framför datorn. Men våra dagar innehöll åtminstone någon form av motion, såsom promenader till universitetet, övningsskolorna och, den viktigaste promenaden av dem alla, den mellan föreläsningssalen

och kaffepannan i kaféet. Nu har dessa promenader bytts ut mot flera timmars sittande på samma stol, framför en och samma skärm. Förvisso vandrar vi trötta till kaffemaskinen men känslan är inte densamma.

Allt detta sittande har lett till att vår ergonomi blivit lidande. Vi är säkert flera som märkt att vi fått stelare nacke och axlar samt att ryggen värker när vi väl stänger av datorn för dagen. Detta visar antingen på ålderskrämpor eller hur stora krav läraryrket ställer på stolen vi sitter på och skrivbordet vi arbetar vid.

Vi är flera som sitter vid köksbordet och några har kanske plockat fram den där skramliga gamla pallen som stått i garaget i flera år. En av lärdomarna från denna vår i distansundervisningens tecken är att se till att man har en ergonomisk arbetsstol och -bord, och att lyckan man känner när man går efter kaffe mellan olika föreläsningar eller lektioner är unik.

Vi vill nu skapa en svallvåg genom Svenskfinlands modersmålslärare som växer sig större och större och större.

Posta bilder under hashtagen #modersmålpådistans med kämparglöd, igenkännande vardagssituationer eller konkreta tips. Låt oss stå tillsammans i det som är kvar av denna märkliga tid!

"Unga och krya som vi är har vi ryggont, en ovanligt tryckande press över oss och den allmänna osäkerheten kring livet flytande överallt. Att ha barn gör det inte enklare precis".

ESTER RUDNÄS OCH AUGUST TREIER ILLUSTRATION: FANNY HELLMAN

ARENA 7

”Hej hallå, hör ni mig?”

- en avslutande praktik på distans T

io minuter. Studiobelysningen testas.

Rummet är för mörkt, persiennerna dras upp men solljuset bränner alltför starkt från sidan. Halva ansiktet faller i skugga. Nattdukslampan placeras som motljus. Det funkar. Kamerastativet justeras med Fältskärns berättelser, band ett och två.

Fem minuter. Håret kammas, pudervippan åker snabbt över ansiktet. Ett vattenglas bärs in till bordet.

Tre minuter. Du bläddrar i dina papper, försäkrar dig om att allt är i ordning.

Du mumlar på dina första ord.

Två minuter. Adrenalinet rusar. Andas.

In, ut.

En minut. Du går in i rollen. Lyfter blicken mot linsen, spricker upp i ett leende. ”God morgon!”

Vi befann oss på den avslutande praktiken i Vasa när regeringen utlyste undantagstillståndet. Så när vi fick mejlet om att studierna skjuts upp en vecka och att allting framöver skulle ske på distans, sa vi: okej kör! När vi just börjat få kläm på undervisning i klassen blev vi uppryckta och nedsläppta framför skärmen i vårt vardagsrum. Där hade vi turen att själva agera studerande under en vecka med bara studier vid FPV innan våra övningslektioner körde igång igen. Att vi deltagit i undervisning via Zoom gjorde att vi redan i starten hade en grundförståelse för vad som funkar och vad som funkar mindre bra. Konsensusen bland alla lärarstuderande har varit “jamen det här fixar vi väl!” Fördelen med att vara så grön på fältet är just det att vi inte har djupa mönster och vanor för hur vi jobbar som lärare. Dessutom är den digitala världen inte särskilt främmande för oss och vi är snabba på att tipsa varandra om fungerande lösningar.

8 ARENA

Vad är då nackdelarna med att vara lärarstuderande och undervisa från en liten studiebostad med dåligt eller alldeles för mycket ljus? Precis som alla andra lärare saknar vi förstås den spontana interaktionen i klassrummet, speciellt den respons som vi fick på våra övningslektioner i form av kroppsspråk, minspel och gruppdynamik. Vi upplever också att vi går miste om sådan kunskap och lärdom som vi annars skulle snappa upp i skolkorridoren, vid lunchbordet och i arbetsrummet. Bollplanken är helt enkelt färre under distansundervisningen.

Något som däremot inte kan beskyllas för att försämras under distansundervisningen är vår lärarutbildning. Tvärtom hävdar vi att vår utbildning berikas och blir bättre tack vare att vi har fått öva

oss på att undervisa på distans. Även om vi lärarstuderande kanske till en början gnisslade tänder åt orden “unik lärarutbildning” har vi nog kommit till freds och till och med kommit till insikt om att ja - unik lärarutbildning, det är exakt det vi får och behöver inför framtiden. Trots allt Covid-19 tagit ifrån oss som samhälle kan vi konstatera att vi som utbildas till lärare nu får en större beredskap och flexibilitet inför kommande reformer, utmaningar och förändringar som kan komma i framtiden - detta gäller förstås alla typer av lärare i alla stadier av sin karriär. Men vi vill ändå hävda att det är något visst med att bli formad och stöpt till lärare i just den här situation vi befinner oss i just nu.

Är distansundervisningen här för att stanna? Ja och nej. Förhoppningsvis får alla lärare och elever återvända till klassrumsmiljön så fort läget tillåter det. En av skolans största insatser är att ge människor en känsla av sammanhang, något som är en nödvändighet för oss människor och något som inte kan skapas på samma sätt på distans. För att vända på myntet tror vi dock att det vore nyttigt att i framtiden få pröva på distansundervisning som en del av lärarutbildningen. Dels för att öva sig inför eventuella framtida situationer och

dels för att vara med och utveckla distansundervisningen.

Du klämmer ur dig ett sista hurtigt “Tack för idag, kom ihåg att röra på er och ta hand om er i dessa tider!” och vinkar leendes. Du känner dig lite som någon ur den svenska kungafamiljen.

Vissa är ute innan du hunnit säga hejdå, andra tar sig tiden: “Tack för idag!” och händer som viftar i kamerorna.

End meeting.

Några sista spår av adrenalin som lämnar kroppen.

Andas ut. Blir sittande, stirrandes.

På näthinnan 20 olika ansikten och några med släckta kameror, var de månne ens med idag?

Bläddrar i kalendern. Nya lektioner imorgon.

TEXT: SOFIA EKSTAM, JENNIE FLINK, LINA HASSEL ILLUSTRATION: STELLA WEDENBERG

Distansstudier - det är lite som att lägga plåster på ett benbrott K

lockan är 15.14 och på skärmen syns rutan med “waiting for host to start meeting”. Rummet öppnas och långsamt börjar studiekamraterna droppa in i små rutor med antingen bild eller namn i. Ännu en eftermiddag på Zoom har inletts.

Distansstudier gör verkligen skäl för namnet. Under en föreläsning med 50 personer är den i vanliga fall synliga föreläsningspubliken gömd bakom avstängda kameror och mikrofoner och ibland bakom en skärmdelad PowerPoint-presentation.

Under de ämnesdidaktiska seminarierna är stämningen annorlunda då gruppen är avsevärt mindre och alla har sina kameror påslagna. Samhörigheten blir en annan då vi får se våra studiekamrater sitta med en kaffekopp och i bästa fall en katt i bakgrunden. I den mindre gruppen kommer vi närmare närundervisningsinteraktionen då tröskeln att säga någonting blir lägre och det är lättare att se var munturen rör sig.

Breakout-funktionen är något som används flitigt både under stora och små föreläsningar, men med varierande framgång. Medan det i allmänhet är givande att få diskutera olika ämnen i mindre grupper blir diskussionerna ofta ytligare än de skulle ha blivit i ett fysiskt klassrum. Något som vi också märkt att vi saknar är föreläsarens närvaro i föreläsningsutrymmet, då

gester, kroppsspråk och fysisk utstrålning nu försvinner. Hela upplevelsen visar på vikten av lärarens fysiska närvaro i rummet och hur endimensionell inlärningssituationen blir då den aspekten faller bort.

Utöver detta har vi upplevt att fokus i innehållet har skiftat från “vanlig” undervisning till distansundervisning som fenomen, vilket i sig är positivt med tanke på de distanslektioner vi själva håller och möjligheten det ger oss att reflektera över den extraordinära situation vi befinner oss i. Vi är ändå glada över det innehåll som fortfarande motsvarar vad som ursprungligen stått på schemat eftersom det inger en känsla av stabilitet och normalitet och visar på en framförhållning och tanken om en skola efter undantagstiden.

Ytterligare en sak vi har noterat med distansstudier som sker digitalt via exempelvis Zoom är att skärmtiden aldrig tar slut. Till skillnad från en vanlig nätkurs som baserar sig på självstudier och inlämningsuppgifter tillbringar vi nu först en hel dag i olika videokonferenser för att sedan fortsätta arbeta digitalt med lektionsplaner, uppsatser och andra uppgifter. När till och med skärmgenerationen vill logga ut så tyder det på att något inte är hållbart i längden.

I den här situationen är tekniken en enorm tillgång som gör det möjligt för

utbildningen att fortgå och för oss att fullfölja våra studier. Trots det känns hela situationen lite som att lägga plåster på ett benbrott eftersom distansstudierna är en temporär lösning på ett förhoppningsvis övergående problem. Det går inte att bortse från det faktum att närundervisning är en viktig del av studierna och att det finns ett stort värde i att befinna sig i samma utrymme som sin föreläsare och sina studiekamrater. Bland annat därför saknar vi den fysiska undervisningen och den struktur den ger men framför allt saknar vi studentlunchen.

TEXT: MIRANDA GEUST, MY KRAUFVELIN, KAROLINA ÖSTMAN

"Något som vi också märkt att vi saknar är föreläsarens närvaro i föreläsningsutrymmet, då gester, kroppsspråk och fysisk utstrålning nu försvinner."

ARENA 9

När väggen kommer emot

- Jag vet fortfarande inte varför min ork tog slut. Var det privatlivet, separationen jag gått igenom? Var det jobbet? Eller är jag en sådan person som drabbas lättare?

Sanningen är säkert att det var lite av alltihop, men det hade varit viktigt för mig att få förstå, jag har fortfarande inte gjort det, berättar Petra Bredenberg om tiden som utmattad modersmålslärare.

För tre år sedan tog krafterna slut för Petra Bredenberg och hon blev sjukskriven på grund av utmattning. Innan sjukskrivningen gick hon omkring och trodde sig vara en människa som var bra på att se tecknen, hon trodde att hon skulle reagera i tid om något sådant hotade.

- Jag trodde jag var jättebra på att skillnad på trötthet och depression och det var först halvvägs in i sjukledigheten, i början av maj, som jag insåg när jag tittade i backspegeln att det nog hade börjat redan i november.

Då på senhösten gick Petra nämligen omkring med en känsla av att hon hade bihåleinflammation i några månader. Hon gick till arbetshälsovården för att kolla upp saken, men nej. Hon tänkte att det nog löser sig bara hon får vila ut på jullovet, men nej. Hon fick inte sova då heller. Jullovet löste ingenting.

Kämpade på och bet ihop Det var i januari som Petra insåg att något verkligen var fel. För gymnasielärare är veckorna kring periodbyten ofta väldigt intensiva. Man ska korrigera det gamla, lämna in vitsord i wilma och samtidigt planera det nya.

- När någon studerande helt oskyldigt frågar om jag har rättat ännu och jag för sjunde gången får säga att jag inte har gjort det så börjar det ta på själv-

känslan. De där veckorna har alltid varit min svaga punkt.

Men just det här periodbytet, det i januari-februari 2017, innebar något mer än det vanliga. Det handlade inte längre om arbetsmängd eller trötthet. Det kom mörkare tankar och de försvann inte heller när nästa period kommit igång.

- Jag kämpade på och bet ihop inför läsårets kanske tyngsta period, den med vårens studentskrivningar. Min bästa och min sämsta förmåga är att jag är jättebra på att klara mig och på att bita ihop.

När Petra nu i efterhand ser tillbaka på den här perioden minns hon nästan ingenting. Det finns inga minnen.

Trots det klarade hon av att jobba.

- Efter så här många år som lärare kan man ju det där. Jag kan bokstavligen gå sovande in i en klass och dra nästan vad som helst, på gott och ont.

Svårare att gå in i klassen Men i slutet av den intensiva period fyra blev det svårare och svårare att gå in i klassen.

- När det blev riktigt illa minns jag att jag ljög för mina studerande en gång. Jag sa att jag var lite borta för att jag hade ett sjukt barn hemma, trots att min son var kärnfrisk.

Petra minns också att hon den här perioden valde bort de individuella

samtal som hon brukar hålla i alla kurser. Det gick an att möta klassen som grupp, men inte att sitta på tu man hand med någon.

Hon gjorde vad hon kunde för att dölja hur hon egentligen mådde och hon gjorde det bra.

- Ju sämre jag mådde, desto mer mån var jag om att se välmående ut.

Nu när jag mår bra kan jag gå sjaskigt klädd och osminkad till jobbet, då var det en omöjlighet.

Väggen emot Från att under en lång tid bli lite sämre hela tiden kom väggen emot på en gång. Helt konkret. I slutet av mars ringde Petra arbetshälsovården och fick en tid till följande dag.

- Jag sa till en kollega att jag antagligen inte kommer på jobb under de närmaste dagarna. Jag var alltså inställd på att ta en liten paus på tre dagar och sedan börja jobba igen.

Så blev det inte. Petra blev sjukskriven, först för två veckor. Men läkaren gav henne inga förhoppningar om att allt skulle vara bra efter två veckor heller. Läkaren förklarade att den ganska korta första sjukskrivningen är sjukvårdens sätt att tillräckligt tidigt få till en uppföljning och se till att patienten inte blir ensam och att medicineringen ger önskat resultat.

Den skola som Petra arbetar i an-

ARENA 11

vänder google classroom aktivt och det var väldigt smidigt i den här situationen.

- Det enda jag behövde göra var att plocka in mina kolleger, som vikarierade mig i början, som lärare i mina grupper i classroom. Sedan plockade jag bort mig själv och jag gick aldrig mer in i de grupperna igen. Det var jätteskönt och jag kunde faktiskt släppa det helt.

Sedan var Petra sjukskriven resten av läsåret, hela sista perioden. Efter det kom sommarlovet emot.

- De sju veckor av läsåret som jag var sjukskriven räckte inte. Men efter de sju veckorna och sju veckor vila under sommarlovet kände jag att det vände, att krafterna var tillbaka.

Skam Petra känner ingen skam över att hon blev utmattad, däremot känner hon en skam över att hon på ett rationellt plan kunde räkna upp riskerna men att självinsikten uppenbarligen inte räckte till.

- Hur kunde jag inte märka vad som höll på att hända? Jag borde ju ha förstått tidigare och satt punkt tidigare. Jag borde ha insett att det inte var hållbart.

Problemet är att det nu fungerar så att den som är utmattad själv ska komma på svaret på utmattningen och lösa det.

Men hur ska man veta när väggen närmar sig och gränserna kommer emot?

Går det att veta det innan väggen redan är där, innan gränserna redan är passerade? Finns det varningstecken som kan vara bra att känna till?

- För det första är det faktiskt inte normalt att hela tiden vara trött. Idag är det ju nästan skamligt att inte vara trött, men det är inte meningen att det ska vara så hela tiden. För det andra är gränsen nog nådd när man som jag klarar av att arbeta hela dagen, men sedan gråter varje kväll. Visst kan man gråta ibland, men inte varje dag. Och man ska definitivt inte gråta på toaletten i skolan mellan lektionerna.

Konkreta förändringar I svallvågorna av utmattningen har Petra insett att hon tidigare hade ett tydligt jobbjag och ett tydligt privatjag och att det var viktigt för henne att hålla isär dem. På jobbet skulle hon alltid vara kompetent, kunnig och outtröttlig.

- Visst har jag kvar drag av det, men numera är det snarare två olika sidor av mig själv än två helt olika roller. Nu kan jag vara mig själv både hemma och på jobbet.

Hon har också gjort en del helt konkreta förändringar i sitt sätt att jobba. En sådan sak är att hon aldrig skriver ut eller säger högt när eleverna ska få tillbaka en uppgift. Hon säger alltid att hon inte vet och eleverna kan faktiskt leva med det.

- Och till och med om wilma-gränsen för att sätta in vitsord kommer emot så är inte heller det någon fara, det går att ordna. Det har varit en tröst att veta det, även om jag inte ännu har behövt använda den möjligheten. Att ha en god vän som är läkare har också hjälpt mig. Jag inser ju att hennes jobb är på liv och död.

Mitt är inte det.

Petra vill också berätta om något som en kollega sa under hennes första år som lärare; att det är viktigt att hålla dåliga lektioner ibland. Eleverna blir jättetrötta om alla lektioner är jättebra, de behöver få fejda bort och vila lite emellanåt.

Högriskjobb Petra anser att lärarjobbet nog är ett högriskjobb när det kommer till utmattning.

- Ibland har jag tänkt att jag kanske skulle må bättre av att ha ett jobb som definieras enligt arbetstider. Jag har helt tappat konceptet för vad en hundraprocentig insats som lärare är egentligen innebär rent tidsmässigt. Lärare är bra på att trappa upp och höja ribbor.

Petra tror att man som rektor kan spela en viktig roll för lärarnas ork. Till exempel när man planerar in tidpunkt för när vitsorden ska vara inne måste man ibland göra en avvägning mellan vad som är bra för lärare och vad som är bra för studerande.

- Det är bra för studerande om de får vitsorden snabbt efter avslutad period, men det är bättre för lärare att få möjligheten att starta de nya kurserna först och därmed ha lite mjukare överlappningar mellan perioder. Att som rektor inte alltid gå bara på studerandenas villkor kan rädda lärarnas ork.

En annan stor skillnad som rektorer kan göra handlar om det där samtalet när en sjukskriven lärare ringer och

sjukanmäler sig till sin rektor.

- I det samtalet ska rektorn nog vara noga med både ord och tonfall. En utmattad lärare har redan så mycket dåligt samvete att det inte får komma ens en halv följdfråga eller suck från rektorn.

Jag vet att det sätter en omänsklig press på rektorn, men i det läget är det enda rätta att säga: “Nu gör du ingenting, vi fixar det här.”

Svårare att nöja sig Under de senaste åren har lärares ork ofta diskuterats, bland modersmålslärare i gymnasiet inte minst på grund av det nya digitala studentprovet i modersmål.

För Petras del har det digitala snarare känts som något som underlättar än som något som tynger, men hon kan uppleva att det idag är svårare än tidigare att nöja sig.

- Vi är liksom aldrig i mål, aldrig riktigt nöjda. Det gäller inte bara lärare utan livet och samhället i stort. Jag märker ju det också i mina handledningssamtal med elever, jag lyfter alltid fram vad de kan tänka på till nästa gång för att nå ett ännu bättre resultat då.

Hon upplever också att det är väldigt svårt att som lärare idag säga nej till allt annat än den egna undervisningen.

- Ingen är “bara lärare” mera.

För tre år sedan var Petra utmattad.

När hon idag, frisk och välmående, ser tillbaka på den tiden ser hon att hon bär med sig mycket viktigt från den erfarenheten också.

- Utmattningen lärde mig att när allt kör ihop sig så är min lilla minifamilj ändå alltid först och störst. Den är min ömma punkt. Jag vet att jag jobbar alldeles för hårt, men varannan vecka är jag i första hand en mamma som ibland går på jobb.

Jag mår fortfarande dåligt när jag inte får prioritera min familj under sonens mammaveckor. Jag gör allt jag kan för att kompensera för de veckorna, både före och efter. Det är tungt, men det känns ändå som helt rätt prioritering.

TEXT: AMANDA AUDAS-KASS ILLUSTRATION: AMANDA HELLING

Foto: Jonas Brunnström/HSS Media

Snart startar SKRIVANDE SKOLA Det treåriga projektet Skrivande skola har som mål att utveckla skrivpedagogiken i de finlandssvenska skolorna och i alla ämnen. Fokus ligger på verksamhetsnära kompetensutveckling och kollegialt lärande för lärare i åk 7-9 men också övriga stadier (f-6 och andra stadiet).

Projektet inleds hösten 2020 och är ett samarbete mellan Svenska modersmålslärarföreningen i Finland rf (Smlf) och Sydkustens landskapsförbund rf. Projektledare är FD och lektor i modersmål och litteratur Annette Kronholm-Cederberg. Finansiärer av projektet är Svenska kulturfonden och Svenska folkskolans vänner.

Sju fokusskolor (7-9) med spridning över hela Svenskfinland, i urbana och rurala kontexter, samt med skiftande språkprofil utses av projektets styrgrupp i maj 2020. Det kostar inget för skolorna att delta.

Skolan utser i sin tur en projektgrupp som blir projektledarens närmaste samarbetsgrupp och länk till skolans övriga lärare.

Fokusskolorna startar hösten 2020 upp en kompetensutvecklande process över tre år. Projektledaren kommer kontinuerligt att besöka skolorna, hålla föreläsningar och workshops, interagera med lärarna kring klassrum och skrivande men också handleda enskilda lärare eller lärargrupper. Verksamheten kommer att vara behovstyrd och önskemålen från lärarna är det primära inför vilka vägar den kompetensutvecklande processen tar. Vårens undantagstillstånd med distansskola har skapat nya rutiner för nätmöten, vilka kommer att användas som ett sätt att mötas. Övriga svenskspråkiga skolor kan beställa föreläsningar och fortbildningstillfällen med Kronholm-Cederberg. Alla har också tillgång till undervisningsmaterial, webbmaterial och annat som kan stärka och kompetensutveckla skrivpedagogiken.

För mera information, gå in på Facebookgruppen ”Skrivande skola i Svenskfinland”.

ARENA 13

”Se till att ha en stödring” Louise Nygård hoppade på ett vikariat innan hon ens hade hunnit avsluta studierna. Hon var tillbaka i det gymnasium hon själv gått i och arbetade som ensam modersmålslärare. Snabbt insåg hon att hon behövde ha kontakt med andra modersmålslärare för att få stöd och hjälp i arbetet.

Det var tidigt klart att Louise Nygård ville jobba med barn och unga, men i vilken form klarnade först i slutet av gymnasietiden.

- Jag valde mellan matematik och modersmål, men som läsande och skrivande person kändes det naturligt för mig att börja studera litteraturvetenskap vid Åbo Akademi, berättar Nygård.

Magistersbetyget kom i december 2019, efter att Nygård först studerat tre år i Åbo och sedan vid Stockhoms universitet, innan hon flyttade till Vasa. Pro gradu-avhandlingen påbörjades, hon auskulterade i Vasa våren 2018 och fick den våren frågan om hon kunde komma till Gymnasiet i Petalax följande höst.

Där jobbade hon fram till jullovet 2019 och från januari 2020, fram till mitten av april, har hon arbetat i Närpes gymnasium.

- I Petalax var jag ensam modersmålslärare, men jag fick mycket stöd av Berit Sjöman som precis hade gått i pension. En annan väldigt viktig sak för mig var att träffa de andra modersmålslärarna i gruppen Vi7, som är namnet på ett samarbete mellan de svenskspråkiga gymnasierna i Vasaregionen, från Vörå i norr till Kristinestad i söder, berättar Louise Nygård.

14 ARENA

Kontakten till ämneskollegorna hölls också via sociala medier och hon kände att hon kunde ställa frågor till de andra och mer erfarna modersmålslärarna den vägen.

- Vi7-lärarna har tagit sig an mig som ny lärare och verkligen stöttat och gett råd. Nu har jag bollplank i Ia Enroth vid Närpes gymnasium och en insyn i hur andra gör saker i olika kurser, säger hon.

Brinner för retorik och de ungas välmående Louise Nygård tycker att det roligaste med jobbet som modersmålslärare är att man kommer så nära de unga och deras textvärldar. Hon brinner för konsten att samtala och tala.

- Samtal och diskussioner genomsyrar min undervisning, jag vill att de unga ska få ta plats, säger hon.

Att modersmålsämnet är så öppet och brett är både positivt och negativt, menar Louise Nygård, men hon tycker det är roligt att man i princip kan skrolla igenom rubrikerna på Svenska Yle och plocka dagens material därifrån.

- Samtidigt är det också det som är tungt, att det finns så mycket inklämt i modersmålsämnet, menar hon.

Hon tänker också på det ur de studerandes synvinkel.

- Jag känner att jag har mycket i just min kurs, men då kan de studerande ha fyra andra kurser och det är jobbigt att se hur många unga som har svårt att orka.

De har ångest över studenskrivningar och allt som är på gång. Jag minns ändå själv så väl hur det var, så jag känner väldigt starkt för de studerande. Även om vi lärare inte är några psykologer, ser vi unga som mår dåligt och många av oss vill hjälpa.

Hon berättar att hon själv var den som måste prestera väl i allt hon åtog sig.

- Jag skulle vilja säga åt de duktiga, högpresterande ungdomarna att ta det lugnt. Du behöver inte få 10 i den här uppgiften jag nu ger dig, säger hon som exempel.

”Man behöver inte ha den perfekta lektionen” Stundvis har Louise Nygård känt att jobbet som ny modersmålslärare har varit

"Man tänker kanske lätt att ”det ska vara så här nu i början”, det har normaliserats att man nästan ska gå in i väggen. Så jag vill nog föra fram att det är helt överkomligt. Ibland måste man bara inse att man kan gå där ribban är lägst.

Det signalerar också till de unga att allt inte behöver vara på 100%."

överväldigande. Men hon säger ändå att hon har en rätt hög stresströskel.

- Det första året jag jobbade började jag nästan genast med studentskrivningarna och dessutom gjorde jag det ensam.

Men samtidigt, det var första gången som det nya digitaliserade modersmålsprovet skrevs och alla modersmålslärare var osäkra på bedömningen.

Hon vill poängtera att arbetet ändå är överkomligt och att det är okej att sänka ribban och inte sträva efter de perfekta lektionerna.

- Man tänker kanske lätt att ”det ska vara så här nu i början”, det har normaliserats att man nästan ska gå in i väggen.

Så jag vill nog föra fram att det är helt överkomligt. Ibland måste man bara inse att man kan gå där ribban är lägst.

Det signalerar också till de unga att allt inte behöver vara på 100%. Man behöver inte alltid ha den där perfekta lektionen, understryker Nygård.

Prioriterar sömnen och kontakten till andra Louise Nygård menar att det nog lätt blir många sena kvällar i soffan, med datorn i famnen, men hon strävar efter att inte jobba senare än klockan 21.

- Då stänger jag oftast av också mitt mobilnät och läser en bok istället. Dessutom kan jag nog säga att jag prioriterar min sömn, för att orka vara närvarande i klassrummet följande dag.

Medan hon pendlade till Närpes under januari-april, samkörde hon ofta med andra kollegor och det tycker hon gav mycket. Just kontakten till andra poängterar hon än en gång att är oerhört viktig.

- Mitt främsta råd till dig som är nybliven lärare är att ha kontakt med andra ämneskollegor, så att man känner att man inte är ensam. Dela med dig av material, så får du material tillbaka.

Louise Nygård har också en kollega i södra Finland som hon delar en Drivematerialbank med. Hon menar att den här kontakten till någon annan ju i dagens värld kan vara någon helt annanstans än i den egna regionen och skolan.

Som SMLF:s nya projektledare för ”Vad händer?”, en nystartad novelltävling för åk 7-9, hoppas hon också att få kontakt med lärare runtom i Svenskfinland. Projektet är i startgroparna och Louise arbetar nu för att få ramarna på plats.

- När allt väl är planerat och materialet och anvisningarna utskickade till skolorna är det sedan lärarna och den utsedda juryn som tar över arbetet, så jag tror inte att det här åtagandet kommer att tillföra någon större stress i mitt liv, säger hon.

TEXT OCH FOTO: MARIA DAHLIN

ARENA 15

- Det positiva överväger absolut!

Döden, döden, döden. Det sägs att Astrid Lindgren inledde alla telefonsamtal med sina systrar på det sättet. För att liksom avklara det ämnet direkt från början och bereda rum för det. Varje samtal våren 2020 började med coronan, coronan, coronan. Det här samtalet med tre gymnasielärare om ork på jobbet är inget undantag. Så vi börjar just precis där, inte minst eftersom coronaläget blåst nytt liv i diskussionen om lärarnas ork.

- Personligen tycker jag att det är mycket mera arbete nu när man distansundervisar än annars. Man är tvungen att ställa om och förbereda på ett helt annat sätt, säger Gabriella Lindblom, lärare i modersmål vid Kimitoöns gymnasium.

- Vi modersmålslärare är dessutom så förbaskat ambitiösa, vi vill göra det absolut bästa vi kan också nu. Jag tror vi är lite för ambitiösa, att vi borde lugna ner oss lite, fortsätter hon.

Rofa Blauberg vid Borgå gymnasium orkar rätt bra, egentligen lika bra som han brukar göra den här tiden på året.

- Min ork har inte påverkats speciellt mycket av coronan, däremot har den påverkats mycket av studentexamensnämndens beslut om att vi i år hade proven i modersmål med bara en dags mellanrum. Det har tärt på orken mer än något annat, säger han.

För Antonia Aalto vid Gymnasiet Lärkan är det svåraste med coronavåren 2020 att hon saknar interaktionen med sina studerande.

- Jag saknar dem så mycket att det känns som om allt jag gör nu är… absolut inte meningslöst, men jag gör ju 16 ARENA

liksom inte mitt eget jobb. Få av de roliga sakerna med jobbet är kvar och så är man ju också orolig för sina studerande.

Högt reformtempo Men också långt innan coronan slog till var lärarnas ork på jobbet en fråga som diskuterades livligt.

- Lärarnas arbetsbörda är stor, men jag tycker kanske inte alltid att vi diskuterar det på ett så konstruktivt sätt.

Och hjälper den diskussionen ens? funderar Rolf Blauberg.

Gabriella Lindblom har tänkt på samma sak.

- Det finns ju så många positiva sidor med jobbet, jag tror det är viktigt att ta fasta på dem också. Och att försöka lära sig begränsa jobbet. Det blir lättare med åren.

Antonia Aalto avslutar nu sitt fjärde år som modersmålslärare och tycker att hon redan nu har blivit lite bättre på att dra gränser för sig själv.

- Första året minns jag att jag satt i tjugo minuter och letade efter en bild till min powerpoint. Jag lärde mig rätt snabbt vad man kan sätta tid på och

hur man kan planera kurserna så att det blir hållbart och vettigt också för en själv.

Gabriella Lindblom har jobbat som lärare i 34 år och anser att diskussionen om lärares ork har accelererat under de senaste åren.

- Under mina första tio-femton år som lärare talade ingen om sådant, frågan har blivit allt mer aktuell på sistone. Studentskrivningarna är en återkommande fråga när det gäller gymnasielärarnas ork och så är det ju läroplanerna. Den läroplan som kommer nu blir min sjätte och det känns vansinnigt att det ska komma en ny nu igen.

Också Blauberg lyfter fram den nya läroplanen. Trots att han varit lärare i bara tio år ska han börja jobba med sin tredje läroplan redan nu.

- Reformtempot har ju nog ökat kraftigt, konstaterar han.

Förutom att vi byter gymnasieläroplan oftare än vissa byter sängkläder så är studentskrivningarna en stor utmaning för lärarna i gymnasiet.

- Det finns en stor förväntan på att vi ska preppa för studentexamen hela

"Jag skulle personligen hellre ha ett lugnare tempo under hela läsåret också om det innebar ett kortare sommarlov. Så att det inte skulle vara så himla bråttom hela tiden." Aalto

"Vi modersmålslärare är dessutom så förbaskat ambitiösa, vi vill göra det absolut bästa vi kan också nu. Jag tror vi är lite för ambitiösa, att vi borde lugna ner oss lite." Lindblom

"Jag försöker vara en motkraft till alla dem som ställer höga krav på ungdomarna och jag försöker hindra dem från att gå för djupt in i prestationshetsen. Jag uppmanar dem hela tiden att inte jobba ihjäl sig." Blauberg

tiden. De nya proven är dessutom väldigt omfattande och jag är besviken på att vi har prov som kräver så mycket att de blir nästan omöjliga för dem som kommer till gymnasiet med en sjua i modersmål, säger Rolf Blauberg.

Gabriella Lindblom förundrar sig också över att modersmålslärarna så snällt gick med på den situation som var i år när proven skrevs med bara en dags mellanrum.

- Jag tycker det är vansinnigt. Vi borde protestera och vägra gå med på ett sådant upplägg.

- Att ha proven i modersmål så nära varandra var inte bra för någon, varken för lärare eller för studerande.

Det blev så intensivt och rörigt och så kom provveckan och ny period…

Det blev helt enkelt för mycket. Under en månad där tänkte jag knappt på något annat än studentprov och corona, säger Antonia Aalto.

Rolf Blauberg känner igen sig.

- Jag minns nästan ingenting från den där månaden. Jag minns bara att jag inte sov ordentligt.

Krävande bedömning Sedan förra året skrivs studentprovet i modersmål digitalt och under de veckor som lärarna läser och bedömer proven blir det många, långa timmar framför datorn. Gabriella Lindblom upplever att det sliter på ögonen. Rolf Blauberg upplever att han lätt blir distraherad.

- Vägen till facebook och liknande är så kort när jag hela tiden sitter framför datorn.

Antonia Aalto tycker att layouten i abitti är en utmaning.

- Det skulle underlätta om texterna såg mer ut som word-dokument som man är van vid. Nu är det svårt att avgöra till exempel hur långa styckena är. Dessutom är fonten tät och svår. Det här är kanske en liten sak, men en sak som ändå skulle göra mitt liv lättare.

Blauberg är inne på samma spår och kritiserar layouten.

- Det är svårt att få en känsla för helheten när man ser bara en tredjedels sida åt gången. Jag har läst alla

mina prov minst 2-3 gånger och har samarbetat tätt med mina kolleger, ändå vet jag inte om jag kan stå för den bedömning jag har gjort. Jag är väldigt osäker på min bedömning i läskompetensen i år.

- Och ju fler varv man läser, desto mer osäker blir man på sin bedömning. När man sitter där på småtimmarna med sin tjugofemte läskompetensuppgift om den dramatrugiska kurvan, konstaterar Aalto.

Gabriella Lindblom lyfter fram vikten av att man som lärare inte kräver för mycket av sig själv när det kommer till studentproven.

- Jag brukar säga åt mina studerande att jag bedömer deras studentprov som jag tycker att de ska bedömas, men att jag inte alltid kan veta om jag och censorerna har samma syn på den saken. Studenterna brukar kunna förstå det där ganska bra.

Antonia Aalto efterlyser tydliga poängkriterier för just läskompetensprovet och menar att de kunde vara till stor hjälp för både lärare och studerande.

- De skulle vara väldigt viktiga, också för att en del studerande nu har en känsla av att det är upp till den enskilda läraren vad man får för poäng i uppgifterna i modersmål. Så är det ju inte, men kriterierna skulle vara bra att kunna visa upp så att de förstår att det finns en enhetlig linje.

Blauberg kan också tycka att lärarutbildningen inte gav tillräckliga verktyg för respons och bedömning och han kompas av Aalto.

- Som ny lärare var jag jätteosäker på just det, och bedömning är trots allt en ganska stor del av vårt jobb.

Det positiva överväger Trots att tempot stundvis är orimligt högt och trots att jobbet kräver mycket så tror och hoppas alla tre att de ska orka fortsätta jobba som gymnasielärare i modersmål hela resten av arbetslivet.

- Det positiva överväger absolut, säger Antonia Aalto.

Högt på hennes önskelista finns ändå ett lugnare tempo.

- Jag skulle personligen hellre ha ett lugnare tempo under hela läsåret också om det innebar ett kortare sommarlov.

Så att det inte skulle vara så himla bråttom hela tiden.

Blauberg är inne på samma linje.

- Behöver vi ha ett så långt sommarlov om det innebär att tempot resten av året måste vara så högt? frågar han sig.

Men också i hans fall överväger fördelarna med jobbet absolut.

- Utöver att jag gillar ämnet i sig är min största drivkraft att det behövs människor som är på ungdomarnas sida. Jag försöker vara en motkraft till alla dem som ställer höga krav på ungdomarna och jag försöker hindra dem

från att gå för djupt in i prestationshetsen. Jag uppmanar dem hela tiden att inte jobba ihjäl sig.

Blauberg tror att fler vuxna i skolan skulle vara till stor hjälp och nytta.

- Det skulle innebära lite mindre undervisningsgrupper. Med 25-35 studerande är det svårt att verkligen hinna se alla. Det tär på min ork att veta att det finns ungdomar som jag inte hinner se ordentligt.

Gabriella Lindblom håller med om att både tempot och antalet vuxna i skolan bör ses över.

- Jag välkomnar också möjligheten att jobba mer över ämnesgränser och jag hoppas att den nya läroplanen leder till det. Jag har länge drömt om att samarbeta med bildkonsten kring att illustrera litteratur. Kanske det blir av nu.

Också hon anser att fördelarna med jobbet väger klart tyngre än pressen och stressen.

- Jag älskar det här arbetet, jag förstår inte hur man kan välja att vara något annat än gymnasielärare. Och det är ju eleverna som ger glädjen och orken.

För att orka

tera och interagera eftersom det ger mig energi. På fritiden ser jag till att få röra på mig, träffa människor och sjunga i kör, säger Antonia Aalto.

- Också jag rör på mig på fritiden, dessutom är våra hundar så intensivt närvarande att det är svårt att förbise dem. Jag tycker tyvärr att det är svårt att hinna träffa vänner och familj under läsåret och det är hemskt att märka att de har anpassat sig till det och inte ens förväntar sig det längre, säger Rolf Blauberg.

På jobbet försöker han komma ihåg att det är helt okej att hänga i lärarrummet ibland och bara umgås. Det kan dessutom leda till bra grejer.

- Många av våra bästa idéer har inte kommit till på organiserade möten utan när vi hängt spontant, berättar han.

- Kollegor är viktiga, jo. Att få prata strunt med dem men också att söka stöd hos dem, för de förstår precis vad man går igenom och håller på med. Jag tror mycket på att våga dela upplevelser med dem, både från när det har gått bra och när det har gått mindre bra, säger Antonia Aalto.

AMANDA AUDAS-KASS

Avslutningsvis får lärarna berätta hur de gör för att orka med jobbet. Sina bästa tips.

- Jag går ut och hugger ved. Jag har en stor tomt och mycket skog att greja med. Det är något helt annat än att läsa och skriva och hjälper mig att koppla bort jobbet, berättar Gabriella Lindblom.

- Jag har märkt att jag inte ska planera kurserna så att det blir alldeles för många lektioner samtidigt när eleverna bara sitter och skriver. Jag behöver få ha normal undervisning också, få disku-

"Jag älskar det här arbetet, jag förstår inte hur man kan välja att vara något annat än gymnasielärare. Och det är ju eleverna som ger glädjen och orken." Lindblom

18 ARENA

Nordspråks verksamhet står stilla På grund av Covid-19 har arbetsgruppen för Nordspråks sommarkurs valt att flytta fram denna sommars kurs på Island, till sommaren 2021 istället. De anmälda har fått information direkt från kursledarna. Även Nordspråks höstkurs, som skulle ha gått av stapeln i mitten av september, på Hanaholmen i Esbo, skjuts upp till hösten 2021.

Nordspråk uppmanar alla intresserade att hålla sig uppdaterade om Nordspråks kurser via facebooksidan samt hemsidan, www.nordsprak.com.

ARENA 19

Ett lärarliv

N

är jag blev tillfrågad att skriva om mitt liv som modersmålslärare i Arena slog det mig jag hör till de äldre lärarna i dag. Jag har arbetat sedan 1994. Antagligen har jag under tio aktiva år kvar men det är inget som jag tänker på. Nu är nu. Vardagen är bäst. Även under coronatider.

att jag vill “verka men inte synas” (ja, Katarina Frostenson kapade också orden i Svenska akademihärvan). Men nu var uppgiften att skriva ur en äldre lärares liv. Den som inte vill behöver inte läsa. Men kanske är det här ett exempel på att det spinns en röd tråd i de flesta (lärar) liv. Ser man tillbaka ser man den.

Här kommer jag att skriva personligt. Något som jag paradoxalt i vanliga fall inte tycker om och gärna undviker som självdiagnostiserad “introvert”. Något förmätet men med wallenbergarnas valspråk “esse, non videre” brukar jag tänka

Antagligen har de flesta modersmålslärare en bakgrund där läsning varit viktig. Jag växte upp i en familj, i en släkt där alla läste. Särskilt män.

Det fanns böcker överallt. Vi läste och läser än - över generationsgränserna. Den första vuxenboken jag

20 ARENA

läste var min farmors Katrina av Sally Salminen. Jag var nio år.

Tidigt visste jag att jag ville bli lärare. Men jag ville annat också. Efter studentexamen läste jag till läkarsekreterare och arbetade på kontor (där det fanns en dator stor som ett mindre lastbilsflak och som upptog ett helt rum). Alla möjliga jobb sommartid och under loven har jag haft sen jag var fjorton – på den tiden var det lätt att få arbete.

Sen blev det Åbo Akademi och svenska språket och litteraturvetenskap. Varje år deltog jag i sommar-

kurser runt om i Norden; även på Grönland och i Lappland. Det var möjligheter att lära känna de nordiska språken och lära känna andra studerande från Finland och Norden. På Färöarna blev jag god vän med min värdfamilj - vi har hållit kontakt i närmare trettio år.

Jag började läsa franska och studerade ett par år i Frankrike: först vid Université Catholique de l’Ouest i Angers och senare vid Sorbonne i Paris. Det var stimulerande miljöer med studenter från hela världen. Den franska undervisningen är rationellt baserad med fokus på språket och litteraturen. Man ser läsande människor på kaféer, parkbänkar, badstränder … En bok leder lätt till samtal mellan främlingar och det är inget märkligt att strö in referenser till klassiska verk, dikter och sångtexter. Vid sidan om studierna tog jag hand om en pojke och fick en inblick i den franska skolan och “langue maternelle” - redan i lågstadiet lär sig franska barn analysera klassiska verk. Paret som ägde mitt “chambre de bonne” var konsthandlare och journalister – jag gick på muséer, vernissager och bjudningar.

För att ha råd med de höga terminsavgifterna i Frankrike arbetade jag på båtar mellan Stockholm och Åbo. Ett dygn satt jag på tåget från Paris innan jag var i Stockholm, mönstrade på, arbetade tolvtimmarsdagar i två veckor, för att sedan skriva tenter i Åbo eller resa hem till

Österbotten. Hur vi kom överens om arbetsveckorna minns jag inte mera – antagligen gjordes de upp månader i förväg. Det här var före internet. Säkert ringde jag från någon telefonkiosk eller skrev vykort.

Det här låter helt 1900-tal. Det var ett annat årtusende. Lätt var det inte men arbete fanns alltid och jag ville ha det så där. Åren var ett sorts vagabondliv – med många interrailkort.

Tillbaka i Åbo skrev jag pro graduavhandling om intertextualiteten och dödstematiken i Cornelis Vreeswijks vistexter. I dem finns bland annat avtryck från gammal fransk diktning, bibeln, Nils Ferlin, Ekelöf, Södergran... Efter auskultering vid PF fick jag ett lektorat vid Nykarleby högstadieskola i modersmål och franska. De första åren upplevde jag att jag arbetade hela tiden och tänkte ibland att “det här är världens svåraste arbete”. Det blev lättare. Med tiden hittar man antagligen sin “lärarstil” - eller vad det nu är - och jag lärde mig mycket av kollegorna. Där arbetade jag i tio år. År 2004 började jag arbeta i Vörå samgymnasium. Det första året arbetade jag sida vid sida med min egen före detta modersmålslärare Lars Engstrand. Franskan fick jag lämna men istället ägna mig åt litteratur, analys och skrivande på gymnasienivå. En ny läroplan infördes och studentprovet förnyades hösten 2007.

Tidigare hade de studerande skrivit två uppsatser i studentprovet i modersmål; en materialbaserad och en icke-materialbaserad. Båda texterna rättades preliminärt och den bättre sändes in till studentexamensnämnden. Allt detta känns nu - i skrivande stund - som hopplöst gammalmodigt. Pennor, rutiga och linjerade papper … renskrivning. Abiturienterna fick reservera ordentligt med tid för att hinna renskriva sin text med “kulspetspenna”.

Textkompetensprovet som infördes 2007 bestod av fem analysuppgifter varav man skulle välja att besvara tre på en till två sidor (för hand).

Uppgifterna bedömdes med poängen 0 – 6 och poängen viktades.

Provet renskrevs inte. I princip påminde textkompetensuppgifterna om dagens läskompetensprov - alltid analys förutom att de senare i dag består av multimodalt material och skrivs digitalt. Idag har läskompetensprovet olika “långa” uppgifter och poängsystemet har förenhetligats. Essän, som idag heter skrivkompetens har också genomgått förändringar - den är längre och materialen flera. Egentligen formulerar den studerande sin egen skrivuppgift utgående från ett ämne och några material.

Vörå samgymnasium är ett speciellt gymnasium med sin idrottslinje.

Studerande söker in och läser enligt en nationell läroplan för idrot-

ARENA 21

tare. Fram till år 2017 var skolan det enda idrottsgymnasiet på svenska i Svenskfinland – i dag har även Brändö gymnasium en nationell idrottslinje. Numera studerar ungefär två tredjedelar av skolans studerande enligt idrottsläroplan med upptagningsområde från hela landet. Av skolans idrottsstuderande har ungefär 10% finska som modersmål och har gått den grundläggande utbildningen på finska. Det här har varit utmanande men det börjar finna sina former. De flesta finskspråkiga blir tvåspråkiga och skriver och talar en sorts svenska redan det andra gymnasieåret.

Många idrottsstuderande studerar på fyra år. Idrottare är vana vid att

22 ARENA

noggrant strukturera sin tid för studier, träningar, tävlingar och läger.

Att som 16-åring flytta hemifrån till en annan del av landet för att studera och bo på internat leder till självständighet.

Den andra delen studerande läser på den allmänna linjen och de flesta kommer från Vörå kommun. Under skoldagen och i ämnesgrupperna blandas idrottsstuderande och studerande på allmänna linjen. Numera kommer allt flera, även på allmänna linjen, från tvåspråkiga hem vilket torde vara en nationell trend.

Vintern 2010 drabbades jag av en stroke. Antagligen sker något oförutsett i alla människors liv som

bildar ett före och ett efter. Från en joggingtur till veckor på en intensivvårdsavdelning. Synen försämrades som när man vänder en hand. Den första tiden efteråt var det omöjligt att läsa. Tur i oturen var att bli sjuk i Finland och på 2010-talet. Efter den tredje angiografin konstaterades hjärnan vara “normal” - antagligen inte många som fått det konstaterat.

Jag förlitade mig på forskning och neurologer. Jag försökte tänka att om man inte är rädd så är ingenting farligt. Tröst fick jag också av Tove Janssons ord: “Allt är mycket osäkert, och det är just det som lugnar mig.” Efter ett halvårs sjukskrivning var det skönt att vara tillbaka i skolvardagen.

Hösten 2016 togs en ny läroplan i bruk och studentproven är sedan 2018 digitala. I modersmål fick vi bland de första gymnasieämnena e-läromedel. Både Tusen och en text och Studentprov MO är fräscha och

"Antagligen sker något oförutsett i alla människors liv som bildar ett före och ett efter. " till brädden fyllda med olika övningar, prov och exempeluppgifter.

Under hela 2010-talet har gymnasierna i regionen haft ett livligt samarbete vilket varit en tillgång under turbulenta år med många förändringar. Överlag har fortbildning och kontakter skolor och lärare emellan ökat. Trots allt är lärararbetet ensamt i klass och därför är kontakter och samarbeten guld värda. I och med den nya läroplanen, som snart ska skrivas lokalt och tas i bruk hösten 2021, utökas samarbetet bland studerande men framför allt över ämnesgränserna. Vi modersmålslärare har redan en viss vana.

Förstås finns det sådant som bekymrar inom ämnet och i skolvardagen. Stress och vånda. Långa dagar. Särskilt i studentexamenstider. Mycket nytt och parallella system. Studerande läser färre böcker i dag än tidigare och har ofta ett svagt skrivspråk och litet ordförråd. En del förstår inte vad de läser eftersom de inte förstår enskilda ord. Språkfel som jag lagt märke till det senaste året är att numerus börjat vackla; adjektiv böjs inte i pluralis efter subjektet. Andra bildar egna nyord med grund i engelskan.

Särskilt svårt att skriva har en kategori studerande med invandrarbakgrund.

Språket svajar- de har svårt att uttrycka till exempel tidsformer - trots att de gått genom den grundläggande utbildningen i Finland. Skolan är antagligen det enda

stället där de hör och använder svenskan. Det är för lite. Integrationen fungerar inte optimalt i världens lyckligaste land med ett av världens bästa skolsystem.

Många studerande lider av den nutida folksjukdomen ensamhet. Många har prestationspress. Många beslut ska tas redan första året: vilka ämnen ska satsas på, vilka ämnen skrivas i studentproven?

Och med de resultaten kvala in till vidare studier. Det gäller att välja tidigt. Välja rätt. För många år framåt. Sedan orka hålla ångan upp. Läsa, planera, fokusera, kämpa. Framtiden är osäker. Finns det arbete, finns det en plats för mig? När man är ung borde man få vara fri(are) – i alla fall en tid. Pröva på olika möjligheter, miljöer och lära känna sig själv.

Men dagens unga är också medvetna.

De är kloka. De faller inte i farstun för båg, bling och ljug på sociala medier och nätet. De tar ansvar för sina känslor och vågar sätta ner foten. De är snälla och bryr sig mindre om prylar och status än generationerna innan. Många bryr sig om miljön, människor och djur. Många är socialt begåvade. Mycket mera än vi “boomers”.

Lärarlivet betyder många minnen. Jag minns idrottsläger på Solvalla och stafettkarnevaler. Jag minns lucianätter när studerande kom hem till oss lärare och lussade. Jag minns nästan varje bok som

de studerande har läst och analyserat.

Texter de skrivit. Förstås är det särskilt fint att få ha före detta studerande som blivit både rosade författare och kända komiker såsom Alfred Backa och KAJkillarna (varför blir inga tjejer komiker?) … och alla idrottare som deltar i nationella och internationella tävlingar ändå upp till OS- och VM-nivå. Jag minns alla studerande. Alla tysta och försiktiga. Pratsamma, sena, frågvisa, fundersamma … Deras utveckling under formbara år. Många har jag kontakt med via sociala medier och träffar ofta här och där i verkliga livet. De hör av sig länge efteråt. En del har på senare år sökt sig till Norge och Danmark; möjligen har modersmålsläraren haft ett finger med i spelet genom att lära att norska och danska är inte alls omöjliga språk.

Särskilt inte för finlandssvenskar.

All undervisning och allt lärande kan alltid bli bättre. Samtidigt har man som lärare, med år bakom sig, en erfarenhet som med tiden blir en tillgång. Man kan ta ett steg tillbaka och tänka efter.

Mycket bra har utarbetats och förändrats - särskilt på 2010-talet: digitalisering, e-böcker, ljudböcker, olika plattformar, teaterarbete, Fb-grupper, abimix och vetamix. Ja, hur skulle undervisning ens varit möjlig under coronatiden om vi i skolorna - särskilt i gymnasierna - inte varit så pass väl förberedda?

ARENA 23

Annat som coronatiden kanske för med sig är möjligen att skolan och utbildning uppskattas mera. Många studerande sitter hemma och verkligen längtar tillbaka till skolan och sin vardag. Längtar efter rutiner, kompisar. Och lärare. Något annat positivt är att intresse för forskning och statistik ökat. Kanske vårdyrkena igen börjar locka? Medicinsk forskning? Vi har ett folkhälsoinstitut som ger korrekta uppgifter och public service-kanaler av hög klass. En regering - med kvinnliga ministrar - som tar sin uppgift på allvar och uppträder med saklighet och lugn. Vilket annat lands regering har ordnat frågestund för barnen? Ljusglimtar för en framtid efter coronaepidemin som vi inte riktigt vet så mycket om. Än.

Det har varit lärarår av arbete och glädje. Den viktiga läsningen som är en förutsättning för skrivandet – som vi lärare ibland bekymrar oss för - försvinner troligen ingenstans

utan hittar nya former. I dag finns många nya sätt att läsa och e-böcker och ljudböcker vinner mark. Vi vill höra andra berätta i en jämn ström poddar och nya medier. En modersmålslärare är alltid som mest trovärdig och inspirerande om hen kan berätta för sina studerande om sin egen läsning. Kanske lägga rätt bok i rätt hand? Eller läsa något som en studerande läst och funnit viktigt och i sin tur rekommendera vidare. Jag läser mycket ny litteratur men går även tillbaka till klassiker.

Selma Lagerlöf är den författare som jag aldrig blir färdig med; jag läser om och på nytt. Stor psykolog och vilket språk! Många gymnasiestuderande - särskilt pojkar - läser gärna Kejsarn av Portugallien om Jan i Skrolycka och berörs av hans faderskärlek som gör honom sjuk.

En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström, Anteckningar från källarhålet av Fjodor Dostojevskij och Bögtjejen av Alexa Lundberg. Som pappersböcker läser jag Klein av Axel Åhman (en novell då och då) och Ann-Luise Bertells Heiman (för tredje gången - nördigt visst?

Men boken är förunderlig).

Läsning, skrivande, lyssnande och talande handlar sist och slutligen om att tänka. Tankar tar tid. För alla. Inte bara för äldre lärare … Det är kanske det som är modersmålsämnets kärna? Också i framtiden.

TEXT: BARBARA STRAND-BLOMSTRÖM, LEKTOR I MODERSMÅL OCH LITTERATUR VID VÖRÅ SAMGYMNASIUM ILLUSTRATIONER: AMANDA HELLING

Vilka böcker råkar jag själv just nu ha nerladdade i telefonen? Jo, Ett annat liv och Nedstörtad ängel av PO Enquist, Lucy av Jamaica Kincaid,

FSS efterlyser: Det behövs fler kuratorer och skolpsykologer Finlands Svenska skolungdomsförbund, FSS, jobbar aktivt för skolungdomars väl när det gäller mental hälsa, välmående och tillgång till lagstadgad elevvård. Ordförande Emilie Jäntti säger att det är svåra, men viktiga frågor, som alla som jobbar inom skolan behöver arbeta för.

24 ARENA

- På varje evenemang som vi ordnar finns det stödpersoner som man kan gå till om något inte känns okej eller om man bara vill prata, säger Jäntti.

Hon berättar att man på FSS har förnyat sitt anmälningssystem för alla evenemang och där ställs bland annat frågor om deltagarens psykiska ohälsa.

- Vi vill kunna erbjuda hjälp och det finns deltagare i våra evenemang som gärna vänder sig till våra stödpersoner, för många har inte någon annan att prata med. Vi hänvisar också till krisjouren och uppmuntrar de som behöver, att tala med sina

vårdnadshavare, men alla ungdomar känner inte att de vill eller kan prata med sina föräldrar.

Önskar se en lagförändring Nyligen ombads FSS att kommentera ett medborgarinitiativ som behandlar den ökade stressen och bristen på kuratorer.

- Vi tappade hakan när vi förstod vad den nuvarande lagen säger om antalet elever per kurator, berättar Jäntti.

Hon syftar på att en kurator som arbetar inom grundskolan kan ha mellan 700-2000 elever på sitt bord,

men att det rekommenderade antalet är 600-800.

- Vi på FSS tycker att det här är helt absurt. Det finns ingen trygghet i att det är så svårt att få tid till kuratorn, då hen kan ha upp till tolv enheter på sitt ansvar. Man ska kunna gå och knacka på till kuratorn då man behöver, men med nuvarande lagstiftning fungerar det mycket dåligt på många håll, menar Jäntti.

Emilie Jäntti tror att fler människor skulle besöka kuratorn om hen var mer lättillgänglig och hon poängterar att FSS vill se en lagförändring i den här frågan.

Många unga säger att det är mycket svårt att få tag i kuratorn eller skolpsykologen, berättar hon.

Samhällets takt och prestationskrav Emilie Jäntti tror att det finns elever i väldigt ung ålder som blir utbrända på grund av olika orsaker och att det går hand i hand med den stora ökningen av psykisk ohälsa.

- Vi läser statistiken och naturligtvis är det oroande att bland annat självmordsstatistiken ökar.

Hon tror att en del av ansvaret bör riktas högre upp, till beslutsfattarna på riksnivå, som bland annat skriver läroplanerna. Hon menar att systemet med att de ämnen som har många kurser i gymnasiet ger mest poäng för antagning till fortsatta studier, är något som stressar många.

- Vi skulle önska att det handlade mer om relevans än om antalet kurser, för det kan vara oerhört stressande att känna att man till exempel behöver läsa många kurser matematik fast man inte är speciellt intresserad av det, eller har tänkt sig att studera något som har med matematik att göra.

Jäntti skriver själv studenten denna vår och vittnar om hur studerande under skrivningarna får panikattacker och tvingas ta långa pauser på utsidan för att kunna fortsätta med proven.

- Stressen är för stor. Samtidigt som vi abiturienter nu skriver studenten, öppnar antagningarna till nästa stadium. Man hinner inte ens göra klart det man håller på med just nu, utan att behöva stressa över nästa steg i livet.

Jäntti fundera också över varför det mest är flickor som ställer höga krav på sig själva. Det så kallade ”duktig flicka”-syndromet är inget nytt för den generation som nu går i skolan.

- Det är verkligen en svår fråga och det har funnits hur länge som helst. Typiska könsnormer finns säkert kvar här. Pojkar har fått leva vildare och inte behövt ta så mycket ansvar i tidig ålder, medan flickor har tagit rollen som den tystare och lugnare men med mer ansvar på sina axlar.

Avslutningsvis konstaterar hon att det samhälle vi lever i idag har en allt snabbare takt generellt. Många unga är dessutom rädda för att missa något viktigt som publiceras på sociala medier och känner att de konstant måste vara uppkopplade.

Informationsflödet är större än någonsin. Hon återkommer till vikten av tillgänglig och likvärdig elev- och studerandevård.

- Eftersom vi vet att den psykiska hälsan byggs upp i barn- och ungdomen, måste god elev- och studerandevård kunna garanteras för alla runt om i Finland. Detta måste vi fortsätta att jobba med, framhåller Jäntti.

TEXT: MARIA DAHLIN FOTO: FSS

ARENA 25

Första bilden från vänster: Operahuset i Oslo i blått skymningsljus.

Andra bilden från vänster: En av de intressanta broarna över floden Akerselva i centrala Oslo.

Tredje bilden från vänster: Fjordfärden påminde om den finländska skärgården.

Argh?-vinnaren reste till Köpenhamn och Os Efter att jag vunnit kolumntävlingen Argh? med min kolumn Du ser ju inte utländsk ut fick jag åka på en resa. Jag valde att först åka till Köpenhamn med en kompis för att se på en konsert och sedan åka ensam vidare till Oslo.

På konsert med den brittiske rapartisten Stormzy

Vi tog tåget till flygfältet, innan vi sedan flög till Köpenhamn. Resan gick smidigt och vi kom till hotellet på kvällen. Vi gick sedan ut för att äta lite och efter att vi upptäckt hur dyr sushi kan vara beslöt vi oss för att koka pasta på hotellrummet. Vi tillbringade följande dag med att utforska Köpenhamns diverse olika butiker. På kvällen tog vi tåg till konserten efter att ha hittat en ny vän som satt vid bordet bredvid oss i en pizzeria.

Konserten var med Stormzy som enligt min mening är en väldigt bra brittisk rapartist. Stämningen på konserten var otroligt bra och musiken likaså. Konserten hölls i Royal Arena, som är en ny och modern arena nära Köpenhamns centrum. Efter konserten fick vi kämpa för platser på tåget tillbaka, och efter att vi kom fram till att det antagligen är dyrt att festa i Köpenhamn bestämde vi oss för att åka tillbaka till hotellet. Dagen efter tog vi det relativt lugnt och gick omkring och njöt av Köpenhamn som stad. Vi hittade flera fina byggnader och utforskade fristaden Christiania, som hade fin gatukonst och så länge som man kunde förbise den genomträngande lukten av cannabis så var det en trevlig ställe.

På kvällen så åkte vi till flygfältet och skiljdes åt. Min kompis åkte tillbaka till Helsingfors, medan jag åkte till Oslo.

Broar, hipstermarknad och sport Eftersom det var problem med tågen från flygfältet till centrum av Oslo så kom jag till hotellet först efter kl. 22. Följande dag gick jag till turistbyrån för att fråga vad man kunde 26 ARENA

lo göra i Oslo, jag hade nämligen inte planerat någonting speciellt utan hade tänkt att se vad jag kände för efterhand. Jag fick flera förslag från turistbyrån och bestämde mig för att gå mot stadsdelen Grünerløkka längs med floden Akerselva.

Det var fint väder och rutten var väldigt vacker. Jag blev speciellt intresserad av alla broar över floden.

De var alla väldigt fina, men det intressanta för mig var att alla följde en egen stil. Det fanns från alla möjliga århundraden och de var byggda av sten, metall och trä. Vissa var utsmyckade och gotiska, medan andra var enklare och i barockstilen. Efter att ha gått längs med floden en stund kom jag fram till en söndagsmarknad. Där såldes konst, smycken och kläder och det hela hade en ganska “hipsteraktig” stämning. När jag sedan kom fram till Grünerløkka och hade hittat lunch och gått omkring en stund började jag bli trött på att gå, så jag återvände till hotellet för att se på fotboll. Matchen var Manchester United-Watford och till min glädje vann Manchester United 3-0. Efter fotbollsmatchen började det bli ganska sent så jag gick ut och äta på en mexikansk restaurang. Fastän det kan vara ganska segt att äta på restaurang ensam, så fortsatte jag på sporttemat och såg på en boxningsmatch som hade skett kvällen innan. Efter maten

(som var extremt god, jag rekommenderar restaurangen Cielito) gick jag på en liten promenad för att försäkra mig om följande dags program innan jag återvände till hotellet.

Fjordfärd och muséer På måndagen som var min sista hela dag började jag med att åka på en båtfärd. Båtfärden såldes som en “Fjord sightseeing tour” och var riktigt trevligt. Till min besvikelse var fjorden inte en sådan ofattbart vacker fjord som man ser på alla bilder, utan den påminde mera om den finska skärgården. Oavsett så var det vackert och man fick stiga av halvvägs för att besöka muséer.

Jag besökte Vikingskipshuset och Frammuseet. Frammuseet var extremt bra och var ärligt talat en av de bästa muséerna jag någonsin besökt. Efter båtfärden shoppade jag lite innan jag sedan besökte Oslos operahus för att se på solnedgången. Operahuset är en ganska modern byggnad i Oslo centrum och den är en av de vackraste byggnaderna jag någonsin har sett.

Efter att ha tillbringat en stund där åt jag pizza på en lite finare restaurang och sedan glass från en Ben & Jerry’s butik till efterrätt.

Flytande bastu före hemfärd Följande dag blev det tidig väckning. Jag vaknade kring kl.7 för att bada bastu före flyget åkte. Det finns nämligen en flytande bastu bredvid operahuset som man får besöka om man bokar en plats. Jag var där från 8 till 9.45 och hann bekanta mig med två trevliga människor som jag delade bastun med. Efter bastun åkte jag snabbt via hotellet och sedan till flygfältet för att återvända hem.

Resan var väldigt rolig; jag åt god mat, umgicks med trevliga människor, njöt av bra musik och såg fin konst.

Resan var en perfekt chans att koppla av innan studentskrivningarna och var en erfarenhet som jag kommer att leva med resten av livet. Jag vill tacka SMLF och Svenska kulturfonden för att de gav mig chansen att åka på resan och jag hoppas på att kolumntävlingen Argh? även i fortsättningen kan fungera som inspiration för att få folk att skriva, tro på sig själva och framför allt tänka.

TEXT OCH BILDER: FREDRIK SHAW

ARENA 27

Ge aldrig avkall på ditt eget välmående!

- Det är A och O att blivande lärare redan i utbildningen får fundera på frågor kring ork i lärarjobbet, säger Katrina Domars-Brännkärr, lektor i engelska och finska vid Vasa övningsskola samt ämneslärarkoordinator för blivande ämneslärare vid Åbo Akademi.

Vi är några veckor in i coronavåren 2020 när jag, lämpligt nog, ska prata om lärares ork med Katrina Domars-Brännkärr. För en gångs skull pratar ingen om lärares juni, juli och augusti när sommaren närmar sig. Just den här våren inser alla att lärarjobbet har andra sidor än ett långt sommarlov. Frågan om Domars-Brännkärs egen ork är oundviklig.

- Nog känns det i kroppen och i huvudknoppen att det är mer än vanligt att hålla reda på nu. Det är tur att ingen sa åt mig i somras vilken vår det här skulle bli.

Lärare + ett vanligt liv = sant?

Så tröttare än vanligt, jo. Men inte helt slutkörd. Det som är DomarsBrännkärrs räddning är kanske den filosofi som hon haft under alla sina drygt trettio år som lärare.

- Det måste gå att vara lärare och samtidigt ha ett relativt normalt liv.

Med familj, med hus, med hund, trädgård, hobbyer. Det ha varit min filosofi hela vägen. Också som lärare måste man få känna sig helt ledig mellan varven.

I och med uppdraget som ämneslärarkoordinator ansvarar Domars-Brännkärr för att alla ämneslärarstuderande vid Åbo Akademi får en inblick i lärarskap, allt det där som lärarjobbet innebär utanför den egna undervisningen.

Under vårens auskulteringsperiod träffas alla blivande ämneslärare för tretton olika sessioner som tar upp ämneslärarens många olika uppdrag och ansvarsområden.

- Under de här sessionerna berättar erfarna lärare och rektorer om sina egna försök, och också om sina misslyckanden. Det krävs lite mod att berätta om de gånger man tram-

pat i klaveret, men det är viktigt för blivande lärare att få höra berättelser om de gånger som lärare gjort det utan att sedan kasta in handduken.

Sessionerna har sin bakgrund i just de där inkastade handdukarna, i drop-out-effekten eller det faktum att många nyutbildade lärare kommer ut i arbetslivet, blir chockade av hur tungt det är och byter bana när banan knappt börjat. De är beredda på lektioner och prov och betyg, men luciatåg och tutorverksamhet och föräldramöten rasar över dem och blir övermäktiga.

- Så får det inte vara, efter en så här gedigen lärarutbildning får inte jobbet vara en överraskning. Det kan vi motverka.

Den sista sessionen brukar bestå av en paneldiskussion med ämneslärare som representerar olika ämnen. Studerandena får då ställa alla de frågor de inte ännu fått svar

"Att man som lärare mår bra är helt avgörande.

- Om du inte mår bra som lärare har du ingenting att ge.

Du bara måste sköta om ditt eget välbefinnande, endast då kan du sköta om andras"

på under sin utbildning och enligt Domars-Brännkärr handlar de frågorna ofta om hur man ska kunna kombinera ett vanligt liv med jobbet som lärare.

- Det bara måste vara möjligt.

Lärarjobbet får inte kräva så mycket att vi inte hinner med saker som hör livet till.

Orealistiska förväntningar I dag är diskussionen om lärares ork ständigt på tapeten, ständigt aktuell.

När Domars-Brännkärr inledde sin lärarkarriär för trettiofyra år sedan var det inte på samma sätt.

- Förr skulle man ju inte säga att man var trött. Inte gick man omkring och sa sådant. Synen på att be om hjälp när det gäller psykiskt välmående har också förändrats, tröskeln till psykolog eller kurator var klart högre då.

Att man som lärare mår bra är helt avgörande.

- Om du inte mår bra som lärare har du ingenting att ge. Du bara måste sköta om ditt eget välbefinnande, endast då kan du sköta om andras, slår Domars-Brännkärr fast.

En av sessionerna för blivande ämneslärare handlar uttryckligen om att orka i lärarjobbet. Det är svårt för många, och DomarsBrännkärr misstänker att en av orsakerna till det är att många lärares förväntningar på sig själva är helt orealistiska.

- Det finns lärare som tror att de ska vara lärare, surrogatföräldrar, terapeuter, psykologer, kuratorer…

Det är helt omöjligt och den synen på lärarskapet bidrar till känslan av att det inte går, att det kräver alldeles för mycket.

Enligt Domars-Brännkärr är det viktigt att lärare ser var gränserna

för det egna ansvaret går.

- Vi ska vara trygga, jo. Barnen och ungdomarna ska känna att lärarna är trygga vuxna i deras liv, men vi kan inte släppa eleverna för nära inpå oss själva. Det var jag själv med om som ung lärare och det blev riktigt jobbigt.

För Domars-Brännkärr blev de egna barnen och den egna familjen en välsignelse som satt hennes prioriteringar i skick.

- Det är en stor fördel som lärare att ha egna barn. Numera är jag också farmor och också den rollen har format mig som lärare. Alla våra roller bidrar till vårt lärarskap, vi förstår situationer bättre och kan vara mer förståelsefulla.

Mera mångsysslare idag Domars-Brännkärr menar att det inte bara är synen på lärarjobbet

ARENA 29

som har förändrats, också lärarjobbet i sig har gjort det.

- Vi ska helt klart vara mera mångsysslare idag än för trettio år sedan, och det gäller inte minst det administrativa. Nog gav vi ju stödundervisning förr också, men då skulle det inte dokumenteras på tusen olika ställen och delas med både eleven själv och vårdnadshavare.

En annan stor skillnad är att förändringarna i skolvärlden numera avlöser varandra i ett hisnande tempo.

- Vi kan inte ligga på våra lagrar alls längre. Så fort vi har en känsla av att vi har kommit igenom och ikapp, så byts läroplan och läromedel ut. Varje läsår har sitt eget läsårstema som ska implementeras i varje enskilt ämne, och dessutom förutsätter den ämnesöverskridande undervisningen ett samarbete som aldrig förr. Samarbete tar tid och har ju sina sidor.

Det är, på gott och ont, mera ruljans och fart och fläkt i lärarjobbet. Och därför är det viktigt att varje enskild lärare förmår dra sina egna gränser.

- Du kan inte hoppa på varje vagn som kör förbi, du kan inte testa på allt som låter intressant. Du måste dra dina gränser.

Lärarkod och toleranströskel Enligt Katrina Domars-Brännkärr behöver varje lärare sätta sig ner och fundera på vilken lärarkod hen

vill implementera i sitt skolsamfund. Precis som varje skola har en skolkod som liksom sitter i väggarna, så har varje lärare en egen lärarkod.

- Fundera på vilken lärarkod du vill visa upp av dig själv. Min egen lärarkod innebär att jag ibland, utan att förlora ansiktet, kan säga åt mina elever att min vecka har varit turbulent och att de får ut sina förhör lite senare än tänkt. Det är alltid helt okej med dem, det är ju vi själva som sätter onödigt mycket press på oss.

En annan viktig fråga du som lärare behöver fundera på är hur din egen toleranströskel ser ut.

- Vad tolererar du när det gäller ordningen i ditt eget klassrum? I ett hurdant klimat får du jobbet skött så att du samtidigt kan tycka att det är trevligt? En grupp tonåringar kan ju ta livslusten ur vem som helst om “kaikki käy”. Om jag skulle behöva kämpa varje lektion för att bli hörd skulle jag bli knäckt.

Domars-Brännkärr menar att det är viktigt att de här frågorna diskuteras och uppmärksammas redan under studietiden.

- Att bli utmattad får stora konsekvenser och efter en utmattning är risken större att du blir utmattad igen. Därför måste vi tidigt lära oss att dra gränser och sätta tummen på riskerna.

Om du som lärarstuderande får höra erfarna lärare berätta om olika knepiga situationer de befinner sig i har du en större beredskap att hantera liknande situationer själv.

- Det är bättre än att behöva lära sig allt genom försök och misstag.

Inte på topp hela tiden Katrina Domars-Brännkärr lyfter avslutningsvis fram betydelsen av att som lärare sköta om sig själv och det egna välmåendet.

- Det finns ingen genväg till det. För att orka ge ut och fostra och undervisa och hålla kontakt med föräldrar så måste du må bra själv. Det kan du aldrig ge avkall på, i stället måste du då ge avkall på någon annan uppgift.

Hon betonar det faktum att ingen enda lärare kan prestera på topp hela tiden. Vi är bara människor.

- Det är viktigt att prestera högt gällande något, mediokert på en hel del och något på överlevnadsnivå.

Så lista dina många olika uppdrag som lärare och fundera var just du presterar högt, vad som är mediokert och vad som är överlevnad.

Det ska finnas alla nivåer bland dina arbetsuppgifter.

AMANDA AUDAS-KASS

RECENSION

Martina Nordling och Maria Magnusson (Red.): Att möta barns sociala språkmiljö i förskolan - flerdimensionella perspektiv.

Liber 2019. 180 sidor.

V

arför är det så värdefullt för Ellen, nästan fyra år, att läsa samma bok tillsammans med olika vuxna?

Vad är det egentligen som händer då en låda med godistomtar och en engagerad lärare hjälper August att till sin egen förvåning läsa sitt första ord?

Och hur gör man skrivet språk till en del av daghemsmiljön, så att det blir naturligt för Frida och Jonas att skriva skyltar i sin cafélek?

Att möta barns sociala språkmiljö i förskolan – flerdimensionella perspektiv visar i sammanlagt elva kapitel på vikten av en rik språkmiljö inom småbarnspedagogiken samt på hur de mer teoretiska perspektiven kring språkutveckling syns och borde synas i verksamheten. Boken tar avstamp i kunskapen om att de språkliga erfarenheter barn gör under tidig barndom har betydelse både i stunden och längre fram. Att lärande sker i sociala sammanhang och att miljön där lärandet sker spelar roll är den teoretiska ramen för samtliga kapitel. Därtill preciseras miljön utgående från tre dimensioner som är ständigt närvarande inom småbarnspedagogiken: omsorg, kommunikation och lek.

Redaktörerna Martina Nordling

och Maria Magnusson har i antologin samlat bidrag från arton nordiska forskare inom pedagogik, språkutveckling och literacy, varav många är kända namn inom området. Boken kan verkligen ses som en produkt av nordiskt samarbete då kapitlen är skrivna av svenska, norska och finländska forskare. Dessutom finns också kapitel som har skrivits gemensamt över såväl universitets- som landsgränser. Finland representeras av Mia Heikkilä, Ria Heilä-Ylikallio, Sofia Jusslin samt Ann-Katrin Svensson, alla verksamma vid Fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier, Åbo Akademi.

Trots skribenternas olika nationaliteter är samtliga kapitel skrivna på svenska och då texterna hänvisar till styrdokument är det Skolverket i Sverige och dess styrdokument för förskola som gäller. För en finländsk läsare medför det här inga större problem eftersom arbetet i barngrupp och den teoretiska grund arbetet utgår från lätt känns igen också i finländska sammanhang. Viktigt att komma ihåg är förstås att förskolan i Sverige handlar om 0–5-åringar, dvs. det som i Finland kallas småbarnspe-

dagogik och som oftast försiggår på daghem.

Genom exempel och hänvisningar till vetenskapliga studier och styrdokument visar skribenterna hur daghemsvardagen bildar en helhet där barnens lärande är ständigt pågående, oberoende av om det är omsorgen, kommunikationen eller leken som står i förgrunden i en viss situation. Även om dessa dimensioner betonas olika mycket i kapitlen kan den som vill ändå lätt tänka in dem i exemplen: Att experimentera med skriftspråk blir meningsfullt för Frida och Jonas, för de behöver ju en skylt till sin cafélek. Det är självklart för dem att fråga efter skyltmaterial och få gensvar, vilket tyder på att omsorgen i gruppen fungerar. De har helt enkelt en trygg och uppmuntrande miljö där deras lek tas på allvar. Dessutom dröjer sig läraren kvar och tar tillfället i akt att genom sitt sätt att lyssna och kommunicera kring skyltskrivandet varsamt lotsa barnen till att uppmärksamma språkljuden i kaffe.

Enligt baksidestexten riktar sig boken till studerande, lärarutbildare,

ARENA 31

lärare och andra verksamma inom småbarnspedagogik. Under det snart gångna läsåret har jag låtit flera olika grupper studerande inom småbarnspedagogik vid Åbo Akademi stifta bekantskap med några kapitel ur boken och mottagandet har varit positivt. Extra väl har kombinationen av exempel och teoretiska förklaringar fungerat. Studerande med tidigare erfarenheter av att arbeta i barngrupp har inspirerats till att försöka se sitt eget arbete i ljuset av teorierna, medan studerande med bara kortare erfarenheter av daghem ändå har kunnat tänka sig in i det språkliga arbetet tack vare att varje kapitel inleds med minst en beskrivning

av en vardagssituation.

Förlaget för också fram boken som lämplig för kollegialt lärande, en rekommendation som jag instämmer i. Enskilda kapitel eller hela boken kan fungera som utgångspunkt för diskussioner, planering och gemensam kompetensutveckling inom arbetslaget. Den redan tidigare nämnda kombinationen av vardag och teoretiska perspektiv gör att alla som arbetar med barn kan känna igen sig oberoende av utbildning och roll i arbetslaget. Dessutom är kapitlen relativt korta med mellan tio och tolv sidor inklusive faktarutor och bilder. Formatet gör att läsningen känns lätt och innehållet överskådligt. Ytterligare

en målgrupp kan dessutom vara den som inte arbetar eller utbildar sig inom området, men som ändå vill veta mer om hur man inom modern småbarnspedagogik förhåller sig till barns tidiga skriftspråksutveckling och upptäckande skrivande samt vilka teoretiska utgångspunkter som ligger till grund för dessa förhållningssätt.

SOFIE TJÄRU

Strategier för läsförståelse Läsförståelse och undervisning om lässtrategier.

Skolforskningsinstitutets systematiska översikter 2019:02. 113 sidor. Tillgänglig på Skolforskningsinstitutets webbplats.

E

fter den verkligt läsvärda Feedback i skrivundervisningen (2018) återkom svenska Skolforskningsinstitutet i fjol med ytterligare en för modersmålsundervisningen högaktuell systematisk forskningsöversikt, den här gången med fokus på lässtrategier. Rapporten Läsförståelse och undervisning om lässtrategier bygger på 34 studier som publicerats i OECDländer 2007–17. Både kvalitativa och kvantitativa undersökningar ingår och de har olika design: interventionsstudier, observationsstudier och enkätundersökningar.

Skolforskningsinstitutet definierar lässtrategier som ”medvetna, målinriktade försök att kontrollera och moderera läsa32 ARENA

rens arbete med att avkoda text, förstå ord och konstruera mening från text”. Det som rapporten är ute efter att beskriva är vad som enligt forskning kännetecknar ”effektiv lässtrategiundervisning och lässtrategianvändning hos elever i åldrarna 10–19 år”.

Tre strategityper Det råder en hel del begreppsförvirring när det gäller lässtrategier. Samma strategi kan benämnas olika av olika forskare och vissa strategier inkluderar flera delstrategier. En av förtjänsterna med den systematiska översikten är att Skolforskningsinstitutet på ett lättillgängligt sätt ger en överblick

över lässtrategier genom att kategorisera dem i tre typer.

Den första kategorin benämns memoreringsstrategier.

Det är ”textnära och praktiska” strategier som att läsa om, läsa högt, anteckna, stryka under och återberätta. Strategierna betecknas som ytliga i och med att målet snarare är att läsaren ska komma ihåg än förstå texten.

Här finns det således strategier som kan sakna samband med läsförståelse, eller till och med ha ett negativt samband. Men medvetet använda kan de också vara till hjälp för elever.

Fördjupningsstrategier karakteriseras av att fokus ligger på att skapa mening. Det kan läsaren göra genom att exem-

RECENSION

pelvis aktivera förkunskap, göra inferenser, jämföra med andra texter, utnyttja kontexten och sammanfatta eller visualisera innehållet.

Den tredje kategorin, kontrollstrategier, använder läsaren ”för att själv övervaka sin egen läsprocess och successivt kontrollera förståelsen av texten”.

Strategierna är metakognitiva och problemlösningsinriktade och kan användas för att kontrollera den läsförståelse som uppnåtts med memoreringsoch fördjupningsstrategierna.

Det kan handla om att läsaren sätter upp mål, övervakar förståelsen och ställer och besvarar frågor.

Utanför denna indelning faller en mängd lärarstyrda eller datorbaserade strategiprogram, där flera olika strategier kombineras i olika konstellationer.

Nu är det ändå inte så enkelt att Skolforskningsinstitutet har ett entydigt svar på vilka lässtrategier som generellt sett är mest effektiva. Studierna visar till exempel att svaga och starka läsare kan dra olika stor nytta av en och samma strategi. Överlag är det så många faktorer som påverkar läsförståelse att det är utmanande för forskare att ringa in effekterna av enskilda lässtrategier.

Effekt på läsförståelse En del intressanta slutsatser kan trots detta dras när det gäller relationen mellan lässtrategier och läsförståelse. Föga förvånande konstaterar Skolforskningsinstitutet att ”[e]lever som identifierar sig som starka läsare använder en

bredare uppsättning lässtrategier på ett flexibelt sätt, medan de som identifierar sig som svaga läsare använder färre lässtrategier på ett mer mekaniskt sätt”.

Det avgörande för elevers val att använda en lässtrategi är ändå att de upplever att den bidrar till deras läsförståelse.

Pudelns kärna, således: ”Syftet med lässtrategier är att elever självständigt ska använda sig av dem när de behöver hjälp att förstå texter, även om de inte befinner sig i ett undervisningssammanhang.” Och för att träna lässtrategier behöver texten som läses vara tillräckligt utmanande, något som förstås gäller för både svaga och starka läsare. En lätt text klarar alla av, utan lässtrategi.

Studierna som Skolforskningsinstitutet gått igenom visar att flickor är mer benägna att använda lässtrategier än pojkar.

På köpet kommer att de oftare använder strategier som inte har samband med ökad läsförståelse – och sådana som har det, exempelvis att göra anteckningar.

Att i större utsträckning reflektera över vilken strategi som är lämplig i vilket sammanhang kunde således gynna båda könen: ”Vilka lässtrategier som är fruktbara bestäms i samspelet mellan läsaren och texten, och det handlar därför om att hitta strategier som är fruktbara för den specifika eleven i det specifika samspelet med de aktuella texterna.” Sådant som engagemang och motivation har också mycket stor betydelse, oberoende av lässtrategi.

Utgående från de 34 studierna skissar Skolforskningsinstitutet upp riktlinjer för en effektiv lässtrategiundervisning.

I den första fasen handlar det om explicit undervisning med lärarmodellering av hur olika strategier har olika funktioner. I den andra fasen avsätts tillräckligt med tid för att eleverna, med lärarstöd, ska träna olika strategier.

Målet är att eleverna i den tredje fasen har fördjupad erfarenhet av strategierna och har ett självständigt förhållningssätt till dem: ”Att träna på att reflektera kring vilka strategier som är ändamålsenliga i just den specifika situationen är en förutsättning för att bli en strategisk läsare, och något som visat sig tydligt kopplad till god läsförståelse.”

Trots att det finns mycket skrivet om lässtrategier påpekar Skolforskningsinstitutet att det behövs mer forskning. Ett konkret exempel är den svenska satsningen ”En läsande klass” som fått mycket uppmärksamhet, men som inte utvärderats vetenskapligt. Ett annat underutforskat området är lässtrategier för läsning av digitala texter. I Skolforskningsinstitutets rapport tas heller inte hänsyn till olika textgenrer och skillnaden mellan att läsa skönlitteratur och fakta.

ANDERS WESTERLUND

ARENA 33

En ny digital lärmiljö för läsning landar i Svenskfinland - Läsväskan är här för att stanna Av lärare - för lärare. Det som startade som en svag illusion för fem år sedan har äntligen blivit verklighet. Nu öppnas Läsväskan 2.0 kostnadsfritt för alla klassrum i hela Svenskfinland.

Läsväskan är en digital lärmiljö som samlar allt som har med läsundervisning och läsglädje under ett och samma tak på lasvaskan.fi. Idén kläcktes av en handfull kreativa och pedagogiska experter i Pargas, alla med koppling till barn, inlärning och läsning. Nu är Läsväskan inne på sitt fjärde år.

– Jag är själv lärare och tillsammans upptäckte vi att det behövs ett verktyg av den här kalibern. Ingen hade ännu uppfunnit ett dylikt, så vi har helt enkelt tvungna att göra det själv, skrattar en av grundarna Lotta Dammert, biträdande rektor i Sarlinska skolan.

Dammert beskriver Läsväskan som en nytänkande lärmiljö som möter eleven i elevens värld. Den är gjord av lärare till lärare för att användas i klassrum.

– Läsväskan är inte svår att använda och vi har också märkt att den verkligen fungerar. Så jag önskar att alla lärare skulle ge den en chans och verkligen satsa på läsning i klassrummet, eftersom läsning ofta är nyckeln till skolframgång.

En digital bokhylla som sporrar till läsglädje I Läsväskans team ingår också it-stödet Jens Eriksson, klasslärare Susanne Båge, bibliotekarie Jolanda Raitio och jurist Martina Snåre. Alla med bas i Pargas.

34 ARENA

– Jag är mest stolt över att vi är ett sammansvetsat team med en komplett sammansättning av olika kunskaper. Vi har det tekniska, pedagogiska, litterära och det juridiska kunnandet. Allt det har vi plockat med oss in i Läsväskan, berättar Jens Eriksson.

– Som lärare ser jag att eleverna behöver något som väcker nyfikenhet och läsglädje. Och då är den här digitala lärmiljön perfekt för det. En del har - och kommer alltid att ha naturlig läsglädje, men vi behöver också väcka den hos sådana som ännu inte har den. Jag ser speciellt pojkar som tack vare Läsväskan har hittat nyckeln till läsning, tillägger Susanne Båge.

Läsväskan fungerar som en samlingsplats där man kan bokföra sin läsning. En digital bokhylla dit man lägger sina böcker efter att man läst dem. Här kan man sedan blicka tillbaka på sin läshistoria, recensera böcker och få tips om fortsatt läsning.

– Vi är många runt barnet som kan jobba för att stärka barnets läsning. Skolan, familjerna och biblioteken. Alla kan mötas i Läsväskan. Jag tror också det är viktigt att lyfta fram att man i dag kan läsa på så många olika sätt. Det är inte bara böcker i pappersformat som är det enda sättet. Man kan lyssna på en bok, man kan läsa från en platta och man kan högläsa tillsammans, säger Jolanda Raitio.

Hjälper lärare att se vilka läsare som finns i klassen – Läsväskan hjälper också föräldrar att engagera sig i sina barns läsning.

Här kan vi följa med våra barns läsutveckling, ha insyn i vad barnet läser och på det viset också kunna visa intresse för det som barnet gör i skolan.

Det blir lättare att uppmuntra och diskutera läsningen. Föräldrarna har ju en väldigt viktig del av elevernas läsinlärning, säger Susanne Båge.

Vilka fördelar kan lärare som tar i bruk Läsväskan förvänta sig?

– Framförallt tror jag att det underlättar i undervisningen, att på ett och samma ställe se hurudana läsare man har i klassen och se kompletta boklistor över vad eleverna har läst.

Den triggar också eleverna att utmana sig själva och läsa mer. Ju mer du läser, desto större belöning får du i systemet. Barnen tycker det är roligt att mäta sin läsfeber, säger Jens Eriksson.

– Lärare i Pargas som har använt Läsväskan under en längre tid har gett mycket bra respons. Många har uppgett att den är ett bra stöd i undervisningen. Själv har jag nu 22 positiva glada ”läsenärer” i min klass - mycket tack vare Läsväskan, avslutar Susanne Båge.

Till vänster Jolanda Raitio, till höger Lotta Dammert.

Fortbildningsturné!

Hösten 2020 kommer Läsväskan att ordna en fortbildningsturné i Svenskfinland. Du kan ta del av fortbildningen på seminariet Läszoner som ordnas av de finlandssvenska läsambassadörerna i Vasa onsdag 4.11 och i Helsingfors torsdag 5.11. Flera andra chanser kommer också, håll ögonen öppna, mer information kommer.

Stipendium tilldelas ”Den läsande skolan” Pamela Lindebäck, Petter Wallenius och Margareta Öhman-Rintamäki tilldelas stipendium ur Jeanette Slottes minnesfond för långsiktiga satsningar på litteratur inom projektet ”Den läsande skolan” i Grundskolan Norsen i Helsingfors. De har genomfört såväl satsningar på skolbiblioteksverksamheten som inspirerande läsfrämjande verksamhet i alla skolämnen. Deras engagerade arbete för litteratur är ett inspirerande exempel på ett av många läsfrämjande projekt i Svenskfinland under de senaste åren. Stipendiet delas ut vartannat år till lärare eller en grupp av lärare som gjort insatser för det svenska språket och litteraturen i Finland.

I

bland säger man ja utan att riktigt veta vad man säger ja till. När jag sa ja till att bli en av två Arena-redaktörer hösten 2012 hade jag ingen aning om vad jag gav mig in på. Om jag hade haft en aning hade jag sagt mitt ja med betydligt större övertygelse.

Det jag då trodde att skulle bli en ganska kort period kom att bli åtta läsår. Jag har faktiskt varit redaktör för Arena nästan lika länge som jag har varit modersmålslärare och jag är helt säker på att det uppdraget har format mig som lärare. Jag har lärt mig oerhört mycket genom de många intervjuer jag har fått göra och de många texter jag har fått skriva. Jag har framför allt fått ett värdefullt kontaktnät till lärarna på fältet och det är guld. Visst har det funnits veckor då lite för många deadlines på jobbet har krockat med lite för många deadlines för Arena, men det har varit värt det. Varje gång. Redan under arbetet med detta mitt sista nummer har jag saknat det här uppdraget.

Tack, tidigare SMLF-ordförande Pamela Granskog, för att du hade förtroende för en hyfsat nybakad modersmålslärare då det begav sig. Tack, Jolin Slotte, min första redaktörskollega, och Maria Dahlin, min andra, för allt roligt, för allt bollande och för allt samarbete. Tack, senare ordförandena Petra Bredenberg och Netti Kronholm-Cederberg och underbara styrelsemedlemmar genom åren för gott samarbete. SMLF må vara en liten förening, men det finns enormt mycket krut i den och det är tack vare lärare som ni. Lycka till, Christoffer Wärn, som nu tar över efter mig. Må ditt ja visa sig vara lika rätt som mitt var.

Jag säger avslutningsvis som Laleh sa en gång, Tack förlåt. Det var i sanning en härlig resa!

AMANDA AUDAS-KASS

SMLF-medlem, SE HIT! Vi behöver uppdatera våra medlemsregister och vill därför uppmana er alla att ta kontakt och reagera, om det är så att: - du inte fått någon medlemsfaktura för 2020.

- du inte fått några nyhetsbrev från SMLF under läsåret 2019-2020.

- du inte fått hem Arena och andra postutskick till rätt adress.

Och naturligtvis, om du inte redan är medlem i SMLF – bli det på en gång!

Ta kontakt med ordförande Annette Kronholm-Cederberg, på adressen annette.kronholm-cederberg@nykarleby.fi.

36 ARENA

"Vi lever i ett oerhört gränslöst samhälle, i en gränslös tid"

Konsten att prioritera - En av de viktigaste talangerna i dagens värld är förmågan att prioritera och veta vad som faktiskt är viktigt för en själv, säger förändringscoachen Amanda Backholm i ett samtal om lärares ork.

ARENA 37

Aldrig förr har vi talat så mycket om ork på jobbet som vi gör idag. Enligt sociolog, förändringscoach, yogalärare och entreprenör Amanda Backholm finns det väldigt många risker för utmattning i den livsstil vi har i dag. I sitt jobb hjälper hon människor att jobba och leva hållbart och har under de senaste åtta åren coachat närmare 700 proffs i självledarskap, produktivitet och balans.

- Vi lever i ett oerhört gränslöst samhälle, i en gränslös tid. Vi har möjlighet att vara uppkopplade hela tiden, vilket innebär att andra kan nå oss hela tiden.

Därför blir det svårt att stänga av jobbet.

Förmågan att stänga av kräver väldigt mycket självledarskap, och det är något som vi tyvärr inte så bra på. Redan i högstadiet och gymnasiet tar kraven utifrån över och vi har svårt att svara på frågan om vad vi själva vill. Istället hör vi en massa olika röster som säger hur vi borde vara, vad som borde vara viktigt och vad vi borde välja. Vi har en bild av att det förväntas väldigt mycket av oss.

Ett bankvalv med ork Forskningen visar att de som blir utmattade ofta är drivna och passionerade, som jobbar med sådant som känns viktigt för dem. En del människor tror att de är “safe” så länge de älskar jobbet, men så fungerar det tyvärr inte.

- Det är viktigt att förstå att du har ett bankvalv med ork, om du bara tar och tar och tar från det utan att någonsin fylla på så tar det slut. Orken är ingen magisk resurs som fylls på av sig själv, säger Amanda Backholm.

Enligt henne fyller du på ditt bankvalv med ork genom att vila, vara kreativ och göra sådant som inte har med jobbet att göra.

Hon talar också om vikten av att du lär dig att prioritera.

- En av de viktigaste talangerna i dagens värld är förmågan att prioritera och

38 ARENA

veta vad som faktiskt är viktigt för en själv.

Till den förmågan hör också förmågan att säga nej. För att kunna säga ja måste man också kunna säga nej.

Risker med lärarjobbet Amanda Backholm berättar att risken för att bli utmattad är speciellt hög i de jobb där du har mycket kontakt med människor.

- Det är svårare att checka ut från mänskliga behov än från produktionsband. Som lärare jobbar du ju väldigt nära människor, dessutom med en åldersgrupp som på många sätt är utmanande.

Om man har en dålig dag som lärare kan inte gömma sig bakom en skärm, man ska möta sina elever oavsett.

En annan riskfaktor med lärarjobbet är att tempot är högt. Att jobba i ett hårt tempo länge utan möjlighet till återhämtning går inte, slår Backholm fast. Och den långa sommarledigheten får inte vara lärarens enda ordentliga återhämtningsperiod.

- Mellan en och fyra veckor kan du köra riktigt hårt, men sedan börjar du få symtom. Det är absolut inte hållbart att jobba i 120 kilometer i timmen i tio månader per år och sedan vila på sommaren.

Vi måste få till återhämtning oftare än så.

Ett läsår erbjuder, förutom en hög grundnivå, också intensiva arbetstoppar under till exempel studentskrivningar eller i betygstider. Det här kräver ur ett ledarskapsperspektiv en väldigt tydlig planering.

- Idealet skulle vara att man inför varje nytt läsår tar fram en väggkalender där man ritar kurvorna så att alla visuellt kan se när arbetsbördan är som högst och när den är lägre.

Vi tänker lätt att 100 % är det som ska vara normalläge, men här är Backholm sträng.

- Normalläget ska vara högst 80 procent. Livet händer alltid. Jag kan inte

boka upp min kalender till 100 %, för saker händer. Någon blir sjuk, jag sover dåligt. Jag är en levande individ och inte en robot. Det betyder att jag har tröttare och piggare dagar och det måste finnas utrymme för det.

Good enough är viktigt, det är viktigt att vi vågar lämna ifrån oss också sådant som inte känns helt perfekt.

- i de allra flesta fall räcker dina 50 % alldeles tillräckligt långt, det är oftast onödigt att detaljstyra de resterande procenten.

Du är inte ditt jobb Finns det då “typiska” människor som blir utmattade? Enligt Backholm är svaret här både ja och nej. Människor som har stort kontrollbehov, som har höga krav på sig själva och som kopplar en stor del av sin identitet som människa till sitt jobb ligger i en speciell riskzon.

- Du är inte ditt jobb, du är inte din prestation. Du är en värdig människa också bara i att finnas till, men det är lätt att glömma bort det i vårt prestationsinriktade samhälle. Om du kopplar för mycket av din identitet till det du gör blir du också lättare påverkad av hur det går för dig på jobbet.

Backholm pratar om vikten av att komma ihåg att mycket på jobbet faktiskt är helt utanför din egen kontroll, också därför är det helt avgörande att inte boka upp för mycket av kalendern. Det måste finnas marginaler och du måste ha något kvar att ge när du kommer hem från jobbet.

- Om du kommer hem och bara vill stänga in din familj i källaren, då har du använt för mycket energi på jobbet. Då har du valt fel.

"Det är svårare att checka ut från mänskliga behov än från produktionsband. Som lärare jobbar du ju väldigt nära människor, dessutom med en åldersgrupp som på många sätt är utmanande. Om man har en dålig dag som lärare kan inte gömma sig bakom en skärm, man ska möta sina elever oavsett."

"Du är inte ditt jobb, du är inte din prestation. Du är en värdig människa också bara i att finnas till, men det är lätt att glömma bort det i vårt prestationsinriktade samhälle"

Varningssignaler Hur ska vi då veta när för mycket energi använts på jobbet under en för lång tid?

Backholm berättar att en utmattning kan börja med många olika symtom och att det är väldigt individuellt.

- Du får kanske minnesstörningar och koncentrationssvårigheter, märker att du inte kan tänka klart. Ett annat varningstecken kan vara att stressiga situationer som du borde klara av plötsligt får dig att bryta ihop fullständigt, menar Amanda Backholm.

Om externa intryck som ljus, ljud och lukter blir jobbiga kan det också vara bra att ta ett steg tillbaka och se över orken.

- Var också lyhörd för sömnsvårigheter. Redan en kort tid med dålig sömn påverkar hjärnan. Småbarnstiden är förstås en annan sak, men om du vaknat mitt i natten och tänker på jobbet är det en röd flagga.

Också om du är sjuk oftare än vanligt eller har ont eller magproblem är det värt att kolla upp.

Om du har ångest eller känner dig nedstämd och har svårt att hitta lycka och glädje är också det värt att ta på stort allvar.

Högst en timme i sträck För att kunna förebygga utmattning kan det vara viktigt att förstå lite grann om hur hjärnan fungerar.

- För det första ska vi slänga ut begreppet multitasking, det är en myt att vi kan göra flera saker samtidigt eftersom vi faktiskt inte kan det, säger Amanda Backholm.

Hjärnan har ett arbetsminne och ett

långtidsminne. I långtidsminnet sitter våra vanor, sådant vi kan göra utan att trötta ut hjärnan. Ungefär 40 % av det vi gör under en dag är vanor.

- I arbetsminnet finns sedan det som kräver saker av oss och vi kan ha högst 1-7 saker i arbetsminnet samtidigt. I vissa stunder kan vi multitaska, men det tröttar ut hjärnan väldigt snabbt och leder till att vår intelligensnivå landar på en 8-årings nivå. Vi kan alltså hantera flera saker samtidigt men det kostar oss mycket.

Backholm berättar att forskaren Anders Ericsson har studerat extremt begåvade personers sätt att jobba. Ericssons slutsats är att majoriteten av människor kan jobba fokuserat bara en timme i sträck utan vila. Extremt talangfulla människor inom forskningsoch konstvärlden kan utöva 4 timmars djupt koncentrerat arbete per dag.

- Det här betyder förstås inte att vi kan jobba bara en eller fyra timmar om dagen, men det där koncentrerade, djupa arbetet som kräver väldigt mycket av dig kan du göra högst en timme i sträck och högst fyra timmar per dag.

Om du tvingar dig till mer fokuserat arbete än det så sjunker din produktivitet och nivån på arbetet försämras.

- I lärarjobbet handlar det antagligen om prov som ska skrivas och rättas och betygsättas, om undervisning som ska planeras. Det kan du inte jobba med åtta-tio timmar om dagen, konstaterar Backholm.

Hon rekommenderar att det jobbet inte görs i skolan utan på en plats där vi får den lugn och ro och den ostördhet som de flesta av oss behöver för att kunna göra den här typen av jobb.

- Stäng också av alla plingande notifikationer i datorn och telefonen, skapa en riktig jobb-bubbla och gå in i den. Och värna om pauserna, de är så viktiga.

Rektorns roll Också som rektor kan du göra saker för att hjälpa dina lärare att orka.

- Först och främst måste alla i chefsposition leva som de lär. Som rektor ska du inte skicka e-post till anställda efter ett visst klockslag på dagen.

Och om du märker att en lärare ofta mejlar dig sent på kvällarna eller på veckosluten ska du reagera på det, inte med en klapp på axeln för att hen är så engagerad utan med en fråga om hur hen egentligen orkar och mår. Vi bara måste sluta premiera folk som jobbar dumt. Det är inte bra och det är inte hållbart, varken ur ett produktivietselöer mänklisghetsperspektiv.

Backholm anser också att det är viktigt att rektorer och ledare skapar förutsättningar för samhörighet för de anställda, att de skapar utrymme för goda möten.

- Nu under coronatiden kanske det handlar om att vi äter lunch tillsammans via dator en gång i veckan. Eller att vi har kaffepaus varje dag via zoom.

Vi behöver få mötas, vi behöver höras, vi behöver hålla kontakt. Det är väldigt viktigt att vi får känna att vi är del av det kollegiala sammanhanget.

Som ledare är det helt avgörande att ofta fråga hur de anställda mår.

- Bakom allt det som vi ska få till stånd finns alltid en människa och henne måste vi orka se hela tiden.

Det mesta av arbetet, att lära sig prioritera och att strukturera det egna arbetet kommer ändå att landa på den enskilda lärarens bord och på hens förmåga att leda sig själv.

- Du måste själv hitta dina egna sätt, ingen annan kan göra det åt dig.

AMANDA AUDAS-KASS

ARENA 39

SPRÅKSPALTEN

Språket kan inte konserveras I början av 2000-talet fick mina klasskompisar och jag en uppgift som gällde att böja substantiv i plural. Ett av orden var baby. Jag skrev babysar eftersom den formen kändes naturligast för mig, men till min förvåning visade sig det rätta svaret i själva verket vara babyar eller babyer.

Nyligen hade jag anledning att kolla upp böjningen igen och när jag slog upp baby i Svenska Akademiens ordlista (SAOL) på svenska.se upptäckte jag att rekommendationen hade förändrats: i den nyaste upplagan av SAOL rekommenderas bebis eller bäbis framför baby.

I den föregående som utgavs 2006 står det helt enkelt ”i plural används ofta bebisar eller bäbisar”, medan min modersmålslärare i början av 2000-talet helt korrekt följde upplagan från 1998, där babyar och babyer anges som pluralformer.

På Språkinstitutets webbplats finns alla Mikael Reuters språkspalter, som publicerades i Hufvudstadsbladet mellan 1986 och 2013. I en spalt från 1987, det vill säga för mer än trettio år sedan, undrar en frågeställare över uttrycket dofta på blommor, rosor, liljekonvaljer och så vidare. Hen undrar om det inte är en felaktig användning av ordet. Mikael Reuter ger frågeställaren rätt: ”Den betydelse som sedan har kommit att bli den rådande i modern svenska är ’sända ut god lukt’. Ironiskt kan man naturligtvis använda dofta också om mindre behagliga lukter. Men i varje fall är det alltid fråga om att sända ut lukt.

Dofta kan inte användas i betydelsen ’lukta på’.” (Reuters rutor 14.8.1987) Den här rekommendationen har också förändrats. SAOLhist, där de

gamla upplagorna av SAOL finns, och svenska.se ger en tydlig och komprimerad bild av hur språket har utvecklats. I SAOL 11, som utgavs 1986 och som gällde när Mikael Reuter skrev sin ruta 1987, finns bara betydelsen ”lukta gott m.m.” för dofta. I Svensk ordbok, som utgavs 2009, står det: ”någon gång även (försöka) förnimma doften av något” och som exempel ”hon doftade på rosorna”. Och i den senaste upplagan av SAOL, som utkom 2015, står konstruktionen ”dofta på (rosorna)” helt omarkerad.

Att språk och språkutveckling väcker känslor vet vi som jobbar med språk hela tiden. Det är på många sätt ett gott tecken: språket är viktigt för många språkbrukare, och upprördheten över att språket förändras bottnar förmodligen för det mesta i en uppriktig omsorg om språket. Vi människor är trygghetssökande varelser och vi gillar stabilitet i tillvaron. Det är nästan en ryggmärgsreflex att reagera negativt mot förändringar, speciellt om det gäller något så personligt som språket, modersmålet. Ofta kanske vi tycker att språket var som bäst när vi skrev studenten eller gick ut skolan, och att allt som har hänt efter det har bidragit till språkets förfall.

Men lika lite som vi kan stanna utvecklingen i samhället eller förhindra det mänskliga åldrandet och de förändringar det medför kan vi konservera språket.

För att återgå till exemplen jag inledde med, så har helt tydligt en stor grupp språkbrukare tyckt att bebis - bebisar är betydligt smidigare att använda på svenska än det något svåruttalade baby -

babyar eller babyer. Då blir det svårt, för att inte säga ohållbart, att fortsätta köra fram ord som ett mindre antal språkbrukare använder, och förneka existensen av de ord eller uttryck som väldigt många använder. På samma sätt är det svårt att argumentera för att språket blir sämre av att dofta får en utvidgad användning så att det inte bara betyder ’sända ut lukt’ utan också kan kombineras med prepositionen på och får betydelsen ’lukta på’.

Att ord och uttryck förändras och nya kommer till är i själva verket ett tecken på att vi språkbrukare är dels kreativa, dels pragmatiska och måna om att budskapet ska gå fram. Dessutom vill vi helst att orden ska sitta bra och naturligt i munnen också. Sådana ord och ordformer brukar vinna i längden.

Vad gör vi språkexperter då, mitt i denna oundvikliga förändring? Sträcker upp händerna och säger ”vi kan inte göra något åt det här”? Nej, vi följer den språkliga utvecklingen och ger välgrundade rekommendationer om hur ord kan hanteras och böjas och i vilka sammanhang de fungerar bättre eller sämre. Vi undviker att fördöma någons språkbruk, och vi försöker bidra till att språket ska vara så smidigt och lättförståeligt som möjligt för så många som möjligt.

BIANCA HOLMBERG, språkvårdare och webbredaktör vid Institutet för de inhemska språken, samt redaktionssekreterare för tidskriften Språkbruk.