Alfvéniana 3-4 2018

Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet alfvéniana nr 3-4 18

Ansvarig utgivare: Curt Carlsson e-post: curt_carlsson@comhem.se

Redaktör: Anton Alfvén e-post: anton.alfven@gmail.com

Sekreterare: Monica Lindström e-post: melindstrom@telia.com

Medlemsavgifter: Årsavgift 200 kr, institutioner 300 kr PlusGiro: 42 88 52 - 8

ISSN 1101-5667 Tryckt av Mowys byrå, Stockholm Tidskriften är momsbefriad Copyright © resp. författare och Alfvéniana

Föreningens e-postadress: alfvensallskapet@hotmail.com

Innehåll

FST 100 år – Alfvén bland stiftarna 4 Jan Olof Rudén

Djävulspolskan hos Alfvén och Nordin 5 Anton Alfvén

Alfvéndagen 2018 10 Jan Syrén

Agentjakt (ur Alfvén memoarer) 12

Ny ordförande i Alfvénfonden 15 Curt Carlsson

Hugo 1905 (ur Svensk Musiktidning) 16

Pianoafton på Alfvéngården 19 Jan Syrén

Alfvénsällskapets webbsida www.alfvensallskapet.se

Bli medlem i Hugo Alfvénsällskapet!

Hugo Alfvén var en av Sveriges mest mångsidiga och fängslande personligheter. Som medlem i Hugo Alfvénsällskapet får du för endast 200 kr/år inte bara del av nedanstående förmåner utan bjuds in att delta i intressanta och stimulerande aktiviteter omkring Hugo Alfvén och den tid han verkade i.

Medlemsförmåner: Tidskriften Alfvéniana Gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand Rabatt på CD vid inköp i Konserthusshopen i Stockholm i samband med konserter Rabatt på Alfvénskivor direkt från producenten Rabatt på noter från Abr. Lundquist förlag m.m.

Hugo Alfvén bland stiftarna av Föreningen Svenska Tonsättare som firar 100 år den 28 november

Som exempel på en fritt skapande tonsättare utan anställningsförhållande hos den andliga eller världsliga makten brukar man framhålla Beethoven till skillnad från Mozart och Haydn. Han följdes av flera stora per sonligheter under 1800-talet inte minst inom operakon sten, både i Tyskland, Frankrike och Italien. I Sverige kan man peka på August Söderman, Andreas Hallén och Wilhelm Peterson-Berger. När det gällde försörj ningen som yrkesverksam tonsättare var situationen i för andra allt annat än gynnsam. För de populära genrerna pianomusik och sånger med piano kunde honorar från musikförlag ge en liten inkomst men för orkesterpartitur (och tillhörande stämmor) var mark naden närmast obefintlig vid sekelskiftet 1900. För att överleva var tonsättaren beroende av mecenater eller beställningsarvoden och oftast tvungen att ha en bred musikalisk färdighet, som instrumentalist eller sångare, dirigent eller musiklärare vid sidan av komponerandet. Men även för musiker var tillvaron osäker. Därför bildade kyrkomusiker och militärmusiker intresseorga nisationen Musikerförbundet 1907.

Att turnera med kammarmusik kunde vara en inbringade inkomstkälla för t.ex. Emil Sjögren och Wilhelm Stenhammar eller Tor Aulin. De båda sist nämnda hade blivit medlemmar i den tyska organi sationen Genossenschaft Deutscher Tonsetzer som var både en tonsättarförening och en organisation som hade till uppgift att inkassera pengar för framfö rande av deras musik. Detta var en tankeställare för en samling tonsättare generationen efter dem. De kunde inte leva på sin musik utan var tvungna att ha ett icke konstnärligt arbete som födkrok. Det var Kurt Atter berg, civilingenjör vid Patent- och registreringsverket, regementsveterinären Natanael Berg, kyrkomusikern Oskar Lindberg, musikrecensenten Ture Rangström samt dirigenten Wilhelm Stenhammar som tog ini tiativ till bildandet av en tonsättarförening i mars 1914. ”Ensam är inte stark” löd mottot. Men bristande intresse bland tonsättarkollegerna och första världskri gets utbrott fick projektet att komma av sig. Det bedrevs dock upphovsrättsligt arbete i Sverige under kriget och

ett lagförslag 1918 fick initiativtagarna från 1914 (utom Stenhammar) att kalla till konstituerande möte den 28 november 1918, då 18 personer deltog i bildandet av FST. Vid första föreningsmötet i januari 1919 ägnades stort intresse åt det upphovsrättsliga lagförslaget. I stadgarna sades i § 1 att Föreningen Svenska Tonsättare (FST) var en sammanslutning för att tillvarata tonsät tarnas ”konstnärliga och ekonomiska intressen”. Det visade sig efter en tid praktiskt att ha en särskild orga nisation för att inkassera ersättning för utförandet av skyddad musik och så kom STIM, Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå till år 1923.

Bland stiftarna av FST var Hugo Alfvén. År 1910 hade han blivit tvungen att skaffa fast tjänst som director musices vid Uppsala universitet och dessutom blev han ledare av Orphei Drängar. Dessförinnan hade han levt av stipendiepengar och av mecenaters välvilja. Just 1918 hade han komponerat Elégie (vid Emil Sjögrens bår) som uruppfördes vid Kungl musikaliska akade miens högtidsdag den 10 oktober 1918. I november hade Alfvén påbörjat Symfoni nr 4 ”Från havsbandet” och fått tjänstledigt för det men det är förklarligt att han inte deltog särskilt aktivt i FST:s verksamhet. Men för föreningen var det av stort värde att ha ett så känt namn bland medlemmarna.

Som bekant fanns ett stort motstånd bland musikar rangörerna att betala tonsättarna för att de utnyttjade deras musik och det dröjde tills det blev substantiella avräkningar för Alfvén. Men då gick det att få förskott, något som kom att bli ett bekymmer för STIMs direk törer Eric Westberg och Sven Wilson. Men det är en annan historia.

Jan Olof Rudén

Litteratur: Olle Edström, Harmoniskt samspel. Sjutti ofem år med STIM. Göteborg 1998.

Alfvéns och Nordins

djävulspolskor

Djävulspolskan efter Pekkos Per från Bingsjö förekommer, som bekant för en del, i Alfvéns Dalarapsodi från 1932. I Jesper Nordins nyligen uruppförda Emerging from Currents and Waves för klarinettsolist, dirigentsolist, orkester och liveelektronik har den också letat sig in, om än på helt andra sätt, av (delvis?) andra anledningar och med andra medel. Med anledning av detta träffade jag Jesper Nordin för att prata om hans relation till folkmusik i allmänhet och till Pekkos Pers polska i synnerhet, och jag gör här ett kort försök att dra (och kanske klippa av) trådar mellan Nordin och Alfvén och deras förhållande till svensk folkmusik.

– För vissa är det jag gör tydligt baserat på folkmusik, medan andra: ”ja du talar ju om folkmusik, men jag har aldrig hört något sådant i din musik”.

IEmerging from Currents and Waves återfinns Djävulspolskan i styckets sista sats. Den dyker upp på flera sätt men aldrig i förgrunden. Olika fragment ur och spår av melodin uppträder samtidigt och skapar på så vis en mer diffus väv med polskan som material, dels i strikt rytmisk notation och dels som material som musikerna förhåller sig individuellt och med viss rytmisk frihet till – så kallad boxnotation. Material ur Djävulspolskan spelas också med Gestrument, som är ett slags kombination av digitalt

musikinstrument och kompositionsverktyg, uppfunnet av Jesper Nordin, som i Emerging from Currents and Waves spelas av både dirigenten och klarinettsolisten. Solisterna spelar fram samplade orkesterklanger och -gester genom att gestikulera förhållandevis exakt framför rörelse sensorer. Rörelserna avkodas genom förinställningar i Gestrument – i det här fallet baserade på Djävulspolskan – och spelas upp i högtalarna som ingår i orkestern. Resultatet är mer likt en aura av Djävulspolskan och att det är polskan som bär upp musikens textur upptäcks svårligen om man inte vet att leta efter den – dess identitet får genomsyra musiken utan att höras i sin helhet. Polskan blir ett material av mindre beståndsdelar, som aldrig är tänkta att höras som vad det är hämtat ifrån. Detta är en

Gestrument Preset RH 1:

Right hand uses a full orchestra with multiple playing techniques that change according to intensity.

The tonality is based on a traditional Swedish folk tune.

Gestrument Preset LH 1:

Left hand uses a full orchestra with legato playing.

The tonality is based on a traditional Swedish folk tune.

Blås- och dirigentstämman i utdrag ur partituret till Emerging for Currents and Waves (Edition Peters 2018) av Jesper Nordin. Materialet är baserat på den s.k. Djävulspolskan. Översta systemet är dirigentsolistens Gestrument-stämma. Den molnlika grafiken läses av dirigenten som handrörelser vilka utförs framför de rörelsesensorer Gestrument styrs av.

First beat by conductor will be into the motion cameras instead of down

återspegling av hur Nordin föreställer sig folkmusikens roll i sin musik:

– Jag sammanfattade en gång vad jag ville med folkmusiken: tänk att man plockar in tio spelmän, gärna spelandes olika låtar, i en katedral och låter dem spela, och så tar man bort spelmännen. Kvar finns ljudet, efterklangen. Den folkmusiken är jag ute efter. Man känner att den är där, men det går inte att ta i.

Detta kan ses i relief till Alfvéns programmusikaliska tänkande för Dalarapsodi. Alfvén, återberättande ur rapsodins program: ”Plötsligt öppnas dörren och in stiger en man med underligt utseende. Han har bockskägg och skrapar i golvet med ena foten. Han rycker åt sig spelman nens fiol och fräser upp en polska vars make ingen hört. Musiken blir allt vildare, flickornas ögon glöder och pojkarna sträcker nävarna mot taket och hojtar som i brännvinsrus. Nu sprutar det lågor ur stråken och de unga flänger runt som galningar…”

Nordins förhållningssätt, i vars utlopp folkmusiken får en förborgad position, har haft olikartade konsekvenser i hans produktion.

I arbetet med Undercur rents, [2006/2007, för cello solo, ensemble och liveelektronik] som jag skrev för en fransk ensemble, tog jag in musikerna i en studio, en och en eller i grupper, och så fick de lyssna på folkmusik i lurar, musik de aldrig hört. Och så spelade jag in när de improviserade till den, och ovanpå de här inspelningarna gjorde jag ny musik, som de i sin tur fick improvisera till, och så

vidare, i många lager. Så det fanns en folkmusik där någonstans långt borta, många lager bort. Och det här förhållningssättet finns med när själva stycket spelas också, vid vissa tillfällen i stycket har musikerna hörlurar med folk musiklåtar i, som ingen annan hör, som de spelar till och förhåller sitt noterade material till.

Här illustreras hur folkmusiken kan verka dolt på olika sätt inom ramen för samma komposition, både i förar betet och vid uppförandet.

Liksom i Emerging from Currents and Waves är det i Alfvéns Dalarap sodis sista del som Djävulspolskan förekommer. Där är melodin dock helt och hållet melodi och domin erar den musikaliska satsen – avsnittet kan mer eller mindre sägas vara en orkestrering och dramatisering av polskan, i Alfvéns tonspråk. I följande citat, hämtat ur hans memoarer, utt rycker Alfvén ett förhållande som kontrasterar mot Nordins förhålln ingssätt som det uttrycktes ovan: ”Jag kan […] inte driva gäck med för mig heliga ting eller söka förbättra det som är fullkomligt. Därför har jag i ”Dalarapsodin” icke ändrat en enda not i de sköna, långsamma melo dierna, lika litet som i polskorna –med undantag av ett kort interludium i ”Djävulspolskan”.”

Men senare under samtalet med Nordin framkommer att Djävulspol skan, som han ursprungligen tänkt använda den, skulle uppträda mer iöronfallande:

– Jag hade länge tänkt att jag ville göra något med Djävulspolskan, jag tycker verkligen om den, men

jag hade inte hittat den rätta kon texten. Men när jag skulle skriva ett stycke för New York Phil hamonic, Esa-Pekka Salonen och Pekka Kuusisto [detta som en del av ett större projekt om musik och teknologi i vilket Emerging from Currents and Waves ingår] tidigare i år tyckte jag tillfälligheten med deras namn gjorde att det passade perfekt. I det här stycket skulle Pekka Kuusisto spela den rätt upp och ner på fiolen, och Esa-Pekka Salonen skulle svara, också som solist, med polskan som material i Gestrument. Men det stycket realiserades aldrig på grund av tekniska problem, men delar av det hamnade i sista satsen i Emerging from Currents and Waves, men där är det alltså mer otydligt, och i det spelas inget fiolsolo.

Alfvéns förhållande till folkmusiken var naturligtvis inte heller statiskt över tid. Om ett av de folkmusikaliska materialen i Midsommarvaka, kom ponerat nästan tjugo år före Dalara psodi: ”Jag har med andra ord icke användt låten i dess ursprungliga gestalt utan format den efter min egen konstnärliga smak, givit den min rent personliga prägel”. Gunnar Ternhag (i Alfvéniana nr 1/2003) tillskriver Alfvéns förändrade relation till folk musiken kontakten med den svenska spelmansrörelsen och att han kom att vistas mer och mer i Dalarna. Liksom många andra av västvärldens tonsät tare vid den här tidpunkten transkrib erade han vid ett flertal tillfällen själv en handfull melodier för att försäkra sig om deras bevarande.

I sitt historiska sammanhang kan Alfvéns förhållande till folkmusiken

förstås som en del av de då rådande nationalistiska strömningarna västvärlden över. Många kompositörer av konstmusik inlemmade folkmusik i sin egen produktion, och betraktat som en rörelse brukar som övergripande förklaring ges att man ville upprätta och/eller förstärka nationella identiteter och skapa repertoarer av nationell karaktär. Man ville förläna musiken något oomtvistligt ”autentiskt” och visa på nationens särart.

Vad kan sägas om det historiska sammanhang i vilket Jesper Nordins relation till den svenska folkmusiken ingår? Man kan också hos många tonsättare idag, i vår komplexa och fragmentiserade kultur, ana ett sökande efter något om inte ”autentiskt” så åtminstone beständigt. Efter några decenniers frånvaro efter andra världskriget, av skäl som nog främst var estetiskt-politiska, blev folk musiken åter relevant hos många tonsättare av konst musik, och idag finner man den både som positiv och negativ referenspunkt. Nordins förhållningssätt får sägas höra till de positivt formulerbara.

– När jag skriver musik har jag ett otroligt starkt behov av att veta att jag känner för materialet innan jag börjar. Då har jag ofta blickat bakåt, och ofta till folkmusiken.

Hade det varit lättare att göra med rockmusik hade jag nog gjort det, för det är en musik jag känner att jag tyd ligare står i, men folkmusiken lämpar sig bättre för det jag är ute efter. Rocken är fyrkantigare och tätare knuten till sitt instrumentarium, medan folkmusiken har sina dragningar och sin mikrotonalitet – dess plasticitet är större.

Oavsett förhållandets art tror jag det gemensamma går att finna i detta vårt sökande efter något beständigt, något som förankrar oss i eller spinner en tråd till det förflutna, hur fåfängligt det än må vara. Kanske blir detta behov ännu större i en musik som per sitt program vill vara framåtblickande.

Men jag tror man bör förirra sig lika lite i likheterna mellan förhållandena som i skillnaderna.

Anton Alfvén

Alfvéndagen

Inför en fullsatt gård genomfördes Musik vid Siljans traditionsenliga konsert på Alfvéngården i Tibble på lördagseftermiddagen 7 juli, och ett härligt sommarväder bidrog till den fina stämningen.

Traditionsenligt marscherar spel männen, Siljansnäs spelmanslag, uppför backen från bryggan. Spel männen, Alm Nils Ersson, Tommy Gjers, Kungs Levi Nilsson samt Per Gudmundson,

äntrade scenen och bjöd på musik efter Blecko Anders, Hök Olle, Ljuder Anders, Anders Frisell, Pekkos Per, Lekatt Mats med flera.

Programpresentatör för dagen var Dalasin foniettans körledare David Lundblad, som nämnde att spelmännens musik hade upp märksammats av Anders Zorn och Hugo Alfvén under musikstämmor i Gesunda och Moraredan 1906 och 1907.

För Alm Nils och Kungs Levi är detta en lång

tradition, då de spelade på Alf véngården redan under den första konserten som hölls 1969.

Till publikens förtjusning citerade programledaren en hel del ur Alfvéns memoarer, och vi fick smakprov på hans välutvecklade känsla för svenska språket.

Länsmusikchefen Karin Holdar samt pianisten Staffan Scheja från Kungliga musikaliska akademien berättade om arbetet i Alfvén fonden och falukompositören Carin Malmlöf Forsslings stiftelse, varefter Staffan presenterar tre stipendiater och delar ut stipen dier till dessa. Bland stipendia terna utmärkte sig sopranen Ylva Ek, som sjöng verk av Alfvén och Malmlöf Forssling. Bland annat framfördes ”Saa tag mit hjerte”,

tonsatt 1946 på Alfvéngården och som Hugo själv ansåg vara ”den underbaraste, innerligaste dikt jag någonsin tonsatt”.

Dalasinfoniettans kör såg fulltalig ut och gjorde flera framträdanden. Bland verken som framfördes fanns Sång till Stockholm, Stämning, Papillon, Dalvisan, Limu limu lima samt Jungfrun hon går i ringen. En mycket nöjd publik applåde rade tacksamt alla medverkande som bidragit till att Alfvéndagen blev en fin upplevelse.

Jan Syrén

Alfvénstipendiaten Ylva Ek med band

Dalasinfoniettans kör med dirigent David Lundblad, tillika dagens presentatör

Agentjakt

Hugo Alfvéns inblandning i agentverksamhet ur hans memoarer

Nedan återges Hugo Alfvéns inblanding i agentverksamhet som han skildrar den i sina memoarers andra del, Tempo Furioso.

Som bekant blev Nikolaj Bobrikov år I 898 utsedd till generalguvernör i Finland, där han förde ett full komligt skräckvälde och drev en förryskningspolitik, som gick ut på att fullständigt upphäva Finlands politiska särställning och pressa in landet under den ryska kronan. Efter sex års terror blev måttet rågat: i juni 1904 mördades han av den unge Eugen Schauman.

Men Bobrikov fick en efterföljare, prokurator Johanson - att döma efter namnet en svenskfinne - som blev ännu mer hatad. Hans busregemente slutade på samma sätt som företrådarens, men långt snabbare - redan efter ett år.

Det var svårt att komma åt honom, ty han var väl skyddad av sin livvakt; och den som önskade besöka honom på ämbetsrummet, blev först underkastad en noggrann kroppsvisitation som gällde innehav av vapen. På den tiden fanns i Helsingfors en patriotisk förening av unga män, som jag här ger namnet TF, och eldade av Schaumans hjältedåd, hade de svurit prokuratorns död. En av dem, den atletiske Hohenthal, anmälde sig frivilligt till utförande av exekutionen.

Hohenthal, som talade ryska flytande, hade lyckats komma över en rysk översteuniform, och i denna förklädnad gick han till prokuratorns ämbetsrum, uppgav för tjänstgörande officer ett ryskt namn, överste X., och anhöll om företräde. En rysk militär i så hög grad kunde ju omöjligt misstänkas för fientliga avsikter, så ingen kropps visitation blev ens ifrågasatt.

Nu anmäldes H., och han stiger in genom dörren. Hans blick fångar två vaktposter vid ena väggen och proku rator Johanson, som vrider sig om i skrivstolen mot den besökande. H. är prickskytt. Blixtsnabbt ligger browning pistolen i hans hand, skotten smäller i tät följd. Vakterna, som i första ögonblicket fått en chock vid den oväntade överrumplingen, har hastigt återvunnit fattningen, och nu smäller också deras pistoler men de är nervösa, siktar på

måfå, skjuter bom och lyckas till slut endast åstadkomma några skrubbsår.

Vakten i förrummet förstår genast vad som är på färde och rusar mot ingångsdörren, men får inte upp den. H. hade vid sitt inträde med handen bakom ryggen lyckats skjuta för regeln. Men inom ett ögonblick är dörren sprängd; en soldat skymtar H:s kraftfulla gestalt i den täta krutröken, kastar gevärskolven till kinden, trycker av, och H. sjunker till golvet med genomskjutet lår. Då hade han blott en patron kvar i magasinet. De sju andra kulorna satt i den redan döda prokuratorns kropp. H. blev naturligtvis genast övermannad och förd till sjukhus. När såret blivit läkt, väntade honom fängelse och rannsakning och dödsdom.

Men TF vakade. Genom cellens fönstergaller kunde han iakttaga sina vänner. De hade sina hemliga tecken. En fångvaktare blev mutad. En vacker dag fann H. i en stor limpa ett sammanrullat sågblad. Därmed började befrielsearbetet. Han arbetade om nätterna, och snart var gallret avsågat. Fångvaktaren sörjde för under rättelseväsendet mellan H. och TF, anskaffade ett extrapar starka lakan, som kunde delas, snos och sammanknytas med det gamla paret, när flyktens stund var inne. Och den kom.

En becksvart natt ryckte H. bort gallret, firade sig ned och nådde lyckligt marken. En väntande släde förde honom till en båt, som låg klar för avgång, och efter några dagar landade han på den svenska kusten, i Grisslehamn, hos Albert Engström.

Det ryktades snart att H. tagit sig över till Sverige, varför ryska deckare sändes efter för att snoka, söka få honom fast och utlämnad. Samtidigt gav sig också två av TF:s medlemmar över havet, dels för att skugga de civilt klädda ryska kriminalpoliserna - som var dem väl bekanta - och dels för att i tid kunna varna sin vän och bistå honom, om så skulle behövas.

Och det behövdes, ty inom kort tid visade sig två främlingar på Väddö, som talade en svenska, som ingen begrep; men så mycket förstod man emellertid, att de ville

veta om någon nyligen kommit över från Finland. Då vågade Engström inte längre ha sin nye vän kvar.

Min bror Andrew var Albert Engströms husläkare, och genom honom visste Albert att vi hade en bror, som ägde en liten egendom i Stockholms mellanskärgård, på Edö Ö. Dit skickades H. omedelbart, och där var han i fullkomlig säkerhet.

Min bror, Gösta, och H. blev redan den första dagen goda vänner, och vänskapen fördjupades ju mer de lärde känna varandra. Om kvällarna brukade H. sitta och rådgöra med Gösta om sin framtid. Han förstod att han inte kunde stanna i Sverige. Hans plan gick därför ut på att söka ta sig över till England, till London, för att där arbeta vidare i sitt yrke, det vill

honom och lade honom sängs.

Detta hände i november någon tid sedan jag återkom från min vistelse i Sori och på Capri. Vid ett besök hos Andrew blev jag bekant med denne unge man, som tidning arna skrivit om så mycket. Han såg ut att vara omkring tjugofem år, reslig och otroligt muskulös, men med de godaste, raraste ögon man kunde se; hela hans väsen präglades av en hjärtegodhet och tacksamhet, som var rörande. Han vann redan första stunden mitt hjärta liksom jag vann hans, och den vänskapen är än i dag lika djup som då. Det var vid detta till fälle han berättade om sina upplev elser, som jag här skildrat.

Några dagar senare besökte jag Andrew på nytt, och då träffade

ett dåligt tecken. Men ännu fanns det utvägar.

Min bror Johannes (John), senare nervläkare i Norrköping, var vid denna tid förlovad med förtjusande studentska, Anna-Clara Romanus, som också studerade medicin. Hon hade ett eget rum på Kungsholmen. Detta rum erbjöd hon H. för någon tid, medan hon själv flyttade över till en väninna.

Men ensamheten i denna avsides liggande bostad gick honom på nerverna. Mina bröder och jag hade vårt att tänka på om dagarna, men om kvällarna besökte vi honom så ofta tiden tillät och tog honom med på en promenad. Ensam vågade han inte gå ut trots att han ändrat sitt utseende till oigenkännliget. Håret, som förr varit tillbak aborstat, låg nu framåt med bena i midten, skägget hade han låtit växa ut och därtill bar han blåa glasögon. Vännerna, som också ändrat sitt utseende, tittade emellertid upp till honom varje dag och rapporterade vad de sett på staden. Men underrättelserna var inte glada. Det såg ut som om deckarna företog en systematisk genomsnok ning av Stockholm.

säga som sjukgymnast. Pengar kunde han alltid få från Finland, men svårare var det med passfrågan.

Efter ett par veckors vistelse på ön gick han en dag ut på sjöfå gelskytte. Då råkade han skada sig så svårt, att han var i behov av läkarhjälp. Gösta måste följa honom in till Stockholm, där Andrew tog hand om

jag även H:s båda vänner, två präktiga män, som tydligen var vana att bita i kallt stål. Nu var de emellertid lika bekymrade. De berättade att de sett deckare på Centralstationen, som i smyg kontrollerade de avgående fjär rtågen, men vad värre var: i dag hade de sett två stryka kring på Odengatan, där Andrew bor. Och det tyckte de var

När de omsider blivit synliga även på Kungsholmen, sade mor till mig: - Nu är det nog bäst att vi tar honom hem till oss, och då kommer han inte heller att känna sig så ensam.

Detta var just vad jag själv tänkt på, men inte velat föreslå mor. Redan samma kväll hämtade jag honom. Han var överlycklig att slippa den utpinande ensamheten, och mor

Torpet Blåsut på Edö Ö där Erik Hohenthal hölls gömd

pysslade om honom, som vore han hennes egen son.

Erik - H:s förnamn - återvann hastigt sinnesjämvikten i vårt trivsamma hem, där han alltid hade någon att tala med, men glädjen räckte inte länge. Efter endast några dagar fick vi besök av TF-medlemmarna. De såg något upphetsade ut. En av dem tog Erik i armen och sade:

- Ställ dig där bakom gardinen och titta försiktigt ner på trottoaren midt emot, så får du kanske se någonting!

Jag kastade samtidigt en blick genom den andra gardinen och såg då tre män, som tydligen rådslog med varandra samtidigt som deras ögon irrade från våning till våning i det hus, där vi bodde. Jag såg frågande på Erik, men kände inte igen hans ansikte. Det var inte längre de vänliga björnögonen. De gnistrade av mordlust. Utan att säga ett ord vände han sig om, nickade godt förstånd åt vännen, gick till sin väska, öppnade den och stoppade browningen i kavajens innerficka. Huruvida den ryska polismyn digheten vändt sig till den svenska med anhållan om bistånd att uppspåra och anhålla prokuratorns mördare, hade jag ingen aning om; men även om så varit fallet, skulle resultatet ha blivit negativt - så som stämningen då var här i landet. Men absolut säker på saken, kunde man dock inte vara. Och Erik var det minst av alla. Därför flög hans hand till pistolen varje gång tamburklockan ringde under de följande dagarna. Nu gällde det emell ertid att snarast möjligt hjälpa honom ur landet, in i Norge, där han med lämplig ångbåtslinje kunde fortsätta till London.

Genom sina vänners försorg var han rikligt försedd med pengar; och ett svenskt pass fick han också, vilket medförde ac: han måste byta ut sitt namn mot den förre ägarens,

likasom passets signalement i någon mån måste justeras beträffande kroppslängd och ögonfärg.

Sedan återstod endast svårigheten att obemärkt kunna läm na Stockholm och över Charlottenberg, gränsstationen, komma in i Norge. Att åka till Centralen och lösa direkt biljett Oslo, ansåg de finska vännerna vara alltför riskabelt. Men då fick jag en lysande idé. På den tiden var jag god vän med författaren Karl-Erik Forsslund, som bodde i Brunnsvik vid Vessman. Jag hade besökt honom flera gånger och tonsatt tre hans dikter ur »Lyckans visor». Till honom tele fonerade jag och frågade om jag kunde få hälsa på honom samman med en av mina bästa vänner, som gärna ville göra hans bekantskap. Forsslund lät glad i stämman och hälsade oss hjärt ligt välkomna.

Eldad av min ungdoms detektivromaner letade jag fram den gamla revolver, varmed Hesselbom och jag en gång i tiden hade tagit knäcken på hans hustrus bakplåtar

Den följande morgonen skedde det dramatiska uppbrottet. Eftersom jag aldrig varit med om något dylikt äventyr, fann jag det hela högst spännande. Eldad av min ungdoms detektivromaner letade jag fram den gamla revolver, varmed Hesselbom och jag en gång i tiden hade tagit knäcken på hans hustrus bakplåtar, och stoppade den med en teatralisk gest i rockfickan. Jag ville inte vara sämre än Erik, om det skulle komma att smälla; men det retade mig outsägligt, att jag inte lyckades uppträda med samma överlägsna, oberörda kolugn, som utmärkte

honom denna tidiga morgonstund. Ensam i sitt rum på Kungsholmen, plågad av overksamhet och irrit erande syner, hade han varit nervös, men nu, när det gällde handling, var han stål. Mors tårar och välsignelse, då vi omfamnade henne till avsked, var inte heller något som stimulerade mitt krigarmod, men det blev bättre bara vi hunnit nedför trapporna. Utanför porten väntade den droska, som jag beställt föregående kväll; och där tog vi avsked av de båda finska vännerna, som hållit vakt någon timme. De rapporterade att ingen deckare synts fill, så passagen var klar. Droskan förde oss till järnvägssta tionen i Sundbyberg, där vi steg på ett lokaltåg till Enköping. Där köpte jag nya biljetter till ett norrgående lokaltåg, och efter en del byten nådde vi lyckligt Brunnsvik på eftermiddagen. Efter några dagars uppehåll i det gästfria forsslundska hemmet stack vi västerut till Charlottenberg, varifrån jag skulle återvända till Stockholm. Avskedet från Hohenthal var gripande. Det skar mig i hjärtat, då han ensam steg upp i den norska järnvägsvagnen och i kupéfönstret vinkade sitt sista farväl, när tåget gled ut från stationen. En hjältemodig man, som vågat livet för att befria sitt fosterland från en tyranniserande usling, gick nu nya riskfyllda öden till mötes ...

Ny ordförande i Hugo Alfvénfonden

Alfvénonden har sedan en tid en ny ordförande. Det är Musikaliska Akademiens Ständige sekrete rare Fredrik Wetterqvist, som efterträder Tomas Löndahl.

Hugo Alfvénfonden i Kungl. Musikaliska akade mien äger och förvaltar rättigheterna efter Hugo Alfvén. Fonden går tillbaka på ett testamentariskt förordnande som Alfvén lät göra 1958, då han bildade den stiftelse som efter hans bortgång skulle ta över äganderätten till hans verk. Fonden ska i första hand vårda och visa Hugo Alfvéns sista hem: Alfvéngården i Tibble, Leksand, men den har enligt stadgarna också till uppgift att initiera och stödja

forskning om tonsättaren och hans verk. Fonden har på senare år arbetat för att ge ut uppförande material till vissa av Hugo Alfvéns verk för orkester. Den tar inte emot ansökningar utifrån. Den stöder också Hugo Alfvénsällskapet framför allt för säll skapets tidskrift Alfvéniana.

Fredrik Wetterqvist är sedan 2017 Kungliga Akade miens ständige sekreterare. Han har en musikalisk bakgrund som körsångare, framför allt i Orphei Drängar. Se där en anknytning till Hugo Alfvén! Han har i OD bl.a. ansvarat för deras verksamhets planering. Annars har han arbetat som diplomat och tjänstgjort vid svenska ambassaderna i Ottawa och Tallinn och vid utrikesdepartementet där han bland annat arbetat med press-, kultur- och kom munikationsfrågor. Han har också varit ordförande i STIM:s promotionsnämnd samt varit sakkunnig och sekreterare i ett flertal kulturutredningar.

I Hugo Alfvénstiftelsen är numera de övriga leda mötena i styrelsen: Cecilia Rydinger Alin, rektor Kungl Musikhög skolan, dirigent Orphei Drängar

Stefan Karpe, Director Musices Uppsala universitet Joakim Tillman, universitetslektor Stockholms universitet

Anita Soldh, hovsångerska Finn Rosengren, dirigent (suppleant)

Karin Holdar, länsmusikchef Dalarna (suppleant) Zanna Brodin, intendent vid Alfvéngården (adjungerad)

Curt Carlsson

Hugo 1905 -

”den moderna musikens befordrare”

I detta nummer av Alfvéniana gör vi en tillbakablick på den unge Alfvéns karriär. Vi förflyttar oss till 1905, då Hugo var 32 år gammal och en mycket lovande ung komponist. En uppåtgående stjärna på den svenska musikhimlen, som hunnit med att komponera inte mindre än två uppmärksammade symfonier och just fått orkesterrapsodin Midsommarvaka färdig, som just uruppförts i Hamburg i november 1904. Verket som också skulle sprida hans namn på den internationella musikhimlen.

I den svenska musiktidskriften Svensk Musiktidning - ”Nordiskt Musikblad” från den 16 mars 1905 publicerades följande artikel om den hyllade unge tonsättaren. Artikeln är osignerad men med största sannolikhet skriven av Svensk Musiktidnings redaktör Frans J. Huss. Svensk Musiktidning utgavs under åren 1873 -1913. I den här återgivna texten har jag lätt modifierat stavningen, men låtit texten för övrigt vara oförändrad.

Curt Carlsson

”

Bland våra yngre, även i utlandet uppmärksam made tonsättare intager Hugo Alfvén ett fram stående rum. Vi hade nyss tillfälle nämna att han i en tysk musiktidning, vari svenska tonkonstnärer omnämndes, betecknades såsom en av "den moderna musikens befordrare" i sitt hemland, och då till Parisut ställningen 1900 den ”svenska konserten” förbereddes, blev hr Alfvén av kommittén som hade bestyret därmed, upptagen bland de tonsättare som då skulle representera Sverige, nämligen jämte honom Franz Berwald, August Söderman, Albert Rubensen, Ludvig Norman, Andreas Hallén och Wilhelm Stenhammar. Såväl genom kon serter som genom kompositioner har herr Alfvén nu i mer än ett decennium gjort sig bekant i vår musikvärld. En nyligen av honom given och en annan förestående konsert, båda med program av hans egna tonsättningar, ge oss anledning att nu fästa uppmärksamheten på honom och meddela jämte hans porträtt en biografisk teckning och redogörelse för hans kompositoriska verk samhet, därvid till en del återgivande en för sex år sedan i denna tidning införd uppsats.

Hugo Alfvén är född i Stockholm den 1 Maj 1872. Då skolstudier och skoltvång snart blev den unge gossen motbjudande, fick han i stället för att avsluta skol banan utveckla sina musikaliska anlag, och från 1887 till 1890 finna vi honom sålunda som elev vid vårt

konservatorium, där han studerade violinspelet för pro fessor Johan Lindberg och vari han sedan ytterligare här hemma utvecklade sig för konsertmästaren Lars Zetter qvist. Efter avslutade violinstudier i akademien sökte sig herr Alfvén in uti kontrapunktklassen, men blev icke antagen. Han vände sig nu till den skicklige teoretikern och kontrapunktisten kantor Johan Lindegren och stu derade under dennes ledning i fyra år, vilket såsom han säger, blev av en avgörande betydelse för hans utveck ling som musiker. Samtidigt med börjandet av kompo sitionsstudierna ägnade han sig med iver åt målning. Efter slutad skolgång hade han i Tekniska skolan tagit lektioner i teckning och hans lärare i målning, Oskar Törnå, rådde honom avgjort att bli målare. Hågen för musiken tog dock överhand.

Det var emellertid icke endast kärlek till konsten, som tog hjärta och sinne i anspråk hos den unge Alfvén; även åt naturen ägnade han sitt svärmeri. Somrarna fick han nämligen tillbringa i Stockholms yttre skärgård. Der älskade han att leva ett friskt naturliv och att i en liten segelbåt ”trotsa storm och sjö.” ”Där uti skärgården”, säger han, ”har jag skrivit mina båda symfonier. Mina bästa idéer ha kommit under nattliga, stormiga seglatser och i synnerhet de vilda höstarna har varit mina härli gaste diktartider. Jag tror mig kunna säga, att jag under strövandet i skog och mark mottagit lika djupa och

utvecklande intryck av både estetisk och filosofisk art, som av de stora klas siska och moderna mästare och filo sofer jag älskat att fördjupa mig uti”.

Efter avslutade studier vid konserva toriet inträdde den unge violinisten i hovkapellet, där han tjänstgjorde 1890-91, därefter ägnade han sig åt komposition och konserterande. Hans första offentliga uppträdande som solist vill vi minnas ägde rum i början av 1892, då han biträdde å en av Typo grafiska föreningens sångkör (Bell manskören) given konsert i Berns’ salong, och kort därefter medverkade

han på en av [musik]direktör Albert Lindström given kyrkokonsert. Året därpå hade han en egen konsert i Vetenskapsakademien, varvid han visade stor förmåga som virtuos på sitt instrument. Han biträdde sedan på en mängd konserter så i huvud staden som i landsorten och gav här i slutet av mars 1896 en soaré i nyss nämnda lokal, då han spelade en av honom komponerad ”Romans” samt en Violinsonat (op. 1), tillägnad doktor Anton Nyström, föreståndaren för Arbetareinstitutet härstädes, vid vars söndagskonserter herr Alfvén flitigt medverkat. Genom denna sonat

ådagalade han grundliga studier och framstående kompositionstalang. Samma år erhöll han statsstipendium för 2 år och företog hösten 1897 stu dieresor i Tyskland, Frankrike och Belgien, huvudsakligen uppehållande sig i Bryssel, där han studerade viol inspelet för den berömde violinmäs taren César Thomson. Med sitt första större verk för orkester framträdde herr Alfvén i febr. 1897 då, på en symfonimatiné i Kgl. teatern en av honom komponerad Symfoni i f-moll stod på programmet, ett verk som väckte ganska mycken uppmärk samhet, röjande livlig fantasi och betydande förmåga i orkesterbehand lingen. Efter utförandet av detta verk ägnades honom av ett antal mecenater och musikvänner en vacker hyllning, bestående av en pekuniär hedersgåva.

Återkommen till hemlandet fick Alfvén å en symfonikonsert på Kgl. teatern i maj 1899 uppförd sin andra symfoni i D-dur, vilken väckte ännu mera uppseende än den första och som sedan med stor framgång givits även utom Sverige, så i Köpenhamn samma år, där den mycket berömdes av kritiken, och året därpå i Kristiania, där dess komponist blev benämnd ”en uppgående stjärna”. I september 1899 företog herr Alfvén en konsert turné i mellersta Sverige under med verkan av fröken Märtha Ohlson och sångerskan Karin Weber. Vid det nya århundradets invigning, nyårsdagen 1900, på Kgl. teatern utfördes en av herr Alfvén till ord av E. A. Karlfeldt komponerad kantat, och i febr. samma år erhöll han Jenny Lind-stipendiet, som han innehade i tre år. Sedan dess har han nästan oavbrutet vistats på studieresor, dels i Tyskland – huvud sakligen i Berlin, Dresden (där han studerade dirigentskap för hovkapell mästare Kutschbach*) och München

HugoAlfvén 1904

– dels i Paris, Wien, Budapest m. fl. framstående musikstäder. Spanien har fängslat honom genom den elektrise rande rytmiken i dess musik; Italien, sångens härliga land har han besökt upprepade gånger.

I november 1900 gavs på en symfo nikonsert å Kgl. teatern en ny kom position av herr Alfvén, ”Klockorna”, för baryton och orkester, och i dec. 1902 uppförda Musikföreningen ett nytt körverk av honom ”Herrens bön” till ord ur ”Martyrerna” av Stagnelius. Sommaren samma år tillbragte herr Alfvén i Danmark vid Skagen tillsam mans med andra konstnärer. I jan. 1903 gavs å Kgl. teatern en Alfvén konsert under komponistens direk tion, varvid utfördes D-dursymfo nien, ”Klockorna” och Nyårskantaten; i maj 1904 gavs en dylik konsert, diri gerad av honom själv, då programmet upptog f-mollsymfonien, ”Midsom marvaka”, svensk rapsodi för orkester, och sånger: ”Trubadurens ande”, ”Se allena har jag vandrat”, ”Ved huset”, ”Svarta rosor” och ”Sommardofter”. Strax före denna konsert hade herr Alfvén blivit utnämnd till lärare i instrumentation och komposition vid musikkonservatoriet efter avgående läraren, hovkapellmästare Dente. Hans konstresor hindrade emellertid tillträdandet av befattningen, vilken han sedan avsade sig.

Vid herr Alfvéns nyss här givna konsert i Musikaliska akademien spelade han själv jämte herr Stenhammar sin vio linsonat; herr Stenhammar utförde fyra av hans pianostycken: ”Sorg”, ”Solglitter”, ”Natt”, ”Böljesång”, och fröken Valborg Svärdström sjöng åtta av hans sånger: ”Morgonhäls ning”, ”Snö”, ”Var stilla”, ”Två fjärilar”, ”Gammalt kväde” (från Helsingland), ”Sommardofter”, ”Aftonstämning”

och ”Mitt rike”. Kompositören blev vid detta tillfälle mycket hyllad av den fulltaliga publiken.

Att nu redogöra för Alfvéns produk tiva verksamhet som tonsättare följer här en förteckning över hans verk med anförande av deras opustal.

Instrumentalverk: Symfonier, f-moll, op. 7; D-dur, op. 11; Midsommarvaka, Rapsodi för stor orkester, op. 19; En skärgårdssägen, tondikt för stor ork., op. 20; Elegie för horn och orgel, op. 15; Sonat för violin och piano, op. 1; Romans för violin och piano, op. 3; Prelude et Fugue **(utförd i Paris 1900 på svenska konserten);

Pianokompositioner:

Menuett, op. 2; Triumfmarsch, op. 10; Sorg, op. 14; Skärgårdsbilder (Solg litter, Natt, Böljesång), op. 17;

Sång med orkester: Nyårskantat för solo, kör och orkester, op. 12; Klockorna, för baryton och orkester, op. 13 (dikt av Frithiof Holmgren - arrangerad för sång och piano av Wilhelm Stenhammar); Herrens bön för soli, kör och orkester, op. 16;

Sånger med piano: Tio sånger, op. 4; Vaggvisa, op. 5; ”O stode du i kylig blåst”, op. 6; Lyriska stämningar, op. 8; Lyckans visor, op. 9; Trubadurens ande, op. 18; Fyra sånger till Maria, op. 21;

Manskvartetter: Här är landet, ord av Wilhelm Nordin (Uppsala studentsångföreningar tillägnad); Friheten, ord av biskop Thomas (intagen i ”Sällskapets för svenska kvartettsångens befrämjande” årshäfte 1900).

Dessa kompositioner förskriva sig från 1895 till närvarande tid.

Beträffande arten av herr Alfvéns

tonskapelser, visar de att han avgjort hör till ”nya skolan”. Han är mera kon trapunktist än melodist. Hans idéer är intressanta även där en djärv och invecklad harmonik mera överraskar än förnöjer samt hopar svårigheter för det tekniska utförandet såsom t.ex. i pianostyckena ”Skärgårdsbilder”. Berömd har han blivit huvudsakligen genom sin andra symfoni; populär synnerligast genom den vackra foster ländska kvartetten ”Här är landet.”

*) Hermann Ludwig Kutzschbach (1875-1938) tysk dirigent och musik pedagog, som förutom Alfvén också hade Ruben Liljefors bland sina svenska dirigentelever.

**) Orkesterverket Prelude et Fugue är i själva verket den sista satsen ur Alfvéns andra symfoni.

Pianoafton på Alfvéngården

Fredagen 3 augusti var det dags för den traditio nella pianokonserten på Alfvénmuséet. Enligt programmet var temat för kvällen ”Hugo Alfvén – tonsättaren och brevskrivaren”.

Melker Stendahl var tillbaka för att spela Alfvéns pianostycken på den gamla Malmsjöflygeln från 1908, och professor Gunnar Ternhag var inbjuden för att berätta om Alfvéns flitiga brevskrivande. Inför näst intill fullsatt publik varvades utdrag ur brev till vänner, bekanta, förläggare m.m. med pianostycken på den åldriga men väl skötta flygeln. Alfvén hade nästan mani på att skriva brev, och med en känsla för språket blev han en formuleringskonstens mästare. Breven var underhållande att läsa, och flera böcker som återger hans brevväxlingar har under åren kommit ut.

Professor Gunnar Ternhag är verksam med ljudoch musikproduktion vid Högskolan Dalarna, och vår kanske främste Alfvénkännare. Han har skrivit ett flertal böcker om Alfvén och hans livsgärningar.

Melker Stendahl, pianist och kompositör från Väddö, inledde med fyra låtar från Leksand, skrivna 1934; alla inspirerade av folkmusik. Därefter följde Margita dansar, 1915, tillägnad Hugos och Marie Kreuers då 10-åriga dotter.

Efter pausen kom kvällens överraskning, då muséets intendent Zanna Brodin med elegans spelade ”Liten svit för soloflöjt”, skriven 1912. Där blev vi alla glatt överraskade. Kvällen avslutades med Alfvéns kanske mest

Alfvénmuseets intendent Zanna Brodin spelade Liten svit för soloflöjt, komponerat 1912

kända pianostycken: Solglitter, Natt samt Böljesång. Dessa tre ingår i Skärgårdsbilder, komponerade 1901-1902. Ganska krävande stycken som Melker Stendahl spelade lugnt, kraftfullt och tonsäkert. Alfvéns gamla Malmsjöflygel avger ett mäktigt ljud som kommer väl till pass i muséets lokaler.

Alla medverkande avtackades med kraftiga applåder, och många ur publiken stannade kvar för att utbyta några ord med de tre som skapat kvällens musi kafton. Ännu en lyckad tillställning på Alfvéngården, och vi tackar de som skapade denna kväll i Hugo Alfvéns anda.

Reformationskantaten i Tyskland

Vid högmässan i Wiesenkirche i Soest på Trettondag jul 2019 framförs ur Alfvéns Reformationskantat hans sättning av Lutherkoralen ”Var man må nu väl glädja sig” (Nun freut euch lieben Christen gemein) i ett arrangemang för kör och bleckblåsare. Det är på initiativ av Wilfried Pankauke som utgivit Alfvéns kantat med tysk text på Musikaliska konstföreningen härom året. Förhoppningen är att detta smakprov skall väcka önskan att framföra hela kantaten på tysk botten.

Jan Olof Rudén

Jan Syrén