Alfvéniana 1-2 2018

Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet alfvéniana nr 1-2 18

Ansvarig utgivare: Curt Carlsson e-post: curt_carlsson@comhem.se

Redaktör: Anton Alfvén e-post: anton.alfven@gmail.com

Sekreterare: Monica Lindström e-post: melindstrom@telia.com

Medlemsavgifter: Årsavgift 200 kr, institutioner 300 kr PlusGiro: 42 88 52 - 8

ISSN 1101-5667 Tryckt av Mowys byrå, Stockholm Tidskriften är momsbefriad Copyright © resp. författare och Alfvéniana

Föreningens e-postadress: alfvensallskapet@hotmail.com

Innehåll

Minnen av Lotten Alfvén 4 Cecilia Alfvén Gyllang

Om vänskapen mellan Alfvén och Milles 9 Curt Carlsson

Brevet om "Saa tag mitt hjerte" till Jussi Björling 14 Jan Syrén

Emil Sjögren 1853-1918 16 Michael Waldenby

Alfvénsällskapets webbsida www.alfvensallskapet.se

Bli medlem i Hugo Alfvénsällskapet!

Hugo Alfvén var en av Sveriges mest mångsidiga och fängslande personligheter. Som medlem i Hugo Alfvénsällskapet får du för endast 200 kr/år inte bara del av nedanstående förmåner utan bjuds in att delta i intressanta och stimulerande aktiviteter omkring Hugo Alfvén och den tid han verkade i.

Medlemsförmåner: Tidskriften Alfvéniana Gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand Rabatt på CD vid inköp i Konserthusshopen i Stockholm i samband med konserter Rabatt på Alfvénskivor direkt från producenten Rabatt på noter från Abr. Lundquist förlag m.m.

Minnen av Lotten

I Alfvénsläktens gömmor har återfunnits denna teckning av Hugos mamma, signerad av Alfvén men inte daterad. I sina memoarer skildrar han henne vanligen i full verksamhet men här har han fångat henne i viloläge läsande en tidning. Här följer en skildring av hennes liv och betydelsen hon hade för sin son, tecknad av hennes sonsondotter Cecilia Alfvén Gyllang.

Christina Charlotta Axelsson Puke föddes i Kumla i en Närkesläkt 1841. Släktens manliga medlemmar var antingen militärer eller fria företagare. Lottens far hade ett kalkstensbrott i Kumla, men han gjorde konkurs och emigrerade till Amerika där han avled i fattigdom.

Lotten flyttade till Stockholm där hon träffade sin blivande man Anders Alfvén. Han var skräddarmästare och kom från en bondesläkt i Alunda by i Uppland. Båda var varmt religiösa och det är möjligt att de träffades i Baptistkapellet i dåvarande Klarakvarteren. Båda var medlemmar där och Anders blev så småningom ledare för kapellets kör. Tycke uppstod, de gifte sig och fick mellan 1864 och 1880 de sex barnen Ellen, David, Andrew, Hugo, John (som senare tog namnet Johannes) och Gösta. Eftersom föräldrarna var

baptister döptes inte barnen som små, dop skulle enligt deras tro ske vid vuxen ålder. Under tiden kom emellertid bröderna i kontakt med andra tankegångar i livåskåd ningsfrågor, och religionen kom att förlora sitt grepp om dem. Det blev inget dop utom för David. Lotten som nu var änka drev inte frågan.

Anders hade en skräddarfirma i Gamla Stan, där familjen också bodde på en rad adresser: Bredgränd, Kåkbrinken och Munkbron. En tid bodde familjen på Blasieholmen på den plats där Grand Hotell står idag. Ett rum till minne av detta har inretts på hotellet.

Hugo beskriver i sina memoarer sitt föräldrahem som gott och kärleksfullt och föräldrarnas relation som varm och lycklig. Någon barnaga förekom inte, vilket var ovanligt på

den tiden. Man musicerade mycket i familjen och barnen lärde sig alla att spela instrument. Ellen piano, David flöjt och piano, Andrew flöjt, Hugo violin, John piano och flöjt och Gösta klarinett och piano.

Lotten samlade barnen till musikstunder då hon spelade på sin taffel och sjöng religiösa sånger. Hugo beskriver dessa tillfällen på följande sätt i sina memoarers första del: ”Mitt vackraste minne från barnaåren är hennes sång, trots att hon inte hade vad man kallar sångröst. Om söndagarna brukade hon ofta sätta sig vid den gamla taffeln och sjunga med sin svaga mjuka stämma några enkla sånger… Vi bar nungar stod i en halvcirkel bakom hennes stol och aldrig har väl någon storsångerska sjungit för en tacksammare publik.” Hugo menar att det var dessa stunder som väckte hans slumrande musikalitet.

Anders blev sjuk och dog 1883, troligen i halskräfta, och Lotten lämnades ensam med sina sex barn. Den yngste Gösta var då två år.

Hugo skildrar hennes djupa sorg men också hennes beslutsamhet och kraft att ta hand om sin stora familj. Så småningom fick hon stöd av en ungdomsvän till familjen och ekonomisk hjälp att ordna upp sin tillvaro. Familjen hade nu flyttat till en våning i hörnet av Engelbrekts gatan och Östermalmsgatan och i huset inrättade Lotten en matvaruaffär som hon drev med outtröttlig energi.

Hugo har beskrivit hennes dagsprogram, som började klockan 6 med ”den vanliga torgronden” och sedan pågick i affären med uppehåll för matpauser till klockan 10 på kvällen. Med detta arbete höll hon på i 25 år. Hennes stora ambition var att ge sina barn en god start i livet och hon fick lön för sin möda: David blev ingenjör, Andrew och John läkare, Hugo musiker och Gösta bonde och agronom. Ellen gifte sig tidigt och flyttade till Amerika. Barnens mormor Clara Axelsson Puke bodde hos familjen och tog hand om barnen när deras mamma arbetade i sin affär. Hugo älskade djupt sin mamma men hade inte lika varma känslor för sin mormor. Han beskriver henne som en sträng, barsk och pliktmedveten kvinna som favorise rade hans yngre bröder.

I sina memorarer återger Hugo två för honom viktiga minnen vilka tydligt fångar Lottens betydelse för honom.

I den ena episoden berättar han om sin klasslärare som med rottingen går lös på en av Hugos klasskamrater.

Då denne inte ger ett ljud ifrån sig växer lärarens raseri alltmer och pojken faller till slut ihop med ett stön. Först då blir läraren nöjd och slutar med pryglingen. Månad efter månad fortsätter bestraffningarna och den ena efter den andra pojken får stryk vid minsta förseelse — dock inte Hugo. Han tog mycket illa vid sig och kunde till slut inte tiga mer. Under tårar berättar han för sin mamma om

lärarens beteende och sin skräck för att gå till skolan, på vilket hon svarar: ”Jag har nog märkt att något varit på tok för du har sett så betryckt ut. Men nu ska du sova gott för imorgon ska jag tala med din lärare”. Hugo blev inte lugnare av detta. Han såg framför sig hur hans bleka avtärda mamma skulle möta denne ”grymme, brutale orangutang i katedern”. Full av oro satt han i sin bänk nästa dag, då dörren öppnades. In i klassrummet trädde hans mamma, som med lugn och värdig hållning oförskräckt går fram till katedern och borrar blicken i ansiktet på klassläraren. Det är dödstyst ett ögonblick, varpå läraren osäker i rösten frågar vad hon vill. ”Vad jag vill det ska ni genast få höra”. Med en klar och kall stämma, vibrerande av tillbakahållen förbittring skäller hon ut honom och kallar honom för omänsklig fähund och otäckt vilddjur. Läraren överrumplas fullkomligen och förlorar helt sin fattning. Lotten tillägger: ”Om ni vågar så mycket som peta på min gosse så river jag ögonen ur er”. Så gick hon med bestämda steg ut ur klassrummet, och rottingen kom inte fram mera under det läsåret.

Lotten som ung

Det andra återgivna minnet är från Hugos ungdomstid. Han hade påbörjat sin musikkarriär och violinsonaten och första symfonin hade båda blivit uppförda. Han stod nu i begrepp att påbörja arbetet med sin andra symfoni men kände sig trött och uttömd i sin ”andliga kraftreservoar”. Dessutom var det mycket annat som lockade och han drogs in i en virvel av sena nätter, starka drycker och vackra kvinnor som tog allt mer av hans tid och lust. Ofta mötte han sin mamma på väg till torget tidigt på morgonen, när han själv kom hem från en festnatt. ”Mor sade ingenting men hennes kärleksfulla ögon blev allt sorgsnare” skriver han. Han lovade sig själv att börja ett nytt liv men lyckades inte motstå alla frestelser. Sent en natt när han kom hem hörde han sin mor gråta i sin säng. Hon berättade under snyftningar hur hon kämpat för sina barn och att hon nu var så orolig för Hugo, som var på väg att förspilla sitt liv. När hon gråtit en stund kom

hon på råd, steg upp ur sängen, gick fram till sin sekretär och tog fram en slät och mycket tunn guldring. ”Detta är min vigselring. Genom arbetet för dig och dina syskon blev den så smal och liten att jag inte vågade bära den längre. Nu skänker jag dig min vigsel

”På första raden satt mor, mina bröder och jag. Dagen till ära bar jag den tunna vigselringen, ty det var ur den, som symfonin sprungit fram, och symfonin var som gengåva tillägnad min mor.” När Hugo senare på natten kom hem gick han in till sin mor. ”I natt vätte inte hennes tårar min panna. Hon log ännu i sömnen. Jag böjde mig ned och viskade: ”Tack för ringen mor.” ”

ring, den dyrbaraste ägodel jag har. Med den följer en mors välsignelse över hennes stackars gosse och Guds välsignelse över hans arbete, sträck fram din hand.”

Den 2 maj 1899 uruppfördes den andra symfonin på Kungliga Operan.

Lotten var mycket mån om barnens hälsa och varje sommar hyrde hon en stuga på öar i Stockholms skärgård för att de skulle få leva ett friskt uteliv långt från stadens dåliga luft. Barnens mormor var då med dem. Dessa åter kommande vistelser med båt- och badliv kom att prägla barnen. Man skaffade en kosterbåt och med den hade bröderna många spännande seglatser i både storm och stiltje. Det blev starka upplevelser, som inom Hugo tog form och återgavs i flera musikverk, bl.a. Andra symfonin, En

Lottens vigselring som Hugo fick i gåva

I natt vätte inte hennes tårar min panna. Hon log ännu i sömnen.

Jag böjde mig ned och viskade: ”Tack för ringen mor”

skärgårdssägen och I havsbandet. Själv unnade sig Lotten ingen vila. ”Endast på lördagkvällarna kom hon ut, fortfarande i sin dystra svarta dräkt för att redan på söndageftermiddagen återvända till trampkvarnen. Vilken glädje när hon kom och vilken sorg när hon vinkade till avsked!” skriver Hugo.

1907 lade hon ner sin butik. Hon var då 66 år och barnen var sedan länge vuxna och klarade sig själva. Gösta, som hade ett starkt naturintresse, hade slagit sig ner i skärgården på Edö Ö, där familjen hade införskaffat ett hemman. Här skulle han bedriva jordbruk och hit flyttade Lotten för att sköta hushållet.

I slutet av december 1913 insjuknade hon i lunginflammation och fördes in till Andrew på Odengatan. Alla

sönerna, som hela livet hyste en djup och innerlig kärlek till sin mor samlades kring hennes bädd i stark oro. Detta var en tid långt innan det fanns någon antibiotika. De två läkarna Andrew och Johannes diskuterade hennes till stånd med största allvar och sa till varandra: ”Har du någonsin upplevt att en 72-årig kvinna överlevt en lunginflammation?” Det gjorde hon inte heller. Den 27 december slutade hon sitt verksamma liv omgiven av fem djupt sörjande söner.

I tidningen Idun kunde man i januari 1914 läsa en nekrolog av CG Nyblom. Rubriken löd ”Ett stordåd i det obemärkta.”

”Fru Lotten Alfvén, född Axelsson Puke, som tredjedag jul gick ur tiden, var en märklig kvinna. Hon hörde till dem, som offra sig själva

för en lifsuppgift […] Man kan säga att fru Lotten Alfvén gifvit sig själf för sina ”pojkar” på ett rent enastående sätt […] Jag såg hennes vigselring — den satt så tunn som ett segelgarnssnöre rundt fingret, så hade arbetet nött af guldet på den. […] Genom uppmuntrande ord till arbete och uthållighet hade hon skapat en liten flock omkring sig af präktiga svenska män, hennes egna söner […] Om någon kvinna är värd beundran, värd att hedras och i älskadt minne bevaras så är det fru Lotten Alfvén”.

Cecilia Alfvén Gyllang är Lotten Alfvéns sonsondotter. Hon har tidigare skrivit boken Det gröna skåpet om sin farmor Anna Clara Romanus, en av Sveriges första kvinnliga läkare.

Lotten med sonsonen Hannes (som senare f ö kom att tilldelas Nobelpriset i fysik). Bilden är hämtad ur Idun nr 2 1914.

"Men så kom Du som räddaren..." Om vänskapen mellan Milles och Alfvén

Genom deras brevväxling framgår Alfvéns och Milles ömsesidiga vördnad och hög aktning för varandra, både som vänner och konstnärer.

Curt Carlsson berättar här om deras vänskap.

Hugo Alfvén och Carl Milles hade många saker gemensamt. De var jämnåriga – Alfvén föddes 1872 och Carl Milles tre år senare. De kom båda från relativt enkla förhållanden och de hade sitt intresse av såväl konst som musik gemensamt. Alfvén utbildade sig till violinist; som barn ville även Milles lära sig spela fiol. I Milles barndomshem var flera av hans syskon konstnärligt intresserade och hans äldre syster Ruth blev skulptör och brodern Evert arkitekt. Carl själv sattes i snickarlära och utbildade sig vid Tekniska skolan i Stockholm. 1897 fick han ett stipendium på 200 kronor av Slöjdför eningen och med dessa pengar reste han till Paris.

Där stannade han i flera år och försörjde sig som bl.a. ornamentsnidare.

Hugo Alfvén å sin sida tvekade länge huruvida han skulle ägna sig åt ton- eller bildkonsten. Han hade konstnärliga anlag och studerade målning bland annat för Otto Hesselbom och Oscar Törnå på 1880talet. Till slut valde han dock musiken. Han fick anställning som violinist i Hovkapellet och började samtidigt att komponera. 1897 – samma år som Milles fick sitt stipendium och åkte till Paris – fick Hugo sin första symfoni uppförd i Stockholm. Alfvén hade sedan han valt musiken faktiskt lättare att få kontakt med konstnärer än med tonsättare. Kompositörerna var ju inte sällan konkurrenter på ett sätt som målarna aldrig var. För övrigt var det inte många svenska tonsättare som fann nåd i Alfvéns ögon. De var egentligen bara två; den något äldre Emil Sjögren och den jämnårige Wilhelm Stenhammar, som förresten skulle dirigera det

första framförandet av Alfvéns andra symfoni på Stockholmsoperan dagen efter Hugos 27-årsdag.

Även Alfvén belönades med stipendier vid denna tid och även han besökte Paris 1897. Avsikten var att studera komposition för den franske tonsättaren Jules Massenet, detta blev det dock aldrig något av. Alfvén lär nog inte ha träffat Milles i Paris då, men Milles berättar långt senare att han först fick höra talas om Alfvén just i Paris, där Nathan Söder blom – sedermera svensk ärkebiskop – var präst vid Svenska kyrkan i Paris. ”Du påminner mig om Hugo Alfvén” lär Söderblom ha sagt till Milles. Men Alfvén och Milles kom inte att träffas förrän senare då Milles återvänt till Sverige. Milles var som sagt mycket musikintresserad – ”intensivt förälskad i musik” som han själv uttrycker det – och han spelade både fiol och flöjt till husbehov. I Paris hade Milles turen att komma med i ”operaklacken” – en grupp åhörare som kunde hyras in på Parisoperan för att åstadkomma starka applåder på speciella ställen, vilket sångarna då fick betala för. Klacken bestod av bortåt 60 herrar som satt utspridda i salongen och som på ett givet tecken – då klackens anförare signalerade med en liten svart ebenholtspinne –började applådera. Milles säger själv att han tillbringade så gott som varje lördag där på operan under de sju år han var i Paris. Till slut kunde han långa avsnitt av operorna utantill.

”Jag njöt och var lycklig att få vara där varje lördagskväll. Jag mankerade aldrig” berättade han. Även Alfvén hade på Stockholmsoperan medryckande upplevelser av operakonsten under de år han spelade fiol i Hovkapellet. Där fick han umgås med Wagner, Verdi, Bizet, Gluck och de andra av musikens stora mästare, som han själv uttryckte det.

”Höjdpunkterna för mig var Hovkapellets symfonikonserter, då jag fick uppleva den rena orkestermusiken genom Mozart, Beethoven, Brahms,

Tjajkovskij, Rimskij Korsakov och många andra. Symfonierna var för mig musikens högsta och rikaste konstform” säger han.

Tiden i hovkapellet blev något av ett musikaliskt universitet för den unge tonsättaren. Det här var ju långt före radio och grammofon och ett av de få tillfällen i Sverige som man vid denna tid kunde få lyssna till riktig orkes termusik. Det var också nu som han övergav måleriet och bestämde sig för att bli tonsättare på allvar, och gärna av symfonier. Det skulle i sinom tid bli fem stycken och det hade mycket väl kunnat bli ännu fler om han inte för levebrödets skull blivit tvungen att skriva en massa beställningsverk, främst kantater vid olika jubileer: Uppenbarelsekantaten till Saltsjö badens kyrkas invigning, Kantat till Uppsala läns hushållningssällskaps 100-årsfest, Reformationskantaten till reformationsjubileet 1917 och så vidare. Kantaterna var ju musik som inbringade arvoden, vilket inte sym fonierna gjorde i samma utsträckning.

Ett annat beställningsverk var det Festspel som Alfvén skrev till invig ningen av Dramatiska Teaterns nya byggnad 1908. Till denna byggnad hade också Carl Milles gjort flera av skulpturerna och fasadens utsmyck ning. De två konstnärerna hade redan tidigare träffats och några år senare utförde Milles en serie porträtt av sina vänner och bland dessa återfinner vi också Hugo Alfvén. Bysten av Alfvén var färdig till midsommaren 1911. Denna byst kan vi i dag beskåda i trädgården på Millesgården, utanför huvudbyggnaden vid ena sidoväggen där den är placerad bredvid arki tekten Ferdinand Bobergs byst. Det finns också en kopia av Milles byst vid Alfvéns grav i Leksand och numera även en i Alfvénsalen i Uppsala. Alfvén kvitterade detta konstverk med att året därpå komponera ett verk för manskör med orkester till en text av Hugo Tigerschiöld: Unge Herr Sten Sture, som han tillägnade Carl Milles. Att han valde just detta ämne för en

hyllning till Milles föll sig naturligt då Milles redan för flera år sedan hade fått i uppdrag av Uppsala Studentkår att uppföra ett monument över just Sten Sture. Detta projekt drog ut på tiden och skulle inte bli färdigt förrän 1926. Vid invigningen av monu mentet sjöng faktiskt Orphei Drängar under Alfvéns ledning, dock inte Sten Stureballaden. Den hade framförts första gången redan i början av maj 1916 i Stockholm. Milles fick dess värre ingen biljett till uruppförandet och urskuldande skriver Alfvén några dagar senare i ett brev till Milles:

”Det var förfärligt ledsamt, ty dels hade jag narrat in dig förgäves, dels hade jag glatt mig så åt att Du hört min skildring av den döende Sturens bistra färd i den vinande snöstormen, där han, omtöcknad av dödens skuggor, vrider sig i förtvivlan över att hans fosterland går sin undergång till mötes - dels också därför att jag kort före uppförandet skrivit på partitu rets titelblad:

”Till min vän Carl Milles”.

Långt senare skriver Milles till Alfvén från Cranbrook i USA. Året är 1945. Kriget i Europa har just tagit slut. På midsommaraftonen sjöng OD på Millesgården med Hugo Alfvén som dirigent.

”Jag undrar så mycket om Du ville äga det huvud jag gjorde av dig då vi ännu vore unga? Det står väl kvar på Lidingön? I så fall vill Du ordna så att det skeppas till dig? Du gör med det sen vad Du vill och efter vår tid är ute kan Du ju låta det gå till Natio nalmuseum i Stockholm eller lämplig institution i Uppsala kanske till Linnéanum där du bott eller om OD har en egen lokal? Du finner väl ut det.”

Alfvén svarar lyriskt på Milles generösa gåva:

”Stod bysten strax bredvid bas sängen? Jag hade stått alldeles bredvid den då jag dirigerade kören, utan att se den, ty jag hade då sett in i

mig själv och inte utåt. Sådant händer ibland. Nu ström made minnena på nytt över mig med hela sin styrka.

Jag drömde om den lyckliga tid, då jag satt modell ute hos dig, och jag överfölls av en vild längtan att få äga detta underbara, obeskrivligt uttrycksfulla konstverk.

Jag beslöt då att skriva till Dig och fråga om Du över huvudtaget ville sälja det till mig och i så fall till vilket pris. Men när jag kom hem och närmare tänkte över saken, sjönk min förtröstan långt under nollstrecket, ty då insåg jag, att hur mycket Du än skulle sänka ditt pris, måste det i alla fall komma att överstiga mina nuva rande ekonomiska resurser av den anledningen, att jag under det sista året byggt mig en ny gård här i Leksand, vilken på grund av kristiden blev fruktansvärt dyr och som därför tvang mig till en högre upplåning av pengar i den högre stilen. Då jag alltså såg nyktert och kallt på min ekonomiska ställning, måste jag begrava förhopp ningen att kunna förvärva granithuvudet. Och så kom Ditt brev, däri Du erbjuder mig huvudet som gåva. Det var trolldom! Vet du Carl, jag tror att jag aldrig i hela mitt liv känt en sådan intensiv glädje, som då jag läste detta …”

Redan långt tidigare hade Milles skänkt Alfvén en speciell gåva. De hade tidigt blivit goda vänner och till Hugos första hus uppe i Dalarna, gården där han och Marie Kröyer flyttat in i, hade Milles ritat och låtit tillverka en vindflöjel, som än i dag finns på huvudbyggnaden i den gamla Alfvéngården i Tällberg. Den föreställer en liten fågel som sitter och sjunger i lövverket och är daterad 1910.

De två konstnärernas vägar korsades då och då vid olika utställningar och jubiléer. Till exempel i Malmö 1914 vid den av Ferdinand Boberg anord nade Baltiska utställningen till vilken Alfvén skrev en av sina beställningskantater och där Milles ställde ut på den stora konstavdelningen. Året innan invigdes Uppen barelsekyrkan i Saltsjöbaden genom en donation av Knut Wallenberg och även här möttes denna konstnärliga

treklöver Milles, Alfvén och Boberg. Hugo Alfvén skrev sin Uppenbarelsekantat till invigningen, Carl Milles hade tillsammans med Olle Hjortzberg stått för den konstnärliga utsmyckningen och Ferdinand Boberg hade ritat kyrkan i den speciella nationalromantiska jugendstil som då hade sin höjdpunkt. Bakom hela projektet fanns Nathan Söderblom som övertygade Wallenberg om att Alfvén måste få skriva invignings kantaten. Söderblom hade själv sammanställt texten till kantaten av olika bibelavsnitt. Strax efter framförandet av kantaten skriver Milles till Nathan Söderblom apropå Alfvéns musik:

”Du kan vara glad. Din vackra kantat fick en värdig musik, något enastående. Alfvén sa själv ’att det redan var musik i själva orden’, han har från början hört allt vid genomläsandet av vad Du skrev. …

Vet Du jag har sällan blivit så gripen. Nu gjorde det kanske till saken att jag satt och tog avsked av mina alabasterreliefer som jag hållit på med i två år, mina portar och annat, men jag sjönk ner i min bänk och kinderna blevo våta som jag för det ej skulle synas ej torkade. …

Alfvén av Milles

Musiken var himmelsk, som den skulle vara, stor och originell och som jag uttryckte mig till Hugo älskade jag oändligt att där ej fanns ’melodier’, d.v.s. i komposition var den till den grad överraskande omöjlig att återge, grann och rik som det klaraste dropp från källvatten som kom högt ovanifrån. Där var harpors accord som grep mig mest, ett övernaturligt dropp av diamanter som alla föll på olika faser. Du förstår Alfvén är monumental och stor.”

Det monumentala var något som tilltalade Milles och det hittade man särskilt i Alfvéns då tre fullbordade symfonier och i många av hans kantater. I ett brev från 1914 skriver Milles:

”Du vet hur bra jag trivs med Dig, inte för att jag kan tävla med tocken hårcocgnac eller humor, men jag är en iakttagare som Du kanske sett, och njuter av Din närvaro. Särskilt är det monumentala i Dig och din konst som gjort mig till Din vän. Det vet Du redan.”

Senare samma år återkommer Milles till deras vänskap: ”Tack Du kära snille och vän för det är Du för mig. Du är den ende verklige konstnärs-man, konstnärsvän jag har och som jag högaktar som konstnär”.

Alfvén hade ständigt ekonomiska svårigheter. Han hade synnerligen svårt att handskas med pengar. Han älskade gärna att leva på stor fot och hans ekonomiska planering var oftast rena glädjekalkyler. I ett brev till Milees några år senare berör han detta. Milles råder honom att ta kontakt med en av Stockholms mera kända finansmän. Alfvén svarar:

”Han har alltid visat mig mycken hjälpsamhet, men jag har en tydlig instinktiv känsla av, att han i grund och botten är en kall och beräknande finansman utan hjärta, som det är farligt att bli ekonomiskt beroende av. Detta oss emellan. Du råder mig att hålla fast vid de monu mentala formerna och påpekar även

det ekonomiskt fördelaktiga däri. Men i det sistnämnda har du tyvärr orätt. Du vet icke under vilka förhål landen en tondiktare arbetar. Hur många tror Du köper ett dyrbart symfonipartitur? Jo, endast en och annan orkesterdirigent som därmed förvärvar sig rätt att uppföra stycket hur ofta han vill utan vidare ersätt ning. Tror Du man lever på den inkomsten?

För något år sedan köpte en förläg gare i Stockholm av en amatör en bostonvals utan musikaliskt värde, men som föll publiken i smaken genom sina sötaktiga harmonier. Förläggaren köpte den för 50 kronor och förtjänade själv 50.000 kronor. Sådan är publiken: och de fattiga komponisterna förmå här i landet ingenting mot de rika förläggarnas järnring.”

1924 fullbordade Carl Milles sin stora Industribrunn, en jättelik bronskruka som står framför Tekniska Högskolan vid Vallhallavägen i Stockholm. Den 25 juli skriver han till Alfvén:

”Mitt stora industrimonument är färdigt. Innan jag lämnar det till gjutning vill jag göra en upphöjd inskription som skall lyda ungefär så: Till andra symphonien av Hugo Alfvén. Det skall stå där i alla tider i upphöjd skrift. Men, innan jag gör det vill jag fråga om Du har något att invända däremot.

Svara mig omgående är Du vänlig.”

Milles har också just du fått en idé om att han ville ha ett klockspel på Millesgården, ”något lika klang fullt som Trollflöjten, men svenskt –klassiskt, ej något vemodigt sorgligt. Skulle Du vilja göra en sådan sak?” frågar han vännen.

Hugo svarar med vändande post:

”Din dedikation är den stoltaste gåva en konstnär kan få – och den käraste en vän kan få!

Självfallet har jag därför ingenting att invända däremot. Möjligen skulle dock språkställningen bli korrektare

så här ’Till Hugo Alfvéns andra symfoni’ eller ’Till Symfoni no 2 av Hugo Alfvén’.

Det var med denna symfoni jag slog igenom, som det heter på populärt språk. Den ger uttryck för en rasande kamplust – som stegras i intensitet ända till och med sista takten – mot det obarmhärtiga ödets järnhårda grepp. Sista satsen är en tredubbel fuga, vari jag vävt in koralen ’Jag går mot döden var jag går’. Men – jag vill inte gå mot döden, utan mot det eviga livet. …

Med stor glädje skall jag skriva musiken till ditt klockspel, och vi få närmare språka därom, då vi råkas, vilket jag hoppas blir snart. Men något honorar vill jag icke ha annat än om möjligen ett glas prima ’hårcognac’ vid middagen då spelet inviges.”

Klockspelet blev aldrig av. Och när Milles flyttade till USA, blev kontak terna glesare dem emellan. Men 1946 när Alfvén var färdig med det första bandet av sina memoarer – Första satsen – skickade han ett exemplar till Milles i Cranbrook. Strax före jul kommer svar från USA:

”Dear Hugo – snille, … Jag har skrattat och gråtit i min själ och önskat att Du vore 20 och jag 70 så hade pengar alltid kommit i rättan tid att hjälpa Dig då du hade det svårt. Och ändå tycker jag att du levat i himmelen jämfört med mitt liv. … Jag bara inte begriper att Du aldrig sökte upp mig i Rue de la Grande Chaumière i Paris – men du sökte Alice Nordin, men jag vet jag var illa känd bland svenskarna – jag var aldrig med dem. … Första gången jag hörde om dig var Nathan Söderblom, som jag sällan besökte –men han sa ’Du påminner mig om Hugo Alfvén’. – Men Emil Sjögren han kom. Vi blev bästa vänner – han spelade för mig. ... Aldrig har Du spelat för oss – aldrig talat om att Du spelade fiol, det är nytt för mig…”

Åtta år senare, 1954, när Alfvén

precis spelat in sin Midsommarvaka och sviten ur Bergakungen med Hovkapellet på en LP-skiva, skriver Milles till Alfvén att han just lyssnat på skivan och att han fått en idé: ”Du skall skriva en Näckensymfoni”. Alfvén svarar den 16 oktober: ”Käre Carl Milles, Ditt brev till mig samma dag som jag hade besökt Dig, var det underbaraste brev jag någonsin har mottagit. Det gladde mig mer än jag med ord kan uttrycka, ty det visar halten av Din vänskap och Din djupa förståelse för min musik. Det gjorde mig så rik! …”

Några dagar senare återkommer han till detta ämne i nytt brev till Milles:

”Under de två sista åren har jag legat i träda här uppe, har inte kunnat samla mig till något kompositionsarbete. Det är min stackars lilla Karins smärtfyllda och obotliga sjukdom, vilken lagt sig som ett sorgedok över mitt sinne. …

Jag har på nytt velat lyfta mig till musikens himmel, men vingarna har inte förmått spänna sig till flykt. Inspirationens källsprång har sinat. … Jag har känt som om jag var färdig med livet.

Men så kom Du som räddaren!

’Näcken’ var den fackla som på nytt tände min inspiration och som åter kom orkestern att brusa i huvudet. Att skildra havet, i stillhet och i storm, i månljus och i solljus – finns det något underbarare! Det har jag redan gjort i min symfoniska dikt ’En skärgårdssägen’ och i min fjärde symfoni med undertiteln ’Från havsbandet’.

Men nu kommer jag att spänna ett ännu vidare fält. Jag kommer att börja med Näcken, där han spelar vid forsen och blandar sina säll samma toner med vattenbruset.

Kanske kommer han också att spela vid den blanka, månbelysta skogs tjärnen. Så småningom leder jag tonströmmen ut mot havet i dess storhet – i dess glitter, i dess stillhet och storm. Det bärande temat, den röda tråden genom det hela kommer enligt din önskan att bli ’Näckens polska’, som i denna tonmålning kommer att uppträda med hundra tals skiftande omgestaltningar enligt samma contrapunktiska teknik, som jag använt vid uppbyggandet av ’Midsommarvaka’.

Denna nya tondikt kommer att bli min enkla hyllning till Dig och ditt livsverk på Millesgården. Som du ser, har tanken därpå inte lämnat mig

någon ro och snart skall tondiktens stora huvudkontur ha fått fast form. …”

Ett år senare hör Milles av sig med en fråga om hur det går med den nya kompositionen. Alfvén svarar den 14 september 1955:

”Du talar om Näckensymfonin och undrar om vi blir färdiga med den till nästa sommar. ...

Men om jag orkar med detta arbete, det blir en annan sak, Det är inte lätt att samla tankarna till en musi kalisk gärning, där hemmet ligger höljt i sorgedok genom min lilla Karins svåra och oerhört plågsamma sjukdom. Men jag skall i alla fall försöka”.

Men av detta blev det dessvärre ingen ting. Uppförsbacken för den åldrande tonsättaren var honom för brant.

Någon Näckensymfoni blev det alltså inte. Vi får istället glädjas åt all den musik som Alfvén faktiskt åstadkom under sitt långa liv: symfonierna och de andra orkesterverken, inte minst den monumentala baletten Bergakungen, sångerna och de många svenska folkvisor som i hans kördräkt

Curt Carlsson

"...den underbaraste, innerligaste dikt jag någonsin tonsatt"

I ett inglasat skåp på Jussi Björling muséet i Borlänge sitter på väggen pianonoterna till Hugo Alfvéns tonsättning av Tove Ditlevsens ”Saa tag mit Hjerte”. På nothäftets framsida kan man se hur Alfvén, med en text som med åren blivit knappt läsbar, skrivit ett kort meddelande till Björling. Han vill skänka honom ”denna min sista och underbaraste sång”.

Bredvid på väggen sitter så brevet som ger bakgrunden till översändandet. Det är daterat 11 juni 1957. Alfvén skriver att han för några dagar sedan skickat över noterna till ”den underbaraste, innerligaste dikt jag någonsin tonsatt. Den är så outsägligt öm att jag aldrig kan läsa den utan att tårarna tränger upp i ögonen”. Längre fram i brevet framgår att han tidigare inte vågat skicka över sången, eftersom det skulle inne bära en latent förfrågan om att få den insjungen på grammofon och Alfvén var rädd att få ett nekande svar. Dikten tonsattes redan 1946, tillägnad hustrun Karin, men nu kände han att han måste ta risken.

Jussi sjöng in sången 1959, och därmed fick Hugo, som avled

året efter, sin önskan uppfylld. Någon grammofoninspelning med enbart Björlings röst och piano, enligt originalnoterna, verkar inte ha gjorts. Många andra har dock under årens lopp sjungit in piano versionen, och på Youtube finns ett antal inspelningar att lyssna på.

Vi kan vara tacksamma för att Jussi hann sjunga in denna pärla innan han så tragiskt gick bort året därpå, bara fyra månader efter

Hugo. Vi är också tacksamma för att Jussi Björlingmuséet i Borlänge uppmärksammat brevet så att eftervärlden får en inblick i varför grammofoninspelningen skedde så sent efter tonsättningen som den gjorde.

Alfvén på Blåsarsymfonikernas program

Stockholms läns blåsarsymfoniker har länge haft ett gott öga till Hugo Alfvéns musik och den kommande spelsäsongen 2018/19 är inget undantag. Redan den 22 september spelas Svit ur Den förlorade sonen under ledning av orkesterns chefsdirigent Cathrine Winnes. Glädjande nog får Alfvénsällskapets medlem och klarinettisten i blåsarsymfonikerna, Anders Emilsson, på samma konsert återigen höra sitt eget verk Salute the band, som han komponerade till orkesterns 100-årsjubileum 2006. Den 16 mars 2019 spelas Fest-ouvertyr op.52 som Alfvén kompone rade till invigningen av Malmö konserthus 1944. Tonsättaren har givit lokalfärg åt musiken genom att ta upp melodin (snapsvisan) "Du skåning, du skåning i morgon får du äta gröt". Även denna konsert dirigeras av Cathrine Winnes.

Jan Olof Rudén

Jan Syrén

Emil Sjögren

Ett porträtt tecknat av Michael Waldenby

Iår är det hundra år sedan Emil Sjögren, av samtiden betraktad som den kanske främste bland svenska tonsättare, gick ur tiden. Emil Sjögren föddes i Klara församling i Stock holm den 16 juni 1853. Hans fader, Johan Gustaf, var klädeshandlare till yrket och hade sina släktband i Kalmar, modern Christina Catarina kom från Värmland. Hemmet var ganska anspråkslöst, inte fattigt men heller inte på något sätt överdådigt. En tänkare och filosof som Karl Marx hade säkerligen betecknat Emil Sjögrens barndomshem som småborgerligt. Efter faderns död 1863 kom Sjögren att växa upp i en kvinnodominerad miljö på Drottninggatan

där hans moder drev en pensionatsrörelse. Mor och son stod varandra mycket nära och det är ställt utom allt tvivel att hon starkt påverkade sin son, inte minst genom sitt stora intresse för litte ratur. Emil Sjögren hade som ung vad man förr i tiden kallade läshuvud och man kunde väntat sig att han skulle klara sig bra i skolan. Så var ingalunda fallet och när han lämnade Nya Ele mentarskolan, där han var elev 1864-1868, var det som en ganska slätstruken lärjunge. Året efter kom han att börja som elev vid Kgl Musi kaliska Akademiens konservatorium där han bland andra hade Gustaf Mankell (1812-1880) som lärare i orgel och liszteleven Hilda Theger ström (1838-1907) i piano. Mycket betydelsefull för Sjögrens utveckling var också hans förste orgellärare och välgörare, organisten i Klara kyrka Ludvig Ohlson (1838-1891). Denne drev, tillsammans med den mångfrestande Isidor

“I den svenska musikhistorien kan jag för min del endast se tre verkliga genier: Söderman, Sjögren och Stenhammar...” (Hugo Alfvén 1872-1960)

Dannström (1812-1897), ett piano magasin där Sjögren fick anställning ungefär samtidigt med att han började sina konservatoriestudier. Vad hans båda principaler egentligen ansåg om sin skyddsling - som pianoförsäljare betraktat - torde vara oklart, även om man kan anta att de var ganska kritiska. Men de båda, och särskilt Ludvig Ohlson, insåg att de hade en ovanligt begåvad ung tonsättare i sin tjänst och de möjliggjorde också Emil Sjögrens första utländska studieresa. Den gick till Berlin där han spelade orgel för en numera bortglömd storhet, August Haupt (1810-1891). Något mindre bortglömd är möjligen den man som kom att undervisa Sjögren i kontra punkt och komposition: Friedrich Kiel (1821-1885). En sträng och for drande lärare! Hem till sin dyrkade moder i Stockholm skrev Sjögren att ”den som studerar kontrapunkt för Kiel har ej tid för något dolce far niente.” Men övningarna tycks ha gjort sin verkan och resultatet av mödorna kan studeras bland annat i ett Prelu dium och fuga g-moll, opus 4, ett av Sjögrens få större verk för orgel. Det är inte förvånande att denna musik, när den gavs ut i Stockholm efter ton sättarens hemkomst från den årslånga berlinvistelsen, tillägnades vännen och mentorn Ludvig Ohlson. Genom hela utlandsvistelsen hade de båda tät kontakt. Nå, det var mest Ohlson som skrev till Sjögren, inte tvärtom. Det kan tyckas märkligt att en så litterärt intresserad person som Sjögren inte producerat sig mer i skrift. Breven av hans hand är få till antalet och någon önskan att skriva exempelvis resebe rättelser, en för dåtidens utlandsstu denter lika lukrativ som omhuldad sysselsättning, kan man inte spåra.

När Emil Sjögren framåt sommaren 1880 återvände hem till Stockholm var det inte utan skäl. Genom Ohlson hade han fått veta att Gustaf Mankell, den till synes oförstörbare mannen som året innan försäkrat sina över ordnade att han aldrig var sjuk och därför inte behövde någon vikarie, i mars samma år avlidit. Därigenom

blev hans två befattningar naturligtvis lediga. Sjögren sökte båda men fick ingen. Det blev, för Sjögrens del, att återvända till pianoaffärerna. Natur ligtvis var det en besvikelse, men med tanke på vad Emil Sjögren kom att åstadkomma med sitt liv det bästa som kunnat hända – och detta sagt inte bara ur eftervärldens perspektiv.

Emil Sjögrens livsuppgift var inte konservatorielärarens stundtals ena handa kall. Han var född till tonsät tare. Redan under de sena tonåren hade han, livligt uppmuntrad av sina överordnade, komponerat flera av de sånger som senare skulle göra honom berömd, ja, under något decennium till Sveriges kanske störste tonsät tare. Just solosången kom, jämte vio linsonaten, att bli Sjögrens specialgenre. Han skrev runt tvåhundra sånger och redan från början kom hans största inspirationskällor från utlandet, främst Norge, Danmark och Tyskland men senare också Fjärran Östern. Detta har sin naturliga för klaring. Tonsättaren Sjögren var ytterst beläst. Långa perioder lär han inte ha gjort stort annat än läst och han var en nogräknad kännare av dåtidens nya lyrik. Med den svenska poesin var det under hans yngre år ytterst klent beställt, dominerad som den var av de så kallade signaturpoe terna. Endast några enstaka verser har tålt tidens gång, ironiskt nog kanske främst Svenska Akademiens ständige sekreterare Carl David af Wirséns (1842-1912) kända psalm ”En vänlig grönskas rika dräkt”. Svenska Akade mien var under Wirséns trettio år som sekreterare – från 1882 – minst lika skandalomsusad som dagens, låt vara av helt andra skäl. Med aktivt stöd av, inte minst, konung Oscar II lyck ades Wirsén under decennier hålla dåtidens främsta författare utanför sin akademi. De mest kända exem plen är väl numera August Strind berg och Verner von Heidenstam. Stort rabalder vållade också Svenska Akademiens val av den förste motta garen av nobelpriset i litteratur, Sully Prudhomme, en gallisk dussinpoet

och ledamot av Svenska Akademiens franska motsvarighet. Med detta sagt är det inte förvånande att den fram åtblickande romanstonsättaren Emil Sjögren främst hämtade sitt material från våra grannländer. Några fina exempel är bland andra hans första opus, ”Fyra dikter av Björnstjerne Björnson”, som snart kom att följas av ”Sju sånger ur Holger Drachmanns Tannhäuser” (prisbelönta av Musika liska Konstföreningen) och ”Sieben spanische Lieder”. Pianosamlingen ”Erotikon” från 1883 vann även den ett kompositionspris och framgång arna som tonsättare gjorde att Sjögren bestämde sig för att, äntligen, våga lämna pianoförsäljarbranschen. Tack vare frikostigt stöd från en av dåtidens kända stockholmsfabrikörer - hans namn, Carl Bodach, kan vara värt att lägga på minnet - kunde Sjögren ge sig ut på en längre studie- och bild ningsresa. Syftet med resan var mer att samla nya intryck och att komponera än att studera i mer konventionell bemärkelse. Som för så många andra svenskar och norrmän blev Köpen hamn den första anhalten. Där lärde han känna både Ernst von der Recke och Holger Drachmann, ett par av de diktare vilkas poesi han redan tidigare tonsatt. Mest betydelsefullt blev dock mötet med en dansk självlärd ton sättare, Peter Erasmus Lange-Müller (1850-1926), numera mest bekant för körsångerna ”Kornmodsglansen ved Midnatstid” och ”Madonne over Bölgene”. Sjögren och Lange-Müller slog 1884 följe på en fortsatt resa via Wien, Merano och München till Paris, där Sjögren fullbordade sin första vio linsonat i g-moll. Efter återkomsten från Köpenhamn skildes deras vägar för denna gång. Väl hemma i Stock holm hade Sjögren en välbehövlig ekonomisk framgång och vintern 1885-1886 kunde han tack vare ett svenskt statsstipendium tillbringa i Berlin. Där gjorde han ännu en mycket betydelsefull bekantskap i violinisten Tor Aulin (1866-1914). De två blev vänner och när det gäller Sjögrens violinsonater, särskilt de tidigare, kan Aulin betraktas mer

som medskapare än enbart inspi ratör, ungefär som Joseph Joachim gav Johannes Brahms god hjälp vid utformningen av solostämman i den sistnämndes violinkonsert.

Trots sina konstnärliga framgångar hade Emil Sjögren tidvis stora eko nomiska problem. Han arbetade som organist i Franska reformerta kyrkan och vikarierade också tidvis i Klara kyrka för sin mentor Ludvig Ohlson men dessa inkomster förslog inte långt, inte ens när han lade till en del ströarbeten som lärare. Han behövde en egen, ordentlig befattning och han fick den äntligen 1890 i den då nybyggda Johannes kyrka i Stockholm. Templet ritades av Carl Möller, en av dåtidens kändisarkitekter med många nygotiska kyrkor på sitt samvete. Den väckte stor uppmärksamhet och lär ha beundrats av storheter som exem pelvis Edvard Grieg: "Dette er det vakreste jeg har sett!” - så löd den berömde norrmannens omdöme om Möllers skapelse. Vid den dåförtiden obligatoriska provspelning som alltid föregick ett organistval framförde Sjögren en Fantasi av Johann Sebas tian Bach. Dagens Nyheter betygade att Fantasin var ”egendomlig... aldrig här offentligt uppförd, stor... oerhört svår.” Sjögren vann naturligtvis prov spelningen, valdes 1891 till ordinarie organist i Johannes kyrka och kom att stanna där till sin död 27 år senare. Snart blev han en av Stockholms mer berömda och omtyckta organister. Mest tycks Sjögren ha ägnat sig åt improvisation och han kunde ibland dröja sig kvar efter söndagens afton sång för att fantisera på orgeln för sina beundrare – och beundrarinnor. De var inte få.

Under hela 1880-talet hade Emil Sjögren, som framgått, haft stora framgångar som tonsättare. Inte minst med sin andra violinsonat, den i e-moll, hade han etablerat sig som vårt lands mest betydande tonsättare. Lägg därtill en bra organistbefattning i en ny fin kyrka och framtiden borde vara ljus. Så blev inte fallet. Sjögren

led av allvarlig psoriasis och var därtill svårt begiven på sprit, en vana han dessvärre inte alls kunde hantera. I kombination med sinande inspiration är brännvinet livsfarligt och när han dessutom förlorade sin dyrkade och älskade moder, i sviterna efter ett rånö verfall, gick korken definitivt ur den plågade konstnären. 1890-talet blev för Sjögren en enda lång utförsbacke och när han 1897 mötte sin räddande ängel – floskeln är högst berättigad –var han nära undergången.

Sjögrens ängel hette Berta Dahlman, dotter till en dåförtiden känd karto graf som besjungits av Carl Snoilsky. Hon var en ängel med krut i. Med en kraft och viljestyrka som trotsar all beskrivning lyckades hon få sin make på fötter. Hon ordnade ett vackert hem vid Lill-Jans plan åt dem båda, men valde 1904 att flytta ut till trakten av Södertälje. Därigenom kom Sjögren undan många frestelser men de miste också kontakten med de konstnärskretsar som utgjort ett viktigt forum för Sjögren. Han hade trivts bra i de högborgerliga salongerna med dessas ofta goda kulturutbud. Det är ingen djärv gissning att han till dels saknade sitt forna liv. Men utan Berta hade hans sista, stora skaparperiod inte varit möjlig. 1910 skapade de sig ett eget hem i Knivsta utanför Uppsala. Det finns ett vackert fotografi som visar dem ute på sjön, i en liten eka. Bilden andas ro och försoning.

så i väsentlig mån. Det hindrade inte att Sjögren trivdes gott i den franska huvudstaden, trots att han inte lär ha talat någon särskilt bra franska. Det finns en känd anekdot, som berättar om en beundrarinna: ”Monsieur, vous êtes un geni!” lär hon ha sagt. ”Oui, Madame!” lär han ha svarat. Första världskriget krossade en hel värld och kastade Europa in i en sjuttiofemårig mardröm. För paret Sjögren återstod tryggheten i Knivsta och Emils arbete i kyrkan. Många anekdoter berättar om Sjögrens tjänst göring i Johannes kyrka. Men vad är sant och vad är falskt? Han var en av sin tid stora berömdheter, en super kändis i det lilla Stockholm. Det är bara naturligt att det berättades historier om hans göranden och låtanden och så kommer det att förbli.

Berta Sjögren var mycket franskorien terad och mellan åren 1901 och 1914 vistades paret årligen långa tider i Paris. Där rönte Sjögrens musik en hel del uppmärksamhet, men det genombrott i Griegs stil som kanske föresvävat dem båda uteblev, om man skall vara realistisk, om än inte helt

Om man bortser från några svåra år under 1890-talet var Emil Sjögren under hela sin verksamma tid en mycket produktiv tonsättare. De många solosångerna har redan berörts. Också i de lite större formerna var han mycket sysselsatt. Fem violinsonater, två för piano och en för violoncell och piano jämte några större variations verk för piano talar här sitt tydliga och mycket attraktiva språk. Därtill kommer en mängd pianostycken i mindre format, ofta arrangerade i sviter, som i ”På vandring” – med den berömda Morgonvandring – från 1884. Titeln är i sin anknytning till en omtyckt fritidssysselsättning verkligt tidstypisk. Ut på promenad skulle man – Strindberg, Peterson-Berger och Heidenstam, Brahms och kejsar Wilhelm – alla som hade råd och möj lighet gav sig ut på längre eller kortare exkursioner. Och musiken blev mer lättsåld om den presumtive köparen/ exekutören kunde identifiera sig med det tänkta programinnehållet som gärna kunde vara lite spännande och farligt, ungefär som i ”Erotikon”.

Sjögrens musik är mycket formsäker. En del av hans samtida ansåg att han inte tillräckligt genomarbetade sina idéer, men tonsättaren själv var natur ligtvis av en annan åsikt och antydde

att det vore betydligt värre om de musikaliska tankarna skulle visa sig vara överarbetade än tvärtom. Hans motivbildning bygger påfallande ofta på den användbara idén fråga-svar. Den intresserade kan hitta många tillämpningar av denna teknik hos Sjögren, exempelvis sidotemat i Prelu dium och fuga a-moll opus 49. Också i violinsonaterna kan man studera hans lika lätta som skickliga handlag.

Under decennierna kring förra sekel skiftet var violinsonaten en särskilt omtyckt form för den som ville skapa i ett större format och samtidigt ha en möjlighet att få sin musik framförd.

Man måste hålla i minnet att det i Sverige vid den här tiden bara fanns en enda fast anställd orkester: Kgl Hovkapellet. Konsertföreningens orkester grundades först 1914. Medan orkesterapparaten var för stor, dyr och sällsynt och stråkkvartetten som genre ansågs för gammalmodig och osvensk framstod violinsonaten som ett bra alternativ. Wilhelm PetersonBerger har givit en utomordentligt fin karaktäristik av Emil Sjögrens behandling av violinsonaten som form och då ställd i relation till solo sången: Sjögrens sonater är ”knippen av klingande visor utan ord, men ofta längtande efter ordet, skickligt sam manknutna i den hävdvunna sonatens godtyckligt valda band.” Det var inte bara Wilhelm Peterson-Berger som menade att en modern kammarmusikform främst borde utgå från solosången. Många andra anslöt sig till denna tanke och en stor förebild hade man på nära håll i Edvard Griegs musik. Sjögren var en stor griegbe undrare och han har, för ovanlighe tens skull, skrivit ned några av sina intryck från norrmannens första besök i Stockholm. Detta var 1877 och Sjögren berättar om Griegs “förmåga att framkalla egendomliga klang- och melodieffekter” och om densammes pianospel som “så individuellt” att det framstod som något helt nytt. Succén skulle hålla i sig och Edvard Grieg blev stockholmarnas särskilde favorit – och till dessa stockholmare hörde också Emil Sjögren.

Mot bakgrund av det ovan sagda kan man fundera över Emil Sjögrens stundtals väl ofta påtalade franska musikinfluenser. Det franska inslaget i hans musikbibliotek var måttligt. Mest tycks Sjögren ha fascinerats av Georges Bizets opera Carmen, låt vara att han hade musik av bland andra Camille Saint-Saëns på sin orgelrepertoar. Pianisten Sjögren verkar mest ha spelat egna verk – så gjorde för övrigt också Grieg. Ett längre resonemang i frågan faller utanför ramen för denna fram ställning, men med vetskap om den yngre franska tonsättargenerationens

Emil Sjögren av Albert Engström

Hans motivbildning bygger påfallande ofta på den använd bara idén fråga-svar

stora intresse för varje nytt verk av Grieg ligger det närmare tillhands att framhålla intressegemenskapen mellan Sjögren och hans yngre franska kolleger. Den gemensamma nämnaren fanns i Bergen, inte i Paris.

Under många år drogs Emil Sjögren med dålig hälsa. Han avled den 1 mars 1918 på Pensionat Engelbrekt i Stock holm och jordfästes en vecka senare i Johannes kyrka av vännen ärkebiskop Nathan Söderblom. Sjögrens stoft vilar nu på Norra kyrkogården. Hans tretton år yngre hustru Berta överlevde sin make med närmare femtio år och avled först 1967 i en ålder av drygt hundra år. Sedan tjugotalet hade hon varit bosatt i Paris, ständigt sysselsatt med att vårda Emil Sjögrens minne. Hon översatte i stort sett alla hans solosånger till franska och drev igenom samlingsutgåvor av dessa och sonaterna. Dessutom skrev hon en del artiklar.

Det var inte bara genom sin musik Sjögren var älskad och beundrad. Också som människa var han mycket avhållen. Många, däribland Otto Olsson, har skrivit rörande och vackert om sin kärlek och beundran. Sista ordet om Emil Sjögren för den här gången får bli Hugo Alfvéns: “Han var den noblaste och mest hjärtevinnande

tonsättare jag råkat i Sverige och fullständigt fri från avund mot sina kolleger. En dylik känsla hade han inte heller anledning att hysa lika litet som millionären har anledning att avundas den mindre bemedlade. Jag hörde honom aldrig säga ett elakt ord vare sig till eller om någon – utom en gång vid en middag hos en känd sångpedagog, då hans vrede kokade över.” Så skriver Alfvén och berättar att föremålet för Sjögrens vrede var en recensent som nu inte vågade stå för sin kritik av några sjögrensånger: “- Stå inte där och ljug, din fega stympare! Du har aldrig gjort annat än skrivit illvilligt och giftigt om min musik, men aldrig har du framlagt ett sakligt skäl varför du gjort det. Jag önskar att du vore en husvägg och jag en liten hund!”

Michael Waldenby är kompositör, organist och körledare i Storkyrkan och Sankt Jacobs kyrka i Stockholm samt författare, bl.a. till Människor, myter och musik, om senromantikens inflytande på kyrkomusikens utveck ling i Stockholm under 1900-talet.