Agentjakt (ur Alfvén memoarer

Agentjakt

Hugo Alfvéns inblandning i agentverksamhet ur hans memoarer

Nedan återges Hugo Alfvéns inblanding i agentverksamhet som han skildrar den i sina memoarers andra del, Tempo Furioso.

”Som bekant blev Nikolaj Bobrikov år I 898 utsedd till generalguvernör i Finland, där han förde ett fullkomligt skräckvälde och drev en förryskningspolitik, som gick ut på att fullständigt upphäva Finlands politiska särställning och pressa in landet under den ryska kronan. Efter sex års terror blev måttet rågat: i juni 1904 mördades han av den unge Eugen Schauman. Men Bobrikov fick en efterföljare, prokurator Johanson - att döma efter namnet en svenskfinne - som blev ännu mer hatad. Hans busregemente slutade på samma sätt som företrådarens, men långt snabbare - redan efter ett år. Det var svårt att komma åt honom, ty han var väl skyddad av sin livvakt; och den som önskade besöka honom på ämbetsrummet, blev först underkastad en noggrann kroppsvisitation som gällde innehav av vapen. På den tiden fanns i Helsingfors en patriotisk förening av unga män, som jag här ger namnet TF, och eldade av Schaumans hjältedåd, hade de svurit prokuratorns död. En av dem, den atletiske Hohenthal, anmälde sig frivilligt till utförande av exekutionen. Hohenthal, som talade ryska flytande, hade lyckats komma över en rysk översteuniform, och i denna förklädnad gick han till prokuratorns ämbetsrum, uppgav för tjänstgörande officer ett ryskt namn, överste X., och anhöll om företräde. En rysk militär i så hög grad kunde ju omöjligt misstänkas för fientliga avsikter, så ingen kroppsvisitation blev ens ifrågasatt. Nu anmäldes H., och han stiger in genom dörren. Hans blick fångar två vaktposter vid ena väggen och prokurator Johanson, som vrider sig om i skrivstolen mot den besökande. H. är prickskytt. Blixtsnabbt ligger browningpistolen i hans hand, skotten smäller i tät följd. Vakterna, som i första ögonblicket fått en chock vid den oväntade överrumplingen, har hastigt återvunnit fattningen, och nu smäller också deras pistoler men de är nervösa, siktar på måfå, skjuter bom och lyckas till slut endast åstadkomma några skrubbsår. Vakten i förrummet förstår genast vad som är på färde och rusar mot ingångsdörren, men får inte upp den. H. hade vid sitt inträde med handen bakom ryggen lyckats skjuta för regeln. Men inom ett ögonblick är dörren sprängd; en soldat skymtar H:s kraftfulla gestalt i den täta krutröken, kastar gevärskolven till kinden, trycker av, och H. sjunker till golvet med genomskjutet lår. Då hade han blott en patron kvar i magasinet. De sju andra kulorna satt i den redan döda prokuratorns kropp. H. blev naturligtvis genast övermannad och förd till sjukhus. När såret blivit läkt, väntade honom fängelse och rannsakning och dödsdom. Men TF vakade. Genom cellens fönstergaller kunde han iakttaga sina vänner. De hade sina hemliga tecken. En fångvaktare blev mutad. En vacker dag fann H. i en stor limpa ett sammanrullat sågblad. Därmed började befrielsearbetet. Han arbetade om nätterna, och snart var gallret avsågat. Fångvaktaren sörjde för underrättelseväsendet mellan H. och TF, anskaffade ett extrapar starka lakan, som kunde delas, snos och sammanknytas med det gamla paret, när flyktens stund var inne. Och den kom.

En becksvart natt ryckte H. bort gallret, firade sig ned och nådde lyckligt marken. En väntande släde förde honom till en båt, som låg klar för avgång, och efter några dagar landade han på den svenska kusten, i Grisslehamn, hos Albert Engström.

Det ryktades snart att H. tagit sig över till Sverige, varför ryska deckare sändes efter för att snoka, söka få honom fast och utlämnad. Samtidigt gav sig också två av TF:s medlemmar över havet, dels för att skugga de civilt klädda ryska kriminalpoliserna - som var dem väl bekanta - och dels för att i tid kunna varna sin vän och bistå honom, om så skulle behövas. Och det behövdes, ty inom kort tid visade sig två främlingar på Väddö, som talade en svenska, som ingen begrep; men så mycket förstod man emellertid, att de ville

veta om någon nyligen kommit över från Finland. Då vågade Engström inte längre ha sin nye vän kvar. Min bror Andrew var Albert Engströms husläkare, och genom honom visste Albert att vi hade en bror, som ägde en liten egendom i Stockholms mellanskärgård, på Edö Ö. Dit skickades H. omedelbart, och där var han i fullkomlig säkerhet. Min bror, Gösta, och H. blev redan den första dagen goda vänner, och vänskapen fördjupades ju mer de lärde känna varandra. Om kvällarna brukade H. sitta och rådgöra med Gösta om sin framtid. Han förstod att han inte kunde stanna i Sverige. Hans plan gick därför ut på att söka ta sig över till England, till London, för att där arbeta vidare i sitt yrke, det vill honom och lade honom sängs. Detta hände i november någon tid sedan jag återkom från min vistelse i Sori och på Capri. Vid ett besök hos Andrew blev jag bekant med denne unge man, som tidningarna skrivit om så mycket. Han såg ut att vara omkring tjugofem år, reslig och otroligt muskulös, men med de godaste, raraste ögon man kunde se; hela hans väsen präglades av en hjärtegodhet och tacksamhet, som var rörande. Han vann redan första stunden mitt hjärta liksom jag vann hans, och den vänskapen är än i dag lika djup som då. Det var vid detta tillfälle han berättade om sina upplevelser, som jag här skildrat. Några dagar senare besökte jag Andrew på nytt, och då träffade ett dåligt tecken. Men ännu fanns det utvägar. Min bror Johannes (John), senare nervläkare i Norrköping, var vid denna tid förlovad med förtjusande studentska, Anna-Clara Romanus, som också studerade medicin. Hon hade ett eget rum på Kungsholmen. Detta rum erbjöd hon H. för någon tid, medan hon själv flyttade över till en väninna. Men ensamheten i denna avsides liggande bostad gick honom på nerverna. Mina bröder och jag hade vårt att tänka på om dagarna, men om kvällarna besökte vi honom så ofta tiden tillät och tog honom med på en promenad. Ensam vågade han inte gå ut trots att han ändrat sitt utseende till oigenkännliget. Håret, som förr varit tillbakaborstat, låg nu framåt med bena i midten, skägget hade han låtit växa ut och därtill bar han blåa glasögon. Vännerna, som också ändrat sitt utseende, tittade emellertid upp till honom varje dag och rapporterade vad de sett på staden. Men underrättelserna var inte glada. Det såg ut som om deckarna företog en systematisk genomsnokning av Stockholm. När de omsider blivit synliga även på Kungsholmen, sade mor till mig: - Nu är det nog bäst att vi tar honom hem till oss, och då kommer han inte heller att känna sig så ensam. Detta var just vad jag själv tänkt på, men inte velat föreslå mor. Redan samma kväll hämtade jag honom. Han var överlycklig att slippa den utpinande ensamheten, och mor

Torpet Blåsut på Edö Ö där Erik Hohenthal hölls gömd

säga som sjukgymnast. Pengar kunde han alltid få från Finland, men svårare var det med passfrågan. Efter ett par veckors vistelse på ön gick han en dag ut på sjöfågelskytte. Då råkade han skada sig så svårt, att han var i behov av läkarhjälp. Gösta måste följa honom in till Stockholm, där Andrew tog hand om jag även H:s båda vänner, två präktiga män, som tydligen var vana att bita i kallt stål. Nu var de emellertid lika bekymrade. De berättade att de sett deckare på Centralstationen, som i smyg kontrollerade de avgående fjärrtågen, men vad värre var: i dag hade de sett två stryka kring på Odengatan, där Andrew bor. Och det tyckte de var

pysslade om honom, som vore han hennes egen son. Erik - H:s förnamn - återvann hastigt sinnesjämvikten i vårt trivsamma hem, där han alltid hade någon att tala med, men glädjen räckte inte länge. Efter endast några dagar fick vi besök av TF-medlemmarna. De såg något upphetsade ut. En av dem tog Erik i armen och sade: - Ställ dig där bakom gardinen och titta försiktigt ner på trottoaren midt emot, så får du kanske se någonting! Jag kastade samtidigt en blick genom den andra gardinen och såg då tre män, som tydligen rådslog med varandra samtidigt som deras ögon irrade från våning till våning i det hus, där vi bodde. Jag såg frågande på Erik, men kände inte igen hans ansikte. Det var inte längre de vänliga björnögonen. De gnistrade av mordlust. Utan att säga ett ord vände han sig om, nickade godt förstånd åt vännen, gick till sin väska, öppnade den och stoppade browningen i kavajens innerficka. Huruvida den ryska polismyndigheten vändt sig till den svenska med anhållan om bistånd att uppspåra och anhålla prokuratorns mördare, hade jag ingen aning om; men även om så varit fallet, skulle resultatet ha blivit negativt - så som stämningen då var här i landet. Men absolut säker på saken, kunde man dock inte vara. Och Erik var det minst av alla. Därför flög hans hand till pistolen varje gång tamburklockan ringde under de följande dagarna. Nu gällde det emellertid att snarast möjligt hjälpa honom ur landet, in i Norge, där han med lämplig ångbåtslinje kunde fortsätta till London. Genom sina vänners försorg var han rikligt försedd med pengar; och ett svenskt pass fick han också, vilket medförde ac: han måste byta ut sitt namn mot den förre ägarens, likasom passets signalement i någon mån måste justeras beträffande kroppslängd och ögonfärg. Sedan återstod endast svårigheten att obemärkt kunna läm na Stockholm och över Charlottenberg, gränsstationen, komma in i Norge. Att åka till Centralen och lösa direkt biljett Oslo, ansåg de finska vännerna vara alltför riskabelt. Men då fick jag en lysande idé. På den tiden var jag god vän med författaren Karl-Erik Forsslund, som bodde i Brunnsvik vid Vessman. Jag hade besökt honom flera gånger och tonsatt tre hans dikter ur »Lyckans visor». Till honom telefonerade jag och frågade om jag kunde få hälsa på honom samman med en av mina bästa vänner, som gärna ville göra hans bekantskap. Forsslund lät glad i stämman och hälsade oss hjärtligt välkomna.

Eldad av min ungdoms detektivromaner letade jag fram den gamla revolver, varmed Hesselbom och jag en gång i tiden hade tagit knäcken på hans hustrus bakplåtar

Den följande morgonen skedde det dramatiska uppbrottet. Eftersom jag aldrig varit med om något dylikt äventyr, fann jag det hela högst spännande. Eldad av min ungdoms detektivromaner letade jag fram den gamla revolver, varmed Hesselbom och jag en gång i tiden hade tagit knäcken på hans hustrus bakplåtar, och stoppade den med en teatralisk gest i rockfickan. Jag ville inte vara sämre än Erik, om det skulle komma att smälla; men det retade mig outsägligt, att jag inte lyckades uppträda med samma överlägsna, oberörda kolugn, som utmärkte honom denna tidiga morgonstund. Ensam i sitt rum på Kungsholmen, plågad av overksamhet och irriterande syner, hade han varit nervös, men nu, när det gällde handling, var han stål. Mors tårar och välsignelse, då vi omfamnade henne till avsked, var inte heller något som stimulerade mitt krigarmod, men det blev bättre bara vi hunnit nedför trapporna. Utanför porten väntade den droska, som jag beställt föregående kväll; och där tog vi avsked av de båda finska vännerna, som hållit vakt någon timme. De rapporterade att ingen deckare synts fill, så passagen var klar. Droskan förde oss till järnvägsstationen i Sundbyberg, där vi steg på ett lokaltåg till Enköping. Där köpte jag nya biljetter till ett norrgående lokaltåg, och efter en del byten nådde vi lyckligt Brunnsvik på eftermiddagen. Efter några dagars uppehåll i det gästfria forsslundska hemmet stack vi västerut till Charlottenberg, varifrån jag skulle återvända till Stockholm. Avskedet från Hohenthal var gripande. Det skar mig i hjärtat, då han ensam steg upp i den norska järnvägsvagnen och i kupéfönstret vinkade sitt sista farväl, när tåget gled ut från stationen. En hjältemodig man, som vågat livet för att befria sitt fosterland från en tyranniserande usling, gick nu nya riskfyllda öden till mötes ...