Alfvéniana 1-2 2021

alfvéniana 1-2 2021 utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

alfvéniana nr 1-2 2021

Utgiven av Hugo Alfvénsällskapet

Ansvarig utgivare

Curt Carlsson

e-post: curt_carlsson@hotmail.se

Redaktör

Anton Alfvén e-post: anton.alfven@gmail.com

Sekreterare

Cecilia Gyllang e-post: cecilia.gyllang@gmail.com

Medlemsavgifter

Årsavgift 200 kr, institutioner 300 kr PlusGiro: 42 88 52 - 8

ISSN 1101-5667

Tryckt av Mowys byrå, Stockholm Tidskriften är momsbefriad Copyright © resp. författare och Alfvéniana

Föreningens e-postadress alfvensallskapet@hotmail.com

Webbadress www.alfvensallskapet.se

Omslagsbild

Kostern av Hugo Alfvén, odaterad

Innehåll

Gunnar Furuland 1932-2021 3 Jan Olof Rudén

Alfvén och smugglarkungen 4 Anton Alfvén

Hjalmar Söderberg och Emil Sjögren 5 Anders Edling

Kallelse till årsmöte 8

Alfvéndagen 2021 9 Jan Syrén Tonmålarens dirigent 10 Helen Elmquist

Alfvén år 1911 12 Curt Carlsson

Bli medlem i Hugo Alfvénsällskapet

Som medlem får Du för endast 200 kr/år (institutioner 300 kr/år) inte bara del av nedanstående förmåner utan inbjuds att delta i intressanta aktiviteter omkring Hugo Alfvén och den tid som han verkade i.

PlusGiro 42 88 52-8, ange namn och adress.

Medlemsförmåner i urval

• Tidskriften Alfvéniana

• Gratis inträde på Alfvéngården i Tibble, Leksand

Kära medlemmar och andra läsare,

Kanske har ni märkt att Alfvénianas utgivning har varit i otakt sedan en tid tillbaka. Föreliggande nummer är egentligen vårens, som kommer ut på fel sida sommaren. Pandemin, som fått det mesta att bli annorlunda och för Alfvénianas del haft som följd att det funnits skralare med material till tid ningen, är bara en av orsakerna. Det andra skälet är att jag har varit föräldraledig med min dotter (vars namn är Lotten).

Hur som helst vill jag med detta beklaga att ni som väntat på en tidning inte fått en förrän nu, och med dela att utgivningstakten framöver kommer återgå till det normala.

Strax före tidningen gick i tryck sammanträdde Alf vénsällskapets styrelse för första gången i kött och blod sedan farsoten bröt ut, och då beslutades att nästa medlemsmöte kommer äga rum den 29 no vember kl 18 i Gustav Vasakyrkans församlingssal på Västmannagatan 63 i Stockholm. Pianist Stefan Lindgren kommer spela pianomusik av Alfvén (se s. 8 för info om anmälan etc). Varmt välkomna.

Anton Alfvén, Alfvénianas redaktör

Gunnar Furuland 1932-2021

När Alfvénsällskapet grundades 1990 söktes styrelseledamöter som skulle vara hemmastadda i de områ den som man associerar med Hugo Alfvéns liv och verk. För miljö erna Stockholms skärgård från hans ungdom, Uppsala under hans arbets liv och Siljansbygden särskilt efter pensioneringen befanns Göran Fur uland som klippt och skuren. Han var då engagerad i hembygdsrörelsen

sedan länge som ordförande i Stock holms läns hembygdsförbund och senare Sveriges hembygdsförbund.

De var större organisationer än det nybildade Alfvénsällskapet och Görans erfarenheter blev pådri vande för att fördubbla medlemsan talet genom en medlemsfolder med inbetalningskort och genom att se till att knyta förmåner till medlemska pet. Det var inte Görans fel att med lemstillströmningen blev modest men de redan fräl sta kunde faktiskt ha glädje av medlemsförmånerna.

Alfvénsällskapet kunde dra nytta av en av Görans skapelser nämligen Norr telje kammarmusikfesti val, närmare bestämt dess vänförening. Den 23 maj 1992 gjordes en expedi tion i samarbete mellan

vänföreningen och Alfvénsällska pet till Svartnö (ursprunget till Mid sommarvaka) och Edö ö, som ägts av Hugos lantbrukande bror Gösta. Redan den 15 december samma år besöktes Konserthuset i ett samar rangemang av vänföreningen tillsam mans med Filharmonikernas vänner och Alfvénsällskapet. Detta råkade vara Görans 60-årsdag så Alfvénsäll skapet uppvaktade med en bok.

Göran var tillsammans med Airi Christoffersson en flitig dokumente rare i bild av Alfvénsällskapets begi venheter, vilket kom Alfvéniana till godo. Alfvénsällskapet uppskattade hans styrelsearbete så Göran blev vice ordförande 1999.

Jan Olof Rudén

Alfvén och smugglarkungen

I släkten Österman på Gräskö i norra skärgården berättas att Uno Österman, sedermera Gräskökungen, fick lära sig fiolspel av Hugo själv. Hugo var sommargäst på Gräskö där familjen Österman var självförsörjande skärgårdsbönder. Fiol undervisningen var enligt släktberättelsen delvis en förevändning för att Hugo skulle kunna tillbringa mer tid i sällskap av Unos mamma Frida, vilken tonsättaren ska ha varit betuttad i. Fadern Oden, så kallad därför att han var blind på ett öga, hette egentligen Edvard och var en karl man helst ville hålla sig på god fot med. Om sägnen nu stämmer gjorde alltså Hugo nog klokt i att låta bli att manifestera sitt svärmeri i några kon kreta inviter, men hur det nu var så blev Unos fiolspel vida omtalat och han spelade överallt och hela tiden. Ombord sin båt hade han alltid med sig en av sina två fioler.

Mest berömd är Uno Österman för sin omfattande smuggelverksamhet under förbudstiden på 20- och 30-talen, för vilken han kom att kallas Gräskökungen

och Smugglarkungen. Det rådande motbokssystemet gjorde smuggling till en långt mer lukrativ verksamhet än säl- och sjöfågeljakt, och Gräskö var ett veritabelt centrum för smuggling. Uno Österman och hans hant langare åkte strax utanför svenskt vatten där fartyg från Estland och Polen låg och väntade, lastade med 96-pro centig sprit. Sedan gällde det att se upp för tullpolisen, vilka till skillnad från smugglarna dock inte var infödda och inte lika enkelt kunde manövrera bland kobbarna och skären i natten: ”Naturligtvis var det en spännande sport att i det blåsvarta mörkret lura in de jagande tull kryssarna bland klippor och undervattensgrund och sedan smita med släckta lanternor.”1

Uno fick ofta hålla sig gömd undan polisen veckor i sträck, han satt i fängelse flera gånger och blev t.o.m. dumpad blåslagen inlindad i en matta på en obebodd kobbe av en rivaliserande smugglarliga, men överallt fortsatte han spela. Förutom i Taubes Vals i Furusund, då:

Från Uno Östermans fiol hördes ingen låt, och inte såg vi någon kjol och där låg ingen båt. Nej, det fanns ingenting att se i Calle Schewens lund. Vi satte kurs på vår supé och for till Furusund.

Uno Österman till sjöss med fiol

1 Skådespelaren och regissören tillika Östermans vän Edvin Adolphsons självbiografi

Uno var tjugo år yngre än Hugo och när mötet mellan dem tilldrog sig ska Hugo ha uppfattat musikaliteten hos Uno, men haft invändningar beträffande hans teknik. ”Jag satte snits på hans spel”, sade Hugo. Uno uttryckte det sålunda: ”Jag blev säkrare, jag visste efteråt en massa som jag tidigare bara anat”. Och lärandet var ömsesidigt, då Hugo fick chans att lära sig skärgårdslåtar i utbyte: ”Jag lärde melodier av Uno och hans kam rater och de lärde teknik av mig”.

Merparten av historien ovan berättades för mig av Unos barnbarn Karin, som bebor Gammelgården på Gräskö som också var hennes farfars.

Anton Alfvén

Källor: Intervju med Karin Österman och en artikel av densamma om Unos fru Inga, publicerad på www.skargarden.se/rafflande-dramatik-blev-vardag-for-inga samt artikeln Kompositörernas Blidöskärdgård II av Bosse Wiklund i Blidö Hem bygdsförenings årsskrift 1992

Hjalmar Söderberg och Emil Sjögren – en frändskap?

Emil Sjögrens arkiv på Kungliga biblioteket finns det ett litet medde lande från författaren Hjalmar Söderberg, skrivet 1915. Söderberg tackar där för inbjudan till en konsert som han tyvärr inte kan gå på, och undertecknar ”din gamle beund rare Hjalmar Söderberg”. I Söder bergs Den allvarsamma leken, som kom ut några år tidigare, 1912, men

som utspelar sig ungefär vid sekel skiftet, kommer också en beundran för Sjögren fram. Den kvinnliga huvudpersonen Lydia har skilt sig och bor nu själv i en lägenhet, och där har hon, på väggen över pianot, ”tio eller tolv små porträtt av stora komponister i smala, svarta list ramar: Händel, Beethoven – Schu mann, Schubert, Chopin – Wagner, Bizet, och till sist Grieg och Sjögren”.

Förutom det korta brevet finns det inga tydliga biografiska kopplingar mellan Söderberg (född 1869) och Sjögren (född 1853), men deras liv hade faktiskt en del gemensamma drag. Båda kom från medelklass med bakgrund i hantverkarmiljö, även om Söderbergs medelklass stod lite högre socialt. Båda hade de farfäder som varit skräddare (liksom Alfvéns far för övrigt var skräddare,

Uno Österman (sittandes) med rikligt sjöfågeljaktsbyte

Sjögren målad av Carl Larsson 1905 t.v., Söderberg målad av Gerda Wallander 1916 t.h.

I av Anders Edling

red:s anm.), och de var själva alltid lite mer välklädda än genomsnittet. Båda hade de alkoholproblem, båda fick ett sent lyckligt äktenskap, och

döma kopplade till den sjukdom som plågade honom, svår psoriasis, och till hans alkoholkonsumtion. Sjögren var frukten av ett ”stockholmsäk

till exempel Karlfeldt, Carl Larsson, Peterson-Berger och Hugo Alfvén.

båda fick ett nära förhållande till Köpenhamn och tillbringade mycket tid där.

När det gäller umgängeskret sarna fanns det berörings punkter mellan våra två personer. Konstigt vore det annars i den tidens Stockholm. Sjögren var sedan 1870-talet bekant med de unga konst närerna, ”opponenterna”, han var deras musiker, dessutom rätt nära vän med några av dem, som Carl Larsson och Ernst Josephson. Salongerna, de kulturella hemmen, var en viktig arena för Sjögren och i någon mån också för Söder berg. Någonstans i de här kret sarna, eller på krogen, hade de lärt känna varandra och blivit du och bror, som det framgår av det citerade brevet.

Sjögren var en flitig läsare, orien terad i sin litterära samtid. Han hade tidigt läst Strindbergs skan dalbok Giftas, och det är inte osan nolikt att han också läste Söderbergs omdiskuterade debutroman Förvil lelser när den kom 1895. Om så var fallet kan han ha känt igen sig. Det depressiva draget hos Söderberg bör ha funnit en resonans hos Sjögren, som omvittnat hade perioder av stor håglöshet och svartsyn, av allt att

tenskap” och trasslade in sig i en del förhållanden med gifta kvinnor, och

I det avseendet stod Söderberg, och även Sjögren, för något annat. Kanske kan man se den franska oriente ring som de båda hade som en sorts motpol till hembygdskulten. Söder berg hade Baudelaire, Maupassant och framför allt Anatole France som förebilder, Sjögren uppskattade SaintSaëns och Bizet mycket och hade ett öga på den fortsatta utveck lingen i fransk musik.

han gillade inte förljugenhet (hustrun Berta har karakteriserat honom som ”pojken som inte kunde ljuga”). Allt detta bör ha gjort honom mottaglig för Söderbergs raka skildringar av kärleksförhållanden.

Många av de betydande konstnärerna i Sjögrens och Söderbergs tid var intresserade av att rota sig i en natio nell mylla, en hembygd. Det gällde

Det fanns en uppenbar olikhet mellan dem: den ene var kyrkomusiker, den andre en tydlig motståndare till kyrkan. Men det var inte en så avgö rande skillnad som det kan verka. I Sjögrens krets fanns det fritänkare i Söderbergs anda. Den danske tonsättaren Peter Erasmus Lange-Müller, Sjögrens bästa vän som han helt säkert hade långa diskus sioner med genom åren, skrev i sin dagbok: ”… Ofta får man en känsla av att Gud tillhör histo rien. En gång var han en kraft full, sträng, nitälskande man, hård, despotisk, så blev han en mild, vänlig åldring, som lät nåd gå före rätt, det var en gyllene tid. Men så dog han och blev begravd …”

Sjögren tycks ha haft en del radikala tankar med sig från barndomen. I hemmet fanns flerbandsverket Illus trerad verldshistoria av Friedrich Held och Alexander Wilhelm Corvin, som han läste och läste om som ung, ett faktaspäckat arbete med vänsterperspektiv på historien, till exempel ingår en mycket detaljerad

Hjalmar Söderberg 1918 (Emil Sjögrens dödsår)

Kanske kan man se den franska orientering som de båda hade som en sorts motpol till hembygdskulten.

och mycket positiv skildring av franska revolutionen. Och svarta människor förekommer i tre av hans verk, två sånger (Slavens dröm och Molnet) och det enda operaprojektet, Galjonsbilden. Både i Slavens dröm och Galjonsbilden finns en indigna tion som man med vår tids termino logi skulle kunna kalla antirasistisk –något som knappast är märkbart hos några andra svenska tonsättare från hans tid.

Personen Emil Sjögren nämns bara en gång av Söderberg, i den så kallade tankeboken Hjär tats oro, och då i samband med den kvinnliga rösträtten, som Söderberg var fientligt inställd till. ”Den snälle Emil Sjögren” hade narrats till att tonsätta en kampsång för den kvinnliga rösträtten, heter det där. Det kan nog vara sant att Sjögren var lättledd, men däremot är det svårt att föreställa sig honom som motståndare till kvinnlig rösträtt. En stor del av hans umgänge hade nämligen alltid varit ensamstående, aktiva kvinnor, ofta med intel lektuella intressen, och han kan knappast ha varit emot demo kratiska rättigheter för dem.

Det fanns också andra författare som intresserade sig för Sjögren, särskilt under 1890-talet. Till dem hörde Strindberg som skickade honom bland annat Ett dröm spel med en förhoppning, kan man tro, om tonsättning, och Heiden stam som gav honom dikten Sverige med en uttalad sådan förhopp ning. Och Hjalmar Söderberg satte honom alltså högt. Grundskälet till

uppskattningen var kanske att Sjögren i sina sånger stod för en sensibilitet och en uttryckskraft med rötter från Schubert och Schumann som man inte riktigt hade sett i svensk solosång före honom. En annan författare, Tor Hedberg, försökte karakterisera detta:

… den har vårflödets rikedom och frihet, dess ymnighet och makt, det lossnar och smälter, det brusar och svämmar … det är en evigt brusande oro, en evigt dragande längtan, det är våren som sjunger hos honom, vår egen nordiska vår, med allt vad den rymmer av het åtrå, vekt svårmod och kyskt svärmeri.

Det här är en typ av fritt svallande prosa som Hjalmar Söderberg knap past skulle ha sympatiserat med. Men likafullt: oro, längtan, åtrå och svårmod är väldigt närvarande under den kontrollerade ytan hos

Söderberg, och hos Sjögren finns detta på ytan, levande och tillgäng ligt, som Tor Hedberg säger. Man kan våga gissa att där fanns källan till Söderbergs beundran.

En Sjögrensång som startmotor

1929, mer än tio år efter Sjögrens död, gav Söderberg ut en novellsamling Resan till Rom där novellen Aprilvio lerna ingick. Där ingår en sång av Sjögren i handlingen, en sång som försätter huvudpersonen, den unge docenten Stefan Jerneld, snart 30, i en sinnes stämning som tycks påverka handlingen:

Nu stod han utanför huset dit han skulle, i hörnet av Flora gatan och Karlavägen. Där stannade han plötsligt vid ljudet av sång från ett öppet fönster. Några förbigående hade stannat och lyssnat. En skimrande, djup och liksom plötsligt uppflammande kvin noröst – ’Sover du, min själ?’ Han stod som bergtagen.

Han blir nyförälskad i den som sjunger, värdinnan i huset Lena Grendel, som han lärt känna som tonåring och då en gång råkat få se naken. Men han hanterar sin pånytt födda förälskelse med ironisk distans. En kärlekskarusell sätter igång: Stefan återupptar förbindelsen med Lena, som snart backar ur, och han hamnar i stället lite viljelöst, slumpmäs sigt i ett förhållande med en annan Lena som är servitris, gifter sig med henne, men i slutläget startar denna andra Lena ett förhållande med den

Emil Sjögrens dödsmask (1918)

professor Grendel som förut var gift med den första Lena.

Sången i fönstret, Sover du, min Sjael är en av Sjögrens Sju sånger ur Tann häuser, text Holger Drachmann, som kom ut 1880 som hans opus 3, vid en tid då Sjögren var något yngre än docent Jerneld i novellen. De sju sångerna (ej att förväxla med de tyska Tannhäusersångerna opus 12) blev ett genombrottsverk för honom, och just denna sång fick högt beröm av musikrecensenten Adolf Lind gren, som kallade slutet av sången ”sublimt”, vilket var stora ord för att komma från honom.

Att Söderberg använder just den sången som ett slags igångsättare av karusellen är intressant. Det är knappast något självklart val i en novell som handlar om kärlekens turer, för det är en av tonsättarens mest allvarsmättade sånger, med ett klart och tydligt dödstema. Liksom alla sångerna i opus 3 är den hämtad

1 Ola Nordenfors,

ur Drachmanns roman Tannhäuser från 1877, som Söderberg sanno likt kände till. Det är en roman där det sjungs mycket. Här är det den manliga huvudpersonen Anton

i en artikel utrett hur Söderberg i Doktor Glas låter doktorn råka höra förspelet till Wagners Lohengrin, spelat utomhus av en orkester – precis som Jerneld råkar höra Sjögrensången

Passionen och smärtan som han inte förmår eller inte vill uttrycka, serveras av Emil Sjögren.

som sjunger vid pianot i ensamhet. Vad han uttrycker är sin stora nedstämdhet, som hänger ihop med, det förstår man längre fram i boken, att hans livs kärlek, Kamilla, har gift sig med en annan. Det är precis vad Lena Grendel har gjort i Söderbergs novell, och situationen i Drachmanns roman liknar Hjalmar Söderberg, också i stämningsläget. Men medan docenten i novellen förhåller sig avvaktande och ironisk lever roma nens Anton ut sina känslor. Och i sin tonsättning bygger Sjögren upp en musikdramatik av denna känslokris. Litterturvetaren Ola Nordenfors har

utomhus, genom ett öppet fönster – och hur operans innehåll därmed blir till ett slags spegel för doktor Glas komplexa känsloliv1. Och något liknande händer uppenbarligen också här. Man kan läsa författarens bruk av Sjögrens sång som ett elegant sätt att tala om vad som egentligen rör sig i docenten Jernelds inre. Passionen och smärtan som han inte förmår eller inte vill uttrycka, serveras av Emil Sjögren.

Anders Edling

musikforskare och författare, bl.a. till biografier om Emil Sjögren och Gösta Nystroem

Alfvéndagen 2021

Så var det äntligen dags att traditionsenligt genom föra Musik vid Siljans sommarkonsert på Alfvéngår den i Tibble den 3 juli. Förra året ställdes den publika gårdskonserten in på grund av coronan, men en digital upplaga sändes på Alfvéngårdens hemsida. Även i år påverkade coronan publiken, som var begränsad till 100 personer vilka var tvungna att boka plats i förväg.

Fredrik Wetterqvist, Hugo Alfvénfondens ordförande, hälsade alla välkomna, och som vanligt tågade de fyra riksspelmännen Tommy Gjers, Kungs Levi Nilsson, Alm Nils Ersson och Per Gudmundson in på gården, men denna gång från gatan i stället för från bryggan, då bryggan inte var tillgänglig. De äntrade scenen och spelade olika tolkningar av folkmusik.

Som traditionen bjuder var naturligtvis Dalasinfo niettans kör med dirigent David Lundblad på plats och bjöd på ett antal välljudande sånger som publiken uppskattade.

Därefter presenterade Musikaliska Akademiens preses Susanne Rydén årets stipendiater och delade ut årets stipendier. Alfvénstipendiat denna gång blev den unga violinisten Alva Wadströmer. Så var det dags att fördela priserna ur dalakomponisten Carin Malmlöf-Forss lings fond.

Lilla Carin Malmlöf-Forss ling priset i komposition gick till Love Carbin. Vidare fick fyra unga musiker dela på Carin Malmlöf-Forssling sti pendium: organisten Charlie Brusquini, oboisten Lisa Herlitz samt sångaren Robin Norrgård.

De unga pristagarna presente rade varsitt solonummer så att publiken fick höra vad för slags musik de var engagerade i. En nöjd publik applåderade de olika bidragen.

Ett perfekt sommarväder ramade in hela konserten, och den begränsade publiken uppskattade att det trots allt kunde genomföras en Alfvéndag ute på gräsmattan.

Jan Syrén

Tonmålarens dirigent

av Helen Elmquist

Det är mer än tjugo år sedan jag mötte den världs berömde dirigenten Evgenij Svetlanov i Berwaldhal len i Stockholm. Året var 1999 och jag arbetade med tv-dokumentären Tonmålarens kvinna som handlade om Hugo Alfvén och Marie Kröyer. Som komplement till dokumentären beslöt vi göra en orkesterinspelning av En skärgårdssägen. Det var ett tillfälle som låg rätt i tiden, då det året var Svetlanovs sista som chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. Han var dessutom känd för att vara en av de främsta uttolkarna av Hugo Alfvéns musik.

Svetlanov talade helst bara ryska, även med orkestern. Talande gester och några tyska ord brukade räcka för att få fram budskapet. Men det räckte inte alltid. När han inte kunde uttrycka vad han ville i ord, hände det vid en repetition, att han helt enkelt gick och satte sig vid pianot och spelade halva Skärgårdssägen ur minnet för att förmedla den känsla och det tempo han önskade. Svetlanov var en skicklig pianist och han kände Alfvéns partitur i detalj.

Jag var nyfiken på hur det kunde komma sig att en känd rysk dirigent tagit Alfvén till sitt hjärta. Inför inspel ningen av En Skärgårdssägen lyckades jag få lov att intervjua honom som introduktion till tv-sändningen. Det krävdes en del övertalning. Men med en rysk tolk till hjälp utspann sig följande samtal om Hugo Alfvéns musik.

Jag började med att fråga hur det kom sig att han hade Alfvéns musik på sin repertoar. Han var känd för att bl.a. vara en framstående Mahler tolkare.

Ungefär tjugo år tidigare hade han befunnit sig på turné med Moskvasymfonikerna i England. Mitt på dagen slog han på radion: ”Plötsligt fick jag höra helt underbar musik. Men den var okänd för mig. Jag och min fru satt fullkomligt hypnoti serade. När de sista tonerna hade klingat ut meddelade hallåmannen att det som spelades var Alfvéns fjärde symfoni. Jag tog genast upp den på repertoaren.”

När jag frågar vad det är i Alfvéns musik som talar till honom blir han känslosam. Han upplever Alfvén som

Evgenij Svetlanov

en äkta romantiker;

”Romantiken är ju det den moderna människan över hela världen saknar! Vi har alla blivit så praktiska, så fulla av bekymmer. Romantiken har fullständigt gått för lorad. Det gäller i relationer mellan människor, och vad värre är, också i vårt förhållande till naturen. Allt detta finns i Alfvéns musik.”

Evgenij Svetlanov var också kompositör och han ser paralleller mellan Alfvéns musik och hans egna kompositioner:

När Svetlanov dirigerar är han mycket fysisk och jag är nyfiken på varför han inte dirigerar med taktpinne som de flesta andra.

”Genom mina händer får jag en omedelbar närhet till orkestern. Från varje finger strålar energiflöden. Det bildas ett kraftfält och jag känner att jag har orkestern i mitt grepp. Det är lite fräckt sagt - men det är bildligt talat.”

Från varje finger strålar energiflöden”

”

En Radiosymfoniker berät tar att Svetlanovs tolk ning av Alfvéns musik, i synnerhet Symfoni nr

”Det gäller stilen, det harmoniska och det melodiska språket, orkestreringen... det liknar min egen musik. ” Vi talar om hans tolkning av En skärgårdssägen. Jag säger ”den är ju så mäktig…” och undrar om han ser musiken i bilder på samma sätt som Alfvén säger sig ha gjort.

”Det jag ser framför mig är bilder av min älskade nord. Den karga och vilda naturen i norr. Jag får mina alldeles egna bilder av den här naturen. Jag utgår alltid från min egen känsla, annars skulle det kännas meningslöst att gripa sig an denna fantastiska musik. Då blir det äkta, det som går genom hjärna och hjärta och sedan förmed las till människor."

"Jag har många gånger sagt att svenskarna inte inser vidden av Alfvéns betydelse. Hans musik måste spelas oftare! Då får Alfvén sin rättmätiga position som den ledande tonsättaren inom svensk musik.”

Svetlanov jämför med de övriga nordiska länderna och deras ”nationaltonsättare” Sibelius, Grieg och Nielsen.

Evgenij Svetlanov, född 1928 och död 2002 i Moskva, var dirigent, kompositör och pianist.1962 blev han chefsdirigent för Bolshoi-teatern. Därefter blev han fram gångsrik chefsdirigent för USSR State Symphony Orchestra som han ledde under många år. Under den här tiden spelade han in snart sagt varje stor rysk kompositör, i synnerhet Tchaikovsky. Förutom den ryska repertoaren dirigerade han allt från Mozart till Schönberg, med en speciell känsla för Mahler. Men han dirigerade också gärna fransk musik som Debussy och Ravel. På repertoaren fanns dessutom Hugo Alfvéns fjärde symfoni. Svetlanov finns dokumenterad med över tre tusen musikinspelningar världen över.

Åren 1996-1999 var Svetlanov chefsdirigent för Sveriges Radios sym foniorkester. Ett av skälen till att han gärna arbetade med dem var att han älskade Hugo Alfvéns musik. Dessutom hade han en hobby som han gärna ägnade sig åt just i Sverige. Han älskade att fiska!

4 "Från havsbandet", enga gerade honom i mycket högre grad än tidigare framfö randen av andra dirigenter, kanske just därför att Svet lanov var så trogen partituret. Kanske var det denna respekt för upphovsmannen som låg bakom det faktum att Svetlanov mitt i ovationerna efter framförandet av En Skärgårdssägen och andra stycken han tyckte sär skilt mycket om, ryckte partituret från pulten, pekade på det och utbrast på sin rudimentära tyska ”Sehr gut!"

Helen Elmquist tv-producent, tidigare på SVT

Översättare: Eva Åkerberg

Skivinspelningar med Svetlanov av Alfvéns musik

samtliga med Sveriges Radios symfoniorkester om inget annat anges Symfoni nr. 1

· Symfoni nr. 2

· Symfoni nr. 3 Symfoni nr. 4 med Ryska statsorkestern

· Rapsodi nr. 1 ”Midsommarvaka”

Rapsodi nr. 3 ”Dalarapsodi”

Musik från Bergakungen

· En skärgårdssägen

alfvén år 1911

av Curt Carlsson

Om man vill veta något om Hugo Alfvén och hans liv kan man antingen läsa hans omfångsrika memoarer eller någon av de förträffliga biografier som finns, till exempel Lennart Hedwall grundliga biografi. Ett annat sätt att få en bild av Alfvén, som han betraktades av sin samtid är att läsa vad samtiden skrev och rapporterade om hans liv och konst. Jag har gjort ett sådant nedslag i omvärl dens syn på honom genom att granska vad en av de stora Stockholmstidningarna, Svenska Dagbladet, skriver om honom under ett år. Jag har slumpmässigt valt året 1911, ett inte helt obetydligt år för människan och tonsättaren Alfvén. Man skall dock betänka att på samma sätt som man skall ta Alfvéns egna minnen med en viss nypa salt, så får man ta tidningsartiklar och notiser för vad de är: dagens sanning, men kanske inte morgondagens.

Trots allt får man dock en ganska god inblick i Alfvéns offentliga liv under en period, med dåtidens typiska formuleringar och omdömen. Vi skall dock tjuvstarta med en notis i Svenska Dagbladet redan den 9 decem ber 1910. I Berlin hade man under året bildat ett sällskap för spridandet av svensk musik i Tyskland: Det Svenska Musiksällskapet i Berlin. Bland skaparna av detta säll skap hittar man två svenska violinister som studerat och var verksamma i den tyska huvudstaden: Edwin Witt och Julius Ruthström. Sällskapet fick vid starten ekono miskt stöd från både det svenska kungahuset och bosatta svenskar i Tyskland.

Den 6 december 1910 inledde sällskapet sin offentliga konsertverksamhet med en kammarkonsert i Berlin i Kungliga musikhögskolans teatersal. Konserten blev en lysande succé, enligt Svenska Dagbladets Berlinkorres pondent. Alla biljetter var utsålda flera dagar i förväg. På konserten framförde bl.a. John Forsell Hugo Alfvéns Sju sånger till texter av Ernest Thiel opus 28, komponerade och utgivna två år tidigare. Svenska Dagbladet rappor terar:

Särskilt måste man här åter beundra Forsells förmåga att vid behov göra sin röst, som ju briljerar i forte och fortis simo, gällande även i det delikataste piano. ’Jag längtar’ gjorde djupt intryck och ’Skogen sover’ måste bisseras. Forsell sjöng även fem sånger av Emil Sjögren med stort bifall. På konserten medverkade också Ruben Liljefors, en tonsättare som studerat i Tyskland under flera år på 1890-talet. Tillsammans med violinisten Julius Ruth ström framförde Liljefors sin violinsonat.

Den 30 januari 1911 fyllde Alfvéns mor Lotten 75 år. I SvD den 4 februari fanns en notis om detta som avsluta des med att berätta att hon på födelsedagen uppvaktats av alla sina söner som gemensamt framförde en serenad för stråk och blåsinstrument för tillfället komponerad av director musices Alfvén. I tidningen den 11 februari stod också att Stockholms nation i Uppsala valt director musices Hugo Alfvén till sin hedersledamot.

Den 8 februari avled Gustaf Fröding. I SvD den 12 februari kunde man läsa om de storslagna förbere delserna inför skaldens begravning i Klara kyrka i Stockholm. Där nämns att OD under Alfvéns ledning skall utföra Eolstoner av Ludvig Norman, Requiem av Josephson och en ny komposition av Hugo Alfvén till ord av Verner von Heidenstam.

I en notis den 18 februari nämns att Alfvén vid en matiné i Uppsala domkyrka följande dag kommer att framträda både som violinist och som ledare för kören.

John Forsell (som Don Juan)

OD framför då återigen Alfvéns hyllning till den avlidne skalden –Vid Gustaf Frödings jordafärd – och dessförinnan spelar Alfvén några stycken för violin med orgelackom panjemang däribland Max Bruchs berömda Adagio ur hans första viol inkonsert. Ännu hade inte Hugo lagt fiolen på hyllan.

En annons den 21 februari berättar att hovsångare John Forsell kommer att framträda vid en Balladkonsert den nästföljande torsdagen tillsam mans med Hovkapellet under led ning av den vid Stockholmsoperan verksamma finske dirigenten Armas Järnefält. Forsell skall sjunga ett antal nordiska sånger däribland den i Berlin så bejublade Skogen sover av Alfvén. I recensio nen den 24 februari kunde man läsa om ett lustigt inter mezzo under konserten:

… I Alfvéns ’Skogen sover’ överraskades man av att hr Järnefelt blygsamt trädde åt sidan från dirigentpulten och lät tonsättaren själv anföra sin lilla stämnings fulla dikt, som i följd härav också måste bisseras. Eljest föreföll detta intermezzo något omotiverat, liksom det extranummer som man fann lämpligt vidhänga efter Södermanslegenden [Die Wallfahrt nach Kevlaar] – en i och för sig stämningsfull hymn till Sverige, sjungen unisont av kören och hr Forsell under hr Alfvéns led ning. Detta sätt att beröva den ordinarie dirigenten hr Järnefelt den honom med all rätt tillkommande äran av aftonens ypperliga orkestermedverkan föreföll högst besynnerligt.

Det tyckte i alla fall recensenten Patrik Vretblad, som enligt tidens sed tillade att i kungliga logen befann sig hertigparet av Västergötland och prins Eugen.

I Berlin dagen därpå, den 25 februari, gav Det Svenska Musiksällskapet i Berlin sin andra kon sert. En kammarkonsert med medverkan av Wilhelm Stenhammar, Aulinkvartetten och sångerskan Dagmar Möller, som sjöng sånger av Peterson Berger och Sjögren. På programmet för övrigt Berwalds Pia nokvintett A-dur och Stenhammars fjärde stråkkvartett. Alltså inget av Alfvén denna gång.

Men den 16 mars var det dags för nästa konsert, nu med orkester – den vid denna tid betydande Blüthnerorkestern i Berlin. Konserten ägde rum i den stora salen i Ber lins musikhögskola. Det helsvenska pro

grammet inleddes med ett orkesterverk av Karlskrona tonsättaren Svante Sjöberg (1873-1935). Han hade bl.a. i början av seklet studerat komposition för Max Bruch i Berlin och hans Violinsonat opus 2 hade redan 1899 tryckts av Musikaliska Konstföreningen i Stockholm. I Karlskrona bildade han 1913 Karlskrona orkesterfören ing och han var dess dirigent fram till sin död. Sjöbergs opus 5 orkesteruvertyren Gustaf Vasa, komponerad under Berlinåren 1901, inledde denna svenska konsert.

På programmet följde så Alfvéns En skärgårdssägen och Adolf Wiklunds första pianokonsert med tonsättaren själv som solist. Därpå avslutades det hela med Alfvéns andra symfoni. Dirigent var återigen Armas Järnefält. Konserten recenserades i Svenska Dagbladet den 10 mars:

… Såsom andra nummer kom Hugo Alfvéns ’Skär gårdssaga’ [sic]. Andäktig och förtjust följde publiken denna äkta nordiska tonskapelse som fick ett gott utförande och av allt att döma gjorde ett djupt intryck. Efter detta nummers slut följde stormande bifall och hr Järnefeldt inropades gång på gång. … Till sist före drogs ännu en av Alfvéns kompositioner, nämligen den fina Symfoni D-dur op.11, vilken värdigt slöt sig till föregående och fullbordade intrycket av den svenska instrumentalkonserten.

Även Berlinpressen fanns på plats. I Berlinbladet Statsbürger-Zeitung kunde man läsa att:

’En Skärgårdssägen’ är en härlig komposition, vars starkaste sida är stämningsinnehållet. Den som kän ner skären ser här säv, korta vågor, idylliska öar och vita segel, som ila förbi; långt, långt borta. På ett annatArmas Järnefelt

Lotten Alfvén tecknad av Hugo

sätt röres känslan inför kompositörens glansfulla sym foni i D-dur. Andandet där är väl skrivet och bjuder på mycken omväxling och rörelse: likaså allegrot. Finalen består av preludium och fuga och rör sig därför inom strängare gränser, delvis med böjelse åt kyrklighet, samt finner en modern avslutning. Hela symfonin framför des bra, och Blüthnerorkestern skötte sig utmärkt.

Allt alltså återgivet i Svenska Dagbladet. Idel lovord för den i Berlin okände kompositören Alfvén.

Redan dagen därpå, den 11 mars, figurerar Alfvén i Svenska Dagbladet igen. Han hade ju nyligen utsetts till dirigent för manskören Orphei Drängar i Uppsala och lördagen den 18 mars framträtt och dirigerat OD för för sta gången offentligt i Uppsala Universitets aula. Huvud

…som enligt anmälarens uppfattning höjer sig betyd ligt över det mesta som skrivits av svensk man. I instrumentationen är Drapat ett praktnummer och även motivbildningen är trots en märklig enkelhet i uppfinningen städse fängslande.”

Även körledaren Alfvén får höga betyg.

O.D:s konserter erbjödo denna gång nyhetens behag så tillvida att de för första gången leddes av dess nyvalde ledare, universitetets director musices hr Hugo Alfvén. Vid valtiden gingo – som på alla andra håll – kotteriintressenas vågor höga, men jag är över tygad om att efter dessa konserter, flertalet tvivlande nu skall finna att valet av en gedigen musiker och talangfull tonsättare till denna plats varit enbart till godo.

...”att låtsa som om det icke existerade någon kompositör vid namn Peterson-Berger”

numret på konserten var Luigi Cherubinis Requiem för manskör och orkester. Vidare framförde man åter igen Vid Gustaf Frödings jordafärd. Vid konserten i Uppsala var skalden Verner von Heidenstam närvarande och vid supén vid Norrlands Nation efteråt var även Heidenstam inbjuden. Tidningen fortsätter:

Sedan några stämningsfulla sånger avsjungits höll Alf vén ett tal i vilket han även i några korta men mycket sägande ord hälsade den nyvalde hedersledamoten Verner von Heidenstam välkommen i O.D. Skålen för Heidenstam förgicks av en för tillfället av Alfvén kom ponerad hyllningssång.

En vecka senare, på Marie bebådelsedag den 25 mars, upprepade OD framförandet av Cherubinis Requiem och Vid Gustaf Frödings jordafärd i Stockholm. Det skedde i Östermalmskyrkan – d.v.s. Hedvig Eleonora kyrka på Storgatan. Konserten avslutades med ett av Alfvéns senaste orkesterverk Drapa, komponerat tre år tidigare till konung Oscar II:s minne. Dagen därpå gav också OD en a cappella konsert i Musikaliska Akademiens stora sal. Av Alfvén framfördes där Afton (”Kom du o sång ens Gud”) och Frihet är det bästa ting samt hans arrang emang för manskör av Oxbergsmarschen, som hade uruppförts vid vännen Anders Zorns femtioårsdag 1910. I måndagstidningen den 27 mars recenserade Patrik Vretblad de två utsålda konserterna. Om orkesterstycket Drapa skrev han:

… den andra konserten på söndagen i Musika liska akademien [var] helt ägnad åt a capel la-stilen. Med sann tillfredställelse kon staterade man att O.D. under hr Alfvén, ännu bemöda sig om allt högre grad av konstnärlighet i sin kvartettsång – en genre, som ju eljest många gånger har föga med k o n s t att skaffa. Om fortsättningen håller vad hr Alf vén lovat med sin i detalj omsorgsfulla instudering av såväl gamla som nya sånger så är O.D. att lyckönska – och publiken likaså.

Några dagar senare, den 31 mars, nämns i en notis att Alfvéns D-dursymfoni framförts i Dortmund under kapellmästaren Georg Hüttners ledning förra månaden och vidare kan man den 6 april läsa andra goda nyheter för Alfvén, nämligen att han fått Musikaliska Akade miens stipendium på hela 3.000 kronor – ca 60.000 i 2021 års penningvärde.

Hugo ligger inte på latsidan; han har stora planer. Den 12 april noteras att Uppsala Universitet planerar en fes tival – en svensk musikfest – i Uppsala den 5 och 6 maj. Tanken är att man skall ha två dagliga konserter och att Hugo själv skall dirigera samtliga konserter.

På påskdagen den 16 april anordnas en symfonikonsert på operan med hovkapellet till förmån för Hovkapel lets pensionskassa. På programmet, som dirigeras av Armas Järnefält, står ånyo en symfoni av Alfvén. Denna gång nr 1, samt sånger av Harald Fryklöf och orkester musik av Andreas Hallén, Adolf Wiklund och Ture Rangström samt slutligen en svit Singoalla av E. Stanék – d.v.s. ungerskfödde Eduard Stanek (1851-1915), kon

trabasist och tonsättare utbildad i Wien med bland annat Anton Bruckner som kompositionslärare. Efter anställningar vid orkestrar i Wien och Berlin, knöts han 1876 till Stockholmsoperan, där han 1889-93 var kormästare. Under ett par år verkade han också som dirigent på Vasa teatern i Stockholm och var under några år kontrabaslärare vid Musikkonservato riet. En i dag totalt bortglömd invandrad tonsättare.

Den 23 april hittar vi en notis som säger att Stockholms nation har skaffat sig en egen nationssång med ord av Olof Thunman och musik av Hugo Alfvén. ”Fanor fläkta. Skyar draga. Trumman rörs till vaktparad – Torget gungar …”. Dikten som trycktes in extenso tillhör måhända inte den mest högstående poesi som skapats under detta decennium, den är författad i tidens typiskt mycket högtravande anda. Men redan fyra dagar senare kommer en rät telse i tidningen under rubriken ”Vilken är den rätta nationssången?”. Uppsalabon Gottfrid Kallstenius omtalar nämligen att Stockholms nation redan har en nations sång, nämligen Marsch av J.A. Josephson, med texten ”Hur varmt slår ej hjärtat för hemmet, hur glad vill tanken dit bort icke hasta …”. Han tillägger dock att sången är ganska krävande för andhämtningen ”vil ket väl också är orsaken till att den blivit glömd. Må den nya nationssången möta ett vänligare öde! slutar hr K.”

Den 24 april har programmet definitivt blivit bestämt för Musikfesten i Uppsala i maj, men det har uppstått en kontrovers. Bland tonsättarna vars musik står på pro grammet vid denna musikfest hittar man August Söderman, Alfvén, Rangström, Stenhammar, Bror Beckman, Karl Valen tin, Emil Sjögren, Harald Fryklöf med flera, men ett namn saknas, tonsättaren och tillika musikkritikern i Dagens Nyhe ter – Wilhelm Peterson-Berger. I P-B:s tidning Dagens Nyheter talas det om ”musikalisk bojkott”. Man anser nämligen att P-B har ”givit mer och betytt mer för nutidens musikliv i Sverige än hela långa raden av dem som ansetts värdiga att vid detta tillfälle bringas i erinring”. Vidare fortsätter Dagens Nyheter:

Hr Alfven har icke rätt att begagna sin ställning till att visa sina vänner en artighet och ett tack för tjänstvil lighet och beundran, samtidigt med att han förökar nöjet för sig och dem genom att låtsa som om det icke exis terade någon kompositör vid namn Peterson-Berger, som om de av den gemensamma oviljan förbundna verkligen lyckats utplåna både honom och hans verk.

Alfvén svarade på detta genom att påpeka att det inte är en uppvisning av svensk musik som det var på den svenska musikfesten 1906 utan ”en helt privat musikfest, som vi anordna här i Uppsala. Min avsikt har varit att presentera det unga Sverige i musik för Uppsala – natur ligtvis är Stockholmarna också hjärtligt välkomna.” Att Alfvén själv var tämligen fylligt representerad på programmen berodde, enligt honom själv, på att det är första gången han i Uppsala, såsom uni versitetets director musices presenterar sig som tonsättare. Den 29 april presenteras det fullständiga programmet vid den kommande musik festen i Uppsala i en stor annons. (se bild). I samma nummer av Svenska Dag bladet finns ytterligare en konsertannons där Alfvéns namn finns med. Det gäller en extra symfonikonsert med helsvenskt program på Kungliga Teatern med Hov kapellet under ledning av Armas Jär nefelt kommande lördag då man också framför Alfvéns Midsommarvaka.

Alfvén är alltså en kompositör i ropet år 1911. I nästa nummer av Alfveni ana kommer slutet av redogörelsen av Svenska Dagbladets rapportering av Alf véns person och musik under detta hän delserika år.

Curt Carlsson