Tillkomsten av en opera
Librettoförfattaren och regissören Richard Bark skriver här om arbetet med Operan om kärleken mellan Hugo Alfvén och Marie Krøyer. Den uruppfördes på Ystadoperan 2014 och skapades med Alfvéns 4:e symfoni som utgångspunkt och huvudsakligt material.
Av Richard Bark
Alfvén skev aldrig någon opera. Det är märkligt med tanke på all den dramatik som hans musik innehåller, den flödande melodiken och uttryckskraften i hans sånger och körer. Hela sitt liv var han inne på tanken att göra en opera och han hade flera librettoförslag på gång*. Tänk vad han skulle kunna ha gjort av Gösta Berlings saga!
Efter att många gånger ha lyssnat på Alfvéns 4:e symfoni – med undertiteln Vid havsbandet –kunde jag inte frigöra mig från tanken att denna musik, med sina textlösa sopran- och tenorsolon skulle kunna utvecklas till en opera. Efter att ha läst tonsättarens egen beskrivning av symfonin som ett drama med självbiografisk bakgrund, var saken klar. Utkastet till en opera av och om Hugo Alfvén gjorde jag för mer än tjugofem år sedan.
Eftersom symfonin bara tar ca 50 minuter att spela, stod det klart från början att den måste utökas med annan musik av Alfvén för att bli en helaftonsopera. Självklart var att handlingen skulle bygga på kärlekssagan mellan tonsättaren själv och hans hustru Marie Krøyer. Efter att ha läst in mig på litteraturen av och om Alfvén tillkom ytterligare tre kvinnor: Modern, ungdomsförälskelsen Frida och en körflicka som fick namnet Lindagull (efter titeln på en sång) samt Maries man: målaren Peder Severin (Søren) Krøyer.
Jag sammanställde ett libretto med symfonin som grund och lade på lämpliga övergångs ställen in sånger och körer med passande texter. Allt skulle utspelas i en scenografi bestående av projektioner av Skagenmålarnas tavlor vilka noga angavs i librettot; Skagen spelade ju en stor roll i
den faktiska bakgrunden. Med tanke på den enorma orkesterapparat som den 4:e symfonin kräver, försökte jag intressera en rad operahus (Kungliga Operan, Göteborgsoperan, Malmö Opera) att framföra verket, men utan framgång.
När vi sedan började fundera på ett fram förande av denna opera på Ystadoperan, gällde det först och främst att banta ner orkestern till ett format som passar orkesterdiket på Ystads teater. Alfvén stipulerar en jätteorkester1 och vi vände oss därför till förlaget Universal Edition i Wien och dess svenska ombud LM Edition med en förfrågan om vi med föreliggande libretto som underlag kunde få framföra Alfvéns 4:e symfoni med inlagda sånger och körer med en för Ystadoperan passande, mindre orkester2. Till vår förvåning fick vi omedelbart klartecken från förlaget! Vår forne dirigent Sören Nielzén tog på sig hästarbetet att genomföra denna omorkestrering. Sedan gällde det att få tillstånd att framföra Alfvéns sånger och körer i detta sammanhang. Här hade vi ytterligare två förlag att förhandla med: Gehrmans musikförlag och Abraham Lundquist Musikförlag, båda i Stockholm. Det handlade om sammanlagt 16 inlagor. I dessa fall gällde det också att få arrangera vissa körer, skrivna för manskör för blandad kör och att göra orkesterarrangemang för solostycken som saknar sådana. Och även dessa förlag var med på noterna.
Operan Alfvén var en av Ystadoperans största sats ningar, därtill ett uruppförande av en ny svensk opera. Vi trodde att kärlekshistorien mellan Marie Krøyer och Hugo Alfvén med denne tonsättares musik i en scenografi av Skagenmålarnas tavlor skulle vara en
* läs om en opera som aldrig blev av och historien bakom i artikeln "Enleveringen till Seraljen?" av Anders Hammarlund i Alfvéniana 3-4 2017, tillgänglig på Alfvénsällskapets hemsida
1 Alfvéns orkester: 4 flöjter, 4 oboer, 4 klarinetter, 4 fagotter, 8 (!) horn, 4 trumpeter, 3 tromboner, 1 bastuba, 2 pukor, 1 triangel, 1 celesta, 2 harpor, 1 piano och stor stråkensemble.
2 Ystadoperans orkester: 2 flöjter, 2 oboer, 2 klarinetter, 2 fagotter, 3 horn, 2 trumpeter, 2 tromboner, 1 puka, 1 harpa, 1 piano, 6 violin 1, 4 violin 2, 3 viola, 2 celli, 2 kontrabasar.
alfvéniana5 nr 3 4 2019
nationell angelägenhet, att anslagsbeviljande myndig heter och publik skulle stå i kö för att få vara med om att se denna nyskapelse på fötter. Hur fel hade vi inte! Biljettförsäljningen påbörjades redan i oktober 2013, alltså 8 månader före premiär, men visade sig strax inte uppfylla sedvanliga och väntade förhoppningar. Dessutom avslog tidigare bidrags givare (såsom Region Skåne och Statens kulturråd) våra ansökningar. Visserligen hade vi beviljats mycket generösa bidrag av Kulturnämnden i Ystad (360.000 kr), Barbro Osher Foundation (97.000 kr) och Crafoordska stiftelsen (100.000 kr), men läget var nu prekärt. Vi vände oss därför till Sveriges regering, men också här blev det kalla handen. Efter det att projektet avlutats och redovisats kröp dock Region Skåne till korset och tillsköt 100.000 kr.
Skånetidningarna gjorde stora förhands reportage, medan Stockholmstidningarna i bästa fall nöjde sig med en kort notis. Sveriges Radio och Sveriges Television var ointresserade av att göra någon inspelning, varför vi själva fick beställa en professionell videoinspelning, som mycket väl skulle kunna utgöra ett underlag för program i radio och TV.
Under förberedelsearbetet gick det alltmer upp för oss hur Alfvén av många är föraktad och nedvärderad som tonsättare. Ofta när man nämner namnet ”Alfvén”, möts man av ett tvetydigt leende, som tycks syfta på den där ”kvinnoförföraren” och ”folkvisearrangören”. Man menar att en sådan kan ju inte skriva någon högtstående musik (som t.ex. Stenhammar), men man vet i själva verket föga om hans symfoniska skapande och hans romanser. Man har inte förstått att Alfvén i många avseenden är vår främste tonsättare, framför allt när det gäller den virtuosa orkesterbehandlingen, den melodiska uppfinningsrikedomen och de innerliga och kraft fulla uttrycken.
I tidskriften Opus hade Carlhåkan Larsén redan före premiären av vår opera raljerat över Alfvéns musik: ”Blir det ändå inte bombastiskt? Ett exempel på ’kunna, men vilja för mycket’. Det beror på vad lyssnaren tål av uppblåsta känslor och
smältande kromatik.” I Dagens Nyheter konstaterade Johanna Paulsson i sin recension: ”jag är inte så säker på att vi verkligen behöver en opera varken om eller av Hugo Alfvén” och tillade: ”symfonin befinner sig på randen till ett pekoral” och Lennart Bromander i Aftonbladet spädde på med att musiken befinner sig ”på gränsen till kitschigt”. Hur skulle man kunna förvänta sig annat än avvisande tongångar från skribenter med dessa inställningar?
Alfvén har själv berättat att han efter fullbordandet av den 2:a symfonin (1899), som blev hans stora genombrott, fick uppslaget till den 4:e symfonin. Han skulle alltså ha haft den – som han själv skriver – i sitt ”huvud” i tjugo år, innan den kom på pränt och uppförande. Och under dessa år hinner det självklart hända mycket. 1901 går Alfvén på en konstutställning på Glyptoteket i Köpenhamn och ser Marie Krøyer på en tavla, målad av hennes man Søren Krøyer och blir helt betagen. Sedan får han veta att hon var Marie Krøyer – betraktad som Danmarks vackraste och mest oåtkomliga kvinna. Genom sin älskarinna, operettsångerskan Anna Norrie ser han till att året därpå få träffa Marie i Taormina på Sicilien. Han blir sedan inbjuden till Skagen, där Søren hyr ett hus åt de båda nyförälskade där de kan träffas ostörda. Søren var ofta intagen på sinnessjukhus och Marie beviljades skilsmässa. Samlivet med Hugo blev dock inte lyckat. I sin dagbok skriver Hugo 1910 om sitt ”olyckliga äktenskap, vari jag blivit en vrångbild av mig själv, en lögn mot mitt eget väsen, en urspårad, fridlös man, som för en tillvaro, stridande mot mig, min natur och böjelser […] för mitt väsen har Maria intet förstående. Intet”. Detta är dock inte hela sanningen. Marie hade upptäckt sin erotiska sida och nu var det bara på detta område de kunde mötas. Tilläggas skall att samma år inledde Hugo ett mång årigt förhållande med Gertrud Dahlgren. Långt senare skriver Alfvén att symfonin skildrar samlivet med Marie och dess tragiska upplösning. Marie kom att vantrivas i sitt nya land –med undantag för gården i Tällberg i Dalarna, som hon inredde med utsökt smak; hon var ju också en
6 alfvéniana nr 3 4 2019
framstående konstnär. Men det kalla Uppsala, där Alfvén hade utsetts till director musices, blev henne outhärdligt – liksom Hugos förhållanden vid sidan. I ett brev från Alfvén till Sten Broman år 1942 heter det: ”Hela min 4:e symfoni är egentligen inget annat än några sidor ur mitt livs dagbok!”
Tillkomsten av den 4:e symfonin är noggrant beskriven i Alfvén-forsk ningen. Här skall endast upprepas vad Alfvén år 1943 skrev i ett brev till dirigenten Tor Mann. Symfonin hade vaknat ur ”en längtan att i toner få skriva om den jordiska (i ordets vackraste bemärkelse) kärle kens ’Höga visa’, att i toner söka uttrycka den mest hetblodiga och högsta lycka som två unga älskande kunna få nåden att uppleva i detta livet – om också blott för en dag” och att han är medveten om att han ”lyckats ge ett sant uttryck för en ren och sund jordisk kärlek såsom jag själv upplevat den – från den trånande längtans bitterljuva kval fram till kärlekens högsta, gudom liga uppenbarelse och sedan den slutliga förintelsen i livets obarm härtiga brottsjöar”. Och i memo arerna (1949) heter det: ”Jag ville dikta en apoteos över den jordiska kärlekens högsta lycka, så som jag själv upplevt den.” Observera den jordiska!
Uruppförandet skedde på Musikaliska Akademien den 4 november 1919. Symfonin uppfördes för fösta gången offent ligt på Kungl. Teatern den 23 januari året därpå och blev något av en skandal. Inför uppförandet
hade nämligen Alfvén publicerat ett ”program”, som står att läsa i partituret:
Symfonin berättar två människo barns kärlekssaga. Den symboliska bakgrunden utgörs av de yttersta skären, där hav och klippor kämpar mot varandra under dystra och stormiga nätter, i månsken, i glän sande sol – och bilden av naturen blir till ett människohjärtats uppenbarelse. Symfonin består av en sats, som dock utformas i fyra episoder. Den första skildrar, i en mörk nattlig stämning, ynglingens plågsamma längtan, den andra den unga kvinnans veka, drömmande längtan, – den är också fylld av nattlig stämning, men av mjukare slag, med månsken och vågsvall. Den tredje episoden innehåller soluppgången under kärleks lyckans första och sista dag, då de båda människorna finner varandra och uppfylls av kärlekens högsta salighet. Den fjärde episoden –genombrusad av stormen – den tragiska upplösningen, förintandet av lyckan.
Kritiken var inte nådig. Man förfasade sig över musikens ”erotiska” innehåll. I en tidning omtalades symfonin som ”det mest osedliga konstverk som skapats”, i en annan får den heta ”Symfonia Erotica”. Ture Rang ström lär vid en middagsbjudning ha kallat den ”Bordellen från skär gården”, vilket skapat stor förstäm ning bland de församlade musi kerna. Wilhelm Peterson-Berger drämmer lakoniskt till med:
”betänkligt banaliserad och opera mässig [min kursiv!] och vid de båda människorösternas tvåstäm miga sång i tredje avdelningen är effekten närmast olustbetonad”.
Enligt Alfvén skulle Wilhelm Stenhammar, som läst symfonin i partitur innan den framfördes, ha gått och talat illa om den, eftersom: ”Det är för mycket erotik i den. Nej, den skulle vara torr och blod fattig som hans egen musik. Och jag som tyckte att jag inte kunde få nog stark erotik i denna ’Höga visa’ över kärlek och livsberus ning.” (Brev till Gertrud Dahlgren 22 december 1919).
Men Alfvén hade naturligtvis sig själv att skylla. Om han inte hade bifogat ovanstående ”program”, hade säkerligen symfonins mottag ande blivit ett annat! Dessutom hade han bara några dagar före uppförandet påpekat att han haft Frödings ”En morgondröm” –åtalad för sin oförblommerade skildring av en kärleksakt, men senare frikänd – i tankarna, när han i ”kärlekstonarten” E-dur orkestrerade avsnittet efter den stora duetten som ett uttryck för de båda huvudpersonernas slutliga förening. Dessutom försvarade han sig nu med att symfonin var tillägnad hans 14-åriga dotter Margita, vilket knappast gjorde saken bättre. I stället borde Alfvén med stolthet ha hävdat att han lyckats i sitt uppsåt att ”dikta en apoteos över den jordiska kärle kens högsta lycka”!
I mitt libretto utgick jag således ifrån Alfvéns memoarer i fyra
alfvéniana7 nr 3 4 2019
band (1946, 1948, 1949, 1952), Lennart Hedwalls stora biografi (1973), Alfvéns brev och radiointer vjuer samt en rad betydelsefulla uppsatser av musikforskare. Det var som sagt redan från början givet att operan skulle handla om Hugo och några av kvinnorna i hans liv: modern, en ungdomsföräls kelse, Marie och ett ”snedsteg” – här i form av en körflicka. Redan i 15-årsåldern hade Alfvén ett intensivt kärleksförhållande med den ett år äldre prästdottern Frida, som dock avled något år senare. Men det var ändå Modern som förblev Hugos stora kärlek genom livet. Hon var varmt religiös, följde hans karriär och fick vara med om många av hans framgångar. Då Hugo var i 25-årsåldern överläm nade hon sin vigselring till sonen, vilket gjorde honom överlycklig. Tillsammans med kärleks sagan med Marie Krøyer och dess tragiska slut, fanns här ett stoff så det räckte för en opera. Det skall dock betonas att det inte var någon ”biografisk dokumentär” vi ville skapa – utan ett fristående konstverk.
Till varje scen hade jag valt ut någon av Skagen målarnas tavlor som skulle projiceras i fonden. Figurerna på tavlan togs bort och ersattes på scenen med de i uppsättningen medverkande sångarna.
Det blev belysningsmästaren Thomas Jönsson som svarade för det utomordentliga genomförandet av den scenografiska idén. Till det lyckade visuella resultatet bidrog också de tidsenliga kostymerna, utformade av Christina Bengtsson.
Urpremiären skedde på Ystads teater den 13 juli 2014. Glenn Kjellberg (tenor) gestaltade Hugo Alfvén, Paulina Pfeiffer (sopran) Marie Krøyer, Magnus Loftsson (tenor) Søren Krøyer, Christina Pahlitzsch (alt) Modern, Lisa Petersson (sopran) Lindagull och dansaren Sara Granelli Frick Frida. Kören bestod av 19 personer under ledning av kormästaren Susanne Larsson (även sopran i kören) och orkestern av 36 musiker (från Malmö symfoniorkester och Malmö Operaorkester) under ledning av dirigent Andreas Lönnqvist.
Fullständigt libretto finns på www.alfvensallskapet.se, under Länkar.
På nästkommande sidor följer en översikt över operans struktur och handling.
8 alfvéniana nr 3 4 2019
Akt I (ca 55 min)
Fr.o.m. takt 1 i Symfoni nr 4 t.o.m. ton 1 i takt 6 efter siffra 12 (s. 36 i partituret) & ”Jordafärd” (text: Verner von Heidenstam):
Hugo tar avsked av sin mor och hon ger honom sin vigsel ring. Han hamnar på en havsstrand, där han sjunger ut sin längtan. Ungdomsförälskelsen Frida uppenbarar sig, han fortsätter att sjunga till henne, de omfamnas och hon dör i hans armar. Han begråter henne i sång. Begravningsgäster bär henne till en stuga och sjunger ”Jordafärd”.
Fr.o.m. ton 2 i takt 6 efter siffra 12 t.o.m. ton 1 i takt 15 efter siffra 17 (s. 51) & ”Jag längtar dig” (text: Ernst Thiel): Hugo går på en konstutställning och ser Marie Krøyer på en målning och sjunger ”Jag längtar dig”.
Scen 3. Konstutställning
Fr.o.m. ton 1 i pianoforte i takt 15 efter siffra 17 t.o.m. takt 9 efter siffra 26 (s. 71) & ”Champagnevinet” (text: Frans Mikael Franzén):
Marie blir levande och plötsligt är de på Skagens strand, där Hugo presenteras för Maries make – Søren Krøyer. Søren ställer till med stor fest och tillsammans med Skagenborna sjunger de ”Champagnevinet” med ny refräng: ”Hipp! Hipp! Hurra!”
Fr.o.m.siffra 27 t.o.m. ton 1 i takt 7 efter siffra 33 (s. 80) & ”Det överståndna” (text: Erik Aastrup):
Søren blir sjuk och faller ihop, men fås på benen av Hugo av Marie, vilka han nu ”förenar” och klämmer i med en lustiger visa – ”Det överståndna”.
Scen 1. Modern
Scen 2(a). Frida
Scen 2(b). Fridas begravning
Scen 4. Skagens strand
alfvéniana9 nr 3 4 2019
Fr.o.m. ton 2 i takt 7 efter siffra 33 t.o.m. ton 1 i takt 1 efter siffra 52 (s. 106) & ”Gryning vid havet” (text: Sten Selander):
Hugo och Marie är nu ett par: hon målar och han kompo nerar. De går ut till havet, där de ger sig hän i sin stora kärlsduett. De deltar i midsommarfirandet (S:t Hansaften), där Skagenborna vid bålet sjunger ”Gryning vid havet”.
Scen 7(a). S:t Hansaften
Fr.o.m. ton 2 i takt 1 efter siffra 52 t.o.m. ton 1 i takt 4 efter siffra 59 (s. 118) & ”Skogen sover” (text: Ernst Thiel): Alla avlägsnar sig. Scenen ligger tom och musiken ger uttryck åt Hugos och Maries slutliga förening. De hamnar till sist i en trädgård vid en rosenbuske. Marie somnar in i en vilstol och Hugo sjunger ”Skogen sover”.
Fr.o.m. ton 2 i takt 4 efter siffra 59 t.o.m. ton 1 i takt 5 efter siffra 62 (s. 122) & ”Dina lugna andedrag” (text: Jarl Hemmer):
Marie vaknar upp och de sjunger tillsammans den sista, korta kärleksduetten ur symfonin. De förenar sig slutligen i ”Dina lugna andedrag” – här som duett. Därmed slutar första akten.
Scen 5(a). Hipp, hipp, hurra
Scen 5(b). Hugo komponerar, Marie målar
Scen 6. Havet, kärleksduett
Scen 7(b). Havet
Scen 8. Vid rosenbusken
10 alfvéniana nr 3 4 2019
Akt II (ca 46 min)
”Festouvertyr”, ”Flamma stolt” (text: K.G. Ossiannilsson) & ”Lindagull” (text: Betel Gripenberg):
Andra akten inleds med "Festouvertyr". Korister tågar in i Uppsala domkyrka. Hugo promoveras till hedersdoktor, men tycker sig få krans, ring och diplom av en ung flicka – Lindagull. Koris terna stämmer upp med ”Flamma stolt”, men Hugo tycker sig på sina ställen höra ”Hugo Alfvén! Hugo Alfvén!” Damerna avlägsnar sig och Hugo uppvaktar flickan och sjunger tillsammans med herrarna ”Lindagull”.
Fr.o.m. ton 2 i takt 5 efter siffra 62 t.o.m. ton 1 i takt 6 efter siffra 69 (s. 137) & ”Natten är kall och klar” (text: Gustaf Alexandersson) och ”Dagen blir natt” (text: Erik Blomberg): Marie sitter och väntar på Hugo i tjänstebostaden Linnéanum i Uppsala. Han kommer hem sent på natten. Det blir en uppslitande uppgörelse mellan de två. Ensam sjunger Marie ”Natten är kall och klar” och kören fördjupar stämningen med ”Dagen blir natt”.
Fr.o.m. siffra 78 t.o.m. ton 1 i takt 1 efter siffra 87 (s. 165) & ”En båt med blommor” (text. Oscar Levertin): Allt är förbi. Åter i Linnéanum tar Hugo och Marie ett smärtsamt farväl av varandra i ”En båt med blommor glider bort mot havet” – här som duett.
Fr.o.m. ton 2 i takt 6 efter siffra 69 t.o.m. takt 6 efter siffra 77 (s. 151) & ”Viskningar i gången” (text: Otto Julius Bierbaum) & ”Pioner” (text: Anders Österling): Hugo och Lindagull träffas i en ruskig gång och sjunger duetten ”Viskningar i gången”. De iakttas i en omfamning av Marie, som när de lämnat scenen brister ut i förtvivlan – i ”Pioner”.
Scen 9. Uppsala domkyrka
Scen 10. Linnéanum
Scen 11. Gången
Scen 12. Avsked
alfvéniana11 nr 3 4 2019
Uppsättningen fick fina omdömen av bl.a. Erik Wallrup (Svenska Dagbladet), Martin Lager holm (Kvällsposten), Åsa Mälhammat (Helsing borgs Dagblad) och Henrik Marcussen (Ascolta, Danmark). I Ystads Allehanda skrev Ingvar Wickander:
Unik opera över genial kompositör […] Den tragiska undertonen förhöjde dramatiken ytterligare och de ordlösa sångpartierna drogs ödesmättat med magne tisk kraft till varandra […] Inströdda körsatser och solosånger var ytterst välplacerade i handlingen och förstärkte grundstämningen högst påtagligt […] Upptäckten, att Alfvén i sitt komponerade var mycket mer än nationalromantiker, borde väcka ett nytt intresse för hans produktion […] ett symfoniskt flöde och gestaltkraft i detta djupt originella verk. Hugo Alfvéns mästerliga orkestreringskonst blev tydligt uppenbarad […] [Scenografin] var befriande enkel med välstämda Skagenmotiv i blickfånget, väl anpassade till hand lingen […] [Solisterna] exponerade en sångkonst som
Fr.o.m. siffra 88 (obs! s. 167) t.o.m. takt 8 efter siffra 101 (s. 187) & ”Så tag mitt hjärta” (text: Tove Ditlevsen): Hugo är nu ensam. Han är åter vid havet, där han hemsöks av vålnader från det förflutna: begravningsgäster, Skagenbor och Uppsalakorister. Så inkommer i tur och ordning: Modern, Frida, Lindagull och Marie och tröstar honom. Han sjunger ”Så tag mitt hjärta i dina händer”. Men till vem är det han sjunger?
Fr.o.m. siffra 102 t.o.m. symfonis slut (17 takter): Så står han där, omgiven av sina kvinnor, i ett förklarat sken, försonad med livet och kvinnorna.
klangligt lyste fram i orkestersatsen […] Saliggörande skön blev Paulina Pfeiffers tolkning av ”Natten är kall” liksom Glenn Kjellbergs avslutningssång ”Så tag mitt hjärta” […] En topptrimmad och välljudande kör förhöjde också verkningsfullt lyssnarstämningen med sin sceniska närvaro.
I programbladet namngavs 72 medverkande. De totala kostnaderna för uppsättningen och före ställningarna uppgick till 1.728.000 kr, biljettin täkterna till 939.000 kr (54 %), anslag och övriga bidrag till 755.000 kr (44 %), förlusten till 34.000 kr (2 %). Publiktillströmningen var som sagt inte den förväntade och stannade på endast 2.439 personer vid de nio föreställningarna. Tilläggas skall att tre personer: librettist/regissör, musikarrangör och producent icke uppbar någon ersättning för sitt arbete. Förlusten fick dessa ta ur egen ficka.
Vid uruppförandet av sin 4:e symfoni var Alfvén 47 år gammal. Att det tog tjugo år att få den nedskriven och att han inte därefter förmådde skapa något
Scen 13. Havet, vålnader
Scen 14. Intet
12 alfvéniana nr 3 4 2019
stort och betydande orkesterverk är en tragedi i sig. I år är det 100 år sedan symfonin framfördes offentligt för första gången. Om två år är det dags för firandet av 150-årsjubileet av Alfvéns födelse. Måtte det komma att firas ordentligt med mycken musik av honom! Kanske är tiden mogen att inse Alfvéns storhet. Varför inte med uppförande av Alfvén, Operan om kärleken mellan Hugo Alfvén och Marie Krøyer på något av våra stora operahus?
Richard Bark
Fil. dr i litteraturvetenskap, universitetslektor vid Lunds och Göteborgs universitet och operaregissör
Bli medlem i Hugo Alfvénsällskapet!
Hugo Alfvén var en av Sveriges mest mångsidiga och fängs lande personligheter. Som medlem i Hugo Alfvénsällskapet får du för endast 200 kr/år inte bara del av nedanstående förmåner utan bjuds in att delta i intressanta aktiviteter omkring Hugo Alfvén och den tid han verkade i.
Medlemsförmåner:
• Tidskriften Alfvéniana
• Gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand
• Rabatt på CD vid inköp i Konserthusshoppen i Stockholm i samband med konserter
• Rabatt på Alfvénskivor direkt från producenten
• Rabatt på noter från Abr. Lundquist förlag
alfvéniana13 nr 3 4 2019
Alfvén om sin fjärde symfoni
I november 1919 – för ganska exakt 100 år sedan – uruppfördes Hugo Alfvéns fjärde symfoni ”Från havsbandet” i Stockholm. Om arbetet med denna symfoni skriver Alfvén själv i andra delen av sina memoarer ”I dur och moll”.
På hösten 1915 fick jag en ny kantatbeställ ning, den fjärde i ordningen. Texten var författad av greve Knut Hamilton och bar den kortfattade titeln: Kantat vid Uppsala läns Kungl. Hushållningssällskaps 100-års fest den 1 december 1915. Den sa mig allt.
Nu hade jag just börjat dra upp den stora huvud konturen till min fjärde symfoni, när hushållnings sällskapets beställning kom. Därmed måste det symfoniska arbetet skjutas åt sidan på obestämd tid.
Även den här gången erhöll jag textmanuskriptet i allra sista stund, varför det på nytt blev ett uppslitande arbete både dag och natt. 1899 hade jag skrivit min andra symfoni, och i dess final hade jag stridit en förbittrad kamp mot dom onda makter, som då förmörkade mitt liv. Jag hade slagits med dödskoral och trippelfuga i den abstrakta musikens värld. När arbetet var avslutat, var min själs bassäng tömd till sista droppen. Då greps jag av jordisk livshunger, jag längtade till den konkreta musikens värld, jag längtade efter sol, efter hjärtevärme och sinnlig lycka. Jag ville dikta en apoteos över den jordiska kärlekens högsta lycka, så som jag själv upplevt den. Det skulle bli beskrivande musik, och handlingen skulle inramas av skärgårdens hela poesi, av dess elegiska månljus och silverglittrande solljus.
Linneanum i Uppsala – där Alfvén komponerade sin fjärde symfoni – målat av Alfvén själv
14 alfvéniana nr 3 4 2019
”
Det uppslaget [till min fjärde symfoni] låg färdigt i mitt huvud redan någon månad efter det att min andra symfoni blivit fullbordad. Men livets forsande ström hindrade uppslagets vidare utveck ling ända till sommaren 1908, då fröet började gro. Från den sommaren släppte aldrig symfonin mina tankar. Stilla, men oavbrutet, växte den upp i det undermedvetna. Det var väl därför jag älskade att i månskensnätter ligga på botten i en roddbåt och driva längs efter Gälnans klipphällar för att lyssna till de små vågornas dämpade musik, ty det är den, som inleder symfonin. Det är väl också därför jag så intresserat studerade ljusets reflexer i det klara vattnet, ty jag sökte senare ge illusion av dem i symfonin genom klangkombinationer av harpa, piano och celesta. Men nedskrivet blev stycket likväl inte förrän vintern 1918, alltså tjugo år efter koncipieringen ...
Äntligen – i mitten på november [1918]– kom arbetet i gång. Och när jag väl hade börjat, kunde jag inte sluta förrän det var färdigt, vilket inträf fade först i mitten på mars, sedan jag fått förlängd tjänstledighet. Dessa fyra månader blev en oav bruten, lycksalig dröm, då jag i mitt musikrum i Linneanum [i Uppsala] levde fjärran från världen. Då klädde jag inte på mej, jag bytte nattskjorta och tog på mej en nattrock. Ett bad tog jag visst också, och så satt jag dagen i ända. Jag arbetade från så där 9-tiden på morgonen till klockan 2, 3 varenda natt och var inte ute på gatan, jag måtte ha arbetat mycket hårt. Det tog på dan fyra månader... november, december, januari, februari och mars, ja det tog fyra månader på dagen, och då var jag ganska utpumpad.
Då hade jag i fyra månader suttit ja, en sexton, arton timmar varje dag, så jag har nog ... om jag tänker också på kantaterna, har jag pressat mina krafter ganska hårt; och sen kom utskrivningen. Jag utförde den första gången i blyertspartitur, och sen tog jag en hel sommar på mej att skriva ut den fint och snyggt, och det var det partituret som Musika liska Akademien köpte för att visa grabbarna hur man skall skriva noter – dom vet ofta inte om ett
skaft skall gå upp eller ner på en notskala. Min symfoni var färdig. Den berättade sagan om två människobarns kärlek. Som jag redan omtalat, utspelas händelserna bland skären, där havet brusar kring klipporna i dystra stormnätter i månsken och i solglitter – naturstäm ningarna är intet annat än symboler för männis kohjärtat. I den långa satsen kan man urskilja fyra olika avsnitt. Det första skildrar i beslöjad natt stämning ynglingens brännande åtrå, det andra den unga kvinnans drömmande längtan – detta avsnitt är också en nattstämning, men vekare, genomvävd av månljus och porlande böljespel.
I den tredje blir det gryning, och solen går upp över kärlekslyckans första och sista dag, då två älskande har funnit varandra, och de genombävas av himlens salighet. Det fjärde avsnittet, skakat av storm och brottsjöar, skildrar den tragiska upplös ningen – lyckans förintelse.
Symfonin består av en enda sats och jag framlägger redan i början hela det tematiska materialet som jag sen omgestaltar i oändliga variationer allt efter ögonblickets krav. Ur dessa fem teman – eller tre temagrupper, som man också kunde säga – hämtar hela symfonin sin näring. Den växer upp och utvecklas med logisk nödvändighet enligt sitt eget väsens lagar, enligt samma naturlag som bestämmer exempelvis trädets utveckling. Jag tänker mig ett träd med fem rötter motsvarande symfonins fem teman. Dessa rötter förenar sig till en stam, som hämtar sin näring från dem. Stammen skjuter i höjden och bildar nya former: grenar, kvistar och löv. Och varje gren, varje kvist och varje blad är en produkt av rötternas livgivande sav, som genom strömmar hela trädet, liksom varje period, varje tematiskt arbete och varje takt i symfonin är en produkt av de fem musikrötternas livgivande och ständigt omgestaltande kraft.
Att omgestalta ett och samma tema eller motiv till uttryck för själens eller naturens stämningar från den mörkaste dysterhet till den djupaste frid, hela känsloskalan igenom: då först rör man sig inom den verkliga kompositionens område.
alfvéniana15 nr 3 4 2019
Magnus Haglund: Wilhelm Stenhammar Kungl. Musikaliska Akademiens skriftserie nr 145 Gidlunds förlag
Jan Syrén
Skiss av den planerade konsertsalen invid Alfvéngården
