Hugo 1905 (ur Svensk Musiktidning

Hugo 1905 - ”den moderna musikens befordrare”

I detta nummer av Alfvéniana gör vi en tillbakablick på den unge Alfvéns karriär. Vi förflyttar oss till 1905, då Hugo var 32 år gammal och en mycket lovande ung komponist. En uppåtgående stjärna på den svenska musikhimlen, som hunnit med att komponera inte mindre än två uppmärksammade symfonier och just fått orkesterrapsodin Midsommarvaka färdig, som just uruppförts i Hamburg i november 1904. Verket som också skulle sprida hans namn på den internationella musikhimlen.

I den svenska musiktidskriften Svensk Musiktidning - ”Nordiskt Musikblad” från den 16 mars 1905 publicerades följande artikel om den hyllade unge tonsättaren. Artikeln är osignerad men med största sannolikhet skriven av Svensk Musiktidnings redaktör Frans J. Huss. Svensk Musiktidning utgavs under åren 1873 -1913. I den här återgivna texten har jag lätt modifierat stavningen, men låtit texten för övrigt vara oförändrad.

Curt Carlsson

”Bland våra yngre, även i utlandet uppmärksammade tonsättare intager Hugo Alfvén ett framstående rum. Vi hade nyss tillfälle nämna att han i en tysk musiktidning, vari svenska tonkonstnärer omnämndes, betecknades såsom en av "den moderna musikens befordrare" i sitt hemland, och då till Parisutställningen 1900 den ”svenska konserten” förbereddes, blev hr Alfvén av kommittén som hade bestyret därmed, upptagen bland de tonsättare som då skulle representera Sverige, nämligen jämte honom Franz Berwald, August Söderman, Albert Rubensen, Ludvig Norman, Andreas Hallén och Wilhelm Stenhammar. Såväl genom konserter som genom kompositioner har herr Alfvén nu i mer än ett decennium gjort sig bekant i vår musikvärld. En nyligen av honom given och en annan förestående konsert, båda med program av hans egna tonsättningar, ge oss anledning att nu fästa uppmärksamheten på honom och meddela jämte hans porträtt en biografisk teckning och redogörelse för hans kompositoriska verksamhet, därvid till en del återgivande en för sex år sedan i denna tidning införd uppsats.

Hugo Alfvén är född i Stockholm den 1 Maj 1872. Då skolstudier och skoltvång snart blev den unge gossen motbjudande, fick han i stället för att avsluta skolbanan utveckla sina musikaliska anlag, och från 1887 till 1890 finna vi honom sålunda som elev vid vårt konservatorium, där han studerade violinspelet för professor Johan Lindberg och vari han sedan ytterligare här hemma utvecklade sig för konsertmästaren Lars Zetterqvist. Efter avslutade violinstudier i akademien sökte sig herr Alfvén in uti kontrapunktklassen, men blev icke antagen. Han vände sig nu till den skicklige teoretikern och kontrapunktisten kantor Johan Lindegren och studerade under dennes ledning i fyra år, vilket såsom han säger, blev av en avgörande betydelse för hans utveckling som musiker. Samtidigt med börjandet av kompositionsstudierna ägnade han sig med iver åt målning. Efter slutad skolgång hade han i Tekniska skolan tagit lektioner i teckning och hans lärare i målning, Oskar Törnå, rådde honom avgjort att bli målare. Hågen för musiken tog dock överhand.

Det var emellertid icke endast kärlek till konsten, som tog hjärta och sinne i anspråk hos den unge Alfvén; även åt naturen ägnade han sitt svärmeri. Somrarna fick han nämligen tillbringa i Stockholms yttre skärgård. Der älskade han att leva ett friskt naturliv och att i en liten segelbåt ”trotsa storm och sjö.” ”Där uti skärgården”, säger han, ”har jag skrivit mina båda symfonier. Mina bästa idéer ha kommit under nattliga, stormiga seglatser och i synnerhet de vilda höstarna har varit mina härligaste diktartider. Jag tror mig kunna säga, att jag under strövandet i skog och mark mottagit lika djupa och

HugoAlfvén 1904

utvecklande intryck av både estetisk och filosofisk art, som av de stora klassiska och moderna mästare och filosofer jag älskat att fördjupa mig uti”.

Efter avslutade studier vid konservatoriet inträdde den unge violinisten i hovkapellet, där han tjänstgjorde 1890-91, därefter ägnade han sig åt komposition och konserterande. Hans första offentliga uppträdande som solist vill vi minnas ägde rum i början av 1892, då han biträdde å en av Typografiska föreningens sångkör (Bellmanskören) given konsert i Berns’ salong, och kort därefter medverkade han på en av [musik]direktör Albert Lindström given kyrkokonsert. Året därpå hade han en egen konsert i Vetenskapsakademien, varvid han visade stor förmåga som virtuos på sitt instrument. Han biträdde sedan på en mängd konserter så i huvudstaden som i landsorten och gav här i slutet av mars 1896 en soaré i nyssnämnda lokal, då han spelade en av honom komponerad ”Romans” samt en Violinsonat (op. 1), tillägnad doktor Anton Nyström, föreståndaren för Arbetareinstitutet härstädes, vid vars söndagskonserter herr Alfvén flitigt medverkat. Genom denna sonat ådagalade han grundliga studier och framstående kompositionstalang. Samma år erhöll han statsstipendium för 2 år och företog hösten 1897 studieresor i Tyskland, Frankrike och Belgien, huvudsakligen uppehållande sig i Bryssel, där han studerade violinspelet för den berömde violinmästaren César Thomson. Med sitt första större verk för orkester framträdde herr Alfvén i febr. 1897 då, på en symfonimatiné i Kgl. teatern en av honom komponerad Symfoni i f-moll stod på programmet, ett verk som väckte ganska mycken uppmärksamhet, röjande livlig fantasi och betydande förmåga i orkesterbehandlingen. Efter utförandet av detta verk ägnades honom av ett antal mecenater och musikvänner en vacker hyllning, bestående av en pekuniär hedersgåva.

Återkommen till hemlandet fick Alfvén å en symfonikonsert på Kgl. teatern i maj 1899 uppförd sin andra symfoni i D-dur, vilken väckte ännu mera uppseende än den första och som sedan med stor framgång givits även utom Sverige, så i Köpenhamn samma år, där den mycket berömdes av kritiken, och året därpå i Kristiania, där dess komponist blev benämnd ”en uppgående stjärna”. I september 1899 företog herr Alfvén en konsertturné i mellersta Sverige under medverkan av fröken Märtha Ohlson och sångerskan Karin Weber. Vid det nya århundradets invigning, nyårsdagen 1900, på Kgl. teatern utfördes en av herr Alfvén till ord av E. A. Karlfeldt komponerad kantat, och i febr. samma år erhöll han Jenny Lind-stipendiet, som han innehade i tre år. Sedan dess har han nästan oavbrutet vistats på studieresor, dels i Tyskland – huvudsakligen i Berlin, Dresden (där han studerade dirigentskap för hovkapellmästare Kutschbach*) och München

– dels i Paris, Wien, Budapest m. fl. framstående musikstäder. Spanien har fängslat honom genom den elektriserande rytmiken i dess musik; Italien, sångens härliga land har han besökt upprepade gånger.

I november 1900 gavs på en symfonikonsert å Kgl. teatern en ny komposition av herr Alfvén, ”Klockorna”, för baryton och orkester, och i dec. 1902 uppförda Musikföreningen ett nytt körverk av honom ”Herrens bön” till ord ur ”Martyrerna” av Stagnelius. Sommaren samma år tillbragte herr Alfvén i Danmark vid Skagen tillsammans med andra konstnärer. I jan. 1903 gavs å Kgl. teatern en Alfvénkonsert under komponistens direktion, varvid utfördes D-dursymfonien, ”Klockorna” och Nyårskantaten; i maj 1904 gavs en dylik konsert, dirigerad av honom själv, då programmet upptog f-mollsymfonien, ”Midsommarvaka”, svensk rapsodi för orkester, och sånger: ”Trubadurens ande”, ”Se allena har jag vandrat”, ”Ved huset”, ”Svarta rosor” och ”Sommardofter”. Strax före denna konsert hade herr Alfvén blivit utnämnd till lärare i instrumentation och komposition vid musikkonservatoriet efter avgående läraren, hovkapellmästare Dente. Hans konstresor hindrade emellertid tillträdandet av befattningen, vilken han sedan avsade sig.

Vid herr Alfvéns nyss här givna konsert i Musikaliska akademien spelade han själv jämte herr Stenhammar sin violinsonat; herr Stenhammar utförde fyra av hans pianostycken: ”Sorg”, ”Solglitter”, ”Natt”, ”Böljesång”, och fröken Valborg Svärdström sjöng åtta av hans sånger: ”Morgonhälsning”, ”Snö”, ”Var stilla”, ”Två fjärilar”, ”Gammalt kväde” (från Helsingland), ”Sommardofter”, ”Aftonstämning” och ”Mitt rike”. Kompositören blev vid detta tillfälle mycket hyllad av den fulltaliga publiken.

Att nu redogöra för Alfvéns produktiva verksamhet som tonsättare följer här en förteckning över hans verk med anförande av deras opustal.

Instrumentalverk: Symfonier, f-moll, op. 7; D-dur, op. 11; Midsommarvaka, Rapsodi för stor orkester, op. 19; En skärgårdssägen, tondikt för stor ork., op. 20; Elegie för horn och orgel, op. 15; Sonat för violin och piano, op. 1; Romans för violin och piano, op. 3; Prelude et Fugue **(utförd i Paris 1900 på svenska konserten); Pianokompositioner: Menuett, op. 2; Triumfmarsch, op. 10; Sorg, op. 14; Skärgårdsbilder (Solglitter, Natt, Böljesång), op. 17; Sång med orkester: Nyårskantat för solo, kör och orkester, op. 12; Klockorna, för baryton och orkester, op. 13 (dikt av Frithiof Holmgren - arrangerad för sång och piano av Wilhelm Stenhammar); Herrens bön för soli, kör och orkester, op. 16; Sånger med piano: Tio sånger, op. 4; Vaggvisa, op. 5; ”O stode du i kylig blåst”, op. 6; Lyriska stämningar, op. 8; Lyckans visor, op. 9; Trubadurens ande, op. 18; Fyra sånger till Maria, op. 21; Manskvartetter: Här är landet, ord av Wilhelm Nordin (Uppsala studentsångföreningar tillägnad); Friheten, ord av biskop Thomas (intagen i ”Sällskapets för svenska kvartettsångens befrämjande” årshäfte 1900). Dessa kompositioner förskriva sig från 1895 till närvarande tid. tonskapelser, visar de att han avgjort hör till ”nya skolan”. Han är mera kontrapunktist än melodist. Hans idéer är intressanta även där en djärv och invecklad harmonik mera överraskar än förnöjer samt hopar svårigheter för det tekniska utförandet såsom t.ex. i pianostyckena ”Skärgårdsbilder”. Berömd har han blivit huvudsakligen genom sin andra symfoni; populär synnerligast genom den vackra fosterländska kvartetten ”Här är landet.”

*) Hermann Ludwig Kutzschbach (1875-1938) tysk dirigent och musikpedagog, som förutom Alfvén också hade Ruben Liljefors bland sina svenska dirigentelever. **) Orkesterverket Prelude et Fugue är i själva verket den sista satsen ur Alfvéns andra symfoni.